Atomdrivna fordon
Under 50-talet framhölls atomkraften som lösningen på alla energiproblemen i världen. Visionen var att bilar, båtar, flygplan och även rymdfarkoster snart skulle kunna drivas av kärnreaktorer. USA och Sovjet tävlade om de mest användara men även mest fantasifulla sätten att bygga in kärnkraften i olika fordon.
Transkription69 repliker · 6:12
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Atomdrivna fordon.
Människan har i alla tider försökt röra sig snabbare, effektivare, bränsleslårare eller bara stilfullare.
Och naturligtvis försöker man då använda de senaste energikällorna.
Så också atomkraften.
Idag används mest atomkraft för driva ubåtar.
Den första atomdrivna ubåten var den amerikanska US Nautilus 1954.
Den visade sig snabbt ha många fördelar.
Vanliga ubåtar behöver få syre för att driva sina motorer och bränsle och måste gå upp till ytan ganska ofta.
Nautilus visade att den kunde segla under polarisen.
Den kunde röra sig mer än 30 knop under vatten.
Och senare modeller av atomubåtar visade sig kunna segla runt jorden utan att behöva gå upp till ytan.
Det här var väldigt strategiskt användbart under kalla kriget.
Eftersom det innebar att man kunde placera missiler på ubåtarna som inte behövde stiga upp
upp till ytan och inte kunde lätt hittas.
Vilket skulle ge en bra möjlighet att slå till mot den andra sidan.
Atomreaktorerna man använde var vattenkylda.
En tidig ubåt, US Seawolf, utnyttjade natriumkylning.
Där man alltså använde smält metall istället för vatten för att kyla reaktorn.
Detta är teoretiskt sett mycket effektivare men av säkerhetsskäl eftersom natrium i kontakt med vatten lätt exploderar så föredrog man att fortsätta använda vattendrivna reaktorer.
När det gäller båtar så var man också tidigt ute.
US Long Beach 1961 var en kryssningsbåt som följde på hangarfartyget USS Enterprise 1960.
I det här fallet var det rördes om stora skepp som man kunde då förse med atomreaktorer.
Därigenom behövde de inte gå in till hand för att fylla på bränsle utan kunde agera oberoende under lång tid.
Det här utvecklades till fler och fler hangarfartyg och naturligtvis följde Sovjet efter med det.
Man experimenterade också med andra typer av fartyg.
Till exempel Sovjet var inne på att göra atomdrivna isbrytar vilket visade sig fungera väldigt väl.
Det var svårt att tanka en isbrytar i polarhavet.
Så en atomdriven fungerade utmärkt och man kunde också ta sig upp till Nordpolen med dem.
En del av de här atomdrivna skeppen har naturligtvis också tagits ur bruk.
Till exempel Ural används numera som en flytande kärnreaktor för att ge ström vid Rysslands stilla havskust.
Man utvecklade också civila båtar.
Den första var till exempel NS Savannah som 1962 invigdes för att vara både ett last- och passagerarfartyg.
Stilfullt utformat och för att demonstrera att man kunde använda atomdrivna skepp fredligt.
Nackdelen var att det blev aldrig lönsamt.
Det var kanske inte meningen för det var mest en demonstration.
Men till dags dato har inget civilt atomdrivet skepp visat sig speciellt lönsamt.
Det här har överhuvudtaget gjort att de enda tillämpna är de militära och isbrytarna.
Och pekar på att atomdrivna fartyg kanske inte är det mest användbara.
Detsamma gäller också kanske det en annan grupp farkoster som haft problem med atomkraften, nämligen flyget.
Rätt tidigt började man fundera på hur man skulle kunna sätta en kärnkraftsreaktor för att driva för en flygfarkost.
The Nuclear Energy for the Propulsion of Aircraft, NEPA, var ett centrum som grundades inom US Air Force.
Deras inriktning var att kunna bygga ett strategiskt bombplan för långdistansuppdrag.
Som skulle vara kärnkraftsdrivet och sålunda inte behöva någon bränslepåfyllning med väldigt långa intervaller.
Den skulle exempelvis kunna vara i luften i två år, förväntade man sig.
1951 så togs projektet över av Atomic Energy Commission, Atomenergykommissionen.
Det blev vissa svårigheter med det, framförallt då man upptäckte att bara vikten på reaktorn, eller vikten på reaktorn var rätt liten.
Men den inneslutning som krävdes för att hålla strålningen borta gjorde planet våldsamt oekonomiskt.
Den fick finnas i att bli utkonkurrerad av bland annat U-båtarna, som i princip kunde nå till ungefär samma ställen, eller åtminstone kuststräckor.
Och därifrån avhyra missiler med ungefär samma räckvidd.
Under denna här atomålderns gyllene period tänkte man sig också att atomexplosioner kunde driva fram rymdraketer.
En projekt som sedermera blir känd som projekt Orion.
Återigen så började ekonomisk och miljöhänsyn göra att man inte tyckte att det var speciellt värt att genomföra.
Men den kanske mest intressanta idén, det var ju annars en Fords förslag, Ford Nucleon från 1958.
En konceptbil.
Ja, den skulle tydligen ha drivits av en egen kärnreaktor.
Och bara egentligen behövt tankas av femtusende mil då genom att byta ut kärnreaktorn som var placerad bakom förarkupén.
Konstruktionen såg lite grann ut som en kombination mellan keva och lastbil.
Mycket strömlinjeformad, mycket elegant och tämligen tung.
Den här kom ju aldrig att byggas.
I princip bara en modell i tredjedelstorlek byggdes någonsin av Ford.
Men planerna var ändå rätt seriösa.
Ja, man trodde att det här kan vi nog få en bra hantering av.
Det stora problemet var att man ville innesluta reaktorn så säkert så att den tålde en flygkrasch.
Eller en bilikrasch.
Och det visade sig att ju mer man försökte ordna säkerheten så att den blev säker nog, desto tyngre blev den.
Då blev det inte ekonomiskt.
Det är ju därför vi ser idag bara att de enda atomdrivna fordonen som vi har här i världen.
Ja, det är sådana där vikten inte spelar så stor roll.
Nämligen de i havet.