Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.
Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.
Kan man lura folk att omedvetet köpa en produkt? Man har testat att visa upp en reklambild i TV under en mycket kort period, för att se om budskapet i bilden påverkade de som tittade. Bilden visas så snabbt att personen kanske inte noterar den, men har budskapet ändå påverkat personens undermedvetna?
Kan en våg röra sig UTAN att ebba ut? Anders Sandberg kommer till undsättning i svåra frågor.
Är meteorerna en risk för uppföljare till Deep Impact? Eller kan man sova lugnt på nätterna? Vi lugnar dina sinnen.
Har ni har hört våra program, och funderat på hur vi alla får plats i din lilla radiolåda? Vi förklarar att vi faktiskt inte ens behöver vara där. Ledsen för eventuella spräckta illusioner.
Finns slumpen, eller kan man med avancerade beräkningar räkna ut allt? Spännande fråga och olöst mysterium... Som klippt och skuret för Anders Sandberg med andra ord.
Visste ni att jordens första riktiga miljökatastrof är anledningen till att vi kan andas?
Ögat är ett instrument med högre precision än den finaste och dyrbaraste kamera. Tekniken av idag har tagit mycket inspiration av det mänskliga ögat och dess färgseende.
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Vad är färg egentligen? Det är vår upplevelse av ljus av olika våglängder.
Färgen finns så att säga i våra hjärnor snarare än världen.
Och det vi ser av världen är egentligen inte speciellt mycket.
Vi ser varken vitsippans ultravioletta mönster eller sockrets och saltets olika infraröda nyanser.
Det färger vi kan se är ett begränsat spektrum av ljus från kortvåget violettljus, ungefär 400 nanometers våglängd,
till långvåget röttljus vid 690 nanometers våglängd.
Utanför området kan vi inte se färger, men det finns ljus av olika våglängder bortom detta.
Ultraviolettljus som vissa insekter kan se och infraröttljus som ormar och vissa fåglar kan uppfatta.
Ögats näthinna innehåller synceller, tappar och stavar.
Stavarna används mest för mörkerseende. De är inte i känsla för färger överhuvudtaget och i dagsljus så är de inaktiva.
Däremot, tapparna finns i tre sorter. En sort som reagerar mest på röttljus, en sort som reagerar på blåttljus och en för gröntljus.
När vi ser ett till exempel gult föremål så reflekteras ljus av många våglängder in i ögat och det är naturligtvis mest gult ljus som aktiverar de röda och grön känsliga tapparna.
Dessa skickar signaler till hjärnan. Där är olika grupper av celler ger oss en färgupplevelse.
På vägen delas signalen upp i vad som kallas opponentfärger. Vissa nervceller reagerar på om det är gult eller grön, om det är gult eller blått. Vissa om det är rött eller grönt och vissa allmänt på ljusstyrkan.
Det är därför som komplementfärger som blått och gul ger en så stark kontrast. Färgblindhet är faktiskt mycket vanligt, framförallt bland män. 7-8% av alla män har någon form av färgblindhet, medan mindre än 1% av kvinnorna har det.
Då saknas tappar av en viss typ och man kan inte se till exempel skillnaden mellan rött och grönt eller överhuvudtaget se färger.
Det finns dock vissa som kan se extra färger. Linsen är ogenomskinlig för ultraviolett ljus, delvis för att skydda ögat. Men vissa staroperationer byter man ut linsen mot glas eller plast.
Det här gör att ultraviolett ljus kommer igenom och träffar nätinnan. Då kan patienten se en del ultraviolett som en djupviolett färg med en underligt skimmer.
Skimret beror på att ögonbottnen börjar fluorescera. Så vem vet, i framtiden kommer vi kanske att skaffa oss bättre färgseende så att vi kan njuta av de ultravioletta mönstren blommorna visar vägen för insekterna med.
Visste du att nordpolen är en magnetisk sydpol? Jorden är en enorm magnet som byter polaritet var tusende år.
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Jordmagnetismen. Varför fungerar kompasser egentligen?
Alla vet att det beror på det jordmagnetiska fältet, men varför är vår planet magnetisk?
En gång i tiden trodde man att det fanns magnetiska klippor eller stora mängder järnmalm långt upp i norr, men idag vet man att det beror på jordens metalliska kärna.
Tunga ämnen tenderar att dra mot jordens mittpunkt på grund av sin tyngd och under jordens tidiga eror så var den ju halvsmält så att järn och nickel ackumulerades i mitten till en metallisk och flytande kärna.
Man vet att det existerar oerhört starka strömmar som drivs av jordens rotation i de yttre lagen av kärnan och de här samverkar tillsammans med metallen för att producera ett enormt magnetfält.
Jordens magnetfält pekar inte riktigt rakt norrut, utan mot den magnetiska nordpolen som för närvarande ligger i den kanadensiska archipelagen långt upp i norr.
Egentligen är det naturligtvis en sydpol eftersom nordpolen på en magnet tenderar att peka åt det hållet, men det blir ju rätt förvirrande att använda terminologin på det sättet som man talar om den som den magnetiska nordpolen.
Den magnetiska sydpolen ligger precis rakt söder om Tasmanien utanför Australien.
Magnetfältet är faktiskt inte riktigt horisontellt, utan pekar mer eller mindre in eller ut ur jorden.
Om man hänger upp en magnetisk nål på ett snöre kommer det att luta en viss vinkel som kallas för inklinationen.
Vid ekvatorn är den helt horisontell och vid de magnetiska polerna pekar den 90 grader, det vill säga rakt upp eller ner.
Men dessutom är jordens magnetfältet helt jämnt, utan det finns en missvisning på grund av olika bergarter och att själva fältets form kan påverkas.
Till exempel, vid ökad solaktivitet pressas fältlinjerna tillbaka om man får störningar.
Dessutom vandrar polerna en smula. Dels över kortare perioder, då de vinglar omkring några meter per år.
Och dessutom över längre perioder, då jordens magnetfält byts faktiskt totalt.
Med många tusen års mellanrum så försvagas magnetfältet tills det helt försvinner och sedan återuppstår det fast med ändrad polaritet.
Det här har man iakttagit flera gånger genom att analysera mineraler.
Det är nämligen så att när lava stelnar så kommer järnkristaller att ställa in sig efter magnetfältet.
Och man kan upptäcka att olika gamla lavabäddar har olika magnetfältriktning.
Det här kan naturligtvis vara en smula riskabelt eftersom under den perioden så ökar mängden solstrålen som når jordens yta.
Men hittills har det uppenbarligen inte skett några större katastrofer.
Det kan iakttas så långt tillbaka vi har funnit mineraler och verkar som sagt ha skett med en relativt obruten takt.
Förmodligen beror det här på att strömmarna i jordens kärna varierar kaotiskt.
Kort sagt, jordens magnetfält är någonting som finns runt omkring oss hela tiden men vi sällan märker.
Det är förmodligen starkare än mycket av de andra elektromagnetiska fält vi omges av om man inte kommer alltför nära en tv förstås.
Det är någonting som man kan lita på utom vartusende år eller så.
Ljus är både partiklar och vågor. Detta udda fenomen gör gav den äldre tidens forskare rejält med huvudbry. Men de kunde förståss inte få det förklarat av Anders Sandberg.
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Kvantum. Man hör ibland att elektroner är både vågor och partiklar. Hur är det egentligen?
En gång i tiden så trodde Newton att ljus bestod av partiklar som han kallade fotoner.
De rör sig rätlinjigt och bryts i olika material och uppförs allmänt efter mekanikens regler.
Den här teorin fick en del stöd men också en del motargument under 1800-talet.
Man började göra experiment där man upptäckte att det skedde diffraktion.
Att ljus kunde brytas på olika sätt som inte kunde förklaras av partiklar.
Man kunde observera interferens. Det är det fenomen som inträffar när man kastar två stenar i vattnet och vågorna från nedslagen överlappar.
Här och var förstärker de varandra till större vågor. Här och var tar en vågdal av en vågtopp och sammanfaller och vattnet förblir lugnt.
Man kan göra exakt samma sak med ljus och det här var ett oerhört starkt stöd för vågteorin.
Dessutom passade detta naturligtvis ihop med elektromagnetismen som hade utvecklats vid den här tiden.
Vilken sa att ljus var elektromagnetiska vågor.
Man trodde att allting var frid och fröjd ända tills man upptäckte andra fenomen som den fotoelektiska effekten som verkade inte kunna förklaras med vågteorin utan istället med partiklar.
Inom den fotoelektiska effekten så gör ljus som träffar en metallyta att det frigörs elektroner.
Det här är väldigt svårt att förklara med elektromagnetiska vågor men går ganska bra att förklara om det vore partiklar som kommer i diskreta små paket.
Einstein förklarade det här tillsammans med de andra utarbetarna av tidiga kvantmekaniken med att fotoner egentligen både är vågor och partiklar.
Eller snarast någonting som har både våg- och partikelegenskaper.
Man ska inte blanda ihop det här med en sorts blandning av vågor och partiklar utan snarare ser det som en helt ny typ av företeelse i universum.
Ett kvantum.
Kvantum har både våg- och partikelegenskaper.
De kan kollidera med varandra men också gå igenom varandra om de är av olika typ.
De kan interferera precis som vågor.
Men beroende på vad man mäter så kan man observera både partikelegenskaper och vågegenskaper.
Det här låter naturligtvis helt befängt.
Hur tusan kan någonting uppförs på det sättet?
Men måste tänka på att det sunda förnuft vi har lärt oss är bara tillämpart i det vardagslivet vi har.
Den värld vi ser omkring oss.
Normalt ser man varken våg- eller partikelegenskaper hos ljuset och behöver därför inte bry sig om det.
Det är först när man går ner på små skalor eller höga energier man börjar upptäcka hur märkligt det egentligen är.
Till exempel baseras mycket av den elektronik vi använder idag på kvantumens märkliga egenskaper.
Man utnyttjar att neutroner som ofta ses som partiklar också kan fungera som vågor i vissa former av spektroskopi där man undersöker kristall av olika proteiner.
Man har till och med kunnat skapa kvantpunkter.
Små gruppar där man låter en elektron röra sig som man sedan skannat av med känsla instrument.
Då får man se att gruppen uppför sig som om det var en plaskdamm med vågor på ytan.
Den här vågen är en elektronvåg. Elektronerna har spridit ut sig över kvantpunkten.
Kort sagt, det här är en vältestad teori. Det är inte något som är gripet ur luften.
Trots det har naturligtvis många grubbrat väldigt mycket av vad det är egentligen kvantmekaniken säger.
Många olika märkliga tolkningar har gjorts.
Men slutsatsen behöver vara den att världen behöver inte se ut som vi vill. Världen ser ut som den själv vill.
Vad finns i ett svart hål? Varför kan man inte komma ur det om man råkar trilla i och varför är det olämpligt att byta ut sin soptunna mot ett svart hål. Låt oss upplysa mänskligheten ... igen.
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Svarta hål. Vad är så tätt att inte ens ljuset kan smita?
Alla himlakroppar har en flykthastighet, en hastighet man måste ha för att kunna lämna dess gravitationsfält.
Rör man sig långsammare så faller man ned igen.
Ju tätare himlakroppen är desto högre blir flykthastigheten.
Jorden har ungefär 11 km per sekund som man måste övervinna för att komma ut i rymden.
Men man kan tänka sig en himlakropp så stor och tät att man måste röra sig snabbare än ljuset för att lämna den.
Men enligt relativitetsurin kan ingenting röra sig snabbare än ljuset så den himlakroppen skulle inget kunna lämna.
En gång i tiden var det här naturligtvis bara spekulationer men idag är astronomer och fysiker rätt säkra på att sådana kroppar existerar.
Svarta hål.
Einstein visade 1915 med den allmänna relativitetsurin att tyngdkraften kröker rum och tid.
Klockor i ett starkt gravitationsfält sakta faktiskt ned sig.
Och det här har man mätt på jorden genom att placera två exakta atomur på botten och toppen av en hög skyskrapa.
Den nedre klockan saktade sig lite jämfört med den övre.
Mycket lite med tanke på att jorden trots att en ganska lätt himlakropp men det var ett exponentiellt bevis för relativitetsteurin.
I ett svart hål skulle gravitationsfält vara så starkt att klockan skulle stå stilla.
På samma sätt har man noterat att solen böjer stjärnljus som passerar nära dess kant.
Ett svart hål däremot skulle kunna fånga upp det helt och hållet.
Man tror att svarta hål bildas när massiva stjärnor kollapsar.
Normalt så håller den inre strålningen av en stjärna upp, stjärnans radie.
Och när den kontraherar så hettas den upp och expanderar igen.
Men när en stjärna får slut på bränsle så finns det risken att den kollapsar ihop, blir allt tätare men inte kan producera mer strålning utan tätnar ännu mer, kollapsar snabbare och snabbare tills den imploderar till ett svart hål.
Vad som händer med stjärnans materia vet man faktiskt inte.
Den pressar samman till en oändlig tätighet, en singularitet där fysikens lagar som vi känner om inte gäller.
Någon annan naturlag måste ta vid.
Men ingen kan se detta, för runt hålet finns händelsehorisonten.
Ingenting innanför den här radien kan komma ut, så den ser ut som en totalt svart skiva.
Runt den kröts ljuset så mycket att stjärnhimlen verkar bilda ringar runt den.
Det är ljus som har passerat från avlägsna stjärn som gjort ett par varv och nästan fallit ner i hålet innan det lyckas lämna det och träffa betraktarnas öga.
Ett nedfallande förmål verkar stanna i tiden när det närmar sig horisonten.
Men en betraktad här som följer med det fallande förmålet skulle inte märka någon som helst effekt på sig själv.
Bortsett från att resten av universum verkar snabbas upp allt mer och att till sist når tidens slut i samma ögonblick som når singulariteten.
Det här är nog en resa man inte kan göra eftersom gravitationskrafterna är så starka att man skulle dras ut till en tunn spagettitråd av en atomsk tjocklek och samtidigt pressas ihop.
Så att det är ingen resa man kan rekommendera.
Allt överhuvudtaget, svarta hål var ända fram till nyligen någonting som man trodde var väldigt teoretiskt och kanske inte ens fanns.
Men nu börjar man bli rätt säkra på att det finns i många galaxer kärnor.
Galaxen M87 till exempel är en enorm galax i Virgo-hopen som till och med absorberar andra galaxer.
I dess mitt har Hubble-teleskopet observerat en skiva av gas där stjärnor verkar dras ner i något som verkar vara ett ofattbart stort svart hål.
Man tror även att det liknande svart hål finns i Vintergatan.
Det är dock ganska långt borta så det är ingenting att oroa sig för.
Svarta hål är nog de märklaste fenomen vi känner till i astronomin idag och vi lär oss ständigt allt mer av genom teleskop och fysiska beräkningar.
För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.