Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Uppsugningsförmåga

När Wettexduken ser ut som den skulle kunna krypa iväg, är det dags att slänga den. Vad är det egentligen som gör att en trasa eller en tvättsvamp samlar på sig vätskor?

Transkription32 repliker · 2:50

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Uppsugningsförmåga.
Vad är det egentligen som bestämmer vilka material som är bra på att suga upp vätska och vilka som är dåliga på det?
Det finns framförallt två faktorer som påverkar väldigt mycket.
En sak är huruvida ytan drar till sig vatten eller inte, om den är hydrofil eller hydrofob.
Ett material som vax stöter bort vattenmolekylerna från sin yta och det har svårt att ta upp vätska.
Medan ett hydrofilt material som till exempel är bomull lätt suger upp vätskan.
Sen är det naturligtvis avgörande också om det är poröst.
Ett material med stora porer kan inte hålla kvar vattnet för vattnet binder sig i huvudsaken i närheten av ytor.
Och är porerna för stora så rinner det lätt ut.
Det är därför material man använder till exempel till trasor och förtorka upp i allmänhet är mycket poröst och består av små fibrer.
Ett typiskt exempel är bomull som består av cellulosa.
Ett annat mycket bra uppsugande material är aktivt kol.
Här utnyttjar man att kol som man behandlar på vissa sätt får en enormt stor yta med porer i olika storlekar.
Det gör att den kan ta upp väldigt många sorters molekyler och därför effektivt kan användas både vid magsjuka och för att rena olika vätskor.
En annan grupp ämnen som man har använt mycket på senare tid, framförallt då till blöjor och andra sanitetsprodukter, är vad man kallar superabsorbers.
Det här är ämnen som har en fantastisk förmåga att suga upp vatten.
Skälet är att de är polymerer.
Alltså i likhet med många andra plaster består av små kedjor av små molekyler.
De är baserade på akryl.
Natrium-polyakrylat kan suga upp 800 gånger sin egen vikt i vatten.
Skälet är att varje liten akrylmolekyl är elektriskt laddad och kan lämna ifrån sig sin natriumion när den kommer ner i vatten.
Det här gör att molekylen rätar ut sig och får en form som gör att många vattenmolekyler kan bindas i dess närhet.
Vilket producerar en väldigt effektiv uppsugningsförmåga.
Det här används då inte bara inom blöjor och bindor.
Man använder det inom medicinen för att torka upp.
Man har utvecklat olika metoder att skydda kablar med hjälp av det för att filtrera vatten och även filtrera vatten ut ur flygbränsle och naturligtvis leksaker.
Dessutom finns det ämnen som kan suga upp ännu mer.
Och det är gelerna, alltså vanlig gelé.
Till exempel gelatinmolekylen består av ett protein som har väldigt långa kedjor som kan bilda mycket vatten.
Där kan man se att mer av en gel består av vatten än själva grundämnet.
Och det är svårt att säga egentligen var det upphör att vara en gel och vara en trögflytande vätska.
Överhuvudtaget så var gränsen går mellan något som har bra uppsugningsförmåga och något som löser sig i vatten är ganska flytande.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Grundämnet Selen

Grundämnet selen upptäcktes faktiskt av en Svensk. Han tyckte dock inte att det verkade särskilt intressant eller användningsbart. Alla som fotograferar och mäter ljus vet att han hade fel.

Transkription31 repliker · 2:53

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Selen. År 1817 upptäckte den svenska kemisten Berzelius grundämnet Selen.
Han namngav det till just Selen efter det gamla grekiska ordet för månens gud.
Och kunde också bestämma grundämnesnumret till 34.
Man fann egentligen inte särskilt mycket användning för det direkt.
Berzelius upptäckte att det gick att förgifta folk med det. Förgiftningen var väldigt lika arsenik men hade karaktäristiska rödfärgningar i huden.
Det bröt ner leven på offret och det luktade vitlök.
Det hela intresserade honom ganska måttligt så han övergav det snart och fortsatte med intressantare forskning.
Det dök upp igen när glasmakarna upptäckte att det var selen i den malmen de använde för att färga sina glas.
Den fick en väldigt karaktäristisk färg när man löser igenom den med ljus bakifrån.
Och användes till det en bit in på 1900-talet.
Det var först då man egentligen började intressera sig för den.
Då man upptäckte att selen hade fotoreceptiska egenskaper.
Vilket innebär att det reagerade på ljus.
Selen ändrar sin elektriska motstånd när det belyst med ljus.
Vilket gör att det i normala fall är ett kraftigt motstånd.
Men om man belyser det med ljus så sjunker motståndet och man kan få ut en liten stöt av elektricitet.
Det används då i videokameror och kopieringsapparater just för den här egenskaper som gör att man kan omvandla ljus till el.
Selen förekommer i tre former.
Den första är kristallformen.
Som är en ganska ovanlig form.
Den förekommer inte i naturen.
Om man upphettar den så övergår den till en grå metallform.
Den har en definierad smältpunkt på 220 grader.
Den är faktiskt en enda av formerna som har en fast smältpunkt.
De övriga är svåra att definiera därför att de övergår i någon sorts gummiartad massa.
Den är dessutom olöslig vatten och det är den man använder när man använder selen för fotoreceptiska applikationer.
Den tredje formen är den här formlösa massan och man får den när den hettar upp den.
Den stannar i den massan även efter upphettning och nedkylning.
Den är egentligen mörkröd och den är framförallt lättlöslig.
Man kan lösa upp den i olika lösningar såsom vatten eller alkohol.
Den blir dessutom svagt alkalisk vid upplösning av just vatten.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Fluor

Varsegod och skölj! Hur många minns inte fluortanten som kom in i klassen med en bricka med små muggar på. Man fick inte svälja den vedervärdiga soppan och många undrade vad de gjort för att förtjäna detta. Trots detta är det ingen som klagar på fina hela tänder. Sambandet?

Transkription29 repliker · 2:18

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Flår och tänderna.
På många platser så tillsätter man flår i dricksvattnet.
Och många tandkrämer har flår och barn ger man ibland flårtabetter och flårsköljningar i skolan.
Men varför gör man allt detta?
Vad är det med flår som är så bra för tänderna?
Svaret ligger i malgen.
Tandemalgen är de yttersta två millimeterna på tänderna.
Ett mycket starkt och hårt material som till 98% består av små pelar av mineralet hydroxyapatit.
Hydroxyapatit består av kalsium, fosfor och hydroxylgrupper.
Det här är nästintill olösligt i vatten.
Men det är nästan inte helt olösligt.
Enstaka molekyler bryter sig loss från emalgen och blir fria kalsiumjoner, fosforjoner och hydroxyljoner.
De här kan också tänkas återgå.
En process man kallar för remineralisering.
Det är mineralisering då tänderna löser sig och remineralisering är normalt i jämvikt hos vuxna människor.
Men i en sur miljö försvinner hydroxyljoner från lösningen.
Och det gör att mer tandemalj löser upp sig för att balansera detta.
Och det är därför som till exempel när man äter sur mat eller något sött som producerar mycket syra när bakterier ger sig på det som tänderna blir angripna.
Vad som då händer när man tillsätter flår är att flår hoppar in istället för den där hydroxylgruppen i apatiten.
Och det bildas flårapatit.
Flårapatit är betydligt svårlösligare än hydroxyapatiten och skyddar därmed tänderna.
Men för att få en bra effekt vill man naturligtvis byta ut så mycket som möjligt av emaljen mot flårapatit.
Och en av de bästa metoderna är då att tillföra flår under hela tiden när man bygger upp sina tänder.
Från spädbarnsåldern och framåt.
Och detta kan då till exempel göras med flår i dricksvattnet eller att flår finns naturligt i födan.
En annan metod är då att integrera direkt genom att man sköljer med flår och då byter det allra yttersta lagret ut och man får en tunt skyddande skikt.
Det här fungerar ganska bra trots då att flår i större doser är farligt för skelettet.
Men kort sagt, kemi kan vara ganska viktigt för att behålla ett glatt leende.
Tack så mycket.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Arsenik

Arsenik är en gammal hederlig ingrediens i många deckarromaner. Ett gift som hängt med sedan gamla tider, men arsenik har många betydligt viktigare och fredligare användningsområden.

Transkription27 repliker · 2:58

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Arsenik har varit känd länge, men den rena metallen framställde först av Albertus Magnus 1250.
Det är en gråaktig metall, väldigt spröd, och egentligen faktiskt inte en äkta metall utan vad man kallar en metalloid, något metalliknande.
I luft oxideras den lätt och om man hettar upp den så bildas den gasformiga arsenikoxiden som luktar vitlök.
Arsenik har naturligtvis sedan länge varit mycket känd som ett starkt och farligt gift.
Det används därför, användes åtminstone tidigare, till exempel som insektsgift eller för att impringera träpålar.
Dessutom industriellt finns det användning till exempel i olika bronser, pyroteknik och även att blanda med bly i hagel.
Inte för att förgifta det man skjuter med hagel på, utan för att göra haglen när man gjuter dem hårdare och bättre runda.
En av de mest intressanta moderna tillämpningarna av arsenik visar sig vara inom elektroniken.
Det är nämligen så att man kan använda arsenik som en dopare i halvledare.
Det är en viktig användning för att göra till exempel transistor och integrerade chips.
Dessutom, gallium arsenid är en halvledare själv som har både tillämpning inom lasertekniken eftersom man kan omvandla elektricitet till ljus.
Och också kanske kan användas för hög energi och höghastighetschips.
Men naturligtvis, det är tillämpning som gift som är det mest kända.
Många deckarnoveller innehåller beskrivningar av arsenik och det har också lett till många allvarliga förgiftningar.
Det finns till exempel en gas, aschin, som är en förening mellan väte och arsenik som i små doser kan vara mycket farlig förgiftare.
Det visar sig att i många fall när man impregnerar till exempel trä och tyg med arsenik för att det ska hålla sig längre så kan vissa svampar leda till att de omvandlar arseniket till aschin.
Vilket leder till att de som använder den här utrustningen och befinner sig i rum tapetserade med arsenikaltiga tapeter långsamt blir förgiftade.
Överhuvudtaget så är de flesta arsenikföreningar giftiga.
Den dödliga dosen av arsenik är ungefär 0,6 mg per kilo kroppsvikt.
Det vill säga en 70 kilos människa dör förmodligen av 42 mg.
Symptomen är spasmer, illamåden, vagon och en andedräkt som luktar vitlök.
Och vid högre doser, diarré, lågt blodtryck, hjärtsvikt och döden.
Det intressanta är dock att kanske behöver vi också arsenik.
Man talar om ultraspårämnen.
Man vet att ytterst små doser arsenik är nödvändigt för vissa rödalger, kycklingar, råttor, jätter och grisar för deras tillväxt.
Utan det så saktas tillväxten ner.
Och kanske är det så att vi också behöver väldigt, väldigt små doser arsenik.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Fosfor

Fosfor är ett grundämne som fått sitt namn från grekiskans ord för "Ljusbringare". Ämnet är en halvmetall och ingår bland annat i tändstickor och pyrotekniska uppfinningar.

Transkription39 repliker · 3:04

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Fosfor. Grundämnet fosfor upptäcktes 1669 av hennersbran.
Han utgick från urin. Det krävdes 50-60 hinkar urin för hans olika experiment.
Det tog två veckor för varje hink. Så det var onekligen ett hästarbete som förmodligen luktade ganska illa också.
Men resultatet var ett märkligt ämne som lyste. Så han döpte det från grekiskans ljusbringare.
Sedan dess har man studerat det här. Fosfor var faktiskt ett av de första ämnen man börja inse var ett grundämne.
Vilket den amerikanska kemisten Dolton upptäckte på 1800-talet.
Fosfor är ingen metall. Det är en halvmetall, ett mjukt material som kan existera i flera olika former.
Samma kemiska sammansättning men med något olika egenskaper.
De två mest kända är vit och röd fosfor. Vit fosfor är en vitgul massa.
Den spontant självan tänder i luft. Så man måste normalt förvara den under fotogen.
Men om man hettar upp den så kan man få den att övergå till röd fosfor.
Ett lösare pulver som inte självan tänder.
Hettar man upp röd fosfor i luft tillräckligt mycket så börjar den istället brinna och producera fosforpentoxid.
Den har samma karaktäristiska doft som man känner när man tänder tändstickor.
Fosfor används mycket riktigt till tändstickorna för att få den att brinna bättre.
Tekniskt sett så kan man använda fosfor till mycket.
Pyroteknik och rökbomber är populära användningsområden.
Just fosforpentoxiden binder sig nämligen gärna till vatten och bildar en vit dimma av fosforsyra.
Även fosfater, fosforsyran salter är användbara.
De är bra som gödningsmedel.
Många växter behöver mycket fosfor för att växa.
Och de är svårlösliga som stannar kvar i jorden på det ställe man lagt dem.
Eftersom det även dyker upp fosfater i avföring kan man använda dem för att hitta områden där man tidigare haft handelsvägar.
Och tagit avträdena och berikat åkrarna med.
Än idag kan man hitta vikingahandelsvägar med hjälp av detta.
Eftersom fosfaterna inte har flyttat sig.
Andra användningar av fosfor och dess kemikalier är olika insektsbekämpningsmedel.
Natriumfosfat används som mjukgörare av vatten för att förhindra kalkavlagringar.
Och man kan även använda porslin.
När man gör integrerade kretsar tillsätts man även fosfor till kislet för att förändra sina egenskaper.
Inom biologin är fosfor oerhört viktigt.
Eftersom fosfor ingår i DNA och RNA.
De ämnen som innehåller vår genetiska information.
Och de är absolut nödvändiga för att vi ska kunna fungera.
Dessutom ingår de i ben och tandemalj.
Vilket dock kan vara ett problem.
Eftersom fosfor också i ren form kan vara giftigt.
Folk som är utsatt för vit fosfor drabbas av skador på käkbenet som löser upp.
Som helhet kan man säga fosfor är ett särregelt och mycket av allställs närvarande ämnen som få känner.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Vattnets radikala släktingar

Vatten består, som de flesta vet av två väteatomer och en syreatom. Men det finns liknande joner och ämnen som trots att de är mycket nära vatten i sin sammansättning, beter sig helt annorlunda.

Transkription47 repliker · 3:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vattnets radikala släktingar.
De flesta människor känner till vattnets kemiska formel, H2O.
Två vätatomer bundna till en syratom.
Men färger känner till att det är betydligt mer fart i ett glas vatten än vad den enkla kemiska formen antyder.
Det är nämligen så här att vattenmolekylerna studsar omkring mot varandra och kan mycket väl tänkas byta atomer med varandra.
Till exempel så kan vatten tacka bort sin ena vätatom och bli därmed en hydroxylion.
Det är en negativt laddad partikel, en syratom med en vätatom som hänger med, som kommer att vandra runt.
Den fria vätatomen å andra sidan slår sig gärna ihop med en annan vattenmolekyl och bildar vad man kallar en oxoniumion.
Som är en syratom med tre vätatomer med en positiv laddning.
Ämnen som gärna producerar såna här oxoniumioner kallar man för syror.
Medan ämnen som producerar hydroxylioner kallas för baser.
Dessutom så visar det sig att det kan uppträda peroxider.
Det kan vara två syratomer istället för en i en vattenmolekyl.
Och då får man väteperoxid.
Väteperoxid, H2O2, liknar vatten ganska mycket.
Den är något mer trögflytande och lite mer blåaktig än vanligt vatten.
Men den har en smältpunkt vid minus 0,43 grader och en kokpunkt vid 150 grader.
Var den verkligen skiljer sig är hur kemiskt reaktiv den är.
Vanligt vatten reagerar inte gärna.
Eller snarast, det är ganska inert.
Däremot väteperoxid reagerar oerhört gärna.
Och det är ganska instabilt.
I närvaro av till exempel en metallion sönderfaller gärna två väteperoxidmolekyler till syr och vatten.
Det här går väldigt långsamt i en ren lösning.
Men finns det lite metallioner i närheten, framförallt alkalimetaller som natrium och kalium, så går det här ganska snabbt.
Därför kan man inte förvara väteperoxid i glasflaskor eftersom det finns sådana joner i glaset.
Och man brukar normalt använda plastflaskor eller glas med vax på.
Dessutom så finns många andra ämnen som kan starta reaktionen.
Till exempel enzymer i människokroppen.
Saliv och blod sätter också igång reaktionen så att det börjar bubbla starkt.
Och spiller man lite väteperoxid på huden kan det oftast uppträda en vit effekt på grund av små syrebubblor under yttersta hudlagret.
Väteperoxidens förtjusning att reagera och lämna ifrån sig syre gör att man kan använda den till mycket.
Det används till exempel som sprängämne upplandat med annat.
Man kan använda den som raketbränsle.
Men kanske viktigast är som blekmedel i industrin.
Man kan bleka både papper och hår med det.
Det är bakteriedödande och kan användas för att bryta ner föroreningar.
Man pumpar ner den i förorenad jord och genom att den lätt reagerar med något annat så frisätter syre.
Då kan bakterier få en ökad chans att bryta ner till exempel PCB.
Peroxid producerar lätt peroxidjoner.
Det här är en sorts joner som kallas för fria radikaler.
De reagerar väldigt gärna med något annat vilket gör att de är skadliga i cellerna.
Samtidigt produceras de naturligt av våra cellers kemiska reaktioner.
Enligt vissa teorier kan det vara skadoporgen när det här som åstadkommer åldrandet.
Så kanske är hemligheten bakom att åldrandet ser till att man har så lite väteperoxid och dess radikala släktingar inuti sina celler.
Och håller dem så friska som möjligt genom att äta antioxidanter som C-vitamin.
Vill jag få se under kommande decennier.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Grundämnet Jod

Jod är ett grundämne med relativt många användningsområden. Man kan ha det för att försöka skapa regn eller att hitta oljefyndigheter.

Transkription23 repliker · 2:11

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jodd. Vad är det som ger havet dess karaktäristiska doft?
Mycket av doften kommer ifrån alger som bryts ned, alger och tång som har spolats upp på stranden och bryts ner.
Och detta ger en viss jodddoft.
Jodd förekommer nämligen ganska mycket i sjögräs.
Det är ett grundämne som hör till halogenerna, saltbildarna, på samma sätt som klor och flår och brån, vilket också är ämnen som förekommer i havsvatten.
I ren form så är det violettgrå kristaller som när man hettar upp de producerar en rosa rök.
Det är ett ganska reaktivt ämne, även om det inte är lika reaktivt som till exempel klorgas.
Och det är nödvändigt i vår biologi.
Det är faktiskt så att områden långt ifrån havet, där finns det ofta mycket lite jodd.
Och därför förekommer något som kallas joddstruma, en sjukdom som inträffar just på grund av joddbrist.
Detta är faktiskt skälet till att man tillsätter jodd till salt i många fall.
Jodd har många intressanta kemiska egenskaper, används mycket inom kemisk syntes.
Det har också en del praktiska förmågor till exempel att detektera stärkelse.
Droppar man en joddlösning på någonting som innehåller stärkelse så blir det klarblått, vilket är en bra metod att upptäcka med stärkelsehalter.
Ljodd används till exempel vid fotografering.
Och kristallerna, som är kemiskt ganska inaktiva, har också använts för att så moln när man försöker producera regn.
En annan intressant egenskap hos jodd är att den dras till kolväten.
På ställen i marken där kolväten väller upp till exempel på grund av underliggande förekomst av olja, dit dras joddatomerna.
De är så pass reaktiva att de dras till den här källan av vätejoner.
Dessutom när jodd reagerar med kolvätena så binds de till den platsen.
Och därmed så kan man använda jodd genom att mäta joddhalten i marken för att upptäcka var någonstans det kan tänkas existera olja.
Överhuvudtaget så är jodd ett ganska vida spritt grundämne.
Det är inte så viktigt kemiskt i vår kropp, men vi kan inte överleva utan det.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Masspektroskopi

Hur kan man ta reda på vad ett okänt ämne består av? Masspektroskopi är en metod som gör detta möjligt och har många användningsområden.

Transkription51 repliker · 5:24

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jo Mikael, hur gör man nu om man ska undersöka en okänd substans?
Det finns många olika möjligheter och allihopa samlas i den gren av kemin som man kallar för analytisk kemi.
Men en av de mer praktiska är massspektroskopin som den heter.
Och vad innebär det?
Det innebär att man tar den substansen man vill använda, bombarderar den med elektroner så att den får en laddning.
Och sen accelererar man den så att den flyger med väldigt hög hastighet.
När partiklarna väl har kommit upp i hastighet så låter man dem flyga genom ett magnetfält.
Och när en elektrisk laddning färdas genom ett magnetfält så böjs den av vinkelrätt mot magnetfältet.
Men mängden som magneten lyckas böja av partikeln beror på hur tung partikeln är.
Eftersom den har viss rörelseenergi som är i proportion mot dess vikt.
Så man får en uppsortering av partiklarna efter deras massa.
Och genom att variera styrkan på magnetfältet så kan man styra banan på partiklarna så att de avviker olika mycket.
Och genom att låta partikelmålet svepa över en detektor kan man få upp en mätsekvens på hur många partiklar av varje massa som finns med i det man accelererat.
Det här låter ju jättebra men vad har man egentligen för användning av det i praktiken?
Jo de ämnen som man accelererar det brukar vara olika organiska substanser.
Det kan vara någon drog eller något ämne som består i huvudsakligen av kol- och vätatomer i olika kombinationer.
Och när de bombarderas med elektronerna då sprängs de ofta i små bitar.
Så man har en bit mer än kol och tre vätatomer som sitter ihop.
Man har en bit med en liten kolring.
Och massa små fragment av ursprungsmolekylen.
Och genom att då titta på skillnaderna mellan topparna i diagrammet man får upp över hur stora delarna var.
Så kan man känna igen att vissa speciella grupper, vissa speciella kombinationer måste ha funnits med.
Om man hittar en skillnad mellan två stycken stora toppar på exakt 15 massenheter.
Då vet man att eftersom kol väger 12 massenheter och väte väger en massenhet så borde det vara en metylgrupp.
En kol och tre väte som har slagits loss.
Och då vet man att det finns mer metylgrupp i ämnet man undersöker.
Var någonstans kan man hitta utrustning för att undersöka sånt här?
Det är väldigt populärt att använda på olika analytiska laboratorier.
Polisen har, kriminaltekniska laboratoriet har det för att undersöka om vissa ämnen finns nere i luft som man har hittat någonstans.
Eller i någonting från en plats man undersöker.
Det kan vara mordbrand.
Man försöker undersöka om vissa speciella ämnen som är populära att använda för att starta brand.
Har funnits i ett nedbrunnit hus.
Tar man lite av vaskan och så stoppar man in dem i någonting som heter en gastromatograf.
Som helt enkelt blåser det man stoppar in i den genom en väldigt långt, väldigt tunt rör.
Och i och med att olika ämnen har olika lätt att ta sig fram i det här röret.
Så kommer de delas upp i tiden beroende på vilka egenskaper de har.
Och man får fram varje ämne absolut rent vid en egen tidpunkt.
Och om man då matar det som kommer ut ur den här gastromatografen in i en massspektroskopmeter.
Så kommer man kunna få upp en väldig massa sådana här diagram över vad det är för ämnen man får ut.
Och genom att då koppla ihop dem med de mätdata man får ut från kromatografen.
Kromatografen som visar när det kommer väldigt mycket av någonting.
Så kan man visa att det finns väldigt mycket av exempelvis kokain i något vitt pulver man har hittat.
För man ser att det är en stor topp på att kromatografen ser att nu kommer det någonting igenom mig.
Och den analysen man gör av ämnet som kommer ut vid den toppen visar exakt det mönster som man hittar på kokain.
Så då kan man konstatera att det antagligen var väldigt mycket kokain i det pulver man råkade hitta och analysera det.
Vad kostar en anläggning för att undersöka sådant här?
En kombinerad gaskromatograf och massspektrometer kostar ungefär 1-5 miljoner någonstans.
Så det är inte helt billig utrustning.
Men å andra sidan räcker det med att man har någon elstöka för det är relativt lätt att få ut väldigt bra mätdata när man väl har anläggningen.
Tack så mycket då.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hemligheten bakom ett gott vin

Ett gott vin kräver åratal av förberedelser innan det går att dricka. Vintillverkning är mycket mer än att bara trampa druvor i kärl!

Transkription116 repliker · 9:46

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Att drika vin och öl har man gjort ganska länge.
Ja, sedan 4000 år före Kristus åtminstone.
Och förmodligen längre än så med tanke på att många djur ute i naturen uppskattar ju till exempel gästfrukt.
Ja, det har säkerligen inte tagit mycket intelligens för att inse vad som egentligen skedde.
Egypterna till exempel var ju väldigt begivna på ölsorter gjorda till exempel på havre.
Ja, och i Mesopotamien och Babylon fanns det ju vissa belägg.
Men det egentliga vinet, det verkar ju ha kommit från Caucasus.
Och det var väl Fenisierna som spred över Medelhavet väldigt mycket?
Ja, det är lite oklart vem som egentligen kom först.
Men Fenisierna hade en stor roll i att sprida det.
Grekerna fick tag på det väldigt tidigt.
Och därifrån så smörjde sig genast till Rom.
Man lagrade ju vinet på amforor av lera.
Och det var ju väldigt mycket av en färskvara.
Ja, det var inte som nu att man faktiskt lagrade vin länge.
Utan ju färskare att vin var desto bättre.
För vin blev väldigt snabbt surt.
Och det berodde ju på att det var ganska låg alkoholhalt.
Det är ju nämligen så att när alkoholhalten är under 10% då blev vinet snabbt dåligt när man lagrade det.
Ja, samt att dålig bryggeriteknik, otillräckligt renade kärl och för mycket tillgång till luft gjorde sitt till också.
Men romarna utvecklade väl det här en smula?
Ja, romarna uppfann ju kompå metoden att stoppa vinet i ekfat.
De uppfann dessutom kakan att återför segla en foro med.
Och därigenom så fick man ju faktiskt vin som lufttätt kunde lagras på ett sådant sätt att det blev bättre.
Och det romerska rekordet tror jag är att vin har lagrats i 100 år.
Men sen är ju med romarikets fall gick ju mycket av den här kunskapen förlorad.
Men den återupptäcktes ju på medeltiden och renaissancen.
Ja, under 1600- och 1700-talet så kom man ju återigen på att använda korkar.
Och samtidigt så fann man dessutom att glasflaskor var ett utmärkt sätt att lagra vin på.
Mm, och många vingårdarna vi har idag har ju anord tillbaka i romartiden.
Även om metoden har varierat en smula.
Ja, de flesta vingårdarna med riktigt gott rykte har en gång i tiden varit vingårdar förr skulle man kunna säga.
Mm, men hur är det egentligen man tillverkar vin?
Först måste man ha rätt jordmån för att göra vindruvor som ska användas till vin.
Och vindruvan ska plågas enligt franska vinartister.
En vindruva som plågas får lida genom dålig näring, dåliga tillskott, kärgmark.
Kommer att utveckla små druvor som har mycket smak.
Finns det inte en del svampsjukdomar också som drabbar vindruvorna som just förhöjer smaken?
Jo, vissa sådana sjukdomar använder man sig faktiskt av.
Till exempel, vissa riktigt goda år så har vinet drabbats av en eller annan svampsjukdom som förhöjer smaken och gör det till en premiör grampkru.
Eller en annan mycket bra årgång.
Intressant. Men sen tar man som sagt och skördar vindruvorna.
Ja, man skördar dem och sedan lägger man dem i en press.
Ur pressen så kan man genom olika stadier skjut först saften från själva fruktköttet.
Sedan saftet från skalen.
Och sedan till slut så får man ju ut kärnor och det vill man inte ha.
Så det slänger man bort eller?
Ja, jag känner inte till om man använder det till direkt.
Möjligen någonting steg med konjaktillverkning.
Men den första och den andra pressningen brukar man tillvara ta.
Skalen är ju intressant också eftersom de innehåller en massa färgämnen.
Ja, anthocyaniner till exempel.
Men av skalen så får ju det röda vinet sin färg som kanske är bekant.
Och dessutom innehåller de tanniner vilket innebär att man får mer strävhet.
En mer hårt och oförlåtande vin.
Ganska ofta är det ju så att när man gör vin utav det här så håller man på att manipulera med skalen och plocka bort dem efter en viss tid.
För att minska på strävheten men samtidigt få en god färg.
Ja, det är en mycket balanserad process som vin känner till och inga lång tid med att lära sig.
Men när man ändå håller på och bereder musten så kan man ju göra ett och annat annat.
Man tillsätter ju till exempel svaveldioxid.
Ja, för att ta livet av eventuella andra organismer.
När man jäser själva vinet så vill man ju gärna ha en gäst som man då känner till exakt hur den arbetar.
Vilda gäster då kan komma till sin fördel ibland.
Men som regel är det en väldigt chansartad process.
Så att man tar helt enkelt och tillsätter svaveldioxid för att ta livet av andra mikroorganismer än just de som man vill ska vara där.
Och sen tillsätter man naturligtvis då en lämplig sorts gäst.
Ja, och gästningen fortgår då.
Och gästningen går helt enkelt till att gästen under syrefria förhållanden.
Den använder sig av sockret och koldioxid för att bilda etanol.
Och det är då man får det att druvjosen förvandlas till vin.
Dessutom sker ju en massa andra intressanta biokemiska processer här som påverkar smaken.
Ja, man har ju en metabolisering av olika ämnen som till exempel smakämnena, tanninerna.
Och framförallt så bildas malonsyror eller äppelsyror.
Inte den ganska sträv i smaken?
Jo, det är därför som man till exempel i de flesta rödvin använder en sekundärprocess.
Man tillsätter nämligen malolaktobakterier.
Mm, och de bryter då ner malonsyran?
De bryter ner den till mjölksyra som ger en mycket mildare och rikare smak.
Och de flesta röda viner genomgår den här processen och även en del vita.
Men hur är det nu med den här kolsyran?
Om man till exempel lagrar på ekfat så smiter den ju ut genom porerna i träd.
Men om man vill ha ett bubblande vin?
Ja, ett bubblande vin, då föregår den sekundära jäsningen så att man helt enkelt tillsätter bakterierna på flaska samtidigt med vinet.
Sedan förseglar flaskan och ställer den upp och ner.
Och sedan får den lagras där tills den sekundära jäsningen har fortlöpt.
Och då har kolsyran inte kunnat smita iväg utan är tvungen att lösa sig i vattnet?
Ja, i vinet då.
Ja, men vin är ju till 87,7 procent vatten.
Ja, men i vilket fall ja. Det blir helt enkelt moserande vin av den.
Det är ganska intressanta biokemiska processer.
Och jag misstänker att dessutom olika stammar av gästsvampar har ganska speciella egenskaper som man har försökt odla fram.
Ja, den vanligaste Saccharomyces servicie som är en vanlig ölgäst och väldigt användig vintillverkning.
Och någonting som de flesta egna vintillverkare förmodligen känner till är en vingäst som faktiskt kan överleva tillräckligt länge för att producera upp till 18 procentig alkoholhalt.
Men de flesta vilda stammar dör senast vid 15 procent.
En norsk stamm kan producera upp till 23 procent alkohol innan den avdör.
Och här kan man ju misstänka att de här stammarna går i arv med många vin- och öltillverkare.
De riktigt stora har nog sina egna stammar som de använder ofta kanske mest för att ge vinet en särskild karaktär eller ölet en särskild karaktär.
Sen har man ju dessutom vinkällarna som ju är klassiska mystiska platser där de står dammiga flaskor överallt.
Egentligen är det inte så mystiskt.
När man lagrar vinet så sönderfaller vissa beståndsdelar, bland annat många som ger just den kärva och hårda smaken i ett vin till mer rika och omfattande föreningar.
Men man vill ju gärna att det sker under en kontrollerad miljö.
Till exempel undvika att ultraviolet strålning och ljus då tar och snabbar på fel reaktioner.
Ja, en bra vinkällare den ligger på ungefär 10-12 graders värme.
För att det då inte ska gå för snabbt?
Ja, ökar du det till 15 graders värme så kanske det går dubbelt så snabbt.
Men å andra sidan bildas då en massa biprodukter som inte är så angenäma.
Ja, en långsam lagring blir mycket bättre. Den ger mycket mer komplexitet enligt vinkännare.
Dessutom, som du sa, ljus får det att sönderfalla all form av energi till skott.
Det är välkänt att vissa vinkännare när de har ett relativt ungt vin kan hälla över det här vinet, särskilt rödvin i en karaff.
Och sedan tar den här liters karaffen, sätter in i mikrovågsugnen och bearbetar under måttlig strålning i en minut kanske.
Och därigenom så åldras vinet två år eller någonting liknande.
Men det är viktigt att inte göra det för mycket.
Ja, överhuvudtaget har det ju skett framsteg inom vintillverkning genom årtusen.
Och vi får väl se vad som händer det här årtusendet.
Ja, man blev ju så illa tungen att se tiden an.
Men än så länge så har väl inte direkt någonting negativt skett.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Grundämnet Kalcium

Vad är Kalcium?

Transkription24 repliker · 2:18

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Kalsium. Kalsiumföreningar har varit kända sedan urminnestider och är några av de vanligaste mineralerna på jorden.
Vi känner till exempel till dem som kalk, det vill säga kalksten som består av kalsiumkarbonatkristaller.
Det är nämligen så att kalsiumkarbonat förekommer väldigt mycket i organisk materia.
Det är nämligen den som utgör en stor del av vårt skelett, liksom koraller, snäckskal och annat.
Kalksten har helt enkelt bildats till stor del genom att organismer i havet för länge sedan har haft små kalkskelett, dött och lagt sig som slam på botten.
Senare har det här slammet då akkumulerats och blivit sten.
Det finns även andra former, till exempel marmor som är kalksten som har upphettats djupare i jorden.
Kristallerna kalsit som känns ibland som dubbelspat eftersom ljusstrålar som går igenom det bryts på två håll.
Människor har utnyttjat kalsiumsföreningar ganska länge.
Om man tar och hettar upp kalksten så får man vad man kallar bränd kalk.
Den kan man sedan omvanda till släkt kalk genom att tillsätta vatten.
Det här kan användas i murebruk.
Släkt kalk är kalsiumhydroxid och man blandar det helt enkelt med vatten och sand.
Hydroxiden bildar sedan bryggor mellan sandkornen och binder ihop det.
Man kan även få fram cement genom att blanda kalksten och lera och bränna med hög temperatur.
Det här har varit känt sedan urminnestider.
Däremot metallen kalsium hittade man först 1808 och det var engelsmannen Humphrey Davies som lyckats få fram den.
Den fick namnet från latinets kalk som kommer ursprungligen från grekiskans kalla mjölk.
Det är nämligen så att släkt kalk, om man löser det i vattnet så blir det ganska ofta en grumlig lösning.
Anledningen är att den tar upp koldioxid från luften och grumlas genom att den omvandlas till kalciumkarbonat.
Det är en vanlig kalksten alltså.
Det här ofta används för att upptäcka om det finns koldioxid i luften.
Kalsium i sig är en silvervit lätt metall som reagerar kraftigt med vatten under antänning.
Den används till diverse olika legeringar men i sig är den mest använda i form av föreningarna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.