Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.
Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.
Varför är det dumt att döpa sin fraktfirma till "Confracta"? Bör man lita på
ett projekt som kallas "Nex"? Är det sant att hybris kan betyda våldtäkt? De
klassiska språken latin och grekiska inspirerar och lever vidare i vårt
dagliga språk.
Mikroorganismer finns i väldigt många olika skepnader. Vi lämnar de vanliga, trista sorterna för att gå in på de lite mer specialiserade. Vad sägs om mikroorganismer som älskar ett skönt bastubad i 105-gradigt vatten?
Om man ska tro det flesta Science-fictionförfattarna borde vi vid det här laget ha etablerat rymdkolonier på mars och gruvdrift på månen. Varför stämmer inte detta? Vilka problem råkar man ut för när man ska lämna jordens atmosfär?
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Hörru du Anders, enligt väldigt många science fiction berättelser bör vi vid det här laget ha kolonier på månen och på mars och ha ett antal forskningschepp ute vid Jupiter.
Fast det blev ju inte riktigt så.
Varför inte?
Ett problem var ju det att man fick en massa hopp av Apollo-projektet men det var ju egentligen ett skrytbygge alla kalla kriget.
Det var ju inte seriös rymdkolonisering.
Och det finns ju ett allvarligare problem och det är att det är så himla dyrt att skicka upp saker i rymden.
Men varför är det det? Det är väl inte så långt ut?
Nej, det är en timmas bilfärd fast rakt upp.
Ja, det kan ju i och för sig bli lite knepigt. Men så dyrt borde väl det inte bli, eller?
Problemet är ju det att om du ska lyfta någonting till omloppsbana så måste du ge den tillräckligt hög hastighet.
Och framförallt så måste du lyfta upp jordens gravitationsbrunn.
Ja.
Och för att göra det här lyftet så krävs det ju också att du har ganska mycket bränsle.
Och det väger ju en del.
Och då blir det ännu mer att lyfta.
Mm.
Så att resultatet är att en ordinär raket, väldigt lite av den är nytt och last.
Resten är bränsle.
Men är inte det ett väldigt slöseri? Borde det inte gå att hitta ett lättare sätt att ta sig upp?
Jo, man kan ju hoppas det. För problemet är ju också det att när man förbränner allt det här bränslet får man stora, tunga, tomma bränsletankar.
Och de har man ingen riktig nytta av när man är där uppe. De bara sinkar en.
Just det. Så att vanligtvis så använder man ju flerstegsraketer.
Och det innebär att man kastar iväg de tomma bränsletankarna efterhand.
Så man har en raket i flera steg.
Det är väl väldigt slöseri med hela egentligen.
Oh ja. Det är ju enorma mängder metall som bara går åt ingenting.
Så att man kunde ju tänka sig att man vill ha en återanvändningsbart tanksystem till exempel.
Det vore ju rätt nyttigt egentligen.
Rymdskytten är ju ett försök åt det hållet.
Ja, men du säger ett försök. Har du några brister?
Ja, problemet är ju det att när man ser att en rymdskytte startar så är det en flygplansliknande huvudkroppen.
Och sen är det ett par stora bränsletankar.
Och vad händer med dem?
Just det. De kraschar sedermera in i atmosfären och brinner upp.
Så vi har en del som fortfarande kontrolleras och kan återanvändas.
Men den största delen är fortfarande en sorts ny trestegsraket som brinner upp.
Just det. Och där har man ju problemet att den här flygplansliknande skytten, den är inte speciellt stor egentligen.
Så att du kan inte transportera en stor last med den.
Nej.
Men den är ändå så pass stor att det går åt väldigt mycket energi för att lyfta upp den i områdsplanen.
Så man bränner ner mängder av energi på att lyfta upp någonting som inte alls kan ta med sig särskilt mycket?
Det kan ju ta med sig en hel del. Det funkar ju för många satelliter.
Men vill man ha verklig lönsamhet så är det fortfarande fransmännen raketuppskötningar i Sydamerika som fungerar bäst.
Vad är det som utmärker dem?
Det är löpande bandprincipen. Det blir ju billigare att skicka iväg raketer om man gör många.
Jaja. Så de massproducerar raketerna för att ta ner på kostnaderna?
Det kan man säga. Men den verkliga kostnadspressen skulle ju vara om man kunde göra raketer eller andra farkost.
Man kunde återanvända mycket mer.
Till exempel kunde man ju vänta sig att skjuta upp saker från flygplan som redan är högt uppe.
Ja. Då har man fått en del av den här skjutsen man behöver.
Och behöver inte dumpa så mycket tankar.
Dessutom så kan man ju eventuellt återanvända tankar och liknande.
Man skulle ju kunna istället för att starta från ett flygplan ha att tanksystemet kan flyga självt.
Det är vissa som har funderat då på att göra att det kan landa.
Och då kan man återfylla det och använda det till en till uppskötning.
Det blir då dyrare tankar än för de traditionella raketer.
Men å andra sidan genom att de kan återanvändas så kommer ju högre priset att slås ut på fler flygningar.
Och det finns stor sannolikhet att det blir billigare i längden.
Förmodligen ja. Vissa säger ju då att med det här skulle man kunna minska priset till en tiondel.
Så att det bara blir 2000 dollar per kilo istället för 20 000 dollar per kilo som man skickar upp på ondåsbanan.
Fortfarande mer än vanlig svensk som har råd att betala för en semester.
Men klart mindre i alla fall.
Jo det är onekligen början.
Och sen kan man ju fråga sig hur stora last är det man först och främst vill skicka upp?
Turister kanske inte är den viktigaste prioriteten.
Nej.
Men vad är det man behöver det till då?
Satelliter håller ju på att bli oerhört viktiga nu för tiden.
Ja.
Och där har vi ju satellitmobiltelefoni och liknande.
Men man hittar ju fler och fler tillämpningar.
Och ju billigare det blir med rymdfart desto fler tillämpningar kan man ju göra kostnadseffektivt.
Man börjar bli bra med väldigt små satelliter.
Trots att en satellit står som en läskig burk.
Den kan ju också göra mycket jobb som tidigare skulle kräva flera ton.
En annan möjlighet är naturligtvis att försöka minska mängden bränsle man måste släppa med sig.
Till exempel att använda syre i atmosfären under uppvärlden.
Då slipper man ju ta med sig det.
Mm.
Fast man måste ju fortfarande ha raketbränsle.
Hur stor del utgör syret?
Det borde vara rätt så stor del man kan spara in på det sättet.
Förmodligen.
Men i en vanlig raket så har man ju då flytande syre.
Så man får ganska mycket syre med en liten volym.
Det blir lite svårare under start.
Men det här pågår ju mycket forskning och det finns prototyper för.
Livet blir dock mycket enklare när man väl har kommit upp ovanför atmosfären ute i områdsbana.
Hur kan man då driva fram en raket?
När man är där uppe?
Ja dels finns ju då de här vanliga metoderna.
Att använda fast eller flytande bränsle.
Men då behöver man ju ta med sig det upp.
Ja.
Finns det inga metoder där det är mycket lite eller allra helst ingenting man tar med sig där nere ifrån?
Eftersom liftet är så svårt.
Mm.
En metod är ju jondrift.
Man använder exenon.
Att accelerera den i ett elektriskt fält.
Och därigenom kan man få så kallad jondrift.
Så man sprutar praktiskt taget ut joner istället för förångad gas?
Mm.
Finessen är det att det är inte mycket joner.
Men man kan ge dem väldigt väldigt höga hastigheter.
Så att accelerationen blir kanske inte så stark.
Men man kan ha den påslagen under lång tid och man kan driva det på ren elektricitet.
Och sedan går det enligt principen många veckar små.
Exakt.
Ännu enklare skulle ju vara solsegel.
Vad innebär det?
Hur fungerar det?
Man utnyttjar helt enkelt att solljuset från solen utövar ett tryck.
Ett strålningstryck.
Så tar man en tillräckligt tunn metall eller plastfilm och breder ut den.
Så kan man alltså åka på solvinden.
Finns det ingen risk att den här plastfilmen är så tung att den upphäver den kräften man får från solen?
Man kan räkna på det här och visa sig att det går ganska bra om den är tillräckligt tunn.
Den måste vara tunn och väldigt stort.
Men det är fullt genomförbart.
Sen så finns det ju en annan möjlighet också.
Det är att använda vatten.
Jaha. Hur gör man det då?
Jo, för att accelerera i rymden så måste man helt enkelt spruta ut någon sorts ämne bakåt.
En reaktionsmassa.
Ja.
Men det spelar ingen roll vad det är.
Bara rör en hastighet bakåt.
Jaha.
Det är ju raketprincipen.
Så tar man vatten och förångar det så får man en alldeles utmärkt motor.
Det krävs ju då energi för att förånga det.
Men det finns ju gott om solenergi och det har ju diskuterats om man skulle kunna använda kärnkraft också för det.
Orion bygger väl på det?
Ja, det är lite annorlunda.
Orion var ju ett av 50-tals riktiga kärnkraftsdrömmar.
Idén är att man använder en kärnexplosion för att pressa fram raketer.
Man har en väldigt stark bottenplatta. Det tog ner en liten kärnladdning bakom den.
Detta pressar fram den och sen så stoppas en ny laddning ut och pressar fram den.
Det låter totalt vansinnigt.
Men det visar sig att prototyper fungerade och på pappret verkade det vara en vettig och med en synnerligen dyr konstruktion.
Borde ju rätt god acceleration.
Oja, och det visar sig att det skulle nog fungera bra.
Det skulle inte ha några som helst problem att ta enormt stora laster ut i rymden.
Men som man lätt inser, folk skulle nog klaga en hel del på kärnexplosionerna.
Så det är kanske vettigare att använda solenergi i rymden.
Det finns ju oerhört mycket av den.
Jo, och sedan innebär ju det att man kan driva ett rymdskepp med enbart vatten.
Ja, fast där har man ju ett problem. Vattnet. Varifrån tar man det?
Komete består ju av is, till stor del.
För här har man ju problemet att hämta upp vatten från markytan.
Det är jobbigt, vatten är tungt. Ett kilo per liter.
Men skulle man kunna på något annat sätt hämta en komet eller isastroid så kan man hämta vatten därifrån.
Och då har man hur mycket bränsle som helst.
Helt enkelt ställa sig med sin lilla rymdskyttel och vänta in Hallys nästa passage för att tanka.
Just det. Så vatten kanske är det bästa bränslet, åtminstone i rymden.
Sedan människans regndanser då stammens regnmakare försökte blidka gudarna har man försökt ändra vädret. Skjuta kanon på molnbankar är en annan intressant metod som givetvis inte fungerade. GåR DET överhuvudtaget att kontrollera vädret?
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
– Uff, vilket väder. Jag önskar att man kunde göra någonting åt det.
– Ja, det kan man ju egentligen.
– Och det säger du nu? När jag redan är blöt?
– Ja, där har man ju lite av problemet. Det är enklare att skapa regn än att ta bort regn.
– Jaha, varför då?
– Jo, regn bildas ju då när små dammkorn eller stoffpartiklar upp i molnen får på sig vattenmolekyler.
De kondenserar på det, det blir en större liten klunga eftersom det blir ännu mer vattenmolekyler på och man får en droppe som börjar falla.
Och då tänkte ju några, om man tar och lägger till lite extra stoff, borde det i så fall uppstå regn?
– Ja, det borde ju binda till det stoffet då.
– Just det. Så där har man provat. Man har från flygplan hällt ut silverjodid över moln och man kan få det att börja regna.
Inte sådär att det blir otroligt mycket regn, men det går att öka mängden regn.
– Det finns alltså ingen sätt att stoppa regnet på i alla fall.
– Ja, om du kan få ett moln att regna slut så blir det ju inte så mycket kvar innan det når fram till dig.
– Ja, det förstås. Det flyttar sig ju.
– En annan möjlighet är att försöka värma upp luften också så att man tar och till exempel får bort dimma.
– Dimma är ju egentligen en massa små vattendroppar.
– Ja, det är samma som moln.
– Så värmer man upp ett område tillräckligt mycket så borde man ju då kunna bli av med dimman därifrån.
– Och där har man försökt med en del flygplatser.
– Finns det någon historia när det gäller väderkontroll?
– Ja, människor har ju hållit på med regndanser i alla år.
Men verkliga försök att kontrollera vädret dök nog upp i och med 1700-talet ungefär.
– Jaha, vad händer då?
– Jo, det var några som hade observerat att det verkade regna ganska mycket över slagfält där krutröken stod tät.
Förmodligen var det här felaktigt eftersom vanlig krutrök förmodligen inte är så bra på att starta regn.
Och ja, det känns ju antagligen ganska deppigt på ett slagfält.
– Men man provade att använda kanoner för att skjuta på moln och se om man kunde få dem att börja regna.
– Det gick inget vidare.
– Nej, men de startade i alla fall försöken.
– Och under andra världskriget sedan så var det många som var intresserade av det här.
Och då, amerikanska försvaret inledde ju en del arbete.
Och det var ju då man börjat prova det här med silverjodid just.
– Och visar man rätt förtjust i det.
– Jaha, finns det några andra värderfenomen som man kan kontrollera?
– Eller som man i alla fall har börjat kunna?
– Ja, det beror lite på hur man ser saken.
Dimma är ju ett enkelt exempel.
– Mm.
– Och sen finns det ju större saker man har experimenterat med att försöka kontrollera.
– Till exempel orkaner.
– Ja, det har de ju inte lyckats särskilt väl med skulle jag vilja säga.
– Nej, verkligen inte.
Problemet med orkaner är ju att när de är väl igång så är det så stora och så energirika fenomen så att vad den människan gör så har en ganska liten påverkan.
– Men den väg orkanen tar är ju relativt slumpmässig eller kaosart.
– Det är väl väldigt små detaljer som gör att den beges åt ett visst håll. Det borde väl gå?
– Det borde gå. Och det är just det man har försökt påverka.
– Ja.
– Återigen är det amerikanska försvaret som har gjort en del experiment.
– De skickade upp en del flygplan på 50- och 60-talet just för att beså vissa delar av orkanen med silverjodid och försöka se om man kunde få den att åka längre ut i havs.
– Mm.
– Det gick väl inte så där otroligt bra. Det gick inte dåligt heller. De fick en del intressanta data och sen insåg de ett problem.
– Om en orkan de hade hållit på och manipulerat med skulle åka in över land och göra skada så skulle man ju skylla på dem.
– Ja, och med USA då så borde det bli en del stämningar.
– Mm. Och på samma sätt så är det många andra som man drar sig lite grann för att hålla på med sånt.
– Mm.
– Men modern kaosteori visar ju då att det kan mycket väl fungera sånt här.
– Mm. Men man kan väl i alla fall förutsäga orkaner relativt väl idag?
– Ja, det är lite lurigt. Man vet ju att orkaner förekommer när det blir tillräckligt varmt i vattnet under.
– Mm.
– Då stiger varm och fuktig luft uppåt och man får en cirkulerande fenomen som snabbt blir större och större och större och större.
– Ja, just det är orkaner startar väl ute till havs.
– Mm.
– Det är typ karibiska havet nere över vissa delar av stillhavet.
– Mm.
– Det är ganska väldefinierade områden som man kan hålla uppsikt över dem.
– Mm.
– Men när det här första stadet inträffar, där kan man ju tänka sig att påverka det på ett eller annat sätt.
– Mm. Finns det någonting annat som har testats när det gäller väderkontroll?
– Ja, det beror på om man menar avsiktlig eller oavsiktlig väderkontroll.
– Ja. – Oavsiktlig väderkontroll inträffar ju genom växthuseffekten.
– Mm. – Mm. – Mm. – Det är ju egentligen en oavsiktligt fenomen som höjer den allmänna temperatur.
– Ja, det är oklart. – Ja. – Även om det är oklart vad det blir för effekter på klimatet.
– Mm. – Mm. – Och man kan ju diskutera då om man inte kan också motverka det här.
– Jaha. – Ja. – Till exempel genom att sätta igång konstgjorda algblomningar ute till havs genom att sprida ut järn i havet.
– Därigenom kan man ju minska koldioxidhalten. – Varför järn?
– Jo, normalt finns det ganska lite järn i havsvatten. – Jaha. – Och det behövs för algernas tillväxt.
– Jaha. – Så att om man tillsätter järn så kommer de lokala algerna att börja blomma upp.
– Och de suger ju sig koldioxid. – Mm. – Och sedan sjunker de ner då till havsbotten eller blir uppätna av djur.
– Finns det möjlighet att förändra temperaturer? Och ändra klimatet på det viset?
– Det är tänkbart även om det är förmodligen rätt svårt.
– Mm. – Det är ju så att solen producerar ju den värme vi upplever i klimatet.
– Mm. – Men man skulle ju kunna tänka sig skymma solen eller reflektera in mer solljus.
– Mm. Finns det någon som har testat det?
– Ja, ryssarna har gjort det. De skickade upp en satellit för ett antal år sedan med aluminiumfoliesegel.
– Mm. – Och den skulle reflektera ner ljuset.
– Det skulle vara ljuset över vissa delar av Sibirien.
– Mm. – Det fungerade ganska bra. Man kunde klart att se den från marken och den lyste upp en del.
– Det var ju inget stort experiment, men det gav intressanta data.
– Mm. Men varför har man inte gjort det? Det skulle ju gå att odla till exempel i Sibirien i så fall.
– Det är förmodligen ganska dyrt att göra det här. – Ja, det kostar mer än det smakar.
– Än så länge åtminstone. Men möjligheten finns ju.
– Mm. – Och på samma sätt kunde man ju tänka sig motsatsen.
– Att skymma ljuset till exempel för en del av, låt oss säga, karibiska havet där man misstänker att en orkan kan tänkas bildas.
– Mm. Skulle det kunna gå eventuellt att styra väder så att man kan få regna i öken till exempel?
– Det är förmodligen väldigt svårt. Därför att där har man klimatceller.
– Luft stiger upp och blir varm över ekvatorområdena.
– Mm. – Och sen så drar de iväg norrut.
– Över ökenområdena, där är så att säga, fuktigheten finns högt upp i atmosfären.
– Mm. – Och sen så regnar det ner ur de tempererade zonerna.
– Så att, och därmed så blir det väldigt svårt att ändra på de här stora cyklerna för att göra det fuktigare i öken.
– Mm. – Men man ska ju tänka på det att växtlighet och sånt påverkar ju klimatet rätt rejält.
– Ja, det gör det ju faktiskt.
– Det här man säger att regnskogarna, jordens lungor, det är egentligen fel.
I den meningen att de producerar inte det syre som vi har i atmosfären.
Det mesta syret kommer från alger i haven.
Men vad de är är snarast jordens näsa.
De fuktar luften väldigt effektivt.
– Jaha. – Mm.
– Så att det kan man plantera mer skogar och kanske plantera in skogsområden man förser med avsaltat vatten.
Till exempel i ökeområden kan man ju öka luftfuktigheten lokalt.
– Mm. – Och där kanske kan sätta igång en återkopplingsprocess
som gör att det blir mer och mer fuktigt.
– Men så mycket som vi känner till om vädret och hur det fungerar idag.
Skulle det gå att göra ett slutet system?
Jag vet att det går att göra ett slutet ekosystem.
Men skulle det gå att göra ett med ett väder också?
Att du skapar ett väder inne i det systemet?
– Mm. Det är nog mycket tänkbart.
– Egentligen kan man ju få sådana systemer redan i till exempel läskedrycksflaskor som står förslutna.
– Mm. – Där ser man ju ibland droppar utav vatten ovanpå som har kondenserats.
– Ja. – Ja.
– Det är helt enkelt vätska som har avdunstat inuti flaskan, kondenserat uppe på taket och faller sedan ner igen.
Det är ju ett sorts mycket, mycket litet regn.
– Finns det någon ny teknik idag som är aktuell?
– Ja, det är ju då de senaste resultaten inom dynamiska system, eller det man normalt kallar för kaosforskning.
– Mm. – Där man börjar förstå hur kaotiska system inte bara uppför sig, utan också hur de kan påverkas.
– Mm. Ordning är kaos, tror jag det. Någon som sa.
– Ja, det kan man säga. Kaos går ju inte att styra.
Inte på det här gamla klassiska sättet, man får exakt det svar man vill ha.
– Men det finns ändå en viss ordning i det?
– Det brukar göra det. Och kan man hitta den här ordningen, på det tekniska språket är det de instabila fixpunkterna.
Då kan man också utnyttja dem för att därigenom få lite mer inflytande över det.
Man får inte total kontroll över det, men man kan få det att uppföras ungefär som man vill ha det.
– Mm.
– Och eftersom det är så himla känsligt för störningar så kan man också använda ganska små influenser för att få det att komma någon vart.
– Men det är ju lite svårt då, eftersom man inte känner tillräckligt mycket om det än.
– Mm. Men det går ju att lära sig mer och det häpnadsväckande mycket har redan gjorts.
– Mm. Så det här gamla ordspråket som finns, alla talar om vädret men ingen gör någonting åt det, det stämmer inte längre.
– Jajamän.
Kolfotbollar?
Upptäckten av kol som binder sig samman till fotbollsliknande molekyler gav upptäckaren nobelpriset.
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Fullerener. Fullerenerna är en relativt ny form av kol. Upptäckarna fick Nobelpriset i kemi för bara ett par år sedan. Men vad är det egentligen?
Saken är den att fullerener består av kolatomer, arrangerade på ett speciellt sätt. Den vanligaste varianten består av 60 kolatomer som sitter som hörnen i fem och sex hörningarna på en fotboll.
Det sitter ihop med varandra utefter bindningar som sitter som sömmarna i fotbollen. Sedan kan man bygga på med sex hörningar lite hur man vill eftersom det bara är fem hörningarna som kröker ytan.
Därmed kan man även få till så kallade bucket tubes, två halvor av 60 atoms fullerener med ett rör av sex hörningar emellan.
Det är på den vägen som fullerenerna har fått sitt namn. En möjlig konstruktion motsvarar fullerdomarna, sveriska fackverksdomar, det vill säga kupoler av bjälkar som bildar ett rutnät, som konstruerats av den amerikanska arkitekten Buckminster Fuller under den första halvan av vårt århundrade.
Det har en hel del kemiska egenskaper som intresserar forskare. Till att börja med är det här konstruktionssättet nästan lika stabilt som diamanternas struktur.
Det här gör att man kan sätta in nästan vad som helst i närheten av fullerener utan att reagera alltför lätt.
Bland annat kan man kapsla in olika högreaktiva ämnen, såsom ioner och radikaler, det vill säga molekyldelar som tappat en bit och därför har en bindning som inte sitter fast någonstans längre.
Dessa radikaler försöker alltid täppa till hålet så fort som möjligt och reagerar med första bästa passerande partikel.
Om man däremot sätter in radikalen mitt inne i en fulleren så kommer den inte åt att reagera med någonting.
Genom att kombinera fullerener med natriumatomer kan man få ett material som blir superledande vid relativt höga temperaturer.
Dessutom har man kommit fram till att fullerener som skickas mot metallplattor med hög hastighet studsar tillbaka och att det är så stora att det kan knuffas runt på metallytor.
IBM har byggt ihop en kulram där kulorna utgörs av 60 atoms fullerena.
Slutligen kan jag ju nämna en av de lättare metoderna att tillverka dessa partiklar, vilket är att låta heliumgas strömma genom en ljuspåge mellan två kolelektroder.
Det vill säga att man tar ett par kolstövar, sätter dem rätt nära varandra, lägger på så pass hög spänning över dem så att strömmen hoppar över glipan mellan kolbitarna, där det bildas ioniserad kolgas.
Och där släpper man in heliumgas.
Under dessa elektroder kommer ett fint damm att bildas.
Och i detta damm finns bland annat ett stort antal olika fullerener, främst C60 och C70.
Vinogradski kolumner? Tänk dig att bygga din egen lilla värld : ett fungerande ekosystem med bakterier som samverkar. Det är inte svårt och kan vara mycket lärorikt och spännande.
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Vinogradskul kolumner.
Det finns biosfärer man kan köpa som en sorts intressant och lärorik leksak.
Det är ett glasklot som innehåller vatten och i vattnet finns det lite alger och några tågräkor.
Det här bildar ett litet slutet ekosystem som överlever så länge det får solljus och inte blir alltför stört.
Algerna fungerar som näring för räkorna och räkornas avfallsprodukter bryts ner av bakterier och alger.
Men man kan faktiskt göra ett eget ekosystem fast med lite mindre livsformer.
Man kan nämligen basera det på olika mikroorganismer.
Sergius Vinogradskul uppfann den så kallade Vinogradskul kolumnen för att experimentera med det här.
Den består i att man tar ett glas eller plaströr ungefär 30 cm högt och några cm brett.
Den nedersta tredjedelen fyller man med lera eller slam från botten av en sjö, flod eller kanske dike.
Som man blandat upp med lite tidningspapper, gips och lite kalk.
Ovanför det, de resten av två tredjedelarna, häller man på vatten ifrån samma flod och sjö.
Det här innehåller ju olika mikroorganismer.
Längst ner kommer det finnas väldigt ont om syre, så vissa livsformer kommer kunna trivas där.
Medan högre upp finns det mer syre och andra kommer att frodas.
De här bildar ett litet ekosystem som man kan se i form av olika färgskikt.
Längst ner så är det ingen syre och olika bakterier som inte tål syre börjar omvandla näringsämnen till energi.
De friar bland annat svavelväte.
Svavelvetet används av svavelbakterier en bit upp som i sin tur omvandlar det till andra ämnen.
Fotosyntes inträffar och man kan iakta gröna och violetta band utav olika typer av svavelbakterier i överkanten av slammet.
I vätskan kommer andra fotosyntetiska bakterier att utvecklas så länge det här får en klart solljus när det står i fönstret.
Ännu högre upp börjar syre finnas i vattnet.
Syret gör att andra livsformer kan existera och skrämmer bort vissa svavelbakterierna.
Man kan till exempel se ett lager av cyanobakterier som bildar en blågrönt lager.
Så länge det här får stå ostört kan det här fortgå i en ganska lång tid.
Det enda den behöver är solljus och den långsamma nedbrytningen och kretsloppet av näringsämnen nere i slammet.
Om man har ett mikroskop kan man iakta vad som finns på olika nivåer.
Det här påminner också lite grann om så kallade höginfusioner.
Då man tar lite gräs och låter stå i vatten.
Också där kan man iakta en massa mikroorganismer som utvecklas ur sporer.
Men vinogradiske kolumnen är faktiskt ett ekosystem man kan sätta ihop själv.
När man tittade in i materien hittade man molekyler och upptäckte att dessa bestod av atomer. Atomen antogs vara odelbar, vilket visade sig vara helt fel. Inne i atomen far det nämligen runt massor av små partiklar. Vad sägs om neutroner, nerkvarkar, mesoner och gluoner?
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Elementarpartiklar. Vad är det som bygger upp världen? Är den innerst inne enkel eller blir den bara mer och mer komplicerad ju närmare vi studerar den?
De gamla grekerna tänkte sig att världen bestod av fyra element. Jord, luft, eld och vatten.
Och på något sätt samverkade de här för att skapa alla de material och saker och fenomen som vi har omkring oss.
Men exakt hur det här gick till, det visste de inte. Det krävdes senare tider kemister för att upptäcka att det hänger samman med olika kemiska sammansättningar och att dessa kemiska ämnen i sin tur består av grundämnen.
Hela världen består av miljoner sorters molekyler, men dessa byggs upp av faktiskt bara 92 naturligt förekommande grundämnen och ett par konstgjorda som man har kunnat skapa på senare tid.
Det här är ju en enorm förenkling egentligen. Det är som ett sorts alfabet eller pusselbitar man kan sätta ihop mycket mer komplexa saker av.
Men på 1800-talet började man upptäcka att grundämnen består av atomer.
Det var ju i och för sig likadana enheter, så folk var inte så oroade.
Men sen upptäckte man att atom kunde delas upp i delar, elektronerna och atomkärnorna.
Och atomkärnorna i sin tur bestod av delar, protoner och neutroner.
Med hjälp av olika former av kärnklyvning, kosmisk strålning och acceleratorer börjar man upptäcka andra elementarpartiklar.
Alltså partiklar som var mindre än atomerna.
Man hittade positronerna som är antipartiklar till elektronerna.
Man hittade myonerna som förekommer i kosmisk strålning.
Man hittade de lätta neutrinos som skickas iväg vid en del kärnreaktioner.
Man började upptäcka andra märkliga partiklar som mesoner och hyperoner som fick namn till att börja med från grekiska alfabetet men med tiden allt mer fantasifulla namn.
Det verkade bli värre och värre.
En ren djungel av små partiklar.
Hur hängde det här ihop?
På 70-talet framkastas teorin att de här egentligen inte var elementarpartiklar.
De bestod av mindre enheter.
Man kallade dessa enheter för kvarkar.
Man ställde upp teorier för hur det här kunde gå till och började testa dem.
Det verkar stämma bra med verkligheten.
Den moderna modellen är lite enklare.
Neutronen är inte en elementarpartikel men den består av tre kvarkar.
Två nedkvarkar och en uppkvark.
Namnen är lite godtyckliga och gav sig på pinkiv.
Många av dem är skämtsamma.
Man delar in kvarkarna och andra partiklar i tre familjer.
Den första familjen består av uppkvarken och nedkvarken samt elektronen och en neutrino.
Nästa familj består av särkvarken, skärmkvarken, myonen och en till neutrino.
Och den sista familjen består av toppkvarken, bottenkvarken, tauonen och en ytterligare neutrino.
Det är alltså en ganska enkel struktur.
De här tre familjerna har naturligtvis sina antipartiklar.
Slutligen så tillkommer också ett antal hjälppartiklar så att säga.
Det är de som överför krafterna i naturen.
Fotonen som överför elektromagnetism.
Gluoner som binder samman kvarkar.
Kvarkozonerna som kallas för W och Z samt de två som man ännu inte har hittat, gravitonen och Higgs-partikeln.
Man vet inte om dessa existerar men de borde göra det om standardmodellen stämmer.
Man håller på och försöker bygga acceleratorer eller ställa upp experiment för att göra det här.
Det har också framkastats naturligtvis att kvarkarna kanske egentligen består av mindre partiklar men det finns ännu inget stöd för det.
Sedan 80-talet har det på allvar talats om datorvärldens egna små parasiter. Små programsnuttar som kopierar sig själva. Vissa kan även skada de datorer de finns på. It's anticimex time!
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Det är inte bara människor som kan bli sjuka. Det finns ju även datavirus som slår mot datorerna. Men vad är egentligen ett datavirus? Jo, ett datavirus är ett program som kan göra kopior av sig självt. Man brukar dela in dem i maskar som bara gör kopior av sig själva och virus som också kan göra andra saker. Både humoristiska effekter på skärmen och illvilja saker som att radera filer eller ta rätt på lösenord.
Datavirus fungerar oftast genom att de göms i ett annat program. Så när detta datorprogram utförs så aktiveras också koden i viruset som gör att den till exempel när man kör ett spel passar på att lägga in viruskoden i andra datorprogram som finns på en hårddisk eller att den lägger en kopia av viruset någonstans i datorns minne där den sedan kan aktiveras när man till exempel stoppar in nya disketter för att infektera dem också.
En form av datavirus utnyttjar den så kallade botsektorn. Det vill säga den första biten av disketten som datorn läser när den ska starta ifrån disken.
Det här är naturligtvis ett väldigt effektivt sätt att sprida sig. Om man startar datorn med en infekterad disk blir datorn infekterad och sedan infekteras de flesta diskar man stoppar i den.
Men på grund av moderna virusdöda program så blir det ganska lätt att upptäcka sånt här vilket gör att andra former av datavirus som sprider sig från program till program har blivit vanligare.
Det här är en intressant effekt. Man har en sorts coevolution mellan virusprogrammen och virusen. När ett virusprogram kan ta koll på ett visst virus blir det svårare för det viruset att klara sig.
Medan virus som kan undgå att detekteras kan sprida sig. Och de kan sprida sig explosionsartat. Ju fler kopior av viruset det finns desto större chans är att råka på en och kunna sprida smittan vidare.
Till skillnad från vanliga virus är de dock designade. Det är alltid än så länge någon som har programmerat datavirusen. Ofta med utgångspunkt från tidigare framgångsrika datavirus och olika mängder av individuell programmeringsförmåga.
Men man har också börjat diskutera möjligheten till evolution av datavirus. Det visar sig att ibland uppträder spontana skillnader i datavirusen. Till exempel på grund av dålig kopiering.
Och vissa har studerat möjligheten att evolvera fram datorprogram och där de får fram mer och mer adaptiva virus. Det vill säga virus som kan anpassa sig till nya situationer.
Men å andra sidan kanske man inte behöver oroa sig för trots att vi har haft liv på den här planeten i fyra miljarder år så har också immunförsvaren utvecklats i samma takt.
Så att förmodligen kommer vi få se en kapprustning på båda sidor vilket kommer leda till många intressanta problem.
Men i slutändan vet vi ju att immunförsvaret brukar vinna.
Solsystemet har förutom våra vanliga planeter även ett myller med små himlakroppar kallade asteroider.
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Asteroider. Asteroider är små planeter. Små stenblock eller enorma berg eller rent av saker som man kan undra om de inte är förrymda månar.
Men vad är de och hur upptäcktes de?
Det hela startade med frågan om det fanns en planet mellan Mars och Jupiter.
På 1700-talet hade man kommit på att planetbanorna var ganska regelbundna och det såg ut att finnas ett gap mellan Mars och Jupiter.
Fler astronomer började leta för att se om de kunde hitta en okänd planet där.
År 1801 upptäckte Piasi Ceres som man kallar den.
Det blev lite besvikelse när man insåg att den inte var speciellt stor. Den var bara tusen kilometer i diameter.
Men samtidigt så började man upptäcka andra små planeter eller som man senare kom att kalla dem Asteroider.
Pallas, Juno, Vesta, Astrea och många fler.
Med tiden insåg man att det fanns ett helt bälte.
Och även om de första fick namn ur den antika mytologin och huvudsakligen kvinnonamn.
Så med tiden så blev de allt mindre och fler och man frångick att ge dem normala namn.
Det finns nu mer Asteroider döpta efter både datorer, efterrätter och favoritmusiker.
De flesta Asteroider är grus.
Det finns ingen större skillnad egentligen från små gruskorn till stenar, upp till stenbummningar, upp till stora grejor.
De flesta är som sagt mycket små.
Men det finns ett tusental större Asteroider.
Och dessa lägger majoriteten i en omloppsbana mellan Mars och Jupiter.
Man undrade, kan det här ha varit en sprängd planet?
En planet som gått under i någon kosmisk katastrof?
Teorin var populär tidigare.
Men numera så misstänker man att det troligen är överblivet material från solsystemets tillblivelse.
Det är helt enkelt så att närheten till Jupiter gjorde att det inte kunde samlas till en planet utan blev kvar här.
Det intressanta är att det finns gap i de här banorna.
Asteroider som har omloppsbanor som är för regelbundna ur Jupiters perspektiv,
det vill säga att de befinner sig på samma plats gång på gång, kommer att dras ur sin bana av Jupiter.
Medan på andra ställen så kommer Jupiter att samla upp med sin tyngdkraft fler Asteroider och man får grupperingar.
Det finns en grupp som ligger i Jupiters bana, som kallas för Trojanerna.
Och det består av Asteroider som har fångats in av Jupiters och Solens gravitation.
Och ligger 60 grader framför eller bakom Jupiter.
Det finns också många Asteroider som går i väldigt elliptiska banor runt Solen och färdas ut långt i rymdens djup och kommer väldigt nära Solen.
De brukar ibland kallas för Apollo-Asteriderna efter den största asteroiden i gruppen.
En av dem, Icarus, kommer innanför Merkurius bana och blir så het att ytan förmodligen glöder innan den återvänder ut i rymden.
Det existerar som sagt var en stor mängd Asteroider, men de flesta är ganska tråkiga på ytan.
Tidigare såg man dem som stenar, men nu inser jag att det är snart grushögar.
Under år, miljarder av bombardemang av andra Asteroider och små meteorer, så har de blivit stora mängder grus som hålls samman utav sin låga gravitation.
Så nästa gång du ser ett stjärnfall så kan man tänka att där är en liten bit av det kosmiska gruset som kretsar där ute.
En spole, två magnethalvor och en massa koppartråd brukar vara bra saker om man ska bygga en motor. Men går det lika bra med en påse molekyler?
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Molekulära motorer. Hur små kan man bygga motorer?
Det går att göra väldigt små elmotorer. Man har till exempel gjort en del som är bara några tusendels millimeter stora genom att etsa dem ur kisel.
Det är ett litet rotohjul som pressas fram genom att runt dess kant finns elektroder där man ändrar spänningen.
Det här pressar fram det med hjälp av statisk elektricitet och kanske kan tänkas vara användbart för att till exempel kyla kretsar.
Men de allra minsta motorerna är molekyler utvecklade av evolutionen.
Det är nämligen så att celler måste transportera kemikalier och andra saker inom sig och kanske även röra sig.
Varje cell har ett sorts skelett av mikrotubuli. Det här är små strukturer och på vars yta olika ämnen kan röra sig.
Det här kan nästan beskrivas som molekylära bussar.
En påse med kemikalier har på sin yta kinesin eller dynein, proteiner som binder till mikrotubulin och springer fram över ytan.
Man kan säga att proteinet har två huvuden och en svans, även om man kanske snarast borde beskriva huvudena som fötter, för det är de som binder fast på ytan av mikrotubulin.
Myosinerna för saker ut mot cellens kant, medan dyneinerna drar tillbaks dem in mot cellens mitt.
Det finns också aktinfibrer som används för att röra hela cellen.
Det är det som våra muskler är baserade på.
Ett liknande ämne, myosin, binder sig helt enkelt mot aktinfibra och många myosinmolekyler har tvinnat ihop sina svansar, vilket gör att de gemensamt kan dra.
Dessutom finns det roterande molekylära motorer. Det är sånt som driver bakteriernas flageller som gör att de kan simma framåt.
Det finns även den allra minsta motorn, F-ATP-as.
Det är en liten molekyl där ett antal proteiner sitter runt ett hålrum, där en avlång del av proteinet finns, som roterar, driven av den energirika substansen ATP.
Men det är intressant att den på samma sätt som en elmotor kan fungera som en generator om man driver den, så kan man om man roterar den här använda den för att producera ATP.
Och det är också så den används i cellen.
För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.