Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Hur bygger man ett solur?

Alla har väl någon gång tryckt ner en pinne i sanden och på så sätt byggt ett solur. Försöker man däremot seriöst använda den som en klocka, kommer man bli förvånad över hur dåligt det fungerar. Är det fel på solen eller på soluret?

Transkription47 repliker · 3:41

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Varför visar inte solluret rätt tid?
Man brukar ju ibland få för sig att bygga ett sollur i trädgården och det verkar ju ganska enkelt.
Man ställer upp en vertikal pinne och när klockan är tolv så markerar man var skuggan pekar med en sten.
Och när klockan blir ett markerar man skuggan med en ny sten och så vidare.
Men man upptäcker nog ganska snart att det här inte fungerar speciellt bra.
Redan efter någon vecka eller några månader bör man märka att vid middagstid så pekar det inte riktigt där det borde.
Och fram emot kvällen och morgonen så verkar det här solluret inte fungera alls.
Många har nog blivit besvikna och misstänkt att solen inte fungerar speciellt bra.
Problemet beror inte på sommartiden.
Det är ett rent mänskligt problem som solluret inte kan ro för.
Utan för att det är mer komplicerat än man tror att mäta soltid.
I många fall så ser man ju också att trädgårdsur är betydligt mer komplicerade än bara en vertikal pinne.
Man ser att de ofta är en armillagevärd.
Det är ett klot som omsluter en pil.
Och pilen, den kallas för gnomon, det är det som kastar en skugga i ett solur, är riktat norrut.
Och dess vinkel den gör beror på vilken breddgrad man befinner sig.
Det är faktiskt så att den bör vara parallell med jordaxeln.
Och här har vi lite grann hemligheten bakom varför sollur är lite knepig att ställa in.
Det är nämligen så att jordens rotation är mycket regelbunden.
Om vi mätte vår tid med var stjärnorna befann sig, så kallad stjärntid, så skulle det allting vara frid och fröjd.
Men solens läge, den beror ju på hur jorden kretsar kring solen.
Och dels lutar jordaxeln.
Och dessutom är jordens bana kring solen inte helt cirkulär.
Detta gör att soltiden inte stämmer med stjärntiden.
Och den klocktid vi mäter, där vi adderar sekund till sekund, den har svårt att stämma med båda dera.
Ett av problemen är naturligtvis att på olika platser på jorden så har vi också olika middagstid.
Det är ju nämligen så att solen står rakt i söder vid middagstid.
Men när man började med järnvägarna fick man snabbt problem med tidtabellan för olika orter, hade olika middagstid och därmed var dygnet något olika.
Så i Sverige infördes gradvis järnvägstiden, ett gemensamt system.
Men det gör också att solen inte är perfekt i söder klockan tolv.
Det beror lite på var man befinner sig.
Dessutom är det ju så att på sommaren är dagen längre.
Under medeltiden räknar man att dagen alltid har tolv timmar, vilket gjorde att den medeltida dagen, ja, den hade längre timmar än vinterdagen.
Och dessutom har vi att jorden rör sig i en elliptisk bana.
Så att om man tar och tittar på solen varje dag vid middagstid, bildligt talat eftersom det är farligt att titta på solen, och kommer ihåg var den befinner sig.
Man kan till exempel ta ett foto.
Så märker man att solen verkar röra sig över himlen under ett års lopp.
Den bildar en sorts tillplattad åtta.
Där den är nederst vid vintersolståndet och högst upp vid sommarsolståndet.
Och den verkar röra sig lite till höger och vänster.
Och det här beror just på att jorden rör sig i en ellips.
Det här måste man ta hänsyn till när man bygger ett sollur, vilket är ganska svårt.
Det finns dock speciella sollur, så kallade analemiska sollur, som fungerar utmärkt med det.
Där placerar man ut pinnen, nämligen sig själv, på en plats som bestäms just utav den här figure 8-figuren.
Man tecknar in den i marken.
Och sen så skuggan kommer att falla på en ellips när man talar om timmen.
Men det kräver en hel del klurighet för att göra ett exakt sollur.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Simblåsan

Simblåsan är ett organ som många fiskar använder. Vad är det bra för?

Transkription40 repliker · 3:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Simblåsan är ett synnerligen märkligt organ som fiskarna använder för att hålla sig balanserade i vattnet.
Trots att det är väldigt användbart för många fiskar så har inte alla fiskar det.
Många bottenlevande fiskar känner inget större behov att orientera sig och en del som lever mitt ute i havet i dess djup har heller inte så stor nytta av det.
Men till exempel den atlantiska mackrillen, den klarar sig bra utan det, framförallt genom att den är ett rovdjur.
Simblåsan är ofta i vägen.
Men många av de fiskar som har den har stor nytta av den.
Den tar upp ungefär 7% av kroppsvolymen hos alla fiskar ute i saltvatten.
Skälet är att ens fiskmedelvikt i saltvatten är 7% mer än vattnet.
Därigenom håller simblåsan dem på plats.
Det här är ett praktiskt sätt att få lyftkraft.
Den har lite gas inuti simblåsan men det är också ett problem.
För sjunker fisken djupare ner kommer simblåsan att tryckas ihop.
Och detta minskar lyftkraften så fisken måste simma för att hålla sig på plats.
Detta är faktiskt inte ett allvarligt problem för det är en så pass liten skillnad.
Däremot blir det större problem om fisken simmar uppåt.
För då kommer simblåsan att utvidgas, lyftkraften ökar och den kommer att tendera att dras uppåt.
Med naturligtvis ganska allvarliga skador som följd när simblåsan blir för stor.
Det här kan lösas på olika sätt.
Vissa fiskar som kallas fysostomer har en förbindelse mellan svalget och simblåsan.
De kan vid behov släppa ut gasbubblor eller snappa luft vid ytan.
Andra kallas fysoklister och har helt slutna simblåsor.
Och detta är mycket imponerande med tanke på att man hittar fiskar med simblåsor även ner till 4000 meters djup.
Och då är trycket inne i simblåsan 400 atmosfärer.
Det är ett intressant problem hur fiskarna gör för att få in de gaser som finns i simblåsan.
Normalt är det en blandning av syre, kväve och koldioxid, precis som i luften.
Även om vissa fiskar verkar vara bra på att ha rent kväve eller rent av anrika ädelgaser.
Det problemet är nämligen det att de gaser som finns lösna i vattnet omkring har förmodligen lägre gastryck än de som finns inne i simblåsan.
Så det skulle tenderas att försvinna ut gas.
Fisken löser det här med ett speciellt organ, rete mirabile, det fantastiska nätet på latin.
Ett kapillärsystem som omger simblåsan.
Genom det här systemet kan den pumpa in och ut gas.
Lösningen är helt enkelt att kapillärerna, tunna tunna blodkäll, ligger parallellt med varandra.
Så att blod som pumpas in löper parallellt med blod som pumpas ut.
Detta gör att den lägre koncentrationen gaser på utsidan höjs gradvis in mot simblåsan.
Vilket gör det möjligt för den att både hålla kvar den och genom vissa kemiska reaktioner tvinga in gas eller ta bort den.
Dessa kapillärer är några av de längsta som finns i djurvärlden och kan nå längd upp till 25 mm hos vissa djuphavsfiskar.
Till skillnad från en halv millimeter som längs till musklerna hos landdjur.
Och simblåsor kan klara upp till 4000 atmosfärer.
Många av dessa simblåsor har dessutom väggar som är förstärkta av guaninplattor som är 20 miljondel centimeter för att hålla syratomerna på plats.
Kort sagt, simblåsan, detta praktiska enkla organ, är häpnadsväckande kraftfullt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Transplantationer

Varför kan man inte byta organ på en person hur som helst? Kroppen känner inte igen det främmande organet och försöker bli av med det. Läkekonsten har dock några knep för att få det att fungera ändå.

Transkription68 repliker · 6:18

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Organtransplantationer har man ju talat om sedan långliga tider. Hur gammal är idén egentligen?
Idén, de första stappande försöken i riktning mot organtransplantation gjordes i Indien före Kristi födelsen.
Då var det i princip plastikkirurger som återskapade näsor. De gjorde en del försök med att flytta över näser från andra.
Hur väl följde ut?
Det gick inte så bra för de hade ju inte koll på det här med att man måste vara nära släkt eller ge immunosuppression.
De blev istället mycket duktiga plastikkirurger och flyttade över hudet från patienten själv till hans nya näsa.
Men jag antar att människor inte gav upp mig idén om att flytta om kroppsdelar.
Nej, det finns dokumenterat i många kirurg- och medicinböcker under framförallt medeltiden försök.
Och de har genomgående varit dåliga.
Även om det också finns medeltida myter som till exempel Sankt Cosmo och Sankt Damian där man talade om hur helgon kunde göra det.
Men det var med Guds hjälp.
Så när började människorna göra framsteg?
Ja, den moderna transplantationskirurgin började egentligen med en fransk kirurg vid namn Alexis Carrell som uppfann ett sätt att skarva blodkärl.
Det är med för att man kan flytta större organ.
Hur kom han på det? Övade han sig på människor först?
Han utsatte väl stackars djur för de här försöken skulle jag tro.
Det var väl egentligen inte något större tekniskt framsteg men han var först.
Och man kom snabbt fram till att det går alldeles utmärkt att flytta över hudbitar och organ mellan tvillingrottor till exempel.
Men alltså om man tar från en mindre närbesläktad råtta så blir det dåligt.
Och detta beror då på att immunförsvaret snabbt angriper det främmande organet?
Ja, för att det är samma immunförsvar som också ger sig på virus i kroppen och förstår inte nyttan med att man har en fungerande njure.
Så när började man kunna hantera sånt här?
Jo, det var Medavar som kom på att om man ger höga doser med kortikosteroider.
Mm, stresshormoner alltså.
Ja, så kan man stressa sönder immunförsvaret så mycket så att det inte är kapabelt att stöta bort ett nytt organ.
Ja, det låter ju effektivt.
Det är mycket effektivt. Problemet är att man stressar också sönder immunförsvaret mot andra infektioner.
Och de tidiga icke-besläktade transplantationerna, de drabbades ofta av svåra infektioner och dog.
Så till en början så ägnar man sig bara åt att transplantera njurar mellan mer eller mindre tvillingar eller extremt nära släkt.
Så när börjar man komma på hur det fungerar just med den här släktskapen och hur man kan hantera dem?
Det var med McFarlane, Burnett och Fenner som 1949 tog de första stegen i riktning mot att beskriva immunohistokemiska komplex som de kallas på sällytorna.
Det man ibland kallar olika vävnadstyper.
Ja, och när de väl hade beskrivit de här vävnadstyperna så kunde man testa och konstatera att inom samma familj, framförallt om man är tvillingar, så har man lika eller identiska immunomolekyler.
Medan icke-släktingar har en annan uppsättning av dessa immunomolekyler.
Vilket gör att immunförsvaret på mottagaren då inte känner igen organet som man får, utan tycker att detta är något hemskt virusinfekterat och det ska stötas bort.
Så vart gick man vidare från det här?
Jo, man byggde vidare på de här framstegen som man hade haft med kortikosteroider och letade upp lite svampgifter som också dämpade ner immunförsvaret.
Och den första riktigt lyckade av de här ämnena heter Sandimmun.
Och det är en norsk svamp från Hartangivida.
Man tog svampgifter från den här svampen och kom på att immunförsvaret mådde dåligt.
Så nu kunde man gå vidare och transplantera njurar även när de inte var släkt?
Ja, och man vågade se också på mer avlägsna organ.
Framförallt hjärttransplantationerna tog fart när man uppfann Sandimmunet.
Hjärttransplantationerna hade man dock vågat börja med redan tidigare.
Det var sydafrikanen Barnard som började 1967.
Han kapade lite forskningsresultat från ett amerikanskt universitet.
Och drog igång alltihopa på väldigt lösa vetenskapliga boliner i Sydafrika.
Men han lyckades.
Det blev ju också en viss kontrovers rörande.
Många talade ju om att nu kränker människan Guds område och mycket annat.
Jo, framförallt så hade han väl låtit bli det här med etisk prövning.
Men man gick ju vidare bortom med bara hjärtan och njurar och började transplantera många andra organ.
Ja, nu för tiden kan man transplantera i princip allting.
Frågan är vad man har för nytta av att transplantera hud.
Normalt sett har man inte det.
Men för bränslekadepatienter är det onekligen nödvändigt?
Mycket nödvändigt.
Man kan också transplantera i hornhinnor, hjärta, lungor, lever, tarm, magsäck.
Och det senaste är att man börjar transplantera armar.
Och här börjar det bli komplext för att man måste få nerverna att växa tillbaka in och ta kontroll på ett bra sätt.
Det gör de fantastiskt nog.
Men nervkirurgin är ett mer spännande och komplext område som vi inte har tid att täcka här och nu.
Men samtidigt har vi fortfarande kvar problemet om man måste hålla nere immunförsvaret så att det inte angriper det nya organet.
Ja, och vi har våra trogna svampar.
Så i framtiden kommer vi kanske få se ännu mer specifika svampgifter för att hantera nya organ.
Oja, och specialdesignade antikroppar mot T-celler och vita blodkroppar.
Så att man får så att säga ett försvar mot immunförsvaret.
Absolut.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Det periodiska systemet

Det periodiska systemet är en tabell över alla grundämnen och är organiserat på ett sätt som tog många forskare åratal att komma på. Hur fungerar det egentligen?

Transkription93 repliker · 6:25

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vi har alla sett den på keminektionerna vid något tillfälle. Affischen med det periodiska systemet.
Men var kommer den ifrån? Vem eller vilka satte sig ner och sa, så här ska det se ut?
Ja, det hela började ju i början av 1800-talet, då Doltons idéer om atomer och grundämnen hade fått genomslag,
men man inte hade någon ordentlig ordning och systematik i kemin.
Det fanns en massa grundämnen, men fanns det någon sorts sätt att kategorisera dem?
Fanns det någon ordning och struktur i dem? Eller fanns bara alla grundämnen, huller och buller?
Var det några, vilka teorier framfördes först?
Ja, man experimenterade med att kategorisera dem efter om deras oxider var sura eller basiska,
men mangan visade sig ha både sura och basiska oxider.
Man provade att kategorisera metaller och icke-metaller, men man hittade genast ämnen som tänd som var lite av båda delarna.
Men 1829 kom Döber Reiner på en idé.
Han märkte att om man tog tre grundämnen med likartade kemiska egenskaper som klor, brom och jod,
och så jämförde man deras atomvikter, alltså hur mycket en atom av ämnet väger,
så brukar nästan alltid ett av grundämnenas atomvikt vara medelvärdet av de två andras.
Något mer? Jag hörde någonting om oktaver också.
Ja, 1864 föreslog engelsmannen Newland att han märkte att om man ordnade alla grundämnen efter deras atomvikt,
som verkar vara någonting viktigt, så blev det så att efter det åttonde grundämnet i serien,
det hade likartade egenskaper som det första.
Det fanns en sorts periodicitet.
Och han tänkte att det här påminner om oktaverna i musiken.
Han blev ganska utskrattad för den idén.
Ja, men den egentliga upptäckaren var ju Mendelev.
Han satte ju då ihop det periodiska systemet som han kom att kalla det.
Själv var han ryss av rätt enkla bakgrunder, yngst av 17 barn.
Men han kom att bli berömd genom just detta periodiska system som tar sig formen av just affischen som vi har sett.
Den såg visserligen lite annorlunda ut, men det har varit förvånansvärt få förändringar sedan hans tid.
Men man har bara i princip passat in nya grundämnen.
Den bygger ju på att när alla kända grundämnen ordnas efter ökande atomvikt så visar det system man får fram en periodicitet.
Och det gick ju igen även i tidigare teorier som du sa.
Och låter observatören förutse egenskaper hos likartade ämnen.
Till exempel så förutsåg ju Mendelev egenskaper hos ämnen som inte ens var upptäckta än.
Han lämnade till och med plats åt dem i sin tabell.
Här stack han ju så att säga ut hakan ganska mycket med det och gjorde till en intressant vetenskaplig teori.
Han sa ju att det finns ett hål i mitt diagram här under aluminium och kisel.
Så här borde det finnas något som liknar aluminium och kisel.
Två oupptäckta grundämnen.
Ja, och dessutom sa han ju att jodd och telur, de hade fel plats.
Det var helt enkelt andra kemister som hade mätt fel.
Också någonting man kan testa och skulle det visas att Mendelev hade fel så kollapsar ju hela teorin rakt av.
Oj.
Men det gör ju också att en bra vetenskaplig teori, de sämsta teorierna kan aldrig motbevisas.
Men den här var modig.
Det är väl hela systemet bygger ju på perioder och grupper.
Ja, idén att man organiserar grundämnen i grupper, det är alltså ämnen som har liknande kemiska egenskaper.
Ett bra exempel är ädelgaserna.
Gaser som inte reagerar med speciellt mycket allt som helium, neon och exenon.
De är mycket lika.
Och detsamma gäller halogener.
Mycket reaktiva gaser och ämnen som klor, flår, jodd och dron.
Så då arrangerar man dem i vertikala kolumner.
Och sen horisontellt har man perioder.
Och det är alltså när man läser diagrammet med ökande atomvikt.
Då går man igenom en serie kemiska egenskaper.
Och sen kommer man ner till nästa rad.
Och då upprepas ungefär samma sak.
Så närbesläktade ämnen hittar man då över varandra.
Men alldeles frågade att man kan se några samband.
Vad har det varit bra för i övrigt?
Till att börja med var det ju en enorm vetenskaplig framgång.
Det visade att kemin hade en sorts logik.
När man hittade de grundämnen Mendeleev hade förutsagt.
Gallium och germanium.
Så var det enormt starkt stöd för systemet.
Det visade att kemin hade vuxit upp och blivit vetenskap.
Men det är också väldigt praktiskt.
För man kan börja förutsäga egenskaper hos okända grundämnen.
Och även använda det för att jämföra.
Om man känner till en kemisk reaktion.
Finns det förmodligen motsvarande.
Om man byter ut grundämnen mot sådana som finns i samma grupper.
Men det här systemet ser ju mycket mer komplicerat ut.
Men till exempel lite rutnät.
Varför konstruerar man inte så?
Ja, Mendelevs original var ett ganska enkelt rutnät.
Men sen har man vecklat ut det på det sätt man normalt ser i kemisalen.
Och det förstod man till att börja med inte varför det fanns en del oregelbundenheter.
Men man har gradvis kommit fram till att genom atomteorins utveckling har de blivit väldigt logiska.
Faktiskt, systemet förutsäger en del om hur atomer fungerar.
Det är ju nämligen så att kring atomkärnan kretsar elektroner i skal.
Och när man ökar atomvikten genom att lägga till en till proton till nästa grundämne.
Så blir det också en extra elektron.
Och de flyttar gradvis in i högre och högre skal.
Och det finns olika mycket plats i dessa skal.
Och det yttersta skalet, hur många elektroner som finns där, avgör de kemiska egenskaperna till stor del.
Och detta leder fram då till periodiciteten.
Genom en period så fylls detta yttersta valens skal på.
Och till sist blir det fullt.
Då befinner man sig vid ädregasarna.
Och sen kommer man ner till nästa rad.
Så när man väl vecklade ut den så blev teorin mera sammanhängande?
Ja, egentligen förutsåg den mycket av vad man senare kom på med inom kvantmekaniken.
En teori som bevisat sig själv.
Ja, eller snarast visat på hur regelbunden naturen är.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Toner och harmonier

Klinkande på ett piano kan vara mycket irriterande, men spelar du ett musikstycke låter det bra i det flestas öron. Det finns en intressant vetenskaplig förklaring varför klinkande är klinkande och musik är musik.

Transkription18 repliker · 1:48

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Musiken är ett ganska intressant område. Det är ju ganska nära förknippat med vår hörsel.
Och då kan man fråga sig, varför upplever vi vissa toner och vissa klanger som vackra och vissa andra som ganska ovackra och falska?
Om man tar till exempel ett piano och så bankar man diverse toner lite slumpmässigt så låter det inte speciellt vackert.
Men om man däremot spelar noter av Bellman så låter det väldigt vackert och fina klanger.
Om man tar en ton, till exempel en låg ton som la la, den har ju då en viss frekvens och en viss våglängd.
Om man då tar och dubblerar den här frekvensen, la la, då får man en oktav som jag kallar det.
Och den här oktaven har ju då en dubbel frekvens.
Och sen finns det då flera så kallade övertoner till den här.
Den tonen kallas för en kvint.
Och den här har ju då tre stycken våglängder.
Tre gånger frekvensen.
Och de här tonerna, kvinten och grundtonerna och oktaven, de klangar väldigt vackert tillsammans.
Så man kan ju fortsätta.
Den andra oktaven och den femte kallas för tersen till den andra oktaven.
En grundton, dess ters och dess kvint, bildar tillsammans just det mest grundläggande akkordet av alla, som kallas för dur.
Och det finner man i alla möjliga kompositioner, väldigt ofta återkommande.
Och just på grund av att det klingar väldigt vackert i våra öron.
Och det har just sin mycket fysikaliska förklaring.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Flygets historia

De tidigaste drömmarna om att kunna flyga gick i kras när stenåldersmänniskan smällde i marken efter ett misslyckat flygförsök vid närmaste stup. Långt senare trodde man att man kunde lyfta från marken om man bara kunde tygla ett moln. Till sist kom vi upp i luften med ballonger, flygplan och segelflyg. Vägen dit var lång...

Transkription77 repliker · 7:17

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det här med flygets utveckling, det är ju en intressant historia.
Det här med bröderna Wright har man ju hört talas om, men hur började det egentligen Håkan?
Ja, det började förmodligen med någon dum liten stenåldersman som bestämde sig för att han kunde hoppa från en klippa och flyga.
Detta misslyckades ju säkerligen, men den egentliga början tog sig i och med bröderna Montgauffier, som experimenterade på 1700-talet med varmluftsballonger.
De gjorde en massa galna experiment tills de upptäckte att det inte var moln som kunde lyfta, utan det var snarare varmluften som gjorde att saker och ting steg uppåt.
Och de lyckades lyfta allt större och större och större varmluftsballonger ända tills någon gång de hade en massa kändisar på besök i sin by.
Hur gjorde de då?
Ja, då körde de iväg den hittills största.
Och ja, de besökande potentaterna såg ju det där och sen blev det en fluga massivt med varmlufts- och ballongexperiment och så vidare.
Hur kom man fram till det här med varmluften, att den ska lyfta?
Nej, det var inte riktigt så. De trodde ju att det var moln. Moln flyger ju. Så vi ska skapa ett moln som ska lyfta.
Det enda problemet var att de gjorde ju alla de här ballongerna i papper.
Och molnet blev ju ofta vått när de lyftade så då blev det bara någon slags pappersmådd kvar.
Till slut så lyckades de genom att bränna en sällsynt illa luktande lösning med bland annat bomull och lite andra grejer få fram torr ånga.
Eller så att säga någon torr rök.
Och då lyfte det utan större problem för då hade de ju fått fram varmluften utan så att säga vätskan som vägde ner varmluftsballongerna.
Det kan vara bra när det är pappersballonger.
Men det här med glidflygning då?
Ja.
Det förekommer att folk kastar sig ut för klippor och försöker glida iväg och så.
Ja, precis.
Ja, det inspirerade jordnäckligt väldigt mycket.
Och det första man tänkte så då att vi ska väl inventera så som det ser ut när fåglarna flyger.
Jag har kanske sett de här filmsekvenserna från sent 1800-tal med folk som cyklar på en cykel försedd med vingar som flaxar och sedan neper ett stup.
Men det fanns faktiskt en hel del framgångsrika glidflygningsexperiment bland annat en tysk namn Lilienthal.
Han gjorde cirka 2000 framgångsrika flygningar i sitt glidflygban.
Det slutade visserligen i en krasch när han dog men ändå.
Det verkade väldigt...
Det låter lovande.
Det verkade som en väldigt stor inspiration för Brönna Wright som skulle komma och sätta upp det första flygplanet.
Ja, när gick det till egentligen?
Ja, det gjorde de på den 17 december 1903.
Så fick de igång den första flygturen som varade i en 53 sekunder eller något eller vad det nu var.
Men i och med det så hade vi fått flygplan.
Deras hemlighet var att de satte på en motor på planet.
Och i och med det så kunde man äntligen få tillräckligt mycket kraft.
Och när människan på cykeln med ringarna som flaxade, han skulle ha behövt flaxa nästan tusen gånger för mycket som hans ben klarade av.
Om man skulle ha fått till det där att lyfta.
Var det krigen som drev på dem?
Ja, i mångt och mycket. Under första världskriget så upptäckte man ju att de var väldigt effektiva för bland annat flygspaning.
Man hade ju inte kunnat lägga på en massa pansar eller något annat eller särskilt mycket vapen.
Eftersom man behövde fortfarande göra planen så lätta som möjligt.
Men för spaning funkade de väldigt bra.
I och med andra världskriget så lyckades man förenkla den här mer tyngre luftkonstruktionen och till och med göra plan i metall.
Fast trä var fortfarande det överlägset bästa byggmaterialet.
Spaning räckas ut på ögon som kamera och hjärna som minne.
Ja, precis. Men om du flyger 2000 meter över ett slagfält så kan du faktiskt se.
Du har ett mycket bättre perspektiv än någon som står på marken.
Helt klart.
I och med att vi fick pålitliga radioapparater och så vidare så de två utbildningarna gick väldigt mycket hand i hand.
Men den kanske största utvecklingen som vi fick från den militära flygsidan var jetmotorn mot slutet av andra världskriget.
Just det.
Där du hade en förbränningskammar och heta gaser som kom ut bak till och drev det framåt.
Men en annan sak är just den här kommersialiseringen.
Vi hade ju posttransporter ända från 20-talet och framåt.
För det var väl de första statliga postbolagen och så som har rika nog att skaffa sitt någorlunda pålitel flygplan.
Och sen då vid 50-talet, tidigt 50-talet så kom de första passagerartrafiklinjerna igång.
Tidigare hade man ju fått förlita sig till tåg eller båt i mångt och mycket.
Ja, och på senare år då, på 60-talet så kom det första överljudsplanet som tog passagerare civilt.
Militärt hade man ju redan kunnat flyga i flera gånger ljudhastigheten.
Och det är väl militären som har drivit på ganska mycket av utvecklingen kan jag tänka mig.
Ja, fast just det här med komfort och möjligheten att ta flera passagerare och så.
Där är ju just den civila luftfarten ledande.
Och en av de senaste utvecklingarna är just det här med ställplan och så vidare.
Som inte ens syns på militärradar.
Och det är de här som speglar bort alla...
Ja, precis. Det byggt på principen att de enbart har plana ytor.
Och sen blir de ju aerodynamiskt minst sagt svåra att flyga också.
Eftersom luftflödet påverkar sig att det bara åker rätt mot en plan yta.
Men det gör ju radarvågorna också.
Så att de bara studsar bort i andra riktningar och kommer inte tillbaka till radarstationen.
Och så flyget har ju haft en ganska lång historia ändå.
Ja, från storhetsvansinniga grottmänniskor till något mindre vansinniga fransmän.
Ända fram till bröderna Wright som faktiskt lyckades med det.
Ja, och så ända fram till ställtplanen på senare ett år.
Och nu håller man med att bygga en enorm Airbus med ett antal, många passagerare.
Ja, utvecklingen går framåt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Ökendjur

I öknen är vatten en lyxvara. Trots detta försöker många djurarter leva där och då för att få fram vatten måste de vara extremt uppfinningsrika.

Transkription38 repliker · 3:22

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det är imponerande hur många djur kan överleva utan vatten i öknen.
Men ett av de mest imponerande djuren är förmodligen kängurrottan som lever i Nordamerikas öknar.
Den kan faktiskt leva enbart på en fast föda och behöver inte dricka.
Och inte nog med att den klarar sig bara på fast föda.
Den behöver heller inte saftiga saker utan klarar sig utmärkt på korn och havre.
Det här låter anmärkningsvärt för kängurrottan är precis som alla andra däggdjur ganska våt.
66% av dess vikt består av vatten.
Lösningen den gör är att den dels naturligtvis sluter inne vattnet väldigt effektivt.
Vår hud är oerhört bra på att vara tät.
Men dessutom så kan den tillverka vatten vid behov.
I nedbrytningen av kolhydrater så bildas det vatten.
Normalt försvinner det genom utandningen.
Men kängurrottan håller kvar detta i mycket hög grad.
Dessutom så koncentrerar den sin urin oerhört mycket.
Betydligt mer än något annat däggdjur.
Det här gör att den blir av med bara 25% av det vatten den producerar genom att äta korn och havre i form av urin.
Nästan allt annat försvinner genom andningen.
Men det visar sig att så länge luftsuktigheten är över 20% och den håller gärna till normalt under dagarna i hålor så kan den hålla tillbaka även det.
Så den behöver inte dricka någonting.
Enda undantaget är när honorna ger dit till ungarna.
Då behöver de lite extra vattentillskott till exempel genom att äta någorlunda saft i grönska.
I annat fall så behövs inget att dricka.
Att undvika uttorkning är annars ett intressant problem.
För de flesta landdjur har lungor vilket är en stor, våt yta som kommer i kontakt med den torra luften.
En ganska vanlig lösning är att ha en luftväxlar i näsan.
Tanken är att man har en olika ytter- och inertemperatur.
När någorlunda sval luft från omvärlden kommer in i näsan så torkar den ut näsmembranen och den luft som kommer ner i lungorna har fuktats.
Detta skyddar lungorna och när man andas ut så kommer den varma luften att kylas ner och därmed fälla ut en hel del av fuktigheten i näsan.
Det här fungerar väldigt bra, framförallt för mindre djur.
För människor är det inte speciellt effektivt.
Kameler som dock har ännu större näsor kan spara upp till 60% av den vätska de förlorar genom andning.
Genom att också avlagra salt och snor i sin näsa som under vila är väldigt bra på att ta upp vatten och därmed hindra uttorkningen.
Men kanske de största mästarna på att undvika uttorkning i öknen är de olika insekter och kvalster som kan ta upp vatten från atmosfären själv.
Vissa lösningar är mycket märkliga.
Ökenkakelackan Arenivaga har till exempel bubbeliknande strukturer vars yta absorberar vattenånga ifrån atmosfären.
Då och då häller den över en vätska med samma saltant som dess eget blod som suger upp vattnet och den sväljer vätskan.
Och cykeln kan börja om.
På det sättet kan den suga i sig vatten ifrån även den tämligen torra ökenluften på morgonen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.