Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Flygets historia

De tidigaste drömmarna om att kunna flyga gick i kras när stenåldersmänniskan smällde i marken efter ett misslyckat flygförsök vid närmaste stup. Långt senare trodde man att man kunde lyfta från marken om man bara kunde tygla ett moln. Till sist kom vi upp i luften med ballonger, flygplan och segelflyg. Vägen dit var lång...

Transkription77 repliker · 7:17

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det här med flygets utveckling, det är ju en intressant historia.
Det här med bröderna Wright har man ju hört talas om, men hur började det egentligen Håkan?
Ja, det började förmodligen med någon dum liten stenåldersman som bestämde sig för att han kunde hoppa från en klippa och flyga.
Detta misslyckades ju säkerligen, men den egentliga början tog sig i och med bröderna Montgauffier, som experimenterade på 1700-talet med varmluftsballonger.
De gjorde en massa galna experiment tills de upptäckte att det inte var moln som kunde lyfta, utan det var snarare varmluften som gjorde att saker och ting steg uppåt.
Och de lyckades lyfta allt större och större och större varmluftsballonger ända tills någon gång de hade en massa kändisar på besök i sin by.
Hur gjorde de då?
Ja, då körde de iväg den hittills största.
Och ja, de besökande potentaterna såg ju det där och sen blev det en fluga massivt med varmlufts- och ballongexperiment och så vidare.
Hur kom man fram till det här med varmluften, att den ska lyfta?
Nej, det var inte riktigt så. De trodde ju att det var moln. Moln flyger ju. Så vi ska skapa ett moln som ska lyfta.
Det enda problemet var att de gjorde ju alla de här ballongerna i papper.
Och molnet blev ju ofta vått när de lyftade så då blev det bara någon slags pappersmådd kvar.
Till slut så lyckades de genom att bränna en sällsynt illa luktande lösning med bland annat bomull och lite andra grejer få fram torr ånga.
Eller så att säga någon torr rök.
Och då lyfte det utan större problem för då hade de ju fått fram varmluften utan så att säga vätskan som vägde ner varmluftsballongerna.
Det kan vara bra när det är pappersballonger.
Men det här med glidflygning då?
Ja.
Det förekommer att folk kastar sig ut för klippor och försöker glida iväg och så.
Ja, precis.
Ja, det inspirerade jordnäckligt väldigt mycket.
Och det första man tänkte så då att vi ska väl inventera så som det ser ut när fåglarna flyger.
Jag har kanske sett de här filmsekvenserna från sent 1800-tal med folk som cyklar på en cykel försedd med vingar som flaxar och sedan neper ett stup.
Men det fanns faktiskt en hel del framgångsrika glidflygningsexperiment bland annat en tysk namn Lilienthal.
Han gjorde cirka 2000 framgångsrika flygningar i sitt glidflygban.
Det slutade visserligen i en krasch när han dog men ändå.
Det verkade väldigt...
Det låter lovande.
Det verkade som en väldigt stor inspiration för Brönna Wright som skulle komma och sätta upp det första flygplanet.
Ja, när gick det till egentligen?
Ja, det gjorde de på den 17 december 1903.
Så fick de igång den första flygturen som varade i en 53 sekunder eller något eller vad det nu var.
Men i och med det så hade vi fått flygplan.
Deras hemlighet var att de satte på en motor på planet.
Och i och med det så kunde man äntligen få tillräckligt mycket kraft.
Och när människan på cykeln med ringarna som flaxade, han skulle ha behövt flaxa nästan tusen gånger för mycket som hans ben klarade av.
Om man skulle ha fått till det där att lyfta.
Var det krigen som drev på dem?
Ja, i mångt och mycket. Under första världskriget så upptäckte man ju att de var väldigt effektiva för bland annat flygspaning.
Man hade ju inte kunnat lägga på en massa pansar eller något annat eller särskilt mycket vapen.
Eftersom man behövde fortfarande göra planen så lätta som möjligt.
Men för spaning funkade de väldigt bra.
I och med andra världskriget så lyckades man förenkla den här mer tyngre luftkonstruktionen och till och med göra plan i metall.
Fast trä var fortfarande det överlägset bästa byggmaterialet.
Spaning räckas ut på ögon som kamera och hjärna som minne.
Ja, precis. Men om du flyger 2000 meter över ett slagfält så kan du faktiskt se.
Du har ett mycket bättre perspektiv än någon som står på marken.
Helt klart.
I och med att vi fick pålitliga radioapparater och så vidare så de två utbildningarna gick väldigt mycket hand i hand.
Men den kanske största utvecklingen som vi fick från den militära flygsidan var jetmotorn mot slutet av andra världskriget.
Just det.
Där du hade en förbränningskammar och heta gaser som kom ut bak till och drev det framåt.
Men en annan sak är just den här kommersialiseringen.
Vi hade ju posttransporter ända från 20-talet och framåt.
För det var väl de första statliga postbolagen och så som har rika nog att skaffa sitt någorlunda pålitel flygplan.
Och sen då vid 50-talet, tidigt 50-talet så kom de första passagerartrafiklinjerna igång.
Tidigare hade man ju fått förlita sig till tåg eller båt i mångt och mycket.
Ja, och på senare år då, på 60-talet så kom det första överljudsplanet som tog passagerare civilt.
Militärt hade man ju redan kunnat flyga i flera gånger ljudhastigheten.
Och det är väl militären som har drivit på ganska mycket av utvecklingen kan jag tänka mig.
Ja, fast just det här med komfort och möjligheten att ta flera passagerare och så.
Där är ju just den civila luftfarten ledande.
Och en av de senaste utvecklingarna är just det här med ställplan och så vidare.
Som inte ens syns på militärradar.
Och det är de här som speglar bort alla...
Ja, precis. Det byggt på principen att de enbart har plana ytor.
Och sen blir de ju aerodynamiskt minst sagt svåra att flyga också.
Eftersom luftflödet påverkar sig att det bara åker rätt mot en plan yta.
Men det gör ju radarvågorna också.
Så att de bara studsar bort i andra riktningar och kommer inte tillbaka till radarstationen.
Och så flyget har ju haft en ganska lång historia ändå.
Ja, från storhetsvansinniga grottmänniskor till något mindre vansinniga fransmän.
Ända fram till bröderna Wright som faktiskt lyckades med det.
Ja, och så ända fram till ställtplanen på senare ett år.
Och nu håller man med att bygga en enorm Airbus med ett antal, många passagerare.
Ja, utvecklingen går framåt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Ökendjur

I öknen är vatten en lyxvara. Trots detta försöker många djurarter leva där och då för att få fram vatten måste de vara extremt uppfinningsrika.

Transkription38 repliker · 3:22

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det är imponerande hur många djur kan överleva utan vatten i öknen.
Men ett av de mest imponerande djuren är förmodligen kängurrottan som lever i Nordamerikas öknar.
Den kan faktiskt leva enbart på en fast föda och behöver inte dricka.
Och inte nog med att den klarar sig bara på fast föda.
Den behöver heller inte saftiga saker utan klarar sig utmärkt på korn och havre.
Det här låter anmärkningsvärt för kängurrottan är precis som alla andra däggdjur ganska våt.
66% av dess vikt består av vatten.
Lösningen den gör är att den dels naturligtvis sluter inne vattnet väldigt effektivt.
Vår hud är oerhört bra på att vara tät.
Men dessutom så kan den tillverka vatten vid behov.
I nedbrytningen av kolhydrater så bildas det vatten.
Normalt försvinner det genom utandningen.
Men kängurrottan håller kvar detta i mycket hög grad.
Dessutom så koncentrerar den sin urin oerhört mycket.
Betydligt mer än något annat däggdjur.
Det här gör att den blir av med bara 25% av det vatten den producerar genom att äta korn och havre i form av urin.
Nästan allt annat försvinner genom andningen.
Men det visar sig att så länge luftsuktigheten är över 20% och den håller gärna till normalt under dagarna i hålor så kan den hålla tillbaka även det.
Så den behöver inte dricka någonting.
Enda undantaget är när honorna ger dit till ungarna.
Då behöver de lite extra vattentillskott till exempel genom att äta någorlunda saft i grönska.
I annat fall så behövs inget att dricka.
Att undvika uttorkning är annars ett intressant problem.
För de flesta landdjur har lungor vilket är en stor, våt yta som kommer i kontakt med den torra luften.
En ganska vanlig lösning är att ha en luftväxlar i näsan.
Tanken är att man har en olika ytter- och inertemperatur.
När någorlunda sval luft från omvärlden kommer in i näsan så torkar den ut näsmembranen och den luft som kommer ner i lungorna har fuktats.
Detta skyddar lungorna och när man andas ut så kommer den varma luften att kylas ner och därmed fälla ut en hel del av fuktigheten i näsan.
Det här fungerar väldigt bra, framförallt för mindre djur.
För människor är det inte speciellt effektivt.
Kameler som dock har ännu större näsor kan spara upp till 60% av den vätska de förlorar genom andning.
Genom att också avlagra salt och snor i sin näsa som under vila är väldigt bra på att ta upp vatten och därmed hindra uttorkningen.
Men kanske de största mästarna på att undvika uttorkning i öknen är de olika insekter och kvalster som kan ta upp vatten från atmosfären själv.
Vissa lösningar är mycket märkliga.
Ökenkakelackan Arenivaga har till exempel bubbeliknande strukturer vars yta absorberar vattenånga ifrån atmosfären.
Då och då häller den över en vätska med samma saltant som dess eget blod som suger upp vattnet och den sväljer vätskan.
Och cykeln kan börja om.
På det sättet kan den suga i sig vatten ifrån även den tämligen torra ökenluften på morgonen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Erdörs tal

Ska vi leka en lek? Ge dig själv talet 0 och dina vänner talet 1. Ge deras vänner talet 2 och öka talet för varje lager av vännernas vänner. Vilket tal kommer då statsministern ha? Erdörs tal är en lek med matematiken, men har ett seriöst användningsområde inom felsökning av saker.

Transkription42 repliker · 4:30

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

När matematiker inte ägnar sig åt att omvandla kaffe till matematiska teoren, vad kan de tänkas roa sig med då?
Ja, en del ägnar sig åt att försöka ta reda på sitt eget erdörstal.
Vad är det för något?
Det konstrueras utifrån den ungerska matematikern Erders, som är speciell i och med att han publicerat lite över tusen artiklar och samarbetat med över 500 matematiker.
Hur räknar jag ut mitt erdörstal?
Man börjar hos Erders själv och han har talet 0.
Varje person som har publicerat en artikel med honom har talet 1.
Och på så sätt så får man, när man publicerar tillsammans med någon som har ett erdörstal, ett eget erdörstal som är 1 högre.
Jaha, det är lite som den här leken man ägnar sig åt i Amerika.
Four degrees of separation from Kevin Bacon.
Där man tittar då på filmstjärnor och ser hur många steg man kan göra genom filmer till skådespelaren Kevin Bacon.
Ja, precis. Och på samma sätt som matematikerna kliver runt genom artiklar som de publicerar tillsammans så kliver skådespelarna runt med filmer de spelar tillsammans.
Och vi skulle kunna hitta på Radiounga forskartal då?
Ja, om vi börjar med vår producent Erik Salitis och ger honom 0 så får vi som sitter här och pratar i samma radioprogram, talet 1.
Och de som vi är med i radioprogram hos talet 2 och så vidare.
Ja, precis.
Men hur är det nu med erdörstalen? De flesta matematiker måste väl ha oerhört höga erdörstal?
Egentligen inte. I och med att erdörs själv publicerar med väldigt många.
Och att de som publicerar med erdörs i sin tur är väldigt flitiga samarbetare så får nästan alla de matematiker som publiceras i den amerikanska statusstidsskriften Mathematical Review plats på erdörstal som mest 15.
Oj då. Och medelmatematiken då?
Ligger på mellan 3 och 4.
Intressant. Och när det gäller filmstjärnorna så är det ju samma sak där. Det är relativt få filmstjärnor som är mer än fyra steg från Kevin Bacon.
Det här verkar ju vara en ganska återkommande fenomen när det gäller sociala nätverk.
Man känner visserligen sina vänners vänner ganska ofta, men man har ett par kontakter längre bort.
Och det gör att de här kontaktnäten sprider snabbt ut sig.
Och knyter sig ihop med varandra via att någon råkar känna någon i en annan.
Mm. Det intressanta med de här nätverken är att de påminner mycket om ett fält som har fått mycket uppmärksamhet de senaste åren, nämligen småvärdarnätverk.
Vad är det för något?
Jo, idén är att om man har en massa punkter som man förbinder med linjer och det är en slumpmässigt kopplat så är det inte så konstigt att två punkter, man kan nästan alltid hitta någon väg mellan dem som inte är speciellt lång.
Om det däremot vore så att alla punkter bara har kopplingar till sina närmsta grannar så skulle det vara ganska lång väg mellan två punkter som är på varsin sida av ritningen.
Men det visar sig att det räcker med att man bara lägger till ett fåtal långa kopplingar slumpmässigt så kommer det gå att hitta allt en kort väg.
Och det man har gjort är att man har upptäckt det här hos genetiska nätverk, alltså vilka gener som aktiverar varandra och kraftledningssystem och även hur nervsystemet är kopplat.
Mm. Borde inte det här också passa in på hur internet är uppbyggt?
Det verkar så. Också där finns det då ett antal långa kopplingar och de flesta datorer kopplar till sina närmsta grannar.
Och det här har ju intressanta effekter. Om man tänker till exempel på sjukdomar sprids.
Mm.
De sprids ju oftast med de man träffar. Så kan man ju genom det här göra matematiska modeller av hur epidemier skulle kunna stoppas.
Man går helt enkelt in och åtgärdar de långa kopplingarna som finns så att man isolerar det till en grupp och sedan kan man behandla den.
Just det. Å andra sidan kan motsvarande problem för internet vara att om en dator kraschar eller blir förstörd så kan den koppla loss stora delar av nätverket från andra.
Så där vill man ha ökad spretighet.
Till skillnad från när man försöker bekämpa sjukdomar.
Exakt. Så det verkar som Paolo Erdős, han var inne på något väldigt intressant här.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Framtidens sport

I framtiden kommer du troligen dricka en öl till matchen på TV eller Internet. Frågan är bara vilken sport du är intresserad av. Kvanfotboll? Eller varför inte biljard i tyngdlöst tillstånd? Solsegeltävlingar? Framtida olympiska spel kan bli mycket annorlunda.

Transkription58 repliker · 5:14

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det finns många spel och sporter idag, men det intressanta är kanske att fundera över framtidens sporter.
Vad finns det för möjligheter längre fram för nya form av idrott och spel?
I och med att man kommer ut i rymden så får man ju helt andra miljöer.
Det är ny gravitation, så man kan till exempel spela en viktlöst biljard när man låter ett rum bli biljardbordet och står inuti och kastar kulorna.
Aha, kulorna hänger då i luften och så får man röra sig runt och stöta till dem i kön.
Det blir naturligtvis lite lurigt där med luftströmmar och sånt, det får man nog ta hänsyn till med i reglerna.
Men man har ju också ganska ofta i science fiction diskuterat olika bollspel i låg gravitation som på månen eller i tyngdlöshet.
Det där blir ju strategiskt intressanta problem.
Ja, till exempel kunna lära sig hur man slåss när man inte längre har gravitationen.
För då finns det ingenting som säger att man stannar kvar på samma plan utan man kan helt plötsligt skjuta upp åt ett helt oväntat håll och skjuta på folk uppifrån.
Ja, vad jag tänkte mest på, om vi tänker oss en tyngdlös fotbollsplan, en stor rum, så är det det att dels när man är fritt i luften så är det svårt att ändra riktning.
Man måste ta avstamp från en vägg så att folk kommer att studsa mellan väggen och blir någon drivandes bara i mitten så kommer han inte komma någon vart förrän någon stöter till honom.
Men det är ju också det att i två dimensioner på en fotbollsplan är lätt att omringa någon annan.
Men i tre dimensioner så behöver man väldigt mycket fler människor för att bilda en...
Mycket otrunt av personerna, ja.
Så att det blir mycket mer attackspel än försvarsspel.
Eftersom försvaret är så mycket dyrare och så mycket svårare att ägna sig åt.
Sen kan man ju börja fundera på att flytta över andra saker till högre dimension.
Man har ju diskuterat tredimensionellt schack då för lite mer stilsam ändemål.
Eller luffarschack som är ganska lätt att generalisera upp i flera dimensioner.
Mm, bortsett från att det är väldigt svårt att hålla rätt på hur det ser ut.
Men innan vi lämnar helt det här området att välja intressanta platser så har man ju en gammal klassiker i science fiction.
Och det är ju då kappsegling med hjälp av solsegel.
Man spänner helt enkelt ut aluminiumfolie och drar nytta av solens strålar för att ta sig fram.
Och försöker hinna föra alla andra som seglar på samma sätt.
Mm, där får man ju också andra intressanta effekter av till exempel planeters gravitation som böjer av banorna.
Det finns ju en del uppkonstruerade datorspel där man simulerar att spela biljard.
Fast med gravitationsfält på biljardbordet.
Mm, och det kan ju bli rätt intressanta saker.
Ett annat spel som förekommer i Stephen Baxters roman med Timeships är ju kvantbiliard.
Biljardbollen uppförs inte som en vanlig biljardboll utan som en kvantmekansk vågfunktion.
Så när man stöter till den sprider den ut sig diffust och reflekteras som en våg mot kanter.
Mm, det där påminner om någonting jag läste i en annan novell.
Förtbollen som Greg Egan hittade på.
Ja, det är ju ett intressant spel.
Istället för att ha en fotboll så har man så att säga en våg av sannolikhet.
Och målet är att få in den här vågen till 50% i motståndarlagets mål.
Och för att göra det så har man alltså ett lag som springer omkring och genom sina rörelser påverkar den här vågen.
Gungar den upp och ner och ger den fart på olika platser som gör att den ändrar skepnad och får höjder och stillastående punkter lite varstans.
Onekligen ganska svårt att föreställa sig.
I datorsimulationer så märker man ju då att, ja, rör man sig snabbt så ökar frekvensen och blir många små lokala maxima.
Men om alla rör sig synkron så kan man få en stor diffus våg att röra sig ställ.
Det är lite av en utmaning att få fungera.
Sen kan man ju tänka sig naturligtvis att bygga på med reglerna.
Det finns ju ett spel som ursprungligen skapades en statsvetare som ville lära sina elever hur USAs lagar fungerade.
Det heter Namek.
Man börjar med en liten uppsättning regler som definierar hur man ändrar på regler.
Man ska vara helt eniga om det i omröstningar som förrättas på vissa sätt och man utser en rösträknare.
Lite grann som politik då.
Och sedan går spelet ut på att man ska ändra på spelets egna regler.
Så varje gång någon omröstning har gått igenom så får man in en ny regel eller ändrar på någon som finns.
Och i och med det så kan man förändra sättet hela spelet ser ut på ganska snabbt.
Jag misstänker att en del partier blir synnerligen byråkratiska och märkliga när man håller på med det här.
Det finns ett av de mest långlivade som pågår på nätet har blivit mer ett samhälle än ett spel.
Där det skapats spel inuti spelet.
En filosof vid namn Cars sa ju en gång att det finns ändliga och oändliga spel.
Ändliga spel spelar man för att vinna och oändliga spel spelar man för att fortsätta spela.
Det här verkar vara ett sådant oändligt spel.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Solmaximum

Var elfte år händer någonting märkligt med vår sol. Då ställer störningar från vår närmaste stjärna till med elavbrott, radiostörningar och ändringar i jordens magnetfält.

Transkription30 repliker · 3:14

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Solens aktivitet varierar i 11-årscykler. Det är inte så att den blir mycket ljusstarkare eller något sånt. Ljusskillnaderna är faktiskt bara en promille över en cykel.
Men däremot förändras dess magnetfält. År 2001, 2012, 2023 och så vidare med 11-års mellanrum inträffas solmaxima.
De utmärks av att solens magnetiska nordpol blir det sydpol och vice versa.
Det här hänger ihop med att solen består av plasma.
En plasma är en gas som är så upphettad att atomerna har tappat sina elektroner. Det gör att den är elektriskt ledande.
Ett magnetfält kommer därför att dra i plasmat. Om plasmat rör sig uppstår det elektriska och magnetiska strömmar.
Det här leder till intressanta effekter eftersom solens ekvator roterar något snabbare än polerna.
Det gör att rörelseskildandena laddar upp magnetfältet och drar med sig det.
Så att fältlinjerna blir mer och mer ihopnystade.
Till sist går det inte längre och fältet byter riktning.
Det är faktiskt exakt samma sak som man tror inträffar i jordens kärna som gör att jordens poler byts.
Men det är inte vart elfte år utan med kanske hundratusen års mellanrum.
Vad som inträffar när fältlinjerna bryts är att energi frigörs.
Det här kan ske i form av flares. Plötsliga utbrott på solens yta som skickar iväg kraftiga mängder ultraviolett strålning som når jorden efter åtta minuter.
Efter ungefär 20 minuter så kommer protoner, vätatomer, kärnor som axleras mycket höga hastigheter.
Det här kan vara mycket skadligt för elektronik och framförallt för astronauter i rymden.
Men det som verkligen oroar är så kallade CME, coronal mass ejections.
Det är nämligen så att magnetfältet kan också fungera som gummisnoddar som laddas upp och skjuter iväg stora mängder gas ut i rymden med mycket höga hastigheter.
Ett stort moln av gas med medföljande magnetfält rör sig med 2000 km i sekunden utifrån solen.
Efter 3-4 dagar når den jorden och möter jordens magnetfält.
Har man tur så är magnetfältet som jorden har och gasen riktat åt samma håll och då kommer jordens magnetfär att stöta bort den.
I annat fall plockas den lättare upp och det leder till enorm oreda.
Magnetfälten runt jorden fladdrar och strålningsbälten rör sig.
Det här kan dels innebära att satelliter utsätts för partiklar med mycket energi vilket kan förvirra eller rent och skada elektronik.
Det leder till norrsken och det leder också till stora strömmar genom jonosfären och övriga delar av jorden som om man råkar ha långa ledningar, till exempel kraftledningsnät, kan inducera stora mängder ström.
Det här har också lett till kraftiga elavbrott.
Det behövs egentligen bara en timmas förvarning för att kunna programmera satelliter, gå in i en säker mode och kolla säkringarna i nätverken.
Men det är fortfarande svårt att förutsäga när sånt här inträffar.
Mycket forskning försöker upptäcka vilka solfläckar som är farliga.
Men väderrapporten av solen är fortfarande ganska osäkra.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Djur som lever utan solen

Du vill inte vara utan solen. Skulle denna stjärna slockna, kommer det betyda slutet för det mesta livet på jorden. Det finns dock fascinerande varelser som troligen inte ens skulle märka av det.

Transkription33 repliker · 2:46

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Kan livet klaras utan solen?
Man vet idag att det har funnits stora nedisningar i jordens historia.
Då har ju praktiskt tagit hela jordens yta täcktes av is.
Så uppenbarligen måste någon form av liv ha kunnat överleva dessa perioder.
Men var det bara enstaka bakterier eller kunde det finnas hela ekosystem?
Fram till 1977 trodde man faktiskt att allt liv på jorden var på ett eller annat sätt beroende av solljuset som ger energi till växterna som sedan kan hålla djur vid liv.
Men då upptäckte man nere i djuphavet utanför Amerikas västkust vulkaniska heta källor på havets botten.
Normalt är vattentemperaturen här nere två grader.
Men här och var strömmade upp mineralrikt vatten som är upp till 350 grader varmt.
På grund av det enormt höga trycket på ett sådant djup så blir det inte ånga utan är en mycket het vätska.
Och runt dessa bollmande skorstenar med mineralrikt och svavelrikt vatten så fanns rika rev med muslor, krabbor och rörmaskar.
Och stora var de också.
Muslorna kunde bli upp till 30 cm och de verkade växa med ungefär 4 cm om året.
Det verkar kanske inte mycket men när man börjar betänka hur mycket normala djuphavsmuktslor växer till sig så kan det ta upp till 100 år för dem att bli en centimeter större.
Och djuphavsmaskarna, de är 2-3 cm breda och kan bli upp till 2 meter långa.
Verkar vara de snabbast växande, ryggradslösa djur man någonsin hittat.
Det här är lite märkligt för mängden mat som finns där nere är inte stor.
Det regnar ner lite skräp från vattenytan men det är väldigt lite.
Hur kommer det sig att det finns så mycket djurliv kring dessa heta källor?
Svaret är att vattnet innehåller löst svavelväte som normalt är mycket giftigt.
Men bakterier har lärt sig bryta ner det.
De låter det reagera med syre och får därigenom energi.
Därigenom blir de också ett bra byte för muslorna och andra djur där och kan därigenom vara basen för ett ekosystem.
Tubmaskarna är ännu listigare. De har inga munnar.
Istället innehåller de kammare som innehåller dessa bakterier som får en trevlig miljö och masken förser dem med svavelväte.
Och de ger en energi tillbaka.
Inte nog med det.
Dessutom tar de upp koldioxid som finns löst i vattnet och omvandlar den till olika sockerarter.
Så tubmasken behöver faktiskt inte äta.
Den suger bara i sig i enkla ämnen från vattnet.
Det här är nästan helt oberoende av ytan.
Det behövs en smula syre som fortfarande kommer där uppifrån.
Men i övrigt så är det helt ljusfritt ekosystem.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Raketmotorer och rymdfart

En modern rymdfarkost består av 90% bränsle för att kunna lämna jorden. Detta är en av de största problemen för att kunna flytta stora massor. Men lösningar finns.

Transkription72 repliker · 5:05

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Star Wars är all ära, men modern rymdfart är ändå en vetenskap.
Hur går det egentligen vetenskapligt sett till när en rymdraket tar sig någonstans?
Ja, det är egentligen en praktisk tillämpning av Newtons lagar.
Varje kraft har en motkraft och en kropp som man sätter i rörelse och som inte påverkas några andra krafter fortsätter åt samma håll.
En raket fungerar genom att den sprutar ut någonting, reaktionsmassa, vanligtvis då avgaser, med en hög hastighet bakåt.
Och det här gör att man får en kraft framåt. Raketen rör sig då framme länges.
Hur började det egentligen med raketer?
Ja, det är ju klassiskt att ta upp kineserna då som startade med fyrverkeripjäser med tidig tillämpning av krutet.
Men det fick ju sin verkliga fart just med idén att man ska ta sig ut i rymden med raketer med ryssen Tsiolkovsky i slutet av 1800-talet som då spekulerade om mänsklighetens framtid i rymden.
Sen gick det ju vidare då till exempel med tyskarna och Werner von Braun känd både för sin V2-raket och sin senare arbete då hos amerikaner.
Utvecklade den första raket som då hade vätska som bränsle som började komma så pass högt upp som man kunde nå omloppsbanan.
Kemiska raketer alltså.
Ja, för problemet är ju att man måste ju på något sätt skicka iväg de här avgaserna eller reaktionsmassan med höghastighet.
Ett enkelt sätt är att få något som utvidgar sig och därmed sprutar bakåt.
Till exempel krut som brinner eller att man låter syre och väte reagera.
Rymdskytten fungerar ju i princip på samma sätt.
Den har hjälpmotorer som innehåller ett fast bränsle, inte krut utan mer avancerade blandningar.
Och huvudmotorerna använder flytande bränsle, i det här fallet flytande syre och flytande väte.
Men varför är då raketer så stora?
Ja, en raket måste ju lyfta inte bara då sin besättning och eventuella satelliter utan också det bränsle som behövs på en högre höjd.
Vilket gör då att för att komma någon vart så måste man ha mer bränsle.
Detta väger mer så man behöver extra bränsle för att lyfta även det här.
Men är då den kemibaserade raketen den mesta typen? Eller finns det mer effektiva typer?
Ja, man kan ju försöka göra mer energirika kemiska reaktioner.
Men det är svårt. Syre och väte är bland de mest reaktiva ämnen man kan blanda.
Man kan försöka med flår, men det är så svårt att hantera.
Därför har man tittat på möjlighet att använda kärnreaktioner för att få energi i raketer.
Jaha, men är inte det väldigt kontroversiellt?
Ja, i dagens läge är det väl lite kontroversiellt.
Men man har ju alltså studerat olika metoder.
Och i princip för bruk ute i själva rymden så är det ju ingen miljöfara.
Problemet är att använda min atmosfär.
Men där är de kanske inte ens speciellt lämpade.
Men hur går det då till?
Ja, en enkel variant.
Det är baserat på att man låter till exempel flytande väte strömma genom en reaktor här.
Där man har helt enkelt stavar av uran, täckta av grafit och iridium,
som hettar upp det till några tusen grader.
Detta gör att det strömmar bakåt med hög hastighet.
Och hur mycket mer effektivt än den mest effektiva kemiraketen är detta?
Man kan säga att det är väl ungefär 5-6 gånger effektivare.
Problemet är att man skulle kunna få det ännu effektivt om man kunde göra en hetare reaktor.
Men en hetare reaktor, då börjar uranet smälta.
Jaha, en del forskare menar att man skulle kunna använda det ändå.
Det har skissats en del ganska vilda idéer med reaktorer för rymdbruk,
där man utnyttjar tyngdlösheten för att faktiskt ha en reaktor av smält eller rent av förgasat uran.
Men är då en kärnreaktor den absolut bästa, eller finns det fler teorier?
Jo, man kan ju till exempel tänka sig att utnyttja antimateria.
Man har ju tillverkat små mängder antimateria idag.
En antimateria reaktion omvandlar materia till energi med hög effektivitet.
Men det är så svårt att sluta in i det.
Sen har man studerat jonmotorer.
Där använder man elektriska fält för att skicka iväg elektriskt laddade partiklar med enormt hög hastighet.
Och effektiviteten ökade mycket.
Men det finns ett litet problem.
Problemet är ju nämligen att det blir ganska lite kraft.
Så att man får hålla på att accelerera väldigt länge.
De är bränslesnåla, man kan accelerera under lång tid och nå höga hastigheter.
Men det tar lång tid att komma upp i hastigheten.
Solsegel då?
Ja, där kommer vi fram till faktiskt den teoretiskt bästa tänkbara raketen.
För om någonting sprutar ut baktill med ljusets hastighet, nämligen ljus.
Snabbare än så går det inte.
Att reflektera solens ljus eller en laser man har till exempel på marken är den effektivaste tänkbara formen.
Det är svårt att få en riktigt stor kraft.
Det tar lång tid att komma upp till max hastigheten.
Men det kommer förmodligen att vara en billig och effektiv metod i framtiden.
Vart ligger forskningen på solsegel idag?
Ja, man börjar ju skicka upp prototyper.
Man vet i princip hur det kan göras.
Utmaningen gör att tunna material som reflekterar bra.
Men framtiden ser ljus ut.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Kryddor

Kan någon skicka saltet? Kryddor har stått på bordet sedan urminnes tider. Förutom att det förbättrade matens smak, var kryddorna ett sätt att överleva i gamla tider.

Transkription74 repliker · 5:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Kryddor och vetenskap. Vad är egentligen en krydda?
Ja, normalt brukar man säga att det är något man tillsätter till maten som ger en förbättring av smaken och kanske inte direkt näringsämne i sig.
Ja, om det ger en förbättring av smaken så har vi kanske ett svar på den första frågan. Varför kryddar vi vår mat?
Ja, det är ju inte delvis så enkelt för kryddor kan ju ha andra funktioner också och det är inte helt självklart vad som är god smak heller.
Vitlök till exempel. Alla människor uppskattar inte det.
Nej, men varför är det så då?
Ja, delvis verkar det finnas en del människor har genetiskt olika smakuppfattningar och då kan man mycket väl tänka sig att olika smaker tilltar dem olika mycket.
Men det finns ju också kulturella faktorer här. Hur många smaker måste man lära sig att uppskatta?
Ja, kan nog inte krydda vara även en sätt att dölja dåliga smaker?
Ja, det är en ganska vanlig teori om varför man började krydda.
Tanken är då att lite skämd smak döljer man med mycket peppar.
Men den har ju ett problem och det är ju det att det vore ju snart bra att märka om maten var skämd.
Om man har möjlighet att välja mellan olika mat så borde man kunna upptäcka den som är skadlig.
Okej, så detta leder då fram till?
Ja, antingen var det så att våra förfäder inte hade en chans att välja mellan bra och dålig mat.
Vilket naturligtvis under vissa omständigheter verkar ganska troligt.
Eller så borde man hitta en annan förklaring till varför man skulle vilja krydda.
Till exempel att det fyller någon funktion.
Som att den kanske dödar bakterier?
Ja, det är en tanke.
Det är nämligen så att växterna, varför utvecklar de starka smaker?
Ja, huvudsakligen för att försvara sig.
De har ju inte ett immunförsvar på samma sätt som djuren.
Men istället måste de försvara sig kemiskt mot insekter och svampar och mikrober.
Och då tillverkar de olika former av gifter.
Ja, en människas immunförsvar, det dör ju med den.
Men en växt är ju mycket mer beståndskraftig.
Ja, det kan man säga.
För man vill ju till exempel ofta skydda fröna mer än resten av växten.
Det kan till exempel vara viktigt för en senapsplanta att inte fröna blir uppätna.
Så då bildar man olika former av gifter med stark smak så att djur förhoppningsvis inte ska äta det.
Men det här kan också ha intressanta effekter om man tillsätter i mat.
Vilka då?
Ja, många av de här gifterna är ju inte avsedda för att döda människor.
Utan däremot döda bakterier och svampar.
Vilket är ju precis vad som vore bra för oss människor.
Men om du äter tillräckligt mycket muskron så kommer du ju själv att dö.
Naturligtvis. Det finns ju alltid gränser.
Men den här teorin säger att vi kryddar mat därför att vi dödar bakterier med den.
Och då kan man ju fråga sig varför skulle det då smaka bra med kryddor?
Ja, om man ser på det ur ett evolutionärt perspektiv så kanske man får någon förklaring.
Ja, jag skulle tro det. Därför att de förfäder som tyckte, usch, kryddor.
De kryddade inte gärna sin mat.
Och sen så åt de också skämde fisk och dog en matförgiftning.
Medan de som tyckte att, jo men naturligtvis så ska vi ju krydda våran sill.
Och hällde på rikligt med kryddor.
Så utvecklingen har alltså gått mot att vi har kryddat vår mat mer.
Ja, man skulle ju kunna anta att det beror också på hur mycket bakterier vi har.
I områden där man kan vänta sig att bakterier snabbt frodas, som tropiker, så borde det här vara starkare krav än om man är i närheten av Polcirkeln.
Men vad innebär det här för framtiden?
Ja, till att börja med så kanske man ska tänka på att de nationella kök vi har sett är ju också det.
Att vi har, via ekvatorn så använder man kraftiga mängder kryddor som dödar av bakterier effektivt.
Medan längre norrut, de kulturerna, har inte behövt lika mycket.
Även om det fortfarande förekommer.
Men nu har vi tekniska hjälpmedel.
Ja, till exempel förbättrad hälso- och sjukvård i tropiska länder.
Ja, och kylskåpet.
Ja, för att inte tala om det.
Men vilka trender kan man egentligen se? Blir det mer av kryddning eller mindre av kryddning?
Ja, det intressanta är ju att vi behöver egentligen mindre kryddor.
Håller man bara väldigt rent när man lagar till maten så skulle man ju kunna använda råvarnas naturliga aromer helt och hållet.
Men samtidigt har vi våra kulturer som har byggt upp komplicerade smaksystem och nyfikenheten inför andra kulturer.
Så vårt intresse för intressanta smaker finns kvar.
Men det fyller kanske inte riktigt samma funktion som det gjorde tidigare.
Så det är svårt att säga om vi kommer krydda mer eller mindre.
Det är snarare att vi behöver kanske mindre kryddor.
Men vi kanske kommer krydda mer för att det ger oss nu trevliga upplevelser.
Blir inte bakterierna förr eller senare resistenta mot kryddor?
Ja, växterna löser ju det helt enkelt genom att de evolverar.
De växter som, ja vars kryddor inte kan stå mot bakterier kommer dö av.
Och varianter som då står emot bakterier kommer fram.
Så man har ju så att säga en kapplöpning där växterna är våra allierade.
Kryddor.
En hel vetenskap egentligen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

High Altitude Electro-Magnetic Pulse - Faran från skyn

EMP är en kraftig elektromagnetisk puls som inträffar när man bränner av en atombomb. Rätt inställd skulle en sådan puls kunna förstöra större delen av all högteknologi på en hel kontinent.

Transkription61 repliker · 5:12

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Tänk dig ett Sverige utan el.
Ingenting fungerar. Inga lampor, inga element.
Inte din dator, din miniräknare, inte din ugn.
Det verkar som en mardröm kanske, men det kan vara verklighet.
Ja, det finns en effekt som kallas för HMP-effekten.
Det är en effekt som skapas när kärnvapen exploderar på hög höjd.
Det är alltså en form av kärnvapenattack mot ett annat land, eller en annan kontinent i och med att de har räckvidder som kan vara i storleksordningen i hela Europa.
Vid en HMP-smäll skapas en skal av gamma-strålning från atombomben som rör sig utåt.
Eftersom man smäller av kärnvapnet på väldigt hög höjd så kommer det att nå atmosfären efter en viss tid.
När det når atmosfären så kommer den här gamma-strålningen att skapa ett regn av elektroner som slås loss från atmosfären.
Vilka i sin tur med hjälp av det jordmagnetiska fältet genererar en kraftig HMP-stött som fortsätter radiellt nedåt inom allting som egentligen är i synhåll från explosionen av kärnvapnet.
Hur upptäckte man egentligen den här effekten?
Effekten upptäcktes när man började med luftprov av kärnvapen.
Det gjorde man ju redan på 40-talet när USA började testa sitt Manhattan Project.
Men under 50- och 60-talet så började man lite mer seriöst titta på vad man fick för effekter av kärnvapen.
Och visserligen använde man väldigt primitiv elektronik då så den skadades inte.
Men man såg ändå att man fick väldigt lustiga strömspikar.
Engelsmännen när de gjorde ett av sina kärnvapentests bestämdes för att mäta på de här strömspikarna.
Och ägnade då ett antal månaders hårt arbete med att försöka räkna ut hur starkt det skulle bli och avpassa sin utrustning.
Sen så monterade de upp alltihopa och brände av kärnvapnet.
Med resultatet att teknikerna såg en prick på sin skärm.
Den försvann någonstans rakt uppåt och sen brann utrustningen upp.
Oj.
Ja, engelsmännen var ganska missnöjda över detta misslyckande.
Men det visade ju också kraften som kunde skapas av den här nya explosionsformen.
Konsekvenserna är alltså att all elektronik bränns sönder.
Ja, en EMP-puls när den når vilken metallförmål som helst så genererar den ström i det.
Ifall det bara är en massiv metallbit så är det inte särskilt farligt därför att strömmen utjämnar ju faktiskt sig själv.
Och man får en ganska liten mängd värme.
Men om det istället är elektronik så kommer strömmen att vara tvungna att strömma igenom de elektroniska komponenterna.
Och då kan antingen om det bara är vanliga elektroniska komponenter kan de bränna sönder.
Eller också i form av exempelvis datorer eller i all styrelektronik i olika saker så finns det väldigt, väldigt små ledare.
Och de har blivit helt enkelt för varma. De brinner av.
Effekten blir som om du kopplade in dubbla strömstyrkan i all elektrisk utrustning.
Så även lös elektronik som till exempel om jag har en soldriven miniräknare, även den påverkas.
Det behöver inte vara anslutet till något elnät eller så.
Visserligen så slås antagligen elnätet ut.
Men även lös elektronik och batteridrivna saker förstörs.
När vi hade det här strömavbrottet i Kista för ett litet tag sedan så slogs ju bara det vanliga elnätet ut.
Och folk klarades fortfarande med hjälp av ficklampor och liknande.
Om man tänker på den effekten i hela Sverige.
Men när vi inte har tillgång till någon lös elektronik heller eller lös utrustning så blir det ganska skrämmande.
Inga bilar, inga flygplan, ingenting.
Men finns det då inget sätt att skydda sig mot det här?
Jo, som sagt så genereras ju faktiskt den här strömmen i all elektronik.
Och det inkluderar ju då även övriga metallföremål.
Och man kan helt enkelt få strömmen att istället generera sitt metallföremål istället för elektroniken som du har skyddat med av metallföremålet.
Det kallas för en faradagsbur när du innesluter elektronik i en bur av metall.
Och alltså den här buren skulle då skyddas genom att ta upp värmestrålning eller ta upp EMP-strålning av omvandlaren till värme?
Jo, det är det den gör.
Och om man då har den väldigt tät och har flera sådana burar inuti varandra så kan man med varje bur minska strålningsdosen till en viss mängd.
Problemet är ju det att du måste skydda även alla sätt för strålningen att komma in.
Så det går ju inte att ha en skärmlöst som är kopplad till datorn.
Utan du är egentligen tvungen att kapsla in hela datorn och använda den.
Och sen ska du fråga dig hur du ska få in el till den.
Du är tvungen att kapsla in hela ditt elnät också.
Och då är det ganska lätt att inse att det är nästan omöjligt att skydda sig mot det.
För det finns väl även internationella telefonsystem och elförbindelser.
Så det är verkligen ett komplicerat problem.
Någon gång får vi kanske återkomma till det.
Tack så mycket.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hur man håller satelliter i bana

Det är komplicerat att hitta en stabil bana för en satellit. Inte blir det lättare av att jorden är tillplattad och osymmetrisk.

Transkription51 repliker · 3:23

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Att hålla en satellit på plats.
Satelliter är viktiga för många funktioner.
Både att övervaka jorden, kommunikationssatelliter och astronomiska observatorier.
Men hur får man dem egentligen att vara där de ska?
Ja, en satellit befinner sig i fritt fall.
Det innebär att den rör sig egentligen bara under inflytnad av tyngdkraften
och skulle egentligen falla rakt ner och krascha ner på marken
om det inte var så att den rör sig med en hög hastighet åt något håll.
Det gör att den konstant missar jorden.
Det här kan man utnyttja.
Om man tänker sig att man har en satellit som befinner sig ett antal tusen kilometer upp från jorden
och den rör sig rakt horisontellt så kommer jorden att kröka dess bana nedåt
men om den har rätt hastighet så kommer den tillbaka till utgångspositionen.
Har den en något mindre hastighet kommer den röra sig en elliptisk bana.
Vad man kan utnyttja är naturligtvis att om omloppsbanan tar samma tid som när jorden roterar
så kommer satelliten att vara på samma ställe över marken hela tiden.
Och det kallas för synkronbanan eller ibland Clarkbanan
efter Arthur C. Clarke, science fiction-författaren som påpekade redan på 50-talet.
Det här är trevligt.
Men banan kan också vara vinklad gentemot ekvatorn
med något som kallas inclination.
Den här vinkeln påverkar ganska mycket.
En satellit kan röra sig i 90 grader mot ekvatorn
och det innebär att den kommer att passer över polen.
Och då får man en vad man kallar en polär bana.
Den har fördelen att den passerar över alla delar av jordens yta förr eller senare.
Men det finns också andra viktiga banor
som till exempel elliptiska banor med vinkeln 63,4 banor
så kallas för molnia banan.
De är väldigt intressanta till exempel för ryssar och kanadensare.
Eftersom satelliter där, om man lägger så att den yttre delen av ellipsen ligger högt över polen
kommer satelliten ofta vara högt uppe i himlen
och därför kan man använda som kommunikationssatellit.
De vanliga kommunikationssatelliterna som man brukar skicka tv från ligger annars vid ekvatorn.
Och detta resulterar i att man har svårt att nå dem från till exempel Sibirien.
Problemet är att jorden inte är perfekt rund.
Och det här kommer att innebära att satellitbanorna rör sig en smula.
Till att börja med så är ju jorden utplattad mot ekvatorn av sin egen rotation.
Och det här gör att har en satellit en något snedbana
kommer den tenderat att röra sig österut eller västerut.
Dessutom så kommer en satellit i närheten av ekvatorn verka beskriven åtta på himlen.
Och allt sånt här måste man kompensera för genom att sätta motorer på satelliten.
Det är ett problem förstås för det är oerhört dyrt att sända upp saker.
Så man vill ha så små och effektiva motorer som möjligt.
I många fall behövs det bara en mycket liten knuff för att skjuta den åt rätt håll.
Men måste ta hänsyn till både solens dragningskraft och molnens dragningskraft.
Och även solens ljustryck som trycker på satelliten utåt.
Och även i viss mån motstånd från atmosfären.
Som för Spionsatelliter som ligger bara ett par hundra kilometer över marken kan vara ganska ansenligt.
Kort sagt, det krävs ganska mycket för att hålla rätt på var en satellit ska ligga på plats.
Framförallt om man måste rikta parabola antennen mot den.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.