Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Olika stjärntyper

Det finns många olika sorters stjärnor. Vår sol är varken den största eller hetaste typen.

Transkription34 repliker · 3:36

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Stjärntyper. När man tittar upp på natthimlen så ser man stjärnor som lyser olika starkt. En del beror det här naturligtvis på att de ligger nära och en del lyser starkt för att de verkligen lyser mycket, mycket kraftigt.
Det visar sig nämligen att solen inte är en speciell kraftfull stjärna jämförs med många andra som under prydde himlen.
Stjärnor bildas genom att stora gasmoln av väte och helium drar sig samman. De är helt enkelt så massiva att deras tyngdkraft drar ihop dem.
Vad som händer när den drar ihop sig är att lägesenergin omvandlas till värme. Det här gör att den blir hetare och hetare.
Är det tillräckligt mycket väte som samlas så får man en globul, ett moln gas som är väldigt tätt som kollapsar inåt och i kärnan blir trycket så högt och temperaturn så hög att funktionsprocesser inleds.
Väte börjar slå sig ihop till helium och stjärnor börjar producera energi.
Det här värmer upp den så mycket att kontraktionen inte fortsätter utan stjärnan håller sig någorlunda stabil.
Men beroende på hur mycket gas det var så blir stjärnan olika massiv.
Är det en ganska liten gasmängd så blir det också en liten dvärgstjärna som kanske inte är kapabel att hålla sig speciellt varm.
Men om det är en stor mängd gas så blir det kraftiga kärnreaktioner och det blir också en mycket hetare stjärna.
Man kan avgöra hur varm en stjärna är beroende på dess färg.
Om man tittar på spektrum, alltså hur mycket energi som sänds ut i olika våglängder, så ser man då att maximum flyttar sig till blåare och blåare färger ju hetare stjärnan blir.
Och det här kan man avgöra hur het stjärnas yta är.
Men dessutom så kan man ju titta då på hur ljusstark stjärnan är.
Om man kan räkna ut avståndet kan man räkna ut hur mycket energi stjärnan sänder ut.
Och där kan man rita upp ett diagram, vilket kallas för härtsprung-rossel-diagrammet.
I det här diagrammet kan man se en väg av stjärnor som kallas huvudsekvensen.
Den går från de små röda dvärgstjärnorna som har ganska liten massa och inte är speciellt varma, bara några tusen grader på ytan.
De säger man att de har spektralklass M.
Det finns väldigt många av dem.
Över då till de orangea dvärgstjärnorna som är lite större och är lite ljusstarkare.
Över till de gula G-stjärnorna där solen har till dem.
Över då till de hetare F-stjärnorna och sedan över till B- och O-klasserna som är ännu hetare och ännu ljusstarkare.
Över huvudsekvensen av stjärnor i diagrammet så kan man se andra grupper av mycket ljusstarkare och kraftfullare stjärnor.
Där finns de röda jättarna som är gamla stjärnor som lyser med enkelt rött ljus på grund av att de är uppsvullna men inte speciellt heta.
Men de har en enormt stor radie.
Stora delar av vårt solsystem skulle till exempel rymmas in till Betelsjöse som är den ljudstarkaste stjärnan stjärnbilden Orion.
Det finns också de blåvita superjättarna som är oerhört massiva stjärnor som samtidigt bränner ut sig så snabbt att de exploderar supernovor efter kort tid.
Och sedan finns de små vita dvärgarna.
Små, täta, heta stjärnor som är kvar sedan en röd jätt har kollapsat.
Men det finns även många andra märkliga stjärntyper.
Så när man tittar upp på natthimlen så ska man tänka på att det man ser det är bara de vanligaste och mest märkbara stjärnorna.
Men mellan dem finns många andra säregna grupper.
Små dvärgar, bruna dvärgar och annat märkligt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Datorns historia

Anders plockar fram en skönhet från början av 80-talet. En alldeles äkta Spectrum ZX-81. Jenny är måttligt imponerad, eftersom hon anser att den är från "stenåldern". I själva verket är datorns historia betydligt äldre än början på 1980-talet.

Transkription237 repliker · 12:23

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jenny, vad sägs om den här skönheten?
En kilobit minne.
995 kronor på en Beckman Innovation.
Man kopplar den till tvn och får en svartvit bild.
44 gånger 63 punkters upplösning.
Klockfrekvens på nästan en megahertz.
Anders, det där är en stenåldersdator.
Nej, det här är en ZX81. Helt briljant konstruktion.
Det är fortfarande en stenåldersdator.
Inte alls. Det finns betydligt äldre datorer. Den här kom ju 81.
Jo, men det säger inte mycket i dagens datasamhälle.
Nej, men om man tittar på datorerna vi hade på 30-talet.
De var ju betydligt värre.
Om man nu kan kalla dem för datorer.
Ja, vi kanske skulle kunna ta det från början.
Hur de började. Det skulle vara intressant faktiskt.
Att få reda på lite igen om hur datorerna började egentligen.
Ja, man har alltid behövt olika räkninghjälpmedel och sånt där.
Så man har byggt maskiner för det.
Men det var på 30-talet man började komma på att
de här kan man ju göra på lite slugare sätt så att det går att
använda för många olika uppgifter.
Inte bara en enda konstruktion.
Till exempel var det ju så att
tidigare så ville man göra en viss matematisk operation
så kunde man bygga en elektronisk krets som utförde dem.
Så lödde man ihop de här kretsarna och fick förhoppningsvis en maskin som gjorde beräkningen då.
Men det var rent analogt.
Den gjorde som sagt bara beräkningar, inget annat.
Ja, och ville man ändra beräkningen fick man ju bygga om maskinen.
Ja, det var ju lite krångligt då.
Dessutom brus och fel i de elektroniska komponenterna gjorde ju att
räknefelen blev större och större.
Så det var vad man fick dras med på tidiga 30-talet.
Men då började en del komma på att vänta.
Man kanske kan göra en digital konstruktion.
Ja, hur såg egentligen den absolut första datorn ut?
Eller det kanske ågår händelserna lite i förväg?
Ja, det problemet är att det är inte svårt att säga vad som är den första datorn.
Till exempel, Alan Turing höll på kring 1937 och gjorde en matematisk beskrivning av vad vi skulle kalla en dator.
Men det var en rent abstrakt idé om hur en dator skulle kunna fungera.
Så han byggde ingenting.
Men i hans fall så var det en oändligt lång pappersremsa där en liten maskin kunde åka fram och tillbaka och skriva dit tal och läsa dem.
Och det påminner lite grann om vad dagens datorer gör när de läser ifrån hårdisken.
Ja, lite grann, ja.
Men sen så i Tyskland, där fanns ju Conrad Suse.
Suse? Där känner jag igen om det.
Ja, han är väl inte så känd nu för tiden.
Men det finns en Linux-variant som heter Suse, men det stavas med S och hans efternads stavas med Z.
Okej, det är inte samma sak då.
Nej, men i vilket fall som helst. Han byggde en dator som han kallar för Z1 hemma i sina föräldrars vardagsrum.
Kring 1936.
Hur gammal var han då?
Det vet jag faktiskt inte, men han var väl relativt vuxen.
Okej, jag trodde han var väldigt ung i så fall så han bodde hos sina föräldrar.
Ja, men du vet ju hur det är med hyror och sånt.
I vilket fall som helst. Sen byggde han en ännu större apparat som han kallar Z2.
Och de här var baserade på radiorör och reläer och kunde göra olika beräkningar.
Man kunde ändra vad de gjorde för uppgifter.
Men de där datorerna var ju väldigt stora och väldigt, väldigt otympliga.
Hur lyckades man minska ner dem så småningom?
Ja, det kom senare. Suses problem var ju det att sen kom kriget.
Ja.
Och han föreslog ju för den tyska militären att man kanske kunde använda datorerna till något.
Men militären konstaterade att det där är värdelösandprylar. Strunt i det.
Ett av de större misstag.
Just det. För de allierade höll ju på med datorer istället.
Vilken sort datorer då?
Ja, det fanns till exempel en kille som hette Atanasoff vid University of Iowa i Amerika.
Och han ville lösa ekvationer så han byggde en stor maskin för att lösa ekvationssystem.
Som kan sägas vara en första försök till en dator.
Och Howard Aitken vid Harvard.
Han tog och byggde Mark 1 som den kallas.
En väldigt stor och avancerad räknemaskin som man kunde ändra uppgifter i.
Man programmerade genom att det fanns som en telefonväxel.
Man drog om sladdar.
Men hur kunde de ha nytta av det under kriget?
Ja, dels var det då artilleriberäkningar.
Räkna ut kastbanor och sånt där.
Men framförallt så var det ju engelsmänna som hade glädje av datorer.
De höll ju på att knäcka de tyska koderna.
Tyskarna hade ju då en krypteringsmaskin som kallade Enigma som de var väldigt stolta över.
För den var oknäckbar.
Den är jag hört talas om.
Den var ju inte så oknäckbar visade det sig.
Nej, det var ett enormt misstag de gjorde.
De litade för mycket på den.
Och i Bletchley Park mellan Cambridge och Oxford.
Där hade engelsmänna samlat ihop alla sina matematiska genier.
Däribland Turing.
Och där byggde de bland annat en apparat som kallas Colossus.
Och de satt och knäckte koder.
Och de lyckades knäcka de tyska koderna så de kunde veta var U-båtarna var.
Men efter kriget då? Hur fortsatte utvecklingen där?
Ja, det var ju militären som fattade.
Oj, här har vi världens möjlighet.
Så då man började sätta igång ett stort projekt för en dator som man tänkte kalla Eniak.
Men där fick man idén att vänta nu här.
Att programmera om genom att flytta om sladdar är ju mycket enklare än att behöva bygga om hela datorn.
Men man kanske skulle kunna lagra i minnet ett program.
Så man började arbeta med det här vid den här tiden.
Eniak var fortfarande ganska primitiv.
Det var fortfarande mycket sladdomkopplingar som gällde.
Det var radiorör som brann ut var åttonde timme.
Och den tog ju upp ett mycket stort rum.
Men det var egentligen den första riktigt äkta datorn.
Men hur löste man det där med radiorörerna?
Eftersom de brann ut rätt snart.
Det var ju ett himla otyg.
För ju större datorn blev desto oftare gick den sönder.
Men man kom ju på det här med transistorer.
Om man tar kisel och så tillsätter man vissa ämnen så får den väldigt märkliga elektriska egenskaper.
Och det går att sätta ihop en liten pryl som kan reglera strömen.
Så att om man sänder in ström på ett ställe i den så kommer den att släppa igenom ström.
Om man inte släpper in ström så hindrar den.
Och det här kan man använda för att bygga elektroniska kretsar.
Och även göra logiska operationer.
Ja men det funkade ju lite bättre.
Så då kunde man krympa datorerna.
Istället för att de fyllde ett stort rum med massa varma radiorör och rasslande reléer.
Så tog man istället och blev kretskort efter kretskort med transistorer.
Så nu fyllde de bara ett halvt rum.
När var det här ungefär?
Det här kom väl då mer på 50-talet och lite mer mot 60-talet.
Framförallt vad som hände där på 50-talet var att man började upptäcka programmering.
Man kom på det att vänta nu här.
Att göra en multiplikation.
Med den snutten kod skriver vi varenda dag massor med gånger överallt i våra program där vi gör det.
Ja just det. Det tänker man inte på idag när man sitter vid en dator.
Nej.
Så idén var att då paketerar man en massa nyttiga funktioner.
Och sen så skriver man ett program där man säger att multiplicera de här två talen.
Och sen så tar något annat program och stoppar in alla de här operationerna för multiplikation.
Eller att skriva ut någonting på skärmen.
Och det här blev då vad man kallar en kompilator.
Och där på 50-talet började de första datorspråken dyka upp.
Det kan ju inte ha varit så långt där eftersom den första hemdatorn dök upp.
Ja det var en ganska bra bit.
För datorerna var ju fortfarande stora som ett rum och det var ju väldigt dyrt.
Ja.
Men på 60-talet så började datorerna bli så billiga att företag kunde ha råd med.
I annat fall fick man ju bara råd om man var amerikanska militären ungefär.
Men när företagen skaffar det här, dels vill de ett eget programspråk.
Och det skapar de.
COBOL.
Common Business Oriented Language.
En nyfiken sidfråga.
Hur kom det sig att ingen någonsin tog patent på en dator?
Ja det försökte man faktiskt.
Men man trodde att man hade ett patent.
Jag tror det var Unisys.
Och det blev en patentbråk om det här.
Då någon påpekade Atanasovs dator på 30-talet.
Och därför lyckades man aldrig patentera datorn.
Vilket var en jäkla stor tur.
Förmodligen.
För det gjorde ju att många kunde utveckla sina varianter.
Och då på 50- och 60-talet så blev datorerna mindre.
Man kom ju nämligen på hur man kunde ta och krympa dem.
Så istället för att datorn fyllde hela rummet så fick man plats med en sån kylskåp.
Man fick minidatorer.
Och sen så kunde man då ta många många transistor och lägga in på ett chip.
Och då fick man en mikrodator.
Den fick plats på ett skrivbord.
Och därav kom Dagens Hemdatorer då.
Ungefär.
På 70-talet då.
75 så kom det en byggsats som man kunde köpa.
Datorn hette Altair.
Och den hade ingen skärm och inget tangentbord eller något sånt.
Den hade små lampor på framsidan.
Och små switchar man kunde då flippa mellan håll och...
Den här klassiska blinkande saken.
Just det.
Och den blev en jättesuccé.
Det är ett litet företag som heter Microsoft skrev till exempel en Basic-läsare för den.
Och man lekte med den.
Och eftersom den större radio kunde man spela musik med den genom att köra program olika snabbt.
Var det inte en viss bill som skapade den första hemdatorn också tillsammans med några vänner?
Nej, det tror jag inte stämmer.
Men däremot finns det Apple.
Apple startades av Steve Jobs och Steve Osniak.
Och de byggde en allra första hembyggdator som kallade Apple 1 som inte sålde så bra.
Men sen Apple 2 blev en jättesuccé.
Man skrev nämligen också till den här.
I 1978 så skrev man ett program som heter VisiCalc.
Och det var det första kalkylprogrammet.
Folk kunde sitta och göra hemekonomi på den.
Men de första datorerna, de kunde väl inte tala med varandra?
Eller det var väl inte så att de var kompatibla som man säger idag?
Nej, men det har inte blivit sen.
Ja, det var ju att man började experimentera med uppkopplingar.
Det gjorde man ganska mycket.
Men 1969 började man med ett stort projekt som hette Arpanet.
Och det innebar att man kopplade ihop datorer vid lite längre avstånd.
Och det här i all tysthet vidareutvecklades.
Det var ju först militären som höll på.
Men amerikanska universiteten...
Ja, men de hittade inte sådär jättemycket nytta i det.
Men de amerikanska universiteten gillade det.
Och man kunde skicka mejl via det här.
Och det var en massa unga hackers som uppskattade det.
Så man arbetade vidare på det och utvecklade sig i ett större och större nätverk.
Men ingen utanför datavärlden hörde ju någonsin talas om det här.
Men sen kom ju 80-talet.
Och då började mikrodatorerna bli så billiga och så enkla att skaffa.
Så då kunde vem som helst gå till en affär och köpa dem.
Och där har vi ju då ZX81.
Och samma år så kom ju också IBM fram med sin IBM PC.
Och från den har det då utvecklats vidare.
Ja, de här PC-datorerna har utvecklats till dagens persondatorer.
Och samtidigt börjar då nätet bli så pass stort och effektivt.
Så att på 90-talet när man började folk upptäcka.
Oj, det finns någonting här och det är användbart.
Och det var då internet.
Och där kom den stora explosionen när folk i allmänhet började använda datorer.
Och kommunicera via nätet.
Det var 93 det började va?
Ungefär. Det var då man fattade att det var något på gång.
Men redan 89, det var då man skrev den första läsaren för World Wide Web.
Det var då forskare vid CERN, partikelforskningslaboratoriet nere i Schweiz.
behövde kommunicera med varandra.
Så man skrev ett program som var med hypertext.
Man kunde lägga in bilder i dokument.
Och det visade sig att det blev en succé.
Fascinerande.
Jag tänker på hur snabbt som nu...
Utvecklingen idag i datorer har gått otroligt snabbt på sista tiden.
Så man kan fundera på hur framtidens datorer kommer att se ut.
Om det fortsätter i den här takten.
Det finns ju det här Moore's lag som säger ungefär att processorkapaciteten fördubblas per två år eller något liknande.
Och den har hållit i sig ganska bra.
Så det lär nog bli väldigt spännande om vi är tio år.
Och tjugo.
Och trettio.
Och hundra.
Det ska bli spännande att se hur det har utvecklats.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Räknemaskiner

Jenny har problem att räkna ut ett tal, och Anders föreslår alla möjliga metoder och maskiner för att räkna ut det. Samtidigt får vi en resa in i matematikens historia. Kulramar, räknestickor, miniräknare, Pascals räknemaskin får ni veta med om.

Transkription140 repliker · 9:43

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Anders, jag har problem med tal. Ska du kunna hjälpa mig med det här?
Jag är hemskt ledsen Jenny, men jag är matematiker. Jag har klart av det där med siffror.
Ja, tyvärr. Min miniräknare är trasig, men finns det någonting annat? Det är en rätt komplicerad räkning jag ska göra.
Ja, man kan ju alltid gå tillbaka till de gamla grunderna.
Jaha, så är det.
Man räknar ju saker. Redan de gamla summererna hade till exempel en sten för varje får i en fårjord.
Och så kunde man ha motsvarande stenar och en liten påse.
Men Anders, jag skulle inte vilja släppa omkring med ett ton stenar i en påse efter mig.
Nej, det blir rätt jobbigt. Så de kom på en bra idé. Man tar en speciell sten för motsvarande fem stenar till exempel.
På det här sättet så utvecklar man ju då siffrorna.
Ja, okej. Intressant.
Det är också därifrån det här ordet kalkyl kommer. Det är från latinets kalkulus, liten sten.
Intressant. Men det här hjälper inte mig så mycket just nu.
En idé man skulle kunna använda sig av, det är ju då naturligtvis kulramen.
Man kom på det att varför har en massa stenar som drällde runt där när man sätter träperlor på en ram så kan man flytta runt dem då och räkna ganska enkelt med.
Jo, det gör ett steg lite bättre. Men jag ska göra rätt stor multiplikation. Det blir en massa flyttande fram och tillbaka.
Ja, det blir. Fast det är ju värt att notera att på många ställen i Asien använder man fortfarande kulramar och det är väldigt effektivt när man väl vet hur man gör.
Kan hända. Men har du någonting bättre för mig?
Ja, det beror på lite grann. Du behöver nog en bra algoritm.
En algoritm?
Ja, det döpt efter Mohammed Al-Qwarizimi som i Taskent på 1100-talet hittade på idén.
Det är att man följer ett recept för att räkna ut någonting.
Mm, ungefär som att ställa upp typ liggande stolen när man ska dela och sånt där.
Mm, det är en algoritm. Man sätter in de siffror och motsvarande talet man ska dividera och så följer man då en regel och när man är klar med den, om man då har gjort rätt, så har man fått rätt svar.
Det är en enkel algoritm.
Jo, jag vet hur det här funkar, men det kommer ta lite för lång tid ändå.
Ja, det är ju synd. Men multiplikationer överhuvudtaget, de är ju rätt jobbiga.
Men additioner är ju rätt lätt. Eller hur?
Ja, det är det med.
Åtminstone om man jämför multiplikationen. Så då kanske om man kunde förvandla en multiplikation till en addition så skulle uppgiften bli enklare.
Hur skulle man kunna göra det?
Ja, det finns något som heter logaritmer som kan vara en bra idé.
Logaritmer? Jo, jag har hört talas om det, men du kanske kan förklara lite närmare.
Jo, det var på 1600-talet då John Napier, han hade då problem att räkna.
Och han kom på att om jag gör en tabell med tal, så för varje tal har jag vad jag kallar dess logaritm.
Och det är ett annat tal.
Och nu är det så att om jag tar två logaritmer och lägger ihop dem, då får jag en tredje logaritm.
Och om jag nu slår upp den i min tabell så får jag tillbaka ett tal.
Som är produkten av första två talen.
Det var ett listigt räknehjälpmedel han gjorde.
Jag vet inte riktigt om jag förstår vad du pratar om, men det stämmer nog.
Man hittar ju då de här gamla logaritmtabellerna i många matteböcker och sånt där.
De används inte så mycket nu för tiden, men de var väldigt effektiva och används mycket inom sjöfarten till exempel.
Jo, jag tror jag har sett det i min mattebök någon gång.
Men tyvärr så har jag inte den här, annars skulle det vara bra.
Ja, Napier hittar ju på en annan liten sak. Man kallar det för Napiers ben.
Och det var små fyrkantiga stickor där multiplikationstabellerna stod.
Och sen kunde man lägga ut dem på bordet och forma det tal man ville multiplicera med.
Och så la man en annan sticka motsvarande andra talet.
Och så kunde man använda sig av det som stod på dem för snabbt räkna ut när man multiplicerade.
Mm, intressant. Men nu har jag inga sådana stickor heller.
Ja, det var ju synd.
Då kan man ju kanske ta till en räknesticka.
En räknesticka?
Mm, de är nästan bortglömda idag men de var sedan 1600-talet och framåt har de varit en jättefavorit bland ingenjörer och folk som behöver räkna.
Du vet ju hur man kan addera med hjälp av en linjal.
Ja, självklart. Det är inte så svårt.
Ja, om man tar två linjaler och så tar man det ena talet man ska addera och mäter upp det med första linjalen.
Sätter andra linjaler mot och mäter upp ytterligare en sträcka av det andra talet man ska addera.
Så ser man hur långt det blir totalt.
Ja, det är inga större problem.
Men nu visar det sig att om man använder en annan skala på linjalen, en logaritmisk skala, då kan man använda sig av Napers logaritmer och få göra multiplikation på samma sätt.
Så jag ställer in i ettan på min räknesticka. Den räknesticka har en liten sticka på som man kan dra ut mot det första talet jag ska multiplicera.
Och sen läser jag av vid det andra talet vad resultatet blir.
Mm, intressant. Jag tror jag har sett en sån hemma hos min mor faktiskt någon gång.
Mm, de här användes en bra byte in på 1900-talet.
Mm.
De har ett litet problem naturligtvis och det är ju att de inte är så här jätteexakta.
Mm.
Därför att man måste ju ställa in det rätt. Är det några millimeter fel, ja, då blir det som det blir.
Mm. Man kan få fotbollet ungefär. Men som sagt, en sån har jag inte heller tillgång till.
Ja, det var ju tråkigt. Har du tillgång till en Pascals räknemaskin då?
En Pascals räknemaskin? Är det den Pascal jag tror?
Jag blev Pascal allmänt universal geni och matematiker då på 1600-talet.
Mm.
Han ville ju då som liten unge att hans pappas skattmasen skulle vara hemma mycket av tiden.
Mm.
Men pappa satt ju och räknade så att han byggde en apparat för att göra det lättare att addera.
Mm. Hur funkade den?
Ja, den bestod av en massa kopplade kugghjul. Så när man vred första kugghjulet ett varv, då flyttade sig nästa fram ett steg.
Och när man vrede första tio varv så flyttade sig det andra fram ett helt varv och så det tredje räknar upp. Så det var egentligen en räknare.
Mm.
Så vad man gjorde var att man ställde in då det första talet man skulle addera och sen så hade man en liten pinne eller penna som man vred runt hjulen på och så kunde man då se resultaten.
Mm. Det var intressant. Det måste vara den första minoräknaren eller?
Ja.
Eller begenuset inne.
Ja. Den var väl inte så här jätteportabel trots att den vägde väl ett par kilo. Men den sålde ganska många exemplar och folk hade den väl som conversation piece.
Man ställde den på något ställe där folk kunde se den och bli imponerade att man hade en så avancerad pryl hemma.
Ja. Jag kan tänka mig att den kunde vara praktisk. Men hur utvecklades den vidare sen? Till dagens minoräknare menar jag.
Ja det är en bit däremellan men vad man snabbt började inse var ju det att det är lite svårt att multiplicera med sådana här. Leibniz hittade på en variant. Den gjorde man genom att man adderar samma tal till sig själv många gånger. Det var inte sådär jätteeffektivt. Man började komma på andra mekaniska räknare som kunde göra multiplikationer.
Ja. Men det här var fortfarande inte så bra och framförallt logaritmtabeller behövde man ju många av.
Ja. Och hur räknar man ut logaritmer? Ja då måste man ju räkna.
Jo det är ju ett litet hinder.
Ja. Så då började man undra. Kunde man inte göra maskin för att räkna ut logaritmtabeller?
Ja. Hur skulle den maskinen se ut?
Ja ett sätt skulle ju vara att man har en lång list av tal och så tittar man på differenserna mellan de talen.
Ja. Första talet minus andra talet, andra minus tredje och så vidare.
Och sen kan man titta på differenserna av differenserna och så vidare.
Och då visar det sig att i ganska många fall så kan man utifrån de här differenserna räkna ut vad nästa tal i serien ska bli med hög noggrannhet ganska enkelt.
Och då kunde man ju tänka att här gör en maskin.
Och det är vad man skulle kalla en differensmaskin.
Hur fungerade den?
Ja det var just det med kugghjul som gjorde allt jobbet.
Och det här började ju komma fram på allvar på 1800-talet.
Men det måste ju bli jobbigt att hålla på och skruva på dem där hela tiden.
Ja man kanske kunde koppla motor till dem.
Och det var precis det som Charles Babbage var ute efter.
Vem var det?
Ja han var engelsk forskare och uppfinnare och han började intressera sig för det här.
Han var orolig just över att sjöfarten hade så dåliga astronomiska tabeller att de lätt kunde gå sönder.
Så att han framförde idén om en differensmaskin till engelska staten och de gav honom en massa pengar att utveckla en bra.
Mm.
Det gick dock inte sådär jättebra.
Som många projekt där man får pengar från staten för att forska rätt på något så används pengarna till mycket annat.
Och i hans fall var det att han satt och förbättrade ritningarna hela tiden.
Han kom på bättre och bättre maskiner men ingen blev riktigt byggd.
Nej det var väl ett problem. Lyckades han någonsin komma fram till någonting?
Nej inte han men det var en del andra som blev inspirerade av hans arbete.
Det var faktiskt en svensk som på 1830-talet tog och byggde en differensmaskin inspirerad just av Babbage arbete.
Men Babbage han började få större del.
Han ville bygga en analytisk maskin.
Den skulle inte bara göra differenser och räkna ut en tabell.
Man kunde programmera den att göra lite vad som helst.
Det måste ju faktiskt ha varit begynnelsen till dagens datorer.
Jajamän. Det var det.
Men den blev inte heller byggd.
Det blev alldeles för stort och komplicerat.
Och engelska staten började bli lite trött på att det kostade mer än det smakade.
Så projektet las ner. Tyvärr.
Men sen genom åren så utvecklades ju datorerna.
Fast det ska vi nog ta någon annan gång tror jag.
Ja oja.
Men de blev ju mindre och mindre.
Sen en vacker dag så började räkningstickorna få konkurrens.
Och idag finns det ju nästan ingen som vet hur man använder räkningstickan.
Men alla går omkring med en liten hjuletpack av delicassio i fickan.
Som jag gör nu. Fast min för närvarande är trasig.
Eller jag kanske bara behöver byta batterier i den.
Ja. Eller öva det med räkningstickan.
Bra motion.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Uppfinningarnas historia

Är det verkligen sant att "nöden är uppfinningarnas moder". Är alla uppfinningar till för att vi vill vara lata eller kunna kriga bättre? Varför finns i så fall musikinstrument?

Transkription132 repliker · 7:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Man säger ju att krig och lättja är uppfinningarnas moder. Stämmer det här?
Nej, det håller jag inte alls med om. Trots allt musikinstrument då?
Ja, det kan man ju inte kalla för lättja eller krig egentligen.
För jag tror inte att man kan kriga med de som finns, nej.
Nej, även om vissa av dem kan vara ganska tunga.
Men trots allt, folk har lagt ner väldigt mycket energi på att göra avancerade musikinstrument.
I många fall har ju de varit nästan det mest avancerade under sin era.
Det finns ju många skäl till att uppfinna förutom krig och lättja.
Jo, det kan det finnas. Kan du nämna några fler skäl?
Jag äter ju ren nyfikenhet eller att man bara råkar hitta någonting man kommer på att vara användbart.
Ja, slumpen är en väldigt stor.
Oja, till exempel på 1800-talet så hittade Hertz en märkligt fenomen.
När han hade en gnista i sitt elektriska laboratorium så reagerade järnfilspånet att han hade ett glasrör på den flera meter bort.
Oj, det var ett rätt långt avstånd.
Och då tänkte han ju, kan man använda det här för att skicka en signal?
Så han provade.
Och det visade sig att spraka med en gnista så kunde man också få en annan apparat att reagera på det.
Var det inte så? De här, åh, morse-språket.
Det fanns ju telegrafer redan innan men då måste man ha en ledning som skickar signalen.
Men det här skedde genom luft.
Aha, så det var så man kunde göra på exempel vid båtar och sånt sen.
Och det här utvecklas sedermera då till radion.
Det är därför som också på tyska är man tala om rundfunk för rundradio.
Funk betyder just gnista.
Jaha, det visste jag faktiskt inte.
En annan uppfinning som, jag tror den har inte uppkommit av en slump, det är väl flygplanet, flygmaskinen.
Nej, det var jättemånga som ville flyga.
Jo, människan har ju alla tider velat försöka flyga.
Oja, men där visste man ju vad man ville uppnå.
Det var bara det att man visste inte riktigt hur.
Nej, även om det var många som hade sina teorier.
Oja, luftballongen var ju ett sätt.
Men många ville ju ha, ja, att kunna flyga mer likt fåglarna.
Och vad bröderna Bright gjorde, det var ju att de helt enkelt, de lyckades hitta rätt lösning.
De använde rätt metoder för det.
Men det var inte något slumpmässigt sökande eller något sånt.
Det var rent intresse.
Men det är väl så att de flesta uppfinningar har väl uppkommit av en slump?
Jag vet inte. Jag tror att det är svårt att räkna efter egentligen.
Ibland är det ju slump.
Och ibland är det att någon får en plötsligt infall.
Men det är kanske inte slumpmässigt.
Och ibland är det ju för att man vet att man har ett problem som man måste lösa.
Klockor till exempel.
Det var också en sån precis som flygmaskinen.
Att man hade någonting som man visste vad man ville få fram, men inte hur.
Och det var ju då ett pris som utlystes i England på 1600-talet.
Just för att skapa en noggrann klocka som inte drog sig.
Man behövde den för navigationen.
Och där var det många som tävlade.
Det tog lång tid när man till sist fick fram en så bra klocka.
Men man visste vad problemet var.
Men nu behöver man bara hitta en bra lösning.
Datorer är väl någonting som kan ha uppkommit av en slump?
Eller delvis kanske?
Ja, vissa bitar av datorer har vi folk kommit på på olika sätt.
Det var ju till exempel då vissa av de tidigare minnena var baserade på vibrationer av kvicksilver i långa rör.
Där påstås att orgelrör har spelat in för att inspirera uppfinnen.
Medan då annat har varit beställda lösningar.
Sen så finns det ju andra skäl också.
Vi har ju till exempel misstag.
Ja, det är rätt vanligt ja.
Till exempel så försökte ju kinesiska alkemister hitta på en odödlighetselixir.
Vilket man väl vet idag att det inte är så möjligt.
Ja, eftersom de gamla taoisterna fortfarande inte i livet så tror jag att de misslyckades.
Men de hittade på att om man brannar kol, svavor och salpeter så får man något som reagerar lustigt när man antänder.
Ja, fyrverkerier, krut.
Ja, som då man senare ska vi säga förfinade nojar man kan debattera i Västerlaren till att använda som vapen.
Där är att man tar en gammal uppfinning och använder det till något nytt.
Ja, men fyrverkerier använder de väl väldigt tidigt i Kina.
Ja, och de i sin tur förfinades när man ville göra raketer då, rymdraketer.
Det är samma princip när man tar över den på ett nytt område.
Man lånar sig en idé.
Känner du till något om glödlampan exempelvis?
Ja, det var ju ett problem man visste om att man hade.
Man behövde belysning, framförallt i gruvor.
Men man kan inte ha en lågad i gruvorna, framförallt inte kolgruvor.
För då kan metanet antändas.
Det fanns en hel del gasfickor där.
Då visste man att om man tar två kolstavar och sänder ström genom dem så kan man få en ljusbåge mellan.
Och den lyser väldigt starkt.
För starkt.
Men det är väl fortfarande så att det riskerar att antändas också.
Ja, men man kunde stänga in den glaskupan var tanken.
Problemet var det att det här ljuset var alldeles för intensivt för att vara bra i en gruva.
Så då började man leta efter andra möjligheter.
Ederson fick väl en idé en dag när han råkade bränna upp någon ledning eller något sånt.
Att man kanske kunde utnyttja en glödtråd.
Men om man ska ta några exempel av vad som har orsakat olika uppfinningar.
Om man tar krig då, för det har trots allt orsakat en hel del uppfinningar.
Nätet till exempelvis.
Du menar internet?
Internet, ja.
Ja, det var ju då att man kände ett behov av säkra kommunikationer.
Och idén är att då har man ett stort diffust nätverk som om en del går sönder så kan man alltid skicka signalerna runt den.
Men finns det inte en hel del, förutom internet då, men en hel del militära uppfinningar som har fått betydelse i atomkraften till exempel?
Ja, till exempel.
Det börjar liksom atombomben.
Ja, eller radarn.
En gång i tiden var ju radarn enbart avsedd militärbruk.
Men nu använder man den både för civila saker som flyget eller radarvarnare på bilar.
Eller varför inte GPS?
GPS?
Global Positioning System.
Det är den här man kan navigera sig med.
En sån där som jag skulle behöva, jag har inget lokalsinne.
Just det, det är väldigt praktiskt.
Men det var ju en militär uppfinning, det är fortfarande en militär som har stått för mycket av utvecklingsarbetet.
Men den har enormt mycket civila tillämpningar.
Finns det någonting som har skett tvärtom också?
Du menar civila uppfinningar som blir militära?
Ja.
Ja, vi har ju till exempel krutet.
Ja, naturligtvis.
Det var ju en leksak då som blev högst våldsam.
Sen har man ju andra intressanta infallsvinklar.
Religiösa skäl till exempel.
Religiösa skäl?
Ja visst, ja munkarna, de uppfann väl en hel del.
Ja, på 1100-talet så tyckte åtminstone sisternienserordnen att det var ju jättebra om man kunde bygga kvarna.
För då behövde inte bönderna jobba så mycket.
Och då fick de ju tid över att be och vara religiösa.
Det här måste ha väldigt stora skillnader beroende på vilken sorts religion man trodde på.
Eller vilken inriktning av den kristna religion man trodde på.
Ja, men det här var ganska allmänt förekommande då under högmedeltiden.
Att kyrkan var väldigt mycket för införande av ny teknik.
Och adeln var emot den.
För den störde ju deras ekonomiska privilegier.
Jag skulle vilja påstå att dagen är nästan tvärtom.
Om man tar de riktigt, ska man säga, traditionsbundna delarna av kyrkan.
Oh ja, men man ska inte glömma att religioner i vissa fall har hjälpt fram tekniken.
Det är ju till exempel av religiösa skäl mycket av astronomin utvecklades.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Stående vågor

Vad är egentligen en stående våg. Vi talar om fenomenet som bland annat förklarar varför Stradivarius är den bästa fiolen.

Transkription41 repliker · 3:22

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Stående vågor. Normalt sett så brukar vågor gå rakt fram, vare sig i vatten, luft eller radiovågor.
Men ibland kan man få fram stående vågor, vågor som verkar stå kvar på samma plats i rummet.
Där kan man se om man till exempel slänger ner en sten i en vattenpöl.
Vågor går utifrån nedslagsplatsen och träffar kanten, men där studsar de och återvänder in.
Men de reflekterade vågorna möter våra vågor som är på väg ut och de påverkar varandra.
Det här kallas för interferens.
Vad som händer är att man ser att det blir vissa områden i vattnet som ligger stilla medan andra guppar upp och ner.
Men de här platserna ligger kvar på ungefär samma ställe.
Där kan man till exempel se om man ställer ett glas vatten på ett vibrerande underlag eller om man skakar den försiktigt.
Sådana här stående vågor spelar en enormt viktig roll inom fysiken och även inom många andra praktiska områden.
En av de typiska tillämpningarna är ju orgelpipor.
En orgelpipa, där kan stående vågor uppstå och eftersom de inte kan ha viken våglängd som helst så kan också orgelpipan få en viss tonhöjd.
Genom att reglera hur lång orgelpipan blir kan man reglera vad den blir för ton.
Och genom att vibrera luft i de här så får man frambringa ljud.
I huvud taget är många musikinstrument helt beroende av det här med stående vågor.
Det är nämligen så att när man slår an på en sträng på en gitarr så vibreras strängen och det uppstår en stående våg.
Men vilket ljud den här vågen ger ifrån sig beror på strängens längd.
Men det visar sig att det kan finnas många olika system av stående vågor.
Det finns ett som har den lägsta frekvensen, det vill säga den lägsta tonen.
Men sen finns det stående vågor som kan uppstå som har högre ton.
Och de kan finnas på samma sträng.
Och de är vad man kallar övertoner.
Och det är det som ger gitarrn det speciella ljud.
På en fiol uppstår komplicerade mönster av stående vågor när man drar stråken.
Eftersom det inte bara är strängen som vibrerar utan även hela instrumentet.
Och just instrumentets form påverkar vad det blir för ljud.
Och det är därför som en Stradivarius, dessa dyrbara gamla fioler, har så mycket bättre ljud än andra.
De har helt enkelt rätt typ av stående vågor.
Men det förekommer stående vågor på andra ställen också.
Vi har till exempel ute i naturen.
Där kan det uppstå vågor i sjöar som blir stående.
Det blir regelbundna ändringar i vattenståndet.
Och uppe bland berg kan vindarna producera stående vågor tvärs över en dal.
Dessutom så kan det inträffa andra lustiga fenomen.
Man kan till exempel ta en metallplatt av vibreran och hälla ut sand.
Då kommer sanden att ordna upp sig i de områden som rör sig minst.
Och man får ett mönster som kan visa hur de stående vågorna på plattan ser ut.
Man har även spekulerat en smula i att om man kände till vilket spektrum av stående vågor som fanns i ett objekt kan man då förutsäge hur objektet ser ut.
Och det här var länge ett olöst matematiskt problem.
Men nyligen har man kunnat visa att det går att konstruera trummor till exempel som har exakt samma ljud men ser helt olika ut.
Matematikerna har på sistone börjat uppskatta stående vågor de också.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Primtal

Man brukar säga att 2 är det enda "udda" primtalet, eftersom det är jämnt. Men vad är ett primtal egentligen? Det handlar om ett tal som bara är delbart med sig självt eller 1. Trots att det låter ganska onödigt, har det tvärtom otrolig användbarhet.

Transkription36 repliker · 2:49

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Primtal.
På samma sätt som materien har sina odelbara byggstenar så kan även tal delas upp i byggstenar.
Vi kan skriva heltal som produkter av andra mindre tal.
Till exempel 2 gånger 2 blir 4.
Och 12 kan vi skriva som 3 gånger 4 eller kanske 6 gånger 2.
De här talen i Sintu kan man dela upp i ännu mindre delar.
12 är 3 gånger 4 och 4 är 2 gånger 2 så vi kan säga att 12 är 3 gånger 2 gånger 2.
Men vi kan inte dela upp 3 och 2 på samma sätt.
De kan inte delas med något annat tal utan man får en massa decimaler.
Och det här är vad man kallar primtal.
Det minsta primtalet är 2.
Sen kommer 3, 5, 7, 11, 13, 17 och så vidare.
Och det finns oändligt många av dem här.
Det intressanta är att alla tal kan skrivas som en produkt av ett antal primtal.
Och det här kallas ibland för Algebrands fundamentalt teorem.
Och det visar sig att primtalen har många märkliga egenskaper.
Talteorin, den gren av matematiken som tar och studerar heltalen har sysslat väldigt mycket just med primtalen.
Det visar sig nämligen att det blir färre och färre primtal ju större tal man tittar på.
Men det finns oändligt många av dem som de glesnar ut.
Och exakt hur den här utglesning går till kan man beskriva matematiskt.
Och den visar sig vara mycket komplicerad.
Man har försökt hitta formler som kan göra att man kan räkna ut primtal.
Men det finns inga.
Och detta kan bevisas att det går inte att hitta en enkel formel för primtalen.
Dessutom finns det ett problem och det är att ett stort tal är svårt att dela upp av primfaktorer.
Vilket gör att det i många fall har varit stora spekulationer om vissa tal är primtal eller ej.
Men man har hittat metoder som nu gör det ganska lätt att avgöra med en stor dator med talar ett primtal.
Men om man hittar två stora primtal, vilket går ganska snabbt med en modern dator, kan man multiplicera ihop dem och få ett hiskeligt stort tal.
Och det här är ett stort tal man känner till primfaktorerna för.
Men det är svårt att räkna ut dem om man inte vet om dem.
Och där används till exempel inom kryptografin.
Så primtalen har börjat få mer och mer användning.
De används inom datavetenskapen, för många program och man använder dem även för försöksuppställningar och liknande.
Så de har gått ifrån en ren matematisk abstraktion som höll matematiker och filosofer intresserade en gång i tiden till något väldigt praktiskt.
Det brukar alltid vara så att rena matematiker får uppleva i sin bitterhet att deras fina teorier till sist kommer till användning.
Vilket alla vi andra är väldigt glada för.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Kemiska klockor

Ett intressant experiment är en en blandning som byter färg med regelbundna intervaller. Inga batterier är överhuvudtaget inblandade.

Transkription22 repliker · 2:30

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Kemiska klockor. När man blandar olika ämnen så inträffar normalt en kemisk reaktion och sen stabiliserar sig blandningen. Inget mer händer.
Men ibland kan man få fram oväntade saker. Det finns till exempel en reaktion som kallas för Belosov-Sabotinskys reaktion där man låter malonsyra oxideras i närvaro av serium.
Det märkliga här är att lösningen först blir blå, sen blir den röd, sen blir den blå igen och så håller den på att växla på det här sättet.
Vad är det som händer? Det är vad man kallar en kemisk klocka. Det sker en serie komplicerade reaktioner men på ett par ställen inträffar autokatalys.
Det vill säga att ett ämne ingriper i skapandet av sig självt. Om det finns mycket av det här ämnet så hjälper det till att skapa mer av sig själv.
Vilket gör att halten snabbt ökar. Men om det bildas också en restprodukt som hindrar den här produktionen, ja då kan det plötsligt avbrytas.
Och man istället får en nedgång i halten. Och det är precis det som inträffar i lösningen när den skiftar mellan blått och rött.
Olika ämnen påverkar varandra på ett komplicerat sätt. Så man får en reaktion som inte går rakt fram utan i en cirkel.
Sådana här cykler finns i många kemiska reaktioner. Och de är väldigt viktiga för livet.
Inom organisk kemi, alltså den kemi som inträffar i livsformer, så ser man många exempel på sådana här kemiska klockor.
Vår dygnsrytm till exempel styrs med en enkel sådan som inblandar några proteiner och några gener som finns i en del av vår hjärna.
Vad som händer är att dessa gener producerar proteiner, så när det finns tillräckligt mycket av dem slår de av genen.
Och då bildas det inte mer av proteinet.
Och det här är inställt på det sättet att det tar 24 timmar för den här klockan att slå om.
Och därmed regleras vår dygnsrytm.
Dessutom, om man häller ut sådana här kemiska klockor i ett tunt skikt, så uppstår särägna mönster.
Det organiserar sig nämligen så att blåa och röda fält, när det berlås av Sabotinska-reaktionen, eller andra färger, de påverkar ju varandra.
Man får vågor som rör sig, mönster som liknar måltaglor eller spiraler.
I tre dimensioner blir det ännu mer komplext.
Kort sagt, kemin är inte så enkel som man kan tro.
Många särregna små reaktioner inträffar som kan komplicera livet för kemisten väldigt mycket.
Men de ligger också till grund för vårt eget liv.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Laserskrivare

Hur funkar en laserskrivare? Vad gör det där svarta pulvret egentligen i maskinen? Här är förklaringen.

Transkription23 repliker · 2:13

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hur fungerar en laserskrivare?
Vi är vana vid snabba och tysta skrivare.
Till skillnad från som de var tidigare där man hade bullriga nålskrivare där små nålar slog till mot ett bläckband mot pappret och som bullrade enormt mycket.
Men hur fungerar egentligen en modern laserskrivare?
Lasern är det hela. Det är en liten halvledarlaser som belyser en rulle.
Den här rullen har den egenskapen att den blir elektiskt laddad när den belyses med ljus.
Den här rullen låter man rotera genom ett bad av toner.
Det här är den svarta smörjan som man måste fylla på.
Tonern fastnar på de ställen som är elektiskt laddade.
Genom att styra lasern över den här rullen och blinka den av och på så kan man bestämma exakt vilka delar som får toner på sig.
Sen rotera trumman mot pappret.
Där fastnar då den svarta tonen på pappret vilket gör att man får markeringar.
Men hur bestyr man då lasern?
En metod som har blivit väldigt vanlig är att när man skriver ut en text så översätter något program i datorn den till ett sidbeskrivningsspråk.
Beskrivningen talar om exakt var på pappret bläcket ska placeras.
En vanlig metod är då PostScript.
Det beskriver helt enkelt hur tecken, linjer och annat ska ritas och man sänder över det till skrivaren.
Skrivaren innehåller i sin tur en dator som tolkar denna beskrivning och skapar en intern bild som styr när lasern blinkar av och på.
Det här är en teknik som är väldigt enkel och effektiv.
Den är så pass robust att den kan användas på många ställen och den används också väldigt flitigt.
Det är ganska anmärkningsvärt att när man hittade på lasern en gång i tiden så tyckte många att det där var väl en värdelös uppfinning.
Men idag med laserskrivare, cd-spelare och laseravståndsmätare så ser man att det är en av de mer användbara uppfinningarna på 1900-talet.
Och samtidigt förenar den många gamla trycktekniker som man använde tidigare i alltihopa en liten låda som får plats på skrivbordet.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.