Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Variationskalkyl

Bakom det krångliga namnet döljer sig en gren inom matematiken som till exempel söker svaret på vilken som är den kortaste vägen mellan två punkter. En linje? Javisst, om du har ett papper, men fågelvägen är inte alltid den bästa vägen ute i naturen.

Transkription43 repliker · 3:36

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Variationskalkyl
Det berättas en saga om hur drottning Dido grundade Carthago.
Hon kom som landsflykting till landet och bad om en liten, liten snutt mark av kungen.
Bara så mycket som hon kunde omgärda med en oxhud.
Kungen som visste att oxhudar inte är så stora tyckte att det går väl an.
Men på natten så tog drottning Dido och hennes tjänarinnor och skar oxhuden i tunna, tunna remsor.
De använde dem för att inhägna ett ganska stort område.
Det påstås att det var där Carthago grundades.
Det här är ett intressant problem rent matematiskt.
Om man har en viss mängd rep eller oxhud, vad är den största yta man kan inhägna med det?
Det här kallas för det isoperimetriska problemet och lösningen är naturligtvis en cirkel.
Det är ganska självklart men inte helt enkelt att bevisa matematiskt.
Den gren av matematiken som sysslar med den här typen av problem kallas för variationskalkylen.
Man försöker hitta kurvor eller ytor som inhägnar största möjliga volym eller kanske av minsta möjliga aria.
Man kan till exempel tänka på problemet att hitta kortaste vägen mellan två punkter.
Ja, på ett papper så är det alltid en rätt linje.
Men hur är det till exempel i en oregelbunden terräng?
Där kan mycket väl den kortaste vägen vindla sig på en massa sätt.
Man kan också tänka sig i tredimensioner.
Vad är den yta som har minst aria som insluter en given volym?
Och svaret är naturligtvis klotet.
Mer komplicerade problem var till exempel brachistokronproblemet som man studerade mycket på 1700-talet.
Man har två punkter och ska förbinda dem med en kurva.
Och tanken är att vilken kurva gör att en liten pärla som rör sig nerför kurvan utan friktion kommer fram snabbast möjligt?
Svaret är faktiskt inte en rätt linje utan Newton, Bernoulli och många andra matematiker lyckas visa att det är en kurva som kallas cykloiden.
Det visar sig till och med att kurvan mycket väl kan först gå neråt sen uppåt en bit för att verkligen dra nytta av tyngdkraften.
Den verkligt intressanta områdena är såpubblor.
Såpubblors yta är nämligen alltid sån att det arian är så lite som möjligt.
Det finns något som heter platåsproblem.
Givet en ram som man doppar ner i såpvatten, vilken form får såpytan?
Och det visar sig att det här är mycket svårt att matematiskt behandla.
Man har i många fall använt såpubblor just för att göra optimeringar för naturen är bra på att hitta de bästa lösningarna.
Till exempel om man har ett antal punkter som ska förbindas till exempel med telekablar.
Så en metod att hitta en lösning är att helt enkelt slå ner ett antal spikar i en bräda.
Motsvarande de platser som ska förbindas, doppa ner en såplösning och sedan se vilken såpinna som bildas.
Den här såpinnan visar den kortaste förbindelsevägen.
Ett annat intressant problem är när man har två bubblor som sitter ihop.
Hur ska de vara formade för att den givna volymen ska ha så liten yta som möjligt?
I naturen vet man att de ska sitta ihop så att vinkeln i skärningspunkten ska vara 120 grader.
Men att bevisa det här är svårt.
Det var faktiskt först 1995 som man verkligen lyckas göra ett ordentligt bevis med det.
Och det krävde att man löste ungefär 200 000 integralekvationer med en dator för att verkligen bevisa det här.
Så onekligen, nästa gång man ser en såpbugga ska man tänka på att den löser många komplexa matematiska problem mycket, mycket snabbt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Vad tänker du på?

Vad sysslar din hjärna med och vilka delar är aktiva, när du ser ett objekt? Detta och många andra frågor kan man försöka få ett svar på med hjälp av PET. Anders berättar mer om Pet Positron Emissions Tomografi.

Transkription42 repliker · 3:29

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Att se tänkandet.
Vi kan inte se normalt vad andra människor tänker.
Vi kanske kan gissa oss till det utifrån kroppsspråk och minspel, men vi kan inte vara säkra.
Och det är väldigt svårt att avgöra vilka delar av hjärnan som gör vad när man tänker.
Därför har man utvecklat olika metoder att försöka upptäcka detta.
En metod som har visat sig ha stor framgång på senare tid är PET, positronemissions tomografi.
Idén är att man vill se hjärnas aktivitet.
Nervceller som är aktiva förbrukar mycket energi och syre.
Och man kan upptäcka det här.
Vad man gör är att man ingesserar ett radioaktivt ämne i blodet.
Till exempel socker eller syre där man har gjort en av atomerna radioaktiv.
Det här är ett ämne som har ganska kort halveringstid så det försvinner snabbt ut ur blodet och gör inte så mycket skada.
Men det används i hjärnan, vilket gör att de delar av hjärnan som är aktiva när en försöksperson tänker på någonting
kommer att ta upp mer av det.
Och när atomerna sönderfaller så avger de en positron.
Det är P1 i PET.
Positronen färdas en liten bit innan det krockar med en elektron.
Och då förintar partiklarna varandra och sänder ut två stycken fotoner.
Alltså små gamma-pulser.
De här fotonerna rör sig alltid åt exakt varsitt håll.
Det är 180 graders vinkel från varandra och kan uppfångas av en detektor som man placerar runt försökspersonen.
Finesen med det hela är att om detektorn märker av två små blickstar ifrån de två fotoner så kan den räkna ut var någonstans det här startade, längs med vilken linje.
Så vad man gör är att försökspersonen får sitta och tänka inuti scannen och man samlar in data.
Efteråt gör man komplexa matematiska analyser av det här och kan ställa ihop en tredimensionell bild av var aktiviteten skedde i hjärnan.
Den har en lite begränsad upplösningsförmåga, både tid och rum.
Positronen rör sig i medeltal ungefär 5 mm genom hjärnan innan den sönderfaller.
Vilket har och gör att man inte riktigt kan få en skarp upplösning av exakt var det användes i hjärnan.
Dessutom så naturligtvis tar det tid för hjärnan att anpassa sig.
Men PET-scannen har en upplösning på ett par sekunder.
Så att man skulle teoretiskt sett kunna undersöka hjärnaktiviteten över tiden genom att ta data vid olika tidpunkter.
Men i praktiken är det svårt att få tillräckligt mycket information för att ge en bra bild.
Tekniken har utvecklats mycket på senare tid.
Man har kommit på bättre metoder att lägga in andra kemikalier för att se var de binder i hjärnan.
Man har kommit på att man kan ta många försökspersoner som tänker på ungefär samma sak.
Och sedan kan man medelvärdesbilda mellan deras hjärnor.
Det är inte så enkelt som det låter eftersom alla hjärnor är lika individuella som fingeravtryck.
Men genom att applicera en del datografiska tekniker så kan man normalisera bilderna.
Man morfar om dem till en sorts standardhjärna och ser var aktiviteten hamnar där.
Sedan kan man subtrahera bort medelaktiviteten, den som kommer när man inte tänker på någonting eller tänker på någonting annat.
Och se vilka områden aktiveras till exempel när man tänker på mat, när man planerar en rörelse eller gör någonting annat.
Det här är ett enkelt sätt att se vad som sker under tänkandet.
Det finns andra metoder idag, men PET är ofta en vida användmetod och mycket användbar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Grundämnet Jod

Jod är ett grundämne med relativt många användningsområden. Man kan ha det för att försöka skapa regn eller att hitta oljefyndigheter.

Transkription23 repliker · 2:11

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jodd. Vad är det som ger havet dess karaktäristiska doft?
Mycket av doften kommer ifrån alger som bryts ned, alger och tång som har spolats upp på stranden och bryts ner.
Och detta ger en viss jodddoft.
Jodd förekommer nämligen ganska mycket i sjögräs.
Det är ett grundämne som hör till halogenerna, saltbildarna, på samma sätt som klor och flår och brån, vilket också är ämnen som förekommer i havsvatten.
I ren form så är det violettgrå kristaller som när man hettar upp de producerar en rosa rök.
Det är ett ganska reaktivt ämne, även om det inte är lika reaktivt som till exempel klorgas.
Och det är nödvändigt i vår biologi.
Det är faktiskt så att områden långt ifrån havet, där finns det ofta mycket lite jodd.
Och därför förekommer något som kallas joddstruma, en sjukdom som inträffar just på grund av joddbrist.
Detta är faktiskt skälet till att man tillsätter jodd till salt i många fall.
Jodd har många intressanta kemiska egenskaper, används mycket inom kemisk syntes.
Det har också en del praktiska förmågor till exempel att detektera stärkelse.
Droppar man en joddlösning på någonting som innehåller stärkelse så blir det klarblått, vilket är en bra metod att upptäcka med stärkelsehalter.
Ljodd används till exempel vid fotografering.
Och kristallerna, som är kemiskt ganska inaktiva, har också använts för att så moln när man försöker producera regn.
En annan intressant egenskap hos jodd är att den dras till kolväten.
På ställen i marken där kolväten väller upp till exempel på grund av underliggande förekomst av olja, dit dras joddatomerna.
De är så pass reaktiva att de dras till den här källan av vätejoner.
Dessutom när jodd reagerar med kolvätena så binds de till den platsen.
Och därmed så kan man använda jodd genom att mäta joddhalten i marken för att upptäcka var någonstans det kan tänkas existera olja.
Överhuvudtaget så är jodd ett ganska vida spritt grundämne.
Det är inte så viktigt kemiskt i vår kropp, men vi kan inte överleva utan det.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Förstärkningsinlärning

Människan har känt till hur man tämjer djur sedan urminnes tider. Men hur tämjer man en robot? Eller rättare sagt : hur lär man en robot att göra det man vill att den ska göra? Belöningar och bestraffningar kan faktiskt även användas här!

Transkription39 repliker · 3:03

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Förstärkningsinlärning.
Man brukar säga att för att få en åsna att göra vad man vill så måste man använda både morot och piska.
Men kanske kommer vi i framtiden att säga att för att få en robot att göra vad man vill måste man använda batterier och kanske med bestraffningsknapp.
Som djurtränare har sedan lång tid vetat att vill man träna ett djur så kan man ge det belöningar och bestraffningar.
Hundägare ger sina hundar godis när de har gjort något duktigt eller ett berömande ord och skäller ut dem när de gör något dåligt.
Djuren lär sig att skaffa sig mycket belöningar och uppför sig förhoppningsvis på det sätt man önskar.
Det här kallas förstärkningsinlärning och man har forskat mycket om det här till exempel med duvor som försöksdjur.
Man har provat att träna dem att reagera på signaler och även ett så enkelt djur som en duva är kapabelt att göra ganska komplicerade trick för att få sina belöningar.
Men man kan som sagt fundera på om det inte kan användas för att lära upp robotar också.
Problemet med robotar är att de måste lära sig hur man handlar rätt.
Man kan tänka sig att en robot bedömer varje situations värde och sedan handlar den på det sätt som ger den bästa nya situationen.
Om roboten står inför ett val så väljer den det val den tycker är bra.
Men hur ska den veta vilka val som är bra om vi tänker oss till exempel en städrobot som ska gå runt från rum till rum?
Det är ganska svårt att programmeringen är färdig och fixa värden.
Man kan istället göra att roboten får prova sig för och se om den får en belöning eller bestraffning.
Den lär sig helt enkelt den förväntade belöningen om den gör olika saker och också värdet av att komma till nya situationer.
Man kan tänka sig att roboten får prova sig fram.
Till att börja med så faller den mest omkull och får en bestraffning av att det gör ont.
Men med tiden lär den sig stå och gå omkring.
Då kan man börja ge en belöning av varje gång den lyckas städa lite grann i rummet.
Och då lär den sig att tillstånd där den gör handlingar som städar ger belöningar.
Och med tiden lär den sig att städa.
Man tränar alltså upp den genom att ge ganska enkla signaler.
Det här är inte alltid så enkelt att genomföra i praktiken.
Roboten får till exempel inte alltid välja den bästa handlingen.
Ibland måste den prova något nytt slumpmässigt för att utforska.
I annat fall fastnar den i vad som tidigare gick bra.
Roboten måste ha rätt tidshorisont.
Om den tar och alltid gör det den direkt får en belöning för.
Så kommer den kanske inte klara av mer långsiktiga planer.
Som att ta sig genom huset och städa hela.
Utan kommer bara stanna på det ställe där den får en enkel belöning.
Har den för lång tidshorisont kanske den lär sig opraktiska beteenden.
Så kanske kommer i framtiden vi ha städrobotar och annan utrustning som man tränar upp.
De kommer delvis förprogrammerade från fabriken.
Men också få lite träning i hemlet.
Naturligtvis får man se upp så att man inte av misstag råkar knuffa till dem.
Och de lär sig att undvika en.
Eller lär sig att gömma sig så att de inte behöver få några jobbiga order.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Masspektroskopi

Hur kan man ta reda på vad ett okänt ämne består av? Masspektroskopi är en metod som gör detta möjligt och har många användningsområden.

Transkription51 repliker · 5:24

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jo Mikael, hur gör man nu om man ska undersöka en okänd substans?
Det finns många olika möjligheter och allihopa samlas i den gren av kemin som man kallar för analytisk kemi.
Men en av de mer praktiska är massspektroskopin som den heter.
Och vad innebär det?
Det innebär att man tar den substansen man vill använda, bombarderar den med elektroner så att den får en laddning.
Och sen accelererar man den så att den flyger med väldigt hög hastighet.
När partiklarna väl har kommit upp i hastighet så låter man dem flyga genom ett magnetfält.
Och när en elektrisk laddning färdas genom ett magnetfält så böjs den av vinkelrätt mot magnetfältet.
Men mängden som magneten lyckas böja av partikeln beror på hur tung partikeln är.
Eftersom den har viss rörelseenergi som är i proportion mot dess vikt.
Så man får en uppsortering av partiklarna efter deras massa.
Och genom att variera styrkan på magnetfältet så kan man styra banan på partiklarna så att de avviker olika mycket.
Och genom att låta partikelmålet svepa över en detektor kan man få upp en mätsekvens på hur många partiklar av varje massa som finns med i det man accelererat.
Det här låter ju jättebra men vad har man egentligen för användning av det i praktiken?
Jo de ämnen som man accelererar det brukar vara olika organiska substanser.
Det kan vara någon drog eller något ämne som består i huvudsakligen av kol- och vätatomer i olika kombinationer.
Och när de bombarderas med elektronerna då sprängs de ofta i små bitar.
Så man har en bit mer än kol och tre vätatomer som sitter ihop.
Man har en bit med en liten kolring.
Och massa små fragment av ursprungsmolekylen.
Och genom att då titta på skillnaderna mellan topparna i diagrammet man får upp över hur stora delarna var.
Så kan man känna igen att vissa speciella grupper, vissa speciella kombinationer måste ha funnits med.
Om man hittar en skillnad mellan två stycken stora toppar på exakt 15 massenheter.
Då vet man att eftersom kol väger 12 massenheter och väte väger en massenhet så borde det vara en metylgrupp.
En kol och tre väte som har slagits loss.
Och då vet man att det finns mer metylgrupp i ämnet man undersöker.
Var någonstans kan man hitta utrustning för att undersöka sånt här?
Det är väldigt populärt att använda på olika analytiska laboratorier.
Polisen har, kriminaltekniska laboratoriet har det för att undersöka om vissa ämnen finns nere i luft som man har hittat någonstans.
Eller i någonting från en plats man undersöker.
Det kan vara mordbrand.
Man försöker undersöka om vissa speciella ämnen som är populära att använda för att starta brand.
Har funnits i ett nedbrunnit hus.
Tar man lite av vaskan och så stoppar man in dem i någonting som heter en gastromatograf.
Som helt enkelt blåser det man stoppar in i den genom en väldigt långt, väldigt tunt rör.
Och i och med att olika ämnen har olika lätt att ta sig fram i det här röret.
Så kommer de delas upp i tiden beroende på vilka egenskaper de har.
Och man får fram varje ämne absolut rent vid en egen tidpunkt.
Och om man då matar det som kommer ut ur den här gastromatografen in i en massspektroskopmeter.
Så kommer man kunna få upp en väldig massa sådana här diagram över vad det är för ämnen man får ut.
Och genom att då koppla ihop dem med de mätdata man får ut från kromatografen.
Kromatografen som visar när det kommer väldigt mycket av någonting.
Så kan man visa att det finns väldigt mycket av exempelvis kokain i något vitt pulver man har hittat.
För man ser att det är en stor topp på att kromatografen ser att nu kommer det någonting igenom mig.
Och den analysen man gör av ämnet som kommer ut vid den toppen visar exakt det mönster som man hittar på kokain.
Så då kan man konstatera att det antagligen var väldigt mycket kokain i det pulver man råkade hitta och analysera det.
Vad kostar en anläggning för att undersöka sådant här?
En kombinerad gaskromatograf och massspektrometer kostar ungefär 1-5 miljoner någonstans.
Så det är inte helt billig utrustning.
Men å andra sidan räcker det med att man har någon elstöka för det är relativt lätt att få ut väldigt bra mätdata när man väl har anläggningen.
Tack så mycket då.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Enigma

Pehr berättar om Tyskarnas kryptomaskin, som ansågs vara omöjlig att knäcka. Varför kunde i så fall Britterna få reda på informationen som sändes över den? Hemligheten gav de allierade en fördel som påverkade utgången av andra världskriget.

Transkription84 repliker · 8:38

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Under andra världskriget hade ju tyskarna ett väldigt bra krypto. Vad var det för någonting? Var kom det ifrån?
Ja, det här kryptot, även känt som Enigma, utvecklades ursprungligen av en österrikisk småföretagare.
Det är ett så kallat maskinkrypto och det första av den typen då alla tidigare matematiska krypton blev knäckta då de måste vara för lätta att använda.
Maskinkrypton kan ju göras betydligt mer avancerade och därmed hålla för mycket strängare angrepp.
Kryptot utvecklades under början av 30-talet men blev aldrig populärt då det kostade över 120 000 för varje maskin som krypterade eller dekrypterade.
Det är lite välmastigt att bara köpa in en sådär.
Ja, dessutom så behöver man ju två, en i varje ände.
Men när Tyskland under sin upprustning började överväga ett bra system för att kunna anfalla Polen så köpte de in det här och den här nästan bankrutta småföretagaren fick plötsligt en order på över 100 000 maskiner till den tyska krigsmakten.
Klarade han av det i tid?
Ja, han levererade de sista framåt 40-talet och då hade Tyskland ett komplett uppsättning av dåtidens mest moderna krypteringssystem.
Och det var enligt den tyska militärens experter fullständigt oknäckbart.
Det kom ju sig så att Polen under den här tiden var inklämt.
På ena sidan hade de Stortyskland som naturligtvis ville ge igen för nederlaget under första världskriget.
Och på andra sidan hade de Ryssland som tyckte att Polen borde vara kommunistiskt.
Det här drev på en väldigt snabb utveckling inom många vetenskaper, framförallt då kryptologin.
England var överhuvudtaget inte intresserad av att lägga ner tillräckliga resurser för att knäcka enigma kryptot.
Det fanns ju inget hot?
Nej, inte mot England på den tiden.
Polen däremot som kände sig så oerhört utsatta utvecklade en oerhörd förmåga att knäcka skiffer och krypton.
Och en polsk matematiker lyckades ungefär åtta månader före insatserna i Polen av tyskarna att knäcka deras skiffer.
Han måste ha fått ganska obekvämt när tyskarna väl marscherade in.
Ja, engelsmännen som fick reda på det här precis innan den polska kollapsen lyckades med hjälp av ett par kommandosoldater plocka ut honom i tid och föra över honom till England.
För att han skulle kunna fortsätta sitt arbete åt engelsmännen.
Som nu när de var i krig med Tyskland insåg att det var farligt med det här nya kryptosystemet.
I England så kom det sig ju att engelsmännen byggde upp en stor del av sina vetenskaper som hade förfallit sen första världskriget.
De hade levt tryggt på lagarna och förordningarna men insåg inte att den papperskölden inte skulle skydda dem längre nu.
Och därför byggde de då snabbt återigen upp flottan och de utvecklade återigen den förlorade kryptologin som hade försvunnit under mellankrigstiden.
Många av de framstående matematikerna från första världskriget som då hade knäckt tyskarnas koder var numera döda eller hade gått i pension sen länge.
Det är ju lite bökisigt att sitta i.
Jo då, men engelsmännen lyckades faktiskt komma åt det här krypteringsschemat trots allt genom en svaghet som inte tyskarna själv insåg.
Vad var det för svaghet?
När man knäcker alla former av skiffer så brukar man titta efter framförallt upprepningar av olika saker.
Och sen så är det ju väldigt intressant ifall man har en stor informationsmängd.
Ju mer man har att undersöka desto svårare blir det att hålla innehållet hemligt.
Med andra ord så tänkte tyskarna på detta och bestämde sig för att inte använda samma nyckel för alla medier under en dag.
Det hade ju blivit jättemycket för engelsmännen att utnyttja.
Utan istället gjorde de på det viset att de sände över en ny nyckel med varje meddelande.
Och sedan använde de den nyckel som de hade kommit överens för just i medlandet till att kryptera hela medlandet.
Just det. Och det här systemet skulle ju göra allting säkrare.
Det de förebesett var det att tyska militären inte litade på sina radiomottagare.
Utan man skickade över nyckeln två gånger efter varandra precis i början av meddelande.
En upprepning som engelsmännen inte var långsamma på att utnyttja.
Det här kunde de då naturligtvis direkt titta på och se att man med en viss inställning på enigma-maskinen kunde få fram just den kombinationen av sex bokstäver som blev nyckeln.
En enigma är ju egentligen bara ett substitutionskrypto fast betydligt mer avancerat.
Vad innebär ett substitutionskrypto?
Ett substitutionskrypto innebär att man ersätter en bokstav i alfabetet med en annan på ett slumpartat sätt.
Vilket innebär att ett A kan bli ett B, ett B kan bli ett A.
Eller också att ett A kan bli ett C, ett C kan bli ett B och ett B kan bli ett A.
Det finns mängder med olika kombinationer på detta vis.
Och det gör också att det tar lång tid att knäcka.
Men redan under antiken så insåg man att det gick att knäcka med något som kallas för frekvensanalys.
Nämligen att man vet att E är den vanligaste bokstaven i alfabetet.
Och sen räknar man helt enkelt hur många gånger Q i kryptotexten förekommer hur många V och så vidare.
Och den bokstav som är vanligast i kryptotexten, det finns stor sannolikhet att den egentligen betyder E.
Just det. Och det här hade ju gjort hela kryptologin fullständigt overksam i ett antal hundra år.
Innan man började sakta komma runt problemet.
Den här enigma-maskinen fungerade egentligen på det viset att den tre gånger körde igenom ett substitutionskrypto.
Första gången kanske A blev B.
Andra gången så gick den in vid B.
Och då kanske B blev ett Q.
Och sen tredje gången blev ett Q ett A.
Vilket gjorde att ett A blev ett A.
Men sen efter att den hade krypterat första gången så vred den på sista substitutionskryptot.
Så att nu kanske det ingående Q där istället blev ett M.
Vilket gjorde att det hela tiden ändrades.
Och då kommer man inte särskilt långt med frekvensanalysen.
Nej, frekvensanalysen kan inte göra någonting åt det.
I och med det att det inte finns någon upprepning någonstans.
Och det här var ju ett väldigt problem just utom de här första bokstäverna som man alltid visste upprepade sig.
Detta gjorde också flottans skiffer helt oåtkomligt för analytikerna.
För de litade mer på sina radiotelegrafister.
Just det.
Och de överförde aldrig två gånger.
Det här blev ett länge ett problem ändå tills man insåg att om man bara kapade kodböckerna med dagskoderna så kunde man ju väldigt lätt knäcka det hela.
Det var ju precis samma arbete som flottans telegrafister gjorde dagligen hos tyskarna.
Men vad kunde man få tag på dem? Brukar det inte vara standard att totalförstöra allt vad som heter krypto när fienden börjar anfalla?
Det vanligaste metoden blev att väderskeppen som låg på olika platser på haven för att ge väderinformationer som naturligtvis var krypterade till flottan låg relativt ensamma och oförsvarade.
Under hela kriget så gjorde engelska ubåtar så att de gick upp i närheten av ett väderskepp och överföljde innan de hann förstöra materialen ombord.
Och därefter så hade engelsmännen tyskarnas koder för den närmaste månaden.
Och därmed en obegränsad tillgång till alla former av tyska kommunikationer.
Vilket gör tyskarnas kryptoförsök ganska så värdelösa.
Ja, det var ju det som de till en stor del föll på.
Det beräknas att knäckningen av Enigma-maskinen förkortade kriget med upp till 4-5 år.
I och med att engelsmännen under hela kriget hade komplett kontroll över alla kommunikationer hos tyskarna som de trodde var säkra.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.