Retorik
Det handlar om den gamla traditionen att tala inför publik sett ur ett historiskt perspektiv. Föredraget handlar också om kämparna på ordets slagfält.
Transkription162 repliker · 11:52
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Rhetorik har ju blivit lite av ett inneämne på senaste tiden.
Mikael, du har tittat lite grann på retoriken, eller hur?
Ja.
Vad är det egentligen retoriken sysslar med?
Den sysslar med att lära människor tala inför en publik.
Att lära dem få fram sina idéer och så långt det är möjligt även övertyga publiken om att deras idé är den rätta.
Det har en ganska lång historia, eller hur?
Jo, det började väl i gamla Grekland tror jag, i Aten som införde en demokratin ett par hundra år före Kristus.
Och eftersom nu helt plötsligt alla män som ägde mark och hade en viss ålder hade rätt att besluta i statens göromål.
Så blev det plötsligt viktigt att kunna argumentera för sin egen sak.
Och då kom det bland annat upp rena retorikskolor där man försökte lära sig själv att argumentera.
Och sofister.
Det vill säga filosofer for hire.
För att säga det enkelt.
Män som kunde argumentera, kunde argumentera mycket skickligt.
Och ägnade sitt liv och tjänade sina pengar på att sätta ihop argument och tal åt människor på beställning.
Någonting som de klassiska filosoferna inte var så förtjusta i.
Nej, för sofisterna stod ju inte för någonting.
De argumenterade bara utan att ha några egna åsikter.
Det har man väl oftast oroat sig för när det gäller retoriken överhuvudtaget.
Det här med demagogi.
Att kunna övertyga folket oavsett vad åsikten gäller genom att man är så bra retoriker.
Ja, där har vi ett exempel på en av vår tids största retoriker.
Kan man utan att tveka säga är Hitler.
Men samtidigt får man tänka på att han fick ju mothugg av den andra största retoriken i modern tid.
Churchill.
Vad uträttade deras retorik?
Hitlers retorik uträttade ju en hel del.
Fick folk att hurra för hans planer trots att de kanske inte höll med om dem från början.
Även om jag personligen hyssade mina tvivel om det.
Och Churchills retorik ledde framförallt till att britterna höll igenom trots att de kämpade så gott som ensamma mot en överväldigande motmakt.
Så huvudpunkten här med retoriken var att vara inspirerande, eller hur?
Ja, det kan man nog säga ju.
Men den klassiska retoriken, den var inte så mycket med inspiration.
Den var väl snarst argumentation.
Ja.
Till exempel romarna, de tog ju upp den grekiska retoriken vill jag minnas.
Och använde framförallt i rättssaker.
Ja, var visserligen fallet även bland grekare.
Men det blev riktigt markerat bland romarna.
Där rättsfall avgjordes inför en jury som man till varje pris skulle övertyga.
Mm. Där har vi ju också Cicero.
Romartidens kanske största retoriker.
Ja.
Han har skrivit en retorikskola.
En lärobok i retorik som är en av våra främsta inblickar i de antika läroteserna inom retoriken.
Den har väl använts ganska flitigt ända fram till våra dagar?
Oja.
Vi har även väldigt många försvarstal bevarade från Cicero.
För otaliga brottslingar inom det antika rom.
Han försvarade Brutus inför Marcus Antonius.
Cäsars mördare i en rad mycket, mycket kraftfulla och mycket, mycket infekterade tal.
Men var i bestod den retoriska traditionen?
Hur fungerade det klassiska talet?
Det klassiska talet delades upp i fem delar.
Introduktionen.
Det som hos Cicero och de romerska lärarna kallades exordion.
Där man försöker att övertyga lyssnarna om att, till att börja med, att det är värt att lyssna på en.
Att de inte går iväg.
Och dessutom att man har någonting att säga och att det man har att säga är någonting som är värt att lyssna på.
Lite som vignetten på ett modern tv-program.
Ja.
Och sedan fortsatte det med en något sån här objektiv redogörelsen.
Den så kallade narratio.
Där man berättade om vad det var som hade hänt.
De fakta som alla parter i målet var överens om.
Vilket följdes av en utläggning av sin egen tes och de bevis man kände för att anföra för sina egna teser.
Detta kallas för probatio.
Och där ställer man helt enkelt upp.
Detta tycker jag och därför tycker jag det.
Mm.
Men det håller ju inte alla mig om vanligtvis.
Nej.
Den delen följer i nästa del.
Refutatio.
Där man tar upp de motargument som kommer.
Svarar på de mothugg som kanske kommer under talet eller har kommit i tidigare inlägg i debatten.
Och talar om varför de inte håller enligt ens egen syn.
Och lägger upp de motbevis eller motargument man har mot dem.
Och hela talet ska sedan avslutas med en avslutning.
Peroratio.
Som har till främsta syfte.
Att återigen banka in sin egen tes.
Detta har jag sagt.
Och se till att stödja sig på känslorna hos åhörarna.
Så att sista knuffen för att få dem att ha rätt känslostämning kommer på plats.
Målet är att åhörarna ska gå därifrån.
Övertygad om talarens sak.
Eller i alla fall om hans tes.
Det där är lite som det grekerna talar om.
Som logos, ethos och patos.
Logos är ju den logiska argumentationen.
Varför någonting visst är sant.
Etos är ju varför det också är rätt.
Och varför talaren kanske är en ärlig person.
Och patos är den känslomässiga delen.
Just det.
Logos kunde man härföra till narratio.
Den berättande delen var det som är sant och rätt.
Ethos kanske till probatio och refutatio.
De var de argumenterande delarna.
Visserligen är det på det sättet att min klient har mördat.
Men han hade faktiskt ett mycket gott skäl.
Och därför kan man förlåta honom.
Och slutligen patos till peroratio.
Avslutningen där man bankar in sin tes.
Se till att de sympatiserar med den.
Det gäller ju att hålla en bra balans här också.
Det är ju många talare som satsar väldigt mycket bara på en.
Vilket man i alla fall enligt den grekiska synen.
Kommer förlora väldigt mycket på.
Rent allmänt kan man säga att den antika retoriken.
Byggde på att talet var en stegring.
Det spelade ingen roll om det misslyckades i början.
Det är helt tillåtet att fumla lite granna.
Det får en att verka mer världslig.
Verka närmare åskårarna.
Om man inte till varje pris talar inför en samling akademiska professorer.
Eller nämndemän som är övertygade om sin egen perfektionism.
Det är ju som den klassiska inledningen till tal.
Jag är ingen talare men...
Just det.
Och så i exordium, i inledningen, kan det vara helt okej att fumla lite granna med papprena.
Skiffla dem lite fram och tillbaka och lite granna visa att det är trots allt lätt nervöst att hålla ett tal.
Gör dem bara mer sympatisk och får åskådarna aningen mer övertygad om att man är en hederlig människa.
Om man gör det på rätt sätt.
Just det. Allting kan ju överdrivas.
Finns det några andra sådana här retoriska knep?
En av de mest kraftfulla och mest använda i alla kategorier är tretalet.
Någonting som upprepas tre gånger kommer man ihåg.
Vi har bland annat felcitatet.
Blod, svett och tårar.
Det är ett felcitat alltså.
Det som han sa i sitt tal var att han har inget annat att ge sitt land än blod, svett, tårar och arbete.
Om jag kommer ihåg det rätt.
Men eftersom detta inte är ett tretal och inte sätter sig lika fast har historien helt enkelt tagit de tre punkter som var kraftfullast och sammanfattat dem till klischén.
Blod, svett och tårar.
Där ser man ju väldigt mycket att det är inte bara vad talaren säger utan också vad åhöraren tror att han säger som spelar någon roll.
Ja, det sägs bland annat att om man inte kan framföra sitt budskap till en församling tioåringar så har man inte arbetat tillräckligt mycket på budskapet för att kunna framföra det till någon.
Och en vanlig församling, om vi utesluter alla specialfall nu som lyssnar på ett tal.
De förstår ofta mycket, mycket mindre av det talaren säger än vad han själv tror att de förstår.
Det är därför det är väldigt viktigt med en sammanfattning på slutet.
Ja, det kan man också märka i Bibeln som också har väldigt många retoriska knep.
Att Jesus sa i alla sina liknelser ofta precis samma sak.
Liknelse efter liknelse efter liknelse.
På något olika sätt.
Så att åhörarna fick tesen upprepad för sig flera gånger på olika sätt och kunde ha en rimlig chans att sätta ihop de olika sakerna de trodde sig ha förstått från hans tal till någonting som var väldigt nära den egentliga tesen.
Det där kan man använda också inom ett tal där man upprepar en inledning på en mening.
Till exempel Martin Luther Kings I have a dream ett antal gånger.
Den var känd bland antikens talare som anafor.
Och är också väldigt populär och används på väldigt många olika ställen.
Men är inte här också ett problem?
Många reagerar ju negativt på det de ser som retorik.
Det här är ett lite förslipat resonemang.
Nu försöker han påverka mig.
Ja, det kan man nu och andra sidan använda avsiktligt bara om man är medveten om det.
Kan till exempel vara medveten om vilka figurer folk kan tänkas lyssna efter.
Och avsiktligt låta bli dem är en församling som man tror reagerar på det sättet.
Det verkar kort som det gamla antika spelet om att påverka och åskåra.
Det fortsätter med oförminskad styrka och komplexitet i våra dagar.
Självklart.
Textning.nu