Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Stjärnornas liv

Stjärnorna ser ut att ha funnits där på himlen i alla tider, men stjärnor, precis som vi har en begränsad livslängd.

Transkription88 repliker · 7:34

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

När man tittar upp mot stjärnhimlen kan den verka väldigt oförändlig.
Man talar ju om fixstjärnorna.
Men trots allt, stjärnor rör sig ju runt med ganska hög hastighet, hundratals kilometer i sekunden.
Och de har ju dessutom en begränsad livslängd.
Ja, en stjärna har ju ett visst förråd av väte som det bränner under sitt liv.
Det här förrådet är ju väldigt begränsat. En stjärna är ju inte oändligt stor.
Så en stjärna har också en begränsad livslängd.
Men den är ganska lång antar jag.
Ja, det rör sig om väldigt många miljoner år.
Så man behöver inte oroa sig för att solen sloppnar de närmaste dagarna i alla fall.
Under den här livslängden varierar väldigt mycket.
Beroende på om stjärnan är tung eller om den är lätt.
En tung stjärna förbränner väldigt snabbt sitt väte.
Och får helium då som produkt.
Och det gör också att den lever en väldigt kort tid för stjärnors mått sätt.
Medan en lätt stjärna går processen långsamt.
Och stjärnan kommer väldigt sakta svalna av när den har fått slut på all sin energi.
Jag har för mig att många av de här unga, heta, blåvita jättestjärnorna bara varar något tiotal miljoner år.
Medan de här små röda dvärerna klarar sig hundratals miljarder år.
Ja, det stämmer väldigt bra.
De här unga röda har man ännu inte fått se svalna av.
Eftersom universum inte har varit under tillräckligt lång tid för att de ska få tid att göra det.
De som är lite tyngre, kanske upp till en åtta gånger solmassan.
De har däremot tillräckligt mycket massa för att fortsätta med andra processer.
Efter att de har bränt klart sitt väte till helium.
Det som händer är att allt eftersom att de får mindre och mindre väte kvar.
Så ökar förbränningshastigheten och de sväljer upp.
Det här är väldigt känt som röda jättar.
Och när en röd jätte har svält upp under en tid och verkligen får ont om väte så kommer den börja bränna helium till kol och syre.
Det här kallas för en heliumknall.
Och vanligtvis så kastar den ut en stor del av sina yttre skal i den här väldigt snabba förbränningen.
Ja, helt enkelt för att producera så mycket energi på kort tid.
Jo, det blir samma effekt som när du smäller av en smällare.
Det sväljer väldigt snabbt och yttre skalen kastas iväg.
Det som blir kvar runt är en planetarisk nebulosa som är ett skal av gaser runt den och som från vårt håll sett ser ut som en ring.
Eftersom skalet är jämnt fördelat runt och vi ser den från sidan så kommer vi när vi tittar mot den lilla stjärnan i mitten se det så inte se det.
Eftersom det är väldigt tunt där.
Medan när vi tittar mot kanterna så kommer vi se genom en stor mängd gas och där ser vi det mycket tydligare.
Men vad blev det av stjärnan när den kastade bort gasen?
Kvar i mitten blir en liten stjärna i huvudsakligen bestående av kol.
Den är inte särskilt kompakt egentligen och den lyser med ett väldigt vitt ljus.
Den är dock så liten så att man ser inte så mycket av den och den kommer så småningom svalna av.
Och försvinner i vårt synfält.
Det är vad man kallar en vit värj?
Jo då. Den kommer att leva vidare som en pytteliten vit värj också och inte utvecklas vidare till någon annan typ.
En stjärna som är större än åtta solmassor kommer när den har bränt klart sitt väte börja bränna andra grundämnen.
Den kommer att bränna överhelmet till kol och syre precis som de lite lättare stjärnorna.
Men sen bränner den vidare kol till neon och magnesium och syre till chisel och svavel.
Chisel och svavel kan den också bränna vidare till järn.
Men järn är väl inte speciellt energirikt?
Järn är egentligen det grundämne som har minst energi om man ser till fissions och fusionsprocesser.
Med andra ord kärnklyvning och kärnihopslagning.
Tyngre grundämnen kan man splittra och få ut energi och lättare kan man slå ihop och få ut energi.
Det är därför bara järn blir kvar egentligen.
När den har fått en stor mängd järn i sina tyngre processer så kommer den sluta att stråla ut så mycket energi från mitten.
Det här får de yttre skalen att sjunka inåt eftersom den inte har något tryck inifrån som trycker upp stjärnan.
Men då hettas väl skalen upp ganska mycket när de börjar falla inåt?
Jo, det är det som händer. Det är det som är en nova eller en supernova beroende på hur mycket energi som släpps ut.
En supernova är en gigantisk explosion när all denna massa reagerar samtidigt.
Och kvar efter denna explosion kan det då bli, beroende på vikten, en neutronskärna eller ett svart hål.
Vad är neutronskärna för något?
Ja, ifall det är tillräckligt stor massa så kommer protonerna och elektronerna i autoverna att slå samman.
Och eftersom laddningarna tar ut varandra så blir det kvar neutroner.
Och egentligen så blir det en enda stor boll av neutroner som ungefär kan vara upp till en mil bred.
Men den har fortfarande en ganska stor massa som är en god portion av stjärnan.
Ja, den har motsvarande i princip hela stjärnans massa innan explosionen och man bortser från det som försvann i form av energiförluster.
Så vi talar här om något som är oerhört kompakt och har ett fantastiskt starkt gravitationsfält.
Ja då, men det är ingenting mot det svarta hålet som också kan bli kvar ifall stjärnan är tyngre.
I ett svart hål så pressas massan ihop till en enda punkt där all massa koncentreras.
Och inuti det svarta hålet så vet man inte sådär jättemycket.
Men det som händer är att alla massa som sugs ner där avgörs en viss form av energi som man kan undersöka.
Nämligen gammastrålningen.
Man har jobbservet en del gammastrålning från en del galaxkärnor och sånt där det verkar finnas svarta hål.
Ja, och det är det enda sättet idag som vi kan undersöka dem och se ifall det verkligen är svarta hål.
Och man tror att stora utsändningar av gammastrålning är svarta hål som får masktillskott i form av att en stjärna eller mindre stoftsmål kolliderar med dem.
Utan de här tillförseln av energi i form av nedfallande materia så skulle svarta hålen sakta avdunsta.
Det stämmer. Till slut så skulle även de försvinna.
Men eftersom svarta hål oftast bildar i områden där det finns mycket massa runt omkring så lever de kvar väldigt länge.
Och man tror att ett svart hål kan leva i all oändlighet.
Men det är svårt att tala om oändligheter när man inte vet hur lång en oändlighet egentligen är.
Ja, jag skulle säga att de uppskattningar jag har sett talar om lite kortare.
Bara tio på ett med 30 år.
Alltså en etta följd med 30 nollor.
Och det är ju ganska kort ögonblick.
Kort sagt, när man tittar upp på stjärnhimlen så pågår en himlaktivitet där.
Det är bara att vi kanske är lite för stressade för att lägga märke till det.
Så man sätter sig på en bergsknall och tittar upp på natthimmlen om miljard år.
Ja, vem vet vad man får se.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Kärleken ur ett biologiskt perspektiv

Varför blir man kär? Är människorna de enda som överhuvudtaget kan bli kära? Finns moderskärlek hos alla djur? Vad beror otrohet på? Vi tar upp fenomenet på ett biologiskt plan och jämför djur och människa.

Transkription118 repliker · 9:27

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jag tycker att människan är ett mycket fascinerande djur. Vi blir för önskade. Det känner inte jag till någon annan art som blir.
Ja, kanske en del andra arter. Trots allt att bilda par som håller ihop under lång tid, det förekommer hos många andra djurarter.
Men ska man spåra kärleken tillbaka kanske man ska börja med moderkärleken.
Ja, den är rätt fundamental. Men hur fungerar den för arter som skaffas väldigt många barn? Där behövs väl inte moderkärlek direkt?
Nej, inte alls faktiskt. Evolutionen gynnar ju den som kan få många barnbarn.
Och då spelar det ingen roll om metoden.
Om man sätter många barn till livet och inte bryr sig så mycket om hur det går för dem, till exempel som fiskar som lägger sin rom och sedan simmar iväg,
så blir ju resultatet att tillräckligt många överlever för att föra en vidare och man behöver inte lägga ner massa energi på att sköta dem.
Medan de som får väldigt få barn bryr sig väldigt mycket om dem istället och lägger helt enkelt ner energin på att de ska överleva.
Mm, men evolutionen måste ju gynna den här typen av beteende.
Trots allt, om man tittar på en fisk eller en reptil så krävs det ju en del tänkande för att ta hand om en unge och att inte äta upp den som ett målmat.
Mm, och de som då tar hand om barnen, den här moderkärleken, det är ju en njutning i princip så det blir väl en positiv feedback?
Man kan anta det, det är svårt att säga om till exempel en munruvande cyklid upplever en njutning när den tar hand om sina ungar.
Men en sak är säker, den har beteenden som reagerar på det här.
Och om man tittar uppe bland däggdjur så verkar det vara ganska klart att det verkar vara njutningsfullt för moderna att ta hand om sina barn.
Mm, och det här är ju också då att göra med parbildning också, att det är lämpligt att bilda par när man ska ta hand om ungarna i framtiden.
Oh ja, därför att om man ska ge ungarna de få man har så bra möjligheter som möjligt så ska de få gott om mat, de ska få omvårdnad, de ska skyddas mot fiender.
Och det är ju kanske bättre att två gör det än en.
Så i så fall så kommer ju evolutionen gynna de individer som kan samarbeta bra om det här.
Mm, därav en förälskelse.
Man kan anta det. Det är ju naturligtvis väldigt oklart än så länge, man forskar mycket om det.
Men man kan ju tänka sig då att när man hittar en bra partner, att det då sätter igång en sorts social och även hormonell process som gör att man håller ihop med den andra.
Mm, men nu ska vi inte gå in så mycket närmare på det för att det är egentligen en mycket, mycket komplicerad process.
Oh ja, framförallt hos människor. Vi krånglar ju till det genom vårat tänkande.
Mm, och det innebär att även hur mycket vi än diskuterar så kommer vi inte kunna ta bort den här lilla romantiska biten som finns kvar.
Nej, tvärtom. Jag skulle säga att den romantiska biten, den försvinner ju inte av att man förstår vilka hormoner som är inblandade.
För hormoner är ju bara en aspekt utav det hela.
Tvärtom, jag tror många har en lite felaktig uppfattning av sociobiologi, tar bort moral och romantik och sånt.
Men det är egentligen tvärtom. Det förklarar, vad är den biologiska basen? För varför vi känner hur vi känner?
Sen kan vi ju handla på andra sätt och börja uttala oss om det.
Där kan vi ju komma in på en annan sak när det gäller känslor. Svartsjuka. Vad det har för orsak?
Ja, evolutionsmässigt är det ju ganska rimligt. En partner i ett par har ju så att säga lagt ner en massa energi på att ungarna ska klara sig bra.
Men tänk om de här ungarna inte är hans eller hennes.
I så fall skulle det innebära att de har slösat sin energi och inte för sina gener vidare.
Så evolution har gynnat då att framförallt hanar reagerar väldigt negativt om de stöter på en konkurrent.
Och där har vi också det här faktumet med otrohet. Egentligen är ju det faktiskt ett relativt lämpligt beteende genetiskt sett.
Åtminstone för hanar. Därför att i allmänhet är det ju så att hanarna, ja det är lätt att göra många honor gravida.
Medan en hona måste lägga ner mycket energi på att föda fram ungen.
Så att hanar har en viss evolutionär fördel att vara otrogna.
Nu är det här lite svårt att uthyra hos människor då för att vi är lite mer komplicerade än så.
Men om man tittar hos våra närmsta släckningar som aporna trodde man ju tidigare att hanar är otrogna och honorna de är trogna.
Och det här visade sig vara lite grann föreställningar då från ska vi säga lite viktoriansk västerländsk moral om hur det egentligen var.
Det visade sig att så enkelt var det ju egentligen inte.
Det visade sig att det förekommer otrohet av diverse slag.
Men också att man gömde undan det.
Det är också så att även feminina varelser kan tjäna på otrohet med större genetiskt urval.
Oh ja.
Trots allt en fader som kan producera en stark avkomma behöver ju inte nödvändigtvis vara en bra far för att uppfostra avkomman.
Och det här med att man observerar till exempel hos människor det här med hur man reagerar i olika faser i menstruationen på olika doftsignaler.
Och det visade sig att kvinnor gärna väljer partners som är genetiskt olika de då när det gäller vid ägglossning alltså att skaffa barn.
Men när de känner sig gravida, när hormonhalterna till exempel på grund av p-piller liknar graviditet, då är de mer intresserade av de som är genetiskt lika.
Det vill säga att man kan tänka sig någon som skulle kunna stödja uppfostra och liknande.
Så man kan mycket väl tänka sig att där har man bättre nytta av en trevlig farbror som hjälper en än att den där utomstående mörk i främlingen.
Där har vi också en fascinerande sak med vilken partner man väljer.
Och du känner ju till det här fenomenet med att många kvinnor blir attraherade av vad man skulle kalla för farlig man.
Vilket kan tyckas lite underligt men egentligen så är inte det så konstigt.
Ja, evolutionen gör ju att vi har utvecklat metoder att hitta partners som vi tycker kan producera en bra avkomma.
Det är själva grunden.
Det ser man ju hos påfåglar där honorna söker efter hanar som kan ha en häftig svans.
Hos apor då där hanarna försöker visa sig kraftiga.
Hos hjortar där de visar upp stora horn och slagkraftig strid.
Sen har vi ju byggt på väldigt mycket av det här.
Vi människor kan ju se igenom och inse att jo, den stora krigaren kanske är en oerhört machoperson.
Men han kanske är en dålig far.
Men de här gamla drifterna finns ju kvar.
Även om vi modulerar med vår kultur och sånt.
Och det här kan ju egentligen orsaka otroheten, eller vad man ska kalla det för.
I och med att han kanske är en lämplig far genetiskt sett.
Medan man vill ha en partner då som är en lämplig far för att ta hand om vad han har.
Sen då är ju frågan hur mycket av det här som är medveten planering och sånt.
Och hur mycket man rationaliserar.
Vi människor är ju väldigt bra på att bortförklara vårt beteende.
Sen kan vi gå över på en annan intressant sak.
Och det här med monogami och polygami.
Det varierar ju också väldigt mycket inom djurvärlden.
Huruvida man håller fast vid en partner eller om man växlar.
Hos vissa fåglar gäller ju parbildningen livet ut.
Medan hos en del andra arter så är det ju möjligtvis för säsongen.
Och i vissa fall så är det ju ingen kontakt alls.
Och egentligen kan man argumentera på det här sättet.
Många säger att våra instinkter säger att vi ska göra på ett sätt.
Men att vara de vi är idag går ju mycket ut på att motverka våra instinkter.
Jag vet inte om det så mycket handlar om att motverka våra instinkter.
Men vi kan använda vårt förnuft för att sätta oss över vårt evolutionära förflutna.
Och det är ju varken moraliskt positivt eller negativt.
Frågan är, blir det bra resultat?
Om våra instinkter till exempel säger oss att vi ska vara seriellt monogama.
Vilket verkar vara det människa har varit tidigare.
Det vill säga man har en partner fram till ungarna har vuxit upp.
Sen kanske man byter partner.
Det betyder ju inte att det kanske är moraliskt rätt.
Det är snart någonting som kulturen kommer att bestämma.
Sen kan man ju diskutera vad som är moraliskt rätt.
Men det skulle bli en väldigt lång diskussion nu.
Oh ja, men det är samtidigt intressant att se att mycket av vad vi betraktar som moral, tacksamhet, svartsjuka.
Många av de sociala känslorna har ett evolutionärt förflutet.
Det är bara att vi nu blandar förnuftet i dem och också kan diskutera det och inte bara leva ut dem.
Men frågan är då hur det kommer att se ut i framtiden.
Vår utveckling har gått så otroligt fort på sistone så att många av våra instinkter är faktiskt inte lämpliga evolutionärt så längre.
Ja, där kan man ju tänka på att evolutionen inte heller är så tillämpelig idag eftersom man dör inte av på grund av att man har fel gener, fel beteende.
Vi har en kultur omkring oss som skyddar oss väldigt bra.
Men till exempel då att skilja sig.
Det var ju på bondesamhällstid omöjligt rent ekonomiskt.
Det gick inte att försörja sig ensam.
Idag är det möjligt.
Jag vet inte om det blir så mycket genetiska evolution men däremot kulturellt inträffar ju förändringar hur man lever.
Man behöver kanske inte längre alltid leva ett äktenskaplivet ut.
Man kan vara en ensam förälder även om det är svårt och jobbigt och kanske inte helt bra.
Men i framtiden kanske det inte kommer att vara särskilt svårt och jobbigt heller.
Det är ju tänkbart.
Eller att andra familjeformer växer fram.
Trots allt den syn vi har i västerlandet på hur till exempel äktenskap ska fungera.
Den är ju kulturellt ganska unik.
Vi har ju till exempel tanken om att ett äktenskap ska bygga på kärlek.
Vilket är en väldigt ovanlig tanke i resten av världen.
Så i framtiden kanske vi kommer att få se helt andra lösningar.
Och vem vet om vi börjar modifiera generna.
Kanske vi kommer att få se helt nya typer av kärlekarna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Stjärnstoft

Vad är stjärnstoft? Det som ramlar ner från stjärnorna kan ge oss mycket information om universum.

Transkription37 repliker · 2:57

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Stjärnstofft. Meteorer som faller på jorden kan komma från många olika källor.
Många är ju bitar från asteroider. Så helt enkelt kvarlevar från den tid då solsystemet bildades.
Då diverse stoff och gas drog sig samman.
Och asteroiderna var ju de bitar som blev över. De som inte kunde bilda planeter.
En del meteorer som faller, det är faktiskt bitar från andra planeter.
Till exempel månen eller mars.
När en meteor faller ner på månen så tar det diverse damm och skräp och kastas upp.
Och ibland med tillräcklig hastighet för att driva iväg ut i rymden igen.
Och efter lång tid faller det ner på jorden.
Men en del av det som faller ner på jorden är faktiskt äkta stjärnstoff.
Det kommer direkt ifrån den interstellära världen.
Och direkt ifrån det materi som inte ens var med när solsystemet bildades.
Det är ju nämligen så att alla atomer på jorden har bildats en gång i tiden i stjärnor för miljarder år sedan.
Lätgas genomgår funktionsprocesser och blir tyngre i grundämnen.
Och på det här sättet produceras alla ämne upp till järn.
Men tyngre ämnen än så kan bildas i supernovor.
Och dessa explosioner bildar i sin tur stora mån av stoft och gas nya stjärnor och planeter kan bildas ur.
I detta stoft verkar det finnas både diamanter, rubiner och safirer.
1964 upptäckte man gasen exenon i en meteor som heter Renasso meteor efter den lilla italienska staden föll.
Och den här exenonen var intressant.
För det var en typ av exenon som var mycket ovanlig i solsystemet.
Man började undra, kanske det här kommer utifrån?
Gradvis började man undersöka det och upptäckte att exenonen i en del av meteorerna som faller finns innesluten i mikroskopiska små diamanter.
De är bara några miljondels millimeter tvärs över.
Och man började undra, kan de här diamanterna vara utifrån den kosmos?
1988 så lyckas man faktiskt testa några olika diamanter.
Och man upptäckte att, inte nog med att de innehöll exenon.
De innehöll olika isotoper av kol.
Det här innebar att de måste ha bildats i olika stjärnor.
Varenda litet diamantfragment måste komma från olika supernovor.
Därför att stjärnorna hade olika kemisk sammansättning.
Det verkar alltså som att kolrika jättestjärnor i slutet av sin levnad, i sin yttersta atmosfär, är temperaturerna ganska låga.
Och där ansamlas kol och kanske också kisel som bildar små fragment av diamant och korund.
Och när de här sedan tappar sin atmosfär, glider ut i rymden.
Så det kanske är mycket av de nebulosa vi ser.
Och stoftet man kan se till exempel kring pleiadrap innehåller inte bara små metallpartiklar, utan också ädelstenar.
Det är verkligen stjärnstofft.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Är protonen stabil?

Protonen och neutronen bildar kärnan i atomer. Frågan som brytt många forskare är om protonen är stabil eller kan sönderfalla.

Transkription51 repliker · 3:43

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Är protonen stabil?
De elementarpartiklar som bygger upp materien är i många fall instabila.
Neutroner till exempel, som tillsammans med protoner bildar alla atomkärnor, sönderfaller om de ligger för sig själva efter ungefär 11 minuter i medeltal till en proton, en elektron och en antineutrin.
Och de flesta andra energirika partiklar man känner till sönderfaller oerhört mycket snabbare till andra partiklar.
Man kan undra, kommer inte protonerna att sönderfalla också?
Trots allt, om de sönderfaller så skulle det spela stor roll för oss eftersom då skulle materier i det långa loppet kunna förgynna och upplösas.
Nu är det så att protonen är något lättare än neutronen.
Den väger 99,85% av neutronens vikt.
Och det gör att en proton kan inte sönderfalla till en neutron och en del andra partiklar.
För det skulle kräva energi.
Och det finns ingen lättare partikel av samma klass som protonen.
Man talar om baryoner, de lite tyngre partiklarna som bygger upp kärnor.
Så att protonen verkar vara den lättaste.
Och det som hindrar en proton från att sönderfalla till en annan sorts partiklar är en naturlag som kallas baryontalets bevarande.
Det säger att antalet baryoner inblandar i en reaktion, som ett partikelsönderfall eller något liknande, måste hela tiden vara oförändrat.
Om två baryoner kolliderar så kan det hända en otrolig massa, men i slutändan måste det finnas kvar lika många baryoner.
Och där trodde man att det bevisade att protonen var stabil ända fram till relativt nyligen.
Då började man tala om supersymmetriska kvantteorier.
De här teorierna skulle kunna förklara en del underlighet man känner till inom fysiken.
Och skulle erbjuda mycket elegant sätt att beskriva världen.
Men dessa teorier förutsåg också att protonen skulle sönderfalla.
Inte så snabbt, men däremot kanske efter tio upphöjt med 30 år.
Alltså en etta följd av 30 nollor.
Och därmed skulle materien i det långa loppet, det mycket långa loppet, vara instabil.
För att undersöka det här har man byggt olika detektorer.
Vanligtvis väldiga underjordiska vattentankar.
Idén är att se om en proton någonstans i tanken sönderfaller.
Så kommer den frigöra gammalstråling med en viss mycket speciell energi.
Och genom att sätta upp detektorer längs med väggarna i den här vattentanken.
Så skulle man kunna upptäcka den här signalen.
Och genom att ta en så stor tank som möjligt får man många protoner.
Och om man väntar kanske någon av dem gör det här.
Så om man byggde åtskillade sådana anläggningar.
Och man började vänta.
Och vänta.
Och vänta.
Än idag har man inte observerat något sönderfall.
Vilket betyder att protonen antingen är stabil.
Eller att den måste sönderfalla oerhört själen.
Den kan ha en livslängd på mer än 10-bit med 33 år.
Vilket är ett allvarligt problem för supersymmetriteorierna.
Kort sagt.
Det verkar som att protonen är stabil.
Trots att alla teorier säger emot den.
Som en fysiker vitsade.
Med en liten vers.
A proton once said,
I'll fulfill my long-term belief in free will.
Though theorists may say that I ought to decay,
I'll be damned if I think that I will.
Tack till elever och personal vid Säkerhetssäkerheten.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.