Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Solstrålar

Varför ritar man ofta solen som en rund ring med en massa streck som går ut från den? Förklaringen beror naturligtvis på hur vi ser solen när vi kisande tittar upp mot den.

Transkription30 repliker · 2:47

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Solstrålar. De flesta barn ritar solar som en ring omgivna av linjer.
Solstrålar. Varför gör de egentligen det?
Ljus rör sig vanligen längs räta linjer och därav tal om ljusstrålar och solstrålar.
Men det är knappast det som får barnen att teckna solen som de gör.
Om man tittar på solen däremot så ser man den bara som ett homogent ljusfält.
Men det får också våra ögon att kisa kraftigt och det bryter ljuset.
Vi får helt enkelt diffraktion i de hårstrån som omger ögonen.
Ljuset består ju egentligen av vågor.
Och de här vågorna, när de kommer omkring ett föremål, till exempel ett hårstrå, så bryts de och rör sig åt olika håll.
Och när de sedan kolliderar igen så uppstår både olika färger och ljus och mörka fält.
Det är lite samma effekt som när vågorna i en hamn träffar en stolp i vattnet.
De sprids ut åt olika håll.
Men det här effekten är inte det enda skälet till att man kan tala om solstrålar.
Man kan normalt bara se ljus om det når ögonen.
Så en ljusstrål i helt ren luft eller vakuum skulle inte synas.
Så när man i science fiction-filmer visar laserstrålar så är det egentligen orealistiskt om det inte finns en massa rök i vägen som skulle kunna bryta av ljusstrålen och sända lite av energin mot våra ögon.
Men, ibland kan man se verkliga ljusstrålar på himlen, de så kallade krepuskulära strålarna.
Det ser man till exempel framförallt mot kvällen när det finns hål i moln och då ser man det som parallella kolumner av solbelyst luft med mörkare skuggor emellan.
Det här är effekten av att det finns damm, saltstoff, vattendroppar och föroreningar och även atomerna i luften själva som när de träffas av ljus sprider ut det lite åt olika håll.
Det här är samma effekt egentligen som leder till att himlen i blå och solnedgångar blir röda.
Ralej-spridningen.
Ljusstrålarna sprider ut sig från de här små hindren.
Den effekt vi ser är den mäktiga ljuspelare som man ofta brukar avbilda i tavlor och annat.
De verkar sprida ut sig och luta på samma sätt som att de parallella fororna i en åker ser ut att gå ihop mot horisonten på andra sidan.
Ibland kan man också se antikrepusculära strålar på motsatt sida.
Om man vänder sig bort från solen på en sån här moln idag så kan man nu se de här ljusa och mörka strålarna gå ihop mot den antisolära punkten.
Den punkt på himlens kloten som är exakt motsatt solen.
Det är samma effekt återigen som när man står på en plogad åker och vänder sig åt andra hållet och ser plogfororna gå ihop.
Kort sagt, vi kan se en mängd strålar men det beror väldigt mycket på att ljus faktiskt är vågor.
och sprider sig på märkliga sätt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Marssonder

En bemannad expedition till Mars är fortfarande en dröm, men man har sedan länge skickat sonder dit. Dock är det fortfarande så svårt att man ofta misslyckas att nå dit eller landa.

Transkription65 repliker · 6:06

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Ibland kan det vara svårt att få upp en rymdsond, i synnerhet om den ska till Mars.
1960 försökte ryssarna för första gången att skicka sonder till Mars.
De kom ju inte speciellt långt. Raketerna lyckades inte få in de omloppsbanor kring jorden, vilket är det första steget för en Marsond.
Det var väl ungefär vid den här tiden som man också försökte landa på månen, men det var väl många misslyckanden där också.
Det var det ju. Ryssarnas månprogram misslyckades ju då, fast de höll ju ganska tyst om det.
Men att sända saker till Mars är ju ännu värre.
På vilket sätt då?
Först måste man få upp en sond i rymden, och redan det är ju en ganska god chans att raketen exploderade, eller att man misslyckas.
Sedan när den ligger i en omloppsbana kring jorden ska man i rätt ögonblick skicka iväg den mot Mars.
Och här krävs det en väldigt hög precision för att den inte ska komma totalt fel.
Sedan ska den röra sig genom rymden i flera månader, och det kan vara ganska påfrestande för elektroniken.
Och sedan återigen i rätt ögonblick ta och skjuta av sina motorer så att den bromsar in och hamnar i omloppsbana.
Eller åker förbi på rätt sätt.
Därefter ska den ju landa också, vilket kan vara nog så svårt.
Men under hela 60-talet så försökte ju både USA och Sovjet med blandade resultat att få in en sond kring Mars eller minst en del till och med att landa.
Oja, det var väldigt många som sköts upp, men de misslyckas av olika skäl.
1962 så var det tre sonder som missade.
Två stycken blev kvar i jordens omloppsbana och en tappade man kontakten med.
Och, men vad var egentligen den första lyckade färden till Mars?
Det var väl Viking Explorer, eller?
Nej, det var det inte. Det var Marinér 4 som anlände 1969.
Den lyckas komma fram den 14 juli och lyckas ta 22 foton medan den passerade förbi planeten.
Aha.
Så amerikanerna kom först där också.
Precis, men den man hör om, det är ju mest Viking.
Ja, det var ju, återigen så säger man gärna att det var den första som landade.
Och det är fel, för Sovjet lyckas faktiskt landsätta en sån som hette Mars 3.
Och den sände data i 20 sekunder, sen slocknade den.
Men Vikingsonderna, som landade 1976, de lyckas landa och sända bilder och det fångade ju folk oerhört mycket.
Så det var den bilden som stannade i folks minnen medan kanske 20 minuters data mest var av vetenskapligt intresse.
Exakt, och det spreds ju inte lika bra.
Amerikanerna har alltid varit bra på att publicera sina resultat och även sina misslyckande, vilket de har vunnit på i längden.
Men efter att det första lyckade försöket kom till skott så borde man ju tro att de misslyckade försöken skulle droppa av, men det har de inte.
Nej, tvärtom. Det är fortfarande lika hopplöst att nå Mars.
Nu för tiden är sonderna ganska bra på att nå upp till jordens omloppsbana, men på vägen till Mars kan mycket hända.
Och även när man kommer i närheten. Amerikanerna har ju på de senaste åren förlorat åtskilliga sonder.
Ibland på grund av tekniska fel, ibland på grund av rena misstag.
Som exempelvis att kalkylera just banorna.
Det var ju den här japanska sonden Osomi som missade.
Den försökte göra en slags sväng runt vår måne för att ta fart när Mars befann sig i ett fördelaktigt läge, men den missade.
Och då blev det ju ganska problematiskt. En gång i tiden hade det betytt att den var helt förlorad.
Men idag är man så bra på att hitta nya banor så att man kan utnyttja de olika planeterna och månarna som en sorts stor flipperspel.
Och sedan där runt en satellit som, det kan visserligen ta lång tid, men de kan komma fram till sin destination.
Den interplanetära landsvägen så att säga.
Ja, det kan man säga. Däremot så ibland blir ju misstagen lite värre.
Ryssarna förlorade ju en sond genom att de var misstag och tryckte fel på ett tangentbord och detta startade program som stängde av den.
Och amerikanerna tappade en sond för att de råkade blanda ihop konverteringen mellan det metriska systemet och Imperial.
Oj, berätta mer om den.
Ja, det var Mars Climate Orbiter som då 98-99 skulle in en omloppsbana kring Mars och kolla klimatet.
Lyckligtvis, någonstans på vägen mellan tillverkaren Lockheed och NASA så gjorde någon en beräkning där det var då fot istället för meter.
Så den gick in i en för låg omloppsbana och brann upp.
Ja, men när man väl då är framme vid Mars så måste man ju som sagt landa och det är ju i sig också en utmaning.
Mars har visserligen en tunnare atmosfär än jorden, men...
Ja, det är nästan lättare att landa om det inte finns en atmosfär. Då kan man göra det med en raketmotor.
Men på Mars så har man en atmosfär som man måste skydda mot, men den är så pass tunn att fallskärmar måste bli väldigt stora.
Jaha, så man opererar ändå mycket med fallskärmar i och för sig eftersom Mars inte har något slags havn man kan landa i.
Exakt. Den mest lyckade nyligen marslandningen det var ju då Pathfinder.
Den landade med hjälp av fallskärmar och sen fällde man upp en sorts ballonger runt om landaren.
Vilket gjorde att den kunde landa relativt mjukt och sedan rulla ut då en liten sond som kunde titta på stenarna i omgivningen.
Ah, vad hade den egentligen för så att säga räckvidd? Det var inte så himla långt.
Det var inte många meter. Men till skillnad från vikinglandaren som bara kunde sitta på samma fläck och ta lite jordprover i närheten så kunde den här åtminstone gå ett par tiotal meter.
Vilket gjorde att man inte fick de kemiska föroreningarna som inträffar vid själva landningen.
Så det här med sonder är en komplicerad affär och nu pratar de ju även om man ska skicka människor dit. Det kanske blir större utmaningar.
Det vill jag lova. På NASA finns det ett stående skämt om att det finns The Great Big Mars Goal som äter upp sonderna som kommer i närheten.
Det krävs nog mycket utveckling innan det blir riktigt säkert att ta sig till den röda planeten.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

årstider på olika planeter

Vad skulle du tycka om en sommar som varar i 20 år? Om du gillar én kanske det skulle vara intressant att ta en titt på en näraliggande planet. Problemet är dock att det är en smula för varmt och syrefattigt.

Transkription57 repliker · 3:23

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jorden har årstider beroende på att jordens rotationsaxel lutar.
Den lutar 23,5 grader ifrån det plan som jorden rör sig runt solen.
Det här betyder att under ena halvan av året så pekar den i den riktning mot solen om man är på norra halvklotet,
vilket gör att dagarna blir längre och det blir varmare.
Och när jorden är på andra sidan, eftersom axeln alltid pekar åt samma håll, mot polstjärnan,
så blir det å andra sidan dagarna kortare och kallare.
Det här är intressant för andra planeter och andra förhållanden.
Merkurius, den innersta, har 28 graders lutning, men det spelar ingen större roll för klimatet, därför den saknar atmosfär.
Dessutom roterar den bara ett varv runt sin axel tre gånger på två år.
Det här gör att den knappast kan kallas ha årstider i vår bemärkelse,
snarast är det långa dagar och långa nätter där solen verkar röra sig över himlen i oregelbundna mönster.
Det varierar mellan 90 Kelvin-temperatur på natten upp till ett par hundra grader på dagen.
Venus å andra sidan har bara tre graders axelutning.
Detta skulle naturligtvis inte ge dig några större årstider,
men dessutom har den väldigt tjock atmosfär som gör att temperaturen är samma året över,
ungefär 500 grader.
Mars å andra sidan har betydligt mer årstider.
Dessutom har den en bana som inte är lika cirkelrund som jorden.
Dens avstånd varierar från 1,36 till 1,64 astronomiska enheter,
alltså det avstånd som finns mellan jorden och solen.
Dessutom lutades axel 24 grader.
Det här gör att klimatet blir extremt.
Om vintern så blir den sydpolen mycket kallare,
eftersom under den perioden är också mars längre från solen.
Dessutom blir årstiderna olika långa.
Våren och sommaren på norra halvklotet är längre än på södra.
Det här gör att klimatförändringar blir stora
och att på vintern blir så kallt på sydpolen
att koldioxid fryser till snö och lufttrycket planeten överminskar.
Jupiter å andra sidan har knappt någon lutning
och där kan man inte tala om årstider.
Saturnus lutar en smula,
men återigen är det inte inga större skillnader klimatmässigt.
Däremot kan man från jordens sida se hur ringarna vickar fram och tillbaka.
Uranus å andra sidan har 82 graders axellutning
och detta gör märkliga effekter fast den är väldigt långt ifrån solen.
Under de 20 år långa årstiderna,
så under sommaren,
så pekar ena sidan alltid mot solen
och den värms upp.
Låt vara att det fortfarande är många hundra grader under noll grader.
Sen efterhand så glider det över
och den byter pol som alltid lyser mot solen.
Effekten av det här blir enorma vårsormar.
bubblor utan metaniset stiger upp med atmosfären
och skapar märklig turbulens.
Pluto å andra sidan, ännu längre ut,
rör sig i en väldigt elliptisk bana.
Vi vet inte så mycket om hur axeln lutar,
men däremot verkar det som att den ibland
blir så pass kall att hela atmosfären fryser till is.
På samma sätt,
kometer pendlar mellan solsystems ytterkanter och innerkanter,
där de är djupfrysta i ytterkanten,
och när de kommer in så hetas den gas och is på dem som finns upp
och de slänger ut sina slöjor.
Det kan sägas vara solsystemets största sommartider.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Isotoper

"Du är de isotoper du äter". Kol14-metoden är ett känt sätt att ta reda på någontings ålder. Det finns dock fler saker man kan ta reda på med liknande metoder: sedan länge utdöda djurs matvanor bland annat.

Transkription33 repliker · 3:17

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Du är det isotoper du äter.
Isotoper är varianter av grundämnen som skiljer sig från den vanliga versionen med beroende på hur många neutroner de har i kärnan.
Det här har inga större kemiska effekter men däremot har de något olika massa och nästan men inte precis samma kemiska egenskaper.
Det här leder till intressanta effekter som man kan använda till exempel arkeologiskt.
Kol-14-metoden är kanske välbekant.
Kol-14 bildas naturligt i luften när radioaktiv strålning träffar kolatomer av det vanliga slaget kol-12 och gör om dem till kol-14.
Dessa sönderfaller sig järn långsamt.
Men växter kan plocka upp dem innan de sönderfaller och vi äter växterna och atomerna blir en del av våra kroppar.
När en djur sedan dör och ligger i marken så sönderfaller sakta kol-14.
Eftersom man kan räkna ut hur mycket som finns i ett levande djur och jämföra det som finns i till exempel benrester kan man räkna ut hur gammalt djuret är.
Den vanliga metoden är att man tar en benbit, hettar upp så att den förgasas och sänder atomerna genom en massspektrometer där atomerna helt enkelt vägs beroende på hur snabbt de kan böjas av i ett magnetfält.
Men även de stabila isotoperna kan användas på intressanta sätt.
Kol-12 och kol-13 är de stabila, de sönderfaller inte.
Men nu visar det sig så att olika växter tar upp kol-12 och kol-13 olika mycket.
Så kallade C4-växter tar upp mer kol-13 än kol-12.
Det här gör att man kan särskilja vad olika djur har ätit.
Anledningen till att det här är intressant är till exempel att C4-växter.
Det är vanligtvis sådana saker som majs, sockerrör och andra odlade växter.
Och om man äter sådana så kommer man alltså få i sig mer kol-12 än kol-13.
Det här gör att i till exempel en grotta där man hittar ben från förhistoriska människor kan man avgöra hur mycket de odlade och hur mycket de samlade av vilda växter.
Dessutom kan man analysera kväve.
Återigen finns det två versioner, kväve-14 och kväve-15.
Växtätare innehåller mindre av kväve-15 än köttätare.
Anledningen är att de enzymer som bryter ner proteiner föredrar kväve-14 lite mer så kväve-15 blir kvar.
Och ju högre upp i näringskedjan man är desto mer får man utav det.
Det här gör att man kan särskilja om folk var köttätare och växtätare utifrån deras ben.
Det kan man också använda för att studera om de åt mycket mat ifrån havet eller från land eftersom det också påverkar hur mycket kol och kväve de åka isotopen är.
Man har också använt det på levande djur, till exempel myror.
Man vet ju att myror är allätare men hur mycket av deras näring kommer från larver och hur mycket kommer egentligen från att de äter växter direkt.
Tidigare trodde man att det var mest larver och att växter var en ganska liten del av dieten.
Men studier i olika regnskogar har visat att de har häpnadsväckande låga halter när kväve-15, vilket tyder på att de faktiskt är en mycket större del växtätare.
Förmodligen står myror för ganska mycket av konsumtionen av växtlighet i tropiska områden.
Kort sagt, man kan lära sig mycket genom att titta på vilka atomer vi har i oss.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.