Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Spam

Det är tyvärr få som inte känner till begreppet spam. Varje dag får man meddelanden i sin mail om att "Vinna pengar gratis", "Hjälpa en affärsman i Nigeria" eller varför inte diverse kroppsliga förbättringar. Det mesta av allt spam är rent lurendrejeri, men om det är så känt, hur kan denna verksamhet löna sig?

Transkription56 repliker · 5:54

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Spam håller nu på att bli en fullständig plåga på nätet.
Spam är alltså ett meddelande med reklam som sänds via e-mail och som du inte har någon möjlighet att hindra någon från att skicka dig eller på något annat sätt få bort från din inbox förutom att själv ha ett filter.
Spam är alltså en form av direkt reklam med enda skillnaden att det är du som betalar kostnaden och inte personen som skickar reklamen till dig.
Spam är en rätt gammal företeelse egentligen.
Vi har säkert alla fått just direkt reklam och även kedjebrev samt Nigeria-brev och så vidare.
Det mesta spam som kommer är ju så kallad oseriös reklam och annat.
Men exakt som du säger så är det ju spams låga kostnad.
Du kan nå miljontals personer och så länge som en enda svarar så har du gjort en vinst.
Ja, den tekniken som används för att sända spam idag är egentligen samma teknik som du använder för att skicka mail till stora mängder personer.
Mailinglister har ju funnits i en lång tid.
Enda skillnaden är att man gör det i den närmast industriell skada.
Stora mailinglister kanske skickar ut tiotusentals meddelanden medan en stor spamproducent kan skicka ut miljoner eller till och med miljarder meddelanden i varje månad.
Den här tekniken kräver dock att man inte blir hindrad därför att folk försöker ju naturligtvis hindra ifrån att skicka.
Och det har börjat utvecklas ett svårt krig mellan tekniker och mottekniker.
Vi ska ha det här föredraget berättat lite grann om teknikerna för att skicka ut spam.
Exempelvis att byta ISP många gånger.
Exakt, men först kanske vi ska besvara en fråga.
Varför det egentligen kallas spam?
Och det är på grund av en Monty Python-sketch som spelades in under 60-talet.
Där en ur Monty Python-gänget står och till slut enbart säger spam, spam, spam, spam, spam, spam.
Och spam är en sorts skinka som är allmänt accepterad som dålig mat men ändå mat.
Och det är på något vis någonting du inte vill ha men som bara fortsätter och fortsätter att komma.
Ja, den moderna tekniken för att sända spam handlar mycket om att försöka hindra någon från att spåra avsändan.
Ett vanligt mejl kan man läsa vem som har sändt mejlet, men det går inte i ett spam.
Det är dessutom ofta skickat via servrar i länder som är svåra att komma åt.
Exempelvis Kina eller andra gamla kommuniststater.
Därför att där har man inte samma rigorösa kontroll över sina servrar som man har i väststater numera.
Det leder ju till många andra frågor.
Vanligtvis så får man ju bara ett mejl om ett ämne.
Men ibland, det har även hänt mig, så har jag fått flera hundra mejl med exakt samma innehåll eller exakt samma rubrik.
Det här förenklar ju då möjligheten att filtrera bort mejlen.
Men det gör ju också det till en väldig plåga för mottagaren.
En annan teknik som har börjat komma nyligen är att sprida ut virus som kan användas för att sända spam.
Som då helt enkelt ska bygga upp ett nätverk som man kan sända spam via för de som håller på industriellt med sändningen av spam.
Och de här fungerar mer eller mindre så att de tar adresser från hemsidor, från adressböcker som folk har i sina e-postprogram och så vidare?
Delvis så samlar de ihop adresser, men den verkligt skrämmande biten är det att de har program bara för att själva skicka reklammejl.
Så att din dator kan hjälpa till att skicka den här plågan vidare över landet.
Men det är ändå trots allt rätt få personer som ägnar sig åt den här sortens verksamhet.
Ja, det finns beräkningar på att det är mellan 200 och 40 personer som står för all spam som skickas.
Det är alltså en liten, liten klick med företagare huvudsakligen baserade i USA som försörjer sig på det här.
Vissa av dem lär dessutom tjäna stora summor.
Men merparten av dessa erbjudan är ju... De har förmodligen ingen seriositet, eller...?
Nej, det finns inte någon form av kontroll, så de behöver inte vara seriösa överhuvudtaget.
Och du svarar för att vi vill ha, ja, vad det nu än är, prospekten, katalog etc.
Du betalar om maningen pengar och på så vis har de vunnit.
Just det.
Men hur ser du då på utvecklingen av spam?
Nyligen så gick ju volymen av spam på internet över 50% av den totala samlade mailtrafiken.
Ja, man har sett en exponentiell ökning och förhoppningsvis så kan man bryta den här ökningen.
I annat fall så kommer mail som kommunikationsmedel att bli totalt förstört.
Därför att folk inte längre är intresserade av att motta mail när de bara får reklam.
Jaha.
Men det måste väl gå att filtrera ut, kanske?
Ja, det går att filtrera ut, men det kräver större och större resurser eftersom de aktivt skapar mail som ska bli svåra att filtrera ut.
Jaha. Så i sammantaget så kan man ju säga att så länge det är gratis så kommer spammande att vara något av ett problem.
Ja, så är det.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Kopieringsskydd

Redan på den tiden då många spel kom på kassetter, alltså någon gång på 80-talet, fanns det folk som kopierade utan att betala. Idag sträcker sträcker sig piratkopieringen till cd-skivor, kabeldekoders och kontokort. Kan man försvara sig mot detta?

Transkription80 repliker · 5:51

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Kopieringsskydd. Under långa tider har det vi ägt varit lätt att skydda.
Det har varit fasta greppbara saker. Men nu när vi har datorer så kan även ägodelar vara mjukvara eller ännu mindre greppbara saker som ett koncept eller ett märke.
Hur ska vi skydda de här i en framtid med piratkopiering och det är likt?
Ja, ända sedan datorerna började bli någorlunda spridda har ju försäljaren av mjukvara haft problem med det här.
Det var ju enkelt på 70-talet när datorerna bara hade kassettband som man fick programmen på.
För det var relativt svårt att kopiera dem. Det gick men man behövde jobba lite grann med det.
Så det var inget stort problem för programvaruföretagen.
Just den kopieringsprocessen var väl rätt svår att få igenom på en hushållsbandsspelare dessutom.
Ja, det gick egentligen att göra med två hushållsbandsspelare men det var så pass mycket arbete att de flesta avstod och därmed spelade inte så stor ekonomisk roll.
Däremot blev det annat ljud i skällan när man började införa diskar.
Plötsligt var det mycket enklare att kopiera från en disk till en annan.
När vi tittar på kopieringsskyddens historia så startade det ju med de enklare grejerna.
Helt enkelt människor som tycker att det borde vara billigare att få program eller att de inte borde betala.
Och när det är billigare att skaffa genom att kopiera från kompisen, vilket också förstärker vänskapsbandet, så gör man det.
Men vad som hände var ju att man försökte införa kopieringsskydd.
Man la in speciella koder på diskarna eller formaterade diskarna på sådana sätt att de inte gick att kopiera med de vanliga programmen.
Nu uppstod ett behov av att då någon knäckte dessa koder.
Vilket enskilda människor gjorde och spred till sina vänner.
Det här var ju ett sätt att erhålla status för dem.
Vilket naturligtvis gjorde att de blev mer motiverade att knäcka.
Företagen hittade på nya koder och naturligtvis dök nya företag upp som sålde kopieringsskydd till andra företag.
Och effekten blev ju då att vi fick det här nätverken av pirater vi ser idag.
Alltså en slags kapplöpning mellan delvis det som vill kopiera och delvis det som vill förhindra oakturiserad kopiering.
Ja och det här är ju då om man tittar på hemdatorindustrin då.
Det var ju där det startade.
Men vi har ju också större kommersiella intressen till exempel programvara för företag.
Där finns det ju mer ekonomiskt motiverade grupper som gör det.
Och de har naturligtvis större resurser.
Ett område som är närbesläktat är ju skyddning av digital tv och kabel tv som ofta är krypterad.
Och där krävs det mer avancerad teknik för att knäcka de koderna.
Men det finns å andra sidan mycket mer pengar att tjäna på att sälja sedan knäckta chip.
Ja, det tänker man ju på att om någon knäcker en musikskiva exempelvis så kan han säkert inte få ut så mycket pengar för den.
Eftersom det finns ju redan tillgängligt i handeln för en rätt billig penning.
Medan kabel tv, där finns det enorma marginaler.
Så därför började kabel tv-företagen utveckla olika lösningar.
Normalt är det fråga om ett smart chip som sitter i en mottagare som avkrypterar tv-signalen.
Och tanken var ju då att eftersom det här är ett specialchip så ska det vara ganska dyrt och svårt att knäcka det.
Det hade fungerat något sådär på persondatorernas tid.
Där man ibland, vissa program hade en dongle.
Någonting man kopplade in i datorn.
Programmet kände av att det fanns där.
Och eftersom det var så pass svårt för amatörer att ändå göra en imitationschip så slog det relativt väl.
Till folk gjorde om programmet förstås och att det inte kände efter.
Men kabel tv-chipet, där har folk börjat bygga upp laboratorier.
Och det finns organiserade grupper då som tjänar ganska mycket pengar på att knäcka de senaste krypteren.
Med ganska sofistikerade metoder.
Det vill säga just inom betal tv och sådana marknader.
Ja, och naturligtvis den som kan börja knäcka chipt för kontokort och liknande saker.
Där finns det ju ännu mer pengar.
Nu har vi en annan nivå av hot.
Att folk kopierar av dataspel eller musik eller videofilmer.
Det är fortfarande privatpersoner som gör det.
Det är ett ganska oorganiserat men brett fenomen.
Men här har vi alltså organiserade grupper som har ekonomiska skäl.
Som kan till och med investera pengar att skaffa utrustning för att öppna upp chip utan att skada dem.
Och ganska avancerade tekniska lösningar för att hitta deras hemligheter.
Ja.
Vad finns då över detta?
Finns det ännu mer känsligare tillämpningar som behöver skyddas?
Ja, man kan tänka sig en sorts säkerhetshierarki.
Och om det här då var den andra nivån.
Så den tredje nivån representerar ju statlig nivå.
Att en statligt styrd grupp som har mycket pengar.
Som är ostörd kan arbeta med prov på vad det är de vill kopiera.
Försöka knäcka det.
Oftast inom säkerhetsbranschen intresserar man sig inte så mycket för småsaker som filmer.
Men däremot till exempel kontroll över koder över kärnvapen.
Åtminstone den amerikanska doktrinen om kärnvapen har ju varit att det ska vara svårare att knycka amerikanska kärnvapen.
Än att utveckla dem på egen hand.
Vilket man kan försöka blockera på ett annat sätt.
Så därför finns det också speciella kodsystem.
Varav en del kodsystem finns inuti själva plutoniet i bomben.
Det är olika hierarkier och så vidare.
Plus själva vapnen bevakas hela tiden.
Utav väl utbildade personer som man testar vid slumpmässiga tillfällen.
För att kontrollera att de både är lojala och vet vad de gör.
Det här är naturligtvis rätt ogenomförbart för att skydda till exempel musik på CD.
Eftersom man inte har kontrollen på samma sätt.
Där måste förhoppningen vara att man ska minska kopieringen från CD.
Åtminstone från musikbolagens perspektiv.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

3-dimensionella skärmar

Det är inget nytt det där man 3D-glasögon. Däremot har det börjat komma 3D lösningar som inte kräver glasögon, vilket är mer intressant. En lösning påminner faktiskt om en spåkula.

Transkription30 repliker · 2:54

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

3D-skärmar.
Från den tiden med de allra första datorerna så har man haft möjligheter att visualisera saker och ting.
Till att börja med så var det alltid enkel 2D.
Exempelvis några glödlampor som satt i en fyrkant så kunde man rita upp en siffra.
Och den tekniken använder vi i en något förfinad form ännu idag.
Man har en skärm där man ritar upp enkla bildpunkter och så bildar man en form av 2D-bild.
Men en dröm och en framtidsvision som många har haft under lång tid är att kunna skapa rena 3D-bilder.
2D visades ju vara väldigt enkelt. Det är ju bara att projektera upp någonting på en yta.
Men 3D då måste man dessutom ha en volym.
Och det visar sig ganska snabbt att det här blir betydligt mer avancerat.
Den enklaste formen av 3D är att helt enkelt använda synviller.
Och det är den enda form av 3D-grafik som man har på något vis kunnat skapa idag.
De enklaste synvillerna är att man visar två separata bilder, ett för var deras öga.
Man visar alltså, precis som att vi har ett stereoseende, så visar man två bilder som ligger något förskjutna.
Och på det viset kan man lura hjärnan att den ser ett objekt som har ett djup också, inte bara en yta.
Nackdelen är ju då att man måste bära speciella glasögon och dessutom så kan man ju bara titta en person på den här bilden samtidigt.
Den tekniken som dock numera börjar komma och som troligtvis kommer att bli vanligare i framtiden är en teknik som kan liknas med en kristallkula.
Man har en kula där du kan se en ren 3D-bild.
Den här utnyttjar en helt annan synvilla, nämligen det att om man har någonting som roterar snabbt så kan man få olika bilder i det flytta ihop.
Man sätter helt enkelt en glasskiva inuti den roterande kulan och sen så låter man en liten projektor projektera bilden upp på den här glasrutan.
När glasrutan sedan roterar snabbt så kan man då från olika vinklar se olika saker.
Nackdelen med den här tekniken är delvis att det gäller att räkna ut vad ska vi projektera upp i varje vinkel.
Delvis det är att vi har en väldigt snabbt roterande glasruta vilket som kan vara farligt.
Men framförallt det är att man i mitten av bilden så kommer man få ett grått streck.
Helt enkelt därför att där har du alltid glas och då får man ju inte den här genomskinliga effekten som du får på de övriga delarna.
Även när den roterar fort.
I framtiden så finns det en del tal om att använda hologramteknik för att skapa 3D-bilder.
Vi vet alla att ett hologram kan se ut som att det står ut ur bilden det är på.
Nackdelen är väl bara det att man inte har hittat någon metod för att kunna få en dator att rita upp ett hologram snabbt.
Utan de datorskapade hologram man har idag tar minuter om inte timmar att göra.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Nätverksuppbyggnad

Att koppla ihop datorer är knepigare än att bara dra kabel mellan dem. På något sätt måste de kunna kommunicera utan att "prata i mun på varandra". Det finns märkligt nog bara ett par sätt att bygga upp nätverk effektivt.

Transkription25 repliker · 3:04

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Nätverkstopologi och protokoll. När datorer ska prata med varandra i ett nätverk så uppstår en del problem därför att man måste ha ett system för hur de ska prata med varandra.
Människor som pratar i ett rum har ju ett system som de utvecklar i princip instinktivt. Man pratar när ingen annan pratar. Men riktigt så enkelt är det inte för datorer.
Till att börja med, den allra enklaste formen är att man helt enkelt gör så att man lyssnar, pratar någon just nu och sedan så försöker datorn att prata själv på nätverket, alltså sända data.
Det här funkar fint om det inte är så många datorer och om två datorer råkar prata samtidigt så väntar de och försöker igen efter en slumpvis lång val tid.
Nackdelen är ju då att ju fler datorer det blir desto större är chansen att två stycken försöker sända data samtidigt.
Och om två stycken försöker sända data samtidigt så måste man ju avbryta hela processen och det sänker ju då kapaciteten.
En annan metod man kan använda är att man har ett litet tecken, en token, som man skickar mellan datorerna.
Man kan likna det vid att man har en budkable och bara den som håller i budkaven får prata.
Nackdelen är ju då att bara en person får prata vid ett givet tillfälle, vilket minskar kapaciteten och det tar ju tid att skicka runt den här.
Å andra sidan så vinner man i kapacitet på det viset att alla får ju prata med jämna mellanrum.
Sedan så, för att förbättra de här två grundlägganden så kan man ha olika uppbyggnad eller topologi på nätverket.
Den allra enklaste formen är bara att man har en rak kabel.
Det gör ju det hela väldigt enkelt men leder ju dessutom till att man får väldigt mycket kollisioner, alltså folk som försöker prata samtidigt.
Sedan kan man tänka sig att man kopplar upp dem i en ring och att varje dator bara pratar med nästa dator.
Det här gör ju att den data man sänder måste gå en väldigt lång väg ifall det är datorn som är före dig som du försöker sända till.
Men å andra sidan så är du ju relativt säker på att din data kommer fram förr eller senare.
Den sista och idag absolut vanligaste strukturen är det som kallas för en trädstruktur.
Då klumpar man ihop några datorer som kan prata med en dator ovanför dem.
Den här datorn ovanför dem kan prata i sin tur med en dator ovanför sig själv.
På det viset kan man då skicka saker och ting upp i strukturen.
Sedan så kan datorerna högst upp i strukturen skicka data ner igen i strukturen via olika vägar.
På det viset kan man tänka sig alltså att man har olika rum och personer kan prata med varandra i samma rum.
Men vill de prata med någon annan så måste de skicka budskapet till en person som står i kanten av rummet och pratar med grannrummet också.
De här utvecklas inte så mycket därför att det visar sig att det finns egentligen inga effektivare sätt att bygga upp nätverk än det här.
Men kanske i framtiden så får man se när man börjar komma med nya tekniker att de här bytts ut mot någonting som inte leder till lika mycket problem.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Smarttags

Streckkoderna förenklade livet för många butiker när de kom och gjorde att man bara behövde dra en scanner över koden för att få fram priset och registrera ett köp. Nu finns det något nytt: smarttags som följer kunden genom butiken. Är de en bättre lösning för affärerna eller ett hot mot den personliga integriteten?

Transkription29 repliker · 2:40

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Smart Tax. De flesta av oss har sett sträckkoden på exempelvis mjölkpaket.
Sträckkoderna var en revolutionerande uppfinning som gav möjlighet att digitalt hålla reda på produkter i ett lagersystem.
Det här gjorde möjlighet att minska lagervolymerna med upp till 30% på vissa företag och i allmänhet effektivisera hela vårt samhälle.
Sträckkoderna har dock en del begränsningar.
Exempelvis så måste någon sitta med en apparat och läsa av sträckkoden.
Dessutom så tar sträckkoderna upp plats och kan inte användas på alla produkter.
Exempelvis är det svårt att sätta en sträckkod på en tröja.
För att komma förbi de här problemen har ett företag i USA nu utvecklat något som kallas Smart Tags.
En Smart Tag är en pytteliten radiosändare som du sätter in i produkten.
Smart Taggen sänder sedan vid ett givet tillfälle ut sin ID-kod.
Detta gör att du exempelvis kan ta en tröja och så kan du gå med tröjan genom butiken.
I och med det att du har tagit tröjan så kan butiken läsa av att du har tagit den här tröjan och därmed tala om att en tröja mindre finns.
På det viset kan man hålla reda på hur många tröjor vi har kvar i butiken.
Du kan dessutom på ett väldigt enkelt sätt hålla reda på om någon försöker stjäla tröjor.
Om alla tröjor försvinner samtidigt så kan man ju misstänka att någon håller på med något skumt.
Dessutom kan de fungera ett väldigt trevligt lagersystem.
Du kan låta alla produkter gå på ett band och läsa av dem allt eftersom de passerar utan att någon människa behöver vara därmed en avläsare.
Dock så väcker ju det här vissa obehagliga känslor.
Alla känner till problemet med ett Big Brothers-samhälle, alltså ett samhälle där någon har möjligheten att kontrollera.
Och hur skulle det kännas att gå runt med produkter som hela tiden kan hålla reda på var du befinner dig?
Exempelvis en jacka som läses av varje gång du passerar en butik så någon vet var du gillar att shoppa någonstans.
För att undvika det här har man funderat på många olika lösningar.
Men det som verkar vara den enda givande lösningen är att du kan deaktivera smart tags i produkterna.
När du tar med produkten ut från butiken så drar du den genom en särskild avläsare och den bränner sönder smart taggen.
Det här gör ju då att produkten inte kan avläsas fler gånger.
Men det är ju ganska okej för dig.
Dock så kommer företaget kanske inte gilla det här.
De har ju inte möjlighet att hålla reda på det så de kommer nog erbjuda olika former av möjligheter för att få ha tag kvar sina smart tags.
Exempelvis får du längre garanti på produkten om du har kvar din smart tag därför att de har lättare att hålla reda på produkten i sitt interna system.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Glas

Visste du att glas faktiskt är en flytande vätska. Visserligen tar det väldigt många år innan glaset visar tecken på att rinna. Vad består egentligen glas av?

Transkription36 repliker · 3:06

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Glas. Glas utvecklades ursprungligen i Mesopotamen 2500 före Kristus.
Förmodligen var det ett resultat av de erfarenheter man fick från keramiktillverkning och metalltillverkning.
Förmodligen så märkte man i brännugna att när man hettade upp vissa former av sand kunde de smälta ihop och bli vackra, halvgenomskinliga eller helgenomskinliga föremål.
Och de första tillämpningarna var oftast pärlor och små, små skulpturer.
Efterhand började man utveckla större föremål, bruksföremål och kärl.
Huvudingränsen i glas är egentligen kvarts, kiseldioxid, vanlig sand.
Problemet är att om man hettar upp sand måste man hetta upp den väldigt mycket för att det ska smälta samman.
Däremot kan man sänka smältpunkten mycket genom att tillsätta alkali, som till exempel soda eller pottaska.
Problemet är att om man gör glas på det här sättet så blir det också lätt skört i kontakt med vatten.
Det dröjde dock ganska många år innan man kom på hur man kunde avvärja den effekten.
För man hittar ganska mycket dåligt glas i Mesopotamien.
Men efterhand kom man på tricket att tillsätta kalk.
Förmodligen insåg man det genom att man provade olika sorters sand och såg vilka sorter som producerade bästa glaset.
Färgat glas har förekommit redan från starten.
Men att göra avsiktlig färgning visade sig vara svårare.
I början använde man olika sorters sand och fick nöja sig med de färger som producerades.
Oftast är det så att glas färgas av antingen orenheter i ingredienserna,
eller att man tillsätter metalloxider, eller att man tillsätter större färgkorn.
Till exempel så är det att mycket sand innehåller järn.
Och järn tenderar att göra glas grönt.
Om det dessutom finns svavel i det kol man använder när man eldar,
så förenas de här och skapar mörkgrönt eller mörktbrunt glas.
Vilket man avsiktligt började utveckla framförallt i England på 1600-talet,
eftersom det skapade de typiska bruna flaskorna som skyddade innehållet i sig från att oxideras av solsken.
Genom att lösa in metaller kan man få andra färger.
Till exempel så ger guld en rubinfärgat djuprött glas, som man också började utveckla på 1600-talet.
Genom att tillsätta koppar kan man göra glaset ljusblått, kobolt djupblått,
mangan ger en ametistfärgad glas, tenn mer ojärnskynligt vitt och antimon gulfärg.
Man kan också manipulera på andra sätt.
Till exempel att lägga på material på ytan för att få glas som har en iridiserande effekt,
ungefär som olja på vatten.
Vanligtvis sprayar man då med tenn eller blyklorid och sedan så tar man och hettar upp glaset igen.
Det visar sig faktiskt att göra ett helt klart glas är mycket svårare.
Man har efterhand hittat metoderna om att tillsätta manganoxid, antimon och seriumoxid
för att binda upp hjärnet och göra det helt klart.
Men klart som glas gällde faktiskt inte förrän ganska nyligen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

GPS - Global Positioning System

GPS är en uppfinning som med en stor noggrannhet kan visa var du är. Militären, sjöfolk och orienterare använder ofta tekniken som baseras på ett nätverk av satelliter.

Transkription29 repliker · 3:24

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Global Positioning System. Det är viktigt att veta var man är och vart man åker och människorna har försökt göra det under lång tid.
Problemet är naturligtvis att följa landmärken bara fungerar i landmärkenas omgivning och till havs är det opraktiskt.
Att följa stjärnor är väldigt beroende av vädret och ofta ganska svårt.
Man har därför utvecklat olika radiobaserade system men det mest använda idag som också är mest avancerat är GPS, Global Positioning System, utvecklad av amerikanska försvaret.
Man sänder upp 24 stycken satelliter som kretsar kring jorden på ett sådant sätt att ett par stycken är över horisonten varje ögonblick.
Man kan uppnå en precision ner till enstaka meter och i de mest avancerade formerna även centimeter.
Hur fungerar då GPS? Man använder sig av en metod som kallas triangulering.
Om man vet hur långt borta man är från olika saker, till exempel satelliterna, och vet exakt var dessa satelliter är så kan man räkna ut exakt vad man själv är.
Om man till exempel vet att man är 5000 kilometer bort från en viss satellit så måste man alltså befinna sig någonstans på ytan vid klot som omges med satelliten som mittpunkt.
Om man har ett annat avståndsmått, låt oss säga att man är 4000 kilometer från en annan satellit, då vet man att man måste befinna sig på ytan utav ett annat klot, 4000 kilometer stort, runt den satelliten.
De här två kloten skär varandra i en stor cirkel och det är alltså där vi måste befinna oss.
Om man nu har ett tredje avståndsmått så skär detta klot i sin tur cirkeln i två punkter, så vi måste befinna oss vid någon av dessa punkter.
Oftast är det ganska lätt att räkna ut vilken av dem som är fallet eftersom den ena ligger kanske inuti jorden eller ute i rymden.
Men för enkelhetens skull och för att också korrigera från störningar och sånt brukar man mäta mot fyra eller fler satelliter och kan därigen få en mycket exakt mått på vad man är.
Problemet är naturligtvis att avgöra avståndet till satelliter.
Lösningen är att satelliten sänder ut signaler som rör sig med ljusets hastighet.
Vet man bara hur lång tid det tog för signalerna att komma till sin mottagare kan man räkna ut hur långt exakt det är till satelliten.
Det är ganska hög precision som krävs här.
Det tar bara 0,06 sekunder för en signal att från en satellit ovanför en nå ner till marken.
Man utnyttjar det här genom atomur ombord på satelliterna som drar sig oerhört lite.
Signalen är kodad på ett slugigt sätt vilket gör det möjligt att dels stå emot störningar och dessutom undvika att man blandar ihop det från andra signaler från andra satelliter eller radiokällor.
Man jämför helt enkelt den unika signalen som satelliten sänder med en kopia som genereras inuti mottagaren.
På det här sättet kan man mycket exakt uppskatta vad man är.
Men man kan också felkorrigera på andra sätt.
Till exempel utnyttja stationen ner på marken så man vet exakt var någonstans de ligger som sänder ut signaler om exakt hur mycket satelliten ligger före och efter.
Denna metod som kallas differential GPS kan minska felen ännu mycket mer.
Som sagt var det, GPS-systemet blir mer och mer använd för både stora och små tillämpning.
Den kan tala om var vi är på jorden, var vi rör oss och när vi är.
Den dyker upp i mer och mer platser. Man kan lugnt säga att den är global.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Digitalt ljud

I elektroakustikens barndom lagrade man ljud genom att gravera in ljudmönstret i skivor. Senare kom magnetmedia och nu även optiska varianter. Vad är det för anledning att man gått över till digitalt ljud?

Transkription28 repliker · 2:57

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Digitalt ljud. Människor har i alla tider haft ett behov av att lagra information.
Vårt vanligaste kommunikationssätt är med hjälp av ljud och då har det varit naturligt att också hitta på en metod att lagra ljudet.
För trots allt att minnas allting som alla har sagt och sedan försöka återberätta det har väldigt mycket begränsningar.
De första idéerna för att lagra ljud byggde på att man tog en nål och sedan så ristade man in ljudet i en platta.
genom att sedan röra nålen genom det här spåret så kunde man återskapa ljudet.
Det här kallas för analog lagring därför att det man gör är att man ristar in ljudets form i plattan och sedan så återskapar man ljudet direkt.
Det här fungerade väldigt bra. LP-skivorna är ett exempel på analog lagring men det har vissa begränsningar framförallt när man ska massproducera ljudet.
För att överkomma de här begränsningarna så började man skapa digitala ljudformat.
Att lagra ljud digitalt har ju vissa problem.
Man måste alltså omvandla en ljudpuls till pulser av ettor och nollor.
Det här gör man genom att man tänker sig att man tar ett högtalarmembran som träffas av ljudet och sedan mäter man hela tiden var någonstans membranet befinner sig.
Membranet kommer att röra sig efter ljudpulsen och så kan vi helt enkelt få en mätkurva.
Av denna mätkurva kan vi sedan skapa en ström och om vi skickar den strömmen tillbaka till högtalaren så kommer högtalaren röra sig enligt mätkurvan igen.
Det vill säga återskapar vid ljudet.
Det format som används som en standard för lagring av ljud kallas för WAVE.
Det innebär att man 44 000 gånger per sekund lagrar var någonstans det tänkta membranet befinner sig.
Och sedan så kan man då återskapa utifrån det här formatet.
Det har dock en del nackdelar, framförallt det att det tar en väldigt stor mängd data.
Alla vet att man idag inte laddar ner WAVE-filer från internet utan istället använder något som kallas för MP3.
MP3 har man helt enkelt börjat titta på vad är det för ljud vi hör.
Det finns vissa frekvensområden som vi inte överhuvudtaget uppfattar.
Och de behöver vi naturligtvis inte lagra.
På det viset kan man minska mängden information man lagrar utan att vi hör någon skillnad.
En MP3-fil på kanske en fjärdedel av storleken av motsvarande WAVE-fil kan låta i princip identiskt.
Faktum är att vissa kan till och med uppfatta att MP3-filen låter bättre.
Därför att bakgrundsljudet som vi inte uppfattar uppfattas ändå som en störning av det rena ljudet.
I framtiden så kanske man utvecklar metoder för att beskriva ljud rent matematiskt.
Men hittills så får vi förlita oss på dessa ganska grova metoder.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Robotik

Vi tar det för självklart att kunna undvika väggar, stup och vassa kanter. För att få en robot att tolka miljön den arbetar i, krävs det att den ser precis som en människa. Att göra detta är mycket svårt, men inte omöjligt.

Transkription67 repliker · 6:08

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Robotik? Eller hur får man egentligen en robot att uppföra sig?
De allra tidigaste robotarna, om man kunde kalla dem för det, var ju mekaniska och uppdragbara djur.
Man vred upp dem i en skruvfjäder och sen så tog till exempel den mekaniska ankan och vaggade framåt och kunde svälja brödbitar.
Ett väldigt generellt beteende som, ja, när den ställs inför kanske en slutet på bordet eller något sådant så faller den platt.
Ja, exakt, för det fanns ju egentligen ingen information från omvärlden där.
Det är ju inte mycket konstigare än vilken mekanism som helst.
När vi tänker på robotar menar vi ju en maskin som också kan handla i världen.
Och det innebär att den måste kunna reagera på sin omvärld och förmodligen göra det på ett ganska flexibelt sätt.
Så den första riktiga försökningen i robotik då måste ju ha strävat efter en bild av omvärlden, att roboten skulle kunna anamma den.
Ja, det kan man säga.
Mycket av den tidiga försöken handlar mest om att upptäcka hur svårt det var med datorskeende.
När man inledde studiet av artificiell intelligens tänkte man att problemet att ta en videokamera, titta på omvärlden och sedan deducera var bord, stolar och andra hinder stod, det var trivialt.
Ganska snabbt upptäckte man att det var oerhört svårt att utifrån en platt bild få en tredimensionell uppfattning av omvärlden.
Det kan ju vara väldigt svårt att namna just sådana saker som kan se så olika ut som till exempel bord, vägg, stol.
Den tidiga robotiken var ganska mycket baserad på tanken att man ska studera sin omvärld via olika sensorer, bygga en modell av vad som finns i den här världen.
Sen räknar man ut att jag befinner mig här och jag vill komma till en annan position.
Vilka handlingar måste jag genomföra för att förändra världen i enhet med det?
Om man är iakttagelse av världen så ska en fullständig iakttagelse av världen, vilket ju inte är nödvändigt för oss i vårt handlande, så skulle man alltså sedan uppnå sina mål.
Just det. Och problemet är naturligtvis det att ingen människa eller robot vet allting om sin omvärld.
Man ser inte detaljer, man märker inte att någon håller på att komma in i bilden från höger och så vidare.
Så den här tidiga robotiken fungerade inget vidare.
Det tog för lång tid att räkna ut hur omvärlden såg ut och när roboten väl flyttat sig en halv meter så måste den räkna ytterligare 40 minuter på omvärlden.
Och risken var ju att någon gick förbi och flyttade stolen.
Men vad var det som hände sedan egentligen?
Ja, en viktig insikt kom ifrån neuroforskaren Valentino Breitenberg som hittade på några enkla små fordon, nästan leksaker.
Han visade att man kunde få fram ganska kluriga beteenden även utan allt för mycket tänkande.
Hans första exempel var en litet fordon med två motorer där bak och två fotoceller kopplade till dem.
Så när det kom ljus på vänstersida så gick höger motor igång.
När det kom ljus från högersida gick vänster motor igång.
Det gjorde att den lilla roboten orienterade sig mot ljuset och rörde sig mot det.
Det blev en ljussökande robot utan någon minsta planering och tänkande.
Och med det kan man antingen få den att söka ljus eller gömma sig från ljus.
Ja, då kopplar man det på annat sätt.
Han visade genom att se ett tankeexperiment att sådana här enkla beteenden, inte mer än reflexer, kunde vara mycket användbara.
Ja, men du kan ju fortfarande bara få den att göra en sak då.
Nästa steg var ju då att kombinera flera stycken.
Någonting som robotforskaren Rodney Brooks kallar en subsumption arkitektur.
Roboten har ett antal beteenden inbyggda.
Till exempel en reflex att inte korridera med väggar.
En annan att söka upp en batteriladdare när batteriet är lågt och så vidare.
Och det beteende som behövs mest just nu vinner företräde.
Så då kan till exempel att inte krocka med en vägg vara den högsta prioriteten.
Medan i en lägre, i den totala hierarkin så ligger det kanske just att fylla på batteri väldigt högt om nu den är lågt.
Och sen hitta kolaburkar och slänga dem väldigt lågt.
Ja, exakt. Man har snarast en högnivåmål som avbryts när det kommer mer trängande behov.
Precis som i vårt eget tänkande.
Vi kan vilja utforska en ö vi besöker.
Men när vi blir hungriga och törstiga så börjar vi faktiskt först leta rätt på vatten och mat.
Men på senare tid så har ju vi sett en återgång till lite av de tidigare teorierna i och med att beräkningskapaciteten har ökat lavinartat.
Oh ja. Det är inte så mycket en återgång som man håller på parallellt med att de nu börjar förenas.
Vi har så pass mycket beräkningskraft att det börjar gå att faktiskt göra de här observationerna av omvärlden
och bygga bra världsmodeller.
Samtidigt kombinerar man då små enkla beteenden och reflexer med då en högre nivå som gör lite mer planering.
Utmaningen blir mer och mer att klistra ihop de olika systemen för de är väldigt olika.
Ja, öga motorkombinationen var en alldeles särskild problematik vad jag förstod.
Ja, just att se ett föremål i omvärlden och sen kunna gripa tag i det.
Det kräver att man kan dels urskilja förmån, dessutom avgöra var i det tredimensionella rummet är det och sedan också hur man ska röra sin arm för att nå fram till det.
Vilket också förutsätter att man vet vad man själv är.
Det visar sig vara ganska komplicerat och de bästa resultaten är att man medan man rör armen observerar dess läge och därigenom kalibrerar.
Det här har man börjat bli mycket inspirerad av.
Lillhjärnan till exempel.
Det finns flera japanska forskarteon som försöker härma just hur lillhjärnan gör den uppgiften hos oss människor.
Avslutningsvis har vi då evolutionsalgoritmer.
Man utnyttjar helt enkelt evolutionsliknande saker genom att odla fram datorprogram som ger vissa specifika beteenden som är svåra att programmera.
Till exempel att gå eller att flyga med vingar.
Sen är tanken då att man på något smart sätt ska kunna klistra ihop det här med de andra beteendena.
Det är en stor utmaning att få fram någonting som hänger ihop väl även om delarna fungerar bra.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Displayteknologi

Det började med de katodstrålerör som sitter i de flesta TV-apparater idag. Sen kom plasma och LCD-skärmarna. Men utvecklingen stannade inte där. Vad sägs t.ex. om elektroniska papper?

Transkription74 repliker · 6:08

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Display teknologi. Det hela kan man säga börjar med katodstråleröret om man nu ska ha en början.
Ja, katodstrålerör är det som vi mest är vana vid från TV-apparater.
Man har en elektronkanon som sänder ut en strål av elektroner genom en glaskolv som är full med vakuum.
Den träffar den främre ändan. Där har man en kemikalie som lyser upp när den träffas av elektronerna.
Man böjer sedan strålen med olika magnetfält och ändrar strålens ljusstyrka beroende på var den befinner sig på skärmen.
Där kan man skapa en bild.
Kontrast alltså. Men hur blir det sedan för att få fram färg på en katodstråleröret?
Där utnyttjar man att man har olika ämnen på olika platser som producerar olika färger när man belyser.
En slags pixlar alltså?
Ja, pixel, alltså picture element, det är ju då de minsta enheterna av en bild man har på en datorskärm.
Och man vill ju ha en så hög upplösning sådana som möjligt.
Ögat kan se ungefär en miljard pixlar, om man uttrycker lite grot.
Medan de bästa displayerna idag kommer bara upp till en halv till en miljon pixlar.
Aha. Men hur gick ju sedan utvecklingen vidare? Flytande kristallskärmar, så kallade LCD-er?
Ja, man har ju vissa problem med katodstrålerören.
Ett av problemen är att det är en stor, tung glaskorv som innehåller giftiga kemikalier som dels behövs vid tillverkning och dels frigörs när man skrotar den.
Dessutom så är det svårt att få en bra ljusstyrka på den, vilket man märkte till exempel när man behövde display för stridspiloter i flygplan där det ofta är soligt.
En annan lösning vore då att man hade flytande kristaller.
Det är alltså en vätska som när den utser för ett elektriskt fält vrider ljusets polarisation på ett sådant sätt att det blir ogenomskinligt om man sätter ett filter framför.
På det här sättet så kunde man med mindre behov av ström och framförallt få en mycket plattare konstruktion.
Problemet är att den fortfarande har svårt med kontrasten.
Ja, en normal laptop idag fungerar ju inte speciellt bra heller i solsken.
Nej, men en annan aspekt av display teknologin.
Plasmaskärmar klarade detta lite bättre, åtminstone vad gäller det med kontraster och så vidare, eller?
Ja, delvis. Där är lösningen att man har alltså i princip, varje pixel fungerar som ett litet lysrör.
Man har då ursprungligen neongas som när man försätter den i ett oscillerande elektriskt fält så lyser den upp.
Senare har man övergått då till att använda gaser som lyser i ultraviolett och så har man då en beläggning på insidan varje pixel som lyser i olika färger.
Därigenom kan man då få fram färgplasmaskärmar.
Nackdelarna här är att de är spröda och ganska tunga.
Så det blir väldigt svårt för såväl plasmaskärmar som förflytande kristallskärmar att bygga dem riktigt stora.
För man måste hålla en väldigt hög kvalitet här.
Om några pixlar inte fungerar vid tillverkning och sånt händer ju, så kommer de aldrig fungera senare.
Och ju större de blir desto högre sannolikhet att det krånglar.
Ja, men en annan metod är ju så kallad lysande polymerer.
Plast har ju visat sig ha intressanta elektriska egenskaper om man använder rätt plastsorter med rätt tillsatser.
Och det går att skapa då skärmar som är helt plastbaserade.
Man har då glas eller ett plastlager och så under har man då den här plasten som reagerar med att lysa.
Och sen så lägger man på elektroder.
Med egentligen samma teknik som när man tar och printar elektroniska kretsar.
Och det här har ju fördelen att man kan få en mycket högre kontrast.
En vanlig bildskärm idag har en kontrast på ungefär 200 till 1.
Här kan man komma upp mellan 500 till 1000 till 1.
Och man kan även få en uppdateringshastighet och så.
Ja, när man rör musen på en vanlig skärm så blir det oftast lite spår efter.
De här är mycket snabba.
Men utöver detta så har vi ju även så kallat elektroniskt bläck.
Ja, plastskärmarna kunde nå en bra ljusstyrka som kanske skulle kunna funka även i solsken.
Men det är ju praktiskt att ha en skärm som istället för att lysa själv reflekterar ljus från omgivningen.
Ungefär som med papper.
Och det är ju något sånt man skulle önska sig också för att ha bra elektroniska böcker.
Så lösningen är att man bäddar in små plastkulor med en svart sida och en vit sida.
Som man kan vrida genom att sända en elektrisk signal till den här plastbaserade ytan.
Effekten blir då att man inte behöver tillföra ström när man inte ändrar på bilden.
Och det i princip ser ut som ett papper.
En annan teknik var ju den här MEMS, vad det nu stod för igen.
Mikroelektromekaniska system.
Det är ju nämligen så att när man ätsar kiselchip, man har hittat metoder också att göra så att de får mekaniska egenskaper.
Till exempel att skapa små mikroskopiska speglar som kan röra sig mycket snabbt.
Så med hjälp av små speglar som bara är någon kvadratmillimeter stora kan man rikta en laser att lysa upp olika delar av en skärm.
Eller använda en projektor.
Och det här tror många kommer att vara mycket av framtidens bildskärmar.
Kommer förmodligen att konkurrera mycket med de som vi tidigare nämnt.
Ja, den hade ju redan en viss tillämpning inom försvarsindustrin.
Och stora kommersiella företag håller på med det, enligt vad jag förstod.
Ja, den är ju för närvarande mycket dyr.
Men man räknar med att samma minskning i pris som vi ser för chiptillverkningen, målslag, kommer förmodligen att hända även när det gäller sådana här system.
Sen har man ju börjat intressera sig för att helt strunta i skärmen och bara använda lasern direkt på ögat.
Man producerar bilden direkt på näthinnan utan att ha någon skärm.
Man använder alltså, om man kan säga det så, själva ögat som sin skärm.
Det låter en smula skrämmande och det kanske tar ett tag innan folk accepterar det.
Men det verkar fungera bra.
Det finns redan vissa kommersiella tillämpningar.
Och det har så pass stark ljusstyrka man kan använda det utomhus.
Så kanske är framtidens skärm ingen skärm alls.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.