Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Fermats stora sats

Amatörmatematikern Fermats stora teorem, är något av ett mysterium. Kan man verkligen lösa problemet?

Transkription152 repliker · 8:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hör du Jenny? Jag har läst ganska mycket om en riktigt intressant sak nu på sistone.
Mm, vadå för någonting?
Femmas Stora Sats heter den.
Jag har aldrig hört talas om faktiskt. Vad är det för någonting? Matematik antar jag.
Ja, det handlar om matematik. Vi kan börja med vem Femmas själv var.
Han var en jurist, en domare och advokat i Frankrike på 1600-talet.
Han levde mellan 1601 och 1665.
Vad intressant kombination för matematiker och jurist.
Ja, jurist var ju hans huvudyrke. Det var det han gjorde för att leva.
Matematiken var bara en mindre hobby hos honom.
Han bara råkar uppfinna en större gren än matematiken och lämna ifrån sig de absolut viktigaste arbetena hittills inom den grenen.
Men det var en kul hobby.
Jag hörde talas om någonting om den där satsen.
Blev inte den bevisad bara för några år sedan?
94 om jag inte har skett.
Jo, precis. Andrew Wiles heter han som bevisade den.
Det har kommit en bok nu på sistone som beskriver hela arbetet med det.
Beskriver satsen, beskriver alla de försök som gjorts att bevisa den.
Och också beskriver Andrew Wiles väg till bevis.
Han själv fick ju höra om satsen när han var litet barn och bestämde sig för att han skulle bevisa den.
Han ägnade sitt liv åt att arbeta sig upp till de kunskaper han behövde för att kunna bevisa satsen.
Så han var rätt gammal när han gjorde det.
Men det var ett litet sidospår.
Vad innebar satsen? Vad innebar för någonting?
Om man tänker sig, kan börja från grunden.
Om man tänker sig att man lägger ut lite mynt i kvadrater.
Till exempel tre mynt i tre rader.
Nio mynt.
Tre rader med tre mynt i varje.
Då kan man lägga ut en annan kvadrat med sexton mynt.
Fyra rader med fyra mynt i varje.
Om man blandar ihop de här.
Kan man lägga upp allihop till fem rader med fem mynt i varje.
Tjugofen mynt.
Så man kan slå ihop arian av de två olika kvadraterna.
Och den här satsen om att man kan hitta ett håll som att man kan slå ihop två stycken mindre kvadrater och bygga en större kvadrat av dem.
Det lär man sig ganska tid under gymnasiet.
Det är Pythagoras sats.
Ja just det, det stämmer.
Rätt vinklig triangel.
Ja precis.
För vad man gjorde var att han läste en bok av en grek som heter Diophantos.
Som hade skrivit en problemsamling i matematik.
Och han antecknade väldigt mycket i den där boken.
Funderingar och satser som han kom på när han läste den.
Bland annat så antecknar han att hitta två kvadrater som blir en tredje kvadrat om man slår ihop dem.
Det går ju.
Men två stycken kuber.
Det vill säga till exempel tre rader med tre högar med tre mynt i varje.
Eller fyra rader med fyra högar med fyra mynt i varje.
Som när de blir ihopslagna kan bilda ytterligare en kub.
För ännu fler dimensioner som går att hantera ganska lätt matematiskt.
Även om det inte är lika lätt att föreställa sig vad det handlar om.
Nej.
Det går inte för högre dimensioner än bara två.
Det fungerade alltså bara med kvadrat, bara två dimensionellt.
Ja precis.
Han skrev också att han hade hittat ett fantastiskt bevis för den här satsen.
Men han fick inte riktigt plats med beviset i marginalen i boken när han höll på att läsa.
Och han har inte riktigt brytt sig om att skriva ner det någon annanstans heller.
Så man har ingen aning om huruvida han överhuvudtaget hittade ett bevis själv.
Och hur det i sådant fall lyder.
Om det överhuvudtaget håller.
Och om det stämmer överens med det bevis som kom 1994.
Det gör det definitivt inte.
Eftersom beviset från 1994 använde tekniker som för mig omöjligen hade kunnat utveckla på egen hand.
Aha, det hade varit intressant att veta.
Men han bevisade i alla fall själv ett par specialfall av det.
Han bevisade att man kan inte ha två, summera två fyra potenser och få fram en tredje fjärde potens.
Potens, det är upphöjt till.
Det innebär, om det står som två upphöjt till fyra så tar man två gånger sig självt fyra gånger.
Ja precis.
Okej, jag tänkte bara för.
Och en kvadrat är upphöjt till två.
Andra potens.
Ja just det, tvådimensionellt ja.
Ja precis.
Och tredimensionellt beophöjt till tre.
Han kunde själv bevisa det.
Det är ett hyfsat enkelt bevis.
Men vi ska inte ta det här just nu.
Sedan var det ganska många efter honom som jobbade med det där.
Det var hans son som lade ihop alla hans skrifter och publicerade dem.
För det finns väldigt många väldigt viktiga resultat i dem.
Så han gav bland annat ut en kommenterad version av Diofantos bok med Femmas kommentarer i.
Och det här problemet har fascinerat folk praktiskt taget sedan Femmas dog.
Och väldigt många har arbetat med det och försöker hitta det.
Ganska snart lyckades man bevisa det för alla tal under 37 om jag minns rätt.
Och sedan har folk hittat lite olika metoder för att bevisa delar av det.
Och under 1900-talet, större delen av 1900-talet har man vetat att den gäller för alla tal under 100 000.
Alla heltal antagligen.
Alla heltal.
Det är ett problem med talteorin.
Talteorin handlar om vad man kan veta om olika heltal.
Mm, okej.
Det var en ung österrikare som heter Wolfsköl.
Han hade en olycklig kärleksaffär.
Nej, livet är särskilt kul längre.
Hon vill inte ha mig.
Det är ingen kul längre.
Eko satte sig i farsans bibliotek.
La fram pistol, penna, papper.
Skrev ihop självmordsbrev.
Hon skulle begå självmord, men han var lite feg.
Han vågade inte riktigt göra det.
Han ville dra ut lite grannar på den.
Hittade en bok.
Deufantos aritmetika kommenterade av Pierre Fermat.
Satse och läste.
Hittade Fermat sats.
Satse och vände på självmordsbrevet.
Började på baksidan.
Anteckna och fundera med pennan i handen.
Försökte boxas lite grann över problemet.
Satt hela natten igenom.
På morgonen skrotade han pappret.
Tackade tillbaka pistolen.
Skrev ett testament där han bestämde att
hela hans förmögenhet skulle gå till
en fond.
Som skulle dela ut ett pris.
Nämligen så och så många deutschmark
till den personen som lyckas bevisa
för en massa stora sats.
Fram till före andra världskriget
var det en ganska saftig summa
de 10 000 mark.
Eller vad det kan ha rört sig om.
Och väldigt många har försökt hitta bevis
om det just för att det här
Wolfskelpriset finns.
Och fortfarande så väller det in en massa
försök att bevisa det från
amatörmatematiker som tror att de har hittat
något strålande och missat någon liten detalj
i sin bevisföring.
Belastar matematiker över hela världen
som tittar igenom det och konstaterar
att det inte riktigt funkar.
Men hade det inte blivit bevisat alltså?
Jo då, det blev bevisat till slut av
Wiles som byggde på ganska många olika saker
sedan innan.
Och han släppte ifrån sig ett bevis.
Sen visade det sig att det inte riktigt funkade.
Det blev en del pinsamhet.
Men till slut lyckades ha släppt ett bevis
som verkar hålla.
Och inom något år borde han få priset
när valskällkommittén har gått igenom
det och konstaterat att det stämmer.
Intressant.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hemligheten bakom ett gott vin

Ett gott vin kräver åratal av förberedelser innan det går att dricka. Vintillverkning är mycket mer än att bara trampa druvor i kärl!

Transkription116 repliker · 9:46

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Att drika vin och öl har man gjort ganska länge.
Ja, sedan 4000 år före Kristus åtminstone.
Och förmodligen längre än så med tanke på att många djur ute i naturen uppskattar ju till exempel gästfrukt.
Ja, det har säkerligen inte tagit mycket intelligens för att inse vad som egentligen skedde.
Egypterna till exempel var ju väldigt begivna på ölsorter gjorda till exempel på havre.
Ja, och i Mesopotamien och Babylon fanns det ju vissa belägg.
Men det egentliga vinet, det verkar ju ha kommit från Caucasus.
Och det var väl Fenisierna som spred över Medelhavet väldigt mycket?
Ja, det är lite oklart vem som egentligen kom först.
Men Fenisierna hade en stor roll i att sprida det.
Grekerna fick tag på det väldigt tidigt.
Och därifrån så smörjde sig genast till Rom.
Man lagrade ju vinet på amforor av lera.
Och det var ju väldigt mycket av en färskvara.
Ja, det var inte som nu att man faktiskt lagrade vin länge.
Utan ju färskare att vin var desto bättre.
För vin blev väldigt snabbt surt.
Och det berodde ju på att det var ganska låg alkoholhalt.
Det är ju nämligen så att när alkoholhalten är under 10% då blev vinet snabbt dåligt när man lagrade det.
Ja, samt att dålig bryggeriteknik, otillräckligt renade kärl och för mycket tillgång till luft gjorde sitt till också.
Men romarna utvecklade väl det här en smula?
Ja, romarna uppfann ju kompå metoden att stoppa vinet i ekfat.
De uppfann dessutom kakan att återför segla en foro med.
Och därigenom så fick man ju faktiskt vin som lufttätt kunde lagras på ett sådant sätt att det blev bättre.
Och det romerska rekordet tror jag är att vin har lagrats i 100 år.
Men sen är ju med romarikets fall gick ju mycket av den här kunskapen förlorad.
Men den återupptäcktes ju på medeltiden och renaissancen.
Ja, under 1600- och 1700-talet så kom man ju återigen på att använda korkar.
Och samtidigt så fann man dessutom att glasflaskor var ett utmärkt sätt att lagra vin på.
Mm, och många vingårdarna vi har idag har ju anord tillbaka i romartiden.
Även om metoden har varierat en smula.
Ja, de flesta vingårdarna med riktigt gott rykte har en gång i tiden varit vingårdar förr skulle man kunna säga.
Mm, men hur är det egentligen man tillverkar vin?
Först måste man ha rätt jordmån för att göra vindruvor som ska användas till vin.
Och vindruvan ska plågas enligt franska vinartister.
En vindruva som plågas får lida genom dålig näring, dåliga tillskott, kärgmark.
Kommer att utveckla små druvor som har mycket smak.
Finns det inte en del svampsjukdomar också som drabbar vindruvorna som just förhöjer smaken?
Jo, vissa sådana sjukdomar använder man sig faktiskt av.
Till exempel, vissa riktigt goda år så har vinet drabbats av en eller annan svampsjukdom som förhöjer smaken och gör det till en premiör grampkru.
Eller en annan mycket bra årgång.
Intressant. Men sen tar man som sagt och skördar vindruvorna.
Ja, man skördar dem och sedan lägger man dem i en press.
Ur pressen så kan man genom olika stadier skjut först saften från själva fruktköttet.
Sedan saftet från skalen.
Och sedan till slut så får man ju ut kärnor och det vill man inte ha.
Så det slänger man bort eller?
Ja, jag känner inte till om man använder det till direkt.
Möjligen någonting steg med konjaktillverkning.
Men den första och den andra pressningen brukar man tillvara ta.
Skalen är ju intressant också eftersom de innehåller en massa färgämnen.
Ja, anthocyaniner till exempel.
Men av skalen så får ju det röda vinet sin färg som kanske är bekant.
Och dessutom innehåller de tanniner vilket innebär att man får mer strävhet.
En mer hårt och oförlåtande vin.
Ganska ofta är det ju så att när man gör vin utav det här så håller man på att manipulera med skalen och plocka bort dem efter en viss tid.
För att minska på strävheten men samtidigt få en god färg.
Ja, det är en mycket balanserad process som vin känner till och inga lång tid med att lära sig.
Men när man ändå håller på och bereder musten så kan man ju göra ett och annat annat.
Man tillsätter ju till exempel svaveldioxid.
Ja, för att ta livet av eventuella andra organismer.
När man jäser själva vinet så vill man ju gärna ha en gäst som man då känner till exakt hur den arbetar.
Vilda gäster då kan komma till sin fördel ibland.
Men som regel är det en väldigt chansartad process.
Så att man tar helt enkelt och tillsätter svaveldioxid för att ta livet av andra mikroorganismer än just de som man vill ska vara där.
Och sen tillsätter man naturligtvis då en lämplig sorts gäst.
Ja, och gästningen fortgår då.
Och gästningen går helt enkelt till att gästen under syrefria förhållanden.
Den använder sig av sockret och koldioxid för att bilda etanol.
Och det är då man får det att druvjosen förvandlas till vin.
Dessutom sker ju en massa andra intressanta biokemiska processer här som påverkar smaken.
Ja, man har ju en metabolisering av olika ämnen som till exempel smakämnena, tanninerna.
Och framförallt så bildas malonsyror eller äppelsyror.
Inte den ganska sträv i smaken?
Jo, det är därför som man till exempel i de flesta rödvin använder en sekundärprocess.
Man tillsätter nämligen malolaktobakterier.
Mm, och de bryter då ner malonsyran?
De bryter ner den till mjölksyra som ger en mycket mildare och rikare smak.
Och de flesta röda viner genomgår den här processen och även en del vita.
Men hur är det nu med den här kolsyran?
Om man till exempel lagrar på ekfat så smiter den ju ut genom porerna i träd.
Men om man vill ha ett bubblande vin?
Ja, ett bubblande vin, då föregår den sekundära jäsningen så att man helt enkelt tillsätter bakterierna på flaska samtidigt med vinet.
Sedan förseglar flaskan och ställer den upp och ner.
Och sedan får den lagras där tills den sekundära jäsningen har fortlöpt.
Och då har kolsyran inte kunnat smita iväg utan är tvungen att lösa sig i vattnet?
Ja, i vinet då.
Ja, men vin är ju till 87,7 procent vatten.
Ja, men i vilket fall ja. Det blir helt enkelt moserande vin av den.
Det är ganska intressanta biokemiska processer.
Och jag misstänker att dessutom olika stammar av gästsvampar har ganska speciella egenskaper som man har försökt odla fram.
Ja, den vanligaste Saccharomyces servicie som är en vanlig ölgäst och väldigt användig vintillverkning.
Och någonting som de flesta egna vintillverkare förmodligen känner till är en vingäst som faktiskt kan överleva tillräckligt länge för att producera upp till 18 procentig alkoholhalt.
Men de flesta vilda stammar dör senast vid 15 procent.
En norsk stamm kan producera upp till 23 procent alkohol innan den avdör.
Och här kan man ju misstänka att de här stammarna går i arv med många vin- och öltillverkare.
De riktigt stora har nog sina egna stammar som de använder ofta kanske mest för att ge vinet en särskild karaktär eller ölet en särskild karaktär.
Sen har man ju dessutom vinkällarna som ju är klassiska mystiska platser där de står dammiga flaskor överallt.
Egentligen är det inte så mystiskt.
När man lagrar vinet så sönderfaller vissa beståndsdelar, bland annat många som ger just den kärva och hårda smaken i ett vin till mer rika och omfattande föreningar.
Men man vill ju gärna att det sker under en kontrollerad miljö.
Till exempel undvika att ultraviolet strålning och ljus då tar och snabbar på fel reaktioner.
Ja, en bra vinkällare den ligger på ungefär 10-12 graders värme.
För att det då inte ska gå för snabbt?
Ja, ökar du det till 15 graders värme så kanske det går dubbelt så snabbt.
Men å andra sidan bildas då en massa biprodukter som inte är så angenäma.
Ja, en långsam lagring blir mycket bättre. Den ger mycket mer komplexitet enligt vinkännare.
Dessutom, som du sa, ljus får det att sönderfalla all form av energi till skott.
Det är välkänt att vissa vinkännare när de har ett relativt ungt vin kan hälla över det här vinet, särskilt rödvin i en karaff.
Och sedan tar den här liters karaffen, sätter in i mikrovågsugnen och bearbetar under måttlig strålning i en minut kanske.
Och därigenom så åldras vinet två år eller någonting liknande.
Men det är viktigt att inte göra det för mycket.
Ja, överhuvudtaget har det ju skett framsteg inom vintillverkning genom årtusen.
Och vi får väl se vad som händer det här årtusendet.
Ja, man blev ju så illa tungen att se tiden an.
Men än så länge så har väl inte direkt någonting negativt skett.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Konstiga elementarpartiklar

Kan man bygga en magnet med bara en nordpol? Det händer mycket märkliga saker nere på atomnivån.

Transkription53 repliker · 3:50

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Konstiga elementarpartiklar.
Fysiker föreslår ibland att det borde finnas nya elementarpartiklar.
Och det kan låta lite konstigt. Varför skulle de göra det?
Svaret är ju att inom vetenskapen försöker man ställa upp modeller för hur världen fungerar.
Och de här matematiska modellerna förutsäger ofta existensen av nya märkliga partiklar.
Och när man utvecklar en ny teori för hur universum fungerar och testar den,
så är det ganska vanligt att man som test försöker finna en partikel.
Om man hittar den här partikeln som förutsades har teorin fått ett starkt stöd.
Om inte så brukar det betyda att teorin nog har fel.
Tidigare upptäckte man till exempel neutrino på det här sättet.
Eftersom man inte kunde förklara de radioaktiva sönderfallen annars.
Och på samma sätt positronen som startade ursprungligen som ett matematiskt trick
i fysiken Paul Dirac's ekvationer för elektrodynamiken.
Men sen finns det ju en del partiklar som vi idag inte vet om de existerar.
Den mest kända är nog Higgs-partikeln.
Det är den man just nu söker väldigt mycket efter.
Higgs-partikeln är den som så att säga ger andra partiklares massa.
Och är baserad på ett kraftfält som kallas Higgs-fältet.
Higgs-fältet är nödvändigt för att förklara vissa egenheter i massfördelningen i rymden.
Men ingen vet om den här partikeln existerar eller inte.
Om det visar sig att den inte existerar så kommer stora delar av moderna fysiken vara tvungna att omvärderas.
Vilket nog många fysiker är väldigt intresserade av.
För trots allt, fysiken går framåt mer genom att man visar hur tidigare teorier var fel
än att man fyller i och accepterar det som redan existerar.
En annan intressant typ av partikel är magnetiska monopoler.
Magneter har i allmänhet en nord- och en sydpol.
Och bryter man en magnet i tu så får man två nya magneter.
Var och en med nord- och sydpol.
Man ser aldrig en isolerad nordpol.
Men elektriciteten, där ser man motsatsen.
Där kryllar det utav monopoler.
Positroner som bara har en plusladdning.
Elektroner som bara har en minusladdning.
Och även kombinationer.
Så varför skulle man inte kunna ha en partikel som bara var en magnetisk nord- eller sydpol?
Återigen, det finns en del teorier som förutsäger att sådana partiklar skulle kunna existera.
Och om de existerade så skulle de vara oerhört massiva.
En enstaka magnetisk monopol skulle väga faktiskt en tio miljarddels gram.
Vilket är ganska anseendet för en liten partikel.
Men man har dock inte funnit minsta spår av dem.
Vilket tyder på att vissa teorier för hur fysiken fungerar inte kan stämma.
En annan intressant grupp partiklar är vad man kallar goldstone-bosonerna.
Det visar sig nämligen så att varje symmetri som är bruten innebär att det måste finnas en viss partikel som hör till den här symmetrin.
När det gäller till exempel elektromagnetismen, där har vi fotonen.
Och i de här partiklarna, när varje fysisk teorin föreslås, kan man alltså föreslå att det finns sådana här goldstone-partiklar.
En del av dem är mycket märkliga och kan tänkas förklara till exempel varför det verkar finnas mer materie i universum än vi ser.
Det finns till exempel ett förslag om att det skulle existera aktioner.
Som är en sorts partiklar som förklarar varför elektrisk laddning har en viss koppling till tiden.
Det finns även förslag på enioner som handlar om när vanliga partiklar tvingas att röra sig i två dimensioner.
Och deras mycket märkliga blandade egenskaper.
Överhuvudtaget är det här en kul teoretisk lekstuga för forskarna.
Men det är inte uppenbart om det här är verkliga partiklar som man kommer att finna, eller bara en matematisk lek.
Eller ens om det är någon skillnad.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Grundämnet Kalcium

Vad är Kalcium?

Transkription24 repliker · 2:18

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Kalsium. Kalsiumföreningar har varit kända sedan urminnestider och är några av de vanligaste mineralerna på jorden.
Vi känner till exempel till dem som kalk, det vill säga kalksten som består av kalsiumkarbonatkristaller.
Det är nämligen så att kalsiumkarbonat förekommer väldigt mycket i organisk materia.
Det är nämligen den som utgör en stor del av vårt skelett, liksom koraller, snäckskal och annat.
Kalksten har helt enkelt bildats till stor del genom att organismer i havet för länge sedan har haft små kalkskelett, dött och lagt sig som slam på botten.
Senare har det här slammet då akkumulerats och blivit sten.
Det finns även andra former, till exempel marmor som är kalksten som har upphettats djupare i jorden.
Kristallerna kalsit som känns ibland som dubbelspat eftersom ljusstrålar som går igenom det bryts på två håll.
Människor har utnyttjat kalsiumsföreningar ganska länge.
Om man tar och hettar upp kalksten så får man vad man kallar bränd kalk.
Den kan man sedan omvanda till släkt kalk genom att tillsätta vatten.
Det här kan användas i murebruk.
Släkt kalk är kalsiumhydroxid och man blandar det helt enkelt med vatten och sand.
Hydroxiden bildar sedan bryggor mellan sandkornen och binder ihop det.
Man kan även få fram cement genom att blanda kalksten och lera och bränna med hög temperatur.
Det här har varit känt sedan urminnestider.
Däremot metallen kalsium hittade man först 1808 och det var engelsmannen Humphrey Davies som lyckats få fram den.
Den fick namnet från latinets kalk som kommer ursprungligen från grekiskans kalla mjölk.
Det är nämligen så att släkt kalk, om man löser det i vattnet så blir det ganska ofta en grumlig lösning.
Anledningen är att den tar upp koldioxid från luften och grumlas genom att den omvandlas till kalciumkarbonat.
Det är en vanlig kalksten alltså.
Det här ofta används för att upptäcka om det finns koldioxid i luften.
Kalsium i sig är en silvervit lätt metall som reagerar kraftigt med vatten under antänning.
Den används till diverse olika legeringar men i sig är den mest använda i form av föreningarna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Grundämnet Cesium

Vad är grundämnet Cesium?

Transkription28 repliker · 2:01

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Cesium. 1860 upptäckte två tyskar, en fysiker vid namn Gustav Robert Kirchhoff och en kemist vid namn Robert Wilhelm Bunsen, ja det var han med Bunsenbrännaren, en ny metall.
Cesium. Namnet kommer från latinets cesius, himmelsblå, och de upptäckte det på grund av dess blå spektrallinjer.
De hade nämligen kommit på en ny metod, att upptäcka grundämnen i ytterst små koncentrationer.
De gjorde sina experiment med mineralvatten från Dürkheim. Av 44 ton vatten fick de till sist ihop efter kemiska reaktioner och koncentrationer en liten mängd salt.
Den provade de att hetta upp och studerade ljuset från den glödande massan.
Och då fann de att det avgav energi i vissa våglängder som man inte sett tidigare.
Och eftersom varje grundämne skickade ut ett spektrum som är unikt, kunde de härmed visa att de hittade ett nytt grundämne.
Och det här var då cesium.
Året efter upptäckte de på liknande sätt metallen rubidium.
Cesium är en alkalimetall och är mycket reaktiv.
Den påminner kemiskt sett om litium, natrium, kalium och rubidium.
De reagerar alla starkt med vatten.
De antänds och brinner upp.
Och eftersom det är väldigt lätta metaller flyter de ofta omkring på ytan.
Den överhuvudtaget kan inte existera normalt.
Den antänds ganska lätt i luft.
Och man har därför använt den här till exempel i radiorör där man inte vill ha in syre.
Genom att ha en liten mängd cesium i röret.
Den plockar då upp syre atomerna ganska snabbt och omgående.
Man har också använt den i atomur.
Där man använt vissa egenskaper hos dess elektroner för att göra klockor som är oerhört exakta.
De drar sig bara en sekund på en miljon år.
Den ger också gärna ifrån sig elektroner.
Vilket gjort att man har använt den i fotoceller.
Smältpunkten är faktiskt bara 28,5 grader.
Så att om man skulle ta en bit cesium i handen.
Vilket inte tillråds eftersom den är så reaktiv.
Så skulle den faktiskt smälta.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Grundämnet Brom

Vad är grundämnet Brom?

Transkription21 repliker · 1:43

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Brom.
1826 upptäckte den franska kemisten Antoine Jérôme Ballard ett nytt grundämne.
Han studerade havsvatten och tång och han upptäckte att vissa saltprover han hade
gav ifrån sig en rödbrun vätska som luktade väldigt obehagligt när man behandlar dem i klor och sedan destillerade.
Flera andra forskare hade observerat det här tidigare men inte tänkt så noga på det.
Men Ballard lyckades komma på att det här var ett nytt grundämne.
Han kallade den för murid efter latinets namn för havsvatten.
Men franska akademin bestämde att det var ett dåligt namn och gav den istället namnet Brom
ifrån grekiskans Bromos, Stank.
Det här är det enda grundämne förutom kvicksilver som är flytande vid rumstemperatur.
En rödbrun vätska som lätt förgasas.
Även i en ganska väl åtsittande burk smiter den ganska lätt ut genom de små utrymmena.
Den liknar fluor, klor och jod.
Ämnen som man kallar för halogener, saltbildare.
De reagerar väldigt gärna med andra ämnen och är till exempel vanliga havsvatten.
Det är ett mycket giftigt ämne och fräter på organiska material.
Så får man Brom på huden så får man mycket smärtsamma blåsor som sällan läker.
Och Brom i sig används kanske mest som kemisk reagens.
Men Bromföreningar används mycket inom färgtillverkning, medicin och även en del former av fotoframkallning.
Överhuvudtaget så är Brom kanske ett av de mindre välkända ämnena.
Men häpnadsväckan är vanligt och verkar även förekomma i en del sällsynta biokemiska processer.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hjärnvågor

Vad är hjärnvågor?

Transkription31 repliker · 2:54

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hjärnvågor. Hjärnan är en elektrisk aktiv pryl. Trots allt den består av 100 miljarder nervceller som skickar elektrokemiska impulser till varandra.
Och var och en för sig är naturligtvis varje nervcells avfin oerhört svag, men tillsammans kan det bli ett högst mätbart elektriskt fält.
Det är dock ganska svagt. En normal hjärnaktivitet producerar signaler som är ett par millivolt stora när man mäter dem på skalpen.
Det är alltså en miljondels volt. Det här kan man jämföra med de signaler som uppstår till exempel när muskler rör sig, som är tusendels volt stora.
Fortfarande inget stort i jämförelse med ett ficklampsbatteri, men ändå så pass kraftigt att när man mäter hjärnans signaler måste se till att personen man mäter på sitter still
eller att man avstör störningarna ifrån till exempel ögonen. En blinkning dränker helt enkelt hjärnans aktivitet.
1929 så lyckades Hans Berger för första gången bygga en apparat som mätte vad för aktivitet som fanns i hjärnan.
Man fann att hjärnans aktivitet går i vågor.
Hur starka och hur snabba de är verkar bero på ens mentala tillstånd.
När man är vaken och aktiv så råder vanligtvis betavågor.
De kommer 13-30 hertz, det vill säga det är mellan 13 och 30 vågtoppar i sekunden.
Det här verkar hänga ihop med mentalt arbete, koncentration.
När man slappnar av mer eller sluter ögonen så ser man alfarytmen på 8-12 hertz.
Och när man börjar sova så ser man theta- och delta-rytmen.
Teta-rytmen ligger mellan 4-7 hertz.
Och delta-rytmen är en ännu långsammare rytm man ser till exempel under djupsömnen från bara en halv hertz till 3 hertz.
I huvud taget, när man somnar in ser man att vågorna blir långsammare och kraftigare.
Mer och mer av hjärnan blir synkroniserad.
Man vet faktiskt inte säkert om själva vågorna är viktiga för den mentala aktiviteten.
Eller bara resultatet utav den.
Lite grann så att man kan lyssna på en dators hårddisk för att få en uppfattning om hur den arbetar.
Man har dock experimenterat med biofeedback.
Det innebär att signalen från hjärnan, man får upp en display där man kanske till exempel ser en röd stapel.
Och den blir högre ju mer alfavågor man har.
Och genom att träna sig så kan man faktiskt styra sin egen hjärnaktivitet så att man kan få stapeln att bli så hög man önskar.
Det har man provat för att behandla olika sjukdomar, koncentrationsstörningar eller bara som avslappningsmetod.
Med ganska goda resultat.
Det är dock oklart om det här beror på självsuggestion och att man koncentrerar sig.
Eller om det verkligen har bra effekter.
Hur som helst, hjärnvågorna finns på riktigt.
Men de är så svaga att man måste mäta mycket noggrant för att hitta dem.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Grundämnet Bor

Vad är grundämnet Bor?

Transkription24 repliker · 2:29

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Bor. Borföreningar har varit kända under mycket lång tid. Mineralet borax förekommer till exempel i ökenområden på många ställen och används av de gamla djupterna till exempel för balsamering.
Och man kan också använda det för att hjälpa smältning till exempel i finsmide som av mättning guld och liknande.
Till Europa kom borax först med Marco Polo påstås det. Och man började hitta metoder att rena det här och använda sedan till exempel för glasblåsning.
Det var framförallt italienare och holländare under renaissancen som kom på hur man kunde rena bor.
1702 upptäckte en holländare, keramiken Wilhelm Holmberg, ett ämne som han kallade för sal sedativum, det lugnande saltet.
Anledningen var att det visade sig att la man det på brännsår eller andra sår så läkte de bättre.
Och det här är vad vi idag kallar borsyra. Och det var det första desinfektionsmedlet som man uppfann.
Det klarade av att döda bakterier och användes ganska långt fram i tiden.
Det är också välfungerande livsmedelstillsats bortifrån att det är ganska giftigt, vilket man upptäckt först senare.
Det är också därför det har fallit ur bruk ganska mycket.
Det var faktiskt först 1808 som man verkligen renfranställde själva ämnet bor.
Och det var den franska kemisten Joseph-Louis Guilosac och tillsammans med Louise Jacques Tenard som med stöd av Napoleon hade satt upp ett kemiskt labb för att hitta nya grundämnen.
Och de lyckades komma ett par dagar före engelsman Humphrey Davy med att tilltjäna ge ämnet bor.
Vad de fann var en halvmetall. Inte riktigt en metall, inte riktigt en icke-metall.
Den bildar brunsvarta, mycket hårda kristaller som kan leda ström någorlunda.
Det är faktiskt så att redan borrkristaller är nästan lika hårda som diamant.
Och föreningen borrkarbid är det näst hårdaste ämnet.
Bara diamant är hårdare.
Borrkarbid används till exempel som slipmedel för ytterst hårda material.
Bor har också atomnummer 5.
Det är alltså en ganska liten atom.
Och den plockar lätt upp neutroner vilket gör att man använder det inom kärnkraftsindustrin.
Övertaget är borr ett ganska användbart ämne som föreningar av det används i fiberglas som raketblänsa, kosmetika, tvättmedel, flussmedel då man löder genom att den rensar av metallytan, keramik, glas och emalj.
Kort sagt, ett lätt ämne med många användningsområden.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.