Förklarade fenomen – Radio U.F.S. Vetenskap (sida 18 av 26)

Vattnet i din kropp

Du rymmer betydligt mer vatten än du har en aning om. Det vatten som finns i blodet är bara en liten del jämfört med det vatten som finns i cellerna.

Transkription48 repliker · 3:12

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vatten i kroppen.
60% av vår kropp består av vatten.
Men varför flyter vi inte bort?
Jag svarar till naturligtvis, vi har en massa saker som håller det kvar.
Vår hud är lyckligtvis vattentät och hindrar avdunstning.
Vi har cellväggar och vi har blodkärlens väggar som håller vattnet där det ska vara.
Men den är ändå väldigt viktig och häpnadsväckande rörlig.
28 liter av vår vikt om man antar att man väger 80 kilo.
Det vill säga två tredjedel av allt vatten i kroppen utgörs av intracellulärvätskan.
Det är den vätska som finns i cellerna.
Det är en blandning av vatten, proteiner, näringsämnen, restprodukter och en massa enzymer.
Ganska trögflytande på grund av att det finns många byggnadsställningar av komplexa molekyler som håller den på plats.
Den här är väldigt viktig till exempel för växterna.
För många växter använder det här för att hålla sig uppe.
Anledningen till att tulpaner börjar sloka när de inte får vatten är helt enkelt det att mängden vatten i intracellulärvätskan blir för liten.
Och cellväggarna börjar sacka ihop.
Får de tillräckligt med vatten spänns de ut och blir styva.
Det finns ganska mycket omsättning i det här vattnet eftersom våra kemiska reaktioner, när vi andas och när vi förbränner näring, producerar eller använder vatten.
Utanför intracellulärvätskan, alltså utanför cellerna, finns extracellulärvätskan.
Det är ungefär 14 liter.
Den är kvarvarande tredjedel av vattnet.
En del finns i interstitialvätskan.
Det är den vätska som skvalpar runt cellerna, men som inte ingår i blodomloppet.
Det är ungefär 11 liter.
Resten, 3 liter, är plasma.
Det är en gulaktig vätska som är det vatten som håller blodet flytande.
Det finns också lymfan.
Vi har ungefär 5 liter blod.
Det är 3 liter plasma och sedan är det 2 liter blodkroppar.
Både röda, vita och blodplättar.
Blodet transporterar runt näring, syre, tar bort restprodukter och liknande.
Det gör de genom att molekylerna kan vandra fritt mellan plasman och interstitialvätskan.
Och därmed också vandra över till cellerna.
Det är ett ganska effektivt transportsystem.
Hjärtat pumpar ut blodet.
Blodet sprider sig finare och finare blodkärl tills de små kapillärerna får ut i vävnaderna.
Där läcker vätskan ut i vävnaden.
Men hur kommer den tillbaka?
Jo, då använder man sig av lymfkärl och vener.
Blod som har blivit över går tillbaka till hjärtat längs med venerna.
Men den urkramade vätskan tar sig tillbaka via lymphsystemet.
Som är ett antal små kanaler där det bland annat finns lymphkörtlar.
Där immunförsvaret håller koll på vad som passerar.
För att slutligen komma tillbaka in i blodomloppet.
Om det blir något fel på det här så kan vätska börja ansamlas ut till vävnaderna.
Och de svullnar upp och man får vad man kallar ett ödem.
Kort sagt, vattnet i vår kropp kanske inte skvalpar omkring direkt.
Men det är verkligen en ständig rörelse.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

En värld utan sol

Kan mänskligheten överleva om solen slocknar? Det är en svår fråga, men om inga andra katastrofer inträffar samtidigt, finns det kanske en chans att överleva för ett fåtal.

Transkription64 repliker · 3:51

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Man vet ju idag att allting på jorden är beroende av solsken.
Växter, människor, vi behöver solsken på huden för att tillverka D-vitamin och så vidare.
Men med dagens teknik skulle det inte faktiskt vara möjligt att överleva utan sol.
Det beror ju lite grann på.
Hela mänskligheten skulle nog ha svårt att klara sig utan mycket stora förberedelser.
Men jag tror att även på ganska kort varsel skulle nog en grupp människor kunna klara sig även om solen plötsligt slocknade.
Växter till exempel, hur skulle man göra med dem? Vi måste ju få mat någonstans ifrån.
Där har man ju faktiskt gjort framgångsrika experiment redan med att odla växter i gruvor.
Och där finns det ju ingen sol.
Vad man utnyttjar är konstgjord belysning.
Man tar helt enkelt och sätter upp växtlampor eller mer effektiva varianter av de saker man använder i kontor idag för att hålla tråkiga gröna växter vid liv.
Och det här blir oerhört effektivt faktiskt.
Man har provat att odla bärbuskar och grönsaker.
Eftersom det inte finns några parasiter och det är alltid perfekta växtmiljöer så ger de mycket bra avkastning.
Det där med sollampor borde fungera också med det här med att huden skapar D-vitamin när man får solljus på den.
Ja, det är ju inte alltid så lätt att ta D-vitaminpiller och vi behöver ju även psykologiskt sett solljus.
Många blir ju deprimerade av mörker.
Jo, det märker man ju själv under vinterhalvåret.
I alla fall här uppe i norr.
Delvis beror det ju här på vad man kallar då en seasonal affective disorder eller SAD.
Det vill säga vad vi kallar vårddepressioner.
Och det kan bero också på en problem med D-vitaminerna.
Men ett bra sätt att förbättra humören är ju just att titta på starkt ljus.
Till exempel solen.
Men om man ska spara energi då?
Växter som inte kräver solsken, det finns ju faktiskt.
Skulle man kunna använda det?
Ja, fast inte så länge.
För de är saprofyter.
De bryter ner organiskt material på samma sätt som svampar.
Ja, och det måste finnas någonting att bryta ner i.
Just det.
Däremot så, ja, svampar och sådant.
Har man organiskt material så är det naturligtvis fullt möjligt att odla dem.
Men egentligen, svampar innehåller inte så mycket näring.
Nej, det gör de inte.
Men vart ska man då få energin ifrån för att driva solampor och så vidare?
Det skulle ju fungera.
Men vart ska man få energin ifrån?
Går det bra med vattenkraft, vindkraft?
Inte så länge där heller om solen skulle slockna.
För solen driver ju faktiskt vindkraften.
Solen driver ju vattenkraften, om än indirekt.
Ja, just det. Det stämmer.
Skulle det gå att använda...
Jorden är ju rätt varm i sig.
Skulle det gå att använda den värmen?
Ja, det skulle gå.
Det är ju egentligen den enda kraftkällan förutom kärnkraft som inte är solberoende här på jorden.
Möjligtvis tidvattenkraft också.
Men den geotermiska energin, alltså den energi man kan utvinna genom att jordens inre är varmare än ytan.
Den finns här och den kommer att finnas kvar under mycket lång tid.
Så det gäller bara att bara djupt hål, släppa ner vatten, låta det värmas upp, hämta upp ångan och därmed utvinna energi.
Men verkligen i längden så skulle det enda vi skulle kunna använda är väl kärnkraft?
Förmodligen.
Även om jag tror att geotermisk energi också kan fungera.
Och som sagt, du har tidvattenkraft om det finns stora flytande vattenmassor, vilket kan vara problematiskt.
Där får man ju energin ifrån månaden.
Men nu är det väl så också att egentligen så är den här spekulationen inte särskilt väsentliga.
Med tanke på att skulle solen slockna så skulle det bero på en större katastrof.
Och då tror jag inte att jorden skulle existera längre överhuvudtaget.
Nej, just det. Det finns, ska vi säga, mer näraliggande problem att oroa sig över.
Men intressant teori är det.
Och man kan ju mycket väl tänkas använda det här till exempel för att bo i Arktis, norra Sverige eller kolonis i andra planeter.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hjärtats kurvor

En vanlig syn på sjukhus är den berömda maskinen som säger "ping". Skämt åsido talar vi om den maskin som visar hur hjärtat slår. En van läkare ser direkt om något är fel och kan då snabbt ingripa.

Transkription47 repliker · 3:24

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hjärtats kurvor.
På filmer och tv-program i sjukhusmiljö så finns det nästan alltid med en liten pipande maskin som visar en kurva bredvid patienten på intensivvården.
Och det ger från sig hjärtskärande pip när patienten är döende.
Men vad är det egentligen för kurvor och varför är de så viktiga?
Kurvorna kallas för EKG, elektrokardiogram.
Och det är någonting man mäter av hjärtats elektrisk aktivitet.
Hjärtat är ju nämligen en muskel med ett antal hålrum i.
Två förmak och två kamrar.
Blodet kommer in i förmaken, flyttas sedan över till kamrarna och pressas ut i kroppen.
Det här är en muskel som måste vara igång från vi föds tills vi dör dygnet runt.
Och det är ju inte att undra på att den blir väldigt viktig för oss.
Men funktionen här kräver att hjärtat drar ihop sig på rätt sätt.
Om den bara kramade ihop hela på en gång skulle inte blodet pumpas.
Den skulle bara strömma in och ut.
Därför är det viktigt att klaffarna och musklerna här är samordnade.
Och därför så går det så att säga vågor av sammandragningar genom hjärtat.
Där styrs ifrån en liten knuta som kallas sinusknutan av nervceller som inleder sammandragningen.
De får förmaken att dra sig samman så att blodet strömmar in i kamrarna.
Sen går signalen ner till en annan knuta som kallas för AV-knutan.
Och skickar ner signalen längs med en liten bunt fiber som kallas för hisbunt.
Som gör att hjärtat börjar dra ihop sig från hjärtspetsen allra längst ner och uppåt.
Därmed kommer blodet att få en skjuts och åker ut i kroppen.
Det här systemet är elektriskt.
Det är baserat på nervceller och muskler och när de arbetar så uppstår elektriska signaler.
Och de kan man mäta genom att sätta elektroder på huden.
Och genom att ta mätningar här så kan man också se hur hjärtat fungerar och om någonting är fel med det.
Man kan inte bara se hur snabbt det slår utan också om det är något onormalt.
Till exempel att det slår för ofta, har en fel rytm eller att signalen inte går fram som det ska.
Till exempel när man får en hjärtinfarkt dör en del av hjärtmuskeln.
Och det här resulterar i att signalen kanske inte kommer fram.
En del av hjärtat drar ihop sig men en annan del inte gör det.
Men det här kan man se på EKG.
En erfaren kardiolog, alltså en hjärtmedicinare, kan se att det är förmodligen fel på en viss del utgående från de här kurvorna.
Man kan också se andra tillstånd.
Problemet med det här är ju att det kräver att hjärtat pulsera på ett regelbundet sätt.
Ibland kan hjärtat istället börja skicka vågor till sig självt och bli kaotiskt.
Och då talar man om flimmer.
Förmaksflimmer är inte så farligt.
Men kammarflimmer kan vara direkt dödligt.
Hjärtat bara wobblar runt och lyckas inte pumpa något blod.
Lösningen är i så fall att skräma det tillbaka.
Man utnyttjar vad som kallas defibrillation.
Man ger en kraftig elchock, ungefär som när man slår till en gammaldags tv.
Och förhoppningsvis kommer tillbaka i rytmen.
Men allt det här kräver att man kan förstå sig på hjärtats elektriska flöden.
Kan man göra det kan man också plantera in en pacemaker som ser till att rytmen blir rätt.
Så nästa gång ni ser de här EKG-kurvorna på tv så har ni chansen att se ett mycket spännande elektriskt system in action.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Pluto ligger oftast längst bort i solsystemet och är en mycket liten planet. På grund av planetens konstiga bana ligger Neptunus ibland närmare solen. Det finns inte mycket hopp att hitta liv på Pluto dock.

Transkription26 repliker · 2:27

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Pluto. Pluto är den yttersta planeten, åtminstone den mesta delen av tiden.
Den upptäcktes 1930 av Clyde Tombow som hade letat efter en stor planet utanför Neptunus bana sedan en ganska lång tid.
Man hade nämligen upptäckt att det fanns störningar om yttre planeternas banor och man trodde att de berodde på att det fanns en stor planet där ute i mörkret.
Idag vet man att Pluto är på tok för liten för att kunna åstadkomma det här och man tror att det mest berodde på mätfel samt att man idag vet att solen är lite mer tillplattad än man trodde då.
Pluto väger faktiskt bara 2,3 promille av jorden.
Detta har man bestämt genom att mäta hur lång tid det tar för månen Karon att rotera ett varv runt planeten.
Och Karon väger bara en elftedel av Pluto.
Det här är i och för sig fortfarande ett ganska likartat förhållande.
Man kan nästan säga att Pluto är en dubbelplanet, ungefär som att jorden och månen utgör det.
De kretsar runt varandra där ute i de yttersta delarna av solsystemet, men gör ett varv på ungefär 6 dygn.
Det verkar som om Pluto och Karon alltid vänder samma sida mot varandra.
Pluto har en mycket, mycket tunn atmosfär av metan.
Åtminstone ibland.
För den går en ganska elliptisk bana där den gör ett varv på 248 år.
Och när den kommer som närmast solen så är den 29 gånger så långt ifrån solen som jorden är.
Då hettas ytan upp, metan avdunst och man får en tunn dimma av metan.
Men gradvis så vandrar den utåt i sin bana och när den som längst bort är den nästan 50 gånger så långt ifrån solen som jorden är.
Och då fryser metanet och atmosfären singlar ner sakta på marken.
Marken verkar bestå just av frysen metan med fläckar av mörkare kolväten.
Och genom den här elliptiska banan så är Pluto faktiskt inte den yttersta planeten hela tiden.
Den kommer nämligen innanför Neptunus ibland.
Den är inte speciellt stor.
Den är bara 1150 kilometer i radia.
Så att många har ifrågasatt om den kan kallas planet.
Den internationella astronomiska unionen har dock bestämt att fortsätta kalla den för planet.
Även om man idag vet att det finns en hel del liknande himlakroppar där ute i de yttersta delarna av solsystemet.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Metallen platina

Namnet "platina" betyder ungefär "det lilla silvret". Metallen är precis som guld svårt att få fram i stora mängder. Inom sjukvården har platina en mycket viktig roll.

Transkription30 repliker · 2:54

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Platina. Platina har varit med i smycken och konstförmål sedan det gamla Egypten och det var ganska högt skattat bland det inka folket.
När de spanska erövrarna kom till Amerika på 1500-talet så tyckte de dock att det här var en skräpig metall.
De var ute efter guld och bryddes inte om den där silveriga tunga saker man hittade i floderna.
Den beskrevs 1557 av JC Skalinger och den fick namnet platina som en diminutiv form, alltså en liten form av plata, silver.
Det var ju inte riktigt silver.
Och på 1700-talet kom det till Europa där kemister blev väldigt mycket mer intresserade av den.
Gradvis började man upptäcka hur användbara den var och hur lämpad den var till smycken och priset steg allt mer.
Platina är en ädelmetall i samma grupp som guld och silver.
Den är rätt sällsynt. Det finns ungefär 10-15 milligram per ton vilket är något mer än mängden guld i jordskorpan.
Och den följer många sulfidmalm vilket gör att man vid utvinning av andra ämnen som hänger ihop med sulfid, till exempel koppar och nickel, får platina som en dyrbar restprodukt.
Framförallt sker det här i Sydafrika, Ryssland och Kanada.
Den totala produktionen är väl ungefär 130 ton om året vilket man använder till många olika områden.
Den viktigaste är naturligtvis smycken.
Men den har också industriella användningsområden.
Den är ju silvergränsande, mjuk, seg och leder elektricitet halvhyfsat.
Men den mest viktiga användningsområden är katalysatorer.
Det är nämligen så att platinas struktur gör att atomer lätt kan fastna på dess yta och vandra runt där.
Och då kan de träffa varandra och reagera.
Man kan till exempel använda sig av platinasvart vilket är väldigt finfördelat platina som inte är silverfärgad utan mörk.
Eller platinasvamp, en sorts fluffig fraktal struktur med mycket stor yta.
Det här används till exempel birkatalysatorer och industriell tillverkning av många ämnen.
Dessutom kan man använda den i elektriska komponenter.
Den har en rolig egenskap, nämligen att ledningsförmåga varierar mycket med temperaturen vilket gör att man kan använda den i termometrar.
Dessutom så har den en längdutvidgning, det vill säga hur mycket den blir längre och kortare när man värmer upp och kyl den.
Som är nästan exakt samma sak som vanligt laboratorieglas.
Och det här gör att man kan smälta fast den i olika laboratorieutrustning utan att det finns risk när man hetar upp den att glaset spricker.
Vilket gör att den är mycket populär inom vetenskapliga områden.
Och eftersom det är en ädelmetall så reagerar den inte så mycket på kroppen och den rostar inte.
Så man har även använt den för en del implantat.
Kort sagt, det är en arbetande ädelmetall.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Relativitetsteorins framväxt

"Allt är relativt" brukar man säga. Det är inte helt sant, men Albert Einsteins berömda relativitetsteorier, gjorde att man fick helt nya insikter om hur universum fungerar.

Transkription44 repliker · 3:28

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Relativitetsteorins framväxt.
Det var en gång en fysiker som hette Maxwell.
Han hade lyckats ställa upp ett par ekvationer för hur det elektromagnetiska fält uppför sig.
En märklig lösning verkade visa att det kunde gå vågor i de här fälten och att de skulle utbre sig med ljusets hastighet.
Det här var en av 1800-tals stora vetenskapliga genombrott.
Man kom på vad det var som gjorde att ljus och radiovågor kunde fungera.
Det var helt enkelt de vågor som ekvationerna förut sa.
Men nu undrade många fysiker, man kan inte ha vågor utan ha vågor i någonting.
Så vad var det här vågor av?
Man framkastade tanken att det var vågor i etern.
Någon sorts mycket lätt, mycket tunn materia som enbart påverkades just av ljus och radio.
Allting som finns i universum omges och genomträngs av denna tunna materia.
Man talar fortfarande om det i radiosamhangen när man säger att någonting hörs i etern.
Men det var ett litet problem här.
Om man rör sig relativt den här etern så borde ju ljuset ändra sin hastighet.
Om man rör sig snabbt framåt borde man hinna ikapp en ljussignal man skickar framåt.
Och en ljussignal man skickar bakåt borde avlägsna sig mycket snabbare än man väntar sig.
Det här ville man testa.
Så man gjorde det berömda Michelson-Morley-experimentet.
Där man med mycket känslig utrustning mätte just ljusets hastighet i olika riktningar.
Till sin förvåning fann man att det inte fanns några som helst effekter.
Trots att jorden rusade genom universum en hög hastighet.
Vissa forskare framkastade halvt på halva och halvt på skämt att det beror kanske på att avstånd kortas av om man rör sig åt ett visst håll snabbt nog.
En forskare vid namn Lorentz föreslog en kontraktion av en tid och rum som skulle inträffa om man rörde sig snabbt.
Det förklarade visserligen experimentet men det kändes ändå lite konstigt.
Men 1905 kom Albert Einstein med vad han kallar sin särskilda relativitetsjuri.
Han tog steget fullt ut och föreslog att ljus alltid har samma hastighet.
Hur man än rör sig. Hur snabbt man än åker.
Och att naturlagarna alltid ser likadana ut var man än är och vad man än gör för experiment så länge man inte accelererar.
Ur de här väldigt enkla antagandena kunde han visa några mycket märkliga konsekvenser.
Michelson-målexperimentet fungerade naturligtvis inte för ljuset går alltid lika snabbt hur än jorden rör sig.
Och dessutom kan man inte röra sig snabbare än ljuset.
Och dessutom om man rör sig väldigt snabbt så verkar tiden sakta in.
Och dessutom kanske energi kan omvarlas till materia.
Det här var märkliga konsekvenser av många som inte trodde honom.
Men man började testa det och fanns snart att det nog stämde.
Myoner, elementarpartiklar från kosmiska strålningen, visar verkligen att de saktas ner i tiden.
Genom att de rör sig så snabbt.
Man upptäckte att i partikelacceleratorer gick det inte att accelerera partiklar bortom ljushastigheten.
Och hans allmänna relativitetsteori som också beskrev gravitationen förutsåg en mycket korrekt Mercurius bana och att ljus böjs av av solen.
Och även att märkliga ting som gravitationsvågor inträffar.
Vågor av tyngdkraft.
Så att gradvis har det visat sig att Einstein har fått rätt.
Världen är bra mycket märkligare än man kunde förutsättas på Maxwells tid.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Vem var Charles Darwin?

Inom biologin talas det ofta om "Survival of the fittest", vilket innebär att den bäst anpassade individen överlever. Detta är en grundpelare inom utvecklingsläran och formulerades av Charles Darwin. Vem var han egentligen?

Transkription45 repliker · 3:44

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Charles Darwin. Charles Darwin föddes i England 1809. Han kom från en ganska rik familj och började försöka se på olika utbildningar.
Först skulle han bli präst men det gick inte speciellt bra. Sen skulle han bli läkare men det var han inte heller speciellt intresserad av.
Så han ackumulerade en del naturvetenskap i bildning men hade egentligen inget speciellt att sysselsätta sig för.
Men han fick sin chans för det skulle ha gjort en jorden runt expedition med ett gradmätningsfartyg som hette Bygel.
Och kaptenen där ville ju inte behöva umgås med Kreti och Pleti utan ville ha med sig någon som man åtminstone från rätt social klass.
Och därför bjöd man in den unge Charles Darwin att fungera som en sorts oavlönad forskare på expeditionen.
Bygel gav sig iväg 1831 och under de närmsta åren till 1836 så åkte den runt jorden.
Darwin använde tiden för att studera den flora och fauna han hittade på de exotiska platser där skeppet la till.
Det var framförallt på Galapagosöarna han fann någonting intressant.
Han studerade de arter av finkar som fanns på öarna och han började misstänka att det fanns ett samband.
Det skulle inte kunna vara så att de var besläktade.
Han fann olika stora och små finkar.
Finkar som åt frukter, som åt nötter och som åt insekter.
Men de verkade passa in i ett system.
Han började här fundera lite grann på om det inte kan vara så att det finns släktskap mellan olika arter.
När han kom hem så stannade han hemma på sitt gods.
Hans hälsa var ganska krasslig och han började tillbringa sin tid med att samla in andra uppgifter om biologi och sammanställa dem i sin stora tankegång.
1859 gav han ut vad som blev en dåtida bestseller.
On the origin of species by means of natural selection.
Boken sålde slut i London på en enda dag.
Samtidigt inträffade också ett intressant sammanträffande.
Precis innan stötte han på en annan naturforskare.
Alfred Russell Wallace som hade kommit på en idé.
Nämligen att arter kunde utvecklas ur andra arter.
Darwin som var en godmodig herre presenterade noggrant sina åsikter och förklarade att Wallace kom före.
Men med tiden blev faktiskt Wallace ganska bortglömd trots allt.
Många menade att i och för sig Darwin hade hållit på längre.
Men det är ändå ett fall där man bör tänka på att många tankar ligger i luften.
Naturligtvis blev det ett himla bråk om det här med artbildning.
Darwin menade att det föds massvis med ungar till djuren i naturen.
Och de varierar och sedan så dör de som inte klarar sig i naturen.
Och därmed uppstår nya och bättre anpassade djur.
Även om man inte sa det antydde det här en del om människans bakgrund.
Och detta ledde till mycket bråk med religiösa.
1871 kom han också ut med boken The Descent of Man som handlade om mänsklighetens ursprung.
Men trots allt detta bråk så var Darwin egentligen stillsam och tillbakadragen herre.
Som tillbringade sin tid på sitt gods som kärleksfull familjefar och amatörbiolog.
Och även mycket professionell biolog.
Han gav ut böcker om korallrevens struktur och lokalisering i världen.
Han studerade dagmaskarna.
Om detta föranledde ett uttal när han var trädgårdsmästare.
Trädgårdsmästaren konstaterade att stackars man han sitter och tittar på dagmaskar hela dagarna.
Han borde nog ägna sig åt något nyttigare.
Men det gjorde som sagt var Darwin.
Och vi är mycket tacksamma för hans insatser.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Planeten Venus

Man trodde från början att planeten Venus i vårt solsystemet var den planet som liknade jorden mest. Det är dock inte sant på grund av många skäl.

Transkription46 repliker · 3:10

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Venus. Venus är den andra planeten ifrån solen och många har sagt att det är jordens syster.
Den är ungefär lika stor, 12 000 kilometer i diameter och har en ganska likartad massa.
Och kemiskt sett verkar också innehållet överensstämma.
Men det är ungefär där likheterna slutar.
De flesta människor har sett Venus ett par gånger.
Man brukar kalla den för aftonskärnan eller morgonskärnan.
Och anledningen till att den syns så tydligt är att den är täckt av moln.
Och dessa moln reflekterar solljuset väldigt kraftigt.
Man har naturligtvis alltid undrat vad som fanns under dessa moln.
Och därför har man tidigare antagit att det måste vara träskland.
Man skrev science fiction romaner om dinosaurier som vandrar runt i de venusianska djunglarna av träsken.
Men idag vet vi att sanningen är betydligt annorlundare.
Venus är kanske inte någon vidare trevlig planet, men den är mycket märklig.
Till att börja med så har den ett väldigt långsamt dygn.
Venusdygnet är 243 jorddagar långt.
Och det är mer än Venus år.
Det här var svårt att avgöra från början eftersom man inte kunde se planetytan.
Man såg bara molntopparna.
Men man utnyttjade radar för att mäta ifrån jorden.
Dessutom visade det sig att Venus är på ett lustigt sätt synkroniserad med jorden.
Den vänder alltid samma sida till när jorden och Venus står som närmast.
Kanske beror det på någon sorts gravitationsresonans mellan planeterna.
Man vet inte riktigt om det är av det skälet eller av en slump.
I vilket fall som helst.
Venus närmare natur fick man reda på först på 70-talet då de sovjetiska venerasonderna landade på planetytan.
De upptäckte att Venus är en mycket torr värld.
Den har en atmosfär där trycket vid markytan är 90 gånger jorda atmosfären.
Det motsvarar trycket en kilometer ner i havet.
Atmosfären består till störst i den här koldioxid som är en växthusgas.
Och eftersom den håller kvar mycket av värmen ifrån solen så blir Venus hetare än Merkurius.
Det är faktiskt över 460 grader på markytan.
Vilket naturligtvis gör att alla tankar om liv och träsk med dinosaurier blir omöjliga.
Dessutom uppe i molnen så pågår svavelsyra regn.
Men syran hinner avdunst när den kommer ner på marken.
Dessutom råder enormt starka vindar.
Över 350 km i timmen i de övre lagren.
Så som en helhet kan man säga att Venus är ingen vidare gästvänlig planet.
Landytan är ganska plan.
Det finns ett fåtal högplatoer.
Ishtar och Afroditer terrar.
Men det mesta är plana slätter.
Många med rester av vulkanutbrott på sig.
Men väldigt få kraterar.
Man tror att för ungefär 800 miljoner år sedan hände någonting med Venus yta som tog och smälte den.
Det kanske är någonting som återkommer på denna hemlighetsfulla planet.
Jordens kanske lite bråkiga men mycket brajta syster.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Grundämnet Titan

Titan används inom många områden. Bland annat inom sjukvården.

Transkription15 repliker · 2:22

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Titan. Titan är grundämne nummer 22 i periodiska systemet och det upptäcktes 1791 av William Gregor.
Det är en silvervit lätt metall som har många intressanta egenskaper.
Till att börja med så är den väldigt stark. Den är lika stark som stål fast lättare och dubbelt så stark som aluminium.
Dessutom står den emot rost, korrosion, väldigt väl. Det beror på att den egentligen reagerar väldigt snabbt med syret i luften så att det bildas ett skyddande lager av titanoxid på ytan som hindrar vidare angrepp.
Det här gör att den är användbar till många saker. Man kan till exempel använda den under vatten eftersom den tål saltvatten bra.
Till exempel till propellrar. Dessutom så har den en mycket hög smältpunkt och det här gör att den blir användbar inom flygindustrin.
Eftersom den dessutom är lätt har den många fördelar. Det är svårt att bygga ett bra flygplan av aluminium men titan gör det mycket mer möjligt.
Dessutom har den en annan trevlig egenskap. Om man implanterar till exempel järn i kroppen så angrips det omedelbart av kroppens immunförsvar.
Men titanets skyddande titanoxid hinna gör att kroppen accepterar det mycket lättare. Därför använder man det till exempel i tandproteser och höftledsproteser.
Förutom det här så har titan en del andra intressanta användningsområden. Titanoxid till exempel används både till målafärger och tvättmedel.
Det beror på att titanoxiden som i kristallinsk form är en halväddelsten. När den är i pulverform blir en väldigt bra täckande vit yta.
Därför använder man till exempel målafärg och som vitmedel i tvättmedel. Den floroserar dessutom i ultraviolett ljus.
Vilket gör att kläder som har tvättats med sådana vitmedel på diskotek när man lyser upp med UV-lampor floroserar på ett intressant sätt.
Slutligen så har titan en viktig användsområde i fyrverkeripjäser.
För trots allt, det viktigaste inom kemin är ju vilka färger och former man kan få i fyrverkeripjäser när man stoppar i roliga grundämnen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Månen

Vår närmaste himlakropp började sin existens med en våldsam kollision. Romantiska par tittar upp mot denna stenklump och förundras över hur den kommer dit. Vi vet!

Transkription36 repliker · 3:17

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Månen. Månen är Jordens enda naturliga satellit.
Eller man kanske skulle säga att månen och jorden är tillsammans en dubbelplanet.
För de är ett tämligen likartat par.
Det är nämligen så att de flesta månar i solsiktet är mycket mindre än den planet de kretsar runt.
Medan månen är en rejäl himlakropp.
Den kretsar ungefär en ljussekund, det vill säga 300 000 km från jorden.
Och man misstänker att den ursprungligen kom till genom att en rejält stor asteroid eller liten planet för mycket, mycket länge sedan kolliderade med jorden.
Resultatet var en enorm detonation.
De rester av båda kastades ut i rymden.
Och för ett tag så hade den vid den tiden smälta jorden, det här var i början av solsystemets historia, en ring som sakta samlade ihop sig till månen.
Detta kan förklara varför månen saknar många av de tyngre metaller som bygger upp jordens kärna.
Överhuvudtaget är månen geologiskt sett ganska inaktiv.
Det finns inte så mycket smält material i den.
Däremot kan man se på ytan att det finns gott om kratrar som har inträffat som beror på att asteroider och meteorer under lång tid har slagit ner på den.
Och eftersom den är för liten för att ha en skyddande atmosfär så blir det rejäla märken.
Dessutom ser man fläckar på månen när man tittar på den från jorden.
Och det beror på lavaflöden.
Tidigare trodde man att det här var hav och kallade dem därför för Maria.
Det är latin för hav.
Och de andra områdena högländer.
Det har visat sig då att högländerna är mycket äldre än Maria.
Och förmodligen stack upp ovanför de lava hav som inträffade då månen träffas av en stor annan asteroid under sin tidiga tillblivelse.
Överhuvudtaget så är månen ett intressant provkarta på allt vad som har hänt under det tidiga solsystemet.
Och man misstänker att man kan få fram många intressanta gaser och lättflykta ämnen som har fastnat i månytan just från solvinden.
En annan faktor med månen som man kanske inte tänker på är att den alltid vänder samma sida mot jorden.
Och det beror på att jorden och månens dragningskraft drar ut varandra en smulat i äggform.
Och det gör ju att en vridning kräver att man deformerar en otrolig massa sten.
Och detta i sin tur gör att energi sakta övergår till värme.
Effekten är kraftigare på månen än på jorden och har därför låst månen så att den alltid visar samma sida mot jorden.
Men den påverkar även jorden och vårt dygn blir sakta, sakta, sakta längre.
Ännu med några millisekunder per århundrade.
Den här energin överförs till månens rotation runt jorden så att månen glider iväg några centimeter per århundrade.
Så i det långa loppet så skulle jorden till sist vända samma sida mot månen och månen ligga mycket längre ut.
Men här kommer solen in och leder till att det blir ett komplicerat samspel.
Så exakt hur långt dygnet blir och hur morgontrött man blir på måndagarna det är om några miljarder år.
Det vet man inte.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Vattnet i din kropp

En värld utan sol

Hjärtats kurvor

Planeten Pluto

Metallen platina

Relativitetsteorins framväxt

Vem var Charles Darwin?

Planeten Venus

Grundämnet Titan

Månen