Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Självreferens

Om jag är Stockholmare och påstår att alla Stockholmare ljuger, talar jag då sanning? Om jag gör det, måste det ju betyda alla Stockholmare ljuger och då gör jag det också. Då innebär det väl att alla Stockholmare talar sanning? Vänta här nu, va!?

Transkription134 repliker · 8:41

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Detta program ska handla om självreferens.
Mikael, vad är självreferens?
Självreferens är när någonting är refererad till sig själv.
Hur banalt den här definitionen ändå kan låta.
Och för att man ska förstå vad det är tänkte jag ta ett exempel på en väldigt känd självreferens.
Det är den så kallade Epimenides paradox, eller Kretensarens paradox, som den också kallas.
Men historien är den att Epimenides kom från Kreta.
Och talade om att alla som kommer från Kreta, alla Kretensare, ljuger.
I det här ligger självreferensen i och med att Epimenides är Kretensare.
Och därför talar om sig själv när han talar om att alla Kretensare ljuger.
Samtidigt blir den paradoxal eftersom i och med att alla Kretensare ljuger.
Så måste särskilt Epimenides ljuga.
Och då ljuger han med påståendet att alla Kretensare ljuger.
Vilket därmed skulle innebära att motsatsen är sann.
Att alla från Kreta talar sanning.
Men då talar ju även Epimenides sanning.
Och därmed har vi en motsägelse.
Vad finns för andra saker som är självreferendet?
Det är väl inte bara paradoxer?
Nej, det kan finnas väldigt många olika referenser.
Det kan också finnas väldigt många olika problem med referenser.
Händer det ibland att man ser bilar.
Smutsiga bilar.
På dem ett barn eller någon annan har ritat med fingret.
Och skrivit tvätta mig.
Det är också en självreferens.
Men illustrerar också problemet att man inte riktigt alltid vet vad den refererar till.
Är mig i tvätta mig bilen?
Eller är det smutsen?
Eller är det meningen tvätta mig?
Eller är det barnet som har skrivit det?
I Alice i underlandet av Lewis Carroll finns det också väldigt många självreferenser.
När Alice precis har trillat in i kaninhålet och hittar en flaska och en liten kakburk.
Så står det på flaskan Drink me.
Och på kakburken Eat me.
Okej.
Och detta är ju också självreferenser.
Det finns även många som funderar på om det inte vore möjligt att bygga en maskin som kan kopiera sig själv.
Enligt den klassiska uppfattningen så skulle det inte vara möjligt.
Eftersom det är så otroligt många led.
För att framställa stålet till kugghjulen i en maskin.
Behöver man en ny maskin som också behöver kugghjul.
Och det går helt enkelt inte att komma igång med självreproduktionen om man har klassiska fabriker.
Men man kan relativt lätt göra självreproducerande maskiner i andra miljöer.
Till exempel inuti en dator.
Men måste inte den här ha en ritning av sig själv så att den vet hur den ska göra det?
Det är just här självreferensen kommer in.
Istället för att foga med en hel kopia av sig själv.
Vilket skulle innebära att hela maskinen aldrig skulle vara möjlig att göra.
Eftersom det aldrig skulle vara möjligt att starta den.
För att varje ritning av programmet måste innehålla en ritning av ritningen.
Och så vidare i all oändlighet.
Och det hela slutar med att man har ett oändligt stort program som aldrig går att skriva.
Istället för att göra detta lägger man in en liten flagga någonstans inne i programmet som säger
Nu ska du läsa av dig själv.
Du finns på det här området.
Läsa av dig själv.
Och gör en ny kopia av dig själv.
Enligt dig själv.
Instruerar alltså programmet att läsa sig själv och kopiera sig själv.
Så den refererar i sin ritning till sig själv.
Istället för till en ritningskopia.
Okej.
Jag har också hört att det finns spel som är självreferingande.
Vet du något sånt?
Ja, det finns ett spel som en juristprofessor i USA har utvecklat för att illustrera vissa problem med det amerikanska rättssystemet.
Som heter Nomek.
Nomek börjar med en uppsättning grundregler.
Som definierar upp vad en spelare är.
Hur man ändrar regler.
Vad som är regler.
Och att man ska följa upp dem helt enkelt.
Och så har han lagt till ett par regler till för att göra det roligt att spela.
Enligt grundreglerna är målet för spelet att ändra på spelets regler.
I enlighet med reglerna själva.
Men hur kan man då vinna?
Det beror på hur reglerna utvecklas.
I grunduppsättningen regler får man poäng om ens förslag till regeländring antas.
Och om man har fått ett visst antal poäng vinner man.
Men det kan man ju ändra på som spelare.
Det här spelet handlar väldigt ofta mer om att umgås och har det roligt att göra en intressant sak än om att faktiskt vinna spelet.
Ja okej.
Jag har även sett i vissa böcker att de kan referera till sig själva.
Ja det händer rätt ofta att författaren är med som person i boken.
Så gott som alla självbiografier är sådana av sin natur.
Men det händer också i andra böcker att författaren deltar i skeendet.
Och det händer till och med att författaren i boken inkluderar en recension av boken själv.
Som i Illuminatis trilogin.
Ja okej.
Jag tror jag har hittat på en lite rolig självreföreande mening.
Då tar jag.
Den här meningen pratar inte om sig själv.
Men den ljuger.
Jaha.
Den är lite paradoxartad också.
Ja det krävs att man funderar lite grann på den för att komma fram till om den verkligen ljuger eller inte.
Jo.
Även i datarkod och programmering förekommer det att man refererar till sig själv.
Till exempel är programmeringsspråket C.
Kompilatorn till det är skrivet i en tidig version av programmeringsspråket själv.
Vad är en kompilator?
En kompilator det är ett program som tar en ritning till ett nytt program.
Och gör ett program i maskinkod av det.
Ja okej.
Och ett annat programmeringsspråk.
Smalltalk.
Är objektbaserat.
Man har definierat upp någonting som är ett objekt.
Och allting i programmet är objekt.
Men även smalltalk är ett objekt i smalltalk.
Jaha okej.
Även medvetanden kan ju vara medveten om sig själva.
Och det är också en självreferens.
Självreferens på den högsta möjliga nivån.
Som jag är medveten om mig själv?
Det vet jag om att du finns.
Och om du skulle gå förbi en spegel så skulle du känna igen dig själv i spegeln.
Men det är intressant för alla organismer.
Jag tror inte katter kan det svärs bra.
Nej de irriterar sig på objektet som står i deras väg på sin höjd.
Eller objektet som bländar sig.
Men de funderar inte såvärs mycket över vad de råkar se i det.
Sen kan det vara så svårt för sådana som inte ser vanligt som vi män får.
De kanske bara ser.
Framförallt är det ju svårt för oss att förstå om de ser det vi tror att de ser.
Eller vad det är de ser eftersom vi har svårt att leva oss in i det.
Men å andra sidan.
Även apor har förmåga att titta i en spegel och känna igen sig själva i den.
De har utfört experiment där forskare har satt färgklickar på skimpanser medan de sover.
Han beröv att skimpansen satt en färgklick i ansiktet och låtit den vakna igen.
Sen har skimpansen kommit fram till en spegel, sett sig själv och börjat knunga sig själv i pannan för att få bort färgfläcken.
Han är alltså medveten om att det är sig själv han ser i spegeln.
Okej.
Den här meningen avslutar inslaget och hänvisar till andra saker än sig självt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Olika synvinklar

Om ett apa och en katt ser sig själv i en spegel, kommer någon av djuren inse vad spegelbilden föreställer? Vad kan det uppstå för problem om man ska bygga en biograf för flugor? Vårt mänskliga samhälle är nog ganska förvirrande för andra varelser...

Transkription138 repliker · 8:51

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det är intressant att notera att ganska många mänskliga aktiviteter skulle nog många djur inte förstå poängen med, än som de vore intelligenta.
Till exempel bio.
Varför det?
Flugan till exempel har ett öga, ett helt synsystem som fungerar mycket snabbare än människan.
Så den sammansmältningen av bilderna som gör att vi upplever bio som om det vore verkligheten koncentrerad till en punkt.
Skulle flugan inte kunna följa med på eftersom den uppfattar bilderna en och en, men inte bilderna som en slags kontinuerlig rörelse?
Så kort sagt, en flugbiograf skulle behöva visa bilderna med en mycket högre frekvens än våra biografer eller tv-skärmar.
Helt klart.
Det här antyder ju lite grann att hastigheten på ett synsystem kommer att bestämma ganska mycket.
Vad till exempel utomjordiska varelser skulle anser vara bra och vettiga media.
Ja.
Det gäller ju även ljud.
Ja, där har det väl med frekvensen mer att göra, antar jag.
Mm, vi människor har ju till exempel inte ljud över 50 000 hertz.
Vi kallar dem för ultraljud.
Alltså går det alldeles utmärkt att låta våra maskiner släppa ifrån sig sådana utan att vi störs av dem?
Ibland händer det ju för sig att man påverkas negativt av ultraljud men det är förmodligen så att många av de maskiner vi betraktar som tysta och diskreta bullrar ganska högljött med ultraljud.
Bara det är bara att vi inte märker av det.
Mm. Men jag misstänker att intelligenta hundar eller fladdermöss skulle gå direkt till yrkesinspektionen om de gick in på ett modernt kontor.
Och kräva att de gör något åt arbetsmiljön där.
Mm.
När det gäller arbetsmiljö så gäller ju också målning och sånt.
Ja, vår färguppfattning och vår tendens att använda färger för att symbolisera saker hänger väl inte alla med på?
Nej, till att börja med så är det naturligtvis färgseende. Det är ganska ovanligt faktiskt bland apor.
Och dessutom finns det ju väldigt många djur som har svårt att uppfatta stillastående saker.
Och därför inte riktigt skulle kunna ta till sig skyltar.
Ja, det här beror ju lite grann på vad det är för sorts skyltar.
Många har man ju just försökt göra att de syns mycket genom att de blinkar och sånt.
Till exempel en del trafikljus.
Ja.
Men det finns andra faktorer. Vi har ju polarisation. Det är ju något vi inte ser.
Ja, just det.
Men vi utnyttjar det till exempel i solglasögon.
Där man utnyttjar ett reflex i det vanligtvis polariserat ljus.
Så att man kan med ett filter plocka bort det.
Ja.
Men många djur ser ju polarisationer.
Och faktiskt, men även människor har en viss förmåga att reagera på det som vi dock inte verkar använda.
Hur vet man det?
Jo, det är så att linsen i ögat fungerar som ett svagt polarisationsfilter.
Och det går tydligen att se på en mulen himmel eller så.
Om man tittar bort från solen.
Det här så finns det ett svagt mönster som dyker upp just på grund av polarisationen.
Jaha.
Det här kunde...
Ja, det är en mycket märklig kvarleva förmodligen från den tid då vi levde på savannorna.
Och då var nyttigt att kunna orientera sig.
Det använder vi ju nu kompasser för.
Mm.
Men en del djur har ju inbyggd.
De skulle ha svårt att förstå våran orienteringssport till exempel.
Ja, eller de kanske skulle förstå orienteringssporten alldeles utmärkt.
Men de skulle nog tycka att det är onödigt med kompasserna.
Däremot skulle nog de bli väldigt distraherade av de magnetfält som vi inte har någonting emot.
Ja.
Trots allt, vi har ju armeringsjärn i våra hus och stora metallstrukturer lite överallt.
Och dessutom tendens att dra in elektricitet lite överallt så att vi får en chans att bygga elektromagneter.
Mm.
Förmodligen skulle ju då skedfiskar, darrockor och andra djur med elektriska sinnen uppleva våra lägenheter som en ganska märklig miljö.
Fullt av mat eller vad skulle de tänka?
Svårt att säga egentligen.
Förmodligen blir de mest distraherade.
Skedfiskarna har ju studerat just hur mycket elektrisk brus de reagerar på.
Och det visar sig att de jagar faktiskt bäst vattenloppor som de då hittar med vattenloppornas elektriska fält.
När det är lite, lite elektrisk brus.
Ungefär som i en normal flod.
I ett helt isolerade miljö där det inte finns några andra elektriska fält blir de faktiskt lite sämre.
Och naturligtvis i mycket brus så får de svårt att hitta lopporna.
Jaja.
Men hur är det om man verkligen har städat ut allting och tycker att det här är så rent och fräscht som det bara någonsin skulle bli?
Håller djuren med om det?
Förmodligen inte.
Jag misstänker att de hundar och katter som ivrigt kommer och börjar nosa igenom ens väskan när man kommer hem.
De upptäcker nog att alla de där böckerna och sånt som man själv tycker är fullkomligt normala har massa spännande doftspår på sig.
För att inte tala om de små kemiska gradienter som bakterier och svampar och sånt följer.
Hur är det med våra vanor då? Våra relationer till varandra?
De är ju klart påverkade av våra evolutionära förflutna.
Ta en sån sak som att vi äter middag tillsammans.
Ja, det är väl naturligt.
Men det beror också på att vi är alläter och framförallt har ätit en del as.
Men varför styr det att man ska äta middag?
Jo, om man tittar på växtätare så ser man att de i allmänhet äter hela tiden.
Det går åt mycket växter för att få näring.
Men man samlar sig inte i en grupp speciellt för att göra det.
Möjligtvis står man i en flock och betar.
Så att man ska kunna varna varandra.
Och om man tittar bland fruktätande apor till exempel så klättrar ju de runt i träden.
Visserligen som en grupp, kanske i någon synhåll för varandra.
Men man samlas inte speciellt för att äta.
Bortsett från att man råkar hitta en stor mängd frukt på ett ställe.
Men om man äter till exempel kött.
Ja, har ett byte nedlagt så gäller det ju att ta för sig illa kvickt innan någon större kommer att ta ifrån en.
Och därför brukar flockar då, som hygenor och apor, samlas för att ta del av bytet gemensamt.
Så det är middagsätandet där egentligen att hinna ta för sig innan någon kommer och skälar det för en.
Ja, och här kan man ju då hålla på dels gemensamt, skydda bytet mot till exempel andra asätar.
Och även naturligtvis göra interna sociala uppdelningar.
Vem som får äta först och vilka bitar.
Jag är värd för den här festen, alltså börjar jag skära upp tårtan.
Just det.
Och förmodligen så finns ganska många av våra andra sociala fenomen med ifrån sådana här evolutionära samspel.
Plus en del andra vanor.
Ta till exempel att vi lagar mat.
Ja.
Det gör den ju mer lättsmält.
Och förmodligen var det ju att man upptäckte att tog man och grillade köttet så blev det dels lättare att tugga.
Och dessutom blev det mindre risk att man blir sjuk.
Det är ju jättebra.
Men jag misstänker att ganska många riktiga rodjur skulle tycka att det här är ju att förstöra fint kött.
Och många asätar skulle nog tycka att vi äter det alldeles för färskt.
Ja.
Sen har vi ju många andra faktorer.
Ta till exempel språket.
Ja.
Det är väl inte helt unikt för människan?
Ja, det finns ju en avgörande skillnad.
Om man tittar på sångfåglar.
De spelar ju sina melodier.
Men vad har de för mening?
Det är ju sån här jag håller borta.
Ungefär.
Och det finns lite variationer då som kan antyda till exempel hur stor fågeln är eller liknande.
Men de flesta läten bland djur har ju fastställd betydelse.
Ja.
Men vad betyder egentligen ett ord som stol?
På svenska betyder det någonting att sitta på.
På ryska har det för mig att det betyder bord eller stål beroende på hur man uttalar det.
Jag är inte säker på det ryska överhuvudtaget.
Och det är möjligt att det inte betyder något.
Men poängen är det att man skulle kunna omdefiniera det.
Som Tage Danielsson påpekar så kan vi ju bestämma oss för att stol ska betyda en biljett till Växjö egentligen.
Ja.
Och om vi bara kommer överens om detta så är det ju inga problem.
Vi kan omdefiniera vårt språk.
Och det är någonting som ingen annan djurart kan göra.
Nej.
Så här har vi något som jag tror verkligen andra arter skulle bli förvirrade av.
Även om jag misstänker att det är rätt svårt att utveckla intelligens om man inte kan leka med språket.
Kan det ligga något i det?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Identitet

Om du blir teleporterad, är du då samma person, eller är du egentligen död? Diskussionen visar snabbt att enkla begrepp som existens och identitet egentligen är mycket svåra att förstå. I slutet av av föredraget får vi en humoristisk tankeställare.

Transkription132 repliker · 10:05

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jo, på Star Trek har de ju den här teleporten som de använder.
Och den läser av en person på ett ställe.
Och sen sätter han ihop den på ett annat ställe med samma sorts atomer men de som råkar finnas där.
Men då är det ju inte samma atomer, då är det en helt annan person.
Är det verkligen det? Trots allt det är ju samma mönster.
Alla atomer är ju på samma läge och bildar förhoppningsvis samma typ av molekyler.
Men hur kan det gå ihop om man har bytt ut alltihopa?
Ja, det spelar väl egentligen ingen roll om jag skulle byta ut en vattenmolekyl i din kropp mot en annan vattenmolekyl.
I och för sig, det händer ju hela tiden.
Så varför inte göra det med andra molekyler? De har ju exakt samma egenskaper och samma funktioner.
Ja, men hur vet man då vem jag är?
Ja, det är väl det lite grann som är problemet.
Om man menar att jag definieras av min kropp och vilka atomer som ingår så kommer ju den här teleporen inte att vara nyttig.
Det är ju ett lustigt sätt att begå självmord.
Och det är ingen vidare.
Och inte nog med det, man blir ersatt dessutom av en bedragare som inte ens vet om att han är en bedragare utan tror att man är sig själv.
Men hur va? Det var ju inget kul.
Men om man tror att identitet avgörs av ens information, hur man är organiserad, då är det här ett praktiskt sätt att transportera sig.
Men blir det inte problem om man till exempel transporterar sig till två mottagare samtidigt?
Ja, då får vi ju alltså två stycken identiska personer.
Och bör man räkna dem som samma person eller olika?
Hur skulle du göra?
Jag skulle väl säga att de är samma i början men att de utvecklas till olika personer eftersom de går olika vägar i livet.
De har ju ingen kontakt mellan sina nervsystem eller något sånt.
Det är ju två identiska kopior.
Men de får ju snabbt olika erfarenheter.
Men det här är ju väldigt intressant.
Hur ska man då titulera dem?
Ska man kalla den ena för Mikael A och den andra för Mikael B?
Vem ska i så fall bli Mikael A och vem ska bli B?
Ja, det kan man ju avgöra med en singla slant eller något sånt.
Men det intressanta frågor är ju då, om dessa möter varandra, bör de då betrakta den andra som sig själv?
Eller bör de betrakta den som en annan människa?
Eller ett mellanting?
Ja, problemet blir ju det att om jag möter en annan människa, hur lik han än är mig, så kommer jag betrakta honom som en annan människa.
Jag har väldigt svårt att tänka mig att Mikael A och Mikael B skulle betrakta den andra som sig själv.
Jag tror inte den ena skulle offra sig för den andras liv.
Nej.
Men samtidigt får vi en del andra intressanta problem om man börjar tänka på att identiteten kan förändras.
Trots allt, vi har alla varit små och den där femåringen vi var en gång i tiden finns inte kvar.
Har han dött? Nej, vi har utvecklats ur honom eller henne.
Men samtidigt så kan vi ju bara känna samhörighet bakåt.
Jag kan visserligen fantisera om vad som händer av mig om tio år, men jag vet ingenting.
Däremot vet jag vad jag var för tio år sedan.
Men för tio år sedan, den personen, skulle han känna samhörighet med den som du är idag?
Förmodligen finns det ju en massa likheter här. Personlighet, åsikter och sånt. Sånt ändras ju inte så snabbt.
Men om man går tillbaka till den lilla femåringen.
Skulle femåringen känna igen den här farbror som sitter här nu?
Kanske, troligtvis inte skulle jag vilja våga.
Och det i så fall verkar ju som identitet går bakåt i tiden. Vi kan identifiera oss bakåt till hur vi var för en vecka sedan, för hur vi var för många år sedan eller när vi var små.
Men det är inte så säkert att vi kan identifiera oss framåt.
Eller i alla fall inte så långt framåt i tiden.
Jag är rätt säker på att jag kommer känna mig identifierad med den personen jag är nästa helg.
Det beror väl på vad som händer. Anta att under den kommande veckan så blir du teleporterad runt med en massa Star Trek-teleportrar.
Kan du identifiera dig med den figur som sitter här nästa helg?
Möjligen.
Men om vi antar att det händer något ännu mer radikalt. Den här personen blir religiös.
Går med en mystisk sekt, hjärntvättar sig och ändrar totalt åsikter, personlighet och får lite nya minnen.
Då blir det lite knepigare. Har du rätt dig?
Så identitet kanske inte ens är odelbart här?
Nej.
Det här blir ju väldigt intressanta problem. Framförallt då om vi tänker oss sådana här radikala hopp.
Inte bara då med kopiering utan även kanske att varför inte göra en digital version?
Varför sätta ihop atomer istället för att bara köra en simulation åt det hela?
Ja men det borde väl fungera om man bara kan få ihop datorkraft nog till det.
Men den här datormodellen då, den har inte ens någon materia i sig.
Nu kommer ju naturligtvis en massa vitalister att inte hålla med för de anser att det krävs då materia eller någon sorts livskraft för det.
Vad är vitalist?
Det var den åsikt som var förhärskande fram till ungefär 1900-talet som menar då att liv är baserat på att det finns någon sorts yttre kraft som får materien att göra massa saker.
Den har fallit ur bruk väldigt mycket sedan man faktiskt lärt sig hur liv fungerar och det behövs inte för att förklara.
Men det finns ju många som fortfarande har sådana uppfattningar.
Och de skulle ju naturligtvis vara väldigt svårt för överhuvudtaget tanken på de här kopiorna.
Men då får man ju sådana här problem att om man gör en kopia som är identisk i alla avseenden.
Kan det då skilja sig så att säga den interna upplevelsen?
Kan det finnas zombies som verkar uppföra sig som de var medvetna men inte är det?
Beror väl till viss del på hur man definierar medvetande?
Ja det värsta är ju att det inte ens en definition som är vi är ju medvetna.
Det är ju någonting vi märker direkt.
Sen hur man väljer att definiera och tala om det är ju en annan sak.
Så att huruvida någon är en zombie.
Ja den enda som kan avgöra det är ju som en själv om han eller hon känner efter.
Och han eller hon påstod vi trodde att de själva var fullvärdiga människor.
Ja eller åtminstone så säger de det.
Förmodligen så finns det en självmotsägelse här.
Om det är en ärlig zombie så kommer ju han eller hon att försöka säga huruvida han eller hon känner medvetande.
Och om han eller hon inte gör det.
Ja då kommer det ju bli en motsägelse.
Men det är inte så uppenbart.
Det finns en del filosofer som menar att zombie skulle vara möjliga.
Även om de flesta säger att det nog inte fungerar.
Sen har vi dessutom det här med tekniken.
Modern medicin gör ju att det här går från en massa filosofiska lekar till att det faktiskt börjar bli mer och mer praktiska frågor.
Vad händer till exempel på de patienter som får hjärnbalken av skurran?
Där har man ju så att säga två viljor i samma kropp.
Höger och vänster hjärnhalva kommunicerar inte längre med varandra.
Så att höger sida upplever en sak, vänster sida med en annan.
Men vissa funktioner bestämmer sig både av höger och vänster sida.
Så att här har vi alltså två viljor med en kropp som de delar på.
Och det är svårt att säga om huruvida en person, två eller kanske en och en halv.
Sen har vi dessutom sådana förändringar som inträffar på grund av andra störningar i hjärnan.
Om vi till exempel definierar vår identitet utifrån minnen.
Vad händer då om man råkar glömma bort saker eller drabbas av en fullständig minnesförlust?
Man kan ju också tänkas definiera utifrån personlighet men även där kan det hända exakt samma sak.
Personlighet kan förändras.
Läst om någon gruvarbetare som fick ett hjärnspett genom pannloben.
När han skulle plattra till krutet i ett spränghål.
Mm, Phineas Gage.
Han överlevde men han gick från att vara en mycket timid, snäll och trevlig person till att börja supas, slåss och skrika.
Mm, och då kan man ju undra, var han samma person före eller efter?
Många av hans vänner och släktingar ifrågasatte verkligen det.
Men det intressanta är ju också att sådana här förändringar kan vara tillfälliga.
Kanske inte då skador på pannloberna men minnesförlust till exempel kan ju gå över i vissa fall.
Ja, och vem är man då när man har fått tillbaks minnet?
Mm, en möjlighet är ju att man säger att ja, personen var inte sig själv under en viss period men sen gick han till sig själv.
Men om man definierar identitet utifrån vilket minne man har, då kommer inte jag vara samma person i morgonbitti som jag är nu för då kommer jag ha gångna kvällen att minnas.
Mm, men du kommer inbegripa dig själv så om man har det här tidsperspektivet så kommer det ju vara att man definieras utifrån minnen man har från tidigare.
Men vi glömmer ju också.
Ja, så att även här blir det lite diffust och konstigt.
Så att överhuvudtaget, det verkar som identitetsbegreppet som en gång i tiden var mycket enkelt.
Man tänkte en sund själ i en sund kropp.
Det håller på att bli något mycket rörigt och märkligt.
Och vi ska inte ens tala om vad som händer när vi får teleportörer och nanomaskiner för att byta ut nervceller mot kiselchip.
Är jag fortfarande jag om var och en av mina nervceller har bytt sig ut mot en liten dator som simulerar en nervcell?
Mm, eller är det bara en bedragare som lurar sig själv och omgivningen?
Och spelar det någon roll?
Mm, det är värt att tänka på inför framtiden.
Tack Mikael 1, 2, 3.
Och tack Anders A, B, C och D.
Tyvärr så kunde inte E komma.
Men det är ju jag.
Ja, inte riktigt. Du är egentligen Mikael 15.
Men vi bytte ut dina minnen mot Anders Es minnen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Merkurius

I vår serie om vårt solsystems planeter, ger vi dig här Merkurius, den snabba planeten. Närmast solen, far den runt solen på 88 jorddagar. Vad de flesta inte känner till, är att den hjälpt till att bevisa en av Einsteins teorier.

Transkription32 repliker · 3:36

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Merkurius är den innersta av solsystemets planeter och det är också det näst minsta.
Men trots det har den varit känd sedan urminnestider. Eftersom den ligger så nära solen så är den alltid intensivt solbelyst vilket gör att den syns ganska klart på natthimlen väldigt tidigt på kvällen eller tidigt på morgonen.
Eftersom den rör sig snabbt så har man döpt den efter Merkurius, gudarnas bevingade budbärare som var tänkt att ha skor med vingar på som gjorde att han kunde flyga över världen med meddelanden.
Den är 2440 km i radius och det gör att den blir mindre än åtskilliga månader i solsystemet, åtminstone Ganymedes och Titan.
Dessutom så ligger den så nära solen att man kan förväntas att solens dragningskraft påverkar dess rotation mycket.
Det är ju nämligen så att månen alltid vänder samma sida mot jorden och då kan man förväntas att samma krafter leder till att Merkurius alltid vänder samma sida mot solen.
Det trodde man också fram till 60-talet då man upptäckte tack vare radarobservation att det inte riktigt stämmer.
Det visar sig nämligen det att Merkurius roterar på ett sätt som hänger samman i dess årslängd.
Den tar sig runt solen på 88 dagar, jorddagarsätt.
Men dess dygn, alltså den tid det tar för solen att gå upp och gå ner sett från markytan, är dubbelt så långt som året.
Det visar sig att den hinner alltså göra tre varv kring sin axel när den roterar ett varv kring solen.
Man kan rita upp det på ett papper och försöka se hur det hänger ihop.
Så att tankarna på att den hade en kall baksida och en varm framsida som en sorts förevigt upphettad och kyld bakelse stämmer inte.
Men däremot är det en stor temperaturskildan mellan framsidan och baksidan.
Framsidan ligger rakt under solens obarmhärtiga strålar och utsätts direkt för solvinden.
Den blir omkring 430 grader varm.
Baksidan har inget som helst skydd mot rymdens kyla utan strålar bort sin värme.
Och vid midnatt så att säga så är den minus 170 grader.
Naturligtvis, om en planet saknar atmosfär, vilket Merkurius har förlorat för länge sedan på grund av solvinden,
så drabbas den lätt av meteorer.
Och Merkurius yta är också ett landskap fullt med kratrar och klyftor.
Den största är kalorisbassängen.
Det var ett enormt nedslag för ungefär 4 miljarder år sedan, ungefär samtidigt som livet uppkom på jorden.
Det finns många andra kratrar på Merkurius yta och man har döpt dem efter konstnärer.
Därför är det allt ifrån kratern Bach över till kratern Strindberg.
Det intressanta är också det att Merkurius är en ganska tät planet.
Den har en järnkärna och ett förvånansvärt starkt magnetfält.
Men dess största bidrag till vetenskapen var kanske det att den hjälpte till att verifiera att Einsteins allmänna relativitetsteori stände.
Det visar sig nämligen det att den går i en något elliptisk bana och denna bana sakta vrider sig kring solen.
Detta kan förklaras med utgångspunkt från Newtons mekanik, men den vred sig lite för mycket.
Einstein ställde upp ekvationer som visar att om hans teori stände skulle den vrida sig lite extra.
Och det visar sig också att den här extra precisionen som man säger stämde in perfekt på mätdata.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Nebulosor

De ser otroliga ut när man ser dem på bild : Stora moln med stjärnor och stoft i. Men frågan är vad de egentligen är och hur stjärnor i dem uppstår.

Transkription37 repliker · 3:17

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Nejblosor. Man kan tro att rymden är totalt tom, att den är ett perfekt vakuum, men det är inte sant.
Stjärnor är ju trots allt bollar av gas som håller samman sin gravitation.
Och den gravitationen räcker inte alltid för att hålla kvar den heta gasen.
Vi har till exempel solvinden som blåser iväg partiklar ut i rymden.
Men ute i rymden finns det också gasmoln och det är där stjärnorna bildas.
Så om man tittar sig omkring en galax så finner man att sikten är skymd åt många håll.
De första nebuloser man verkligen började lägga märke till var de så kallade planetära nebuloserna.
För man såg små ringar som såg ut som planeter.
Men vid närmare kontroll visade sig att det var gasmoln som omgav en central stjärna.
Oftast en ganska gammal och het stjärna.
Det visar sig nämligen att när en stjärna börjar bli äldre så blir den mer och mer instabil.
Solvinden ökar och delar av stjärnas ytterhölje blåser iväg och bildar ett gaskal som expanderar.
Vad som finns kvar är en hetare, mindre stjärna vars strålning hettar upp någon kringliggande gas som rörs ut ännu mer och ofta antar fantastiska färger.
Alla planetära nebuloser ser dock inte ut som den ringformiga nebulosan i lyran som man ofta ser på foton.
Utan de kan se ut på många andra sätt.
En del är asymmetriska, en del ser ut som timglas.
Men det interstellära mediet är de gasmoln som finns där mellan stjärnorna normalt.
Det får sin näring inte bara från solvindor och nebulosor utan också från de moln som redan fanns där tidigare.
I allmänhet är tätheten ganska låg, 10-20 atomer per kubikmeter.
Men ibland får man molekylära komplex, då kan det bli upp till 100 000 atomer per kubikmeter.
Återigen, detta är otroligt lite, det är mindre än det bästa vakuum man kan framställa på jorden.
Men eftersom det rör sig om så enorma avstånd så fyller de rymden med enorm massa gas.
Den här gasen hettas upp utav stjärnor i närheten.
Är den långt ifrån stjärnorna syns den inte speciellt mycket och kan bara upptäckas med radioteleskop eller infranstrålning.
Men stjärnor kan lysa upp den och dessutom hettas upp den så att den börjar avge ett eget ljus.
Och det är på det sättet man kan se praktfulla nebuloser som till exempel orionebulosen.
I dessa nebuloser bildas också förtätningar av gas.
Där kall gas börjar dra sig samman.
Då tätnar den gravitationen samman ännu mer och till sist faller den sönder i globuler, så kallade bokglobuler.
De här globulerna tätnar och blir efterhand stjärnor.
När stjärnorna blåsar upp och funktionsprocesser börjar inom dem så kommer deras strålen börja driva iväg omkringliggande gas
och lysa upp den.
Så man kan ibland se hur det uppstått hål i nebuloser där heta stjärnor håller på att blåsa bort dem.
Till exempel i den berömda rosettnebulosan.
Förmodligen är det så att det mesta organiska materialet som finns på jorden kommer från nebuloser ursprungligen.
När solsystemet bildades och solen fick den mesta materien så blev det lite grann kvar över och det förtätades till planeterna.
Och lyckligtvis blev det en del över som hamnar på jorden och idag utgör vår biosfär.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Färger och färgning

Varför har olika saker olika färger?

Transkription53 repliker · 3:08

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Färg. Sedan urminnes tider har vi människor varit förtjusta att måla och färga saker och ting.
Men vad är det egentligen vi använder för ämnen för att färga till exempel våra kläder eller oss själva?
Jo, de ämnen som blir färgade är de som absorberar ljus med vissa våglängder.
Eller omvandlar ljus och skickar ut det med en annan våglängd.
Det här hänger samman med hur molekylerna ser ut.
Om elektronerna har rätt energitillstånd så de kan fånga upp fotoner och sedan skicka iväg dem.
Det här är lite grann som med lås och nyckel.
Om molekylerna har rätt form så passar fotoner, alltså ljuspartiklar, med en viss våglängd, det vill säga en viss färg, till molekylen.
Fångas upp och kanske omvandlas till värmerörelse hos molekylen och då absorberas våglängden.
Eller så kan det vara att den skickas iväg igen och då reflekterar ämnet väl.
Ett typiskt exempel är karotenmolekylen som man hittar i morötter.
Den har en lång svans.
Man kan säga att det är en sorts stämgaffel som passar väldigt bra in för att absorbera till exempel blått och grönt ljus.
Medan däremot rött och gult ljus studsar iväg och man får en orange färg.
Men när man målar så räcker det inte med att ha ett pigment som har en viss färg.
Det behövs andra saker.
En viktig faktor är bindemedlet.
Det är det som ser till att färgkornen fastnar på underlaget man målar.
Och det här bestämmer många av de andra fysiska egenskaperna hos färgen.
Dessutom så behövs det ett lösningsmedel naturligtvis att lösa upp där i.
Som sedan torkar och gör att det stannar kvar.
Här kan man till exempel använda sig av vatten.
Man kan använda sig av olika former av alkoholer.
Som till exempel används i whiteboardpennor.
Det är därför olämpligt att andas in doften ifrån dem.
Och även andra ämnen har föreslagit.
I många fall vill man dock inte lägga på färg och pigment på en yta.
Utan man vill istället att det ska absorberas.
Det gäller till exempel att man vill färga kläder.
Om det bara låg på ytan skulle det inte tåla tvätt speciellt bra.
Och där vill man att det binder tätt emot fibrerna i tyget.
Direkta färgämnen binder sig direkt till fibrerna.
Som namnet antyder.
Ett exempel är metylenblått.
Det är alltså ganska sura eller basiska ämnen som väster sig på grupper i fibrerna.
Till exempel när man färgar ull.
Det finns också betfärgämnen.
Då man luras lite grann.
Man tillsätter ett ämne som binder sig till ytan.
Det är så att säga betningen.
Som sedan i sin tur kan binda färgämnet.
Där har vi till exempel alisarin som exempel.
Sedan finns det också kypning.
Det innebär att färgämnet i sig är svårt att fästa.
Men att man gör om det till en lösbar form.
Och sedan oxiderar man färgämnet så att det får färg.
Ett typiskt exempel är indigo.
Och tidigare utvann man just färgämnena från olika växter.
Till exempel att man odlade indigo.
Och det här var en mycket stor industri.
Men efterhand under 1800-talet kom på syntetiska färgämnen.
Och idag är det faktiskt så att de flesta färgämnen kommer på ett eller annat sätt.
Ursprungligen ifrån olja eller kol.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.