Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Olika stjärntyper

Det finns många olika sorters stjärnor. Vår sol är varken den största eller hetaste typen.

Transkription34 repliker · 3:36

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Stjärntyper. När man tittar upp på natthimlen så ser man stjärnor som lyser olika starkt. En del beror det här naturligtvis på att de ligger nära och en del lyser starkt för att de verkligen lyser mycket, mycket kraftigt.
Det visar sig nämligen att solen inte är en speciell kraftfull stjärna jämförs med många andra som under prydde himlen.
Stjärnor bildas genom att stora gasmoln av väte och helium drar sig samman. De är helt enkelt så massiva att deras tyngdkraft drar ihop dem.
Vad som händer när den drar ihop sig är att lägesenergin omvandlas till värme. Det här gör att den blir hetare och hetare.
Är det tillräckligt mycket väte som samlas så får man en globul, ett moln gas som är väldigt tätt som kollapsar inåt och i kärnan blir trycket så högt och temperaturn så hög att funktionsprocesser inleds.
Väte börjar slå sig ihop till helium och stjärnor börjar producera energi.
Det här värmer upp den så mycket att kontraktionen inte fortsätter utan stjärnan håller sig någorlunda stabil.
Men beroende på hur mycket gas det var så blir stjärnan olika massiv.
Är det en ganska liten gasmängd så blir det också en liten dvärgstjärna som kanske inte är kapabel att hålla sig speciellt varm.
Men om det är en stor mängd gas så blir det kraftiga kärnreaktioner och det blir också en mycket hetare stjärna.
Man kan avgöra hur varm en stjärna är beroende på dess färg.
Om man tittar på spektrum, alltså hur mycket energi som sänds ut i olika våglängder, så ser man då att maximum flyttar sig till blåare och blåare färger ju hetare stjärnan blir.
Och det här kan man avgöra hur het stjärnas yta är.
Men dessutom så kan man ju titta då på hur ljusstark stjärnan är.
Om man kan räkna ut avståndet kan man räkna ut hur mycket energi stjärnan sänder ut.
Och där kan man rita upp ett diagram, vilket kallas för härtsprung-rossel-diagrammet.
I det här diagrammet kan man se en väg av stjärnor som kallas huvudsekvensen.
Den går från de små röda dvärgstjärnorna som har ganska liten massa och inte är speciellt varma, bara några tusen grader på ytan.
De säger man att de har spektralklass M.
Det finns väldigt många av dem.
Över då till de orangea dvärgstjärnorna som är lite större och är lite ljusstarkare.
Över till de gula G-stjärnorna där solen har till dem.
Över då till de hetare F-stjärnorna och sedan över till B- och O-klasserna som är ännu hetare och ännu ljusstarkare.
Över huvudsekvensen av stjärnor i diagrammet så kan man se andra grupper av mycket ljusstarkare och kraftfullare stjärnor.
Där finns de röda jättarna som är gamla stjärnor som lyser med enkelt rött ljus på grund av att de är uppsvullna men inte speciellt heta.
Men de har en enormt stor radie.
Stora delar av vårt solsystem skulle till exempel rymmas in till Betelsjöse som är den ljudstarkaste stjärnan stjärnbilden Orion.
Det finns också de blåvita superjättarna som är oerhört massiva stjärnor som samtidigt bränner ut sig så snabbt att de exploderar supernovor efter kort tid.
Och sedan finns de små vita dvärgarna.
Små, täta, heta stjärnor som är kvar sedan en röd jätt har kollapsat.
Men det finns även många andra märkliga stjärntyper.
Så när man tittar upp på natthimlen så ska man tänka på att det man ser det är bara de vanligaste och mest märkbara stjärnorna.
Men mellan dem finns många andra säregna grupper.
Små dvärgar, bruna dvärgar och annat märkligt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Planeter som inte finns

Vilket planet ligger närmast solen, planeten Vulkanus eller jorden? Enkelt : jorden, eftersom "Vulkanus" inte finns. Under astronomins utveckling har ett antal planeter man sökt efter visat sig inte finnas.

Transkription58 repliker · 4:09

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Planeter som inte finns.
Planeterna i solsystemet ligger inte riktigt slumpmässigt.
Redan Kepler hade en del idéer om att det fanns en matematisk relation mellan hur banorna låg relativt varandra.
Och trodde att de var kopplade till hur de regelbundna polyedrarna såg ut.
Det visades inte stämma.
Men man hittade ändå en märklig talrelation mellan avstånden.
Och en av dem, bådslag, den mest kända, sa att det borde finnas en planet mellan Mars och Jupiter.
Det var ju märkligt. Det fanns ju inga planet där.
Så man började leta i området.
Den första januari 1801 så lyckades Giuseppe Piasi upptäcka någonting där.
Han fann vad han trodde var en ny planet och döpte den till Ceres efter jordbrukets gudinna.
Men det visade sig vara en ganska ynklig planet, bara tusen kilometer tvärs över.
Och man fann snabbt fler planetoider som man börjar kalla dem i samma omloppsbana eller i närheten.
Pallas, Västa, Juno och så vidare.
Och idag känner vi till mer än 7000 asteroider i området.
Det var asteroidbältet man fann.
De flesta asteroider är små.
Det är bara 26 stycken som är större än 200 kilometer.
Så man börjar undra, varför finns det massa asteroider där?
Borde det inte finnas en planet?
En tanke som kom fram var att det kanske fanns en planet där en gång i tiden.
Men den en gång har exploderat av någon anledning.
Den här tanken passade bra in i katastrofismen.
Den syn som sa att normalt händer inte så mycket inom geologin.
Men då och då stora katastrofer.
Detta synsätt var förhärskande på 1800-talet.
Men började få en allvarlig konkurrens efterhand.
Idag vet vi att asteroidbältet inte kan vara en sprängd planet.
Fördelningen av asteroiderna stämmer inte med vad som skulle ha hänt om det hade legat en planet där som gått sönder.
De hade spridit ut på ett annat sätt.
Dessutom finns det olika sorters asteroider.
Deras kemiska sammansättning passar inte med varandra utan det verkar finnas klart minst tre olika grupper.
Förmodligen fler.
Dessutom krävs det enormt mycket energi för att spränga en planet.
Det är inte så lätt som det ser ut i Star Wars.
Och så stora energimängder kan man inte vänta sig skulle förekomma i solsystemet utan att man skulle kunna observera effekterna av dem.
Så den här planeten man trodde fanns där.
Det var förmodligen så att det bildades aldrig någon planet där.
Detta område hade tillräckligt gles, gas och stoff för att samla upp ett asteroidbälte.
Men Jupiters påverkan hindrar ifrån att samlas upp till en större planet.
En annan planet som inte finns.
Det är Vulkanus.
Tanken var att det skulle kunna finnas en planet innanför Mercurius bana.
Just runt solen.
Anledningen var det att man hade funnit störningar i Mercurius bana man inte kunde förklara.
Idag vet vi att de beror på relativitetsteorin.
Men på 1800-talet så trodde man att det kanske berodde på en annan planet där.
Och Neptunus upptäckare, Le Verger, som hade förutsagt ändringar i banorna på de yttre planeterna som antydde att Neptunus fanns, föreslog 1860 att det kanske fanns en planet innanför.
Många astronomer letade och många trodde sig se det.
Men under en solförmörkning av 1860, där många astronomer studerade solen, fann man den inte.
Den borde ha synts.
Och gradvis insåg att det här är något man bara har inbillat sig.
Trots allt, är man verkligen övertygad om någonting finns, så är det lätt att inbillas att man ser det.
Och detta gäller naturligtvis extra mycket när det gäller astronomi, framförallt med optiska teleskop, där det är lätt att en utmattad astronom verkligen ser den lilla ljusglimpan sökt efter.
Idag så är vi rätt säkra på att det inte finns fler planeter i solsystemet, även om det finns många oupptäckta himlakroppar.
Den sista riktiga planeten var Pluto, som upptäckts 1929.
Men den har konkurrens med många andra småplaneter där ute.
Och idag så hittar man inte mycket mer än asteroider, som kanske maximalt är 100 km stora.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Universums strukturer

Vi började med att tro att allt kretsade kring oss och att vår planet var univerums mittpunkt, men vetenskapen visade oss vår plats i ett gigantiskt universum.

Transkription37 repliker · 3:32

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Universums struktur.
De gamla grekerna trodde att jorden var i mitten av universum.
Men den uppfattningen omkullkastades av Copernicus som visade, eller åtminstone framkastade tanken, att jorden kretsar kring solen.
Gradvis tvingades människorna acceptera att vi kretsar kring ett hemlig ordinär stjärna i utkanten av en galax.
Det var nämligen så att galaxbegreppet började växa fram under 1700-talet.
Kant föreslog att vi befinner oss på vad han kallade ett ö-universum.
En hopp av stjärnor, ungefär diskusformat, som kretsar runt varandra.
Först trodde man att solen naturligtvis var i närheten av mittpunkten.
Men gradvis började data visa att vi i så fall måste vara ute mot kanten trots allt.
Detta upptäckte man framförallt genom att styra de klotformiga stjärnhopparna.
Klotformiga stjärnhoppar är som namnet antyder hoppar av stjärnor som kretsar runt galaxen.
Och vad man fann var att deras fördelning runt om var svärisk.
Men att mittpunkten av denna svär inte stämde överens med vad solen var, utan låg långt borta i riktning mot skytten stjärnbild.
Gradvis började man inse att vi inte är centrum av Vintergatan.
Men hur var det då med spiralnebuloserna man såg?
En del astronomer menar att de ligger utanför Vintergatan.
Det finns andra öar och stjärnor i universummet.
Det här ledde till stort bråk ända tills Edwin Hubble till sist lyckas visa att det fanns variabla stjärnor i M31, som är numera känd som Andromeda-galaxen.
Vad Edwin Hubble lyckas visa var att det fanns stjärnor i Andromeda-galaxen som ändrade ljusstyrka på ett cykliskt sätt.
Och den här perioden av förändringen berodde på hur ljusstarka stjärnorna var i sig.
Men på grund av avståndet blev de ljussvagare och man kan räkna ut hur långt borta de är beroende på observationer.
Han kunde visa att Andromeda-galaxen var två miljoner ljusår från jorden och därmed låg långt utanför Vintergatan.
Idag vet vi att Vintergatan och Andromeda-galaxen är de två största galaxerna i den lokala galaxhopen.
Det är en hop av ett tiotal smågalaxer och de två stora som kretsar runt varandra.
Men den här galaxhopen är inte den enda.
Det finns andra hopar av galaxer, bland annat den enorma Virgohopen med 250 stora galaxer och 2000 smågalaxer som ligger cirka 40 miljoner ljusår bort.
Och Virgohopen och vår galaxhop ligger i sin tur i en enormt mycket större superhop, en hop av våra galaxhopar.
Och den här lokala supergruppen, även där är vi i utkanten.
Men det mest märkliga är att dessa superhopar, inte jämt fördelade universum, det finns enorma bubblor där galaxerna ligger så att säga längs med väggarna.
Enorma hålrum som är hundra tals miljoner ljusår tvärs över där det inte finns några galaxer.
Och väggar där galaxhoparna finns.
Man har sett att det finns vad man kallar den stora muren.
En minst 400 miljoner ljusår lång vägg av galaxer som bara är 15 miljoner ljusår tvärs över.
Så frågan är, hur ser universum ut på de största skalorna?
Är det jämnt fördelat eller finns det ständigt större hopar, ständigt större strukturer?
Ingen vet hur universum ser ut på de största skalorna.
Men många astronomer är väldigt intresserade att få reda på det.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Planetärt väder

Tro inte att jorden är den enda planeten i vårt solsystem som har ett eget väder. Sandstormarna på mars är ett exempel på att det går vilt till även på andra planeter.

Transkription45 repliker · 2:59

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

väder på andra planeter.
I solsystemet finns det faktiskt förvånansvärt mycket väder.
När man tänker på månar så tänker man kanske på månen
och den saknar ju atmosfär.
Och det gäller även många av de andra mindre månarna
och även småplaneter som Mercurius.
Men det finns atmosfärer som har synnerligen rejält väder.
Venus till exempel med sin 400-gradiga heta atmosfär
med svavelsyramoln och enormt kraftig koldioxid
och växthuseffekt har enormt snabba vindar som blåser runt.
Det är alltid mulet där så meteorologernas prognoser brukar bli enkla
men stormvindarna kan bli rejäla och svavelsyra regnen
är förmodligen ganska irriterande.
På mars däremot så har vi en tunn atmosfär
näst koldioxid med mycket svag drivhuseffekt.
Däremot så kan det bli dammstormar.
Det beror lite grann på årstiderna
men dammstormar kan täcka nästan hela planeten
och omarrangera landskapet rejält.
Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus
jätteplaneterna
de är nästan bara väder.
De har en väldigt liten solid kärna
ovanför finns det oceaner av atmosfär
som går från den tunnaste gas
till en tjockflytande vätska.
Det mesta av atmosfären består av väte och helium med inblandning av organiska ämnen.
Uranus och Neptunus har något mer metan medan Jupiter får sin färg till stor del på grund av komplexa organiska ämnen och en del svavelförorening som ger gula och röda nyanser.
Saturnus har en tjockare småg.
den röda fläcken är kanske den mest kända orkanen i solsystemen.
En orkan som har vandrat runt på Jupiter i nästan 100 år vid det här laget.
Den röda fläcken drivs av den snabba rotationen som Jupiter har.
Ett varv på bara tio timmar.
på samma sätt som att orkaner på jorden drivs av värme underifrån vilket Jupiter producerar genom att det kan dra ihop sig.
Och de luftrörelser som uppstår på grund av att korioliskrafterna drar i atmosfären.
Det är nämligen så att när luft strömmar norr eller söderut så dras den åt sidan och detta leder till virvelrörelser.
Det är en ganska kraftig effekt på jorden och mycket kraftigare på Jupiter.
Medan Uranus är en ganska tråkig planet, långt ute och ganska lite energi i atmosfären,
så visar det att Neptunus som ligger ännu längre ut är så kall att vindhastigheterna ökar.
Så det finns häpnadsväckande mycket fart även om isiga ytterdelar av solsystemet.
Fast kanske märkligast är nog Saturnusmånen Titan.
Titan har en atmosfär av kväve och kolväten.
Och den har en smoggig metanmål.
Och på ytan så regnar det etan som kan bilda märkliga isiga hav.
Så förutom jorden är det kanske en av månarna som har det mest intressanta vädret i solsystemet.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Planeten Pluto

Pluto ligger oftast längst bort i solsystemet och är en mycket liten planet. På grund av planetens konstiga bana ligger Neptunus ibland närmare solen. Det finns inte mycket hopp att hitta liv på Pluto dock.

Transkription26 repliker · 2:27

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Pluto. Pluto är den yttersta planeten, åtminstone den mesta delen av tiden.
Den upptäcktes 1930 av Clyde Tombow som hade letat efter en stor planet utanför Neptunus bana sedan en ganska lång tid.
Man hade nämligen upptäckt att det fanns störningar om yttre planeternas banor och man trodde att de berodde på att det fanns en stor planet där ute i mörkret.
Idag vet man att Pluto är på tok för liten för att kunna åstadkomma det här och man tror att det mest berodde på mätfel samt att man idag vet att solen är lite mer tillplattad än man trodde då.
Pluto väger faktiskt bara 2,3 promille av jorden.
Detta har man bestämt genom att mäta hur lång tid det tar för månen Karon att rotera ett varv runt planeten.
Och Karon väger bara en elftedel av Pluto.
Det här är i och för sig fortfarande ett ganska likartat förhållande.
Man kan nästan säga att Pluto är en dubbelplanet, ungefär som att jorden och månen utgör det.
De kretsar runt varandra där ute i de yttersta delarna av solsystemet, men gör ett varv på ungefär 6 dygn.
Det verkar som om Pluto och Karon alltid vänder samma sida mot varandra.
Pluto har en mycket, mycket tunn atmosfär av metan.
Åtminstone ibland.
För den går en ganska elliptisk bana där den gör ett varv på 248 år.
Och när den kommer som närmast solen så är den 29 gånger så långt ifrån solen som jorden är.
Då hettas ytan upp, metan avdunst och man får en tunn dimma av metan.
Men gradvis så vandrar den utåt i sin bana och när den som längst bort är den nästan 50 gånger så långt ifrån solen som jorden är.
Och då fryser metanet och atmosfären singlar ner sakta på marken.
Marken verkar bestå just av frysen metan med fläckar av mörkare kolväten.
Och genom den här elliptiska banan så är Pluto faktiskt inte den yttersta planeten hela tiden.
Den kommer nämligen innanför Neptunus ibland.
Den är inte speciellt stor.
Den är bara 1150 kilometer i radia.
Så att många har ifrågasatt om den kan kallas planet.
Den internationella astronomiska unionen har dock bestämt att fortsätta kalla den för planet.
Även om man idag vet att det finns en hel del liknande himlakroppar där ute i de yttersta delarna av solsystemet.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Planeten Venus

Man trodde från början att planeten Venus i vårt solsystemet var den planet som liknade jorden mest. Det är dock inte sant på grund av många skäl.

Transkription46 repliker · 3:10

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Venus. Venus är den andra planeten ifrån solen och många har sagt att det är jordens syster.
Den är ungefär lika stor, 12 000 kilometer i diameter och har en ganska likartad massa.
Och kemiskt sett verkar också innehållet överensstämma.
Men det är ungefär där likheterna slutar.
De flesta människor har sett Venus ett par gånger.
Man brukar kalla den för aftonskärnan eller morgonskärnan.
Och anledningen till att den syns så tydligt är att den är täckt av moln.
Och dessa moln reflekterar solljuset väldigt kraftigt.
Man har naturligtvis alltid undrat vad som fanns under dessa moln.
Och därför har man tidigare antagit att det måste vara träskland.
Man skrev science fiction romaner om dinosaurier som vandrar runt i de venusianska djunglarna av träsken.
Men idag vet vi att sanningen är betydligt annorlundare.
Venus är kanske inte någon vidare trevlig planet, men den är mycket märklig.
Till att börja med så har den ett väldigt långsamt dygn.
Venusdygnet är 243 jorddagar långt.
Och det är mer än Venus år.
Det här var svårt att avgöra från början eftersom man inte kunde se planetytan.
Man såg bara molntopparna.
Men man utnyttjade radar för att mäta ifrån jorden.
Dessutom visade det sig att Venus är på ett lustigt sätt synkroniserad med jorden.
Den vänder alltid samma sida till när jorden och Venus står som närmast.
Kanske beror det på någon sorts gravitationsresonans mellan planeterna.
Man vet inte riktigt om det är av det skälet eller av en slump.
I vilket fall som helst.
Venus närmare natur fick man reda på först på 70-talet då de sovjetiska venerasonderna landade på planetytan.
De upptäckte att Venus är en mycket torr värld.
Den har en atmosfär där trycket vid markytan är 90 gånger jorda atmosfären.
Det motsvarar trycket en kilometer ner i havet.
Atmosfären består till störst i den här koldioxid som är en växthusgas.
Och eftersom den håller kvar mycket av värmen ifrån solen så blir Venus hetare än Merkurius.
Det är faktiskt över 460 grader på markytan.
Vilket naturligtvis gör att alla tankar om liv och träsk med dinosaurier blir omöjliga.
Dessutom uppe i molnen så pågår svavelsyra regn.
Men syran hinner avdunst när den kommer ner på marken.
Dessutom råder enormt starka vindar.
Över 350 km i timmen i de övre lagren.
Så som en helhet kan man säga att Venus är ingen vidare gästvänlig planet.
Landytan är ganska plan.
Det finns ett fåtal högplatoer.
Ishtar och Afroditer terrar.
Men det mesta är plana slätter.
Många med rester av vulkanutbrott på sig.
Men väldigt få kraterar.
Man tror att för ungefär 800 miljoner år sedan hände någonting med Venus yta som tog och smälte den.
Det kanske är någonting som återkommer på denna hemlighetsfulla planet.
Jordens kanske lite bråkiga men mycket brajta syster.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Månen

Vår närmaste himlakropp började sin existens med en våldsam kollision. Romantiska par tittar upp mot denna stenklump och förundras över hur den kommer dit. Vi vet!

Transkription36 repliker · 3:17

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Månen. Månen är Jordens enda naturliga satellit.
Eller man kanske skulle säga att månen och jorden är tillsammans en dubbelplanet.
För de är ett tämligen likartat par.
Det är nämligen så att de flesta månar i solsiktet är mycket mindre än den planet de kretsar runt.
Medan månen är en rejäl himlakropp.
Den kretsar ungefär en ljussekund, det vill säga 300 000 km från jorden.
Och man misstänker att den ursprungligen kom till genom att en rejält stor asteroid eller liten planet för mycket, mycket länge sedan kolliderade med jorden.
Resultatet var en enorm detonation.
De rester av båda kastades ut i rymden.
Och för ett tag så hade den vid den tiden smälta jorden, det här var i början av solsystemets historia, en ring som sakta samlade ihop sig till månen.
Detta kan förklara varför månen saknar många av de tyngre metaller som bygger upp jordens kärna.
Överhuvudtaget är månen geologiskt sett ganska inaktiv.
Det finns inte så mycket smält material i den.
Däremot kan man se på ytan att det finns gott om kratrar som har inträffat som beror på att asteroider och meteorer under lång tid har slagit ner på den.
Och eftersom den är för liten för att ha en skyddande atmosfär så blir det rejäla märken.
Dessutom ser man fläckar på månen när man tittar på den från jorden.
Och det beror på lavaflöden.
Tidigare trodde man att det här var hav och kallade dem därför för Maria.
Det är latin för hav.
Och de andra områdena högländer.
Det har visat sig då att högländerna är mycket äldre än Maria.
Och förmodligen stack upp ovanför de lava hav som inträffade då månen träffas av en stor annan asteroid under sin tidiga tillblivelse.
Överhuvudtaget så är månen ett intressant provkarta på allt vad som har hänt under det tidiga solsystemet.
Och man misstänker att man kan få fram många intressanta gaser och lättflykta ämnen som har fastnat i månytan just från solvinden.
En annan faktor med månen som man kanske inte tänker på är att den alltid vänder samma sida mot jorden.
Och det beror på att jorden och månens dragningskraft drar ut varandra en smulat i äggform.
Och det gör ju att en vridning kräver att man deformerar en otrolig massa sten.
Och detta i sin tur gör att energi sakta övergår till värme.
Effekten är kraftigare på månen än på jorden och har därför låst månen så att den alltid visar samma sida mot jorden.
Men den påverkar även jorden och vårt dygn blir sakta, sakta, sakta längre.
Ännu med några millisekunder per århundrade.
Den här energin överförs till månens rotation runt jorden så att månen glider iväg några centimeter per århundrade.
Så i det långa loppet så skulle jorden till sist vända samma sida mot månen och månen ligga mycket längre ut.
Men här kommer solen in och leder till att det blir ett komplicerat samspel.
Så exakt hur långt dygnet blir och hur morgontrött man blir på måndagarna det är om några miljarder år.
Det vet man inte.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Merkurius

I vår serie om vårt solsystems planeter, ger vi dig här Merkurius, den snabba planeten. Närmast solen, far den runt solen på 88 jorddagar. Vad de flesta inte känner till, är att den hjälpt till att bevisa en av Einsteins teorier.

Transkription32 repliker · 3:36

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Merkurius är den innersta av solsystemets planeter och det är också det näst minsta.
Men trots det har den varit känd sedan urminnestider. Eftersom den ligger så nära solen så är den alltid intensivt solbelyst vilket gör att den syns ganska klart på natthimlen väldigt tidigt på kvällen eller tidigt på morgonen.
Eftersom den rör sig snabbt så har man döpt den efter Merkurius, gudarnas bevingade budbärare som var tänkt att ha skor med vingar på som gjorde att han kunde flyga över världen med meddelanden.
Den är 2440 km i radius och det gör att den blir mindre än åtskilliga månader i solsystemet, åtminstone Ganymedes och Titan.
Dessutom så ligger den så nära solen att man kan förväntas att solens dragningskraft påverkar dess rotation mycket.
Det är ju nämligen så att månen alltid vänder samma sida mot jorden och då kan man förväntas att samma krafter leder till att Merkurius alltid vänder samma sida mot solen.
Det trodde man också fram till 60-talet då man upptäckte tack vare radarobservation att det inte riktigt stämmer.
Det visar sig nämligen det att Merkurius roterar på ett sätt som hänger samman i dess årslängd.
Den tar sig runt solen på 88 dagar, jorddagarsätt.
Men dess dygn, alltså den tid det tar för solen att gå upp och gå ner sett från markytan, är dubbelt så långt som året.
Det visar sig att den hinner alltså göra tre varv kring sin axel när den roterar ett varv kring solen.
Man kan rita upp det på ett papper och försöka se hur det hänger ihop.
Så att tankarna på att den hade en kall baksida och en varm framsida som en sorts förevigt upphettad och kyld bakelse stämmer inte.
Men däremot är det en stor temperaturskildan mellan framsidan och baksidan.
Framsidan ligger rakt under solens obarmhärtiga strålar och utsätts direkt för solvinden.
Den blir omkring 430 grader varm.
Baksidan har inget som helst skydd mot rymdens kyla utan strålar bort sin värme.
Och vid midnatt så att säga så är den minus 170 grader.
Naturligtvis, om en planet saknar atmosfär, vilket Merkurius har förlorat för länge sedan på grund av solvinden,
så drabbas den lätt av meteorer.
Och Merkurius yta är också ett landskap fullt med kratrar och klyftor.
Den största är kalorisbassängen.
Det var ett enormt nedslag för ungefär 4 miljarder år sedan, ungefär samtidigt som livet uppkom på jorden.
Det finns många andra kratrar på Merkurius yta och man har döpt dem efter konstnärer.
Därför är det allt ifrån kratern Bach över till kratern Strindberg.
Det intressanta är också det att Merkurius är en ganska tät planet.
Den har en järnkärna och ett förvånansvärt starkt magnetfält.
Men dess största bidrag till vetenskapen var kanske det att den hjälpte till att verifiera att Einsteins allmänna relativitetsteori stände.
Det visar sig nämligen det att den går i en något elliptisk bana och denna bana sakta vrider sig kring solen.
Detta kan förklaras med utgångspunkt från Newtons mekanik, men den vred sig lite för mycket.
Einstein ställde upp ekvationer som visar att om hans teori stände skulle den vrida sig lite extra.
Och det visar sig också att den här extra precisionen som man säger stämde in perfekt på mätdata.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Nebulosor

De ser otroliga ut när man ser dem på bild : Stora moln med stjärnor och stoft i. Men frågan är vad de egentligen är och hur stjärnor i dem uppstår.

Transkription37 repliker · 3:17

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Nejblosor. Man kan tro att rymden är totalt tom, att den är ett perfekt vakuum, men det är inte sant.
Stjärnor är ju trots allt bollar av gas som håller samman sin gravitation.
Och den gravitationen räcker inte alltid för att hålla kvar den heta gasen.
Vi har till exempel solvinden som blåser iväg partiklar ut i rymden.
Men ute i rymden finns det också gasmoln och det är där stjärnorna bildas.
Så om man tittar sig omkring en galax så finner man att sikten är skymd åt många håll.
De första nebuloser man verkligen började lägga märke till var de så kallade planetära nebuloserna.
För man såg små ringar som såg ut som planeter.
Men vid närmare kontroll visade sig att det var gasmoln som omgav en central stjärna.
Oftast en ganska gammal och het stjärna.
Det visar sig nämligen att när en stjärna börjar bli äldre så blir den mer och mer instabil.
Solvinden ökar och delar av stjärnas ytterhölje blåser iväg och bildar ett gaskal som expanderar.
Vad som finns kvar är en hetare, mindre stjärna vars strålning hettar upp någon kringliggande gas som rörs ut ännu mer och ofta antar fantastiska färger.
Alla planetära nebuloser ser dock inte ut som den ringformiga nebulosan i lyran som man ofta ser på foton.
Utan de kan se ut på många andra sätt.
En del är asymmetriska, en del ser ut som timglas.
Men det interstellära mediet är de gasmoln som finns där mellan stjärnorna normalt.
Det får sin näring inte bara från solvindor och nebulosor utan också från de moln som redan fanns där tidigare.
I allmänhet är tätheten ganska låg, 10-20 atomer per kubikmeter.
Men ibland får man molekylära komplex, då kan det bli upp till 100 000 atomer per kubikmeter.
Återigen, detta är otroligt lite, det är mindre än det bästa vakuum man kan framställa på jorden.
Men eftersom det rör sig om så enorma avstånd så fyller de rymden med enorm massa gas.
Den här gasen hettas upp utav stjärnor i närheten.
Är den långt ifrån stjärnorna syns den inte speciellt mycket och kan bara upptäckas med radioteleskop eller infranstrålning.
Men stjärnor kan lysa upp den och dessutom hettas upp den så att den börjar avge ett eget ljus.
Och det är på det sättet man kan se praktfulla nebuloser som till exempel orionebulosen.
I dessa nebuloser bildas också förtätningar av gas.
Där kall gas börjar dra sig samman.
Då tätnar den gravitationen samman ännu mer och till sist faller den sönder i globuler, så kallade bokglobuler.
De här globulerna tätnar och blir efterhand stjärnor.
När stjärnorna blåsar upp och funktionsprocesser börjar inom dem så kommer deras strålen börja driva iväg omkringliggande gas
och lysa upp den.
Så man kan ibland se hur det uppstått hål i nebuloser där heta stjärnor håller på att blåsa bort dem.
Till exempel i den berömda rosettnebulosan.
Förmodligen är det så att det mesta organiska materialet som finns på jorden kommer från nebuloser ursprungligen.
När solsystemet bildades och solen fick den mesta materien så blev det lite grann kvar över och det förtätades till planeterna.
Och lyckligtvis blev det en del över som hamnar på jorden och idag utgör vår biosfär.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Rymdfarkoster i omloppsbana

Om man ska tro det flesta Science-fictionförfattarna borde vi vid det här laget ha etablerat rymdkolonier på mars och gruvdrift på månen. Varför stämmer inte detta? Vilka problem råkar man ut för när man ska lämna jordens atmosfär?

Transkription156 repliker · 9:34

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hörru du Anders, enligt väldigt många science fiction berättelser bör vi vid det här laget ha kolonier på månen och på mars och ha ett antal forskningschepp ute vid Jupiter.
Fast det blev ju inte riktigt så.
Varför inte?
Ett problem var ju det att man fick en massa hopp av Apollo-projektet men det var ju egentligen ett skrytbygge alla kalla kriget.
Det var ju inte seriös rymdkolonisering.
Och det finns ju ett allvarligare problem och det är att det är så himla dyrt att skicka upp saker i rymden.
Men varför är det det? Det är väl inte så långt ut?
Nej, det är en timmas bilfärd fast rakt upp.
Ja, det kan ju i och för sig bli lite knepigt. Men så dyrt borde väl det inte bli, eller?
Problemet är ju det att om du ska lyfta någonting till omloppsbana så måste du ge den tillräckligt hög hastighet.
Och framförallt så måste du lyfta upp jordens gravitationsbrunn.
Ja.
Och för att göra det här lyftet så krävs det ju också att du har ganska mycket bränsle.
Och det väger ju en del.
Och då blir det ännu mer att lyfta.
Mm.
Så att resultatet är att en ordinär raket, väldigt lite av den är nytt och last.
Resten är bränsle.
Men är inte det ett väldigt slöseri? Borde det inte gå att hitta ett lättare sätt att ta sig upp?
Jo, man kan ju hoppas det. För problemet är ju också det att när man förbränner allt det här bränslet får man stora, tunga, tomma bränsletankar.
Och de har man ingen riktig nytta av när man är där uppe. De bara sinkar en.
Just det. Så att vanligtvis så använder man ju flerstegsraketer.
Och det innebär att man kastar iväg de tomma bränsletankarna efterhand.
Så man har en raket i flera steg.
Det är väl väldigt slöseri med hela egentligen.
Oh ja. Det är ju enorma mängder metall som bara går åt ingenting.
Så att man kunde ju tänka sig att man vill ha en återanvändningsbart tanksystem till exempel.
Det vore ju rätt nyttigt egentligen.
Rymdskytten är ju ett försök åt det hållet.
Ja, men du säger ett försök. Har du några brister?
Ja, problemet är ju det att när man ser att en rymdskytte startar så är det en flygplansliknande huvudkroppen.
Och sen är det ett par stora bränsletankar.
Och vad händer med dem?
Just det. De kraschar sedermera in i atmosfären och brinner upp.
Så vi har en del som fortfarande kontrolleras och kan återanvändas.
Men den största delen är fortfarande en sorts ny trestegsraket som brinner upp.
Just det. Och där har man ju problemet att den här flygplansliknande skytten, den är inte speciellt stor egentligen.
Så att du kan inte transportera en stor last med den.
Nej.
Men den är ändå så pass stor att det går åt väldigt mycket energi för att lyfta upp den i områdsplanen.
Så man bränner ner mängder av energi på att lyfta upp någonting som inte alls kan ta med sig särskilt mycket?
Det kan ju ta med sig en hel del. Det funkar ju för många satelliter.
Men vill man ha verklig lönsamhet så är det fortfarande fransmännen raketuppskötningar i Sydamerika som fungerar bäst.
Vad är det som utmärker dem?
Det är löpande bandprincipen. Det blir ju billigare att skicka iväg raketer om man gör många.
Jaja. Så de massproducerar raketerna för att ta ner på kostnaderna?
Det kan man säga. Men den verkliga kostnadspressen skulle ju vara om man kunde göra raketer eller andra farkost.
Man kunde återanvända mycket mer.
Till exempel kunde man ju vänta sig att skjuta upp saker från flygplan som redan är högt uppe.
Ja. Då har man fått en del av den här skjutsen man behöver.
Och behöver inte dumpa så mycket tankar.
Dessutom så kan man ju eventuellt återanvända tankar och liknande.
Man skulle ju kunna istället för att starta från ett flygplan ha att tanksystemet kan flyga självt.
Det är vissa som har funderat då på att göra att det kan landa.
Och då kan man återfylla det och använda det till en till uppskötning.
Det blir då dyrare tankar än för de traditionella raketer.
Men å andra sidan genom att de kan återanvändas så kommer ju högre priset att slås ut på fler flygningar.
Och det finns stor sannolikhet att det blir billigare i längden.
Förmodligen ja. Vissa säger ju då att med det här skulle man kunna minska priset till en tiondel.
Så att det bara blir 2000 dollar per kilo istället för 20 000 dollar per kilo som man skickar upp på ondåsbanan.
Fortfarande mer än vanlig svensk som har råd att betala för en semester.
Men klart mindre i alla fall.
Jo det är onekligen början.
Och sen kan man ju fråga sig hur stora last är det man först och främst vill skicka upp?
Turister kanske inte är den viktigaste prioriteten.
Nej.
Men vad är det man behöver det till då?
Satelliter håller ju på att bli oerhört viktiga nu för tiden.
Ja.
Och där har vi ju satellitmobiltelefoni och liknande.
Men man hittar ju fler och fler tillämpningar.
Och ju billigare det blir med rymdfart desto fler tillämpningar kan man ju göra kostnadseffektivt.
Man börjar bli bra med väldigt små satelliter.
Trots att en satellit står som en läskig burk.
Den kan ju också göra mycket jobb som tidigare skulle kräva flera ton.
En annan möjlighet är naturligtvis att försöka minska mängden bränsle man måste släppa med sig.
Till exempel att använda syre i atmosfären under uppvärlden.
Då slipper man ju ta med sig det.
Mm.
Fast man måste ju fortfarande ha raketbränsle.
Hur stor del utgör syret?
Det borde vara rätt så stor del man kan spara in på det sättet.
Förmodligen.
Men i en vanlig raket så har man ju då flytande syre.
Så man får ganska mycket syre med en liten volym.
Det blir lite svårare under start.
Men det här pågår ju mycket forskning och det finns prototyper för.
Livet blir dock mycket enklare när man väl har kommit upp ovanför atmosfären ute i områdsbana.
Hur kan man då driva fram en raket?
När man är där uppe?
Ja dels finns ju då de här vanliga metoderna.
Att använda fast eller flytande bränsle.
Men då behöver man ju ta med sig det upp.
Ja.
Finns det inga metoder där det är mycket lite eller allra helst ingenting man tar med sig där nere ifrån?
Eftersom liftet är så svårt.
Mm.
En metod är ju jondrift.
Man använder exenon.
Att accelerera den i ett elektriskt fält.
Och därigenom kan man få så kallad jondrift.
Så man sprutar praktiskt taget ut joner istället för förångad gas?
Mm.
Finessen är det att det är inte mycket joner.
Men man kan ge dem väldigt väldigt höga hastigheter.
Så att accelerationen blir kanske inte så stark.
Men man kan ha den påslagen under lång tid och man kan driva det på ren elektricitet.
Och sedan går det enligt principen många veckar små.
Exakt.
Ännu enklare skulle ju vara solsegel.
Vad innebär det?
Hur fungerar det?
Man utnyttjar helt enkelt att solljuset från solen utövar ett tryck.
Ett strålningstryck.
Så tar man en tillräckligt tunn metall eller plastfilm och breder ut den.
Så kan man alltså åka på solvinden.
Finns det ingen risk att den här plastfilmen är så tung att den upphäver den kräften man får från solen?
Man kan räkna på det här och visa sig att det går ganska bra om den är tillräckligt tunn.
Den måste vara tunn och väldigt stort.
Men det är fullt genomförbart.
Sen så finns det ju en annan möjlighet också.
Det är att använda vatten.
Jaha. Hur gör man det då?
Jo, för att accelerera i rymden så måste man helt enkelt spruta ut någon sorts ämne bakåt.
En reaktionsmassa.
Ja.
Men det spelar ingen roll vad det är.
Bara rör en hastighet bakåt.
Jaha.
Det är ju raketprincipen.
Så tar man vatten och förångar det så får man en alldeles utmärkt motor.
Det krävs ju då energi för att förånga det.
Men det finns ju gott om solenergi och det har ju diskuterats om man skulle kunna använda kärnkraft också för det.
Orion bygger väl på det?
Ja, det är lite annorlunda.
Orion var ju ett av 50-tals riktiga kärnkraftsdrömmar.
Idén är att man använder en kärnexplosion för att pressa fram raketer.
Man har en väldigt stark bottenplatta. Det tog ner en liten kärnladdning bakom den.
Detta pressar fram den och sen så stoppas en ny laddning ut och pressar fram den.
Det låter totalt vansinnigt.
Men det visar sig att prototyper fungerade och på pappret verkade det vara en vettig och med en synnerligen dyr konstruktion.
Borde ju rätt god acceleration.
Oja, och det visar sig att det skulle nog fungera bra.
Det skulle inte ha några som helst problem att ta enormt stora laster ut i rymden.
Men som man lätt inser, folk skulle nog klaga en hel del på kärnexplosionerna.
Så det är kanske vettigare att använda solenergi i rymden.
Det finns ju oerhört mycket av den.
Jo, och sedan innebär ju det att man kan driva ett rymdskepp med enbart vatten.
Ja, fast där har man ju ett problem. Vattnet. Varifrån tar man det?
Komete består ju av is, till stor del.
För här har man ju problemet att hämta upp vatten från markytan.
Det är jobbigt, vatten är tungt. Ett kilo per liter.
Men skulle man kunna på något annat sätt hämta en komet eller isastroid så kan man hämta vatten därifrån.
Och då har man hur mycket bränsle som helst.
Helt enkelt ställa sig med sin lilla rymdskyttel och vänta in Hallys nästa passage för att tanka.
Just det. Så vatten kanske är det bästa bränslet, åtminstone i rymden.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.