Nebulosor
De ser otroliga ut när man ser dem på bild : Stora moln med stjärnor och stoft i. Men frågan är vad de egentligen är och hur stjärnor i dem uppstår.
Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!
Du lyssnar på: Nebulosor
Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.
Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.
Transkription37 repliker · 3:17
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Nejblosor. Man kan tro att rymden är totalt tom, att den är ett perfekt vakuum, men det är inte sant.
Stjärnor är ju trots allt bollar av gas som håller samman sin gravitation.
Och den gravitationen räcker inte alltid för att hålla kvar den heta gasen.
Vi har till exempel solvinden som blåser iväg partiklar ut i rymden.
Men ute i rymden finns det också gasmoln och det är där stjärnorna bildas.
Så om man tittar sig omkring en galax så finner man att sikten är skymd åt många håll.
De första nebuloser man verkligen började lägga märke till var de så kallade planetära nebuloserna.
För man såg små ringar som såg ut som planeter.
Men vid närmare kontroll visade sig att det var gasmoln som omgav en central stjärna.
Oftast en ganska gammal och het stjärna.
Det visar sig nämligen att när en stjärna börjar bli äldre så blir den mer och mer instabil.
Solvinden ökar och delar av stjärnas ytterhölje blåser iväg och bildar ett gaskal som expanderar.
Vad som finns kvar är en hetare, mindre stjärna vars strålning hettar upp någon kringliggande gas som rörs ut ännu mer och ofta antar fantastiska färger.
Alla planetära nebuloser ser dock inte ut som den ringformiga nebulosan i lyran som man ofta ser på foton.
Utan de kan se ut på många andra sätt.
En del är asymmetriska, en del ser ut som timglas.
Men det interstellära mediet är de gasmoln som finns där mellan stjärnorna normalt.
Det får sin näring inte bara från solvindor och nebulosor utan också från de moln som redan fanns där tidigare.
I allmänhet är tätheten ganska låg, 10-20 atomer per kubikmeter.
Men ibland får man molekylära komplex, då kan det bli upp till 100 000 atomer per kubikmeter.
Återigen, detta är otroligt lite, det är mindre än det bästa vakuum man kan framställa på jorden.
Men eftersom det rör sig om så enorma avstånd så fyller de rymden med enorm massa gas.
Den här gasen hettas upp utav stjärnor i närheten.
Är den långt ifrån stjärnorna syns den inte speciellt mycket och kan bara upptäckas med radioteleskop eller infranstrålning.
Men stjärnor kan lysa upp den och dessutom hettas upp den så att den börjar avge ett eget ljus.
Och det är på det sättet man kan se praktfulla nebuloser som till exempel orionebulosen.
I dessa nebuloser bildas också förtätningar av gas.
Där kall gas börjar dra sig samman.
Då tätnar den gravitationen samman ännu mer och till sist faller den sönder i globuler, så kallade bokglobuler.
De här globulerna tätnar och blir efterhand stjärnor.
När stjärnorna blåsar upp och funktionsprocesser börjar inom dem så kommer deras strålen börja driva iväg omkringliggande gas
och lysa upp den.
Så man kan ibland se hur det uppstått hål i nebuloser där heta stjärnor håller på att blåsa bort dem.
Till exempel i den berömda rosettnebulosan.
Förmodligen är det så att det mesta organiska materialet som finns på jorden kommer från nebuloser ursprungligen.
När solsystemet bildades och solen fick den mesta materien så blev det lite grann kvar över och det förtätades till planeterna.
Och lyckligtvis blev det en del över som hamnar på jorden och idag utgör vår biosfär.
För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.