Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

DNA-maskiner

DNA är cellernas byggbeskrivning. Men nu tar människan själv över och börjar hitta nya möjligheter för naturens egen kod.

Transkription77 repliker · 6:10

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Denommolekylen är bäraren av den genetiska informationen.
Det är en lång molekyl som består av två stycken strängar, där på ett skelett utav en sockerarter, då fosfor, så sitter små nukleotider, små krävehaltiga molekyler som binder till varandra.
De här två strängarna hakar i varandra så att motsvarande nukleotider binder sig.
Adenosin, tymin, cytosin och guanin heter de fyra som används.
Adenosin binder till tymin och guanin till cytosin.
Det här gör att två DNA-strängar som motsvarar varandra fäster och bildar den bekanta spiralvridna långa kedjan.
Den långa spiralvridna kedjan är inte den enda formen som DNA kan inta.
Jaså?
Det finns två former till som DNA-spiralen kan ha.
Nämligen den kan vara lite hårdare vriden åt samma håll.
Om man helt enkelt vrider på den.
Det finns vissa enzymer i kroppen som gör det.
Man kan också vrida den helt åt andra hållet.
Så man mer eller mindre vänder ut och inte på spiralen och spiralar den åt andra hållet.
Det kallas för Z-konfigurationen.
Den är ganska ovanlig men den finns.
Den används alltså kanske inte till speciellt mycket inom biologin?
Den har antagligen funktioner för när man packar ihop DNA inför lagring under till exempel celldelning när DNA måste bli väldigt kompakt.
Annars är ju DNA mest känt för att innehålla instruktioner för att göra olika proteiner.
Och det innebär då att den avkodas.
Det överförs till en annan form som kallas för RNA.
Som sedan då ute i cellen används för att tillverka proteinet.
Men DNA kan ju göra mycket mer än bara vara en passiv informationslagrare.
Genom att designa DNA-sekvenser på ett lämpligt sätt så kan man använda DNA ungefär som en byggbalk när man bygger fackverk.
Jaså, hur då?
Ja, i och med att olika DNA-sekvenser binder till varandra.
Och då är finessen att det behöver inte vara samma DNA-kedja som innehåller den komplementära sekvensen.
Det vill säga den sekvensen som passar ihop.
Man kan ju ha överlappande sekvenssnuttar i olika DNA-kedjor.
På det sättet kan man foga ihop DNA-molekyler med varandra i vinklar till exempel.
Så att man istället för att ha två stycken som sitter mittemot varandra så kan man ha till exempel tre kedjor.
Där kedja ett och två fäster till varandra.
Men där ettan och tvåan också fäster till trean så att man får en utgrening.
Ja, det går att bygga 90-graders hörn.
Och det är ju bra. Man kan ju konstruera kuber.
Och det har man då också gjort i labbet.
Och inte bara det att man kan bygga statiska strukturer som kuber, tetraedrar, ja, alla möjliga knutar.
Man kan också bygga dynamiska strukturer.
Alltså sådana som rör sig.
Ja, i senaste Nature så har de publicerat en pinsett gjord av DNA-molekyler.
Den öppnar och stänger sig själv.
Och jag för mig att den också drevs med hjälp av att man gav rätt DNA-molekyler som får de andra att ändra form på rätt sätt.
Ja, så att genom att hälla på en ny DNA-molekyl så kan man öppna den och ställa på den första igen så stänger man.
Mm. Och det här är ju intressant.
Man börjar alltså få små verktyg på mikroskalan.
Ja, och då kan man ju bygga en kub till exempel som har en pinsett i hörnet.
Mm, och där börjar man ju närma sig en massa intressanta nanoteknologiska tillämpningar.
Ja, oja. Man behöver inte dra det så långt som till sån framtidsteknik.
Utan vi kan till exempel tänka oss att vi vill ha en medicin inne i kroppen som vi inte vill att den ska bli aktiv förrän i vissa delar av kroppen.
Då skulle man kunna tänka sig att man låser fast den i till exempel en DNA-pinsett som håller och skyddar molekylen.
Och sen när den kommer på rätt plats.
Då reagerar den på den lokala DNA till cellen och öppnar sig.
Ja, till exempel.
Intressant. Dessutom så kan man ju använda DNA i mikroteknik.
Man har ju konstruerat till exempel små tunna kiselplattor som täckta med DNA.
Så att när en motsvarande DNA-sekvens kommer förbi lösningen ovanför plattan, då böjer sig den.
Och det kan man ju mäta elektriskt.
Ja, och det öppnar ju möjligheter för att diagnostisera sjukdomar till exempel.
Man bara skickar förbi ett blodprov och sen ser man vilka utav sjukdomsdetektorerna som reagerar.
Ja, det finns, har funnits rätt länge faktiskt, metoder där man fäster DNA på till exempel glasskivor.
Och sedan märker man, alltså man fäster de sekvenser man vill testa för på en glasskiva.
Och sen så skickar man förbi blodprovet till exempel.
Det måste givetvis bearbetet en smula så att DNA blir fritt.
Men i princip gör man det.
Skickar förbi blodprovet och sen tittar man på, genom att belysa den här glasskivan, så ser man var har DNA bunnit.
Det är inte lika realtidsmässigt som de små metalltungorna som böjer sig.
Men det är bra mycket fortare än att göra det på traditionella slabbslabbetoder i labbet.
Och sen är det ju så att normalt i kroppen sker kemiska reaktioner med hjälp av enzymer.
Alltså proteiner som sätter ihop eller plockar isärmolekyler på önskade sätt.
Men det är väl också så att RNA kan göra liknande saker.
Jo ja, RNA är till och med, tror man, den ursprungliga reaktiva molekylen som vi alla härstammar ifrån.
Och förmodligen kan man då till exempel fästa lämpliga RNA-enzymer, man kallar dem för ribosymer, till då DNA-strukturer.
Ja, det är en logisk slutsats av alltihopa som jag har sagt här.
Det är nästan enklare än att bygga en DNA-pinsett.
Och det har man ju faktiskt gjort.
Så kort sagt, när den lilla DNA-molekylen går till syokonsulenter i skolan så blir den inte bara erbjuden bokhållarjobb nu för tiden.
Oh nej, den blir både ingenjör och byggmästare.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Diabetes

Diabetes kallas ofta för sockersjuka, och är egentligen två sjukdomar. Vad är det som händer i kroppen, när balansen mellan blodsocker och insulin rubbas?

Transkription85 repliker · 6:10

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Idag ska vi tala om sockersjuka.
Heter det inte diabetes?
Ja, det formella namnet är diabetes mellitus som ordagrant är latin och betyder söt urin.
Det är så här att det finns två olika former av diabetes.
Jag har fram att det finns både en som är en direkt sjukdom och sen finns det något som kallas för åldersdiabetes också.
Vad är skillnaden mellan dem?
Ja, det är snarare så att man ska gå in på vad är likheten för att det är så mycket som är olika.
Likheten är att båda har med insulin att göra.
Ungdomsdiabetes är en autoimmun sjukdom där kroppen reagerar på sina egna insulinproducerande celler.
Insulin är då ett hormon som har med hur kroppen får använda sina energireserver.
Så efter att man har ätit så utsändas insulin för att säga åt kroppen att man har tillstånd att ta upp socker och fett och proteiner i musklerna till exempel.
Och i ungdomsdiabetes så produceras det helt enkelt inte tillräckligt med insulin?
Nej, det produceras faktiskt inget insulin alls efter ett tag eftersom kroppen får av för närvarande okända anledning för sig att insulincellerna är bakterier eller virus eller något sånt där.
Då slår det ihjäl dem.
Det är inte så bra.
Och åldersdiabetes i så fall?
Åldersdiabetes då har man för det mesta ganska god insulinproduktion.
Men den kan vara felreglerad och resultatet som insulinet har i resten av kroppen är fel.
Det är helt enkelt så att effekten på kroppen som insulinet har är störd.
Det kallar man för insulinresistens.
Man är motståndskraftig mot insulinet och för att få samma effekt på blodsockervärdena så behöver man ge mer insulin eller ge mediciner som påverkar insulinresistensen.
Men man vet alltså inte egentligen vad som orsakar diabetes?
Nej, man vet faktiskt inte vad som orsakar vare sig ungdomsdiabetes eller åldersdiabetes.
Finns det några teorier?
Ja, ungdomsdiabetesen är som sagt en autoimmun sjukdom.
Man har hittat kopplingar till immunreglerande gener av olika slag.
Det finns misstankar om att vissa virus kan framkalla ungdomsdiabetes som mottagliga personer.
Men man har inte hittat några bevis.
Riktiga bevis, alltså man har misstankar.
Starka misstankar som man jobbar på.
Åldersdiabetes, det tycks mer vara ett resultat av anpassning till svältålighet.
Svältålighet?
Ja, alltså det som vi när en person har blivit gammal uppfattar som en sjukdom, åldersdiabetes.
Det finns inga virus, det finns inga bakterier.
Det finns ingen cell som har gått och dött.
Allting fungerar hyfsat.
Det är bara det att organisationen funkar ändå inte.
Och när man är ung, då är det mycket möjligt att den här inställningen på organisationen,
som helt enkelt blir fel när man är gammal, hjälper till att skydda mot svält.
Okej.
När man kommer in på det, då kommer man faktiskt in lite grann på historia.
Finns det någon så här rolig historia bakom hur man upptäckte diabetes?
Ja, ungdomsdiabetes har ju varit känd sedan urminnes tider i antiken.
Därför att obehandlad så blir det en ganska dramatisk sjukdom.
för att patienten magrar hastigt väldigt mycket och får extremt stora urinmängder och dricker väldigt mycket.
Och det går fort.
De dör, en obehandlad typ 1-diabetiker, ungdomsdiabetiker dör inom mindre än ett halvår.
Hur upptäckte man sjukdomen?
Ja, du menar kanske hur man gav det namnet sockersjuka?
För sjukdomen, det ser man.
De ser inte friska ut.
Anledningen till att man började kalla det sockersjuka var att rätt så länge så studerade antiken med läkare.
De har alltid studerat urin.
Och de konstaterade att diabetiker urin drar till sig flugor.
Sen gick det något hundratal år och sen kom någon smart individ på att man kunde smaka på urinen.
Och den smakade sött.
Ja, då fick den sitt namn.
Men det är väl inte bara socker som man får problem med när man har diabetes?
Nej, det är...
Andelen till att man kallar det sockersjuka är att sockret är det som är lättast att upptäcka.
Det är det som man kan känna smaken av i urinen.
Det är det som är lättast att mäta i blodet.
Det märks helt enkelt mest.
Men det är inte sockret som orsakar de största skadorna på kroppen.
Utan de stora skadorna i form av åderförkalkning, njurskador, nervskador och så vidare.
Det är sekundära effekter till att insulinregleringen inte funkar.
Och det leder ju som sagt till högt socker.
Men också till högt fett.
Till felaktig upplagring av protein.
Felaktig användning av både socker, fett och protein.
Med många fler saker.
Detta gör att det som ger åderförkalkning till exempel är de höga fetthalterna.
Socker har inte med åderförkalkningen att göra.
Nervskadorna som många diabetiker får.
Det har man hävdat bero på socker.
Men det verkar mer vara en direkt effekt av att nervcellerna inte kan utnyttja energi.
Vettigt.
Okej.
Så mycket av orsaken till att folk, äldre personer, dör i hjärtinfarkt, åderförkalkning.
Vilken är det?
Kan alltså vara åldersdiabetes?
Oja.
Åldersdiabetes är den största riskfaktorn för hjärtinfarkt.
Större än rökning till exempel.
Ja.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hembyggskunskap i vår spiralarm

Vår galax är en så kallad "Spiralgalax". Vi ligger i närheten av ett gasmoln som har smeknamnet "Det lokala fluffet". Nära "fluffet", på en liten blå planet tittar astronomerna ut med kikare och försöker lista ut var vi är.

Transkription39 repliker · 3:29

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hembygnskunskap i vår spiralarm.
Vintergatan, vår galax, är en spiralgalax.
De ljusstarka stjärnorna är organiserade i ett sorts spiralmönster.
Det är ganska vanligt påpekande, men hur vet vi egentligen om att det är på det sättet?
Trots allt, vi ligger mitt inuti galaxen och vart man än tittar på stjärnhimlen
så kan man inte se mönstret i spiralarmarna eftersom de skymmer varandra.
Ett sätt att upptäcka galaxens struktur är att titta efter öppna stjärnhopar.
En öppen stjärnhop är en mängd av ljusstarka stjärnor som har bildats för några tiotal miljoner år sedan
men ännu inte hunnit glida isär.
De visar var det pågår ny stjärnbildning i galaxen.
Om man mäter avståndet i sådana stjärnhopar och ritar ut ett diagram över var de ligger i universum
så ser man att de bildar stora band.
Och vi ligger på innersidan av ett sådant band och det är det som kallas för Orionarmen.
Anledningen till att den kallas för Orionarmen är att den verkar sträcka sig i den riktning mot stjärnbilden Orion
och ett åt ena hållet och i riktning mot stjärnbilden Svanen åt andra hållet.
Rent lokalt sett så befinner sig solen i ett rätt lugnt och tomt område.
Vi ligger i närheten av ett gasmål som brukar kallas för det lokala fluffet av astronomerna.
En något tätare anhoppning gas.
Men egentligen så är det ganska ont om gas mellan stjärnorna i vår del av galaxen.
Skälet är att vi ligger inuti en tom bubbla.
För något tiotal miljoner år sedan exploderade förmodligen stjärna i supernova någonstans i närheten
och blåste med sitt tryck bort gasen.
Den har bildat ett såsäriskt skal, ungefär hundra ljusor i diameter, där solen ligger ganska nära mitten.
Inuti den här interiören är det rätt ont om gas.
Det finns bara 0,05 till 0,07 atomer per kubikcentimeter.
Medan i medeltalet i galaxen så finns det ungefär en atom på två kubikcentimeter.
Även i de tätaste gasmålen i galaxen är faktiskt tätheten så liten att den är bättre än det bästa vakuum vi kan producera på jorden.
Utanför vår lokala loop finns det flera andra bubblor.
Där en av de mest angränsande är den som kallas för loop 1, som blåses upp av ljusstarka stjärnor som finns i stjärnbilden Skorpionerna och Cantauron.
Det är framförallt en grupp stjärnor som kallas för rå-opiukikomplexet, där många unga stjärnor håller på att blåsa bort mycket gas.
Det är nämligen så att ljustrycket från unga stjärnor blåser bort gasen, vilket gör att den förtätas till nebulosor.
Dessa nebulosor börjar kollapsa under sin egen gravitation, vilket i sin tur producerar nya stjärnor.
Det här kan leda till hela kedjereaktioner och det visar sig att i vår närmsta närhet finns något som kallas för Golds bälte.
Det är en enorm samling nebulosor och stjärnhopar som verkar uppstått efter att för ungefär 50 miljoner år sedan stjärnhopar i stjärnbilden Perseus
detonerade och blåste upp tillräckligt mycket gas för att bilda en ny kaskad stjärnor.
Allhuvudtaget så bor vi i en ganska normalt, stillsamt område av en spiralarm.
Men inom ett par tusen ljusår har vi ändå praktfulla nebulosor som orinonebulosen, storslagna stjärnhopar som hyaderna och plejaderna.
Och naturligtvis magnifika stjärnor.
Egentligen är ju solen en ganska normal stjärna, så vem vet vad som kan dölja sig i omlåtsbanan kring andra?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Insektsoptimering

Naturen hittar ofta de bästa lösningarna och metoderna för att lösa problem. Detta är något vi lärt oss utnyttja. Myror kan t.ex. visa oss den smartaste vägen till ett mål.

Transkription38 repliker · 3:10

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Insektsoptimering. Mycket teknik är baserat på att man lånar bra idéer man hittar i naturen.
Och en grupp bevarelser som onekligen är effektiva på att lösa sina uppgifter är insekterna, och då framförallt de sociala insekterna som bin och myror.
Så vad skulle man kunna använda en myrstack till, till exempel inom datorvärlden?
Ja, någonting myror är bra på är att hitta bra vägar.
Myror bildar myrstigar genom att spejare vandrar omkring omgivningen tills de hittar något intressant som en källa till mat.
Då springer de tillbaka till stacken och lämnar efter sig ett spår av doftämnen.
Andra myror följer spåret, lägger ut egna doftnämnen och efter ett tag utvecklas en riktig myrstig.
Det här skulle man också kunna använda för att lösa problem.
Inom datavetenskapen talar man till exempel om ett berömt problem som kallas den handelsresandes problem.
Tanken är att man har ett antal städer som man vill besöka i tur och ordning.
Vilken ordning man besöker om spelar ingen roll, men alla måste besökas.
Och man vill att den totala sträckan man ska resa ska vara så kort som möjligt.
Det här är ett mycket svårt problem att lösa effektivt.
För det finns otroligt många tänkbara möjligheter man måste prova innan man hittar den bästa.
En metod att lösa det skulle vara att släppa loss virtuella myror.
Man kan låta simulera följande metod.
Man låter den tänkta myran vandra en slunkmässig väg mellan alla städer.
Och beroende på hur bra vägen är så sätter den sitt doftämne på kopplingarna mellan de olika städerna.
Sen släpper man oss nästa virtuella myra som får göra samma sak.
Och nästa och nästa.
De bästa rutterna kommer att bli signalerade som att de här är bra.
De bör man följa.
Och om man nu släpper loss simulerade myror som i företrädesvis följer bra rutter.
Så kommer de med tiden att utvecklas av en virtuell myrstig som visar den kortaste vägen.
Och det här har man testat och det vill säga att det fungerar väldigt bra.
Framförallt om man lägger in att dessa doftämnen med tiden avdunstar.
Det vill säga att de minskar i betydelse.
Vilket gör att de kontinuerligt måste underhållas.
Tättesresandes problem är ett ganska typiskt problem man stöter på inom datavetenskapen.
Och det påminner lite grann om problemen hur man ska rutta kommunikationen genom internet.
Även där har man alltså börjat tillämpa metoder som påminner om hur insekter löser problem.
Man utnyttjar helt enkelt att många små agenter som arbetar oberoende med ganska enkla regler kan samarbeta för att lösa problem effektivt.
Man kan prova att använda det för robotar där man till exempel har experimenterat med att ha en svärm av robotar som gemensamt flyttar föremål som var och en för sig inte skulle kunna lyfta.
Man har använt det för att hitta vägar även fysiskt för en robot att ta sig runt i ett rum.
Man har experimenterat med att ha olika agenter som till exempel handlar om webbsidor men som byter roller när det behövs.
På samma sätt som att myror byter roller i stacken när de märker att det finns för få krigare eller för få personer som sköter om äggen.
Så det verkar överhuvudtaget som att vi kan låna mycket av insekterna och stoppa in det i våra datorer.
Så vem vet vad som kommer att dyka upp i framtidens internet stackar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Pappershäftning

Idag är det självklart att man använder gem eller häftklammer för att hålla ihop pappersbuntar. Men metoderna för att hålla ihop pappren har i vissa fall kommit från det kungliga hållet, och ansetts mycket exklusiva.

Transkription36 repliker · 4:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Pappers ihophållning. Redan när man uppfann pappret i Kina på 1200-talet så uppstod problemet med att man måste kunna hålla ihop pappersbuntar.
Första tiden löste man det genom vaxade kuvert, men då det var en dyr och opraktisk lösning så uppfann också man det första gemet.
Det bestod av ett band som trädde sig genom ett hörn på pappret, vanligtvis det nedre vänstra hörnet och därefter fästes med ett vaxingill, gärna med symbolerna av den som hade fatt ihop pappersbunten.
Det här användes under en lång tid, men när man sedan så sakta började bygga upp en byråkratisk organisation på 1800-talet så ville man ha en bättre lösning.
1835 så uppfann en man vid namnet John Hoove en rak stålpinne, vilket han smidde i en liten fabrik.
Dessa stålpinnar kunde träsa genom hörnet på papper och därigenom fungera som det första gemet.
De användes under större delen av 1800-talet, men 1899 så uppfann en man i Norge vid okämt namn det första egentliga gemet.
Det skapade han genom att bocka ihop bitar av ståltråd och sålde medan han vandrade runt i Norge.
En amerikan fick år 1900 reda på detta och patenterade uppfinningen i både Tyskland och USA.
Han uppfann också till skillnad från det första gemet som bara var en enkel loop, det dubbelvikta gemet.
Det användes flitigt under hela början på 1900-talet.
Tillsammans med det så dök det upp flera liknande uppfinningar, dock ingen som egentligen var så livskraftig som original gemet.
Bland annat trevikta gem och krokodilgemet.
Under kriget i Norge så fick gemet spela en väldigt speciell position i och med det att man var förbjuden att bära någon symbol som hänvisade till den gamla norska staten.
Då man inte kunde förbjuda produktionen av gem så började folk bära ett litet gem i kragen, vilket visade att den här personen stödde den gamla norska kungen.
Det var under slutet av kriget en anledning att bli arresterad att bära på sig ett gem någonstans i kläderdräkten.
Nu när gemet har utvecklats sen sista åren så är det fortfarande de gamla typerna som finns kvar.
Dock så har sedelgemet dykt upp som är bättre för att hålla ihop sedlar och vanligtvis gjort av plast.
Samt markeringsgemen med en liten skrivyta som man också kan skriva på vad det är för någonting som finns i papperspunten.
På 1700-talet uppstod också ett behov av att kunna hålla ihop papperspuntar mer permanent.
Och Lovis XV i Frankrike hittade på idén att böja till bitar av stål och sätta på ett litet singil, vilket han sen tvingade ner papperspuntarna.
Eller rättare sagt, han lät andra tvinga ner de här papperspuntarna.
Dessa var föregångarna till häftklamrarna, men de blev aldrig särskilt populära för att handsmida de här små häftklamrarna var extremt dyrt.
Och det var egentligen bara någonting som en kung kunde ha råd med.
1905 så fick en tysk igen höra talas om denna uppfinning och hittade på att göra häftklamrar som han satt ihop och var gjutna i ett stycke.
De här slogs ner med en finurlig liten apparat i pappret.
Problemet var bara det att de fastgjutna klamrarna krävde mycket stor kraft.
Och det är därifrån grunden till beteendet att drämma till häftklamrmaskinen ligger.
Många använde även mindre klubbor eller hammar för att slå till dem.
På tiotalet så förbättrarna maskinen med en liten hävar.
Och nu kunde den egentligen komma till ordentligt kontorsbruk.
1920 så kom de ihoplimmade häftklamrarna som man ser överallt idag.
Och också maskinen som vi använder idag som är väldigt lätt att ladda.
De tidigare var en stor maskin som har plockat isär för att ladda in häftklamrarna.
Och på 1950-talet så uppstod den elektriska häftmaskinen med många skador som följde innan folk lärde sig hantera dem.
Idag så är väl häftklammen varje byråkrats lilla egna leksak.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Varför blir höstlöven färggranna?

När vi var små fick vi veta varför löven blir vackert färgade under hösten. Den vanligaste förklaringen med att klorofyllet dras tillbaka, är emellertid felaktig. Förklaringen finns troligen i naturens kamp mellan träden och dess fiender.

Transkription53 repliker · 2:56

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Varför är höstlöven färgranna?
En vanlig förklaring till varför löven om hösten blir gula och röda och andra praktfulla färger
är att det gröna klorofyllet dras tillbaka in i trädens stamm
och kvar blir det färgranna ämnen som karotener
och innan löven faller av så är det bara de som syns.
Den här förklaringen är allmänt populär men det finns en del problem.
Dels finns det växter som inte får färgranna löv innan de tappar dem
och dessutom verkar det som att det sker en nyproduktion av karotener, exantofyll och vissa olika flavonoider.
Det här är lite märkligt om det bara skulle vara en restprodukt.
Det finns en intressant hypotes om vad det här skulle kunna bero på
och det är att det egentligen är en fråga om ett spel mellan träden och insekter.
Många insekter vill naturligtvis lägga sina ägg på träd
så att om våren kläcks de och kan krypa fram och börja mummysa på de spädaskotten.
Detta är inte bra för trädet naturligtvis.
Trädet förlorar viktig energi och kan ta stor skada utav det.
Men om vi antar att ett träd försvarar sig med att producera mycket gift
för det är så de flesta växter försvaras mot insekter
då är det starkt.
Om det kan då visa för insekterna att
Hallå där, jag är farlig.
Så kommer de gå till de svagare träden istället.
Så det skulle vara lönsamt för träden att kunna visa sin styrka.
Insekterna skulle också ha nytta av att veta det
så att de kan i företrädesvis lägga ägg på svaga träd
där deras små larver kan käka i stor säkerhet.
Så en intressant möjlighet är att de här färgerna signalerar att trädet
trots att det nu börjar bli vinter
fortfarande har resurser kvar
att producera stora mängder gifter om våren.
För det skulle ju betyda att insekterna måste gå någon annanstans.
Så här har vi ett evolutionärt spel.
Om det visar sig att några träd börjar med det här
och en del insekter börjar anpassa sig till det
då blir det mer lönsamt för andra träd
att också uppvisa dessa klara färger.
För de träd som inte gör det
de kommer att dra till sig insekter
som förutvisar undviker färgstarka träd om hösten.
Och det här gör ju att fler träd kommer att uppvisa färg om hösten
och detta gör att ännu fler insekter motiveras
att finna då de färgsvaga träden.
Det intressanta är att man också observerat faktiskt
de träd som är mest utsatta för bladlöst framför allt
de är också de som i allmänhet uppvisar klarast färger.
Så det är mycket möjligt att skälet till att vi alltså har så praktfulla höstar
det är ett litet slugt spel mellan insekterna och träden
där de konkurrerar om att visa vem som är starkast.
Och det fina är ju också att det är svårt för träd att ljuga här
av sin styrka.
För det kostar mycket energi förmodligen att producera dessa färgämnen
så att det är svårt att luras.
Så där ser man.
Ärlighet vara kanske längst även mellan fiender som bladlöst och träd.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.