Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Plastikkirurgi

Att ändra på våra kroppar och vårt utseende är inte 1900-tals fenomen. Det har vi gjort sedan många tusen år sedan. I vissa fall har vi varit missnöjda med vad vi har och är, i andra fall har kroppskador gjort det nödvändigt.

Transkription72 repliker · 5:04

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Plastikkirurgi är faktiskt en av världens äldsta läkekonster.
Man kunde återställa ansiktsskador för mer än 4000 år sedan och man vet också att de genomförde hudtransplantationer för rekonstruering i Forna Indien 800 år före Kristus.
Men utvecklingen gick rätt sakta framåt. Det var inte förrän på 1800- och 1900-talet som den började utvecklas ordentligt.
Första världskriget framförallt var en stor boom för plastikkirurgi.
De alla nya vapen skapade ansikts- och huvudskador som krävde mycket innovativare restaurerande metoder.
Dessutom hade man ju redan tidigare utvecklat enklare proteser.
Inte bara då för att kunna gå till exempel träben eller en krok istället för hand utan också försöka återställa ett skadat yttre.
Astronomen Tycho Brahe som var en allmänhetsig typ hade till exempel blivit av med näsan i en duell.
Så på 1600-talet så fick han en ny näsa i guld vilken han gärna stoltserade med.
I guld?
I guld.
Det kan inte vara särskilt vackert.
Det beror på om man uppskattar pengar.
Men den här typen av restaurativa proteser och sånt gick ju också framåt.
Man gjorde dem mer och mer övertygande.
följeögon till exempel.
Men det var ju under 1900-talet man började bli så pass bra på att återställa yttre.
Så att det inte bara blev att man såg normal ut utan också kanske började se bättre ut.
Det som brukar debatteras mest det är ju bröstoperationer.
De är ju de absolut vanligaste typerna av plastikkyrurgi som finns också.
Det finns ju alla möjliga olika varianter.
Du kan lyfta, förstora, förminska.
Vad du nu tycker.
Och där håller man ju på att forska ganska hårt just om hur ska man...
Vanligtvis planteras det ju in då ett implantat som är vanligtvis en plastpåse fylld med silikon eller en saltlösning.
Eller i vissa fall olika typer av oljor.
Hur de här ska placeras in för att minimera risken av biverkningar och komplikationer.
Men jag tror att det används andra material också inom plastikkirurgin.
Ja, de kroppsegna materialen är ju absolut bäst.
Jag har hört talas om att det är möjligt att ta kroppsfett exempelvis, flytta från exempelvis magen.
Det är ju möjligt.
Samtidigt finns det ju en del problem därför att kroppsfett trivs så att säga inte på fel ställe i kroppen.
Det är till exempel inte så effektivt när det gäller bröstförstoring.
Sen håller man ju då på, ja som du nämnde, så indierna håller redan tidigt på att transplantera hud.
Det är relativt enkelt att göra bortsett från att all hud naturligtvis inte passar.
Och den ser kanske inte så bra ut heller när den flyttas.
Ofta försöker man ju istället utnyttja kroppen, växer fram ny hud.
Eller att man kan sträcka hud, till exempel vid ansiktslyftning.
Då man lägger ett par snitt upp i pannan och drar upp huden en smula, vilket rätar ut rynkor.
Men kan man inte odla hud idag också?
Det har blivit möjligt.
Det är inte så svårt att odla över huden så att man kan i princip få kvadratmeter utav hud.
Idag används det mest för bränskadeoffer där det är absolut nödvändigt att täcka över stora sår.
Men man kan mycket väl tänka sig att i framtiden odlar man upp hud för plastikkirurgi.
Man arbetar på bråskodling.
Och jag vet att man har gjort även framgångsrika vävnadsodlingar för bröst.
Finns det något annat som forskningen håller på med inom plastikkirurgi nu?
Det pågår mycket arbete.
Men forskning, det här är snarare ett hantverk.
Att hitta bra metoder.
Att dels flytta om i kroppen och få det att helas.
Ett område är till exempel att undvika r-bildning.
Där gör man mycket arbete med tillväxtfaktorer, till exempel.
Du menar sånt som sker i livmoden?
Till exempel.
Idealet vore att garanterat inte bildas någon r-vävnad när man skär i kroppen.
Sen har vi framtida möjligheter att utnyttja till exempel lokal genterapi.
Man har använt det för att försöka bota flintskallighet hos män.
Vilket är förmodligen nästan lika stor marknad som bröstförstoring eller förminskning hos kvinnor.
Sen finns det alla möjliga andra varianter.
Det brukar vara väldigt mycket moraliska diskussioner om just plastikoperationer.
Många invänder ju mot det här eftersom de anser att vi äger inte våra kroppar.
Och det är ändå fel att försöka se bättre ut.
Det är fåfänga.
Men å andra sidan så mår folk ofta bättre av en plastikoperation.
Rent psykologiskt så blir effekterna ganska stora för självförtroendet.
Det har påpekats att många plastikoperationer, till exempel bröstförstoring eller peningsförlängning hos män
inte gör så värst mycket för att det andra könet ska bli attraherade
utan mer för att förbättra självkänslan hos den person som har det
i hans eller hennes relationer till det egna könet.
Sen är det ju så att genom historien har människan alltid ändrat på kroppen.
Det är en lång tradition och jag tror att det hör till det som gör oss till människor också.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Gamma-himlen

Tittar du på stjärnorna med dina ögon eller genom ett vanligt teleskop har du inte sett mycket. Faktum är att det ljus vi ser bara är en del av allt ljus som kan berätta om rymden. Gammastrålningen avslöjar svarta hål.

Transkription33 repliker · 2:59

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Gamma himlen. Man kan se på himlen i många olika våglängder.
Normalt tänker vi på himlen och astronomi som något man gör med synligt ljus.
Men astronomer har länge studerat den i andra våglängsområden som infrarött ljus, ultraviolett, röntgenstrålning och gamma strålning.
Gamma strålning är den mest kortvåge och energirika delen av det elektromagnetiska spektrumet.
Naturligtvis dominerar solen starkt, himlen, i gamma spektrum.
Men om vi skulle kunna se hur himlen såg ut på natten så skulle vi också se andra fenomen.
Ute i rymden så är det framförallt täta energirika objekt som producerar dessa gamma strålar.
Många av dem är supernovor och deras rester.
När en gammal stjärna exploderar så utsänds en kraftig dusch gamma strålning, vilken följer av ny strålning från det som finns kvar.
Vissa bildar neutronstjärnor, täta objekt som på grund av sitt starka gravitationsfäll drar till sig gas- och partikler och accelererar till enormt höga hastigheter.
Vilket då leder till att de avger gamma strålar.
En del blir pulsarer som sänder ut regelbundna radiopulser men också gamma strålar.
Svarta hål sänder ut intensiv gamma strålning när materia sugs ner i dem.
Och vissa aktiva galaxer, eventuellt på grund av att de just har enorma svarta hål i sina kärnor, är starka sändare av gamma strålning.
Om vi skulle tillse på himlen med ögon som kunde se gamma strålning så skulle vi se Vintergatans band.
Där finns nämligen de gamla supernovorna, neutronstjärnorna och mycket annat.
Och i en riktning mot Vintergatans centrum skulle man se ett stort dis av många objekt och framförallt det stora svarta hålet i mitten av galaxen.
Utanför Vintergatans band skulle vi se enstaka radiogalaxer och andra aktiva saker.
Men det finns många mysterier kvar.
När man började studera hela himlen och kartlagde det med så kallade EGRET-experimentet på gamma strålning observatoriet.
Gamma strålning observatoriet i Compton som ligger i områdsbanan kring jorden.
Fann man över 270 starka källor.
170 av dessa känner man till.
Av de kvarvarande är det ungefär 50 man misstänker hör till Vintergatans plan där de ligger där.
Men man har inte kunnat identifiera vad de är.
Förmodligen är det ganska normala objekt som man bara inte ser på grund av att de är skymda av gas och stoff.
Men de kvarvarande verkar vara helt andra sorter.
En möjlighet är att det är väldigt stora stjärnor som man sänder ut en så intensiv solvind.
Så att när den kolliderar med interstellar gas uppstår gamma strålning.
Det kan också vara fråga om tysta svarta hål som då och då suger ner sig gasfläckar.
Och därför inte syns speciellt tydligt optiskt.
Men man vet det ännu inte.
Det finns många intressanta mysterier i gamla himlen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Blixtskador

Det är mer sannolikt att bli träffad av blixten än att vinna en miljon på lotteriet. Doch ska d faktiskt vara glad för att sannolikheten är tre miljoner mot ett att du ska få en blixt genom dig. Skadorna varierar mellan dödliga och ringa, och män är i större fara än kvinnor.

Transkription42 repliker · 3:46

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Blixtskador. Världen över dör ungefär 1000 personer per år av att bli träffad av blixten.
Antalet som skadas av blixten är åtminstone 5000 per år.
Det är faktiskt bara 20% av dem som träffas av blixten som dör på fläcken.
Men det är ändå ganska allvarligt.
Blixtnedslag kommer faktiskt på tredje plats efter översvämningar och stark kyla som orsakar till att människor dödas av naturen.
En blixt som slår ner från ett oskväder är varken växelström eller likström.
Det är en strömpuls som färdas i en riktning och sedan efteråt följs av ett antal lite svagare pulser som rör sig tillbaka.
Den har mycket kort varaktighet, bara några millisekunder, till skillnad från den halva sekund som kan inträffas om man till exempel får en stöt från en elektrisk ledning.
Det här leder till att skadorna blir ganska annorlunda.
Dessutom är antalet volt i en blixt enormt mycket högre.
Normalt är en blixtnedslag på ungefär 300 kV, vilket är till skillnad från till exempel 20-63 kV i industrin.
Resultatet blir visserligen i båda fall en bränslskador där man träffas av blixten eller där man råkar få kontakt med en elledning.
Men vid en blixt sprider sig elektriciteten genom kroppen på ett annat sätt.
Vid en vanlig elstöt så inträffar i många fall att den bränns en väg genom kroppen som leder till specifika skador, medan blixten skapar ospecifika och i många fall ganska svårbehandlade problem.
Det som verkligen dödar folk direkt av att få blixten i sig är hjärtflimmer.
Hjärtat börjar helt enkelt röra sig på ett sätt så att den inte kan pumpa blod och därmed dör man.
En annan fall som kan inträffa är att hjärnstammen helt enkelt stängs av av chocken om man inte andas.
Överlever man detta så kan det finnas många kvardröjande skador av blixten.
Det är ganska vanligt med nervskador av olika slag, både i hjärnan, vilket kan ge många symptom, i det autonoma nervsystemet som gör att blodtrycket fluktuerar, eller diffusa smärtor.
Och även perifera nervsystemet kan bli skadat på olika sätt.
Hjärtat kan lätt skadas och naturligtvis hörseln också.
Minnesförlust är ganska vanligt. Många som har träffats av blixten kommer inte ihåg upplevelsen.
Och koncentrationsskador kan också inträffa.
Starr brukar ibland inträffa senare, helt enkelt genom att hornhimnen grumlas efter ett tag.
Det visar sig att det är farligare att vara man än kvinna när det gäller blixten.
84% av alla som dör av blixtnedslag är män.
82% av de som blir skadade också män.
Rent allmänt så är det det att folk blir dödade och skadade oftast på dagen, helt enkelt för att man är ute mer än på natten.
Och framförallt är söndagen farlig.
Förmodligen därför många är utomhus.
Och när det gäller fritidssysselsättningar lever golfare farligt.
De står på öppna fält.
De svingar en metallföremål.
Och förmodligen så vill de nå fram till sista hålet innan det börjar regna.
Det är ju nämligen så att blixten kan träffa en även om man är en mil ifrån själva oskvädret.
Tidigare varnade man ju för att inte tala i telefon under oskväder.
Helt enkelt för att blixten kan följa teleledningar.
Idag blir folk dock skadade via sina mobiltelefoner.
Inte genom att blixten slår ner utan att den elektromagnetiska pulsen ger en kraftig knäpp som skadar örat.
Men som sagt var, risken att bli träffad är ungefär 3 miljoner mot 1.
Vilket gör att den inte är så stor.
Men den är fortfarande större än att lyckas vinna en miljon på lotteriet.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Astronomiska namn

De flesta tycker säkert att vintergatan är ett vackert klingande namn, men hur låter NGC 4486? Det sistnämnda är namnet på en galax i stjärnbilden jungfrun. När man hittar tusentals nya objekt i rymden, är det svårt att komma på vackra namn till alla.

Transkription31 repliker · 3:41

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Astronomiska namn. Messier 87, NGC 4486, Virgo A, 3C 274, GB 122819 plus 124029.
Ja, kärt barn har många namn. Det här är faktiskt samma objekt, en galax som ligger i mitten av Virgo-hopen.
Men varför kallas galaxer på så många olika sätt? Och framförallt, vad betyder alla dessa bokstäver och siffror?
Ja, sedan urminnes tider har man namnget saker man sett på himlen, och man har hittat på olika sätt att namnge stjärnor.
Men nebulosor, galaxer och andra diffusa objekt som inte var stjärnor hade man länge svårt att hitta på ett bra sätt att namnge.
Vissa hade egna namn som Plejaderna, sju stjärnorna i den stjärnbilden Taurus, medan andra bara var kända som diffusa anhopningar.
Man började göra en del listor på 1600- och 1700-talet, men det var vid sent 1700-tal som fransmannen Charles Messier började göra en systematisk genomgång av himlen.
Han var kometjägare. Han försökte hitta så många kometer som möjligt, men ganska ofta blandade man ihop den diffusa kometen med en nebulosa eller något sånt man såg på himlen.
Så för att undvika att detta skedde för ofta gjorde han en lista. Den innehöll 103 olika objekt. Det 45 var till exempel Plejaderna, och det 42 var Orion Nebulosa.
Man brukar kalla dessa objekt för M1, M2, M3 och så vidare. Så Plejaderna har beteckningen M45, där M står för Messier.
Det här visade sig vara en bra idé. Under 1800-talet samlade man fler kataloger på samma sätt.
John Herschel samlade ihop General Catalog of Nebulas, som 1864 kom ut.
Men den verkliga klassiken blev The New General Catalog of Nebulas and Clusters of Stars, som samlades ihop av John Dreyer, 1888.
Där samlade han in alla kända och fick med 7840 objekt. Namnet på katalogen, om man förkortar det, blir NGC. Så hans objekt kallas därför NGC1, NGC2 och så vidare.
Sen utkom extra bilagor och till sist var man uppe i 13 000 objekt.
Det här gjorde det möjligt att enklare hålla rätt på vad man hade.
Och andra började ge ut sina egna kataloger för speciella typer av objekt.
Till exempel finns det Uppsala General Catalog of Galaxies, som är känd som UGC, som samlas ihop av svensken Peter Nilsson, med 12 940 av de ljusaste galaxerna.
Problemet blev att man snabbt fick allt fler kataloger och i många fall förekom samma objekt i många kataloger.
Och ibland blev förvirringen totalt.
Till exempel finns galaxen ARP 220.
Den är också galaxerna IC455 och IC454.
Skälet till detta är att den egentligen består av två delar.
Och i den ena katalogen så är de en galax och i den andra katalogen två galaxer.
Det började kort sagt bli väldigt komplexerat att hålla rätt på dessa kataloger.
Sen började radioastronomerna skapa sina egna kataloger.
Och i början var man så diffus så att man bara kunde ta om vilken stjärnbild det var och hur starkt någonting var.
Så när man upptäckte att M87 i stjärnbilden Ljungfrönd sände ut radiostråd så blev den också känd som Virgo A.
På det här sättet har vi nu en mängd kataloger.
Och snart kommer vi börja behöva fler och fler kataloger över kataloger.
Som sagt, kärnt barn har många namn.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Uppochnervänd åska

Den klassiska bilden av ett blixtnedslag är att blixten går från molnet ner i marken. Men faktum är att det också finns blixtar som slår uppåt mot molnet. 1990 hittade man dessutom ett ännu märkligare fenomen: blixtar som slår från molnen upp i atmosfären.

Transkription18 repliker · 2:28

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vid åskväder stiger luft upp på högre höjder och detta leder till att elektriska laddningar ökar på olika platser och till sist så bildas en urladdning mellan dessa laddningar.
De blicksta vi normalt känner till slår upp från jorden eller ner från molnet.
Men det finns också elektriska urladdningar man sällan ser som går uppåt istället från åskmolnet.
Det finns faktiskt upp- och nervänd oska.
Piloter har länge hävdat att de har kunnat se märkliga ljusfenomen ovanför åskväder men man hade inte kunnat bevisa speciellt mycket före 1990 då man lyckats ta foton av detta.
Man kallade dem för sprites, älvor.
Det var trädliknande röda strukturer som slog upp till enormt höga höjder, till 30 och ända upp till 95 kilometers höjd.
De lyste upp väldigt svagt och det var därför de hade varit svåra att detektera och syntes bara för ett par tiotal millisekunder.
På grund av den tunna luften på så höga höjder så lyser de inte lika intensivt som åskblixtar och ger bara ifrån sig detta svaga röda sken.
De inträffar vanligtvis när åskmolnet sänder en positiv blixt ner från molnet till marken vilket inte är lika vanligt som de negativa blixtarna.
Det verkar nämligen som de elektriska laddningarna uppe i jonosfären på hög höjd kan fungera som en sorts andra mark.
Förutom dessa älvor så finns det också alver, älvs.
Det inträffar nämligen att när en blick slår ner så uppstår en elektromagnetisk puls som träffar jonosfären och en pannkaksliknande ljusfenomen blixtrar till mycket kort på hög höjd.
Förutom dessa alver finns det också blå fontäner av ljus som stiger upp till ungefär 40 km höjd och rör sig upp med en hastighet av över 120 km sekunden.
De får förmodligen sin färg just genom att det är något tätare luft där nere och är mycket svårare att se på avstånd.
Dessa fenomen har förmodligen stor betydelse för ozonlagret eftersom de kan bilda kvävoxider vilka bryter ner ozonet.
Man har också noterat gamma strålning vilket tyder på att det kan förekomma enstaka enormt energirika processer i oskan.
Kort sagt, oskväder är skådespel både på marken och högt upp i luften, nästan ända ute i rymden.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hur bygger man ett solur?

Alla har väl någon gång tryckt ner en pinne i sanden och på så sätt byggt ett solur. Försöker man däremot seriöst använda den som en klocka, kommer man bli förvånad över hur dåligt det fungerar. Är det fel på solen eller på soluret?

Transkription47 repliker · 3:41

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Varför visar inte solluret rätt tid?
Man brukar ju ibland få för sig att bygga ett sollur i trädgården och det verkar ju ganska enkelt.
Man ställer upp en vertikal pinne och när klockan är tolv så markerar man var skuggan pekar med en sten.
Och när klockan blir ett markerar man skuggan med en ny sten och så vidare.
Men man upptäcker nog ganska snart att det här inte fungerar speciellt bra.
Redan efter någon vecka eller några månader bör man märka att vid middagstid så pekar det inte riktigt där det borde.
Och fram emot kvällen och morgonen så verkar det här solluret inte fungera alls.
Många har nog blivit besvikna och misstänkt att solen inte fungerar speciellt bra.
Problemet beror inte på sommartiden.
Det är ett rent mänskligt problem som solluret inte kan ro för.
Utan för att det är mer komplicerat än man tror att mäta soltid.
I många fall så ser man ju också att trädgårdsur är betydligt mer komplicerade än bara en vertikal pinne.
Man ser att de ofta är en armillagevärd.
Det är ett klot som omsluter en pil.
Och pilen, den kallas för gnomon, det är det som kastar en skugga i ett solur, är riktat norrut.
Och dess vinkel den gör beror på vilken breddgrad man befinner sig.
Det är faktiskt så att den bör vara parallell med jordaxeln.
Och här har vi lite grann hemligheten bakom varför sollur är lite knepig att ställa in.
Det är nämligen så att jordens rotation är mycket regelbunden.
Om vi mätte vår tid med var stjärnorna befann sig, så kallad stjärntid, så skulle det allting vara frid och fröjd.
Men solens läge, den beror ju på hur jorden kretsar kring solen.
Och dels lutar jordaxeln.
Och dessutom är jordens bana kring solen inte helt cirkulär.
Detta gör att soltiden inte stämmer med stjärntiden.
Och den klocktid vi mäter, där vi adderar sekund till sekund, den har svårt att stämma med båda dera.
Ett av problemen är naturligtvis att på olika platser på jorden så har vi också olika middagstid.
Det är ju nämligen så att solen står rakt i söder vid middagstid.
Men när man började med järnvägarna fick man snabbt problem med tidtabellan för olika orter, hade olika middagstid och därmed var dygnet något olika.
Så i Sverige infördes gradvis järnvägstiden, ett gemensamt system.
Men det gör också att solen inte är perfekt i söder klockan tolv.
Det beror lite på var man befinner sig.
Dessutom är det ju så att på sommaren är dagen längre.
Under medeltiden räknar man att dagen alltid har tolv timmar, vilket gjorde att den medeltida dagen, ja, den hade längre timmar än vinterdagen.
Och dessutom har vi att jorden rör sig i en elliptisk bana.
Så att om man tar och tittar på solen varje dag vid middagstid, bildligt talat eftersom det är farligt att titta på solen, och kommer ihåg var den befinner sig.
Man kan till exempel ta ett foto.
Så märker man att solen verkar röra sig över himlen under ett års lopp.
Den bildar en sorts tillplattad åtta.
Där den är nederst vid vintersolståndet och högst upp vid sommarsolståndet.
Och den verkar röra sig lite till höger och vänster.
Och det här beror just på att jorden rör sig i en ellips.
Det här måste man ta hänsyn till när man bygger ett sollur, vilket är ganska svårt.
Det finns dock speciella sollur, så kallade analemiska sollur, som fungerar utmärkt med det.
Där placerar man ut pinnen, nämligen sig själv, på en plats som bestäms just utav den här figure 8-figuren.
Man tecknar in den i marken.
Och sen så skuggan kommer att falla på en ellips när man talar om timmen.
Men det kräver en hel del klurighet för att göra ett exakt sollur.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Simblåsan

Simblåsan är ett organ som många fiskar använder. Vad är det bra för?

Transkription40 repliker · 3:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Simblåsan är ett synnerligen märkligt organ som fiskarna använder för att hålla sig balanserade i vattnet.
Trots att det är väldigt användbart för många fiskar så har inte alla fiskar det.
Många bottenlevande fiskar känner inget större behov att orientera sig och en del som lever mitt ute i havet i dess djup har heller inte så stor nytta av det.
Men till exempel den atlantiska mackrillen, den klarar sig bra utan det, framförallt genom att den är ett rovdjur.
Simblåsan är ofta i vägen.
Men många av de fiskar som har den har stor nytta av den.
Den tar upp ungefär 7% av kroppsvolymen hos alla fiskar ute i saltvatten.
Skälet är att ens fiskmedelvikt i saltvatten är 7% mer än vattnet.
Därigenom håller simblåsan dem på plats.
Det här är ett praktiskt sätt att få lyftkraft.
Den har lite gas inuti simblåsan men det är också ett problem.
För sjunker fisken djupare ner kommer simblåsan att tryckas ihop.
Och detta minskar lyftkraften så fisken måste simma för att hålla sig på plats.
Detta är faktiskt inte ett allvarligt problem för det är en så pass liten skillnad.
Däremot blir det större problem om fisken simmar uppåt.
För då kommer simblåsan att utvidgas, lyftkraften ökar och den kommer att tendera att dras uppåt.
Med naturligtvis ganska allvarliga skador som följd när simblåsan blir för stor.
Det här kan lösas på olika sätt.
Vissa fiskar som kallas fysostomer har en förbindelse mellan svalget och simblåsan.
De kan vid behov släppa ut gasbubblor eller snappa luft vid ytan.
Andra kallas fysoklister och har helt slutna simblåsor.
Och detta är mycket imponerande med tanke på att man hittar fiskar med simblåsor även ner till 4000 meters djup.
Och då är trycket inne i simblåsan 400 atmosfärer.
Det är ett intressant problem hur fiskarna gör för att få in de gaser som finns i simblåsan.
Normalt är det en blandning av syre, kväve och koldioxid, precis som i luften.
Även om vissa fiskar verkar vara bra på att ha rent kväve eller rent av anrika ädelgaser.
Det problemet är nämligen det att de gaser som finns lösna i vattnet omkring har förmodligen lägre gastryck än de som finns inne i simblåsan.
Så det skulle tenderas att försvinna ut gas.
Fisken löser det här med ett speciellt organ, rete mirabile, det fantastiska nätet på latin.
Ett kapillärsystem som omger simblåsan.
Genom det här systemet kan den pumpa in och ut gas.
Lösningen är helt enkelt att kapillärerna, tunna tunna blodkäll, ligger parallellt med varandra.
Så att blod som pumpas in löper parallellt med blod som pumpas ut.
Detta gör att den lägre koncentrationen gaser på utsidan höjs gradvis in mot simblåsan.
Vilket gör det möjligt för den att både hålla kvar den och genom vissa kemiska reaktioner tvinga in gas eller ta bort den.
Dessa kapillärer är några av de längsta som finns i djurvärlden och kan nå längd upp till 25 mm hos vissa djuphavsfiskar.
Till skillnad från en halv millimeter som längs till musklerna hos landdjur.
Och simblåsor kan klara upp till 4000 atmosfärer.
Många av dessa simblåsor har dessutom väggar som är förstärkta av guaninplattor som är 20 miljondel centimeter för att hålla syratomerna på plats.
Kort sagt, simblåsan, detta praktiska enkla organ, är häpnadsväckande kraftfullt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Transplantationer

Varför kan man inte byta organ på en person hur som helst? Kroppen känner inte igen det främmande organet och försöker bli av med det. Läkekonsten har dock några knep för att få det att fungera ändå.

Transkription68 repliker · 6:18

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Organtransplantationer har man ju talat om sedan långliga tider. Hur gammal är idén egentligen?
Idén, de första stappande försöken i riktning mot organtransplantation gjordes i Indien före Kristi födelsen.
Då var det i princip plastikkirurger som återskapade näsor. De gjorde en del försök med att flytta över näser från andra.
Hur väl följde ut?
Det gick inte så bra för de hade ju inte koll på det här med att man måste vara nära släkt eller ge immunosuppression.
De blev istället mycket duktiga plastikkirurger och flyttade över hudet från patienten själv till hans nya näsa.
Men jag antar att människor inte gav upp mig idén om att flytta om kroppsdelar.
Nej, det finns dokumenterat i många kirurg- och medicinböcker under framförallt medeltiden försök.
Och de har genomgående varit dåliga.
Även om det också finns medeltida myter som till exempel Sankt Cosmo och Sankt Damian där man talade om hur helgon kunde göra det.
Men det var med Guds hjälp.
Så när började människorna göra framsteg?
Ja, den moderna transplantationskirurgin började egentligen med en fransk kirurg vid namn Alexis Carrell som uppfann ett sätt att skarva blodkärl.
Det är med för att man kan flytta större organ.
Hur kom han på det? Övade han sig på människor först?
Han utsatte väl stackars djur för de här försöken skulle jag tro.
Det var väl egentligen inte något större tekniskt framsteg men han var först.
Och man kom snabbt fram till att det går alldeles utmärkt att flytta över hudbitar och organ mellan tvillingrottor till exempel.
Men alltså om man tar från en mindre närbesläktad råtta så blir det dåligt.
Och detta beror då på att immunförsvaret snabbt angriper det främmande organet?
Ja, för att det är samma immunförsvar som också ger sig på virus i kroppen och förstår inte nyttan med att man har en fungerande njure.
Så när började man kunna hantera sånt här?
Jo, det var Medavar som kom på att om man ger höga doser med kortikosteroider.
Mm, stresshormoner alltså.
Ja, så kan man stressa sönder immunförsvaret så mycket så att det inte är kapabelt att stöta bort ett nytt organ.
Ja, det låter ju effektivt.
Det är mycket effektivt. Problemet är att man stressar också sönder immunförsvaret mot andra infektioner.
Och de tidiga icke-besläktade transplantationerna, de drabbades ofta av svåra infektioner och dog.
Så till en början så ägnar man sig bara åt att transplantera njurar mellan mer eller mindre tvillingar eller extremt nära släkt.
Så när börjar man komma på hur det fungerar just med den här släktskapen och hur man kan hantera dem?
Det var med McFarlane, Burnett och Fenner som 1949 tog de första stegen i riktning mot att beskriva immunohistokemiska komplex som de kallas på sällytorna.
Det man ibland kallar olika vävnadstyper.
Ja, och när de väl hade beskrivit de här vävnadstyperna så kunde man testa och konstatera att inom samma familj, framförallt om man är tvillingar, så har man lika eller identiska immunomolekyler.
Medan icke-släktingar har en annan uppsättning av dessa immunomolekyler.
Vilket gör att immunförsvaret på mottagaren då inte känner igen organet som man får, utan tycker att detta är något hemskt virusinfekterat och det ska stötas bort.
Så vart gick man vidare från det här?
Jo, man byggde vidare på de här framstegen som man hade haft med kortikosteroider och letade upp lite svampgifter som också dämpade ner immunförsvaret.
Och den första riktigt lyckade av de här ämnena heter Sandimmun.
Och det är en norsk svamp från Hartangivida.
Man tog svampgifter från den här svampen och kom på att immunförsvaret mådde dåligt.
Så nu kunde man gå vidare och transplantera njurar även när de inte var släkt?
Ja, och man vågade se också på mer avlägsna organ.
Framförallt hjärttransplantationerna tog fart när man uppfann Sandimmunet.
Hjärttransplantationerna hade man dock vågat börja med redan tidigare.
Det var sydafrikanen Barnard som började 1967.
Han kapade lite forskningsresultat från ett amerikanskt universitet.
Och drog igång alltihopa på väldigt lösa vetenskapliga boliner i Sydafrika.
Men han lyckades.
Det blev ju också en viss kontrovers rörande.
Många talade ju om att nu kränker människan Guds område och mycket annat.
Jo, framförallt så hade han väl låtit bli det här med etisk prövning.
Men man gick ju vidare bortom med bara hjärtan och njurar och började transplantera många andra organ.
Ja, nu för tiden kan man transplantera i princip allting.
Frågan är vad man har för nytta av att transplantera hud.
Normalt sett har man inte det.
Men för bränslekadepatienter är det onekligen nödvändigt?
Mycket nödvändigt.
Man kan också transplantera i hornhinnor, hjärta, lungor, lever, tarm, magsäck.
Och det senaste är att man börjar transplantera armar.
Och här börjar det bli komplext för att man måste få nerverna att växa tillbaka in och ta kontroll på ett bra sätt.
Det gör de fantastiskt nog.
Men nervkirurgin är ett mer spännande och komplext område som vi inte har tid att täcka här och nu.
Men samtidigt har vi fortfarande kvar problemet om man måste hålla nere immunförsvaret så att det inte angriper det nya organet.
Ja, och vi har våra trogna svampar.
Så i framtiden kommer vi kanske få se ännu mer specifika svampgifter för att hantera nya organ.
Oja, och specialdesignade antikroppar mot T-celler och vita blodkroppar.
Så att man får så att säga ett försvar mot immunförsvaret.
Absolut.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Det periodiska systemet

Det periodiska systemet är en tabell över alla grundämnen och är organiserat på ett sätt som tog många forskare åratal att komma på. Hur fungerar det egentligen?

Transkription93 repliker · 6:25

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vi har alla sett den på keminektionerna vid något tillfälle. Affischen med det periodiska systemet.
Men var kommer den ifrån? Vem eller vilka satte sig ner och sa, så här ska det se ut?
Ja, det hela började ju i början av 1800-talet, då Doltons idéer om atomer och grundämnen hade fått genomslag,
men man inte hade någon ordentlig ordning och systematik i kemin.
Det fanns en massa grundämnen, men fanns det någon sorts sätt att kategorisera dem?
Fanns det någon ordning och struktur i dem? Eller fanns bara alla grundämnen, huller och buller?
Var det några, vilka teorier framfördes först?
Ja, man experimenterade med att kategorisera dem efter om deras oxider var sura eller basiska,
men mangan visade sig ha både sura och basiska oxider.
Man provade att kategorisera metaller och icke-metaller, men man hittade genast ämnen som tänd som var lite av båda delarna.
Men 1829 kom Döber Reiner på en idé.
Han märkte att om man tog tre grundämnen med likartade kemiska egenskaper som klor, brom och jod,
och så jämförde man deras atomvikter, alltså hur mycket en atom av ämnet väger,
så brukar nästan alltid ett av grundämnenas atomvikt vara medelvärdet av de två andras.
Något mer? Jag hörde någonting om oktaver också.
Ja, 1864 föreslog engelsmannen Newland att han märkte att om man ordnade alla grundämnen efter deras atomvikt,
som verkar vara någonting viktigt, så blev det så att efter det åttonde grundämnet i serien,
det hade likartade egenskaper som det första.
Det fanns en sorts periodicitet.
Och han tänkte att det här påminner om oktaverna i musiken.
Han blev ganska utskrattad för den idén.
Ja, men den egentliga upptäckaren var ju Mendelev.
Han satte ju då ihop det periodiska systemet som han kom att kalla det.
Själv var han ryss av rätt enkla bakgrunder, yngst av 17 barn.
Men han kom att bli berömd genom just detta periodiska system som tar sig formen av just affischen som vi har sett.
Den såg visserligen lite annorlunda ut, men det har varit förvånansvärt få förändringar sedan hans tid.
Men man har bara i princip passat in nya grundämnen.
Den bygger ju på att när alla kända grundämnen ordnas efter ökande atomvikt så visar det system man får fram en periodicitet.
Och det gick ju igen även i tidigare teorier som du sa.
Och låter observatören förutse egenskaper hos likartade ämnen.
Till exempel så förutsåg ju Mendelev egenskaper hos ämnen som inte ens var upptäckta än.
Han lämnade till och med plats åt dem i sin tabell.
Här stack han ju så att säga ut hakan ganska mycket med det och gjorde till en intressant vetenskaplig teori.
Han sa ju att det finns ett hål i mitt diagram här under aluminium och kisel.
Så här borde det finnas något som liknar aluminium och kisel.
Två oupptäckta grundämnen.
Ja, och dessutom sa han ju att jodd och telur, de hade fel plats.
Det var helt enkelt andra kemister som hade mätt fel.
Också någonting man kan testa och skulle det visas att Mendelev hade fel så kollapsar ju hela teorin rakt av.
Oj.
Men det gör ju också att en bra vetenskaplig teori, de sämsta teorierna kan aldrig motbevisas.
Men den här var modig.
Det är väl hela systemet bygger ju på perioder och grupper.
Ja, idén att man organiserar grundämnen i grupper, det är alltså ämnen som har liknande kemiska egenskaper.
Ett bra exempel är ädelgaserna.
Gaser som inte reagerar med speciellt mycket allt som helium, neon och exenon.
De är mycket lika.
Och detsamma gäller halogener.
Mycket reaktiva gaser och ämnen som klor, flår, jodd och dron.
Så då arrangerar man dem i vertikala kolumner.
Och sen horisontellt har man perioder.
Och det är alltså när man läser diagrammet med ökande atomvikt.
Då går man igenom en serie kemiska egenskaper.
Och sen kommer man ner till nästa rad.
Och då upprepas ungefär samma sak.
Så närbesläktade ämnen hittar man då över varandra.
Men alldeles frågade att man kan se några samband.
Vad har det varit bra för i övrigt?
Till att börja med var det ju en enorm vetenskaplig framgång.
Det visade att kemin hade en sorts logik.
När man hittade de grundämnen Mendeleev hade förutsagt.
Gallium och germanium.
Så var det enormt starkt stöd för systemet.
Det visade att kemin hade vuxit upp och blivit vetenskap.
Men det är också väldigt praktiskt.
För man kan börja förutsäga egenskaper hos okända grundämnen.
Och även använda det för att jämföra.
Om man känner till en kemisk reaktion.
Finns det förmodligen motsvarande.
Om man byter ut grundämnen mot sådana som finns i samma grupper.
Men det här systemet ser ju mycket mer komplicerat ut.
Men till exempel lite rutnät.
Varför konstruerar man inte så?
Ja, Mendelevs original var ett ganska enkelt rutnät.
Men sen har man vecklat ut det på det sätt man normalt ser i kemisalen.
Och det förstod man till att börja med inte varför det fanns en del oregelbundenheter.
Men man har gradvis kommit fram till att genom atomteorins utveckling har de blivit väldigt logiska.
Faktiskt, systemet förutsäger en del om hur atomer fungerar.
Det är ju nämligen så att kring atomkärnan kretsar elektroner i skal.
Och när man ökar atomvikten genom att lägga till en till proton till nästa grundämne.
Så blir det också en extra elektron.
Och de flyttar gradvis in i högre och högre skal.
Och det finns olika mycket plats i dessa skal.
Och det yttersta skalet, hur många elektroner som finns där, avgör de kemiska egenskaperna till stor del.
Och detta leder fram då till periodiciteten.
Genom en period så fylls detta yttersta valens skal på.
Och till sist blir det fullt.
Då befinner man sig vid ädregasarna.
Och sen kommer man ner till nästa rad.
Så när man väl vecklade ut den så blev teorin mera sammanhängande?
Ja, egentligen förutsåg den mycket av vad man senare kom på med inom kvantmekaniken.
En teori som bevisat sig själv.
Ja, eller snarast visat på hur regelbunden naturen är.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Toner och harmonier

Klinkande på ett piano kan vara mycket irriterande, men spelar du ett musikstycke låter det bra i det flestas öron. Det finns en intressant vetenskaplig förklaring varför klinkande är klinkande och musik är musik.

Transkription18 repliker · 1:48

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Musiken är ett ganska intressant område. Det är ju ganska nära förknippat med vår hörsel.
Och då kan man fråga sig, varför upplever vi vissa toner och vissa klanger som vackra och vissa andra som ganska ovackra och falska?
Om man tar till exempel ett piano och så bankar man diverse toner lite slumpmässigt så låter det inte speciellt vackert.
Men om man däremot spelar noter av Bellman så låter det väldigt vackert och fina klanger.
Om man tar en ton, till exempel en låg ton som la la, den har ju då en viss frekvens och en viss våglängd.
Om man då tar och dubblerar den här frekvensen, la la, då får man en oktav som jag kallar det.
Och den här oktaven har ju då en dubbel frekvens.
Och sen finns det då flera så kallade övertoner till den här.
Den tonen kallas för en kvint.
Och den här har ju då tre stycken våglängder.
Tre gånger frekvensen.
Och de här tonerna, kvinten och grundtonerna och oktaven, de klangar väldigt vackert tillsammans.
Så man kan ju fortsätta.
Den andra oktaven och den femte kallas för tersen till den andra oktaven.
En grundton, dess ters och dess kvint, bildar tillsammans just det mest grundläggande akkordet av alla, som kallas för dur.
Och det finner man i alla möjliga kompositioner, väldigt ofta återkommande.
Och just på grund av att det klingar väldigt vackert i våra öron.
Och det har just sin mycket fysikaliska förklaring.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.