Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Hästskobanor

Omloppsbanor påverkas i relativt stor utsträckning av olika himlakroppars gravitationer. En av de märkligare exemplen är hästskobanor, där man nästan kan tro att det är en kollision på gång, men så är inte fallet.

Transkription39 repliker · 2:50

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hästsko-banor. Man får ju lära sig att planeter kretsar i ellipser kring solen.
Men det visar sig att mindre objekt kan ha mer komplicerade banor.
När man studerade Saturnus-månarna Janus och Epimetrus upptäckte man till sin förvånande att de hade nästan samma bana.
Det såg faktiskt ut som de skulle kollidera.
Vid närmare studion visade det sig att det var en mer komplicerad situation.
Om man studerar systemet av Saturnus-månar uppifrån och tittar ner på omloppsbanan för dessa månar.
Och så vrider man sin kamera så att den stora månen Janus verkar vara på samma ställe.
Så ser man att Epimetrus går i en bana som ser ut ungefär som en hästsko.
För en iakttagare som står på Janus-yta ser det ut som Epimetrus närmar sig, blir större och större i himlen.
Och sen vänder bort och försvinner iväg.
Och efter en tid dyker den upp från andra hållet.
Varför gör den den här helombädning?
Det verkar ju mer naturligt att tyngdkraften mellan månaderna skulle dra ihop dem till en förödande kosmisk kollision.
Jo, skälet är att när Epimetrus kommer i närheten av Janus så ökas dess hastighet.
För den gemensamma dragningskraften drar den närmare.
Men den här ökade hastigheten gör också att den hamnar i en bana längre bort från Saturnus.
Och en mer avläggsen bana tar en längre tid att åka igenom.
Så den åker iväg bort från Janus.
Efter ett tag så dyker den upp från andra hållet.
Men nu drar tyngdkraften in den i en inre bana.
Den rör sig snabbare och åker bort åt andra hållet.
Denna märkliga kosmiska ballet trodde man tidigare bara fanns ute i Saturnus-systemet.
Men det visar sig att jorden är också inblandad i den.
Det finns en asteroid som heter Croenya.
Även känd under det vackert klingande siffrorna med 3753.
Som befinner sig i samma relation till jorden.
Den kretsar i en elliptisk bana kring solen.
Men på ett sådant sätt att den svänger runt jorden.
På ett liknande sätt som månen Epimetheus gör kring månen Janus.
Den kommer aldrig riktigt nära.
Den är fortfarande 15 miljoner kilometer från jorden när den är som närmast.
Men ur en jordisk iakttagare perspektiv ser det ut som den åkte omkring.
En hästsko eller en djurformig bana.
Den här muren rör sig fram och tillbaks över jordbanan med en period på några tusen år.
Och trots alltså att vi nästan delar bana med Croenya.
Så är det ingen risk att den faller ner på jorden eller något sånt.
Den är på sätt och vis en kompanjon.
Inte en måne för den kretsar inte kring jorden.
Men den är fortfarande bunden till jordens gravitation och män svagt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Resonans i planetbanor

Inte alla planetbanor är fina organiserade elipser. En del banor påverkas av planeter och andra himlakroppar på ett komplicerat sätt.

Transkription40 repliker · 3:07

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Resonans i planetbanor.
Man kallar fenomenet för resonans när ett svängande system, som till exempel en pendel, utsätts för en periodisk kraft.
Den här periodiska kraften, om den har rätt frekvens, det vill säga kommer vid rätt tidpunkt i svängningen,
så kan den ladda in mer och mer energi och därmed till exempel driva pendeln till kraftiga svängningar.
Samma sak inträffar intressant nog även i planetbanor.
I solsystemet kretsar planeterna och deras månar i ellipser kring en större kropp.
Men de påverkar också varandra med gravitationsfält, som oftast är relativt litet i jämförelse med solens dragningskraft,
men kan få stora effekter över lång tid.
Om man tittar på solsystemet så är det mesta massan samlade i Jupiter.
Och om man studerar en asteroid som kretsar innanför Jupiter så märker man att om den har en omloppstid
omloppstid kring solen som är hälften så lång som Jupiters på 11,9 år,
så kommer den när den har gjort två varv att vara i samma läge relativt Jupiter.
Det här innebär att Jupiter kommer att periodiskt dra i asteroiden åt ett och samma håll.
Hade den haft en annan omloppstid hade dragningskraften varit åt lite olika håll
och effekten hade blivit noll.
Men vad som inträffar är att asteroiden dras ur sin bana.
Om man studerar asteroidbält så ser man att asteroidernas omloppstider har märkliga gap.
När omloppstidens förhållande till Jupiter är 2-1, 7-3, 5-2 och 3-1 så finns det inga asteroider där.
Däremot finns det klungor och asteroider med förhållanden som 4-3 som kallas för Tulegruppen efter asteroiden Tule och 3-2, Hilda.
Hilda-gruppens asteroider gör alltså tre varv varje gång Jupiter gör två.
Den mest intressanta gruppen här är kanske Trojanerna.
De har omloppstider som är nästan likadana som Jupiters.
Vad som händer är att de kretsar antingen 60 grader före eller 60 grader efter Jupiter i dess bana.
Egentligen kretsar de kring solen.
Men de gör på ett sådant sätt att de nästan alltid befinner sig ute vid Jupiters bana
och alltid har samma avstånd till Jupiter och solen.
De är alltså ganska stabila där.
Det finns en grupp före och en grupp efter Jupiter.
Man brukar ibland kalla dem för grekerna och trojanerna då
efter de mytiska hjältar från Homeros historier som de döptes efter.
Man kan också tänka sig att det här är en lämpigt ställe att placera till exempel satelliter
i systemet mellan jorden och månen.
Eftersom man placerar dem vid de här så kallade Lagrange-punkterna
så skulle de kretsa där och alltid ha samma förhållande.
Kort sagt, resonans spelar inte bara stor roll när det gäller pendlar
eller hur radioapparater fungerar.
De verkar försiggomma ut i vårt planetsystem.
Det visar sig att Neptunus och Pluto befinner sig i till exempel ett annat resonansförhållande
liksom åtskilda utav Saturnus månar.
Det verkar vara ett alldeles ställs närvarande fenomen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Astronomiska Jetstrålar

Universum är fullt av sällsamma fenomen. Skarpa knippen av ljusstrålar från galaxer är en av dem. Var uppkommer dessa fenomen, och vad har egentligen svarta hål med det hela att göra?

Transkription39 repliker · 3:13

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Astronomiska jättstrålar.
När man började studera stjärnhimlen med hjälp av radioteleskop på 1900-talet upptäckte man att vissa galaxer sände ut kraftig radiostrålning.
Och när man kunde göra bättre bilder fann man att det oftast inte var själva galaxen utan två stycken stora zoner utanför galaxen.
Dessa enormt stora moln förbands med galaxens kärna av vad som såg ut att vara tunna strålar av snabbt rörlig gas.
De här strålarna kunde vara spikraka i miljoner ljuså och långa och sluta dessa turbulenta radiolober.
Partiklarna i dessa strålar verkar röra sig med 10-70% av ljusets hastighet vilket var ett förbryllande fenomen.
Man har även sett liknande saker kring så kallade Herbing-Haro-objekt i gasmål.
Unga stjärnor som håller på att bildas och sprutar ut gas också med hjälp av spikraka, välfokuserade strålar.
Vad kan tänkas åstadkomma ett sånt här fenomen?
Ja, en möjlighet är åtminstone när det gäller radiogalaxer stora svarta hål.
Gas och stjärnor och partiklar sugs ner i de här hålen.
Men när de gör det axel görs det till enormt höga hastigheter.
Och detta hettar upp gasen.
Detta kan leda till att en del partiklar kastas iväg med enorm hastighet.
Om det inte fanns några hinder så skulle de bara åka ut åt alla håll och kanter.
Men man kan tänka sig att det här fokuseras på olika processer.
En möjlighet är att det skulle kunna fungera som en delavall munstycke.
Det vill säga gas rör sig bortåt.
Sen hindras det av ett annat gasmål som gör att det fortfarande under lågtryck fokuseras i ett litet område.
Detta ökar hastigheten på samma sätt som att när man suger upp vatten genom ett sugrör.
Det går mycket snabbare genom det tunna sugröret än genom det tjocka.
Och kan leda till att de accelererades till enormt höga hastigheter.
Om det här skulle stämma så borde man förvänta sig att den här strålen bildas.
Många tiotals ljussår från det centrala svarta hålet.
Och man har också studerat noggrant med Hubble-teleskopet radiogalaxer för att se detta.
Men det verkar inte inträffa.
Strålen verkar starta mycket nära mitten.
Vad man idag tror är att det istället hänger upp med magnetfält.
Snabbt roterande svarta hål har starka magnetfält som snor ihop sig med den elektriskt ledande gasen.
Och dessa enormt komplicerade virvlar leder till sist att de löser upp sig i en mycket rakt magnetiskt knippe uppe.
Längs med magnetiska nordpolen på det svarta hålet och likadant vid sydpolen.
Gasen rör sig längs med fältlinjerna som om det vore järnfilspån.
Och det gör att det kommer att skickas iväg en spikrakt riktning.
Detta skulle kunna förklara de fenomen man ser i dessa strålar.
Olika knutar och pulser som rör sig iväg längs med dem.
Men det finns fortfarande många märkliga mysterier.
Det var till exempel bara för ett tiotal år sedan man trodde att det kunde sända iväg saker snabbare än ljuset.
Vilket dock visade sig som en optisk villa när strålar sändes ut i riktning mot jorden från stjärnor eller galakter som rörde sig åt vårt håll.
Kort sagt, dessa galaktiska radiofyrar syns över hela universum och visar hur många särregna processer de kan för sig gå.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Stjärnornas generationer

Stjärnorna föds, de lever och de dör. Riktigt så enkelt är det nu inte. Stjärnorna omvandlas till olika skepnader under hela sin livslängd.

Transkription22 repliker · 2:25

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Stjärnors generationer. I likhet med människor så har även stjärnor sina generationer.
Och det här är något man kan upptäcka genom att till exempel studera de mycket gamla stjärnor som finns i galaxens halo och se vilka grundämnen som finns i deras atmosfärer.
Direkt efter Big Bang fanns det bara stora gasmål bestående till största delen av väten, deuterium som är tungt väten, helium och små mängder litium.
Dessa drog sig sakta samman och började bilda en första generation av jättestjärnor.
De här stjärnorna var mycket större än de flesta man ser idag med massor upp till tio gånger solens massa.
Och i likhet med sådana tunga stjärnor idag så brann de också snabbt slut och detonerade väldiga supernovor som också producerade en del tunga element som ingick i nästa generation.
Cirka 30-100 miljoner år efter det här så började vad man kan kalla europiumtiden.
Stora stjärnor men den här gången bara med åtta till tio solmassor bildades och producerade en del tyngre ämne som barium, europium och en del av lantaniderna.
Dessa i sin tur brann naturligtvis snabbt ut också och skapade nästa generation stjärnor, vad man kallar dubbelskalsepoken.
Dessa stjärnor hade många kärnreaktioner också inom sig och inte bara vid supernovorna.
I supernovorna så bildades många av de allra tyngsta ämnen men de här kunde också producera lite lättare.
Det uppsåg stront, symbarium och en del andra tunga grundämnen och de var betydligt mindre återigen, 3-7 solmassor.
Det här var vid en tid då vår galax började bildas.
Och från 1-3 miljarder år efter galaxens bildande kan man säga att vi hade den galaktiska järnåldern.
Stjärnorna började producera järn och många av de ämnen som ingår i våra planeter.
Och nu, ganska nyligen, för de senaste 10 miljarderna år så har vi haft den nuvarande åldern som man kanske skulle kunna kalla litiumåldern.
Av skäl man inte riktigt säker på så bildas det litium i stjärnorna.
Och det här är då vår nuvarande blandning av stjärnor.
Man brukar kalla dem för population 1 och det är de ljusstarka stjärnor man ser i galaxens disk.
Men kvar runt galaxen finns ett stort moln av vad man kallar population 2-stjärnor.
Gamla stjärnor och rester från tidigare generationerna.
Så frågan är ju, vad kommer nästa generation bli?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Att mäta avståndet till stjärnorna

Ljusår och Parsec är två längdenheter som används när vi talar om riktigt stora avstånd. Hur räknar man egentligen ut sådana avstånd, tillexempel avståndet till en stjärna?

Transkription44 repliker · 3:40

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Att mäta avståndet i stjärnorna. Hur långt är det egentligen till stjärnorna har man undrat under en lång tid.
Men det dröjde ett ganska bra tag innan man kom på en bra metod att mäta avståndet.
Den enklaste sättet att mäta ett avstånd till ett avläggset objekt utan att behöva gå hela sträckan är att studera parallax.
Det innebär att om jag tittar på ett avläggset objekt, till exempel ett kyrktorn, och flyttar med några meter till höger och vänster
så verkar kyrktornet flytta sig gentemot avläggsna saker borta över horisonten.
På samma sätt så borde ju när jorden går en bana runt solen, vissa stjärnor som ligger i närheten,
de borde verka röra på sig relativt avläggsna stjärnor och galaxer.
Redan de gamla grekerna hade faktiskt kommit på det här och man undersökte om det fanns en sådan rörelse
för att man ville avgöra, går verkligen jorden i bana runt solen?
Men med dåtidens instrument gick det naturligtvis inte att mäta någonting sådant
och de drog slutsatsen att nej, jorden står stilla, det måste vara solen som rör sig runt den.
Det dröjde faktiskt in på 1800-talet innan Friedrich Bessel till sist lyckades visa att det fanns en mätbar parallax på stjärnan 61 sygni
som ligger på några ljusårsavstånd.
Och sedan dess har man börjat mäta parallaxer för många stjärnor i närheten.
Det är ju nämligen så att det är enklast att mäta näraliggande stjärnors parallax
eftersom de rör sig ganska mycket, medan en mycket avlägg sin stjärna är det svårt att se någon rörelse på.
ESA sänder 1989 upp en satellit som heter Hipparchos som mätter parallaxen för 120 000 stjärnor
och ytterligare någon miljon med lite lägre noggrannhet.
Och det är en mycket noggrann karta över den närmsta omgivningen.
Problemet är förstås att man behöver ha hög mätnoggrannhet här.
Men det är en populär metod bland astronomer
och den vanligaste måttenheten bland astronomer för avstånd är faktiskt inte ljusår utan en parsec.
En parsec är det avstånd där en stjärna visar en bågsekunds parallax.
En bågsekund är en sextondels grad och det innebär att under ett år så rör den sig en sextondels grad på stjärnan.
Det är ungefär 3,26 ljusår, ungefär avståndet bort i Alpha Centauri.
Men det kan behövas andra metoder för parallaxen räcker inte så långt.
Man kan till exempel studera medelrörelsen av stjärnor.
Stjärnor rör sig och om man tittar på en grupp av stjärnor och studerar medelrörelse
och gör en del antagande om hur snabb stjärnor och almhet rör sig
så kan man göra en uppskattning om de är nära eller långt borta.
En annan metod är förstås att om man visste ljusstyrkan på en stjärna
så skulle man kunna räkna ut hur långt borta den är baserat på hur mycket ljus som når den.
Problemet är förstås att det är ganska svårt att räkna ut vad den verkliga ljusstyrkan är.
Man får göra antagande om vilken typ av stjärna det är.
Eller i vissa fall när man har att göra med dubbelstjärnor så kan man räkna ut dess massa
beroende på hur snabbt den roterar tillsammans med den andra stjärnan
och därigenom få en uppskattning.
För de verkligt stora avstånden utnyttjar man att vissa stjärnor är instabila och pulserar
med en hastighet av pulsationer som beror på ljusstyrkan, så kallade chefider.
Det här har använts ganska flitigt för att avgöra universums storlek.
Problemet är förstås att man inte riktigt vet avstånden till chefiderna så att man inte kan kalibrera.
Men genom Hipparcosatelliten har man nu fått förbättrade värden
och kunnat till exempel upptäcka att avstånden var ungefär 10% större än man tidigare trodde.
Så det är fortfarande en stor osäkerhet hur långt det är även till våra närmsta grannar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hembyggskunskap i vår spiralarm

Vår galax är en så kallad "Spiralgalax". Vi ligger i närheten av ett gasmoln som har smeknamnet "Det lokala fluffet". Nära "fluffet", på en liten blå planet tittar astronomerna ut med kikare och försöker lista ut var vi är.

Transkription39 repliker · 3:29

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hembygnskunskap i vår spiralarm.
Vintergatan, vår galax, är en spiralgalax.
De ljusstarka stjärnorna är organiserade i ett sorts spiralmönster.
Det är ganska vanligt påpekande, men hur vet vi egentligen om att det är på det sättet?
Trots allt, vi ligger mitt inuti galaxen och vart man än tittar på stjärnhimlen
så kan man inte se mönstret i spiralarmarna eftersom de skymmer varandra.
Ett sätt att upptäcka galaxens struktur är att titta efter öppna stjärnhopar.
En öppen stjärnhop är en mängd av ljusstarka stjärnor som har bildats för några tiotal miljoner år sedan
men ännu inte hunnit glida isär.
De visar var det pågår ny stjärnbildning i galaxen.
Om man mäter avståndet i sådana stjärnhopar och ritar ut ett diagram över var de ligger i universum
så ser man att de bildar stora band.
Och vi ligger på innersidan av ett sådant band och det är det som kallas för Orionarmen.
Anledningen till att den kallas för Orionarmen är att den verkar sträcka sig i den riktning mot stjärnbilden Orion
och ett åt ena hållet och i riktning mot stjärnbilden Svanen åt andra hållet.
Rent lokalt sett så befinner sig solen i ett rätt lugnt och tomt område.
Vi ligger i närheten av ett gasmål som brukar kallas för det lokala fluffet av astronomerna.
En något tätare anhoppning gas.
Men egentligen så är det ganska ont om gas mellan stjärnorna i vår del av galaxen.
Skälet är att vi ligger inuti en tom bubbla.
För något tiotal miljoner år sedan exploderade förmodligen stjärna i supernova någonstans i närheten
och blåste med sitt tryck bort gasen.
Den har bildat ett såsäriskt skal, ungefär hundra ljusor i diameter, där solen ligger ganska nära mitten.
Inuti den här interiören är det rätt ont om gas.
Det finns bara 0,05 till 0,07 atomer per kubikcentimeter.
Medan i medeltalet i galaxen så finns det ungefär en atom på två kubikcentimeter.
Även i de tätaste gasmålen i galaxen är faktiskt tätheten så liten att den är bättre än det bästa vakuum vi kan producera på jorden.
Utanför vår lokala loop finns det flera andra bubblor.
Där en av de mest angränsande är den som kallas för loop 1, som blåses upp av ljusstarka stjärnor som finns i stjärnbilden Skorpionerna och Cantauron.
Det är framförallt en grupp stjärnor som kallas för rå-opiukikomplexet, där många unga stjärnor håller på att blåsa bort mycket gas.
Det är nämligen så att ljustrycket från unga stjärnor blåser bort gasen, vilket gör att den förtätas till nebulosor.
Dessa nebulosor börjar kollapsa under sin egen gravitation, vilket i sin tur producerar nya stjärnor.
Det här kan leda till hela kedjereaktioner och det visar sig att i vår närmsta närhet finns något som kallas för Golds bälte.
Det är en enorm samling nebulosor och stjärnhopar som verkar uppstått efter att för ungefär 50 miljoner år sedan stjärnhopar i stjärnbilden Perseus
detonerade och blåste upp tillräckligt mycket gas för att bilda en ny kaskad stjärnor.
Allhuvudtaget så bor vi i en ganska normalt, stillsamt område av en spiralarm.
Men inom ett par tusen ljusår har vi ändå praktfulla nebulosor som orinonebulosen, storslagna stjärnhopar som hyaderna och plejaderna.
Och naturligtvis magnifika stjärnor.
Egentligen är ju solen en ganska normal stjärna, så vem vet vad som kan dölja sig i omlåtsbanan kring andra?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Spiralarmar

Vintergatan är en så kallad "spiralgalax". Det innebär att galaxen är skivformad, med utskott av stjärnor som ser ut som armar, därav namnet.

Transkription38 repliker · 3:03

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Spiralarmar. Vintergatan är en spiralgalax. Men vad menar man egentligen med det?
Jo, när man observerar galaxer finner man att ganska många av dem är skivformiga och man ser att ljuset kommer från en sorts spiraler på ytan av den här skivan.
Det är inte så att galaxen bara lyser i dessa spiralarmar utan det är helt enkelt så att stjärnorna i de här områdena är mycket ljuskräftigare än de andra.
Det här verkar tyda på att det finns många heta unga stjärnor. Det är alltså ljusstyrkan som påverkar och spiralarmarna inte har fasta föremål.
Det är egentligen en fråga om enorma konglomerationer av gas, stjärnor och stoft som rör sig genom galaktiska skivan.
Vintergatan är också en spiralgalax och där kan man upptäcka till exempel genom att kartlägga var olika stjärnhopar och gasmoln befinner sig.
Framförallt regioner av het vätgas där stjärnor håller på att bildas.
Om man ritar upp ett diagram ser man att de bildar ränder.
Det är spiralarmarna.
Vi befinner oss på insidan av en arm man brukar kalla för Orionarmen.
I vår omgivning är Vintergatans tjocklek ungefär 800 ljusår och solen ligger faktiskt bara 50 ljusår från nitten.
Det är lite svårt härifrån naturligtvis att se att Vintergatan är en spiralgalax.
Man ser bara ett band på himlen.
Men med kartläggning kan man se då att Orionarmen som är ett par tusen ljusår tjock ligger mellan två andra armar.
En som kallas Persevsarmen eftersom den går genom konstellationen Persevs.
Och en annan som kallas för Sagittariusarmen eftersom den går genom konstellationen Sagittarius.
Skytten.
Skytten vätter in mot galaxens tjärna som ligger 27 000 ljusår från oss.
Och området mellan armarna är relativt fritt från gas och stoff.
Medan i armarna finns stora moln där nya stjärnor bildas.
Det debatteras ganska mycket bland astronomer vad som orsakar spiralarmar.
En populär teori är att det är densitetsvågor.
Det är områden där det finns mer stjärnor.
Och det beror på att stjärnornas dragningskraft när galaxen roterar producerar vågor.
Ungefär som vågorna i en tekopp när den rör sig om.
Och det här leder då till att spiralarmarna bildar sig själva.
En annan teori menar att det beror på att de heta blåa stjärnorna.
De exploderar ganska snart.
De har bara en livslängd på några tals till hundratals miljoner år.
Och när de blir supernovor så blåser de iväg den intistulära gasen och stoffen.
Som bildar nya nebulosor där nya stjärnor bildas.
Och på det här sättet sprider sig armarna vidare.
Hur det än må vara så är det en fantastiska fenomen.
Man kan iaktta dem genom teleskop i andra galaxer.
Eller titta upp mot natthimlen på Vintergatan.
Där kan man också se mörka fält.
Och det är inte hål i armarna utan de mörka stofftmål där de allra nyaste stjärnorna håller på att bildas.
När stjärnorna väl har tagit och börjat ta fyr så lyser de så kraftigt att de blåser bort gasen och framträder som stjärnhopar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Plejaderna

Plejaderna eller "mångstjärnorna" har varit kända sedan urminnes tider. De är en hop stjärnor i oxens stjärnbild. Men de är betydligt fler stjärnor än de man ser med blotta ögat.

Transkription28 repliker · 2:32

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Plejaderna. Plejaderna, eller mångstjärnorna, har varit kända sedan urminnestider.
Det är en hop stjärnor som man ser i oxens stjärnbild, ljusstarka och bildar en liten grupp.
Inom grekisk mytologi sa man att det var titanen Atlas och gudina Pleiones sju döttrar.
Och den brukar ibland kallas för duvflocken, varifrån namnet Plejaderna kommer.
Det är närbelägen stjärnhop, som faktiskt är den näst närmsta stjärnhopen.
Den ligger bara 425 ljusår bort.
Den närmsta stjärnhopen, Hyaderna, som var Plejadernas halvsystra, ligger en liten bit bort i samma stjärnbild.
Det här är unga stjärnor. De är bara hundra miljoner år gamla, eller rent av yngre.
Och ljusstarkast av dem är stjärnan Alcyone i mitten.
Den är tusen gånger ljusstyrg starkare än solen, och även de flesta andra stjärnor bland Plejaderna är betydligt kraftfullare än solen.
Dock, de här sju huvudsakliga stjärnorna man ser är bara de kraftigaste.
Det finns många fler, upp till 200 eller 500 beroende på hur man räknar andra Plejader.
Och dessa är mycket unga och aktiva.
Många av dem roterar oerhört snabbt, med hastigheter från 150 till 300 km i sekunden, vilket gör att de inte är runda utan utplattade.
Och runt om dessa stjärnor så finns det också nebulosor.
Det är den gas stjärnhopen förmodligen bildades ur för länge sedan, som ännu inte helt har blåst bort av ljuset från starka stjärnorna.
Om man iakttar det här gasen så kan man se att den ser kammad ut.
Det går tunna linjer genom det, och det beror förmodligen på starka magnetfält som får stoffkorn att lägga sig ungefär som järnfilspån.
I den här hopen av aktiva stjärnor har man också hittat en del bruna dvärgar,
det vill säga anhopning av gas som inte blir stora nog att bli stjärnor,
men däremot har bildats små bollar som påminner om planeten djupter och nu driver de kring ut i rymden.
Och även en del vita dvärgar som ställer till problem för teoretikerna.
Man vet inte riktigt hur sådana ska kunna bildas.
Normalt är ju de slutstadiet när en stjärna har genomgått sin livslängd
och kastar bort större del av sin materia och kollapsar ihop till en liten tät stjärna.
Det är möjligt att det finns gamla plejader, eller att de på något sätt har åldrat snabbare,
men man vet inte.
Som sagt var, det är en hemlighetsfull och vacker liten stjärnhop man kan iakta av på vinterkvällar med en kikare.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Stjärnornas liv

Stjärnorna ser ut att ha funnits där på himlen i alla tider, men stjärnor, precis som vi har en begränsad livslängd.

Transkription88 repliker · 7:34

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

När man tittar upp mot stjärnhimlen kan den verka väldigt oförändlig.
Man talar ju om fixstjärnorna.
Men trots allt, stjärnor rör sig ju runt med ganska hög hastighet, hundratals kilometer i sekunden.
Och de har ju dessutom en begränsad livslängd.
Ja, en stjärna har ju ett visst förråd av väte som det bränner under sitt liv.
Det här förrådet är ju väldigt begränsat. En stjärna är ju inte oändligt stor.
Så en stjärna har också en begränsad livslängd.
Men den är ganska lång antar jag.
Ja, det rör sig om väldigt många miljoner år.
Så man behöver inte oroa sig för att solen sloppnar de närmaste dagarna i alla fall.
Under den här livslängden varierar väldigt mycket.
Beroende på om stjärnan är tung eller om den är lätt.
En tung stjärna förbränner väldigt snabbt sitt väte.
Och får helium då som produkt.
Och det gör också att den lever en väldigt kort tid för stjärnors mått sätt.
Medan en lätt stjärna går processen långsamt.
Och stjärnan kommer väldigt sakta svalna av när den har fått slut på all sin energi.
Jag har för mig att många av de här unga, heta, blåvita jättestjärnorna bara varar något tiotal miljoner år.
Medan de här små röda dvärerna klarar sig hundratals miljarder år.
Ja, det stämmer väldigt bra.
De här unga röda har man ännu inte fått se svalna av.
Eftersom universum inte har varit under tillräckligt lång tid för att de ska få tid att göra det.
De som är lite tyngre, kanske upp till en åtta gånger solmassan.
De har däremot tillräckligt mycket massa för att fortsätta med andra processer.
Efter att de har bränt klart sitt väte till helium.
Det som händer är att allt eftersom att de får mindre och mindre väte kvar.
Så ökar förbränningshastigheten och de sväljer upp.
Det här är väldigt känt som röda jättar.
Och när en röd jätte har svält upp under en tid och verkligen får ont om väte så kommer den börja bränna helium till kol och syre.
Det här kallas för en heliumknall.
Och vanligtvis så kastar den ut en stor del av sina yttre skal i den här väldigt snabba förbränningen.
Ja, helt enkelt för att producera så mycket energi på kort tid.
Jo, det blir samma effekt som när du smäller av en smällare.
Det sväljer väldigt snabbt och yttre skalen kastas iväg.
Det som blir kvar runt är en planetarisk nebulosa som är ett skal av gaser runt den och som från vårt håll sett ser ut som en ring.
Eftersom skalet är jämnt fördelat runt och vi ser den från sidan så kommer vi när vi tittar mot den lilla stjärnan i mitten se det så inte se det.
Eftersom det är väldigt tunt där.
Medan när vi tittar mot kanterna så kommer vi se genom en stor mängd gas och där ser vi det mycket tydligare.
Men vad blev det av stjärnan när den kastade bort gasen?
Kvar i mitten blir en liten stjärna i huvudsakligen bestående av kol.
Den är inte särskilt kompakt egentligen och den lyser med ett väldigt vitt ljus.
Den är dock så liten så att man ser inte så mycket av den och den kommer så småningom svalna av.
Och försvinner i vårt synfält.
Det är vad man kallar en vit värj?
Jo då. Den kommer att leva vidare som en pytteliten vit värj också och inte utvecklas vidare till någon annan typ.
En stjärna som är större än åtta solmassor kommer när den har bränt klart sitt väte börja bränna andra grundämnen.
Den kommer att bränna överhelmet till kol och syre precis som de lite lättare stjärnorna.
Men sen bränner den vidare kol till neon och magnesium och syre till chisel och svavel.
Chisel och svavel kan den också bränna vidare till järn.
Men järn är väl inte speciellt energirikt?
Järn är egentligen det grundämne som har minst energi om man ser till fissions och fusionsprocesser.
Med andra ord kärnklyvning och kärnihopslagning.
Tyngre grundämnen kan man splittra och få ut energi och lättare kan man slå ihop och få ut energi.
Det är därför bara järn blir kvar egentligen.
När den har fått en stor mängd järn i sina tyngre processer så kommer den sluta att stråla ut så mycket energi från mitten.
Det här får de yttre skalen att sjunka inåt eftersom den inte har något tryck inifrån som trycker upp stjärnan.
Men då hettas väl skalen upp ganska mycket när de börjar falla inåt?
Jo, det är det som händer. Det är det som är en nova eller en supernova beroende på hur mycket energi som släpps ut.
En supernova är en gigantisk explosion när all denna massa reagerar samtidigt.
Och kvar efter denna explosion kan det då bli, beroende på vikten, en neutronskärna eller ett svart hål.
Vad är neutronskärna för något?
Ja, ifall det är tillräckligt stor massa så kommer protonerna och elektronerna i autoverna att slå samman.
Och eftersom laddningarna tar ut varandra så blir det kvar neutroner.
Och egentligen så blir det en enda stor boll av neutroner som ungefär kan vara upp till en mil bred.
Men den har fortfarande en ganska stor massa som är en god portion av stjärnan.
Ja, den har motsvarande i princip hela stjärnans massa innan explosionen och man bortser från det som försvann i form av energiförluster.
Så vi talar här om något som är oerhört kompakt och har ett fantastiskt starkt gravitationsfält.
Ja då, men det är ingenting mot det svarta hålet som också kan bli kvar ifall stjärnan är tyngre.
I ett svart hål så pressas massan ihop till en enda punkt där all massa koncentreras.
Och inuti det svarta hålet så vet man inte sådär jättemycket.
Men det som händer är att alla massa som sugs ner där avgörs en viss form av energi som man kan undersöka.
Nämligen gammastrålningen.
Man har jobbservet en del gammastrålning från en del galaxkärnor och sånt där det verkar finnas svarta hål.
Ja, och det är det enda sättet idag som vi kan undersöka dem och se ifall det verkligen är svarta hål.
Och man tror att stora utsändningar av gammastrålning är svarta hål som får masktillskott i form av att en stjärna eller mindre stoftsmål kolliderar med dem.
Utan de här tillförseln av energi i form av nedfallande materia så skulle svarta hålen sakta avdunsta.
Det stämmer. Till slut så skulle även de försvinna.
Men eftersom svarta hål oftast bildar i områden där det finns mycket massa runt omkring så lever de kvar väldigt länge.
Och man tror att ett svart hål kan leva i all oändlighet.
Men det är svårt att tala om oändligheter när man inte vet hur lång en oändlighet egentligen är.
Ja, jag skulle säga att de uppskattningar jag har sett talar om lite kortare.
Bara tio på ett med 30 år.
Alltså en etta följd med 30 nollor.
Och det är ju ganska kort ögonblick.
Kort sagt, när man tittar upp på stjärnhimlen så pågår en himlaktivitet där.
Det är bara att vi kanske är lite för stressade för att lägga märke till det.
Så man sätter sig på en bergsknall och tittar upp på natthimmlen om miljard år.
Ja, vem vet vad man får se.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Stjärnstoft

Vad är stjärnstoft? Det som ramlar ner från stjärnorna kan ge oss mycket information om universum.

Transkription37 repliker · 2:57

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Stjärnstofft. Meteorer som faller på jorden kan komma från många olika källor.
Många är ju bitar från asteroider. Så helt enkelt kvarlevar från den tid då solsystemet bildades.
Då diverse stoff och gas drog sig samman.
Och asteroiderna var ju de bitar som blev över. De som inte kunde bilda planeter.
En del meteorer som faller, det är faktiskt bitar från andra planeter.
Till exempel månen eller mars.
När en meteor faller ner på månen så tar det diverse damm och skräp och kastas upp.
Och ibland med tillräcklig hastighet för att driva iväg ut i rymden igen.
Och efter lång tid faller det ner på jorden.
Men en del av det som faller ner på jorden är faktiskt äkta stjärnstoff.
Det kommer direkt ifrån den interstellära världen.
Och direkt ifrån det materi som inte ens var med när solsystemet bildades.
Det är ju nämligen så att alla atomer på jorden har bildats en gång i tiden i stjärnor för miljarder år sedan.
Lätgas genomgår funktionsprocesser och blir tyngre i grundämnen.
Och på det här sättet produceras alla ämne upp till järn.
Men tyngre ämnen än så kan bildas i supernovor.
Och dessa explosioner bildar i sin tur stora mån av stoft och gas nya stjärnor och planeter kan bildas ur.
I detta stoft verkar det finnas både diamanter, rubiner och safirer.
1964 upptäckte man gasen exenon i en meteor som heter Renasso meteor efter den lilla italienska staden föll.
Och den här exenonen var intressant.
För det var en typ av exenon som var mycket ovanlig i solsystemet.
Man började undra, kanske det här kommer utifrån?
Gradvis började man undersöka det och upptäckte att exenonen i en del av meteorerna som faller finns innesluten i mikroskopiska små diamanter.
De är bara några miljondels millimeter tvärs över.
Och man började undra, kan de här diamanterna vara utifrån den kosmos?
1988 så lyckas man faktiskt testa några olika diamanter.
Och man upptäckte att, inte nog med att de innehöll exenon.
De innehöll olika isotoper av kol.
Det här innebar att de måste ha bildats i olika stjärnor.
Varenda litet diamantfragment måste komma från olika supernovor.
Därför att stjärnorna hade olika kemisk sammansättning.
Det verkar alltså som att kolrika jättestjärnor i slutet av sin levnad, i sin yttersta atmosfär, är temperaturerna ganska låga.
Och där ansamlas kol och kanske också kisel som bildar små fragment av diamant och korund.
Och när de här sedan tappar sin atmosfär, glider ut i rymden.
Så det kanske är mycket av de nebulosa vi ser.
Och stoftet man kan se till exempel kring pleiadrap innehåller inte bara små metallpartiklar, utan också ädelstenar.
Det är verkligen stjärnstofft.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.