Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Stylometri

Det är inte ovanligt att kända författare har skrivit böcker i ett annat namn. En del menar att Shakespeare inte skrev sina verk själv. Kan vi ta reda på det? Stylometrin handlar om att hitta en unik signatur för en viss författare. Ordval, meningsuppbyggnad och språkstil är olika och kanske även unika för varje författare.

Transkription32 repliker · 3:08

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Stylometri.
Hur avgör man vem som skrev en text?
Historiker brukar leta efter författares gamla utkast, vad de skriver i brev eller vittnesmål från samtida för att avgöra vem som till exempel skrev en omtvistad pjäs.
Men ofta är det väldigt svårt att få bevis för det här.
Det finns till exempel en hel del bråk där en del hävdar att Shakespeare's verk inte alls skrevs av Shakespeare utan till exempel en Earl of Oxford eller andra författare vid hans tid.
Idag har det också blivit viktigt när vi har elektroniska kommunikationer och ibland är det lätt att förfalska en text.
Men hur kan man avgöra vem som skrev en text egentligen?
Det finns ett forskningsfält som heter stylometri för att studera det här.
Utgångspunkten är att författare har kanske en del mönster i sitt språk som de är omedvetna om som är ganska svåra för dem att manipulera, både att dölja och för andra att imitera.
Och med hjälp av det här kan man identifiera dem.
Det enklaste sättet är att utgå från vilka ord man använder och hur ofta de dyker upp.
Man skulle kunna tro att särregna och ovanliga ord är det som särskiljer författare mest.
Men det är faktiskt småorden, till, med och om som är mest signifikanta.
De använder vi utan att tänka på dem och de avspeglar också hur vi tänker i våra meningar.
Sällsynta ord, de märks och de är lätta att ändra på.
Redan 1960 så tog två forskare, Fredrik Mosteller och David Wallace, och tillämpade det här på de så kallade The Federalist Papers,
som är 85 essäer utgivna 1887-88 för att övertyga New Yorkborna att gå med på den amerikanska konstitutionen.
De har tre författare, Alexander Hamilton, James Madison och John Jay.
Men det är omtvistat om vilka av dem som skrev ett par av essäerna.
Vad de gjorde var att de räknade just småorden och fann att till exempel Uppon i engelskan använde Hamilton tio gånger mer än Madison,
vilket gjorde att de med utgångspunkt från ett trettiotal sådana här ord kunde säkerställa vem som skrev vad.
Vad som har hänt sedan dess är att vi har datoriserat, så vi kan låta datorerna göra ordräkningen mycket exaktare och snabbare.
Vi kan också jämföra andra faktorer, till exempel punktuation.
Hur mycket man använder komma och semikolon påverkar väldigt mycket, liksom meningslängd och hur den varierar.
Idag kan man väga samman sannolikheter och ordfrekvenser för hela texter.
Och därigenom avgöra författare inte bara till Shakespeare's verk, han verkar ha skrivit dem,
men han kopierade mycket av John Marlowe i sin ungdom, utan även till exempel religiösa verk som Mormons bok,
som visar sig ha en del tecken på att, ja, det är han som förgivit fikten av en ängel egentligen skrev det själv.
Numera håller man på att experimentera med metoder att identifiera även kortare texter,
vilket är svårt för att få bra statistik, för att till exempel e-mail.
Man har även kunnat hitta sätt att upptäcka skillnad om det var en man eller kvinna som skrev en text.
Kort sagt, det är de små orden som gör det.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Människans akustik

När man bygger en konserthall, gör man massiva beräkningar för att ta reda på hur man ska bygga den för bästa möjliga akustik. Material, vinklar mellan väggar och avstånd är viktiga faktorer. Problemet är att när lokalen är tom låter den annorlunda än när den är full av folk. Man måste alltså räkna med besökarna i ekvationen.

Transkription23 repliker · 2:33

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Människans akustik. När man bygger konserthallar och andra byggnader där många människor kommer att upprätthålla sig är det ofta viktigt att tänka på akustiken, hur det låter.
Formen på rummet och vilka material man använder påverkar mycket hur det låter.
Det är ganska välkänt att ljud studsar mot en hård vägg. Det är därifrån vi får eko. En ljudimpuls studsar helt enkelt tillbaka så vi hör den igen.
Det här kan leda till väldigt märkliga effekter, till exempel i ekotempel och grottor där de böjda väggarna får det studsande ljudet att samlas ihop på en annan punkt vilket gör att man kan höra en viskning där.
Det här kan vara både bra och dåligt. Det kan vara en kul effekt om man bygger en byggnad men det kan vara väldigt dåligt i en konserthall när den blir för stojig.
Så i många miljöer vill man räkna ut hur ljudet studsar och idag gör man det via komplexa akustiska analysprogram som simulerar just ljudet studsar mellan olika ytor och man kan se om man behöver dämpa ut med mattor och annat.
Saken är ju den att varje form i rummet sprider ut ljudet åt olika håll vilket påverkar dess kvalitet.
Men problemet när man gör en konserthall är förstås att den oftast är full med människor.
Och hur studsar ljud mot människor?
Julien Derosny och Philippe Rau vid Université Paris nummer 7.
De håller egentligen på att studera fiskar.
De har experimenterat med en metod att återfinna 3D-formen av ett föremål som finns i en tank med vatten genom att sända ljud mot det.
Det är egentligen ganska likartat med vad delfinerna gör med ultraljud.
Men deras intresse var att känna igen olika sorters fiskar under vattnet och kunna räkna dem för fiskodling.
De hade utvecklat metoder för det här men började experimentera på människor eftersom det är lättare att säga åt människor att gå till en viss plats.
Så de provade med två rum med mycket ekon, en squashbana och ett skyddsrum.
Där lät de personer gå runt medan en högtalare sände ut ljud och en mikrofon tog emot ljuden.
De lät 27 personer från 3 till 55 år vandra runt och sen tog de en matematisk analys för att skilja ut studsa mot väggar och studsa från personen.
De upptäckte att människor egentligen är äggformade akustiskt sett.
Vi låter som om vi var hårda ägg, lika långa och lika breda som oss själva.
Det här är väldigt användbart för konserthallar naturligtvis.
Nu kan man simulera ganska väl effekten av folkmassa.
Det är bara att simulera en massa ägg omgivna av lite ljuddämpning.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Sjöminor

Kontaktminor, flytande minor, bottenliggande minor, avståndsminor... Människans kreativitet inom området sjöminor har varit stor. Så fort man kommer på ett nytt sätt att röja minor, tas det fram en ny, farligare mintyp som är svårare att upptäcka, röja eller klara sig från.

Transkription68 repliker · 6:22

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

När man hör ordet minor tänker man gärna på landminor som är nedgrävda och exploderar så fort man kommer förbi.
Men minor används även till sjöss.
Vilka typer av sjöminor finns det där?
Idag så brukar man skilja på de flytande minerna och de bottenliggande minerna normalt sett.
Sen så finns det också kontaktminer och avståndsminer.
En flytande kontaktmina det är den klassiska härtshornsminan.
Det är en mina med ett antal piggar som sticker ut som detonerar om någon kör på den.
En bottenmina, en bottenavståndsmina, det är i princip en sak som ligger på botten och väntar på att någon ska köra över den och detonerar då.
Då kan den antingen ha olika sensorer som sonar eller ljussensor eller något liknande?
Ja, man brukar vanligtvis antingen titta på ljudet av fartyget som passerar över, på den tryckförändring som fartyget gör i vattnet eller magnetfältet fartyget gör.
Okej.
Och sedan när fartyget åker över det så avfyras i princip en raket rakt uppåt eller en torped?
Nej, en bottenmina i dess vanliga form är bara en stor sprängladdning.
Du detonerar den och förstör fartyget genom att det skakas sönder eller slås sönder av tryckvågen från sprängladdningen.
Vatten leder ju tryck, eller leder ju så att säga, styrka väldigt väl.
Ja, tryckvågor fortplantar sig väldigt väl i vatten och fartyg är känsliga för tryckvågor inom vissa frekvenser i och med det att de är långa metallkonstruktioner så de börjar skaka.
Så då ser du till att minan lägger sig kring de frekvenserna när det detonerar?
Ja, det blir i princip de frekvenserna när man spränger större sprängladdningar i vattnet hur som helst.
Okej. Men det fanns även andra typer?
Ja, det finns ju en del utveckling mot mer avancerade minsorter.
Det är ju bara variationer på de grundläggande, antingen flytande miner eller bottenliggande miner.
Men det finns exempelvis bukettminer som är flera stycken miner som är i ett litet knippe och en av dem ligger flytande först.
Men om den minan sprängs eller tas bort så flyter upp en ny mina på samma plats.
Så det är i princip en påfyllningsbar?
Ja, eller flera miner som kommer upp efter varandra på samma ställe.
Så om man sveper bort den första minan och sen kommer med det stora och viktiga fartyget som måste komma förbi så spränger bukettminan även det fartyget.
Och minor, om de kan gå på vissa fartygs ljudsignatur eller dylikt så kan den ju lära sig att ignorera till exempel en minsvepare.
Ja, det kan man göra och det är ytterligare en metod för att försvåra röjningen av minerna.
Men hur röjer man då minor? Hur ser modern sjöminröjning ut?
Den absolut vanligaste och enklaste metoden det är det som kallas för svepröjning.
Med andra ord att man drar antingen en stålvajer genom vattnet och hoppas på att fånga kablarna som flytande miner är förankrade genom.
Och så kapar man helt enkelt av kablarna och så flyter minerna upp och så skjuter man sönder dem.
Sen så finns det ju då mer avancerade miner. Man kan söka efter dem med sonar, alltså undervattensljud och ta bilder och försöka hitta minerna och sen gå ner med dykare och spränga minerna.
Det kallas för röjdykning. Det tar mycket längre tid men är å andra sidan också väldigt mycket effektivare.
Fast det är inte kanske så säkert för dykarna?
Det är förvånansvärt säkert för dykarna. Men även om vissa utvecklar röjningsskydd för sina miner så är det inte så vanligt faktiskt.
I och med det att det enda dykarna går ner och gör är att de tittar att det är en mina, alltså lägger de en sprängladdning och så simmar de upp igen.
Så de behöver ju aldrig ha någonting att göra med mina?
Nej, de rör aldrig mina, just för säkerheten.
Den sista metoden man kan använda är det som kallas för avståndssvep. Då försöker man imitera ett fartyg i vattnet.
Genom att exempelvis skapa ett stort magnetfält och försöker detonera miner på det viset.
Men då får du bara en viss kategori av miner?
Du får bara en viss kategori av miner och det är alltid problemet att du måste svepa flera olika gånger med olika metoder för att få bort dem.
Det är därför röjning med dykare eller minubåtar är effektivare.
För de kan ju så att säga se direkt.
Just det.
Men om vi tittar tillbaka på gamla tider, när började det här med minering egentligen?
Miner har i olika former funnits under väldigt lång tid.
Men den moderna sjöminan började användes första gången av ryssarna mot japanerna i rysk-japanska kriget på 1800-talet.
Minerna på den tiden var egentligen en kagge med väldigt labila sprängämnen som man satte ut i sjön.
Och sen när någon stött emot den här kaggen, det var i princip nitroglycerin, så detonerade den.
De var extremt svårhanterliga och enormt farliga för de som la ut minerna.
Men de hade en väldigt effektiv avskräckande effekt.
Du fäste dem inte vid botten eller något dylikt?
En del fästes vid botten, men det mesta lätt man bara driva.
Och då har du ju inte ens du själv koll på var de säkra farligheterna finns och så vidare.
Nej, drivminer är olagliga idag.
Faktum är att det finns väldigt, väldigt mycket regler över hur man får och inte får använda miner.
Och just drivminer är olagliga därför att då har du ingen kontroll efter kriget om var miner finns.
För om du till exempel sätter fast en mina i en kätting, då kan ju den gärna rosta.
Ja, fast om kättingen rostar av så måste miner idag vara konstruerade så de desarmerar sig själv när kättingen rostar av.
Okej.
Men avslutningsvis, vad kan man säga om framtiden för min krigsföring?
I framtiden så kommer minerna att bli ett mer högteknologiskt vapen.
Idag så är mycket kvar från 1800-talet.
Men det som kommer att komma är miner som verkar på större avstånd genom att kombinera minan med en torped.
Så man lägger i princip en torped som väntar på botten och sen avfyras mot det fartyg som kommer inom räckvidden.
Man kan också ha raketdrivna stigminer som kan ligga på väldigt stora djup och träffa fartyg som egentligen inte borde gå att nå med en bottenmina.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Kärnvapen

När man började förstå hur materien fungerade och efter att man lyckats klyva atomen insåg man värdet av energierna man kunde släppa loss. Resten är historia.

Transkription53 repliker · 6:26

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Kärnvapen. I augusti 1945 fälldes den första atombomben över Hiroshima. Någon vecka senare fälldes en annan atombomb över Nagasaki. Båda var så kallade fissionsladdningar, eller fissionsbomber, men de var byggda på radikalt olika sätt.
Ja, redan på tidigt på 1900-talet hade man börjat insa att det fanns enormt mycket energi-atomreaktioner och man hade börjat spekulera lite löst om att det kunde användas till något form av vapen.
Men det var ju under andra världskriget det verkligen tog full fart.
Man börjar ju egentligen med Einsteins berömda ekvation att energi är lika med massan gånger ljusets hastighet i kvadrat.
Så om du då kan transformera materia till energi så bör det bli väldigt mycket energi i utbyte.
Men egentligen var det mer förklaringen till de energimöjder man såg vid de enkla kärnexperiment man gjorde under 30-talet.
När man insåg att atomkärnor kunde klyvas av att de kolliderade med neutroner och sån klyvning kunde frigöra neutroner började det framstå som att man kunde sätta igång en kedjereaktion.
Ja, men det första du behöver för att bygga ett kärnvapen är ju uran.
Eller rättare sagt, du tar helt enkelt uran 2-3-5-1 av de vanligare isotoperna.
Och detta behöver sedan anrika så att det blir en hög grad av just denna isotopen i ditt material.
Där så kan du enbart göra separationen på mekanisk väg.
Kemiskt så är de för identiska, de olika isotoperna.
En isotop är ju en variant av grunden som har olika antal neutroner i kärnan.
Och det avgör väldigt mycket hur stabila eller instabila de är.
Och för att göra någonting som kan få igång en kraftig kedjereaktion vill man naturligtvis ha något som är väldigt instabilt och framförallt reagerar mycket på neutroner.
Uran är ju ett väldigt tungt grundämne och reagerar ju väldigt mycket på en.
Till exempel om en neuron kommer till så sönderfaller det ju nästan omedelbart.
Men det måste vara rätt isotop.
Och där handlar det om uran 235.
Problemen slutar ju inte där.
Man måste till exempel se till att man kan ju inte bara lägga ihop det från början och få igång en kärnreaktion.
För då exploderar bomben innan den har kunnat skjutas iväg.
Ja, men om man tar de typer som byggdes, de två tidigaste typerna av fusionsladdning som vi även har idag som tändladdning på de så kallade fusions- eller vätebomberna.
Först så har vi då kanonkonstruktionen som använder sig i råsumabomben.
Där har du helt enkelt en kula som skjuts ner in i en kärnladdning av uran 235 och frigör en kedjereaktion.
Problemet med det här är naturligtvis att även om det är en snabb projektil av uran som slår in och får igång kärnreaktionen så hinner explosionen naturligtvis förstöra det mesta av laddningen och sprida ut den innan den har hunnit explodera.
Så det blir en ganska dålig effekt av det.
Det försöker ju implosionskonstruktionen som användes i den bomb som fälldes över Nagasaki komma till rätta med.
Där har du en kärna av beryllium polonium som är omgärnad av ett plutoniumskikt.
Däremellan ligger isolering och ett yttre lager av sprängmedel som är yttre isolerat.
Sprängmedlet sprängs vilket tvingar in plutoniumet i beryllium poloniumkärnan.
Och komprimerar detta 30-faldigt.
Därigenom når man kritisk massa.
Den kritiska massan inträffar just genom att det finns väldigt mycket atomkärnor som lätt kan sönderfalla inom ett litet område.
De neutroner som normalt finns igång leder till sönderfall men mer neutroner som träffar andra i omgivningen.
Så länge man kan sprida ut plutoniumet eller uranet tillräckligt långt ifrån varandra så kommer inte bomben explodera.
Problemet här är naturligtvis att explosion är det minsta ojämnt så det enda som händer är att man sprutar ut en massa plutonium och polonium åt något håll.
Och får möjligtvis en smutsig bomb men ingen kärnexplosion.
Å andra sidan så har vi så kallade funktionsbomber eller vätebomber.
Dessa funkar ju genom att istället för att klyva en urankärna så slår man ihop väte och där frigörs väldigt mycket energi.
Men det blir ju rätt problematiskt för att de två väteisotoper som är bäst för fusion, tritium och deuterium, har många nackdelar.
Tritium sönderfaller på några dagar vilket gör att man skulle behöva fylla på bomben hela tiden vilket inte är så praktiskt.
Deuteriumet är också lite komplicerat eftersom du måste ha det i gasform.
Men man löste det här problemet genom att kombinera det med litium till ett litium-heliumämne.
Det är ju nämligen så att när litium blir träffad av tillräckligt med strål så sönderfaller det till DUT som sedan kan tryckas ihop.
Litium kan även sönderfalla och skapa tritium.
Så där löser man egentligen två problem med den gemensam lösning.
Så här är approachen att man använder en atombomber som en tändladdning för att få en enorm energimängd som sedan kan skapa en fusionsreaktion.
Om man tittar på till exempel Teller-Ulam-designen som detonerades ungefär 1952 för första gången så har du först en inflationsladdning som värmer en underliggande laddning som är en plutoniumstav kringgärdad av en fusionsladdning.
Och när plutoniumstaden i fusionsladdning exploderar så får den litium-heliumet sönderfalla fusionssättet igång och man får en enorm explosion.
Precis.
Och det kanske viktigaste fenomenet kring tändladdningen är den värme den genererar som möjliggör fusionsreaktionen.
Detta möjliggörs genom den massiva mängd röntgenstrålning som Stanislav Leulam upptäckte att kärnvapen utsöndrade.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Minor

Det finns ett enormt antal minor som finns kvar efter sedan länge utkämpade krig. De dödar fortfarande människor och djur som råkar gå över dem. Vad är en mina egentligen?

Transkription47 repliker · 5:01

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Landminor är ett växande fenomen. Det finns både minor för såväl trupp som för fordon, men hur fungerar de egentligen?
En landmina placeras på marken någonstans för att hindra personer från att ta sig förbi, antingen med hjälp av just fordon av olika slag, pansarvagnar, bilar eller gående.
De reagerar helt enkelt på att någon passerar tillräckligt nära dem för att de ska kunna skada personen i fråga och detonerar.
Det har ju varit mycket prat om ett förbud mot personminor, men vad är egentligen skillnaden mellan personminor och fordonsminor?
Egentligen så är det ingen större skillnad mellan dem förutom det att fordonsminor är större. De har helt enkelt en större sprängkraft och är konstruerade för att förstöra ett fordon.
Men i många fall så har länder kringgått reglerna om förbudet mot landminor genom att helt enkelt döpa om sina större personminor till fordonsminor.
Jaha, men om vi tar en typisk personmina, hur kan den vara uppbyggd?
En typisk personmina är en liten cylinderformad burk, ungefär som två stycken askar med tobak ovanpå varandra.
Den har en knapp högst uppe och innehåller en liten sprängladdning.
Om någon trampar på den här så trycker man ner locket och den detonerar och spränger sönder foten.
Jaha, men ta till exempel en fordonsmina, är dessutom löser det lite mer okänslig?
Fordonsminor konstrueras så att de inte reagerar förutom flera hundra kilos tryck så att om man kliver på en sån sån så händer ingenting.
De kan dessutom reagera på exempelvis magnetfältet från en fordon och då märker de inte alls om någon kliver på dem.
Men när det passerar ett stort magnetiskt fordon som exempelvis en bandvagn är över så detonerar de.
Jaha, men hur har då utvecklingen sett ut? Vad är egentligen de första minorna som gjordes?
Det är lite oklart. Minan som begrepp kommer faktiskt från tiden efter första världskriget.
Under första världskriget så var minan en sprängladdning som du grävde en tunnel under fiendens linjer och placerade och sedan detonerade.
De användes flitigt i krigen i Frankrike.
Det var först under andra världskriget som dagens miner egentligen började bli riktigt utbredda.
Den där tunnelmetoden, så kallad zapping på engelska, det är väl mer än nästan en tillbakagång eller ett arv från tidigare tiders belägringskrigföring.
Mer eller mindre, man grävde sig in under fiendens linjer och sprängde fienden på det viset.
Dock så de här enkla billiga minorna, massproduktionen av minorna kom just igång med i och med andra världskriget och de stora slagen då.
Då var det intressant att menera väldigt stora områden.
Jaha, men hur kan man desarmera minor?
Det vanligaste och absolut säkrast sättet är att spränga minan.
Antingen att du skjuter på den eller placerar en sprängladdning på den.
Men då måste du först hitta minan och det är det som är det jobbiga och tidsödande.
Man kan använda minhundar, man kan slå över området där man tror att miner finns.
Eller också kan man bara, som de flesta gör i utvecklingsländer idag, hoppas på att man inte kliver på många miner.
Vilket de tyvärr är tvungna att göra eftersom det finns miner på en fruktansväll massa platser idag.
De är billiga att lägga ut men dyra att röja alltså?
Ja, kostnaden för att lägga ut en mina brukar beräknas till 1-2 kronor.
Kostnaden för att plocka bort minan igen brukar beräknas till 1-2 000 kronor.
Okej, men man har ju talat om sådana här minröjare som till exempel fordonet Gluffs-Gluffs.
Hur fungerar den?
Ja, de är egentligen en stor harv som harvar sönder marken framför fordonet och på det viset försöker förstöra alla miner.
Nackdelen med dem är ju det att marken måste vara väldigt platt och trevlig.
Så den funkar fint på en leråker men den funkar inte lika bra om det börjar bli skogig terräng.
Den andra stora nackdelen med den är att den tar inte alla miner.
Särskilt inte magnetminer som någon har grävt ner riktigt djupt just för att hindra den typen av röjning.
Och om en mina exploderar så måste man reparera fordonet och då tar det massa tid.
Det är ju det man hör mycket om.
Eller den andra sätten fungerade på var det inte så att den försöker slå sönder minorna innan de detonerar?
Jo, man harvar sönder minorna innan de detonerar men det funkar inte alltid.
Ja, så sammanfattningsvis kan man säga att det finns många olika sorter som minor.
Men grundkonceptet är ändå detsamma.
Att försöka förhindra att någon annan använder just det markstycket.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Fungerar lögndetektorn?

Lögndetektorn, eller polygrafen som den också kallas är en omdebatterad maskin. Kan man egentligen lita på den och hur kan man lura den?

Transkription31 repliker · 3:06

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Mitt hår är blånt.
Jag gäller talade jag sanning där.
Ni kan ju inte veta det eftersom ni lyssnar på radio.
Och likadant är det ju med vissa andra frågor som man kan tänka sig att ställa varandra.
I århundraden, till och med årtusenden, har vi människor försökt utveckla allt bättre tekniker
varigenom vi kan försäkra oss om någon talar sanning eller lugn.
Från medeltidens förhörskammare med sina stundtals väldigt skrämmande instrument
till moderna instrument som till exempel lögndetektorn, som jag är säker på att ni har hört talas om.
På engelska kallas den så kallad polygraph.
Eftersom den i sitt ursprungliga analoga utförande ritade upp många olika grafer
från mätare på olika livstecken eller biorytmiker.
Det data som mäts är då främst andning genom en tryckmätare runt den utfrågades bröst
samt svettet på fingertopparna eftersom man antas perspirera när man beter sig bedrägligt.
Därutöver mäts även sådana data som blodtryck och puls etc.
De här resultaten tolkas sedan av en utbildad förhörsledare
som senare avgör huruvida personen har haft något bedrägligt i sinnet
när han har svarat på frågorna.
Intressant att notera är att inte ens de som själva utför de här testerna
anser maskinen kunna skilja mellan lögn och sanning.
De känner bara av så kallade bedrägliga beteende, det vill säga avvikande från något normalvärde.
Vissa har ju anfört kritik mot den här metoden
och säger att man kan använda så kallade motmedel till exempel att man tar något lugnande medel
eller att man stimulerar sig genom att bita sig i läppen så att det gör ont och man får fram samma reaktion
oavsett vilken fråga som förhörsledaren ställer.
Det här ska ju då erfarna förhörsledare uppger intresseorganisationer som företräder lögndetektorutfrågare
ska de kunna då ta sig igenom på grund av deras expertis.
Dock så har vetenskaplig granskning av det här fått
riktat väldigt hårt kritik mot
att det är väldigt svårt att isolera olika tänkbara resultat eller annat.
Så, i framtiden, vem vet ifall vi kan få något bombsäkert sätt att berätta sanning eller lögn
men ni vet fortfarande inte vilken färg mitt hår har.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Atomdrivna fordon

Under 50-talet framhölls atomkraften som lösningen på alla energiproblemen i världen. Visionen var att bilar, båtar, flygplan och även rymdfarkoster snart skulle kunna drivas av kärnreaktorer. USA och Sovjet tävlade om de mest användara men även mest fantasifulla sätten att bygga in kärnkraften i olika fordon.

Transkription69 repliker · 6:12

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Atomdrivna fordon.
Människan har i alla tider försökt röra sig snabbare, effektivare, bränsleslårare eller bara stilfullare.
Och naturligtvis försöker man då använda de senaste energikällorna.
Så också atomkraften.
Idag används mest atomkraft för driva ubåtar.
Den första atomdrivna ubåten var den amerikanska US Nautilus 1954.
Den visade sig snabbt ha många fördelar.
Vanliga ubåtar behöver få syre för att driva sina motorer och bränsle och måste gå upp till ytan ganska ofta.
Nautilus visade att den kunde segla under polarisen.
Den kunde röra sig mer än 30 knop under vatten.
Och senare modeller av atomubåtar visade sig kunna segla runt jorden utan att behöva gå upp till ytan.
Det här var väldigt strategiskt användbart under kalla kriget.
Eftersom det innebar att man kunde placera missiler på ubåtarna som inte behövde stiga upp
upp till ytan och inte kunde lätt hittas.
Vilket skulle ge en bra möjlighet att slå till mot den andra sidan.
Atomreaktorerna man använde var vattenkylda.
En tidig ubåt, US Seawolf, utnyttjade natriumkylning.
Där man alltså använde smält metall istället för vatten för att kyla reaktorn.
Detta är teoretiskt sett mycket effektivare men av säkerhetsskäl eftersom natrium i kontakt med vatten lätt exploderar så föredrog man att fortsätta använda vattendrivna reaktorer.
När det gäller båtar så var man också tidigt ute.
US Long Beach 1961 var en kryssningsbåt som följde på hangarfartyget USS Enterprise 1960.
I det här fallet var det rördes om stora skepp som man kunde då förse med atomreaktorer.
Därigenom behövde de inte gå in till hand för att fylla på bränsle utan kunde agera oberoende under lång tid.
Det här utvecklades till fler och fler hangarfartyg och naturligtvis följde Sovjet efter med det.
Man experimenterade också med andra typer av fartyg.
Till exempel Sovjet var inne på att göra atomdrivna isbrytar vilket visade sig fungera väldigt väl.
Det var svårt att tanka en isbrytar i polarhavet.
Så en atomdriven fungerade utmärkt och man kunde också ta sig upp till Nordpolen med dem.
En del av de här atomdrivna skeppen har naturligtvis också tagits ur bruk.
Till exempel Ural används numera som en flytande kärnreaktor för att ge ström vid Rysslands stilla havskust.
Man utvecklade också civila båtar.
Den första var till exempel NS Savannah som 1962 invigdes för att vara både ett last- och passagerarfartyg.
Stilfullt utformat och för att demonstrera att man kunde använda atomdrivna skepp fredligt.
Nackdelen var att det blev aldrig lönsamt.
Det var kanske inte meningen för det var mest en demonstration.
Men till dags dato har inget civilt atomdrivet skepp visat sig speciellt lönsamt.
Det här har överhuvudtaget gjort att de enda tillämpna är de militära och isbrytarna.
Och pekar på att atomdrivna fartyg kanske inte är det mest användbara.
Detsamma gäller också kanske det en annan grupp farkoster som haft problem med atomkraften, nämligen flyget.
Rätt tidigt började man fundera på hur man skulle kunna sätta en kärnkraftsreaktor för att driva för en flygfarkost.
The Nuclear Energy for the Propulsion of Aircraft, NEPA, var ett centrum som grundades inom US Air Force.
Deras inriktning var att kunna bygga ett strategiskt bombplan för långdistansuppdrag.
Som skulle vara kärnkraftsdrivet och sålunda inte behöva någon bränslepåfyllning med väldigt långa intervaller.
Den skulle exempelvis kunna vara i luften i två år, förväntade man sig.
1951 så togs projektet över av Atomic Energy Commission, Atomenergykommissionen.
Det blev vissa svårigheter med det, framförallt då man upptäckte att bara vikten på reaktorn, eller vikten på reaktorn var rätt liten.
Men den inneslutning som krävdes för att hålla strålningen borta gjorde planet våldsamt oekonomiskt.
Den fick finnas i att bli utkonkurrerad av bland annat U-båtarna, som i princip kunde nå till ungefär samma ställen, eller åtminstone kuststräckor.
Och därifrån avhyra missiler med ungefär samma räckvidd.
Under denna här atomålderns gyllene period tänkte man sig också att atomexplosioner kunde driva fram rymdraketer.
En projekt som sedermera blir känd som projekt Orion.
Återigen så började ekonomisk och miljöhänsyn göra att man inte tyckte att det var speciellt värt att genomföra.
Men den kanske mest intressanta idén, det var ju annars en Fords förslag, Ford Nucleon från 1958.
En konceptbil.
Ja, den skulle tydligen ha drivits av en egen kärnreaktor.
Och bara egentligen behövt tankas av femtusende mil då genom att byta ut kärnreaktorn som var placerad bakom förarkupén.
Konstruktionen såg lite grann ut som en kombination mellan keva och lastbil.
Mycket strömlinjeformad, mycket elegant och tämligen tung.
Den här kom ju aldrig att byggas.
I princip bara en modell i tredjedelstorlek byggdes någonsin av Ford.
Men planerna var ändå rätt seriösa.
Ja, man trodde att det här kan vi nog få en bra hantering av.
Det stora problemet var att man ville innesluta reaktorn så säkert så att den tålde en flygkrasch.
Eller en bilikrasch.
Och det visade sig att ju mer man försökte ordna säkerheten så att den blev säker nog, desto tyngre blev den.
Då blev det inte ekonomiskt.
Det är ju därför vi ser idag bara att de enda atomdrivna fordonen som vi har här i världen.
Ja, det är sådana där vikten inte spelar så stor roll.
Nämligen de i havet.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Batteriets historia

Med en ebonitstav och ett kattskin kan man lätt framkalla statisk elektricitet. Detta är självklart en rätt värdelös metod för att få fram "portabel" energi. Alltså behöver vi en energilagring, ett batteri. Från Voltas stapel till dagens Nickel-metallhydrid-batterier, vi har dock långt kvar till det perfekta sättet att lagra energi.

Transkription27 repliker · 2:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Batterier.
Elektricitet kan lagras kemiskt och det är en rätt praktisk metod eftersom det är svårt att lagra elektricitet som sig själv.
Det närmsta man skulle kunna göra är att ha en supraledande spole där den cirkulerar runt men det är naturligtvis svårt att tekniskt få det att fungera.
Eller så använder man en kondensator där ett elektriskt fält mellan två plattor upprätthålls men det är väldigt flyktigt.
Det är enklare att ta och utnyttja att molekyler gärna låter sig påverkas av elektricitet.
Elektriska batterier är 200 år gamla.
Innan dess var man tvungen att använda sig av statisk elektricitet.
Man använde till exempel ett klot av svavel som roterade mot en borste eller kattskinn vilket laddades upp men var också väldigt ineffektivt.
Alessandro Volta, professor i naturfilosofi vid Universitetet i Pavia, Italien, skrev dock 1800 ett intressant brev till Royal Society i London.
Han hade provat att göra en stapel av omväxlande silver och zinkplattor som han hade satt trasor mellan som han hade rängt in i saltlake.
Det här producerade en konstant ström och blev sedermera känd som en Volta-stapel.
Utvecklande batterierna gick vidare.
1836 utvecklades den så kallade Daniel-cellen som var mer avancerad och skilde mellan två vätskor.
En med kopparsulfat och en med zink i svavelsyra som skildes oss mellan oxtarmar.
Lite senare utvecklades George Léne Le Conché 1866 ett system baserat på zinkstavar, kolstavar och salm i akobrunsten.
Vilket är precis det som ingår i de vanliga ficklampsbatterierna.
Han uppnådde ett 1,5 volts batteri.
Det här blir starten för mycket utveckling av telegrafer, fördörrklockor och elektriska system.
En mer avancerad uppladdningsbart system utvecklades av Gaston Planté 1859 där det var svavelsyra och bly.
Vilket är samma princip som vi använder i bilar idag.
Och svensken Waldemar Ljungner utvecklade på 1800-talet nickel-cadmium-batteriet.
Vi har gått från att ha enstaka batterier till att en ordinär familj har 40-60 batterier.
Och vi får allt mer utrustning baserade på batterierna.
Därför är det väldigt viktigt att utveckla effektivare sätt att lagra energin.
Man är nu inne på att utveckla metallhydridbatterier som undviker tungmetaller och även plastbaserade batterier.
Ju mer av all vår tillvaro som blir elektrisk och elektroniskt, desto mer kommer vi också att se fler och fler avancerade batterier.
men det startade med Volta stapel.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Evighetsmaskiner

Det verkar vara lika omöjligt att bygga en fungerande evighetsmaskin som att lura döden. Det finns ett antal intressanta konstruktioner som utan att lyckas försökt lösa problemet hur man kan få arbete gjort utan att förlora någon energi.

Transkription56 repliker · 5:27

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Evighetsmaskiner. Vad är det för någonting egentligen?
I århundraden har mänskliga vetenskapsmän och folk av divers gebit försökt att skapa maskiner som ska fungera för evigt.
En sorts evig rörelse, en perpetsum mobile för att låna ett ord från latinet.
Men vad har vi då för evighetsmaskiner? Några axplockar av dem.
Ett exempel är till exempel det överbelastade hjulet.
Den funkar på så vis att man i ett hjul har ihåliga ekar där kulor ligger och så att säga överbalanserar.
Så att hjulet hela tiden har en kula som faller ner och driver på hjulet.
Medan de andra, medan så att säga motstående ekar som också de innehåller kulor dras upp.
Och på så vis så blir det en evig rörelse.
Men, det här har några problem. Intressant Erik?
Jo, problemet är då att i och med att de kulorna som är på väg upp är längst in mot ekarna.
Vilket gör att det är längst in mot navet på hjulet.
Det borde göra att det blir lättare att dra upp kulan.
Men problemet är att kulorna är fler på den sidan som dras upp.
Vilket motverkar effekten och hjulen snurrar ungefär lika långt som det skulle ha gjort annars.
Så den gubben gick inte.
Och det här kommer man ju på sätt och vis in om att det är en och samma energimängd som förbrukas.
Ja, det är termodynamikens första lag.
Att man kan inte skapa energi.
Man kan bara förändra, man kan inte skapa eller förstöra energi till och med.
Man kan bara göra om den till olika former.
Många av de här maskinerna syftar på att skapa ett perfekt kretslopp.
Ett exempel där är den så kallade vattenskruven.
Där man har en skruvanordning som skruvar upp vatten ur ett kar.
För att sedan tömma detta i en lätt lutande ränna.
Rännan slutar sedan i ett vattenhjul som ligger på en axel som driver vattenskruven.
Ja, det funkar kanske en halv minut.
Men att den inte fungerar beror väl på att du försöker dra upp mycket mer vatten på ett långsammare sätt
med skruven än vad du tömmer ner dig på skoverhjulet på andra sidan.
Och du tappar ju hela tiden höjd med svagt lutande planet.
Och skoverhjul är inte det effektivaste sättet att utvinna vattenenergi på.
Okej, okej.
Det finns ju även andra försök till evighetsmaskiner.
Som exempelvis reaktionslösa motorer och andra saker.
Men ett exempel är den så kallade gasbehållaren.
Där ett kugghjul sitter på en axel.
Denna axel går in i en gasbehållare.
Och runt omkring axeln finns fenor.
På utsidan av längst med hjulet så finns det en hake som hindrar att hjulet rör sig i ena riktningen.
Med tanke på att gasen i behållaren är het.
Hetare så att säga än hjulet så kommer den att driva på den här rent statistiskt åt någon del av hållen.
Och åt andra hållet så stoppades det ju av den här spärren.
Medan det åt andra hållet går bra.
Så hjulet skulle teoretiskt sett gå åt ett håll i all evighet.
Men det fanns tydligen en brist även här.
Den här spärren blir ju varm.
Och efter ett tag så blir den tillräckligt varm för att den ska börja hoppa själv.
Och när den hoppar så hoppar den ut ett hack och pressar tillbaka hjulet mer än vad den snurrade av själva den andra handordningen.
Och då skulle den alltså få en bakåtgående snurr på det hela.
Går det inte, det här kanske förtjänar har förklarat, när spärren är alltså kopplat till en fjäder.
Går det då inte att byta ut emot den starkare fjäderen som håller kvar spärren?
Ja men då stoppar det ju hela rörelsen överhuvudtaget i och med att då hinner den ju inte snurra.
Då får du inte till och med kraft för att den ska snurra runt överhuvudtaget.
Vi har tittat på en del exempel på evighetsmaskiner.
Än så länge har ingen kommit på någon som fungerar.
Men vem vet vad som ligger i framtiden?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Spam - hur stoppar man det?

Det finns de som säger att e-post som ett media är dömt till undergång om man inte stoppar skräpposten. Kampen att rädda våra inkorgar pågår för fullt med filter, spärrlistor och lagförslag.

Transkription53 repliker · 6:07

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Spam, det är alltså oönskade reklameddelanden som sänds över nätet, en form av direktreklam som du inte kan hindra någon annan från att sända till dig.
I det här föredraget ska vi prata lite grann om hur man kan hindra spammen från att nå ens egen inbox.
Det första sättet jag kommer att tänka på är ju att du kan ha ett filter som tar bort de kända adresserna från vilka spammare skickar mejl.
Ja, man kan filtrera bort de kända adresserna. Problemet är att den som skickar spamm aktivt försöker att skicka det från olika adresser hela tiden så att det inte ska gå att filtrera bort adresserna.
Det här var en av de första formerna av skydd som man använde sig av när spamm var någonting relativt nytt och det är många år sedan det slutade att vara en effektiv metod.
Men hur fungerar då moderna filter?
Moderna filter är ofta, antingen så kan man bygga på en kombinationsfilter, med andra ord att man tittar på väldigt många olika egenskaper och försöker bedöma hur stor sannolikheten är för att detta är spamm.
Eller också kan man ha rena tekniska hinder som hindrar folk från att skicka stora mängder mejl snabbt.
Eller också kan man ha filter som baserar sig på en enskild egenskap som är väldigt tydlig för spamm.
Den sista typen är exempelvis statistisk filtering då man filtrerar sannolikheten för att vissa ord finns med i ett mejl som är spamm och som inte är spamm.
Som bli rik snabbt eller få detta gratis nu.
Ja delvis är det sådana saker men då börjar folk som skickar spamm att byta ut enstaka bokstäver och felstavade.
Men har man ett bra filter så är det ju bara en större sannolikhet för att någonting är spamm.
Hur många stavar fel till bli rik nu när de försöker skicka mejl till dig egentligen?
Jaha. Men bortom filtren då, vad har vi för motmedel mot spamm på större nivåer?
Kanske hårdvara och så vidare över det digitala nätverket?
Hårdvara finns det egentligen inget sätt oavsett vad vissa företag hävdar att hindra folk från att skicka spamm.
Däremot så kan man göra så att man hindrar någon från att skicka stora mängder mejl samtidigt.
Behovet av att skicka en miljon mejl i timmen för de flesta normala användare existerar inte.
Därför kan man sluta sig till att om någon enstaka person försöker skicka en miljon mejl så är det inte intressant och därmed hindra honom.
Man kan exempelvis säga att varje person får skicka 50 mejl i timmen vilket borde täcka de flesta normala personers behov.
Många företag och kommersiella intressen på internet har ju antagit så kallade spam policies där de är så hårda de kan vara mot det här fenomenet.
Och säger att ifall någon använder våra nätverk för den här typen av e-post så kommer de att debiteras någon allmänt hög summa.
Fast det stöter väl på svårigheter i och med att det är rätt ogjort att spåra de här mejlen.
Ja och dessutom även de gånger man har lyckats spåra och lagföra en person som har sändt spam så har det visat sig att det är inte så lätt att få dem fällda.
Därför att det är inte självklart att personen i fråga har ingått ett kontrakt.
Om det är personens egen internet service provider alltså den de är uppkopplad hos så brukar det gå bra.
Men om det är någon annan person så är det betydligt svårare.
Det finns ett stort rättfall som är uppe i USA just nu där deras största internet service provider som kallas AOL, America Online
har stämt personer som har stört deras nätverk genom att skicka väldigt stora mängder mejl.
Och det är ännu inte avgjort huruvida AOL kommer att vinna det här.
Det har sett som ett viktigt principiellt fall.
Men sen så är det ju inte, det är ju som du säger, det är ju inte säkert att de utnyttar just sin egen ISP för det här.
Man har ju fått myrjader av mejl från gratistjänster som Hotmail och andra saker till exempel.
Just det, och det är olika metoder som man använder för att gå runt det hela.
Den metod som hittills har varit mest effektiv för att hindra spam det är just den här att använda multipla filter.
Du tittar på många olika egenskaper hos ett mejl.
Exempelvis kan du titta på huruvida det står någonting om att du ska bli rik snabbt.
Men också kan du titta på ifall det är enbart stora bokstäver i rubriken och om det är skickad med hög prioritet.
De flesta människor kan ganska snabbt avgöra om ett mejl är spam eller inte.
Och genom att titta på sådana här egenskaper så försöker man på samma sätt få datorn att avgöra om det är spam eller inte.
Så genom att kombinera många, så att säga mycket av samma fast något specialiserat så får man fram någonting som är hyggligt effektivt.
Men samtidigt så effekten av spam blir väl att det sakta ner mejltrafiken på nätet.
Övrig mejltrafik det vill säga.
Ja visst gör det det och det krävs stora resurser för att du gör den här typen av undersökningar på varje enskilt mejl som kommer in.
Vilket ju naturligtvis är tråkigt därför att även mejl som du vill skicka vill ju att de ska komma fram.
Om de här mejlen både ska slöas ner av olika lösningar och undersöka så finns ju alltid risken att mejlen försvinner.
De sorteras bort det vill säga.
De sorteras bort därför att de kanske är reklam.
Och på det viset så skadar man ju mejlsystemet så som varandet kommunikationsmedel.
Alltså kan vi ju säga att medan problemen med spam är många så har man tänkt på flertalet lösningar och att vi kommer att få se fler kombinationer av de lösningarna i framtiden.
Jo, en av de få lösningarna som fortfarande är lovande det är ju att lagstifta och att få alla länder att sammangå om en lagstiftning mot spam.
Men ännu så har det inte visat sig att det är genomförbart därför att det finns vissa länder som inte vill ha lagstiftning.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.