Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Krypto enligt Elgamal och Diffie-Hellman

Kryptografi blir mer avancerat om man använder metoder som Elgamal och Diffie-Hellman. Det handlar om att lura den som inte ska kunna läsa meddelandet, genom att skicka de hemliga nycklarna i vanlig text.

Transkription108 repliker · 5:48

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Idag hade vi tänkt prata om hur man skickar hemliga meddelanden.
Och vi tänker oss att till exempel du och jag, Mikael, har en kärlekshistoria.
Vilket naturligtvis är ren fiktion.
Men problemet för oss båda är att vi har respektive.
De får ju naturligtvis inte få reda på det här.
Så vi måste dölja meddelandet på något sätt.
Hur kan vi göra så att enbart du och jag kan öppna meddelandena?
Jo, man behöver använda sig av en speciell sorts hemlighet.
Det finns inbyggt i de flesta kryptosystem som finns.
Att man behöver ha någon form av något tal som bara de som får läsa meddelandet känner till.
En nyckel helt enkelt för att låsa upp meddelandet.
Precis. Så vi behöver komma överens om en nyckel.
Men nu är väl problemet att vi kan ju inte riktigt träffas och utbyta den nyckeln.
Men hur löser man det?
Jo, vi kan skicka meddelanden till varandra som egentligen inte är relevanta för nyckeln.
Och sedan se till att de är uppbyggda på ett sådant sätt att vi från de meddelanden vi skickar kan bygga upp samma tal.
Men att ingen annan än vi kan bygga upp just det här talet från den informationen vi skickar.
Jag tror att du har nämnt för mig någon gång ett speciellt system man kan använda för det.
Det kallas Diffie Hellman efter uppfinnarna Whitfield Diffie och Marty Hellman.
Vad går det ut på?
Det går ut på att man väljer ett tal som det inte spelar någon roll om någon får tag på.
Sedan väljer var och en av oss ett till tal som är hemligt.
Man kan alltså säga så att vi har en publiknyckel och två privata.
Men vi har alltså varsitt.
Precis.
Men hur skulle det fungera då?
För att jag som vi inte kan träffa så kan ju jag inte få reda på din nyckel.
Nej.
Och du kan inte få reda på min.
Men hur löser man det?
Jo, jag börjar med att man kan kalla det krypterad.
Den publika nyckeln med min egen.
Hur gör du då?
Jag tar den publika nyckeln upphöjt till min egen.
Okej.
Sen skickar jag det resultatet till dig.
Och jag gör då i sin tur likadant med min.
Jag tar den publika nyckeln, upphöjer den med min nyckel.
Precis.
Och skickar till dig.
Men hur ska det hjälpa oss att ta reda på?
Jo, när jag väl har den publika nyckeln upphöjt till din nyckel.
Och det är ju ett färdigt tal du har då.
Precis.
Då kan jag upphöja det här talet till min egen nyckel.
Och det skulle i så fall bli den publika nyckeln upphöjd till din nyckel gånger min.
Precis.
Och jag gör exakt likadant.
Precis.
Då borde vi få exakt samma tal.
Precis.
Och det blir vår nyckel då antar jag.
Mm.
Och det här är ju naturligtvis väldigt, väldigt svårt att ta reda på utan att ha någon av våra nycklar.
Ja, man gör ett par tricks till som vi inte ska gå in på just nu.
För att se till att just att gå från den publika nyckeln upphöjt till något tal som ett färdigt tal tillbaka till det talet man tar det upphöjt till.
Att se till att den processen blir väldigt, väldigt, väldigt svår.
Men jag har för mig att det här, att det finns en vidareutveckling av det här.
Precis.
Det finns vad man kallar ett helt kryptosystem.
Där man har en publik nyckel, privat nyckel och kan kryptera till någon som kallas för El Gamal.
Och bygger på just det här.
Mm.
Och hur fungerar det då?
Det fungerar egentligen så att man gör sina delar av alla de här beräkningarna som görs samtidigt som man krypterar.
Så jag börjar med att välja ett tal som jag lägger ut till hela världen.
Och ett tal som jag behåller helt och hållet för mig själv.
Mm.
Sen lägger jag också ut det publika talet upphöjt till mitt privata tal.
Nu börjar det bli lite krångligt.
Så om du ska skicka med ett medlemmande, då kan du hämta ner de här två talen.
Mm.
Sedan kan du hitta på ett eget hemligt tal.
Mm.
Motsvarar ditt hemliga tal i Diffie-Hellman.
Okej.
Sen tar du det första publika talet och upphöjer det till ditt eget hemliga tal.
Det är samma sak som din första.
Ditt första tal i Diffie-Hellman.
Samt att du tar det andra publika talet.
Upphöjer det till ditt eget tal.
Och multiplicerar med det medlemmande du vill ha.
Mm.
Okej.
Jag tror att jag förstår.
Mm.
Det är egentligen samma sak som att du räknar ut hela nyckeln.
Och krypterar det medlemmande du vill ha.
De här två skickar du sedan till mig.
Mm.
Så det jag får är ett krypterat meddelande och ett tips, en ledtråd, om vilken nyckel du har använt.
Mm.
Och den kan du använda på samma sätt som i...
I Diffie-Hellman.
För att ta reda på.
Vilken nyckeln är och ta bort den från medlandet.
Ah, okej.
Och det här är ju naturligtvis oerhört svårt att...
Det krypterar för någon som inte känner till.
Mm.
Det här är också en fördel för dig.
Det innebär att man kan byta nyckel hela tiden utan att behöva meddela dig om att jag byter.
Precis. För jag får hela tiden den ledtråd jag behöver för att hitta nyckeln tillsammans med det medlande du skickar mig.
Mycket effektivt.
Jaja. Men okej. Då har vi ett alldeles bra fungerande system.
Enda problemet nu är väl att våra respektive led blir ett misstänksamt när vi börjar skicka krypterande meddelanden som vi vägrar att visa dem.
I och för sig.
Okej.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Vad är en människa?

Vad är det för skillnad mellan individ, person och människa? Är en människa som inte är medveten fortfarande en människa? Måste man ha egna minnen för att räknas som en individ? Är ett spädbarn en person, trots att det inte känner sig som en individ?

Transkription135 repliker · 7:46

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jag skulle vilja ta upp en sak som jag har funderat på länge.
Vad är en människa egentligen? Hur definierar man en människa?
Det är nog en ganska svår fråga egentligen.
Man kan väl ta det biologiskt sett från först och främst?
Ja, där har man ju artbegreppet.
Där människan då är arten homo sapiens sapiens.
Och idén är att en människa är någon som hör till den arten.
Och det här blir lite problematiskt till att börja med.
Därför att arter är inte alltid så väl av gränsen som man kan se.
Nu verkar vi inte ha några närbesläktade arter som människor kan få barn med.
Så där har vi inte problem.
Men om man tittar på gener så kan man väl titta på schimpansar exempelvis.
De har väldigt mycket gener gemensamma människor.
98% faktiskt.
Så pass mycket.
Det är egentligen bara 2% gener som skiljer.
Även om de onekligen gör en ganska markant skillnad.
Men den här definitionen av människa har ju ett litet problem.
Om man odlar celler från en människa, är det en människa?
Mm, det skulle vara frågan.
Jag skulle själv definiera det som att det måste vara någon med minnen och dylikt.
Men minnen, det finns ju faktiskt åtskilda människor som inte har.
Personer med Alzheimer till exempel.
Eller väldigt unga barn eller personer med minnesförlust.
Är de människor?
Ja, enligt definitionen idag och enligt vad jag skulle anse i alla fall.
Sen finns det ju dessutom problem.
Till exempel barn som föds utan storhjärna.
Det känner jag inte till.
Det finns en del störningar då där det inte utvecklas.
I vissa fall kan de alltså hållas vid liv många år.
Men det förekommer ju inga högre tankeprocesser eller någonting sånt.
Genetiskt sett naturligtvis är de helt mänskliga.
Men däremot kan man ju inte säga att det är någon hemma direkt.
Det jag skulle definiera som är att om en person kan definiera sig själv som person.
Om man ska ta det klassiska uttrycket, jag tänker alltså är jag.
Men där kommer man på en intressant sak.
Det är en skillnad mellan att vara människa och att vara en person.
Det hänger nog mer ihop med jag tänker alltså är jag.
Men många små barn har inte någon klar uppfattning att de är avskilda från mamma till exempel.
De är inte så mycket personer enligt sin egen uppfattning.
Så att personskapet och människoskapet kan vara separata.
Och att säga till en mor att hennes barn inte är en person egentligen skulle nog inte vara någon bra idé.
Sånt faller sällan i god jord.
Däremot kan man ju klart säga att även ett mycket litet barn har en personlighet.
Det är ju onekligen har egenskaper som skiljer från alla andra barn.
Vilket de flesta föräldrar märker.
Men det gäller ju å andra sidan också många djur.
Men som sagt var personskap och personlighet hänger förmodligen i viss mån ihop.
Sen har vi det här begreppet individ.
Det är verkligen att man är medveten om att man skiljer sig från omvärlden.
Man är någonting avgränsat, en odelbar person.
Och är medveten om att det finns andra runt omkring en?
Ibland ja.
Men till exempel verkar det som att i fall av autism är det i många fall modellen av andra människor som är försvagad.
Normalt har vi ju en uppfattning om att andra människor är som jag.
De har medvetanden, de har planer, de har idéer som kan vara fel.
Man kan brukar kalla det för theory of mind.
En teori om tänkandet.
Men många autister verkar inte ha ens välutvecklad theory of mind.
Här kommer vi in på en annan sak.
När det gäller skador, medfödda eller fysiskt orsakade.
När kan man definiera en person som död egentligen?
Det är också ganska svårt.
En gång i tiden var det ju rätt enkelt.
Andas man inte är man död.
Man kunde inte återuppväcka någon som inte andades.
Nej.
Sen började man utveckla metoden.
Man kom på att genom att ge andningshjälp så kunde folk överleva.
Istället kom man fram till att när hjärtat inte slog så var man död.
Men idag kan man ju faktiskt få ett hjärta som har stannat och starta igen.
Därför har man gradvis kommit över till hjärndödsbegreppet.
Det här har inte bara varit en fråga om hjärtbehandling.
Det är också en fråga om transplantation väldigt mycket.
Tanken är ju då att när hjärnan inte fungerar och inte kan återupplivas.
Det är viktigt att notera det är att det handlar inte om total avsakning av hjärnaktivitet.
Det kan man överleva faktiskt.
Människor som drävas ut av en djup nedkylning har ingen hjärnaktivitet alls.
Men kan ändå hämta sig ganska bra.
Det är när hjärnan verkligen inte funkar och inte kan börja fungera igen så man är hjärndöd.
Det är väl när man helt enkelt inte kan plocka upp minnena hos personen igen?
Ja, minnen kan ju vara separata från det här.
I klinisk vård så använder man olika metoder för att kolla om det finns blodcirkulation i hjärnan.
Finns det ingen blodcirkulation i hjärnan då räknas man som hjärndöd.
Problemet här är att det finns olika uppfattningar om hur mycket av hjärnan som måste vara borta.
Om de högre centrar i storhjärnan är borta så kan man väl lugnt säga att personen inte finns där.
Men däremot finns det lägre nivåer som tar hand om och håller kroppen igång som kan fungera.
I allmänhet har man dragit en ganska strikt gräns här och sagt att ja, även ända ner i hjärnstammen ska det vara död.
För att man ska säga att personen verkligen är död.
I andra fall talar man om ett vegetativt tillstånd.
Och där är det väl ofta familjen som får avgöra.
Ja, det är oftast fråga om det.
Men det intressanta här är ju det att medicinsk teknik går framåt.
Så man kan ju tänka sig ett microchips som kan ta över vissa funktioner.
Jag kommer också underfånd mig att det är lite fel det här med minnet.
För jag menar det finns ju minnesförlust.
Och man avlivar knappast en person för att han eller hon har minnesförlust.
Nej, exakt. Minnena hänger ju ihop med personligheten som kan faktiskt vara separat från minnena.
Och minnen kan dessutom återbildas ibland.
Ibland ja. Det beror lite grann på vad det är för typ.
Men däremot kan personlighet och sånt förändras.
Men när man börjar titta på det här med hjärndöd så är tanken att den är permanent.
Men det är ju permanent beror ju bara på vad vi har dagens teknik.
Och hur mycket av hjärnan som är oåterkall än borta.
Ja, frågan är hur mycket man kan göra i framtiden.
Man skulle ju kunna tänka sig att till exempel hjärnstammens funktioner kunde tas över av ett microchip.
Och då skulle man kunna tänka sig att en person som idag skulle räknas som helt hjärndöd skulle kunna återföras till livet.
Inte att personligheten återkommer eller något sånt.
Men kroppen dör i varje fall inte.
Men en annan intressant möjlighet är förstås.
Tänk om de högre kognitiva funktionerna är borta.
Alltså tänkandet och sånt.
Men minnet finns kvar.
Och man ersätter dem med ett chip.
Så minnena finns där.
Men det är så att säga en ny processor.
Det ställer en hel del fascinerande.
Framtidsutvecks sikt.
Det blir rätt intressant.
Det kan mycket väl i framtiden vara möjligt att operationen lyckades och patienten dog som det tidigare skämtades om.
Nu är det att operationen lyckades.
Och patienten överlevde inte.
Men det finns en ny patient.
Det har uppstått en ny person genom operationen.
Du tror alltså att det i framtiden kanske skulle kunna vara möjligt att överföra minnen.
Till exempel du har en kropp.
Den lever.
Du har en person där kroppen är död.
Och du kan alltså föra över den kroppens minnen personliga till den andra.
Jag tror att det är oerhört svårt.
Men det finns ju en del arbete som görs på hjärntransplantationer.
Eller man kanske snarare skulle kalla kroppstransplantationer.
Och det här kan ju göra definitionen av en person relativt komplicerad.
Det vill jag lova.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Lagen och hjärnan

Om en person i flera förhör ger samma historia gång på gång, eller om han eller hon ändrar på detaljerna, när vet om man kan lita på vittnesmålet? Man har upptäckt att personer som inte ändrar på detaljerna i sitt vittnesmål oftare ljuger, än de som är osäkra. Men i framtiden kanske en hjärnscanner kan upptäcka om personen ljuger, eller om personen minns fel.

Transkription119 repliker · 8:33

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Psykologin har haft inverkan på juridiken genom tiderna.
Bland annat kan man se, i slutet av häxprocesserna så började man inse att vittnesmål från till exempel barn inte var helt tillförlitligt.
Det var ju den svenska läkaren och tänkaren Urban Hjärne som började upptäcka att barn var inte pålitliga vittnen.
Tidigare hade man alltid hävdat att ur barn och Dorars mun får man höra sanningen.
Men nu börjar man inse att barn fabulerar ganska fritt.
Ja, de kan ha hört en historia någonstans ifrån, blivit imponerade, gärna före den vidare eller till och med blanda ihop den med sin egna minnen.
Och dessutom kan de suggereras att tro att något verkligen har inträffat.
Men det här gäller ju inte bara barn, det gäller ju vuxna också.
Jo, det stämmer. Det har man kommit under full med i många fall att ett minne faktiskt kan vara fel.
Ja, egentligen så minns vi ju inte vad som verkligen inträffar.
Vi skapar en rekonstruktion av situationen och det är ofta ganska skiltig från vad som verkligen inträffade.
Och det här ger ju rätt fascinerande effekt egentligen.
För att bedömningen av lögn inom juridiken har ju länge varit att om en person ändrar sin historia, om vittnet ändrar sin historia, så kan det mycket väl vara en lögn.
Det här har vi kommit under full med att det faktiskt inte stämmer. Det är precis tvärtom.
Ja, eftersom en verklig lögn, då är man oftast konsekvent. Då håller man kvar vid sin historia som verkar plausibel och redig.
Medan verkligheten ofta är ganska grötig.
Ja, jag menar ett vittne försöker komma ihåg vad som verkligen hände.
Försöker som du sa rekonstruera minnet.
Och då kan det mycket väl hända att han kommer på små detaljer som han inte minddes förut.
Och ändrar historien lite grann från gång till gång.
En annan faktor inom psykologin som har påverkat juridiken, det är ju tillräknelighet.
Är man vid sina sinnesfulla bruk när man begår ett brott.
I de flesta kulturer har man ju haft att de som har varit störda enligt kulturens matmätt, de anser man inte lika skyldiga till sina handlingar.
Jo, men det här skapar ju ett problem också. Hur avgör man i så fall om någon är tillförlitlig?
Ja, det varger ju väldigt mycket från kultur till kultur och också hur psykologin är utvecklad.
Vi skulle ju säga att en person som anser att demoner, det sa åt honom att göra det han gjorde, han är störd och behöver psykiatrisk vård.
Medan det anses vara en fullkomligt acceptabel juridisk förklaring i vissa kulturer.
Och även sådana saker som om man var alkoholpåverkad eller drogpåverkad.
Och det här leder ju till den nya intressanta rönen, nämligen det att vi mer och mer börjar förstå vad som för sig går i hjärnan.
Det här kommer in, vilket gör att vi får mer och mer subtila effekter av tillräcklighet.
Kulturerpåverkan har ju en specifik effekt på hur vi handlar.
Och sen har vi personlighet och mildare mentala störningar.
Med neuropsykologi så menar alltså de rent fysiska reaktionerna i hjärnan.
Vad som verkligen händer.
Mm.
Fram till nyligen har man ju varit tvungen att diskutera med folk, lyssna på vad de säger sig, uppleva och så vidare.
Men nu kan man studera hjärnan direkt till exempel med PET-scanners, magnetresonanskameror och liknande.
Och då bör man ju få en djupare insikte.
Vad för sig går där bakom kulisserna?
Det som inte personen själv upptäcker.
Mm.
Det skulle ju ge en helt annan effekt på vittnesbörd.
Kunna avgöra huruvida ett vittnesmål är tillförlitligt eller inte.
Ja, naturligtvis. Den perfekta lögndetektorn existerar ju inte.
Den kan förmodligen inte existera överhuvudtaget.
Men man vet att i vissa fall kan man se i en sån här PET-kamera om ett minne att någon erenar sig är ett korrekt minne eller ett falskt minne.
Mm. Fascinerande. Så du kan alltså ta en person som är helt säker, som alltså tror själv på det han säger.
Eller hon säger.
Och se om det är fel eller inte.
Det är tänkbart. Det här beror förmodligen väldigt mycket på hur minnet lades in.
Men det visar ju att man kan få situationer där någon är ganska säker på en sak.
Men det visar sig att hjärnan har andra åsikter.
Och överhuvudtaget blir det mer komplicerat när man börjar titta på hela hjärnan.
Vi är ju inte en individ. Vi är ju inte systembestående av många delar.
Och ibland kan delarna ha motsatta uppfattningar.
Men det här kan inte innebära också att det ger fram steg inom forskningen i vad som beror på arv och vad som beror på miljö.
I en personlighet till exempel.
Delvis ja. Det spelar ju in.
Det är ju nämligen så att traditionellt har många varit övertygade om att vi är född som blanka tavlor.
Vi skapas av inlärning och samhället.
Kontra då tanken att det finns en massa medfödda egenskaper.
Man är född att vara en viss typ av person.
Nu vet vi ju att det är en kombination av detta och vad forskningen ägnar sig åt är att klargöra.
Hur samspelar de här olika faktorerna?
Men vet man verkligen det?
På vissa områden har man bättre koll än andra.
Till exempel finns det vissa genetiska faktorer som påverkar vissa grundläggande personlighetsdrag.
Till exempel intresset av att söka efter njutning eller hur mycket man undviker smärta eller osäkerhet.
Men hur de tar sig i uttryck beror ju på uppväxten.
Vad fick man för möjlighet att undvika faror?
Vad fick man för möjlighet att leka och så vidare?
Så vi utvecklade oss själva men vi har fått en grund ifrån generna.
Sen finns det ju den här intressanta faktorn med personlighetsstörningar.
Sociopati och vissa personlighetsstörningar och typ neuroser.
Här säger man ju att ja, det här innebär att man inte har det helt juridiska ansvar för sina handlingar.
Men det är inte längre säkert att det finns en klar avgränsning mellan de som är uppenbart vansinniga och de som är normala.
Det finns ju personlighetsegenskaper som gör en mer eller mindre för välfungerande verklighet.
Någonting som jag skulle vilja fråga i det här fallet är, det finns ju faktiskt människor som gör totalt vansinniga saker.
Som gör saker som verkar helt ologiska.
Och i själva verket vet de ofta själva att det här är väldigt dumt att göra men gör det ändå.
Vad skulle det kunna bero på?
Det hänger ofta samman med pannloberna.
Det är nämligen så att pannloberna är inblandade i vår styrning av vårt beteende.
Det hindrar oss från att handla efter impulser.
Och ofta bedöma om det är en bra eller dålig handling.
Och man har funnit att människor som av en eller annan anledning har fått skador på pannloberna.
Det kan vara genom fysisk skada på hjärnan, kemiska påverkan eller kanske att de är födda på det sättet eller har lärt sig tänka på fel sätt.
De har svårt att göra det.
Bara för att de vet att en handling är rätt eller leder till bra resultat så behöver de inte nödvändigtvis göra det.
Det kan verka väldigt konstigt för en normal människa men de vet alltså precis hur de borde göra och gör det ändå på fel sätt.
Och efteråt rationaliserar naturligtvis varför de gjorde det.
Och det här blir då naturligtvis väldigt svårt att avgöra om personen ifrågar verkligen.
Är vi senast inensvåra bruk när han eller hon är här?
Ja det är ju uppenbart om någon har en rejäl hjärnskada.
Men om man tittar i fängelser så ser man att ganska stor andel av de intagna i fängelser också har små hjärnskador.
Och förmodligen har de flesta människor om man studerade dem med en avancerad PET-kamera förmodligen mikroskopiska små störningar här och var.
Det är ju ganska ofta man själv handlar tvärt emot vad man egentligen vet man borde göra.
Och det beror förmodligen inte på att man är skadad eller något sånt.
Så då är frågan hur ska man dra gränserna?
Här ger ju inte neuropsykologin något direkt hjälp.
Den visar bara att det är mer komplicerat än man tidigare trodde.
Är det inte så idag också att man faktiskt har kommit på sätt att reparera nervceller?
Det finns en del möjligheter till exempel att implantera stamceller som blir nervceller och kopplar in sig.
Men i framtiden så skulle det faktiskt kunna finnas en möjlighet att reparera sådana skador.
Det är en intressant fråga. Man vet inte idag om det är möjligt.
Det är ju tänkbart. Förmodligen behövs det en inlärningsprocess.
Vi lär oss ju våra moralregler. Vi lär oss hur vi ska uppföra oss.
Så att om man reparerar de skadade delar av hjärnan så ska man fortfarande behöva träna upp dem i det.
Men de skulle åtminstone ha möjlighet att kunna göra det.
Men där kommer man ju återin på komplicerade frågor om ansvarsfullhet och liknande.
Om hur ska man behandla en brottsling?
Är det vettigare att sätta en person i fängelse eller att ge behandling?
Och det är ju ofta att många andra känner att man vill ge hem snarare än en vård.
Det här skapar nog en moralisk debatt som kan bli rätt intressant.
Och dessutom blir det ännu mer komplicerat genom att vi själva kan börja välja våra personligheter.
Till exempel inom att ta prosack eller andra ämnen.
Om jag tar ett ämne som modifierar min personlighet.
Är jag ansvarig för mina handlingar då?
Eller är den person jag blir ansvarig?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Att påverka hjärnan med magnetvågor

Man har upptäckt att man kan påverka hjärnans processer genom att skicka in magnetpulser i genom huvudet. Detta har många intressanta användningsområden inom medicinen.

Transkription31 repliker · 2:59

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det finns många metoder att se hjärnans aktivitet utan att behöva öppna upp skallen.
Till exempel att mäta dess elektriska fält eller olika former av röntgen, positronemissions tomografi och magnetkameror.
Men finns det något sätt att påverka hjärnan utan att behöva öppna skallen?
Det har faktiskt visat sig att man kan använda magnetfält för att påverka hjärnan.
När ett magnetfält förändras uppstår ett elektriskt fält och vice versa.
Så om man lägger en slinga av en ledning över skallen och sänder en strömpuls genom det så bildas ett magnetfält som inducerar en liknande ström i hjärnan på insidan.
Och det här naturligtvis stimulerar nervcellerna som påverkas av det.
Man kan skicka många små pulser och därigenom stimulera nervcellerna att skicka signaler.
Det här är naturligtvis inte alls samma sak som att hålla till exempel en vanlig stavmagnet mot hjärnan.
För det magnetfältet förändras inte och därför bildas det inga strömmar.
Det intressanta med den här metoden som kallas för transkraniell magnetisk stimulans är att det gör det möjligt att testa funktionen av hjärnan.
Ungefär som när en läkare slår på knät för att testa reflexen.
Här kan man skicka in en magnetisk puls på rätt ställe i hjärnans yta och se till exempel om muskelgrupper fungerar.
Man kan kontrollera att kopplingen från hjärnan till musklerna fungerar.
Man kan också prova på andra områden.
Och man har experimenterat till exempel med tal och syn.
Det visar sig att de här magnetfälten kan göra en region tillfälligt att den inte kommunicerar med de andra delarna av hjärnan.
Det här har använts för att visa att blinda använder det område som seende normalt använder för synen för att läsa brailskrift.
När man störde det med ett magnetfält så kändes det som om då blindskriften blev suddig.
Det intressanta med det här är att man kan stimulera hjärnan, göra den mer aktiv eller mindre aktiv på specifika ställen.
Och det här har ju många medicinska tillämpningar.
För behandling av vissa former av svåra depressioner som inte vanliga läkemedel fungerar på används idag av vad man kallar elchockterapi.
Det motsvarar att man skiktsänder en ganska kraftig elektrisk signal genom hjärnan.
Vilket verkar av oklara skäl leda till att humöret förbättras och faktiskt en ganska bra lindring av depression.
Problemet är att det är en ganska brysk behandling.
Men de här metoderna, transkraniell magnetisk stimulans, verkar ha en del möjligheter att behandla depression.
Man har också experimenterat mot epilepsi.
Genom att stimulera med ett långsamt magnetfält så kan man göra vissa känsliga delar av hjärnan mindre nervösa.
Och därigenom mindre troliga att starta ett epileptiskt anfall.
Det verkar som vi kanske i framtiden kommer ha möjlighet att stämma till hjärnan.
Se till att vi får lagom mycket aktivitet på olika ställen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Solsystemets uppkomst

Hur bildades egentligen vårt solsystem? Man börjar nu få ordentlig koll på hur planeterna och deras banor uppkom.

Transkription34 repliker · 3:36

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Solsystemets bildning. Hur gick det egentligen till när vårt solsystem bildades?
Ja, redan på 1700-talet så framkastades en teori av Laplace som gick ut på att ett stort gasmoln och stofft moln drog sig samman av sin egen tyngdkraft och ur detta kondenserades ut planeter och även solen.
Den teorin har fått allt mer stöd och idag är den förhärskande modellen inom astronomin.
Man har gjort studier av meteoriter och studerat vilka radioaktiva ämnen som finns i dem och därigenom kan man dra slutsatser om hur gamla olika kroppar är i solsystemet och dess historia.
Så den för närvarande mest betrodda teorin lyder någonting som liknande.
Solsystemet bildades för 4,6 miljarder år sedan, förmodligen efter att en stjärna exploderat i en supernova och chockvågen från detta tryckte upp gas i omgivningen.
Denna gas och stofft, när den blev tät, började den dra ihop sig av sin egen tyngdkraft och det gjorde att den blev tätare och tätare och därigenom drar ihop sig snabbare.
Ju mer den drar ihop sig desto varmare blir den och därför måste den stråla iväg värmen.
Gradvis samlas detta till en stor klump. I mitten av klumpen samlas stora mängder väte och helium vilket kommer att bilda solen.
Men dessutom i det här täta stoffet kolliderar små stoffpartiklar med varandra.
Bara en tusendels millimeter stora men de kolliderar och bildar små fluffiga fraktala konglomerat.
De här små flingorna driver omkring och kolliderar i sin tur med varandra och bildar större och större kroppar.
Man tror att den här processen leder till att det bildas små stenbumlingar och asteroider med en storlek upp till en kilometer.
Samtidigt som gasmålet drar ihop sig börjar det rotera allt snabbare.
Det är nämligen så att den mängd rotation som finns är konstant.
På samma sätt som när en ballerina som drar in armarna snurrar snabbare så börjar den här rotera snabbare.
Det gör att centrifugalkraften drar ut gasmålet åt ett håll och tyngdkraften pressar ihop något annat och gör att det blir mer och mer lik en pannkaka.
Det är därför solsystemet är ganska platt.
Dessutom, solens rotation leder till att dess magnetfält drar med sig gasen så att den lämnar ifrån sig rotation till planeterna.
Vilket är mycket viktigt för att lägga dem i någorlunda avlägsna banor så att vi inte alla fick dras med Mercurius heta klimat.
De här små stenbumlingarna börjar slås ihop till planetesimaler.
Små planeter som sopar rent som dammsugare i den här skivan av stoff och gas.
De blir upp till ett par tusen kilometer stora.
I ytterkanten av solsystemet samlas mer gasvis på om man får större planeter som gasjättarna, Jupiter och Saturnus.
Medan i de varmare delarna blir det mer sten och metall.
Gradvis så smälter det ihop och vi får de unga planeterna.
Det intressanta med det här är att vi kan se att det pågår med andra stjärnor.
Till exempel Vega som ligger ett tiotal ljus och bort ifrån solen.
Där man kan se en stor stoftskiva där det förmodligen är en planet i underbildning.
Men det finns många mysterier kvar.
Man vet till exempel inte varför det finns många stora gasjättar i väldigt elliptiska banor
eller nära solar som man observerat vid andra stjärnor.
De verkar inte passa in i dagens teorier.
Vi får se vad vi kommer att lära oss om solsystemsbildande under kommande år.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Bläckfiskarnas "specialeffekts hud"

Bläckfiskarna kan man säga är havets kameleonter. De kan ändra färg och form på huden för att likna havets botten eller nästan genomskinlig för att inte synnas i vattnet.

Transkription37 repliker · 3:14

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Bläckfiskarna har en väldigt märklig hud.
Den är kapabel att både byta färg och ytstruktur.
I ena stunden så kan en bläckfisk som simmar i havet vara ljus, nästan genomskinlig,
och för att sedan när den går ner på botten bli skrovlig och antas samma färg som omgivningen.
Skrämmer man den kan den blinka till i rött eller någon annan färg.
Hur fungerar det här egentligen?
Ja, hemligheten ligger bakom att det finns kromatoforer i huden.
Kromatoforer är speciella celler som har färgämnen i sig och kan ändra utseendet av huden.
Det finns ett underliggande ljust lager i allmänhet på bläckfiskarna av vad man kallar leukoforer som är vita.
Ovanför ligger kromatoforer i olika färger, vanligtvis röda, gula, bruna och svarta.
De här kromatoforerna kan ändra storlek beroende på att antingen de dras i genom muskeltrådar
eller genom att de flyttar om färgämnena inuti cellen.
Och genom att dra samman alla färgämnen på en liten yta så syns mycket av det vita genom och ytan blir ljusare.
Om man sprider ut färgen så blir ytan mer mörklagd.
Det här regleras antingen genom att musklerna drar och det kan gå ganska snabbt.
Bläckfiskar som utnyttjar detta kan ändra färg flera gånger i sekunden.
Men det går också att göra genom att transportera inom cellen längs med cellens interna skelett.
Det finns också färger som blått och grönt som inte skapas med hjälp av färgämnen.
Lösningen bläckfiskarna använder är iridoforer.
Det är celler som innehåller kristaller utav ämnet guanin som bryter ljuset och därigenom producerar färg.
Det är alltså egentligen inte ett färgämne utan en optisk illusion som producerar effekten.
Samma saker hittar man naturligtvis åt fiskar och många ödlor.
Det här systemet är väldigt flexibelt och kan kombineras på många olika sätt.
Det går nervtrådar för de olika färgerna från bläckfiskens hjärna och den kan styra vilken färg den har och vad på kroppen där.
Många kromatoforer är dessutom utrustade med speciella optiska egenskaper för att det ska synas bra.
Många bläckfiskar kan dessutom lysa och djuphalsbläckfiskar som är framförallt intresserade har även bläck som är självlysande.
Trots att svartbläck gör inte så stor nytta i det mörka djuphavet.
Tricket är fotoforer.
På samma sätt som kromatoforerna är det små samlingar av ljusproducerande celler.
I många fall är de koppformiga eller rent av utrustade med linser och andra optiska hjälpmedel för att fungera bättre.
Vissa har till med en färgfilter för att ge färg.
Ljuset produceras antingen kemiskt genom att enzymet luciferase bryter ner ämnet luciferin.
Det är samma ämne man använder i de här självlysande stavarna som är populära.
Eller genom att man använder bakterier som producerar ljuset.
Det har visat sig att bläckfiskar lockar till sig dessa bakterier när de är nykläckta.
De har de inte naturligt själva utan ger ifrån sig ett signal som lockar till sig bakterierna från havet.
Så de flyttar in i de ljusproducerande kamrarna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Arsenik

Arsenik är en gammal hederlig ingrediens i många deckarromaner. Ett gift som hängt med sedan gamla tider, men arsenik har många betydligt viktigare och fredligare användningsområden.

Transkription27 repliker · 2:58

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Arsenik har varit känd länge, men den rena metallen framställde först av Albertus Magnus 1250.
Det är en gråaktig metall, väldigt spröd, och egentligen faktiskt inte en äkta metall utan vad man kallar en metalloid, något metalliknande.
I luft oxideras den lätt och om man hettar upp den så bildas den gasformiga arsenikoxiden som luktar vitlök.
Arsenik har naturligtvis sedan länge varit mycket känd som ett starkt och farligt gift.
Det används därför, användes åtminstone tidigare, till exempel som insektsgift eller för att impringera träpålar.
Dessutom industriellt finns det användning till exempel i olika bronser, pyroteknik och även att blanda med bly i hagel.
Inte för att förgifta det man skjuter med hagel på, utan för att göra haglen när man gjuter dem hårdare och bättre runda.
En av de mest intressanta moderna tillämpningarna av arsenik visar sig vara inom elektroniken.
Det är nämligen så att man kan använda arsenik som en dopare i halvledare.
Det är en viktig användning för att göra till exempel transistor och integrerade chips.
Dessutom, gallium arsenid är en halvledare själv som har både tillämpning inom lasertekniken eftersom man kan omvandla elektricitet till ljus.
Och också kanske kan användas för hög energi och höghastighetschips.
Men naturligtvis, det är tillämpning som gift som är det mest kända.
Många deckarnoveller innehåller beskrivningar av arsenik och det har också lett till många allvarliga förgiftningar.
Det finns till exempel en gas, aschin, som är en förening mellan väte och arsenik som i små doser kan vara mycket farlig förgiftare.
Det visar sig att i många fall när man impregnerar till exempel trä och tyg med arsenik för att det ska hålla sig längre så kan vissa svampar leda till att de omvandlar arseniket till aschin.
Vilket leder till att de som använder den här utrustningen och befinner sig i rum tapetserade med arsenikaltiga tapeter långsamt blir förgiftade.
Överhuvudtaget så är de flesta arsenikföreningar giftiga.
Den dödliga dosen av arsenik är ungefär 0,6 mg per kilo kroppsvikt.
Det vill säga en 70 kilos människa dör förmodligen av 42 mg.
Symptomen är spasmer, illamåden, vagon och en andedräkt som luktar vitlök.
Och vid högre doser, diarré, lågt blodtryck, hjärtsvikt och döden.
Det intressanta är dock att kanske behöver vi också arsenik.
Man talar om ultraspårämnen.
Man vet att ytterst små doser arsenik är nödvändigt för vissa rödalger, kycklingar, råttor, jätter och grisar för deras tillväxt.
Utan det så saktas tillväxten ner.
Och kanske är det så att vi också behöver väldigt, väldigt små doser arsenik.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.