Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Supraledare

Supraledare och supraledning är en teknologi som kanske kan lösa ett enormt problem i elläran : hur man för över elektricitet utan motstånd. Supraledare saknar motstånd och låter den elektriska energin passera obehindrat.

Transkription30 repliker · 2:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Superledning.
Elektriskt motstånd förekommer i nästan alla material.
Det innebär att när man sänder en elektrisk ström genom dem så kommer en hel del av energin att försvinna i form av värme.
Men i vissa material inträffar inte det. De är superledare.
De leder ström utan att energi går förlorad.
Det här är naturligtvis lite märkligt men det började en gång i tiden när man experimenterade med kylning.
I början av 1900-talet hade man utvecklat metoder att kyla material till väldigt låga temperaturer.
Bara några grader över absoluta nollpunkten.
Heike Onnes utvecklade metod 1908 att skapa flytande helium.
Det här använde han för att mäta ledningsförmågan i metaller vid olika temperaturer.
Anledningen var att man diskuterade om den borde öka, minska eller vara konstant när det blir kallt.
Vissa teorier menade att det borde ske på ett eller annat sätt men man visste inte säkert vad som hände.
Han provade med ett par olika metaller och en del av dem uppförde sig vettigt.
Men helt plötsligt hände något väldigt konstigt när han kydde ner kvicksilver.
Vid en viss temperatur, fyra grader över absoluta nollpunkten, försvann motståndet helt och hållet.
Han fick Nobelpriset i fysik 1913 för den här upptäckten.
Senare har man hittat många andra metaller som just blir superledande vid tillräckligt låga temperaturer.
Till exempel 10, 3,7 grader över absoluta nollpunkten och bly 7,6 grader.
En ström i ett superledande material kan fortsätta hur länge som helst.
Det släpper inte heller genom magnetism vilket leder till en effekt som kallas för Meissner-effekten.
Om man lägger en magnet över en platta av superledande material så börjar magneten sväva.
Den hålls upp av sitt eget magnetfält.
Teorin bakom varför material blir superledare är fortfarande lite oklar.
1957 utvecklades en teori som baseras på vad man kallar koperpar.
Det innebär att man antar att två elektroner kan bilda ett stafettpar som bollar energi mellan sig när de rör sig genom kristallstrukturen.
Det här visade sig vara ganska framgångsrikt för att förklara mycket av superledning.
Men det klarade inte av att förklara nya högtemperatur superledarna man upptäckt.
Det är nämligen så att 1986 upptäckte man vissa keramiska material som blev superledare långt över de temperaturer man tidigare sett.
Man vet fortfarande inte om det är möjligt att uppnå superledning vid rumstemperatur men jakten fortgår.
Det är kanske möjligt att inom några år så sitter vi med superledande ledningar i våra väggar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Nanoteknik

Glöm stora maskiner! Framtiden ligger hos det vi inte kan se. Detta föredrag går in på de tekniska aspekterna om denna framtidsteknik.

↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Implantatsteknologi

Reservdelsmänniskan är någonting som förr i tiden sågs som en omöjlighet. Men från piratens träben till den hjärtsjukes Pacemaker har implantatsteknologin följt människan på de sju haven. Vi vet mer.

↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hur fungerar radiovågor?

Har ni har hört våra program, och funderat på hur vi alla får plats i din lilla radiolåda? Vi förklarar att vi faktiskt inte ens behöver vara där. Ledsen för eventuella spräckta illusioner.

↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Flytande kristaller

Klockor, mobiltelefoner och tamagotchis. All teknologi som är livsnödvändig för mänskligheten verkar ha det : små teckenfönster med flytande kristaller. Vi berättar hur de fungerar och varför det blir psykedeliska mönster när man klämmer på dem.

Transkription48 repliker · 2:32

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Flytande kristaller.
När man hör orden flytande kristaller tänker man kanske på isberg,
men det finns faktiskt vätskor som också är kristaller.
I en kristall är materialets atomer och molekyler regelbundet ordnade,
och normalt är det här ett fast material.
Men i en flytande kristall har man stavformiga molekyler
som tenderar att ordna sig så att de lägger sig längs med varandra,
ungefär som okokt spagetti.
De kan glida runt fritt, men eftersom de tenderar att läggas åt samma håll
så uppstår en ordning.
Så man kan säga att det här är ett kristallinskt material.
Det finns olika faser.
Den nematiska fasen innebär att de lägger sig parallellt,
ungefär åt samma håll överallt.
Sen finns det den smäktiska fasen, då de bildar lager.
Man kan säga att det blir buntar av molekyler som lägger sig parallellt,
och dessa buntar i sin tur bildar tjocka lager,
som bildar en högre ordningsstruktur.
Det här är ganska likt hur cellmembranen i vår kropp fungerar.
Sedan finns det också den kolesteriska fasen.
Den liknar den smäktiska.
Man har lager av molekyler som ligger bredvid varandra,
men de är också vridna.
Det här är intressant, för det är det man använder till klockor, miniräknor och andra displayer.
Det är nämligen så att när ljus går igenom en kolesterisk flytande kristall,
så vrids det.
Ljus kan nämligen polariseras.
Det innebär att det har en viss riktning,
och att om ljus med fel riktning går igenom ett polarisationsfilter,
så försvinner det.
Det är på det sättet polariserande glasögon fungerar.
Det utnyttjar att ljus som reflekteras från vissa ytor blir polariserat,
och då kan man ta bort det med hjälp av glasögonen.
Men om man har ett tunt lager flytande kristaller,
och ett polarisationsfilter framför och bakom,
så kan man genom att sända en elektrisk ström,
få den att vrida ljuset.
Och då kommer inte ljuset igenom, och det ser mörkt ut.
Det är på det här sättet klockdisplayer fungerar.
De här har naturligtvis andra intressanta möjligheter också.
Till exempel kan de bero på temperaturen,
och ändra sin vridning, vilket gör att man kan få färgeffekter.
Dessutom kan tryck få dem att vridas om,
vilket man kan se om man trycker lite försiktigt på en display.
De har egenskaper både från det fasta tillståndet,
ordning, och vätsketillståndet, att de är förändliga.
Så att de är en av de märkligare formerna av materia vi känner till idag,
och föräppnadsväckande användbara.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Alternativa energikällor

Det finns alternativ till den gamla skolan av energiförsörjning. Det talas om solpaneler, fusionskraftverk, vindkraftverk och vattenkraft. Men vad är det egentligen som kommer ta över ?

↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Megateknik

Vi går igenom framtidens konstruktioner som kanske blir så stora att de kommer upp till atmosfärens högsta lager. Vad för material behöver man för att göra en hiss härifrån till omloppsbanan? Kommer vi i framtiden kunna åka upp och hälsa på rymdstationen MIR?

Transkription93 repliker · 7:56

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Ja, Anders. Hur stora byggnader och konstruktioner kan man egentligen bygga utan att nu förfalla till alldeles för mycket science fiction?
Ja, det är en svår fråga. Idag finns det ju redan planer för oerhört stora byggnader.
Till exempel Millennium Tower som är tänkt att byggas utanför Tokyo på en konstgjord ö.
Japanerna är ju redan ganska slängda på att bygga konstgjorda öar till exempel av ingjutna sopor.
Tanken med Millennium Tower är ju att det ska bli 500 våningar högt eller något sånt och vara mer eller mindre självförsörjande.
Man ska i princip kunna jobba där, man ska kunna bo där, man ska kunna roa sig där och arbeta i köpcentrum och så vidare.
Men riktigt radikalt stora byggnader är naturligt tänkbara. Materialhållfastheten är väl snarare ditt område.
Med lämplig applikation av nya kolfibler och sånt där så kan man ju faktiskt tänka sig saker som nästan går från omloppsbana till jorden.
Jag hör för mig att en sån här space elevator som det kallas, du kanske kan förklara mer vad det är möjligt med de nya kevlar-sorterna.
Ja, det var en idé som ganska många personer oberoende av varandra har kommit på.
Idén är att i synkronbanan, där det kommer en satellit att kretsa över samma punkt hela tiden på jorden.
Ett varv tar 24 timmar.
Om man då tänker sig att man firar ner en kabel från satelliten kommer det till sist nå ner till marken och man kan tänka sig en hiss som åker upp för den.
Naturligtvis finns det ett problem. Det är en väldigt lång kabel, 35 000 kilometer ungefär.
Och den kommer ju att väga en hel del så det blir hög belastning.
Men där kan man ju tänka sig att kevlarfibrer och liknande skulle kunna fungera.
Men har inte du just beskrivit vad som brukar kallas en bönskälk?
Ja, det finns ju flera andra möjligheter.
Den här bönskälken, den sträcker från marken upp till rymden, synkronbanan och även en bit bortom eftersom man bör ha en motvikt för centrifugalkraften.
Men man kan också tänka sig att den kretsar längre ner och roterar.
Då kallas det för en skyhook.
Idén är att om man gör att rotationshastigheten överensstämmer med den hastigheten har i banan så kommer ändarna att komma ner i jordatmosfären och stå i princip stilla under en halv minut.
Effekten av det här är att man kan tänka sig att en rymdskytel kopplar på sig på kroken och sedan lyfter ut i rymden.
Den här systemet skulle då vara åtskilliga 100 km långt men betydligt enkla att bygga än en bönskälk.
Och med ett sådant här system så ligger man dessutom inom de teoretiska hållfärdighetsgränserna för modern kolfibrikevlarmaterial.
Vilket är intressant.
En bönskälk som går hela vägen från marken ut i rymden är fortfarande exotiska material som krävs för...
Men där...
Förlåt, en skyhook är teoretiskt möjlig om man nu hittar pengarna såklart.
Jo och där blir det vissa problem. Man kan ju även se politiska frågor.
Jag tror ganska många oroar sig över ett så stort system om det kan tänkas trilla ner till exempel.
Men om det bara är något enstaka land som bråkar så kan man ju lägga banan så att det inte dippar ner där.
Mm, det är väldigt praktiskt. Dessutom är det värt att notera att på till exempel mars skulle man kunna bygga en bönskälk utan att behöva använda magiska material.
Där räcker redan idag den materialhårfasitet vi känner till.
Ja, för att inte tala om månen.
Mm, fast månen har ju vissa problem eftersom den inte roterar.
Det är sant. Å andra sidan behöver man ju då inte bygga en bönskälk på månen eftersom den inte har atmosfär och man förälder kan använda katapulter för att kasta upp saker.
Katapulter?
Ja, inte då i den medeltida benämningen med en stor hävarm som hivar iväg en sten utan en modern variant där man har en magnetisk räls längs med vilken man accelererar en kapsel som innehåller nyttolasten.
Jag antar att det går åt väldigt mycket energi för det.
Ja, men nu kan man ju sätta upp en mängd solfångare på till exempel Sydpolens berg på månen som alltid är belysta.
Det är ganska intressant att notera att man vid månads nord och sydpol också har funnit vatten i de dalar som alltid är i skugga där.
Ja, det är intressant.
För de ligger ju väldigt nära bredvid.
Det är fördelen med sakna en atmosfär. Bra isolering.
Hur stort kan man då bygga innan gravitationen ställer till problem i form av att det helt enkelt blir ett svart hål?
Det är ganska rejäla storlekar. Problemet är att man vill antagligen att det ska vara något nyttigt. Att bara packa ihop en massa materia till en stor klump är inte speciellt intressant.
De största konstruktionerna är tvärtom ganska friflygande och luftiga.
En idé som har framförts av amerikanska forskaren Freeman Dyson är dysonsfären som den senare mer har kallats.
Idén är att man placerar solfångar i omloppsbanor kring solen. Så många att de till sist täcker hela solen som ett skal.
Allt solljus kan fångas upp och användas.
Han antog att avancerade civilisationer kan använda sånt här för att få oerhörda mängder energi.
Och även bo på, för man kan ju tänka sig att vissa av de här kretsande delarna är boplatser av olika slag.
Det skulle ha en plats många miljarder gånger större än jorden.
Finns det verkligen tyck med massa i ett solsystem för att bygga en sån här grej?
Det verkar så. Om man tittar på solsystemet så redan de inre bitarna borde räcka för ett lager som var någon kilo tungt per kvadratmeter.
Och om man kunde använda Jupiter och de yttre planeterna så skulle man få en betydligt tjockare lager.
Men man kan ju inte bygga ett helt klåt. För det skulle inte kunna hålla ihop utan någon sorts magisk teknologi.
Men däremot friflygande system skulle antagligen fungera.
Men man kan naturligtvis tänka sig ännu större saker.
Vissa har ju spekulerat att man skulle kunna göra sånt här kring alla stjärnor i en hel galax.
Och samordna dem.
Det låter väldigt, väldigt stort.
Men samtidigt är ju det här inte speciellt avancerad teknik.
Vi har ju egentligen redan börjat att skicka ut våra första satelliter.
Låt vara att den totala ytan av deras solfångare kanske inte är mer än några kvadratmeter.
Ja, något mer är det väl.
Men inte mycket, det håller jag med om.
Sen kan man ju börja fundera på de slutgiltiga gränserna.
Den amerikanska forskaren Frank Tipler har ju spekulerat att intelligent liv skulle kunna ta kontrollen över hela universum och dirigerades expansion eller kontraktion.
Och det kan vara möjligt eftersom genom att man kan styra runt små massor, till exempel asteroider.
Det kräver en del tålamod och mycket energi.
Så kan man påverka större massor, som planetbanor, som kan användas för att påverka ännu större massor, som stjärnor, och där genom galaxer, och där genom flytta om materien på enormt stor skala.
Där kräver naturligtvis planering, årmiljarder in i framtiden, vilket kanske inte är mänskligheten riktigt mogen för än.
Men det verkar inte finnas några fysikaliska hinder för det här.
Det är bara en fråga om envetenhet och ja, att man satsar hårt på det.
En sak som jag har undrat över när jag har läst de här tipleritiska idéerna om att flytta massiva mängder stjärnor.
Hinner man verkligen flytta tillräckligt mycket materia på det här sättet innan tiden tar slut?
På ett eller annat sätt.
Det är en väldigt bra fråga faktiskt.
Det beror ju på om universum kommer att kontrahera eller expandera för evigt.
Som det nu är så ser det ju ut att det kommer att expandera för evigt.
Så vi har gott om tid men kanske ont om energi.
Men utan tvekan är det att det är fråga om att planera på flera årmiljarder framöver.
Vi får se framtiden an i den här frågan.
Var det inte en munk dessutom som först kom på den här omega-teorin som Tipler skriver om i sin bok?
Jo, det var Tyler Durchardin.
Jesuitpräst och paleontolog.
Han kom på på 40-talet vad han ansåg var ett sätt att förena evolutionen med den kristna läran.
Det blev väl inte helt populärt i katolska kyrkan men han hade en del idéer.
Men det var ärligt taget mest pseudovetenskap och kanske inte alltför lyckad teologi.
Men idéerna har ju inspirerat många andra, till exempel Tipler.
Se där, något användbart.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Nanoteknologi

Nanoteknologi är en teknologi som kan förändra samhället som vi idag känner det. Varför döda en ko, när man kan få biff från en maskin? Är detta säkert, eller vilka faror finns det egentligen?

Transkription211 repliker · 14:29

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Nanoteknologi har gått från en science fiction-idé till verklighet, eller åtminstone något man forskar mycket om på bara ett fåtal år.
Men vad är nanoteknologi egentligen?
Det hela handlar ju om att bygga upp maskiner på molekylär basis.
Ha kugghjul med ett par enstack atomer och hela maskinen med något hundratal atomer.
Det där låter ju lite grann som vad proteinmolekyler och enzymer gör redan.
Det är just det, fast man funderar på att angripa problemet på ett annat sätt än vad naturen har fått fram på egen hand.
En mer ingenjörsartad dösning.
Just det.
Jaha, men om man ska använda det här till något så misstänker jag att det inte bara räcker med att göra ett protein som liknar naturen utan att det också gör något användbart.
Vad skulle man kunna göra med nanomaskiner?
En av de uppenbara sakerna som man ser att man kan göra det är att man kan placera ut atomer på bestämda ställen.
Lite grann som IBM-forskarna gjorde till exempel med den berömda bilden.
De tog 32 exenonatomer och gjorde företagslogon.
Just det.
Men om man kan placera ut atomer så här exakt, det är ju väldigt intressant.
Då borde man kunna sätta upp dem till godtyckliga kemiska föreningar också.
Det är just det som verkar vara den stora fördelen med nanotech.
Där finns ju vissa likheter med vad enzymerna i levande celler gör.
De kan ju ta enkla molekyler och sätta upp dem mer komplexa.
Eller spjälka upp komplexa molekyler.
Så att nanoteknologi handlar egentligen om att kunna göra det som biologin gör?
Ja, fast därmed kunna konstruera de molekyler som vi vill göra.
Inte de molekyler som naturen tror att den kan göra.
Ja, och där är ju även en del molekyler som antagligen evolutioner aldrig skulle intressera sig för.
Till exempel kolfibre och diamant.
Just det.
Men det här kräver ju också någonting annat.
Att sätta ihop ett större föremål atom för atom måste ta väldigt lång tid.
Ja, men det kommer ju bara ta lång tid om det bara är en maskin som jobbar på den.
Om man däremot släpper ut en väldig massa maskin på att jobba på uppgiften, då kommer den ta mycket kortare tid.
Det är ju så levande varaset gör det.
En cell är ju inte speciellt kraftfull, men ett par miljarder celler är kapabla att bygga träd.
Samtidigt är det intressant för det betyder att maskinerna i så fall för att kunna vara användbara måste kunna göra kopior av sig själva.
Ja.
Men det ser man ju å andra sidan att det finns ju redan idag molekylära system som kan göra kopior av sig.
Och cell är ju ett bevis för att det går att ha sådana system.
Ja.
Det här är ju intressant.
Men då kan man undra, är det några som verkligen forskar om det här?
Visst är det det.
Xerox har ett rätt stort projekt på det hela.
IBM har, som du sa, sysslat rätt mycket med att knuffa atomer hit och dit.
Och ett antal länder och företag i världen satsar stora pengar på att få fram någonting.
Jag har hört att Rickards mail, Nobelpristagande kemi, också har satt upp ett laboratorium på området.
Just det.
Så det verkar vara som någonting som folk investerar en hel del i.
Ja.
Den som kommer först kommer helt klart att ha ett visst övertag.
Eller åtminstone så finns det ju enorma ekonomiska saker att känna på det här.
Ja.
Vad får då det här för konsekvenser då i framtiden?
Det här är en intressant fråga.
Få se, vad skulle man kunna göra med enkel nanoteknologi?
Till att börja med kommer det att revolutionera den medicinska industrin.
Helt plötsligt kan man tillverka det preparat man tror sig behöva.
Och det här borde kunna användas för andra kemikalier också.
Ja.
Det här borde ju egentligen revolutionera mycket av den kemiska industrin.
Eftersom man idag ägnar sig att ta till exempel råolja, hetta upp, kyla ner och tillsätta olika kemikalier för att separera ut den och förändra den.
Med nanoteknologin så räcker det med att tala om för nanomaskinerna vilken molekyl de ska producera.
Sedan poppar ut utan att man behöver gå omvägar över stora fenomen.
Så det här gör att man kan få en mycket exaktare kemi.
Men det här borde ju innebära att de stora raffinaderierna till exempel försvinner.
Ja.
Det är ju intressant.
Dessutom borde man kunna göra nya typer av molekyler och material med det här.
Ja.
Borde inte det innebära arbetslöshet och sånt?
Den kritiken kom ju mot datarevolutionen också och mot att man för in arbetsrobotar inom bland annat bilindustrin.
Och problemet här handlar väl om att det blir en väldigt stor omläggning.
Trots att den kemiska industrin är för närvarande beroende på en himla massa rördragning och sånt.
Men blir mer och mer någon sorts mjukvaruindustri om man använder sig av nanoteknologi.
Ja.
Så att de kemiska ingenjörerna blir mer av programmerare.
Just det.
Och det som kommer värdasättas mer i framtiden är inte att behålla sina kunskaper inom kemi.
Utan att kunna hitta på nytt.
Att kunna komma på nya saker och att vara kreativ.
Kemi blir kanske inte så mycket en deduktiv vetenskap när man försöker förstå sig på vad som händer.
Utan mer något konstruktivt.
Man designar molekyler.
Det här är ändå bara början.
För om man börjar tänka på det här med nya material.
Diamant är ju trots att bara kol med det atomer omarrangerat.
Och någonting som man har studerat mycket i simulationer och en del experiment med nanoteknologi.
Är det just diamanttillverkning.
Med nanoteknologi skulle diamant bli en typisk bulkvara.
Som man skulle kunna få i meterlängder.
Borde inte det innebära mycket vid ekonomi och sånt?
Att saker blir mycket billigare?
Ja till att börja med naturligt diamant.
Det är ju lite synd om det bärs och Sydafrikas diamantgruvor.
Även om jag tror att man fortfarande kan sälja naturdiamanter till höga priser just genom att de är så sällsynta.
Men helt klart är det ju en omläggning.
På samma sätt som att många material som tidigare var otroligt dyrbara.
Som till exempel aluminium.
Numera är alldagliga och används till både ditt och datt.
Det är ju intressant att tänka på hur det blir med byggindustrin till exempel.
Om man kan istället för att använda metall använda lätta material som diamant.
Eller kanske metaller har man satt ihop atom för atom så att de är totalt sprickfria.
Ja därmed blir man ju med många problem i samband med belastning.
Om man slipper sprickor som man inte kan upptäcka när man tittar på föremålen.
Så kommer inte de sprickorna kunna spridas i orsaka svagheter senare.
Sen kan man ju börja fundera på att tillverkna mer komplexa saker än bara diamant eller metaller.
Som till exempel vad då?
Om man kan placera ut atomer exakt.
Och dessutom har tillräckligt avancerade nanomaskiner.
Borde man ju kunna sätta ut i stort sett vilken struktur som helst.
Ja.
Det enda som krävs är rätt atomer och energi och ett program som kan specificera det.
Men du pratar om program.
Mm.
Och från datavärlden vet man ju rätt tydligt att program är ingenting som är otroligt svårt att stjäla.
Nej copyright är ju en viktig fråga.
Framförallt om man arbetar på det här sättet så blir ju materia, mjukvara i stor del.
Ja.
Inte nog med att man kan ha ett program för att låt oss säga sätta ihop en bestick.
Eller varför inte rent av måltiden.
Trots att det är ju fråga om att placera atomer på rätt ställen.
Utan det är också möjligt att någon skulle kunna ta nanomaskiner och använda det för att plocka isär ett föremål och få rätt på ett program som genererar det.
Mm.
Då är det rätt svårt att ta kvar original som till exempel Mona Lisa och sådana här tavlor och kanske andra saker.
I och för sig har vi ju många reproduktioner som är rätt bra redan idag av Mona Lisa.
Men nu finns det ju risken att någon börjar piratkopiera Picasso-målningar och att de är på atomen korrekta.
Ett sätt är naturligtvis att försöka skydda sina dyrbara original.
Lägga in copy protection.
Hur skulle det kunna se ut?
Ja, en tanke är ju att man har små nanomaskiner som sitter och vaktar på dem.
Inte släpper in andra nanomaskiner och slår larm om någon elakt typ försöker kopiera av för Nissan.
Mm.
En annan möjlighet är naturligtvis att ställa frågan, spelar det någon större roll?
De som precis köpt en dybar tavla för ett antal miljarder dollar kommer förmodligen svara ja.
Det är sant.
Men där har vi återigen problemet att det är allt svårare att upprätthålla copyright.
Det gäller ju inte bara, vare sig det finns nanoteknologier eller inte, utan överhuvudtaget med all informationsteknologi.
Därför att information till sin natur är lätt kopierad.
Mm.
Och det betyder ju att det alltid kommer vara ganska enkelt att göra kopior.
Så att enda lösningen blir ju att antingen försöka bestraffa de som kopierar väldigt, väldigt hårt, vilket förmodligen är ogenomförbart eftersom det här kan göras på en global nivå genom nätet.
Mm.
Eller att man får försöka hitta alternativa ekonomiska system som kan hantera det.
Till exempel vad då?
Det finns det åtskilliga funderingar om.
Vi vet faktiskt inte än.
Egentligen så är det redan idag ganska uppenbart att de nuvarande reglerna för copyright, patent och sånt inte fungerar så bra i en informationsålder.
Då kan man ju bara undra hur det blir en nanoteknologisk ålder.
En del förslag jag sett handlar om att man istället ordnar finansiering för att genomföra uppbyggnad av, eller programmering av olika program för till exempel nanoföremål som sedan läggs ut i public domain.
Det vill säga att alla får kopiera dem.
Ja.
Men den som gjorde dem får betalt för originalprodukten.
Ja, ja.
Från några som anser att det är värt att göra.
Men det här är ju mycket spekulativt.
Det här borde minska transporten överallt så mycket om man då kan lägga upp det på nätet.
Ja, om man laddar ner till exempel en program som genererar oxfilé från nätet, kör det i sin materiakompilator i köket,
så behöver man ju inte transportera oxfilén någonstans ifrån.
Man behöver inte ens ta kol på en ko för det.
Oxfilén sätts ihop atom för atom.
Det kommer ju att innebära att många transporter blir helt meningslösa.
Man kommer behöva transportera runt energi och atomer.
Då kanske veganerna blir glada.
Möjligt.
Jag har mina dubier huruvida veganerna skulle vara nöjda med nanotillverkat kött.
Det finns ju andra intressanta hot också med det här.
Nanomaskiner som kan bygga kopior av sig själva kan ju tänkas komma ur kontroll.
Och då skulle de alltså egentligen fortsätta bygga kopior av sig själva utan att sluta oavsett om de går utanför sin näring eller inte.
Och börjar bygga upp sig själva av saker som de egentligen inte borde ha byggt sig själva av.
Det är tänkbart.
Fast samtidigt kanske inte något man behöver oroa sig så mycket för.
Av det enkla skälet att nanomaskiner är designade för att vara bra på den uppgift de har.
Och i allmänhet så krävs det väldigt mycket för att någon ska kunna klara sig ut i den verkliga världen.
Där finns det ju bakterier som har frodats i årmiljarder.
Och gärna äter upp energirika strukturer.
De måste stå mot strålning, ultravilligt ljus ifrån solen och få energi och materia.
Så det är nog inte av en slum man skulle få loss nanomaskiner som förökar sig.
Där är nog inte huvudproblemet.
Men däremot fel design.
Buggar i nanoprogram kan ha en del otrevliga konsekvenser.
Helt klart.
Så därför misstänker jag att en debuggning av nanoprogram och konstgjorda immunförsvar kan vara av ett stort intresse.
Det är lite grann som med viruskillers för mjukvara.
På samma sätt så om hela världen så att säga blir mjukvara så behöver man bra viruskillers program.
Då är det rätt så farligt om man då tar en fläskfilé som då kommer ifrån en konstig käll och så visar det sig vara innehållet utom något lämpligt gift eller något.
Oh ja.
Man bör ju definitivt scanna igenom det man kör i sitt kök.
Helt klart.
På samma sätt som alla program man laddar ner från nätet ska man ju vara lite försiktig med.
I huvud taget så tror jag att någonting kommer att leda till ett väldigt annorlunda samhälle.
På vilket sätt då?
Ja, förutom då att sådana här saker som materiella begränsningar blir relativt irrelevanta.
Trots allt, det är en fråga om atomer.
Det är energi som blir viktigt och dyrt.
Så har man ju dessutom att, ja, oxfilé.
Om någon bryr sig om att skriva ett nanoteknologiskt program för att generera det och lägga upp det gratis på näten så blir oxfilé oerhört billigt.
Alltså det däremot är dyrt.
Det är ju kunskapen att skriva sådana här program eller kanske att vara kock och tillaga en garanterat autentisk oxfilé inför gästernas ögon.
Så det blir väldigt dyrt att gå på restaurang och äta riktig mat.
Det är inte uppenbart att det blir dyrare än idag men det är ju antagligen så att det kommer att vara lite mer av en lyxvara.
Serifikatet är i sig ju väldigt billigt men det är att det är en kock som gör den som gör den dyr.
Lite grann att man kan få betala för certifikatet att denna oxfilé kommer från en oxe.
Till exempel, om man nu är intresserad av det.
Över huvud taget så har vi ju sett en kraftig övergång från industrisamhället till ett informationssamhälle.
Men det här kan innebära en övergång från informationssamhället till något ännu mer avancerat, ett nanoteknologiskt samhälle.
Ja, sen är det ju en intressant fråga. När kommer det här?
Jag hörde att det var någon undersökning i Tyskland där de bad forskare uppskatta när de trodde det kom.
Vad ledde den fram till?
Jag vill minnas att majoriteten menar att kring år 2014 finns åtminstone de första nanassemblers.
Alltså system som kan sätta ihop atomer på specifikation.
Det är snart.
Oerhört snart.
Så det kanske är värt att börja fundera på hur man ska kunna anpassa sig själv och samhället till sådana här förändringar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.