Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Slavar och utveckling

De flesta lär sig i skolan att man använde slavar för att bygga upp pyramiderna. Genom tiderna har brukandet av slavar både allvarligt hindrat och skyndat på utvecklingen på gott och ont. Hur hänger detta ihop?

Transkription115 repliker · 8:52

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Håkan, du hade ett väldigt intressant ämne att prata om idag.
Ja, jag hade tänkt med slaveri och utveckling.
Slaveri och utveckling, tar inte de ut varandra?
I vissa fall ja, och på senare tid så kan det faktiskt stämma.
Men ta exempelvis i Egypten, där gick de mycket hand i hand.
Ja, det kan jag i och för sig tänka mig.
Pyramiderna hade knappast byggt som de inte hade haft tillgång till så många slaver.
Ja, om vi ser på Egypten, det hela började ju med att de fick kontroll över vattenflödet i Nilen.
Och den som kontrollerade vattenflödet kontrollerade ju alla de här människorna som berodde på vad odlingarna gav.
Och den människan var ju faro.
Och då kunde han ju helt plötsligt säga till dem att göra andra saker än just bara överleva för dagen.
Till exempel bygga en pyramid, bygga en stad och sitta och tänka på.
Han kunde ju avlöna folk med överskottet som jordbruket gav och få dem att sitta och tänka och sådär.
Så att alla de här byggnadsverken, de hade ju knappast varit möjliga att utveckla utan?
Utan ett visst slaveri.
De här byggnadsverken uppfördes ju under de torra säsongerna då det inte var lönsamt att bedriva jordbruk.
Men om vi går vidare i så fall.
Slaveriet längre fram i tiden.
Om man går till antiken till exempel.
Vad hade den för inverkan där?
Där var det ju i mångt och mycket en uppdelning av teori och praktik.
Slavarna hanterade ju allt det praktiska.
De uppfann kanske en del nyttiga mekanismer.
Men de hade ju absolut ingen motivation för det.
För allt de fick var ju mat för dagen och kläderna på kroppen.
Och det fick de ju oavsett.
Ja, precis.
Men herrarna som de jobbade åt brydde ju inte särskilt mycket om var allt det här välståndet kom från.
De visste ju bara att jag behöver inte arbeta.
Nej.
Var det inte det här som gjorde att filosoferna började utvecklas att de kom?
Ja, mycket det är att de kunde sätta sig hela dagen och tänka.
De behövde inte ägna sig allt åt fysiskt kroppsarbete.
För de flesta var ju rika och hade mycket rika välgörare.
Så de hade helt enkelt tid att sätta sig och tänka.
Ja, precis. Och i och med att de inte ägnades åt kroppsarbete så blev de ju i längden mycket föraktfulla inför det.
Det var slavgöra. Det var ingenting som en friman ägnades åt.
Men som sagt, den mer praktiska tekniska utvecklingen, den gick ju inte särskilt mycket framåt under den tiden.
Nej, inte så värst. Det var nästan bara Archimedes och i viss mån Aristoteles som man tänker på i sådana termer.
Aristoteles var väl mer att man skulle observera.
Men kanske inte så mycket experimentera.
Nej.
Vill du ha en gå vidare ändå?
Ja, till Rom kanske.
Ja, romertiderna.
Ja, där ser vi ju något nytt.
För där romarna hade ju en helt ekonomisk syn på det här med slaveriet.
Om vi tänker på Rom så började det som en enda liten stadsstat.
Och som sedan lade under sig hela italienska halvön och därefter Europa.
Och det är stora delar av Afrika och Egypten.
Och det verkar ju inte ha inverkat på att uppfinningsrikedomen minskade något särskilt där.
Det är bara att jag har sagt produkter.
Ja, visst. Och nyckelstensbågar och allt det där.
Men hur kom det sig i så fall att det blev så mycket utveckling där?
De hade som sagt en ekonomisk syn på det här med slaveriet.
Eftersom de som var de mest framstående i andra delar av riket som inte var födda inom stadsstaten Rom.
De behövde ju också kunna bli medborgare.
Och lösningen var ju att lägga upp tillräckligt mycket med pengar så får du bli medborgare.
Till och med en slav kunde alltså köpa sig fri och bli en fri medborgare.
Och det gav ju lite mer motivation då antar jag.
Ja, man såg att det fanns någon form av social rörlighet.
Att man kunde bli belönad för sina ansträngningar.
Och det hade kanske en stor effekt på att Rom lyckades så väl som de gjorde.
Men ja, Rom följ ju.
Och sen kom medeltiden.
Medeltiden kallas ju egentligen för The Dark Ages eller den mörka medeltiden.
Men stämmer det egentligen?
Ja, de brukar ju ställa upp en motbild mot det här och peka på att det faktiskt fanns massa tänkare och sånt.
Allt det vi har av bokskrivarkonst och sådant kan vi ju nästan spåra tillbaka till medeltiden.
Indelning, meningar, uppdelning i ord till och med.
Men om vi ser på träldomen under medeltiden så exempelvis efter Romarikets fall så var ju slaveriet bunden till en särskild plats.
Rörelsen var ju mycket låg.
Man brukar ju förklara det som att i utbyte för en adelsman eller någon sånans beskydd så gav trälarna eller de livegna sitt arbete.
Men å andra sidan så gav väl träldom på den här tiden, det gav ju möjlighet till pilgrimsfärder.
Intressant.
Ja, jag vet inte hur många trälar som faktiskt fick åka på en pilgrimsfärd.
Nej, det var nog inte sådana.
Men det viktiga att tänka på är att det fanns ju element för social rörelse under medeltiden.
En av dem var ju kyrkan, att även en låg bonde kunde bli pastor och sedan arbeta sig upp genom den kyrkliga hierarkin.
Handeln som kom igång på allvar under medeltiden och sedan verkligen tog fart under renässansen.
Och just det här med pilgrimsresor.
De, jag tror det var så mycket som en femtedel av Europas befolkning som var på en längre eller kortare pilgrimsresa vid varje givet tillfälle.
De åkte till Trondheim, Santiago, de Compostela.
Ja, naturligtvis Jerusalem.
Ja, självklart.
Men ibland var det liksom bara till Heliarkällan en kilometer bort.
Men det räckte väl. De stötte ju på nya människor.
Ja, precis.
De såg nya lösningar.
Ja, om någon från söderna reser upp till norr så ser han ju hur de löser problem där uppe.
Men det var ju mer slaveri vi pratade om.
Men man kan ju komma fram till lite längre fram i tiden och gå in på det amerikanska slaveriet.
Eller det som hände under, i Afrika.
Ja.
Vad den hade för inverkan.
Ja, slaveriet i USA som sådant.
Det hade ju en massa effekter.
Om man tänker på att i de norra delstaterna där slaveriet inte alls var så vanligt.
Det förbjöds till och med eller avskaffades.
Där var det ju mycket mer industrialiserat.
Medan i söder så var det mest jordbruk och bomullsplantage.
Och jordbruk på den tiden var ju mycket så att säga arbetsintensivt.
Det vill säga att man använde massvis med personer för att få ett jobb gjort.
Men var det inte så att söder var väldigt rik på den tiden?
Jo, visst var de rika.
Men slavarna räknades ju med i den rikedomen så att säga.
Och det blir ju att man sätter ett pris på människor.
Men egentligen så kan man dra samman allt det här till att i stort sett så sätter faktiskt slaveriet en hämmare på utvecklingen.
Ett allvarligt krogben.
USA blev ju ingen riktig industristat förrän de hade koloniserat österut och just avskaffat slaveriet.
Vilket tvingade söder och även de arbetsgivare uppe i norr att ge folk, även om det var oskäliga, så ändå någon form av lön.
Och det fick julen att börja sänga.
Det krävs frihet för utveckling.
Verkar så i alla fall.
Ja, det där kan vi väl avsluta.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Resistans och virulens

Kroppen för en evig kamp mot virus och bakterier. På senare tiden har medicin som penicillin kommit till människans hjälp, men den för med sig ett allvarligt problem : resistans. Bakterierna överlever kuren.

Transkription158 repliker · 11:22

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Resistens och virulens.
Sjukdomar är ju egentligen livsformer i allmänhet.
Det är bakterier, virus, svampar och annat otyg som ger sig på våra kroppar.
Men de flesta livsformer håller ju på och evolverar.
Evolverar också sjukdomar?
Ja, även sjukdomarna evolverar.
De är ju levande varor så precis som vi.
Och tyvärr är vi deras mat.
Men man kan ju misstänka här att det blir en sorts tävling här.
Människor som har ett bra immunförsvar klarar sig bättre att få fler barn.
Så man kan räkna med att vi borde evolvera mot att få starkare och starka immunförsvar.
Och detta kommer ju då sjukdomarna få tävla mot.
Den sjukdom som bryter igenom immunförsvar är effektivt.
Bör ju också klara sig bra.
Ja, samtidigt så är ju immunförsvaret...
Sjukdomen och immunförsvaret utvecklas ju tillsammans.
I en ädel? Nej, inte riktigt.
I en riktigt dirty fight med varandra.
Alla medel är tillåtna.
Alla medel är tillåtna.
Och resultatet av den här utvecklingen är att bakteriernas och virusernas utveckling går framåt.
De blir effektivare och effektivare.
Men samtidigt utvecklas ju immunförsvaret.
Tävlingen ligger ganska lika om de är i tillräckligt mycket kontakt med varandra.
Däremot om man råkar på en sjukdom som man själv och ens förfäder aldrig haft en chans att råka på så kan man råka väldigt illa ut.
Mässling och smittkopper är ju hos de stackars indianerna i USA.
Det är helt fatalt att få en snua som man aldrig träffat på.
Där ser man ju vissa fördelar med att leva på en stor kontinent som Eurasien där folk har rest runt och fört med sig sina sjukdomar.
Vi har visserligen haft till exempel digerdöden.
Men å andra sidan så har det inte varit så farligt att komma i kontakt med de isolerade folken på andra kontinenter.
Det har ju faktiskt varit Eurasien som har stått för den stora biologiska mångfalden vad gäller sjukdomar och början av sin blotta närvaro utplånat konkurrenterna i de nya kontinenterna.
Ja, nu för tiden har man ju antibiotika som hjälper ganska mycket.
Men det har ju börjat dyka upp antibiotikaresistenta bakterier.
Ja, de antibiotikaresistenta bakterierna har ju alltid funnits.
I och med att majoriteten av alla antibiotika vi har idag är stulna, lånade.
Eller på annat sätt införskaffade ifrån naturen.
Till exempel, ja, huvudsakligen svampar.
Mögel.
Och det innebär ju att i bakteriepopulationen så har det alltid funnits bakterier som har varit specialiserade på att bo och leva på svampar.
Det är ju de som svamparna har utvecklat sin antibiotika mot.
Men de här bakterierna har ju inte haft någon speciell konkurrensfördel förrän vi började med att använda antibiotika i människor.
Tvärtom har det ju varit ett problem om det inte finns så mycket penicillin runt om att gå omkring och bära på gener och proteiner som skyddar den.
Ja, det är ju klart onödigt att slösa energi på det.
Och bakterierna är väldigt medvetna om sin energislöseri.
De är mycket noga med att inte göra någonting onödan.
Eller snarast, de bakterier som gör något är onödan.
De får inte så många ungar.
Ja, de får väl lika många ungar men de förökar sig långsammare.
Och det är ju förökningshastighet som gäller när man är bakterier.
Oja.
Så nu har vi alltså då ett urval för att stå emot penicillin och andra antibiotika.
Ja.
Och det ska ju fortfarande inte vara så stort problem om det bara var de bakterier som från början hade resistenta gener som var resistenta.
För många av dem är ju bara svampätare och inte något som ger sig på oss.
Exakt.
Problemet är att trots att bakterier är små ensädliga saker så kan de ändå ha sex.
Aj då.
Det är nämligen så att vissa bakterier har DNA som mer eller mindre parasiterar på bakterien på något vis.
Som kodar för proteiner som gör att bakterien kan utbyta plasmider, det vill säga små DNA-sement, med andra bakterier.
Så den här könliga plasmiden, DNA-snutten, kan helt enkelt överföra sig själv från en bakterie till en annan.
Genom att den tillåter bakterierna sex med en annan bakterie.
Och på de här plasmiderna antar jag att det kan följa med gener för till exempel antibiotikaresistens?
På den plasmiden, eller i och med att det här är ganska icke-selektivt.
Det de här sexplasmiderna gör är att de öppnar en kanal mellan en bakterie och en annan.
Helt enkelt ett rör.
Och i det här röret så kan det rinna iväg små plasmider.
Huvudsakligen då den här sexplasmiden själv, men även andra plasmider.
Och bakterierna har inte så himla god koll på vad som händer i sitt DNA.
Så att delar av DNA kan ibland knoppa av sig i en liten cirkelform i DNA-snutt.
Och kan då rinna med.
Det låter lite grann som alla byter med alla.
Alla byter med i stort sett alla.
En del bakterier är ju inte mottagliga.
Det får man kanske vara glad för.
För jag antar att det här innebär att i en miljö där det förekommer mycket antibiotika,
de som inte är resistenta av, men de som är resistenta, delar glatt med sig av sina plasmider.
Oja.
Det är det som händer i tarmen till exempel.
Jaha.
Det finns naturligt i tarmen bakterier som är resistenta mot i stort sett allting.
De har dock normalt sett inte någon större tendens att dela med sig av sin genom.
Men de kan under vissa omständigheter smittas mer eller mindre med den här plasmiden som gör att de kan ha sex.
Och då kan det hända att de här enterokockerna som de heter delar med sig av resistenta plasmider till mer farliga bakterier.
Och i och med att enterokockerna är i stort sett multiresistenta redan från början,
det går i princip inte att göra tarmen steril.
Därför att bakterierna är för seglivade.
De tål antibiotika.
Och de kan dela med sig.
Och om de då råkar dela med sig till det som är en av de farligare bakterierna, till exempel stafelokocker,
som står för mycket av de farliga sårinfektionerna till exempel,
då har vi helt plötsligt förts tillbaka till medeltida nivå.
En böld är livsfarlig.
Aj då. Så vad ska man göra åt det här?
Använda mindre penicillin?
Använda mindre penicillin. Använda penicillinet rätt.
Till exempel, det farligaste situationen som finns är för att selektera fram penicillinresistens.
Så om man har en population av bakterier som inte har varit exponerade, utsatta,
så finns det i denna mängd av bakterier en liten delmängd som har resistens.
Och de kan vara då lite grann resistenta.
Så att om man då utsätter dem för en ofullständig penicillinkur,
kanske bara tar de två första dagarnas tabletter,
känner sig bättre, slutar och sparar resten till en annan gång,
då dödar man av majoriteten av bakterierna,
medan de här som är lite resistenta,
de har överlevt de första två dagarnas penicillinbehandling,
men skulle kanske dö ut om man gav den fulla tiddagarsbehandlingen.
Men eftersom man slutar för tidigt så överlever de.
Och titta, de har inga konkurrenter.
Alltså befolkas kroppen med bakterier som har delvis penicillinresistens.
Så Sun Tzu hade rätt, ska man vinna ett slag, ska man vinna det fullständigt, inte bara delvis.
Ja, för att nästa gång när man fuskar så blir de ännu lite mer resistenta.
För en delmängd av de här delvis resistenta är mer resistenta.
Och nästa gång man tar en penicillin, det är ju de som överlever.
Och när det här har gått tillräckligt många generationer,
till exempel på ett amerikanskt sjukhus eller annat ställe där man fuskar med penicillinet,
då har vi helt plötsligt multiresistenta bakterier.
Låter rätt illa.
Sen finns det ju en annan faktor också där bakterierna evolverar.
Och det är ju virulensen.
Alltså hur sjuk blir man av bakterien?
Hur dödlig är den?
Ja, det är ju en annan evolution.
Och det är helt enkelt en bakterie som är för effektiv på att ha gällt din värld.
Den kommer ju hamna i jorden tillsammans med världen.
Och där trivs den förmodligen inget vidare.
En liten stund, men i längden, nej.
Så därför borde ju med tiden sjukdomar bli mildare och mildare.
Därför att den som är riktigt dödlig, ja, den får inga värdar.
Både det och att värdarna, de som överlever, är ju resistentare.
Men det finns en haka här.
Och det är väl om det finns en vektor, alltså något som överför från värld till värld.
Till exempel myggor eller smutsigt vatten.
Ja, då är helt plötsligt kopplingen mellan att världen överlever och bakterien eller virusets fortsatta levnad inte alls lika stark.
Tvärtom så är det ju bra då.
För om världen går och avlider i ett vattendrag så, ja, då kan man ju sprida bakterien över väldigt stora volymer av vatten som sedan dricks av väldigt mycket folk.
Och då är det ju snarst en fördel att ha ihjäl folk på fläcken så att de trillar ner vattendraget och sprider det ännu mer.
Inte nog med det, så är det ju det att även en mindre virulent form av bakterier blir utkonkurrerad av mer virulenta bakterier i det här fallet.
Den snälla versionen kan inte konkurrera mot en elaka om den elaka kan spridas med ett enda myggbett.
Det är sant.
Och där har vi ju malaria.
Men det här låter ju då som att man måste hitta metoder att så att säga bromsa bakteriernas evolution gentemot vår egen.
Det är nog ganska svårt.
Det man kan göra istället är att sätta sprutt på sin egen evolution.
Inte genom att föröka sig själv och utsätta sig för stora mängder bakterier.
Det tar lite för lång tid.
Men vi har ju faktiskt ett immunförsvar som kan adaptera till omgivningen.
Så genom att utsätta sig för sjukdomar så får man mer alert och kompetent immunförsvar.
Vi brukar ju fuska då och vaccinera oss.
Men det är då en sorts immunförsvarens allmän bildning så att säga.
Det är inte allmän bildning.
Det är mycket specifikt att vi i vaccinet så har vi delar av bakterier eller virus upptuggat på ett sådant sätt att bakterien och viruset är döda.
Men de viktiga delarna som immunförsvaret attackerar och urskiljer bakterien eller viruset på de finns med.
Då tränar vi immunförsvaret i hur man anfaller den här sjukdomen utan att vi än skulle vara sjuka.
Så det verkar alltså vara nyttigt att resa runt och skaffa sig så att de många upplever sig både för hjärnan och immunförsvaret.
Oja.
Och till exempel jobba på ett sjukhus.
De som jobbar på infektionsklinikerna är mycket sällan sjuka.
Deras immunförsvar är vältränade.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Ozon

Hur farligt är ozonhålet över Antarktis egentligen? Är det människans fel att det finns överhuvudtaget? Vad gör ozonet som är bra för oss.

Transkription96 repliker · 6:13

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

De senaste åren och även idag så talas det väldigt mycket om ozonlagret och rädslan för att ozonhålet ökar.
Men jag tror inte att alla förstår vad det egentligen handlar om.
Skulle du kunna beskriva det lite närmare Anders?
Mycket kretsar kring ozon som är en gas som består av tre syreatomer som bildar molekyl.
Vanligt syre bildar molekyler som består av två syreatomer som hänger ihop.
Men det här är trevärt syre så att säga.
Men hur kommer det sig att det bildar tre syreatomer som slås ihop?
I allmänhet är det så att syre föredrar ett lägre energitillstånd.
Nämligen den tvåatomiga gasen.
Men till exempel vid elektriska urladdningar som när vi är osknedslag och liknande.
Eller när det förekommer mycket energi, till exempel ultraviolett strålning.
Så kan det hända att de slits sönder.
Och då är det två stycken ensamma syreatomer som på jakt efter något att binda sig till.
Och då kan det hända att de krockar med en syremolekyl och slår sig ihop.
Det här är en ganska instabil gas.
Den reagerar väldigt gärna med någonting annat.
Men det är just därför som ozonet är viktigt för oss.
Men ozon, det finns ju inte särskilt mycket här nere vid marknivå.
Nej, det är knappt någon miljondels procent här.
Men ozon, har inte det en väldigt speciell doft också?
Eller lukt?
Man känner ju till exempel elektriska urladdningar och sånt.
Och det är ju därifrån den har fått sitt namn.
Men det är alltså en ganska obehaglig doft och det är inte en nyttig gas att ha omkring sig eftersom det så gärna reagerar.
Nej, det kan vara lite farligt.
Men i det här fallet så talar vi om ozonlagret.
Mm.
För högre upp i atmosfären finns det mer ozon.
Det är ju nämligen så att där uppe så är solskint starkare.
Och vi har mer ultravillett strålning som kan träffa då syremolekyler, slå sönder dem och leda till bildningen av ozon.
Och resultatet av det här är ett skyddande lager för det går åt energi för att ta och bryta upp syremolekylerna.
Och ozonet i sin tur, när det träffas av ultravillett strålning så går det också åt energi för att bryta upp det.
Och den här processen skyddar då markytan mot skadlig ultravillett strålning.
Men hela den här processen, vart tar energin vägen?
Den leder till värme. Det är nämligen så att ozonlagret värmer upp stratosfären.
Den blir varmare ju högre upp man kommer.
Men jag har för mig att det blir kallare ju högre upp man kommer i atmosfären.
Ja det är sant. Men bara den nedersta delen, det man kallar troposfären, när man är uppe och flyger så ser man att det bildas iskristall på fönstren.
Men det beror då på att ju högre upp man kommer desto mindre luft finns det ovanför en och desto effektivare kan värme stråla ut i rymden.
Men ovanför troposfären, där ligger stratosfären och där ligger ozonlagret som värmer upp den.
Och det blir alltså varmare ju högre upp man kommer.
Men vad handlar det så här hela den här debatten om? Vad är det som folk är så rädda för?
Ja problemet är ju det att skulle ozonlagret skadas så kommer mer ultravillett strålning ner till marken.
Och det finns anledning att tro att vissa molekyler kan ha en katalytisk effekt och förstör ozon.
Som vilka molekyler då?
Ja kvävoxider är ju en anledning då.
Man oroar sig till exempel när Concorde kom att den skulle flyga högt upp och sprida kvävoxider.
Och det är nämligen så att kvävoxiderna då kan reagera på komplicerade sätt med syroozon.
Så att ozonet bryts ner men kvävoxiderna finns kvar.
Andra ämnen som är oroande är hydroxylradikaler och framförallt klor.
Är inte det det som kallas för frioner?
Ja frioner det är föreningar mellan kol, klor och fluor.
Och det intressanta med dem är att de kan inte brytas ner biologiskt ner på marken.
Och det finns heller inga kemiska processer som bryter ner de här.
Men uppe i stratosfären där träffas de ultravillett strålning och då kommer kloratomerna loss.
Och kloratomer kan bryta ner ozon.
Och de snabbar på då den processen när ozon naturligt bryts ner.
Normalt så kommer en ozonmolekyl att klarsatmosfären ungefär ett års tid.
Men genom klor går den här processen att ta bort dem snabbare.
Men hur pass illa står det till idag egentligen?
Hur pass mycket är det som människor har orsakat av det här?
Man har uppskattat och här är vi naturligtvis väldigt osäkra uppskattningar till att det är omkring 2% minskning i ozonlagret.
Och beroende på hur man ser det så kan man säga att det är mycket eller lite.
Men det är ozonhålet som verkligen har folk oroade.
Men ozonhålen vet jag att de ligger borta i polerna då.
Men hur stor risk är det egentligen? Hur pass fadet är det?
Ja det är lite svårt att säga faktiskt.
Det beror nämligen väldigt mycket på.
Ozonet varierar ju väldigt mycket på latitud var man är på jorden.
Finns det exempel mindre ozon vid ekvatorn än uppe vid 60 grader.
Eller 60 graders latitud där Stockholm ligger.
Men ju längre norrut man kommer, eller söderut, desto starkare blir årstidsvariationerna.
Det kan variera med 40% i Sverige.
Men längst norr och söderut, där under polarnatten finns det ingen ultraviolett strålning.
Det gör att det inte bildas något nytt ozon.
Samtidigt kan katalysatorerna arbeta och bryta ner ozonet.
Och framförallt över Antarktis bildas alltså en virvelström där luften bara kretsar runt polen.
Så där kan ozonhalterna sjunka väldigt djupt ner.
Och det var det här man kallade ozonhålet.
Och det här verkar då ha blivit värre över senare år.
Däremot är det inte uppenbart hur stor effekt beror då på mänsklig påverkan.
Det är förmodligen rimligt att anta att det existerar naturligt en sorts ozonhål.
Men gör människorna mycket värre?
Och skulle det kunna sprida sig?
Ja, den är frågan.
Det finns ju en del tecken som tyder på att det finns gränser till exempel hur stora ozonhålen kan bli.
Över norra halvklotet så sker en liknande virvelström som över Antarktis.
Men den är svagare därför att det finns mer kontinenter.
Och vad som händer är ofta att den här virveln blir lite oval.
Och blir den tillräckligt oval kommer delar av den ut söderut så att den kommer in i solsken.
Och då bildas nytt ozon och det verkar inte bli ett lika allvarligt ozonhål.
Men över Antarktis kan det då bli starkare och den kan suga i sig tänkbart ozon från resten av atmosfären.
Så man vet alltså inte egentligen hur farligt det är?
Nej, det är svårt att avgöra. Det krävs betydligt mer forskning om det.
Men faktum är att risken finns ju där.
Det gör det. Men frågan är ju, är det här en global risk eller en lokal risk?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Norrsken

De är vackra och mystiska. Norrsken som namnet antyder är vanligast i norr, och mycket vackra. Vad beror de på?

Transkription64 repliker · 3:44

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det är vackert. Det är gåtfullt. Men vad är norsken egentligen?
Norsken är ljusfenomen man nattetid kan se i närheten av polerna.
Man kan tänka sig gröna och rödaktiga slöjor som rör sig sakta uppe på himlen.
Men vad är det som skapar det här ljusfenomenet?
Ja, för att förstå det måste man titta lite grann på var jorden befinner sig i förhållande till solen och vad solen har för sig.
Solen sänder ut en solvind.
Vad är en solvind för något?
Solvinden består av laddade partiklar. Elektroner, protoner, en del atomkärnor som blåser sig utifrån solens yta.
De rör sig utåt med en ganska hög hastighet.
Så det är som strålning då ungefär?
Ungefär, fast det rör sig långsammare än ljuset ifrån solen.
Men jorden har ett magnetfält. Laddade partiklar som hamnar i ett magnetfält böjs av.
Så när solvinden kommer i närheten av jorden så möter den jordens magnetfält.
Och där inträffar en sorts kollision.
Partiklarna böjs av runt jorden. Man får en chockvåg ungefär som en båt i strömmande vatten.
Så mycket av solvinden åker vid sidan av jorden.
Så alla de här partiklarna dras mot polerna?
Ja, eller inte alla. Men en del blir fångade.
För om man har en magnetisk fältlinje.
En laddad partikel kommer att börja snurra runt den så att säga.
Och om man tänker på hur jordens magnetfält ser ut.
Det är som om det fanns en stor stavmagnet gömd inuti jorden.
Så vid ekvatorn löper det horisontellt. Det löper längs med marken.
Så dit kommer inte partiklarna. Men vid polen löper de ner mot marken.
Så partiklarna kan komma närmare jorden.
Så de går mer rakt ner där?
Just det.
Och när de kommer tillräckligt nära jordens atmosfär finns det en viss chans att sådana här partiklar korriderar.
Med atomer uppe i atmosfären.
Och då skapas det här skenet då?
Just det. Vad som inträffar till exempel en elektron med hög energi kommer farandes.
Om en stor fart drämmer in i till exempel en kvävatom.
Den kanske slår till någon av de andra elektronerna som hoppar upp och ner.
Och det producerar då en ljussignal.
Beror styrka på de här kollisionerna då på vilket färg norrskenet blir då?
Just det. Den röda tonen man kan se ibland.
Den beror då på kollisioner högt upp i atmosfären.
Och det är då partiklar som har ganska lite energi.
De kommer inte ner så långt på grund av magnetfältet.
Och producerar då det här svaga eller ganska ibland rätt intensiva röda färg.
Mer energirika partiklar de kommer längre ner i atmosfär.
Och lyser grönt när de träffar kvävatomer.
Ja.
Och norrskenet då det kan sträcka sig för hundratals kilometer upp.
Från rundfärgen kan man alltså se att de här draperierna man ser.
De sträcker sig alltså högt upp över polen.
Så det börjar redan på en rätt så hög nivå?
Oh ja.
Och det är ju också aktivt dagtid men man ser det inte så mycket på grund av allt annat ljus.
Det finns alltså en oval utav norrsken ganska permanent kring polerna.
Så det finns vid sydpolen då också?
Just det.
Då kallar man det för sydsken.
Ja.
Och det här beror ju då väldigt mycket på hur mycket norrsken man ser på hur aktiv solen är.
Så vid olika årsdygn så blir det olika?
Ja.
En smula.
Men framförallt så beror det på hur aktiv solen själv är.
Var jorden befinner sig i en bana spelar ingen större roll.
Solen går ju genom elva års cykler.
Då den är mer och mindre aktiv.
Den så kallade solfläckscykeln.
Och när i närheten av ett maximum skickar den ut extra mycket solvind vilket gör att man kan se klarare och tydligare norrsken.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Trilobiter

Trilobiterna var en djurart som man idag bara kan hitta insprängda i vissa bergarter. Hade de funnits idag, kanske man hade fångat och ätit dem under augusti månad, som med dagens kräftor.

Transkription26 repliker · 3:04

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Trillobiter. Trillobiterna var enormt varierande varelser som under en oerhört lång period under Paleozoikum, under 325 miljoner år, var en av de artrikaste livsformerna på jorden.
Men idag är de utdöda. De liknar lite grann dagens gråsuggor eller kanske kräftdjur, även om de inte riktigt var släkt med något dera.
De var en helt eget del av utvecklingsträdet och hade över 20 000 arter.
Det finns fossiler från mycket lång tid tillbaka och de är ofta viktiga spårfossiler därigenom.
De uppstod någon gång under Cambrium. Cambrium var en epok som namngas efter ett engelskt landskap.
Sten med fossiler från Cambrium är mellan 570 till 504 miljoner år gamla.
Det var under den här perioden som moderna flerskälliga livsformer uppstod.
Man tror att trilobiterna utvecklas ursprungligen från någon sorts maskar med segment.
Gradvis blir segmenten hårdare för att stå emot rovdjur som utvecklade bättre tänder för att ta sig igenom skalen och trilobiterna svarar med hårdare skal.
Det är därför man börjar finna fossiler från den här perioden.
Den här kattlöpningen mellan bytesdjur och rovdjur ledde till vad man kallar en cambriska explosion.
Mängder med nya arter uppstod. Där är bland trilobiterna släkten.
Trilobiter var ganska komplexa små varelser som förmodligen kröp omkring på havsbottnarna och fyllde ungefär samma funktion som krabbor idag.
De hade ögon, komplexa facettögon som med analogi till hur ermitkräftornas ögon ser ut idag förmodligen hade blåa linser.
De påminner om kräftdjuren i att de kunde ömsa skal och de var kapabla att rulla ihop sig som igelkottar när de blev anfallna.
Gradvis utvecklas nya varianter under Ordovisium.
En nästa geologiska period börjar man trilobiter utveckla ögon på skaft, kantiga ryggrader och fortsätter att överleva trots den enorma nedisningen som inträffade för ungefär 400 miljoner år sedan.
De var oerhört livskraftiga.
Under silurperioden, döpt efter silurbergen i Wales för 441 till 413 miljoner år sedan, utvecklade de ännu mer komplexa mönster samtidigt som fiskarna började utvecklas och en del växter började ges upp på det där farliga landet.
De fortsatte genom Devon-perioden, Perm-perioden, de utvecklade taggar, men till sist så dog de ut.
Perm avslutas nämligen med ett massivt massutdöde.
Mellan 90-95% av alla arter på jorden dog ut av okänd anledning.
Däribland de sista trilobiterna.
Det är ganska anmärkningsvärt hur många arter och typer av trilobiter som fanns.
Man kan bara spekulera hur världen skulle ha sett ut om de hade fortsatt att överleva.
Kanske skulle vi ha trilobiter istället för kräftor vid kräftfästen i augusti.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

S.N.P. - Single Nucleotide Polymorphism

En mutation är en förändring av en varelses DNA. Om minst en procent av befolkningen har denna förändring räknas den istället som en variation. Henrik vet mer.

Transkription25 repliker · 2:36

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vad är en SNIP och vad gör den i din kropp?
En SNIP är en nästan mutation i ditt DNA.
DNA överför som ni vet ärftliga egenskaper från föräldrar till barn.
Och mutationer, inte sådana här mutationer som skapar superhjältar utan vanliga hederliga vardagsmutationer.
Om de förekommer en tillräckligt stor mängd av befolkningen, då kallar man dem inte längre för mutationer.
Utan då blir de en vanlig variation hos befolkningen, ungefär som hårfärg eller ögonfärg.
Det är bara det att den här variationen är inte hårfärg utan det är att en liten bit av DNA är utbytt mot en annan liten bit av DNA.
Och det funkar ungefär lika bra.
Man kan hitta de här ganska lätt med molekylärbiologiska metoder.
Vilket gör att forskare är ganska intresserade av dem.
Och för att få kallas en SNIP, det vill säga Single Nucleotide Polymorphism, amerikanska såklart, som all genforskning tyvärr.
Så måste den här variationen finnas hos minst en procent av befolkningen.
Den leder inte nödvändigtvis till att du har på en annan hårfärg eller någon som helst effekt.
Den kan finnas i DNA som inte kodar för några gener eller någonting.
Det som är intressant med SNIP-arna är att man kan spåra hur befolkningen har flyttat sig och vilka som är släkt med vilka genom att spåra SNIP-ar.
I och med att de är olika hos olika folkgrupper.
För att det har varit olika mutationer som sedan den som muterade har förökat sig och fått massvis med barn som har bildat en ny stam kanske.
Den här stammen har då en SNIP som inte någon annan stam har.
Då kan man alltså spåra ättlingar och familjer med de här SNIP-arna.
Det som gör det riktigt spännande är det faktum att majoriteten av de SNIP-ar som finns hos människor idag, de utvecklades med att vi fortfarande levde på savannen i Afrika.
Och en majoritet av dem delar vi till och med med kimpanserna, våra närmaste släktingar innan vi kom till savannenstadiet.
Den andra sidan är det inte så förvånande att vi delar dem med kimpanserna i och med att vi delar 98,5% av vårt DNA med kimpanserna.
Så skillnaden mellan att vara hårig, ha långa armar och bo i träna.
Vara mindre hårig, vara aningens längre, ha kortare armar och prata i radio.
Är 10 miljoner år.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Lyssna på regn under vatten

Det enklaste sättet att mäta hur mycket det regnar, är en mugg med mätskala på. Men numera kan man lyssna under vattnet på hur mycket det regnar. Vattendroppar för oväsen!

Transkription37 repliker · 2:33

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Att lyssna på regn under vatten.
Det låter kanske märkligt, men det går att höra hur mycket regn det faller på haven.
Jeffrey A. Newstuen på University of Washington har kommit på ett sätt att mäta hur mycket regn som faller även långt ute till havs.
Det här är klimatologiskt viktigt för att man vet väldigt lite om hur mycket nederbörd som finns där ute.
Och det spelar stor roll för havens biologi och för jordens klimat.
Listen är att stoppa ner mikrofonen i vattnet.
Det är nämligen så att när en regndroppe faller i vatten så låter det.
Och det här ljudet har två delar.
Dels är det från själva plasket när droppen slår i.
Dessutom kommer det oftast att bildas en liten bubbla.
Och den här bubblan ger ifrån sig ett ljud.
Man säger att nyfödda bubblor skriker.
Det är nämligen så att en bubbla med givet storlek kan vibrera.
Och den här frekvensen ger ifrån sig en ganska ren ton.
När den har existerat ett kort tag så har den hunnit göra av det mesta av sin rörelsenergi och tystnar.
Man får en mogen bubbla som istället tar och fångar upp ljud utav sin frekvens.
Och det här gör att man kan skilja mellan storlekar på droppar som faller i havet.
Stora droppar ger andra ljud än små droppar.
Väldigt små droppar vid duggregn.
De ger ett väldigt mildt plask och ingen bubbla.
Men små droppar, mellan 0,8 och 1,2 mm, de är väldigt högljödda.
Det blir ett svagt plask.
Men bubblorna ger ifrån sig kraftiga pip på 13-25 kHz.
Medelstora bubblor däremot är mycket tysta.
De verkar ha en storlek som gör att plasket blir ganska svagt och bubblan tyst.
Men stora, mer än 2 mm bubblor, de ger kraftiga plask och bubblor som låter dovt.
1-10 kHz.
Och verkligt stora bubblor, de ger ifrån sig ett brett spektrum.
Det intressanta är att man kan stoppa ner mikrofonen i vattnet och lyssna på det här bruset som uppstår.
Och sedan kan man utifrån det spektrumet räkna ut vilken sorts regndroppar som faller i vattnet.
Och därifrån kan man räkna ut regnmängden.
Och eftersom vatten leder ljud bra kan man höra över stora områden.
Så därför har man börjat utveckla akustiska regnmäter.
Det är små bojar med batterier och mikrofoner som kan fungera upp till ett år.
Och sedan så tar man data från dem, filtrerar bort andra ljud som till exempel vågor, förbipasserande skepp, räkor som är mycket höglödda varelser och vinden.
Och ur detta kan man räkna ut hur mycket vatten som faller.
Kort sagt, man kan höra på tonarten hur mycket det regnar till havs.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Regn

Hur snabbt faller en regndroppe? Är duggregn större än ösregn? Vilket går snabbast? Vi vet.

Transkription39 repliker · 2:53

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hur stort är regn?
Regn uppstår ju när vattenånga kondenseras till vattendroppar uppe i molnen.
Men hur går det här egentligen till?
Och hur stora blir egentligen regndropparna?
Det är ju nämligen så här att vattenånga kan övergå till vattendroppar, rakt av, om den är tillräckligt mättad.
Men det inträffar väldigt sällan i naturen.
Istället börjar det kondenseras till vätska på vad man kallar kondensationskärnor, små partiklar uppe i atmosfären.
Det kan till exempel vara saltkorn som har blåst upp ifrån haven.
En vattendroppe, saltvatten, torkar ganska snabbt i atmosfären och kan bli ett mikroskop i saltkorn.
Eller ammoniumsulfid som kommer ifrån bakterieaktivitet i haven.
Eller kanske sand.
På ytan av kondensationskärnan ansamlas vattenmolekyler som växer till så man får en droppe.
Och ju större droppen blir desto mer vattenånga kan den naturligtvis ta upp ifrån luften.
Men det här producerar väldigt små droppar.
En ordinär molndroppe är bara några tusendels millimeter stor.
För att det ska kunna bli en riktig regndroppe så måste flera vattendroppar slå sig samman.
Det visar sig att mängden kondensationskärnor påverkar hur mycket regn det kan bli.
Över land blir det till exempel fem gånger fler droppar.
Medan över hav, där det verkar finnas färre kondensationskärnor, blir det färre droppar.
Men däremot deras storlek varierar mycket mer.
Hur stor en regndroppe blir beror ju på hur mycket den kan uppsluka.
När den faller genom molnet så kommer den att kollidera med andra droppar.
Och ju längre väg den har att falla och ju längre tid den får på sig, desto större blir den.
Det här beror ju naturligtvis på molnets tjocklek.
Det är därför vi får duggregn när det bara är lite småmulet.
Dropparna hinner helt enkelt inte falla speciellt långt.
Medan däremot, ett högre moln, som ett större regnmoln eller rent av ett åskmoln, kan producera mycket större droppar.
Framförallt om det finns uppåtvinda kan droppar cirkulerandet lång tid och därmed ackumulera mycket vatten.
En typisk droppe är ungefär 2 mm stor och den faller med en hastighet av 6,5 meter per sekund.
Mindre droppar faller långsammare och blir därför lätt rov för större droppar.
Storleken på dropparna beror ju också på andra faktorer, som till exempel hur starka vindarna är.
Riktigt starka vindar kan slita sönder dropparna.
Och även en övre gräns som beror på ytspänningen.
En droppe är ju nämligen inte droppformig, som man brukar teckna att de skulle ha någon liten spetsig svans.
Istället är det så att undersidan är tillplattad av luften den faller mot.
Och ju större droppen blir, desto större blir den här platta ytan.
Vilket leder till en riktigt stor droppe.
Där börjar den här ytan bukta in och den bryts snabbt upp.
De största dropparna blir ungefär 5 mm.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Vattnets radikala släktingar

Vatten består, som de flesta vet av två väteatomer och en syreatom. Men det finns liknande joner och ämnen som trots att de är mycket nära vatten i sin sammansättning, beter sig helt annorlunda.

Transkription47 repliker · 3:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vattnets radikala släktingar.
De flesta människor känner till vattnets kemiska formel, H2O.
Två vätatomer bundna till en syratom.
Men färger känner till att det är betydligt mer fart i ett glas vatten än vad den enkla kemiska formen antyder.
Det är nämligen så här att vattenmolekylerna studsar omkring mot varandra och kan mycket väl tänkas byta atomer med varandra.
Till exempel så kan vatten tacka bort sin ena vätatom och bli därmed en hydroxylion.
Det är en negativt laddad partikel, en syratom med en vätatom som hänger med, som kommer att vandra runt.
Den fria vätatomen å andra sidan slår sig gärna ihop med en annan vattenmolekyl och bildar vad man kallar en oxoniumion.
Som är en syratom med tre vätatomer med en positiv laddning.
Ämnen som gärna producerar såna här oxoniumioner kallar man för syror.
Medan ämnen som producerar hydroxylioner kallas för baser.
Dessutom så visar det sig att det kan uppträda peroxider.
Det kan vara två syratomer istället för en i en vattenmolekyl.
Och då får man väteperoxid.
Väteperoxid, H2O2, liknar vatten ganska mycket.
Den är något mer trögflytande och lite mer blåaktig än vanligt vatten.
Men den har en smältpunkt vid minus 0,43 grader och en kokpunkt vid 150 grader.
Var den verkligen skiljer sig är hur kemiskt reaktiv den är.
Vanligt vatten reagerar inte gärna.
Eller snarast, det är ganska inert.
Däremot väteperoxid reagerar oerhört gärna.
Och det är ganska instabilt.
I närvaro av till exempel en metallion sönderfaller gärna två väteperoxidmolekyler till syr och vatten.
Det här går väldigt långsamt i en ren lösning.
Men finns det lite metallioner i närheten, framförallt alkalimetaller som natrium och kalium, så går det här ganska snabbt.
Därför kan man inte förvara väteperoxid i glasflaskor eftersom det finns sådana joner i glaset.
Och man brukar normalt använda plastflaskor eller glas med vax på.
Dessutom så finns många andra ämnen som kan starta reaktionen.
Till exempel enzymer i människokroppen.
Saliv och blod sätter också igång reaktionen så att det börjar bubbla starkt.
Och spiller man lite väteperoxid på huden kan det oftast uppträda en vit effekt på grund av små syrebubblor under yttersta hudlagret.
Väteperoxidens förtjusning att reagera och lämna ifrån sig syre gör att man kan använda den till mycket.
Det används till exempel som sprängämne upplandat med annat.
Man kan använda den som raketbränsle.
Men kanske viktigast är som blekmedel i industrin.
Man kan bleka både papper och hår med det.
Det är bakteriedödande och kan användas för att bryta ner föroreningar.
Man pumpar ner den i förorenad jord och genom att den lätt reagerar med något annat så frisätter syre.
Då kan bakterier få en ökad chans att bryta ner till exempel PCB.
Peroxid producerar lätt peroxidjoner.
Det här är en sorts joner som kallas för fria radikaler.
De reagerar väldigt gärna med något annat vilket gör att de är skadliga i cellerna.
Samtidigt produceras de naturligt av våra cellers kemiska reaktioner.
Enligt vissa teorier kan det vara skadoporgen när det här som åstadkommer åldrandet.
Så kanske är hemligheten bakom att åldrandet ser till att man har så lite väteperoxid och dess radikala släktingar inuti sina celler.
Och håller dem så friska som möjligt genom att äta antioxidanter som C-vitamin.
Vill jag få se under kommande decennier.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Proteinveckningsproblemet

Hur kan ett protein som tillverkas i en cell få rätt form? Naturen bollar med många miljarder olika lösningar, men verkar hitta rätt till sist.

Transkription49 repliker · 3:22

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Proteinväckningsproblemet.
Proteiner är oerhört viktiga för allt levande och deras form bestämmer deras funktion.
En del proteiner, som kollagen, bygger upp våra kroppar och ger våra vävnades stadiga eller elasticitet.
Andra, som enzymer, fungerar som små kemiska maskiner som kombinerar eller plockar isär molekyler på bestämda sätt.
Det här är oerhört viktigt hur dessa fungerar för att vi ska överleva.
Man kan också tänka sig många intressanta industriella tillämpningar av proteiner.
Men hur bestäms deras funktion?
Det beror på deras primärstruktur.
Det är den sekvens av aminosyror som bygger upp proteinet.
Ett protein kan ses som ett pärlband där olika delar och molekyler har satts ihop.
Dessa molekyler kan ha olika elektrisk laddning, vara olika förtjusta att vara i närheten av vatten och ha olika form.
Det här pärlbandet kommer snabbt att rulla ihop sig till en tredimensionell struktur när man släpper det loss.
Det är ett intressant problem.
Hur kan ett protein som tillverkar sin cell få rätt form?
Får det fel form har det ingen effekt.
Man kan till exempel se på äggvitan.
Äggvita är vid rumstemperatur en flytande vätska.
Men när man kokar upp den tappar proteinerna i den form och bildar en vit massa som när man kyler igen inte återgår till en vätska.
Man ser att den har denaturerats.
Det är ett problem här rent teoretiskt sett.
Om man antar att man har tusen bindningar i ett protein och de kan ligga i ungefär tre lägen.
Då har vi tre upphöjt med tusen möjligheter.
Det är fler möjligheter än att protein skulle hinna med under hela universums historia att utforska.
Så hur kan den hitta den konfiguration som har lägst energinivå?
Det här kallas för Leventals paradox.
Det borde ta evigheter innan det sker.
Men som vi vet, proteiner i celler får sin form inom någon sekund.
Vilket är mycket märkligt.
Det här kallas för proteinväckningsproblemet och är mycket viktigt.
Både för att förstå cellen, men också för att till exempel kunna förutsäga proteinerstrukturen om man har hittat dem i gendatabaser.
Och också kanske för att designa proteiner med önskade funktioner.
Det verkar faktiskt som att naturen har funnit speciella knep att få fram önskade väckningstyper.
Det kanske finns tusen olika former av väckningar som förekommer i naturligt förekommet proteiner.
Och att man skulle kunna imitera naturen och lära sig dem.
Dessutom så finns det något som heter chaperoniner.
Förklädesproteiner som hjälper andra proteiner att få rätt form.
De har fått namnen efter idé med förkläden.
Då finare damer på 1800-talet fick åtföljas av en äldre släkting när de besökte någon man.
För att förhindra att mannen gjorde otillbörliga närmanden eller att hon sa fel saker.
De här proteinerna verkar ge rätt form till nybildade proteiner.
De helt enkelt omformar dem.
Det finns till och med kamikazer-chaperoniner.
Det finns nämligen proteiner vars syft är att bryta ner andra proteiner.
Men även de måste ges rätt form.
Och då existerar det speciella proteiner som kan ta och ge dem den form.
Till priset att de själva blir särplockade så snart de lyckas.
Kan vi väl lära oss förstå de här processerna och hur de går till?
Kan det hända att vi i framtiden kan börja designa proteiner med alla upptänkliga effekter?
Vem vet? Framtidens maskiner kommer kanske vara små äggvita ämnen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.