Förklarade fenomen – Radio U.F.S. Vetenskap (sida 17 av 26)

Olika stjärntyper

Det finns många olika sorters stjärnor. Vår sol är varken den största eller hetaste typen.

Transkription34 repliker · 3:36

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Stjärntyper. När man tittar upp på natthimlen så ser man stjärnor som lyser olika starkt. En del beror det här naturligtvis på att de ligger nära och en del lyser starkt för att de verkligen lyser mycket, mycket kraftigt.
Det visar sig nämligen att solen inte är en speciell kraftfull stjärna jämförs med många andra som under prydde himlen.
Stjärnor bildas genom att stora gasmoln av väte och helium drar sig samman. De är helt enkelt så massiva att deras tyngdkraft drar ihop dem.
Vad som händer när den drar ihop sig är att lägesenergin omvandlas till värme. Det här gör att den blir hetare och hetare.
Är det tillräckligt mycket väte som samlas så får man en globul, ett moln gas som är väldigt tätt som kollapsar inåt och i kärnan blir trycket så högt och temperaturn så hög att funktionsprocesser inleds.
Väte börjar slå sig ihop till helium och stjärnor börjar producera energi.
Det här värmer upp den så mycket att kontraktionen inte fortsätter utan stjärnan håller sig någorlunda stabil.
Men beroende på hur mycket gas det var så blir stjärnan olika massiv.
Är det en ganska liten gasmängd så blir det också en liten dvärgstjärna som kanske inte är kapabel att hålla sig speciellt varm.
Men om det är en stor mängd gas så blir det kraftiga kärnreaktioner och det blir också en mycket hetare stjärna.
Man kan avgöra hur varm en stjärna är beroende på dess färg.
Om man tittar på spektrum, alltså hur mycket energi som sänds ut i olika våglängder, så ser man då att maximum flyttar sig till blåare och blåare färger ju hetare stjärnan blir.
Och det här kan man avgöra hur het stjärnas yta är.
Men dessutom så kan man ju titta då på hur ljusstark stjärnan är.
Om man kan räkna ut avståndet kan man räkna ut hur mycket energi stjärnan sänder ut.
Och där kan man rita upp ett diagram, vilket kallas för härtsprung-rossel-diagrammet.
I det här diagrammet kan man se en väg av stjärnor som kallas huvudsekvensen.
Den går från de små röda dvärgstjärnorna som har ganska liten massa och inte är speciellt varma, bara några tusen grader på ytan.
De säger man att de har spektralklass M.
Det finns väldigt många av dem.
Över då till de orangea dvärgstjärnorna som är lite större och är lite ljusstarkare.
Över till de gula G-stjärnorna där solen har till dem.
Över då till de hetare F-stjärnorna och sedan över till B- och O-klasserna som är ännu hetare och ännu ljusstarkare.
Över huvudsekvensen av stjärnor i diagrammet så kan man se andra grupper av mycket ljusstarkare och kraftfullare stjärnor.
Där finns de röda jättarna som är gamla stjärnor som lyser med enkelt rött ljus på grund av att de är uppsvullna men inte speciellt heta.
Men de har en enormt stor radie.
Stora delar av vårt solsystem skulle till exempel rymmas in till Betelsjöse som är den ljudstarkaste stjärnan stjärnbilden Orion.
Det finns också de blåvita superjättarna som är oerhört massiva stjärnor som samtidigt bränner ut sig så snabbt att de exploderar supernovor efter kort tid.
Och sedan finns de små vita dvärgarna.
Små, täta, heta stjärnor som är kvar sedan en röd jätt har kollapsat.
Men det finns även många andra märkliga stjärntyper.
Så när man tittar upp på natthimlen så ska man tänka på att det man ser det är bara de vanligaste och mest märkbara stjärnorna.
Men mellan dem finns många andra säregna grupper.
Små dvärgar, bruna dvärgar och annat märkligt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Stående vågor

Vad är egentligen en stående våg. Vi talar om fenomenet som bland annat förklarar varför Stradivarius är den bästa fiolen.

Transkription41 repliker · 3:22

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Stående vågor. Normalt sett så brukar vågor gå rakt fram, vare sig i vatten, luft eller radiovågor.
Men ibland kan man få fram stående vågor, vågor som verkar stå kvar på samma plats i rummet.
Där kan man se om man till exempel slänger ner en sten i en vattenpöl.
Vågor går utifrån nedslagsplatsen och träffar kanten, men där studsar de och återvänder in.
Men de reflekterade vågorna möter våra vågor som är på väg ut och de påverkar varandra.
Det här kallas för interferens.
Vad som händer är att man ser att det blir vissa områden i vattnet som ligger stilla medan andra guppar upp och ner.
Men de här platserna ligger kvar på ungefär samma ställe.
Där kan man till exempel se om man ställer ett glas vatten på ett vibrerande underlag eller om man skakar den försiktigt.
Sådana här stående vågor spelar en enormt viktig roll inom fysiken och även inom många andra praktiska områden.
En av de typiska tillämpningarna är ju orgelpipor.
En orgelpipa, där kan stående vågor uppstå och eftersom de inte kan ha viken våglängd som helst så kan också orgelpipan få en viss tonhöjd.
Genom att reglera hur lång orgelpipan blir kan man reglera vad den blir för ton.
Och genom att vibrera luft i de här så får man frambringa ljud.
I huvud taget är många musikinstrument helt beroende av det här med stående vågor.
Det är nämligen så att när man slår an på en sträng på en gitarr så vibreras strängen och det uppstår en stående våg.
Men vilket ljud den här vågen ger ifrån sig beror på strängens längd.
Men det visar sig att det kan finnas många olika system av stående vågor.
Det finns ett som har den lägsta frekvensen, det vill säga den lägsta tonen.
Men sen finns det stående vågor som kan uppstå som har högre ton.
Och de kan finnas på samma sträng.
Och de är vad man kallar övertoner.
Och det är det som ger gitarrn det speciella ljud.
På en fiol uppstår komplicerade mönster av stående vågor när man drar stråken.
Eftersom det inte bara är strängen som vibrerar utan även hela instrumentet.
Och just instrumentets form påverkar vad det blir för ljud.
Och det är därför som en Stradivarius, dessa dyrbara gamla fioler, har så mycket bättre ljud än andra.
De har helt enkelt rätt typ av stående vågor.
Men det förekommer stående vågor på andra ställen också.
Vi har till exempel ute i naturen.
Där kan det uppstå vågor i sjöar som blir stående.
Det blir regelbundna ändringar i vattenståndet.
Och uppe bland berg kan vindarna producera stående vågor tvärs över en dal.
Dessutom så kan det inträffa andra lustiga fenomen.
Man kan till exempel ta en metallplatt av vibreran och hälla ut sand.
Då kommer sanden att ordna upp sig i de områden som rör sig minst.
Och man får ett mönster som kan visa hur de stående vågorna på plattan ser ut.
Man har även spekulerat en smula i att om man kände till vilket spektrum av stående vågor som fanns i ett objekt kan man då förutsäge hur objektet ser ut.
Och det här var länge ett olöst matematiskt problem.
Men nyligen har man kunnat visa att det går att konstruera trummor till exempel som har exakt samma ljud men ser helt olika ut.
Matematikerna har på sistone börjat uppskatta stående vågor de också.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Man brukar säga att 2 är det enda "udda" primtalet, eftersom det är jämnt. Men vad är ett primtal egentligen? Det handlar om ett tal som bara är delbart med sig självt eller 1. Trots att det låter ganska onödigt, har det tvärtom otrolig användbarhet.

Transkription36 repliker · 2:49

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Primtal.
På samma sätt som materien har sina odelbara byggstenar så kan även tal delas upp i byggstenar.
Vi kan skriva heltal som produkter av andra mindre tal.
Till exempel 2 gånger 2 blir 4.
Och 12 kan vi skriva som 3 gånger 4 eller kanske 6 gånger 2.
De här talen i Sintu kan man dela upp i ännu mindre delar.
12 är 3 gånger 4 och 4 är 2 gånger 2 så vi kan säga att 12 är 3 gånger 2 gånger 2.
Men vi kan inte dela upp 3 och 2 på samma sätt.
De kan inte delas med något annat tal utan man får en massa decimaler.
Och det här är vad man kallar primtal.
Det minsta primtalet är 2.
Sen kommer 3, 5, 7, 11, 13, 17 och så vidare.
Och det finns oändligt många av dem här.
Det intressanta är att alla tal kan skrivas som en produkt av ett antal primtal.
Och det här kallas ibland för Algebrands fundamentalt teorem.
Och det visar sig att primtalen har många märkliga egenskaper.
Talteorin, den gren av matematiken som tar och studerar heltalen har sysslat väldigt mycket just med primtalen.
Det visar sig nämligen att det blir färre och färre primtal ju större tal man tittar på.
Men det finns oändligt många av dem som de glesnar ut.
Och exakt hur den här utglesning går till kan man beskriva matematiskt.
Och den visar sig vara mycket komplicerad.
Man har försökt hitta formler som kan göra att man kan räkna ut primtal.
Men det finns inga.
Och detta kan bevisas att det går inte att hitta en enkel formel för primtalen.
Dessutom finns det ett problem och det är att ett stort tal är svårt att dela upp av primfaktorer.
Vilket gör att det i många fall har varit stora spekulationer om vissa tal är primtal eller ej.
Men man har hittat metoder som nu gör det ganska lätt att avgöra med en stor dator med talar ett primtal.
Men om man hittar två stora primtal, vilket går ganska snabbt med en modern dator, kan man multiplicera ihop dem och få ett hiskeligt stort tal.
Och det här är ett stort tal man känner till primfaktorerna för.
Men det är svårt att räkna ut dem om man inte vet om dem.
Och där används till exempel inom kryptografin.
Så primtalen har börjat få mer och mer användning.
De används inom datavetenskapen, för många program och man använder dem även för försöksuppställningar och liknande.
Så de har gått ifrån en ren matematisk abstraktion som höll matematiker och filosofer intresserade en gång i tiden till något väldigt praktiskt.
Det brukar alltid vara så att rena matematiker får uppleva i sin bitterhet att deras fina teorier till sist kommer till användning.
Vilket alla vi andra är väldigt glada för.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Kemiska klockor

Ett intressant experiment är en en blandning som byter färg med regelbundna intervaller. Inga batterier är överhuvudtaget inblandade.

Transkription22 repliker · 2:30

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Kemiska klockor. När man blandar olika ämnen så inträffar normalt en kemisk reaktion och sen stabiliserar sig blandningen. Inget mer händer.
Men ibland kan man få fram oväntade saker. Det finns till exempel en reaktion som kallas för Belosov-Sabotinskys reaktion där man låter malonsyra oxideras i närvaro av serium.
Det märkliga här är att lösningen först blir blå, sen blir den röd, sen blir den blå igen och så håller den på att växla på det här sättet.
Vad är det som händer? Det är vad man kallar en kemisk klocka. Det sker en serie komplicerade reaktioner men på ett par ställen inträffar autokatalys.
Det vill säga att ett ämne ingriper i skapandet av sig självt. Om det finns mycket av det här ämnet så hjälper det till att skapa mer av sig själv.
Vilket gör att halten snabbt ökar. Men om det bildas också en restprodukt som hindrar den här produktionen, ja då kan det plötsligt avbrytas.
Och man istället får en nedgång i halten. Och det är precis det som inträffar i lösningen när den skiftar mellan blått och rött.
Olika ämnen påverkar varandra på ett komplicerat sätt. Så man får en reaktion som inte går rakt fram utan i en cirkel.
Sådana här cykler finns i många kemiska reaktioner. Och de är väldigt viktiga för livet.
Inom organisk kemi, alltså den kemi som inträffar i livsformer, så ser man många exempel på sådana här kemiska klockor.
Vår dygnsrytm till exempel styrs med en enkel sådan som inblandar några proteiner och några gener som finns i en del av vår hjärna.
Vad som händer är att dessa gener producerar proteiner, så när det finns tillräckligt mycket av dem slår de av genen.
Och då bildas det inte mer av proteinet.
Och det här är inställt på det sättet att det tar 24 timmar för den här klockan att slå om.
Och därmed regleras vår dygnsrytm.
Dessutom, om man häller ut sådana här kemiska klockor i ett tunt skikt, så uppstår särägna mönster.
Det organiserar sig nämligen så att blåa och röda fält, när det berlås av Sabotinska-reaktionen, eller andra färger, de påverkar ju varandra.
Man får vågor som rör sig, mönster som liknar måltaglor eller spiraler.
I tre dimensioner blir det ännu mer komplext.
Kort sagt, kemin är inte så enkel som man kan tro.
Många särregna små reaktioner inträffar som kan komplicera livet för kemisten väldigt mycket.
Men de ligger också till grund för vårt eget liv.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Laserskrivare

Hur funkar en laserskrivare? Vad gör det där svarta pulvret egentligen i maskinen? Här är förklaringen.

Transkription23 repliker · 2:13

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hur fungerar en laserskrivare?
Vi är vana vid snabba och tysta skrivare.
Till skillnad från som de var tidigare där man hade bullriga nålskrivare där små nålar slog till mot ett bläckband mot pappret och som bullrade enormt mycket.
Men hur fungerar egentligen en modern laserskrivare?
Lasern är det hela. Det är en liten halvledarlaser som belyser en rulle.
Den här rullen har den egenskapen att den blir elektiskt laddad när den belyses med ljus.
Den här rullen låter man rotera genom ett bad av toner.
Det här är den svarta smörjan som man måste fylla på.
Tonern fastnar på de ställen som är elektiskt laddade.
Genom att styra lasern över den här rullen och blinka den av och på så kan man bestämma exakt vilka delar som får toner på sig.
Sen rotera trumman mot pappret.
Där fastnar då den svarta tonen på pappret vilket gör att man får markeringar.
Men hur bestyr man då lasern?
En metod som har blivit väldigt vanlig är att när man skriver ut en text så översätter något program i datorn den till ett sidbeskrivningsspråk.
Beskrivningen talar om exakt var på pappret bläcket ska placeras.
En vanlig metod är då PostScript.
Det beskriver helt enkelt hur tecken, linjer och annat ska ritas och man sänder över det till skrivaren.
Skrivaren innehåller i sin tur en dator som tolkar denna beskrivning och skapar en intern bild som styr när lasern blinkar av och på.
Det här är en teknik som är väldigt enkel och effektiv.
Den är så pass robust att den kan användas på många ställen och den används också väldigt flitigt.
Det är ganska anmärkningsvärt att när man hittade på lasern en gång i tiden så tyckte många att det där var väl en värdelös uppfinning.
Men idag med laserskrivare, cd-spelare och laseravståndsmätare så ser man att det är en av de mer användbara uppfinningarna på 1900-talet.
Och samtidigt förenar den många gamla trycktekniker som man använde tidigare i alltihopa en liten låda som får plats på skrivbordet.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Planeter som inte finns

Vilket planet ligger närmast solen, planeten Vulkanus eller jorden? Enkelt : jorden, eftersom "Vulkanus" inte finns. Under astronomins utveckling har ett antal planeter man sökt efter visat sig inte finnas.

Transkription58 repliker · 4:09

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Planeter som inte finns.
Planeterna i solsystemet ligger inte riktigt slumpmässigt.
Redan Kepler hade en del idéer om att det fanns en matematisk relation mellan hur banorna låg relativt varandra.
Och trodde att de var kopplade till hur de regelbundna polyedrarna såg ut.
Det visades inte stämma.
Men man hittade ändå en märklig talrelation mellan avstånden.
Och en av dem, bådslag, den mest kända, sa att det borde finnas en planet mellan Mars och Jupiter.
Det var ju märkligt. Det fanns ju inga planet där.
Så man började leta i området.
Den första januari 1801 så lyckades Giuseppe Piasi upptäcka någonting där.
Han fann vad han trodde var en ny planet och döpte den till Ceres efter jordbrukets gudinna.
Men det visade sig vara en ganska ynklig planet, bara tusen kilometer tvärs över.
Och man fann snabbt fler planetoider som man börjar kalla dem i samma omloppsbana eller i närheten.
Pallas, Västa, Juno och så vidare.
Och idag känner vi till mer än 7000 asteroider i området.
Det var asteroidbältet man fann.
De flesta asteroider är små.
Det är bara 26 stycken som är större än 200 kilometer.
Så man börjar undra, varför finns det massa asteroider där?
Borde det inte finnas en planet?
En tanke som kom fram var att det kanske fanns en planet där en gång i tiden.
Men den en gång har exploderat av någon anledning.
Den här tanken passade bra in i katastrofismen.
Den syn som sa att normalt händer inte så mycket inom geologin.
Men då och då stora katastrofer.
Detta synsätt var förhärskande på 1800-talet.
Men började få en allvarlig konkurrens efterhand.
Idag vet vi att asteroidbältet inte kan vara en sprängd planet.
Fördelningen av asteroiderna stämmer inte med vad som skulle ha hänt om det hade legat en planet där som gått sönder.
De hade spridit ut på ett annat sätt.
Dessutom finns det olika sorters asteroider.
Deras kemiska sammansättning passar inte med varandra utan det verkar finnas klart minst tre olika grupper.
Förmodligen fler.
Dessutom krävs det enormt mycket energi för att spränga en planet.
Det är inte så lätt som det ser ut i Star Wars.
Och så stora energimängder kan man inte vänta sig skulle förekomma i solsystemet utan att man skulle kunna observera effekterna av dem.
Så den här planeten man trodde fanns där.
Det var förmodligen så att det bildades aldrig någon planet där.
Detta område hade tillräckligt gles, gas och stoff för att samla upp ett asteroidbälte.
Men Jupiters påverkan hindrar ifrån att samlas upp till en större planet.
En annan planet som inte finns.
Det är Vulkanus.
Tanken var att det skulle kunna finnas en planet innanför Mercurius bana.
Just runt solen.
Anledningen var det att man hade funnit störningar i Mercurius bana man inte kunde förklara.
Idag vet vi att de beror på relativitetsteorin.
Men på 1800-talet så trodde man att det kanske berodde på en annan planet där.
Och Neptunus upptäckare, Le Verger, som hade förutsagt ändringar i banorna på de yttre planeterna som antydde att Neptunus fanns, föreslog 1860 att det kanske fanns en planet innanför.
Många astronomer letade och många trodde sig se det.
Men under en solförmörkning av 1860, där många astronomer studerade solen, fann man den inte.
Den borde ha synts.
Och gradvis insåg att det här är något man bara har inbillat sig.
Trots allt, är man verkligen övertygad om någonting finns, så är det lätt att inbillas att man ser det.
Och detta gäller naturligtvis extra mycket när det gäller astronomi, framförallt med optiska teleskop, där det är lätt att en utmattad astronom verkligen ser den lilla ljusglimpan sökt efter.
Idag så är vi rätt säkra på att det inte finns fler planeter i solsystemet, även om det finns många oupptäckta himlakroppar.
Den sista riktiga planeten var Pluto, som upptäckts 1929.
Men den har konkurrens med många andra småplaneter där ute.
Och idag så hittar man inte mycket mer än asteroider, som kanske maximalt är 100 km stora.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Universums strukturer

Vi började med att tro att allt kretsade kring oss och att vår planet var univerums mittpunkt, men vetenskapen visade oss vår plats i ett gigantiskt universum.

Transkription37 repliker · 3:32

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Universums struktur.
De gamla grekerna trodde att jorden var i mitten av universum.
Men den uppfattningen omkullkastades av Copernicus som visade, eller åtminstone framkastade tanken, att jorden kretsar kring solen.
Gradvis tvingades människorna acceptera att vi kretsar kring ett hemlig ordinär stjärna i utkanten av en galax.
Det var nämligen så att galaxbegreppet började växa fram under 1700-talet.
Kant föreslog att vi befinner oss på vad han kallade ett ö-universum.
En hopp av stjärnor, ungefär diskusformat, som kretsar runt varandra.
Först trodde man att solen naturligtvis var i närheten av mittpunkten.
Men gradvis började data visa att vi i så fall måste vara ute mot kanten trots allt.
Detta upptäckte man framförallt genom att styra de klotformiga stjärnhopparna.
Klotformiga stjärnhoppar är som namnet antyder hoppar av stjärnor som kretsar runt galaxen.
Och vad man fann var att deras fördelning runt om var svärisk.
Men att mittpunkten av denna svär inte stämde överens med vad solen var, utan låg långt borta i riktning mot skytten stjärnbild.
Gradvis började man inse att vi inte är centrum av Vintergatan.
Men hur var det då med spiralnebuloserna man såg?
En del astronomer menar att de ligger utanför Vintergatan.
Det finns andra öar och stjärnor i universummet.
Det här ledde till stort bråk ända tills Edwin Hubble till sist lyckas visa att det fanns variabla stjärnor i M31, som är numera känd som Andromeda-galaxen.
Vad Edwin Hubble lyckas visa var att det fanns stjärnor i Andromeda-galaxen som ändrade ljusstyrka på ett cykliskt sätt.
Och den här perioden av förändringen berodde på hur ljusstarka stjärnorna var i sig.
Men på grund av avståndet blev de ljussvagare och man kan räkna ut hur långt borta de är beroende på observationer.
Han kunde visa att Andromeda-galaxen var två miljoner ljusår från jorden och därmed låg långt utanför Vintergatan.
Idag vet vi att Vintergatan och Andromeda-galaxen är de två största galaxerna i den lokala galaxhopen.
Det är en hop av ett tiotal smågalaxer och de två stora som kretsar runt varandra.
Men den här galaxhopen är inte den enda.
Det finns andra hopar av galaxer, bland annat den enorma Virgohopen med 250 stora galaxer och 2000 smågalaxer som ligger cirka 40 miljoner ljusår bort.
Och Virgohopen och vår galaxhop ligger i sin tur i en enormt mycket större superhop, en hop av våra galaxhopar.
Och den här lokala supergruppen, även där är vi i utkanten.
Men det mest märkliga är att dessa superhopar, inte jämt fördelade universum, det finns enorma bubblor där galaxerna ligger så att säga längs med väggarna.
Enorma hålrum som är hundra tals miljoner ljusår tvärs över där det inte finns några galaxer.
Och väggar där galaxhoparna finns.
Man har sett att det finns vad man kallar den stora muren.
En minst 400 miljoner ljusår lång vägg av galaxer som bara är 15 miljoner ljusår tvärs över.
Så frågan är, hur ser universum ut på de största skalorna?
Är det jämnt fördelat eller finns det ständigt större hopar, ständigt större strukturer?
Ingen vet hur universum ser ut på de största skalorna.
Men många astronomer är väldigt intresserade att få reda på det.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Planetärt väder

Tro inte att jorden är den enda planeten i vårt solsystem som har ett eget väder. Sandstormarna på mars är ett exempel på att det går vilt till även på andra planeter.

Transkription45 repliker · 2:59

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

väder på andra planeter.
I solsystemet finns det faktiskt förvånansvärt mycket väder.
När man tänker på månar så tänker man kanske på månen
och den saknar ju atmosfär.
Och det gäller även många av de andra mindre månarna
och även småplaneter som Mercurius.
Men det finns atmosfärer som har synnerligen rejält väder.
Venus till exempel med sin 400-gradiga heta atmosfär
med svavelsyramoln och enormt kraftig koldioxid
och växthuseffekt har enormt snabba vindar som blåser runt.
Det är alltid mulet där så meteorologernas prognoser brukar bli enkla
men stormvindarna kan bli rejäla och svavelsyra regnen
är förmodligen ganska irriterande.
På mars däremot så har vi en tunn atmosfär
näst koldioxid med mycket svag drivhuseffekt.
Däremot så kan det bli dammstormar.
Det beror lite grann på årstiderna
men dammstormar kan täcka nästan hela planeten
och omarrangera landskapet rejält.
Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus
jätteplaneterna
de är nästan bara väder.
De har en väldigt liten solid kärna
ovanför finns det oceaner av atmosfär
som går från den tunnaste gas
till en tjockflytande vätska.
Det mesta av atmosfären består av väte och helium med inblandning av organiska ämnen.
Uranus och Neptunus har något mer metan medan Jupiter får sin färg till stor del på grund av komplexa organiska ämnen och en del svavelförorening som ger gula och röda nyanser.
Saturnus har en tjockare småg.
den röda fläcken är kanske den mest kända orkanen i solsystemen.
En orkan som har vandrat runt på Jupiter i nästan 100 år vid det här laget.
Den röda fläcken drivs av den snabba rotationen som Jupiter har.
Ett varv på bara tio timmar.
på samma sätt som att orkaner på jorden drivs av värme underifrån vilket Jupiter producerar genom att det kan dra ihop sig.
Och de luftrörelser som uppstår på grund av att korioliskrafterna drar i atmosfären.
Det är nämligen så att när luft strömmar norr eller söderut så dras den åt sidan och detta leder till virvelrörelser.
Det är en ganska kraftig effekt på jorden och mycket kraftigare på Jupiter.
Medan Uranus är en ganska tråkig planet, långt ute och ganska lite energi i atmosfären,
så visar det att Neptunus som ligger ännu längre ut är så kall att vindhastigheterna ökar.
Så det finns häpnadsväckande mycket fart även om isiga ytterdelar av solsystemet.
Fast kanske märkligast är nog Saturnusmånen Titan.
Titan har en atmosfär av kväve och kolväten.
Och den har en smoggig metanmål.
Och på ytan så regnar det etan som kan bilda märkliga isiga hav.
Så förutom jorden är det kanske en av månarna som har det mest intressanta vädret i solsystemet.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Grundämnet litium

Litium är en metall med många användningsområden. Det kan ges till manodpressiva men även användas för att skapa användbara legeringar. Den är också den första metallen i det periodiska systemet.

Transkription23 repliker · 2:14

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Litium. Litium är det lättaste metallen. Den upptäcktes 1817 av Johan August Arvedsson.
Namnet kommer från grekenskans litos, sten. Han hittade det i mineralet petalit som kommer från utö.
Utö är ju en stor ö när det gäller grundämnen. Man har hittat många andra grundämnen i mineralerna från gruvan där.
Men litium, det visar sig vara ett ganska vanligt grundämne trots allt. Det har atomnummer 3. Det har tre protoner och vanligtvis tre neutroner.
Och det är den första metallen i det periodiska systemet. Före den kommer bara gaser som vät och helium.
Och det är en ljus metall, men den oxiderar väldigt snabbt i kontakt med luften. Syret reagerar med litiumet och det blir en grå hinna över den.
Stoppar den ner i vatten reagerar väldigt kraftigt, liksom de andra alkalimetallerna.
Litium används till både renor och andra.
Litium hydroxid suger till exempel is i koldioxid och används därför i rymdstationer och rymdskyttlar för att rena luften.
Själva litiummetallen är en lätt metall man kan legera med aluminium till exempel för att skapa användbara legeringar.
Den används i organisk kemi för många kemiska reagenser.
Och den har den bästa värmekapaciteten av alla metaller.
Det innebär att värmer man upp den suger i sin mest energi, vilket gör att den kan lagra värme eller använda sig i olika termiska instrument.
Den har dessutom många tillämpningar om kärnfysik eftersom den är så genomsläpplig för neutroner, till skillnad då från bly.
Den används till exempel för att styra reaktionerna i vätebomber.
En annan vanlig tillämpning man känner till är ju naturligt litiumbatterier, där man utnyttjar elektroder av litium.
Slutligen så finns det också en lite märklig användning, och det är att litiumsalter visar sig hjälpa mot manodepressivitet.
Och det har länge varit lite av neurologiskt mysterium hur det går till.
Varför fungerar litium så bra?
Men man har upptäckt nu att den minskar giftigheten av glutamat, vilket är ett ämne som används i hjärnan för att skicka över signaler,
men ibland kan förekomma i så stora doser att det blir giftigt för nervcellerna.
Det verkar alltså som litium kan skydda nervcellerna mot glutamatet.
Kort sagt, det är en ganska mångsidig lite metall.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Gauss

Vem var egentligen Gauss? Hans upptäckter har hjälpt oss att bättre förstå matematiken och geometrin.

Transkription35 repliker · 2:44

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Carl Friedrich Gauss.
Carl Friedrich Gauss föddes 1777 i Bronsvik i Tyskland.
Han visade sig redan under tidiga år vara ett riktigt matematiskt underbarn.
Det går en klassisk historia om hur hans elaka lärare gav klassen i uppgift att summera alla talen från 1 till 100.
Han hade knappt sagt det innan den unge Gauss slängde fram sin griffeltavla på kateden med rätt svar och sa, där ligger den.
Läraren blev så imponerad att han såg till att Gauss fick stipendier och han gjorde snabbt en akademisk karriär.
Han kom till universitetet i Göttingen och visade stor begåvning.
Bland annat visade han redan som ungdom ett matematiskt bevis för att man inte kan konstruera sjuttonhörningen med passar och linjal.
Det här var en av de mest radikala upptäckterna inom geometrin sedan de gamla grekerna.
Och kombinerade på ett intressant sätt algebra och geometri.
Sedemera fortsatte han med andra områden. Han var lite av en mångsysslare.
1801 så upptäckte man den asteroiden Ceres.
Men man såg inte så många, man hade inte så många siktningar utav asteroiden.
Och det gjorde att man hade svårt att bestämma banan.
Gauss kom på ett sätt att utifrån dessa osäkra observationer ändå hitta den trovärdigaste banan.
Och mycket riktigt så hittade man den på rätt ställe.
Senare hjälpte han till att bestämma banorna även för andra asteroider när de upptäcktes.
Och 1807 så blev han också chef på Göttingens observatorium.
Han började syssla med andra områden som geodesi.
Att mäta upp avstånd korrekt för kartor och avståndsmått inom lantmäteriet.
Och där började han fundera på hur man ska mäta på buktiga ytor.
Trots att jorden är ju rund.
Så hur mäter man avstånd på ett bra sätt?
Och han började fundera lite grann på geometrins grundvalar.
Är det så att parallella linjer aldrig möts?
Det här, det så kallade parallella axiomet, hade tagits för givet ända sedan de gamla grekerna.
Men det finns en del möjligheter att i andra geometri kanske inte det är sant.
Det här var en radikal tanke som han inte riktigt vågade gå vidare med officiellt.
Inofficiellt räknade han naturligtvis på det.
Men ganska många av hans resultat publicerade han aldrig.
Istället lät han sina studenter som Janusz Bolaj, Lobachevski och Riemann gå vidare med det här.
Över huvudtaget, han var aktiv på nästan alla dåtidens matematiska områden.
Taltiori, geometri, algebra. Han sysslar med fysik och astronomi.
Han uppfann en tidig form av telegrafen.
Sedan han dog 1855 så har man uppkallat både månkrater och en måttenhet för magnetism efter honom.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!