Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

"Bakteriesamhällen"

Förbryllade forskare har upptäckt att bakterier i vissa situationer kan fungera nästan som myrkolonier.

Transkription76 repliker · 6:32

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Forskare har nästan alltid ansett att bakterier verkar enskilt.
Men för ett antal år sedan så började forskarna fundera på om så verkligen var fallet.
Känner du till något mer om det här Per?
Ja, man antog ju att alla bakterier är enskilda varelser.
De delar sig och bildar följaktligen kolonier.
Och sedan anpassar de sig vidare till de skiftande omständigheterna runt om.
Men nu har man börjat misstänka att i en stor koloni kan bakterier i olika skikt av kolonin
anta helt olika konformationer eller yrken så att säga.
Hur då?
Man har hittat till exempel i stora kolonier vissa bakterier som inte fortsätter att dela på sig.
Utan helt enkelt stannar kvar som en slags stödvävnad.
Ytterligare i utkanten av kolonierna har man bakterier som är specialiserade på att
att uppta och processa näring som de sedan faktiskt ger vidare inåt kolonin.
Och i inre delar av kolonin har man å andra sidan bakterier som processar avfall.
Som en liten blob i princip eller?
Ja, även om det går väldigt sakta.
Hur upptäckte man det här?
Hur började man reagera på det?
Det var en forskare vid namn Shapiro som gav ut ett antal papper inom mikrobiologi.
Där han beskrev hur han hade sysslat med och studerat olika former av koliformabakterier.
Koliforma?
Kolibakterier, i det här fallet Escherichia coli eller tarmbakterier.
Ah, okej. De som vi normalt sett har i tarmen.
Ja. Och han undersökte dessa och upptäckte att i olika zoner av bakteriekolonins tillväxt
så upptäckte han olika beteenden hos bakterier.
När han undersökte den närmare så började han studera men kunde inte riktigt avgöra
om bakterierna faktiskt också kommunicerades insemellan.
Men man har börjat spekulera nu att så kan vara fallet.
Vad försöker man komma fram till med det här?
Eller vad kommer man eventuellt att ha för nytta av det så småningom?
Den nyttan man egentligen kan få, det är möjligen större praktisk erfarenhet
i just att lära sig mer om bakterier.
Anledningen att man sedan använder väl studerade bakterier för det här är att man redan vet hur de ser ut i normalt skick.
En och en.
Jo, kunskapen om bakterier behövs ju inte bara användas i att bekämpa dem utan det används på många andra sätt också.
Inte sant?
Ja, eftersom det är alltid bra att kunna veta exakt vad en bakterie eller en koloni kan ta sig för.
Eftersom man mer och mer börjar använda bakterier inom produktion av industriella medel till exempel eller läkemedel.
Men hur går forskningen till i det här fallet?
Man väljer helt enkelt ut bakterier i olika stadier av aktivitet, alltså från olika ställen i den kolonin man studerar.
Där de sysslar med olika saker.
Och från dessa bakterier extraherar man det genetiska materialet och väljer de...
Kan du förklara det lite närmare?
Ja, DNAt helt enkelt.
Man tar DNAt från dessa bakterier, kopierar det i tillräcklig mängd för att man ska kunna arbeta med det och försöker sedan se om det finns någon skillnad.
Alltså vad de har uttryckt för expressioner.
Jaha, alltså om det är någon genetisk skillnad mellan de bakterierna?
Inte riktigt.
När man talar om det genetiska materialet, i det första och främst så har man här expressionen.
Det man kallar för RNA.
Och det innebär att man tar valda delar av DNAt och så ser man om det här faktiskt bildar olika former av RNA.
RNA, det innebär...
RNA, det är råtemplajtet.
Det är ungefär om man tänker sig att DNAt är som en stor databank.
Så är RNAt de enskilda maskin, eller de enskilda templat, eller det material, den information man skickar vidare till maskinerna som tillverkar.
proteiner och peptider.
Mm, okej.
Mer direkt praktiskt. Hur gör man då?
Först måste man rensa ut det ovidkommande.
Det vill säga att i det här fallet så tar man helt enkelt ett antal bakterier från centrum av den zon man vill undersöka.
Sedan så använder man en speciell process för att rena ut RNAt, det som har bildats.
Mm.
Här måste man vara väldigt försiktig.
RNA i naturen bryts ner enormt snabbt.
Det ska ju inte existera längre än absolut nödvändigt eftersom mRNA, som vi talar om här, eller messenger RNA,
det är i stort sett en levande instruktion till en säljsmaskineri att tillverka en viss produkt.
Alltså ska det bara existera tillräckligt längre för att faktiskt få igång produktionen av den produkten i tillräcklig mån.
Om det sedan svävar omkring ytterligare skulle det bli ett överflöd av den produkten.
Alltså måste man utvinna det hela mycket snabbt och med mycket fin känslighet.
Och efter det så ska man försöka konvertera RNA.
Man ska försöka göra en kopia av RNA till mer stabil form, vad man kallar för komplementärt DNA.
Och det är det här man ska undersöka sedan för att se om de producerar olika?
Ja, för att se om produkterna de egentligen kommer att tillverka eller ger instruktioner om skiljer sig åt.
Så att genotypen eller den genetiska uppsättningen är exakt likadan för alla bakterierna.
Men det är fenotypen eller själva förändringen fysiskt som man är ute efter.
Tack!

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Medicinalväxter

Att använda medicinalväxter är en mycket gammal, men ibland osäker tradition. Med den moderna läkarvetenskapen kan vi öka precisionen på medicinen, genom att söka de aktiva beståndsdelarna i växterna.

Transkription122 repliker · 8:43

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Alla ni som har trädgård där hemma, har ni egentligen tänkt på att många av de växter ni har i trädgården faktiskt är medicinalväxter?
Fingerborgsört till exempel.
Ja, eller fingerborgsblomman som den också kallas för.
Det är bra mot hjärtproblem.
Sen har vi valmon, vilket de flesta känner till.
Det finns en variant av den som kallas för opivalmo.
Och även lillikonvalgen som de flesta känner till är ganska giftiga.
Den har väldigt liknande ämne som fingerborgsblomman.
Men även många av träden i trädgården har ju används medicinskt pilträde.
Ja, det är acetilsalicylsyr som den innehåller va?
Den verksamma beståndsdelen är magnesyl och aspirin.
Sen har vi Johannesört som är rätt välkänd. Den är lugnande.
Och även delvis bra för magen, såvitt jag har förstått.
En annat ämne som är bra för magen är ju dill.
Ja, det stämmer. Den är dessutom en rätt uppskattad krydda.
Överhuvudtaget så är ju gränsen mellan medicinalväxter och krydda ganska flytande.
Under medeltiden när man importerade många växter till vårt land så var det ju just ingen större skillnad.
Munkarna plockade in de växter de tyckte var bra.
Och sen spred de sig i trädgårdarna för nytt och nöje.
En växt som är fascinerande det är humle.
För den används ju i öl.
Men den används inte bara för smaken skulle utan den är konserverande.
Och den är även retrogivande. Den kan användas som sömmedel till och med.
Jaha, det förklarar en del av ölens verkningar kanske.
Ja, det beror nog på lite andra saker också.
Men egentligen, hur kommer det sig då att växterna skapar sådana här ämnen?
Hur kommer det sig att det bildas?
Ja, man kan ju undra varför fingerborgsblomman till exempel producerar hjärtmedicin.
Den har ju inget hjärta att oroa sig för.
Men det är försvar.
Ja, exakt. Därför att fingerborgsblomman, den är ju giftig på sätt och vis.
Eller det ämnet som är bra för hjärtat är också giftigt.
Över huvud taget så är det ju det att det finns ju inga ofarliga ämnen.
Det finns bara mer eller mindre stora doser.
Och fingerborgsblomman har ju skyddat sig då genom att djur som äter den får hjärtklappning eller rent av dör.
Och då äter de förhoppningsvis inte upp den eller släktingar igen.
Och det här gäller ju även då många andra växter som producerar.
Till exempel eftersom en växt inte kan springa sin väg när den blir angripen.
Så måste den producera ett gift för att bli av med till exempel bakterieangrepp eller insekter.
Och det som slår bort bakterier för växter kan ju också vara nyttigt på människor.
Jo, för många av de här växterna som vi använder som medicinalväxter som faktiskt fortfarande används inom medicinen idag.
De är ju antingen inflammatoriska och dylikt.
Och sen finns det ju då de här gifterna som är till för att ta koll på djur.
Och i en mindre dos kan det vara användbart i vissa sjukdomstillstånd.
Fingerborgsörten till exempel försöker slå ut hjärtat.
Men om man har hjärtproblem av vissa typer så kan det vara nyttigt att ta en viss mängd fingerborgsört.
Naturligtvis har man fel typ av problem så är den direkt dödlig.
Mm, som sagt.
Naturligt behöver det inte alltid vara bra.
Oja.
Kan vara farligt.
Oja, stormhatten till exempel är ju oerhört giftig och det är ju ett bra skydd för den.
Vilket också gjorde att man flitigt odlade den under renaissancen för att ta hjälp och tronarvingar och liknande.
Sen har man ju en hel del nya växter som faktiskt används inom medicin idag.
För när man väl blev uppmärksam på det här och började isolera ämnen från växterna.
Så jag visste det, det kom vi in på också.
Att isolera ämnena.
Mm.
Det är ju så att de flesta av ämnena, eller nästan alla ämnena som finns i växterna, går ju faktiskt att framställa på syntetisk väg.
Så varför använder man då fortfarande växter till det?
Oftast är det ju ren lönsamhet.
Därför att en växt producerar naturligt och det går i allmänhet ganska lätt att odla växter.
Men om man ska göra syntetiskt krävs det ju många syntessteg.
Och de här syntesstegen då i labbet, ja, man startar med en viss mängd råmaterial, gör reaktionen och en hel del går ju förlorat i varje steg.
Så för att få fram en lagom dos utav den verksamma substansen så krävs det oftast väldigt mycket råmaterial och massa tid ifrån skickliga kemister.
Och det här blir väldigt dyrt när man lika gärna kan plantera ett fält med blommor.
Ja, eftersom växterna då i fråga har enzymer som finns speciellt just för att framta det ämnet.
Mm.
Överhuvudtaget, här ser man ju också lite skillnad mellan traditionell läkekonst och det moderna.
Tidigare var det ju så att man nöjde sig med att veta att den här decokten den fungerar väldigt bra.
Så den kloka gumman förde det vidare till sin dotter och det gick i arv att det här fungerar bra mot huvudvärk eller något liknande.
Medan många av örten och det som var i brygden i fråga faktiskt inte var verksamma utan det var bara några få som var det.
Men den vetenskapliga medicinen då försöker man hitta de verksamma örterna.
Man experimenterar sig fram systematiskt och när man väl kommer på vilka örter som gör nytta eller vilka kombinationer så kan man sedan försöka komma på vad i dessa örter gör nytta.
Jo, då hade jag tänkt nämna att de tar reda på exakt vad det är för ämnen som är verksamma i örten i fråga.
Och det här är ju viktigt av ett annat skäl också.
Nämligen det att dosera rätt.
Ja just det, för det var ju väldigt svårt.
Vad ska man säga, jag ska ta tre blad av den här örten för att få den effekten.
Det fungerar inte riktigt och som sagt de kan vara giftiga.
I många fall är det ju det att styrkan varierar väldigt mycket med hur mycket det har regnat, hur mycket soligt från växt till växt.
När det gällde digitalis till exempel, fingerborgsörten, så mätte man det i grodenheter.
Man provade helt enkelt hur mycket av de torkade bladen behövdes det förta kol på ett visst antal grodor.
Och på det sättet kunde man få en ungefärlig uppskattning av styrkan.
Men sen kom man ju på att om man tar och mal ihop många blad så får man en sorts medelvärde som har ungefär samma styrka.
Och genom att man nu kan avgöra vad det är för ämne som är verksam så kan man mäta halten och få ännu lite säkrare dosering.
Så nu är det som sagt som jag höll på att nämna förut att de har ju forskat mer och de har kommit på en hel del nya växter, ämnen i växter.
Bland annat kinesiskt tempelträd. Det är mycket som kom från Asien som vi inte kände till tidigare här.
Som innehåller någonting som kallas för ginkgo bilbo. Känner du till någonting om det?
Ja det är namnet på arten och det finns då diverse ämnen i det här som verkar ha positiva effekter på kroppen.
Bland annat är de lite kärlvidgande och verkar öka blodgenomströmning i hjärnan vilket har haft bra effekter på korttidsminne till exempel.
Och det här säljs ju mycket i hälsokostaffärer där man gör stor affär av hur otroligt bra det är.
I allmänhet ska man ju inte tro så mycket på sån reklam men nog är det ingen tvekan om att det finns en del nyttiga effekter.
Sen har vi Maria Tistel till exempel. Den är faktiskt bra mot leverskador.
Ja det har man renframställt en del även nu igen.
Idgran, det har de använt i cancerforskningen mot tumörer.
Den är ju väldigt giftig då men normalt är ju giftet dessutom ironiskt nog inriktat mot hjärtat.
Men en del av andra gifterna är då bra mot cancercellerna.
Jo egentligen så kanske det är lämpliga med tanke på att cellgiftsbehandling är ju inte särskilt trevlig den heller.
Sen har vi faktiskt ett forskning som sommarmålert börjar man använda mot malaria nu.
Tidigare så använde man ett träd som heter kinaträd.
Namnet det kommer ju egentligen inte från Kina.
Jag vet inte om du känner till någonting om det?
Jo det kallas för kin-kinaträdet.
Det var ju ett indiannamn för det är ursprungligen från Sydamerika.
Alltså en rent sammanträffande.
Och ämnet då som finns i det kallas för kinin och det känner de flesta till att det används mot malaria.
Men många av stammarna av parasiten har börjat bli resistenta mot det så att nu har de kommit på ett nytt ämne istället.
Det är då ifrån sommarmålörten.
Samtidigt håller man ju också på att forska på vacciner.
Det finns ju ofta flera sätt att behandla samma sjukdom.
Men det är faktiskt fascinerande för att fortfarande är det så att 40% av alla de mediciner som vi har på apoteket består fortfarande av medicinalväxter.
Eller innehåller ämnen från dem.
Det är inte så många av dem som är direkt tillverkade av medicinalväxterna.
Men ämnena är ju onekligen de samma.
Om man tittar ut i resten av världen så är det fortfarande att man använder traditionell medicin på många ställen.
Jo det gör de och den funkar ibland.
Ibland ja.
Det är ju där det är viktigt att försöka testa ut och göra det effektivt.
Och det var det som den egentligen stora upptäckten med vetenskaplig medicin var.
Att man började systematisera och att det inte bara blev att man hade tur eller otur med vad det var för örtor och hur skicklig läkaren var.
Men om vi fortsätter så här så lär man nog märka att modernatur har en hel del överraskningar kvar åt oss.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Matematikens kvinnor

Trots att det har varit svårt för kvinnor att bli accepterade som vetenskapsmän, lyckades några kvinnor bli erkända på 1800-talet.

Transkription88 repliker · 7:19

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

kvinnor inom forskningen. Idag tar vi upp två exempel. Sonja Kowalewska och Sophie Chiromé.
Sophie Chiromé, vem var det egentligen?
Sophie Chiromé var fransk dotter till en tyghandlare som trillade in på matematiken och var en av de mer framstående matematikern under den sena 17- och tidiga 1800-talet.
Hon var vidare rätt brinnande för sitt engagemang, eller för sin matematik. Det var visst båda två.
Oja. Båda två trotsade sina föräldrar när de försökte börja på ämnet. De gjorde vid väldigt unga år, båda två.
Det sågs inte med blida ögon att kvinnor studerade matematik på den tiden.
Nej. Sophie Chiromé hade det problemet att kvinnor ska inte ägna sig åt matematik.
Så föräldrarna tog ifrån henne både kläder, värmande brasa och stearinljus till att kunna läsa böckerna för att avskräcka henne från ämnet.
Men Chiromé och Kowalewska var ju inte riktigt samtida. Hur var det för Kowalewska då?
Kowalewska föddes ungefär 20 år efter Sofies död.
Eller 1850 ungefär.
Hon kom in på matematiken genom att lyssna på sin farbror som var väldigt välkänd akademiker och att läsa föreläsningsanteckningar från en kurs i analys som hennes farbror hade tapetserat hennes barnkammare med.
Senare när de då växte upp och i sitt engagemang inför just matematiken, vad tillförde de?
Sophie Chiroméns huvudsakliga arbete bestod i att hon hittade utmaningar.
Hon hittade problemställningar eller tävlingar.
Sen gav hon sig fan på att lösa det där.
Hon satte sig ner och jobbade och jobbade och jobbade.
Och nådde fram till halvhyfsade resultat.
Ofta väldigt, väldigt uppfinningsrika.
Väldigt, väldigt klarsynta.
Väldigt, väldigt kraftiga.
Men de saknade det där lilla extra.
De hade inte förklarat kopplingen till det de skulle förklara tillräckligt väl.
Eller de var inte tillräckligt formellt matematiska.
Kowalewska då?
Kowalewska skaffade sig genom ett förkläde.
Hon gifte sig med en ung ryss enbart för att få åka iväg till universitet och studera.
För man fick som kvinna i Ryssland inte resa utan skriftligt tillstånd från antingen fadern eller mannen.
Och hennes far var genom hela hennes livstid aktivt emot hennes studier om matematik.
Men hennes man var det inte?
Hennes man gifte sig med henne.
Han fick en fin titel på köpet.
Hon fick en nyckeldocka som kunde skriva på papper åt henne.
Sen åkte hon iväg till universitet och studerade matematik istället.
Och hon gick betydligt längre än Sophie Germain rent formellt.
Hon fick sig en stadig utbildning av Weierstra, som var professor vid Göttingens universitet.
hade ärvt Gauss professorstolar.
Vad jag förstår så fick ju inte Germain något vidare akademiskt erkännande för den i efterhand.
Ungefär som en konstnär.
Men Kovalevska fick det medan hon levde.
Hon la ner mycket energi genom hela sitt liv.
Med hjälp av lite olika herrar här och var så kom hon någonstans.
Weierstra gav henne en stadig utbildning.
Och även en doktorshatt.
För hon spottade ur sig tre stycken avhandlingar som var och en var tillräckligt bra.
Och klarade sig inte för att förtjäna en doktorshatt.
Så efter att ha tryckt på universitetsstyrelsen tillräckligt länge så lyckades han ge henne en doktorstitel.
Och ett tag senare, ett par decennier senare så var vår egen Stockholmsmatematiker Gösta Mittag Leffler
har ankomit i kontakt med Kovalevska och utövade sitt inflytande på Stockholms universitet
för att ge henne en gästprofessur på fem år.
Men vad hände efter gästprofessuren då? Hur länge varade den?
Den varade i fem år mellan juni 1884 och juni 1889.
Och sedan i juni 1889 konstaterade de att hon var ju faktiskt rätt bra.
Hon kunde det. Hon kunde vara riktigt stimulerad, inte sägs mer än.
Hon passade alldeles utmärkt för den uppgiften han hade.
Så hon fick en professur vid Stockholms universitet.
Och var därmed den tredje i de europeiska universitetens historier att överhuvudtaget innehav en professorsstol.
De två tidigare var fysikern Laura Bassi och matematikern Maria Agnesi som båda två var aktiva ungefär vid renaissancen.
Men Germain fick ju som sagt inte något vidare erkännande.
Hon blev visst erbjuden. Det bästa hon blev erbjuden var någon slags instruktörspost.
Jo, som sagt var det så det enda jobb Germain fick när hon väl hade fått sig sin utbildning och fått sina väldigt klara synuppsatser publicerade.
Det var att få en post som guvernörska.
Hon skulle lära ut aritmetik, grundläggande räknesätten, plus minus gånger och division.
Flickskolaelever.
Och var ganska deprimerad över det för som hon uttryckte det att hon var själv ingen vidare på multiplikation.
Hade ingen koll på det.
Synd.
Men hur slutade Germains liv då så att säga?
Fortsatte hon även att ge ut sina papper och så vidare?
Hon fortsatte genom hela sitt liv och hon fick hedersomnämnande efter hedersomnämnande i olika tävlingar hon deltog i fram till dess.
Så att hon slutligen när folk äntligen började bry sig om henne överhuvudtaget dog i bröstcancer 1831.
Och på dödscertifikatet så hade hon inte titel matematiker.
Hon kallades inte vetenskapsman.
Utan hon var rentier.
Alltså ägarinna.
Hon ägde mark.
Hon ägde kapital.
Hon hade tillgångar.
Och det var hennes enda funktion i samhället officiellt.
Kovalevska då?
Hur gick det för henne?
Kovalevska fick professuren.
Hon deltog med lysande resultat i Europas akademiska liv.
Ända fram till 1891.
När hon direkt efter att ha släppt ifrån sig ett lysande arbete som klargjorde en annan matematikers idé.
Drabbades av influensa.
Som förvärrades av att hon fick lunga inflammation ovanpå den.
Och dog av sliterna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Underjordens invånare

Hur långt ner i marken kan man hitta organismer egentligen?

Transkription49 repliker · 3:55

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

underjordens invånare.
Hur djupt ner i marken lever egentligen organismer?
Man känner naturligtvis till en massa jordbakterier och mullvadar och sånt.
Men de kommer ju egentligen inte många meter ner.
Och sen har vi naturligtvis invånare i olika grottor.
Olika grottfiskar, grottspindlar och de bakterier som förmodligen lever där.
Men hur mycket djupare kan man komma?
Det här är en fråga som man har funderat lite grann över.
De flesta har antagit att livet är förmodligen en liten grön hinna mest ovanpå markytan.
Men nu verkar det faktiskt som det inte stämmer.
På 20-talet hade man noterat att vatten från oljefält innehöll svavelväte och bikarbonat.
Och en tänkbar förklaring till det här var att det kunde finnas bakterier som tar och reducerar sulfater under marken.
De har inte tillgång till något syre men kan få sin energi genom att bryta ner sulfat i berggrunden.
Det här var spekulativt ganska länge men efterhand hittade man sådana här svavelbakterier.
Men de här verkar bara komma ner ett par hundra meter i marken.
Finns något djupare?
1987 så började man borra i Savannah River området i en Sydkarolina i Amerika.
Det var amerikanska energidepartementet som studerade hur mycket radioaktivitet som hade kommit ner i grundvattnet från kärnvapenanläggningarna där uppe.
Och som en sidoeffekt av det här så lyckas man också plocka upp sterila borrprover.
Det är nämligen så att när man borrar i marken så kan det bli ganska svårt att få upp någonting utan att bakterier från markytan kommer med.
Men här bemödade man sig att verkligen se till att så fort någonting kom upp så la man det i en atmosfär av kväve så att det inte skulle komma in något annat och för det till ett sterit labb.
Till sin förvåning fann man bakterier som fanns åtskilliga hundra meter ner i marken.
Långt bortom de nivåer där man tidigare trodde att det kunde finnas.
Och gradvis har man borrat sig djupare ner och upptäckt att det finns liv som klarar sig upp till 75 grader i marken.
Alltså ner åtminstone 2,5 kilometer.
Enkla bakterier och eventuellt en del svampar.
Man vet inte säkert var maxgränsen går.
Men man vet att en del bakterier som lever vid varma källor på havsbotten klarar sig upp till 110 grader.
Så det är inte orimligt att anta att det kan finnas bakterier upp till 7 kilometer under bergrundens yta.
Det är en väldigt ojämn fördelning.
I vissa stenar så finns det bara hundra bakterier per gram.
I andra finns det upp till 10 miljoner.
Man kan ju förstå att en del bakterier klarar sig till exempel i sedimentära bergarten.
Slam och leror från markytan har pressats ihop och det finns små mängder organiskt material de kan bryta ner.
Men det märkligare är att det också kan existera i granit och basalt.
Man har nämligen upptäckt att de kan leva på själva stenen.
Det här kallas för slime.
Subsurface, lead autotrophic, microbial ecosystem.
Vad som händer är helt enkelt att järn reagerar med vatten och reduceras vilket producerar vätgas.
Den här vätgasen kan användas av bakterier.
De behöver alltså inte solsken, de behöver bara det järnet i malmen som finns där nere.
Detta producerar de organisk material av.
Den här metangasen de producerar tas upp av andra bakterier och så sker ett litet ekosystem där nere.
Bakterierna migrerar långsamt upp och ner längs med sprickor och med hjälp av grundvattnet.
Det här verkar kanske inte vara ganska litet system.
Men mängden berggrunder är rent enorm.
Förmodligen är de här bakterierna, det här slemmet, det som utgör den största delen av hela biosfären.
Så kort sagt, det verkar som att det kanske inte är så att det är lite när livet är en grön hinna ovanpå jorden.
Utan en mycket större del av skalet och så är det lite grönt kraft ovanpå.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Kakao

Kakao är det som gör chockladen. Idag är kakao en självklarhet, men förr i tiden var den "gudarnas föda".

Transkription39 repliker · 2:58

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Kakao. Carl von Linné kallade plantan för Kakao teobroma. Kakao, gudarnas föda.
Och det säger kanske lite om hur högt uppskattad kakaobönan har varit genom tiderna.
Den hittades någon gång 600 efter Kristus av maya-indianerna.
Eller åtminstone är det de äldsta kända historiska lämningarna. Vissa tror att indianer kan ha känt till den sedan tidigare.
Och den skattades mycket högt. Man drack en dryck som kallades chokolatl och ansågs ge vishet och vara bra för ett långt liv.
Det fanns restriktioner som sa att bara gamla och högt uppsatta fick dricka denna ädla dryck.
Man utvann kakaobönan ifrån kakaoträdets frukter.
I frukterna så finns det hårda kärnor vilka man kan ta och skörda.
Och sedan låter man dem jäsa och sedan torkar man in dem och sedan mal man dem då efter att ha rensat bort skalen.
Och när västerlänningarna kom till den nya världen så blev det här också en stor succé.
Under 1600-talet så spred sig kakaohus på samma sätt som när det börjat dyka upp kaféer.
Där man kunde avnjuta denna dryck.
Men den var så exklusiv och så kostsam så att bara de allra rikaste kunde ha att göra med den.
Man sa att man drack pengar.
Vilket var ganska bokstavligt.
Kakobönan användes faktiskt som betalningsmedel i en stor del utan syd- och mellanamerika under en lång period.
Efterhand kom man på hur man kunde göra choklad av den här bönan.
Idén är att man mal ner det fint, tillsätter kokosfett och kanske även då socker.
Och skapar kakor av olika slag.
Genom att bearbeta den här på mer eller mindre hemlighetsfulla sätt kan man få fram denna ljuva delikatess.
Men choklad finns i många olika former.
Och det finns många recept.
Det existerar till exempel vit choklad.
Vilket egentligen är bara kakaosmör, socker och andra tillsatser.
Vanligtvis ganska mycket vanilj.
Och en del menar att man inte kan kalla det för äkta choklad.
Man har också anklagd chokladen för att vara kraftigt fettbildande.
Men det beror på hur mycket fetter man tillsätter.
En riktigt bitter, fin choklad innehåller så pass mycket av själva råkakao.
Så att den inte är speciellt fettbildande.
Däremot så innehåller kakao många intressanta kemikalier.
Till exempel koffein som är allmänt stimulerande.
En ordinär chokladkaka innehåller ungefär 30 mg koffein.
Vilket kan jämföras med 100-150 mg hos en kopp kaffe.
Teobromin som är stimulerande och bland annat stimulerar hjärtat.
Och även fenylethylamin som verkar vara humörförhöjande.
Om detta kan förklara varför man i alla tider varit så förtjust i choklad är svårt att säga.
Men det är ingen tvekan om att det är ett näringsrikt och energirikt ämne.
Som man har använt till exempel i nödproviant under rymdvärder.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Scanningtunnelelektronmikroskop

Bakom det långa namnet ligger en maskin, med vars hjälp man kan "se" ner på atomnivå.

Transkription36 repliker · 3:06

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Scanning tunnel elektronmikroskop.
Man kan inte se atomer, men kan man känna dem?
Ja, det verkar faktiskt som att det går med hjälp av en STM eller scanning tunnel elektronmikroskop.
Det är en väldigt listig metod där man för en elektrod över en yta och känner av ytans struktur beroende på dess elektriska fält.
Idén är att man har en arm som kan flyttas med hjälp av piezoelektriska kristaller.
En piezoelektrisk kristall ändrar sin tjocklek beroende på ström man skickar genom den.
Eftersom man kan reglera strömmen väldigt noggrant kan man få den här att röra sig oerhört fint.
Den här armen, eller snarast nålen, håller man väldigt nära en metall eller kristalls yta och ger den en laddning.
Det kommer alltså att finnas en spänningsskillnad mellan den och ytan under.
Den här kan man också mäta oerhört exakt och därmed avgöra avståndet.
Om man nu för den här tvärs över ytan så kommer man få olika laddningar och kan göra sin bild av höjdprofilen längs med.
Genom att svepa den här fram och tillbaka kan man därför skapa sin bild av atomernas fördelning.
Man kan ju undra hur skarp spets måste vara för att det här ska fungera.
Och svaret är att den helst ska vara en atom stor.
Men det visar sig inte vara något större problem eftersom även om man tog en vanlig träkvist skulle det vara en atom som hade längst ut.
Däremot så finns det ju fördelar att ha en så skarp och finslipad nåd som möjligt.
Med den här tekniken så kan man faktiskt känna av till exempel en kristallsyta.
Och resultatet sedan man låter en data bearbeta information blir något som påminner om en äggkartong.
De enskilda atomerna framstår som kullar på ytan och hålrummen mellan dem framstår som gropar.
Man kan studera kristallstrukturen och även saker som ligger på den, till exempel molekyler.
Inte nog med det. Genom att varje spänning kan man gripa tag i en atom som ligger lös på ytan och lyfta upp den till spetsen.
Det här har man till exempel kunnat göra med exenonatomer.
Och man kan sedan lägga ner dem på önskat ställe.
På det här sättet kan man till exempel lägga dem i en mönster man tycker om.
IBM skrev till exempel för många år sedan sin logo på det här sättet med 35 atomer.
Man kan även lägga ihop atomer för att bilda enkla molekyler.
Inte nog med det. Man kan använda det här som en sorts enkel transistor.
Där man använder en enda atom som en rörlig del.
Och genom att lägga atomer till exempel i cirklar kan man få fram särregna kvantfenomen.
Om man har en ring utav atomer kommer elektroner att röra sig mellan på ett sätt som gör att man i mikroskopet ser att det ser ut som att det går vågor på ytan.
Och det är en elektron som sprider ut sig som en våg.
Man kan genom att flytta runt atomerna få fram särregna effekter som till exempel hägringar.
Då man i en elliptisk grupp atomer får det att verka som det ligger en atom till.
Men det är en sorts reflektion av de andra atomerna.
Kort sagt, det går verkligen att känna atomer.
Och det går att flytta runt dem också för hand.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.