Förklarade fenomen – Radio U.F.S. Vetenskap (sida 20 av 26)

Vinogradski kolumner

Vinogradski kolumner? Tänk dig att bygga din egen lilla värld : ett fungerande ekosystem med bakterier som samverkar. Det är inte svårt och kan vara mycket lärorikt och spännande.

Transkription31 repliker · 2:56

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vinogradskul kolumner.
Det finns biosfärer man kan köpa som en sorts intressant och lärorik leksak.
Det är ett glasklot som innehåller vatten och i vattnet finns det lite alger och några tågräkor.
Det här bildar ett litet slutet ekosystem som överlever så länge det får solljus och inte blir alltför stört.
Algerna fungerar som näring för räkorna och räkornas avfallsprodukter bryts ner av bakterier och alger.
Men man kan faktiskt göra ett eget ekosystem fast med lite mindre livsformer.
Man kan nämligen basera det på olika mikroorganismer.
Sergius Vinogradskul uppfann den så kallade Vinogradskul kolumnen för att experimentera med det här.
Den består i att man tar ett glas eller plaströr ungefär 30 cm högt och några cm brett.
Den nedersta tredjedelen fyller man med lera eller slam från botten av en sjö, flod eller kanske dike.
Som man blandat upp med lite tidningspapper, gips och lite kalk.
Ovanför det, de resten av två tredjedelarna, häller man på vatten ifrån samma flod och sjö.
Det här innehåller ju olika mikroorganismer.
Längst ner kommer det finnas väldigt ont om syre, så vissa livsformer kommer kunna trivas där.
Medan högre upp finns det mer syre och andra kommer att frodas.
De här bildar ett litet ekosystem som man kan se i form av olika färgskikt.
Längst ner så är det ingen syre och olika bakterier som inte tål syre börjar omvandla näringsämnen till energi.
De friar bland annat svavelväte.
Svavelvetet används av svavelbakterier en bit upp som i sin tur omvandlar det till andra ämnen.
Fotosyntes inträffar och man kan iakta gröna och violetta band utav olika typer av svavelbakterier i överkanten av slammet.
I vätskan kommer andra fotosyntetiska bakterier att utvecklas så länge det här får en klart solljus när det står i fönstret.
Ännu högre upp börjar syre finnas i vattnet.
Syret gör att andra livsformer kan existera och skrämmer bort vissa svavelbakterierna.
Man kan till exempel se ett lager av cyanobakterier som bildar en blågrönt lager.
Så länge det här får stå ostört kan det här fortgå i en ganska lång tid.
Det enda den behöver är solljus och den långsamma nedbrytningen och kretsloppet av näringsämnen nere i slammet.
Om man har ett mikroskop kan man iakta vad som finns på olika nivåer.
Det här påminner också lite grann om så kallade höginfusioner.
Då man tar lite gräs och låter stå i vatten.
Också där kan man iakta en massa mikroorganismer som utvecklas ur sporer.
Men vinogradiske kolumnen är faktiskt ett ekosystem man kan sätta ihop själv.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

När man tittade in i materien hittade man molekyler och upptäckte att dessa bestod av atomer. Atomen antogs vara odelbar, vilket visade sig vara helt fel. Inne i atomen far det nämligen runt massor av små partiklar. Vad sägs om neutroner, nerkvarkar, mesoner och gluoner?

Transkription43 repliker · 3:54

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Elementarpartiklar. Vad är det som bygger upp världen? Är den innerst inne enkel eller blir den bara mer och mer komplicerad ju närmare vi studerar den?
De gamla grekerna tänkte sig att världen bestod av fyra element. Jord, luft, eld och vatten.
Och på något sätt samverkade de här för att skapa alla de material och saker och fenomen som vi har omkring oss.
Men exakt hur det här gick till, det visste de inte. Det krävdes senare tider kemister för att upptäcka att det hänger samman med olika kemiska sammansättningar och att dessa kemiska ämnen i sin tur består av grundämnen.
Hela världen består av miljoner sorters molekyler, men dessa byggs upp av faktiskt bara 92 naturligt förekommande grundämnen och ett par konstgjorda som man har kunnat skapa på senare tid.
Det här är ju en enorm förenkling egentligen. Det är som ett sorts alfabet eller pusselbitar man kan sätta ihop mycket mer komplexa saker av.
Men på 1800-talet började man upptäcka att grundämnen består av atomer.
Det var ju i och för sig likadana enheter, så folk var inte så oroade.
Men sen upptäckte man att atom kunde delas upp i delar, elektronerna och atomkärnorna.
Och atomkärnorna i sin tur bestod av delar, protoner och neutroner.
Med hjälp av olika former av kärnklyvning, kosmisk strålning och acceleratorer börjar man upptäcka andra elementarpartiklar.
Alltså partiklar som var mindre än atomerna.
Man hittade positronerna som är antipartiklar till elektronerna.
Man hittade myonerna som förekommer i kosmisk strålning.
Man hittade de lätta neutrinos som skickas iväg vid en del kärnreaktioner.
Man började upptäcka andra märkliga partiklar som mesoner och hyperoner som fick namn till att börja med från grekiska alfabetet men med tiden allt mer fantasifulla namn.
Det verkade bli värre och värre.
En ren djungel av små partiklar.
Hur hängde det här ihop?
På 70-talet framkastas teorin att de här egentligen inte var elementarpartiklar.
De bestod av mindre enheter.
Man kallade dessa enheter för kvarkar.
Man ställde upp teorier för hur det här kunde gå till och började testa dem.
Det verkar stämma bra med verkligheten.
Den moderna modellen är lite enklare.
Neutronen är inte en elementarpartikel men den består av tre kvarkar.
Två nedkvarkar och en uppkvark.
Namnen är lite godtyckliga och gav sig på pinkiv.
Många av dem är skämtsamma.
Man delar in kvarkarna och andra partiklar i tre familjer.
Den första familjen består av uppkvarken och nedkvarken samt elektronen och en neutrino.
Nästa familj består av särkvarken, skärmkvarken, myonen och en till neutrino.
Och den sista familjen består av toppkvarken, bottenkvarken, tauonen och en ytterligare neutrino.
Det är alltså en ganska enkel struktur.
De här tre familjerna har naturligtvis sina antipartiklar.
Slutligen så tillkommer också ett antal hjälppartiklar så att säga.
Det är de som överför krafterna i naturen.
Fotonen som överför elektromagnetism.
Gluoner som binder samman kvarkar.
Kvarkozonerna som kallas för W och Z samt de två som man ännu inte har hittat, gravitonen och Higgs-partikeln.
Man vet inte om dessa existerar men de borde göra det om standardmodellen stämmer.
Man håller på och försöker bygga acceleratorer eller ställa upp experiment för att göra det här.
Det har också framkastats naturligtvis att kvarkarna kanske egentligen består av mindre partiklar men det finns ännu inget stöd för det.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Datavirus

Sedan 80-talet har det på allvar talats om datorvärldens egna små parasiter. Små programsnuttar som kopierar sig själva. Vissa kan även skada de datorer de finns på. It's anticimex time!

Transkription13 repliker · 3:00

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det är inte bara människor som kan bli sjuka. Det finns ju även datavirus som slår mot datorerna. Men vad är egentligen ett datavirus? Jo, ett datavirus är ett program som kan göra kopior av sig självt. Man brukar dela in dem i maskar som bara gör kopior av sig själva och virus som också kan göra andra saker. Både humoristiska effekter på skärmen och illvilja saker som att radera filer eller ta rätt på lösenord.
Datavirus fungerar oftast genom att de göms i ett annat program. Så när detta datorprogram utförs så aktiveras också koden i viruset som gör att den till exempel när man kör ett spel passar på att lägga in viruskoden i andra datorprogram som finns på en hårddisk eller att den lägger en kopia av viruset någonstans i datorns minne där den sedan kan aktiveras när man till exempel stoppar in nya disketter för att infektera dem också.
En form av datavirus utnyttjar den så kallade botsektorn. Det vill säga den första biten av disketten som datorn läser när den ska starta ifrån disken.
Det här är naturligtvis ett väldigt effektivt sätt att sprida sig. Om man startar datorn med en infekterad disk blir datorn infekterad och sedan infekteras de flesta diskar man stoppar i den.
Men på grund av moderna virusdöda program så blir det ganska lätt att upptäcka sånt här vilket gör att andra former av datavirus som sprider sig från program till program har blivit vanligare.
Det här är en intressant effekt. Man har en sorts coevolution mellan virusprogrammen och virusen. När ett virusprogram kan ta koll på ett visst virus blir det svårare för det viruset att klara sig.
Medan virus som kan undgå att detekteras kan sprida sig. Och de kan sprida sig explosionsartat. Ju fler kopior av viruset det finns desto större chans är att råka på en och kunna sprida smittan vidare.
Till skillnad från vanliga virus är de dock designade. Det är alltid än så länge någon som har programmerat datavirusen. Ofta med utgångspunkt från tidigare framgångsrika datavirus och olika mängder av individuell programmeringsförmåga.
Men man har också börjat diskutera möjligheten till evolution av datavirus. Det visar sig att ibland uppträder spontana skillnader i datavirusen. Till exempel på grund av dålig kopiering.
Och vissa har studerat möjligheten att evolvera fram datorprogram och där de får fram mer och mer adaptiva virus. Det vill säga virus som kan anpassa sig till nya situationer.
Men å andra sidan kanske man inte behöver oroa sig för trots att vi har haft liv på den här planeten i fyra miljarder år så har också immunförsvaren utvecklats i samma takt.
Så att förmodligen kommer vi få se en kapprustning på båda sidor vilket kommer leda till många intressanta problem.
Men i slutändan vet vi ju att immunförsvaret brukar vinna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Asteroider

Solsystemet har förutom våra vanliga planeter även ett myller med små himlakroppar kallade asteroider.

Transkription37 repliker · 3:32

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Asteroider. Asteroider är små planeter. Små stenblock eller enorma berg eller rent av saker som man kan undra om de inte är förrymda månar.
Men vad är de och hur upptäcktes de?
Det hela startade med frågan om det fanns en planet mellan Mars och Jupiter.
På 1700-talet hade man kommit på att planetbanorna var ganska regelbundna och det såg ut att finnas ett gap mellan Mars och Jupiter.
Fler astronomer började leta för att se om de kunde hitta en okänd planet där.
År 1801 upptäckte Piasi Ceres som man kallar den.
Det blev lite besvikelse när man insåg att den inte var speciellt stor. Den var bara tusen kilometer i diameter.
Men samtidigt så började man upptäcka andra små planeter eller som man senare kom att kalla dem Asteroider.
Pallas, Juno, Vesta, Astrea och många fler.
Med tiden insåg man att det fanns ett helt bälte.
Och även om de första fick namn ur den antika mytologin och huvudsakligen kvinnonamn.
Så med tiden så blev de allt mindre och fler och man frångick att ge dem normala namn.
Det finns nu mer Asteroider döpta efter både datorer, efterrätter och favoritmusiker.
De flesta Asteroider är grus.
Det finns ingen större skillnad egentligen från små gruskorn till stenar, upp till stenbummningar, upp till stora grejor.
De flesta är som sagt mycket små.
Men det finns ett tusental större Asteroider.
Och dessa lägger majoriteten i en omloppsbana mellan Mars och Jupiter.
Man undrade, kan det här ha varit en sprängd planet?
En planet som gått under i någon kosmisk katastrof?
Teorin var populär tidigare.
Men numera så misstänker man att det troligen är överblivet material från solsystemets tillblivelse.
Det är helt enkelt så att närheten till Jupiter gjorde att det inte kunde samlas till en planet utan blev kvar här.
Det intressanta är att det finns gap i de här banorna.
Asteroider som har omloppsbanor som är för regelbundna ur Jupiters perspektiv,
det vill säga att de befinner sig på samma plats gång på gång, kommer att dras ur sin bana av Jupiter.
Medan på andra ställen så kommer Jupiter att samla upp med sin tyngdkraft fler Asteroider och man får grupperingar.
Det finns en grupp som ligger i Jupiters bana, som kallas för Trojanerna.
Och det består av Asteroider som har fångats in av Jupiters och Solens gravitation.
Och ligger 60 grader framför eller bakom Jupiter.
Det finns också många Asteroider som går i väldigt elliptiska banor runt Solen och färdas ut långt i rymdens djup och kommer väldigt nära Solen.
De brukar ibland kallas för Apollo-Asteriderna efter den största asteroiden i gruppen.
En av dem, Icarus, kommer innanför Merkurius bana och blir så het att ytan förmodligen glöder innan den återvänder ut i rymden.
Det existerar som sagt var en stor mängd Asteroider, men de flesta är ganska tråkiga på ytan.
Tidigare såg man dem som stenar, men nu inser jag att det är snart grushögar.
Under år, miljarder av bombardemang av andra Asteroider och små meteorer, så har de blivit stora mängder grus som hålls samman utav sin låga gravitation.
Så nästa gång du ser ett stjärnfall så kan man tänka att där är en liten bit av det kosmiska gruset som kretsar där ute.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Molekylära motorer

En spole, två magnethalvor och en massa koppartråd brukar vara bra saker om man ska bygga en motor. Men går det lika bra med en påse molekyler?

Transkription19 repliker · 2:19

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Molekulära motorer. Hur små kan man bygga motorer?
Det går att göra väldigt små elmotorer. Man har till exempel gjort en del som är bara några tusendels millimeter stora genom att etsa dem ur kisel.
Det är ett litet rotohjul som pressas fram genom att runt dess kant finns elektroder där man ändrar spänningen.
Det här pressar fram det med hjälp av statisk elektricitet och kanske kan tänkas vara användbart för att till exempel kyla kretsar.
Men de allra minsta motorerna är molekyler utvecklade av evolutionen.
Det är nämligen så att celler måste transportera kemikalier och andra saker inom sig och kanske även röra sig.
Varje cell har ett sorts skelett av mikrotubuli. Det här är små strukturer och på vars yta olika ämnen kan röra sig.
Det här kan nästan beskrivas som molekylära bussar.
En påse med kemikalier har på sin yta kinesin eller dynein, proteiner som binder till mikrotubulin och springer fram över ytan.
Man kan säga att proteinet har två huvuden och en svans, även om man kanske snarast borde beskriva huvudena som fötter, för det är de som binder fast på ytan av mikrotubulin.
Myosinerna för saker ut mot cellens kant, medan dyneinerna drar tillbaks dem in mot cellens mitt.
Det finns också aktinfibrer som används för att röra hela cellen.
Det är det som våra muskler är baserade på.
Ett liknande ämne, myosin, binder sig helt enkelt mot aktinfibra och många myosinmolekyler har tvinnat ihop sina svansar, vilket gör att de gemensamt kan dra.
Dessutom finns det roterande molekylära motorer. Det är sånt som driver bakteriernas flageller som gör att de kan simma framåt.
Det finns även den allra minsta motorn, F-ATP-as.
Det är en liten molekyl där ett antal proteiner sitter runt ett hålrum, där en avlång del av proteinet finns, som roterar, driven av den energirika substansen ATP.
Men det är intressant att den på samma sätt som en elmotor kan fungera som en generator om man driver den, så kan man om man roterar den här använda den för att producera ATP.
Och det är också så den används i cellen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Variabla stjärnor

Alla stjärnor lyser inte lika starkt. Det finns många intressanta sorter av stjärnor eller stjärnor som beter sig på olika sätt.

Transkription20 repliker · 2:34

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Variabla stjärnor. Stjärnorna kanske verkar oförändliga uppe på himlen, men det är inte sant. Granskar man dem nära nog upptäcker man att en del stjärnor ändrar ljustyrka. Varför?
Den första typen av variabla stjärnor man hittade var förmörkelsevariablerna. Det innebär att det är en dubbelstjärna, det vill säga två stjärnor som kretsar kring varandra och den ena är ljusstarkare än den andra.
Det kan hända att den ena skymmer den andra under en period och det gör att man får en ljuskurva, det vill säga det är en mängd ljus man mottar från stjärnan som varierar med tiden.
Men det finns också pulserande stjärnor. Det är stjärnor vars energiproduktion är lite obalanserad. När stjärnan drar ihop sig blir den hetare och expanderar.
Hos små stjärnor som solen balanserar det här varandra och stjärnan är ungefär lika stor hela tiden.
Men hos större stjärnor kan tryckvågor sprida sig från det inre och gå utåt och resultera i en stjärna som ändrar storlek ganska markant.
En grupp är de så kallade Cefid-variablerna. De varierar ljusstyrka mellan 3 till 50 dygn.
Det intressanta är att hastigheten på deras ljusstyrkevariationer beror på hur ljusstarka stjärnorna är.
Det gör att om man hittar en avlägsen Cefid-variabel så kan man också säga hur långt borta den är genom att titta på dess ljusstyrka och jämföra med hur snabbt den varierar.
Det var på det sättet man kunde avgöra avståndet i Andromenagalaxen.
Det finns många andra instabila stjärnor och alla är inte lika regelbundna.
Vissa stora stjärnor, jättestjärnor, har oregelbundna variationer kanske för att de interna balanserna blir väldigt komplicerade.
Ett exempel är Betelköse, den ljusstarkaste stjärnan i Orion.
Det finns också jättestjärnor vars yta har fläckar av en mörkare eller ljusare yta vilket gör att deras rotation leder till variationer i ljusstyrkan.
Slutligen finns det stjärnor som får utbrott, flärutbrott eller att de blåser iväg gaskal och en del som blir novor.
De omkretsas av en liten vitverg som gas faller ner på.
När gasen träffar dvärgstjärnas yta hetas den upp enormt och en explosion inträffar.
Det här kan ske gång på gång och producera mäktiga utbrott.
Kort sagt, stjärnorna är i allmänhet inte så stabila som man tror.
Det är mycket möjligt att vi har tur att vi lever vid en så pass lugn och stillsam stjärna som solen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Rotation

Vad är centrifugalkraft? Centripetalkraft? Är det sant att virveln som uppstår i badkaret när man tömmer ur vattnet alltid rör sig åt höger? Varför flyger man framåt när bussen tvärbromsar? Även om du sitter still, roterar jorden med en hisklig fart runt sig själv och runt solen. Det gäller att inte bli fartblind!

Transkription34 repliker · 3:08

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vad är egentligen centrifugalkraften?
De flesta av oss har stött på den någon gång.
När man åker runt på en karusell, när en bil svänger, så dras man utåt.
Det känns som att pressas utåt bort ifrån rörelsens centrum.
Och det här brukar kallas för centrifugalkraft, alltså en centerflyende kraft.
Men det är ingen riktig kraft egentligen.
Inom fysiken skiljer man mellan verkliga krafter, som till exempel tyngdkraften, och falska krafter som uppstår av andra skäl, men påminner om de här.
Anledningen är helt enkelt det att en kropp som rör sig försöker fortsätta röra sig rakt fram.
Det här kallas även för Newtons första lag.
Det ser man till exempel på en buss.
Om bussen rör sig rakt framåt så innebär det att alla passagerare också rör sig rakt framåt, ofta med ganska hög hastighet.
Men eftersom den är samma för alla så rör man sig inte relativt varandra.
Men när bussen bromsar in så försöker alla kroppar i bussen fortsätta röra sig framåt, vilket gör att man pressas fram länges i sättet.
På samma sätt, en sten i ett snöre som man roterar över huvudet, den försöker också röra sig i rätt linje.
Klippte man av snöret skulle stenen fortsätta rakt fram.
Men så länge den sitter fast i snöret måste den röra sig i en cirkelbana.
Och för att den ska hålla sig kvar där krävs det verkligen en kraft.
Men det är den så kallade centipetalkraften, den som finns i snöret och tvingar in den i banan.
Centipugalkraften är alltså den snarast frånvaro av kraft som uppträder, som känns som ett drag utåt.
Det är alltså bättre att tala om en acceleration i det här fallet.
En annan spännande kraft som uppträder vid rotationer är korioliskraften.
Den är också ingen verklig kraft och den uppstår när man rör sig i en roterande omvärld.
Om man står vid mitten av en karusell och kastar en boll rakt utåt så verkar den driva iväg åt höger om karusellen rör sig med sols.
Det beror på att centrummar av karusellen står ju nästan stilla medan kanten rör sig med rätt hög hastighet.
Men bollen rör sig ju utåt med en hastighet som verkar vara för liten sett relativt någon som står vid kanten av karusellen vilket gör att den verkar böjas av.
Det här ser man också när man försöker gå rakt utåt.
Man känner en kraft som försöker böja av en åt höger.
Det här finns i den verkliga världen också och det är det som driver lågtryck och orkaner.
Anledningen till att de just virvlar runt är att luftmassor rör sig på jorden och att jorden roterar.
Man kan också notera det i mindre skala, påstås det, i badkarsvirvlar.
Det sägs ju att badkarsvirvlar på norra och södra halvklotet går åt motsatta håll.
Det är faktiskt fel.
Det är så pass små effekter man får av korioliskraften i ett litet system som en badkarsvirvel att det inte spelar någon större roll.
Men med tillräckligt stora badkarsvirvlar, kanske ett par hundra kilometer tvärs över, så skulle man verkligen se att det var skillnad.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Det limbiska systemet

Hur fungerar egentligen känslorna i hjärnan? Visste du att luktsinnet och känslorna är nära kopplade till varandra? Det limbiska systemet styr lust- och olustkänslorna.

Transkription28 repliker · 2:52

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Limbiska systemet. Hur fungerar egentligen känslorna i hjärnan?
Det visar sig att känslor och lukt är nära sammankopplade.
Det är ungefär samma del av hjärnan som tar hand om det vi kallar för känslor och det vi kallar för luktsinne.
Genom evolutionen har luktstimulet utvecklats som varningssignaler, som igenkänning och andra meddelande mellan olika djurarter.
Hos mer avancerade livsformer har det här blivit ett komplicerat system som påverkar många sidor av oss själva och vår personlighet.
Luktsignalen kommer in via luktnerven och går in i diverse system på hjärnas undersida.
De här är tätt sammankopplade till exempel med den så kallade hippocampus, en liten struktur som verkar ha en viktig roll i att överföra korttidsminnen till långtidsminnen.
Det intressanta är att luktminnen är oerhört lätta att komma ihåg igen.
De flesta känner ju igen en doft ifrån sin barndom.
Det beror just på den nära kopplingen mellan luktsystemet och minnet.
Men lukter påverkar också våra känslolägen.
Strax bredvid hippocampus finns den så kallade mandelkärnan, amygdala.
Den här får signaler från hippocampus, luktsinnet och andra delar av hjärnan.
Och är ett mycket viktigt centrum för våra känslor.
Framförallt känslor av skräck och rädsla.
Eftersom sådana känslor oftast är mycket viktiga att kunna komma ihåg väl.
Stimuleras amygdala på ett djure så blir djuret oftast väldigt rädd.
Medan däremot skador hos människor och djur leder till att personen inte kan känna igen känslor eller tolka dem.
Det finns ett syndrom av amygdalaskador som gör att man blir oförmögen att känna rädsla.
Vilket naturligtvis är ett allvarligt problem.
Tätt sammankopplade med hippocampus och amygdala finns också hypotalamus.
Det här är det som reglerar kopplingen hjärnan och kroppen när det gäller till exempel kroppstemperatur, törst och hunger.
De här delarna av hjärnan får alltså signaler från kroppen och påverkar resten av vårt beteende så att vi söker upp till exempel vatten när vi är törstiga eller mat när vi är hungriga.
Där finns också andra system som styr våra drifter till exempel aggression och sexdrift.
Allt det här i limbiska systemet är kopplat till de högre delarna genom vissa strukturer som kallas för singulum.
Det intressanta är att i vissa fall kan den här förbindelsen bli kapad och personen känner sina känslor men handlar inte på dem.
Man ser att det är ett väldigt viktigt samspel med våra högre tankeprocesser och de lägre nivåerna av ren upplevelse.
Känslor uppstår inte så mycket i en del som i samspelet av hela systemet i hjärnan.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Universums fyrverkerier - Gamma Ray Bursters

Forskare har upptäckt energiflöden i universum som får supernovorna att blekna. Vad är nu detta? Anders Sandberg kommer till din undsättning med hela historien!

↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Vad är koffein?

Hur fungerar egentligen kaffe och är det en bra metod att ta bort trötthet? Anders Sandberg berättar om vad koffeinet egentligen gör inne i din kropp när du dricker kaffe.

↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!