Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Att finna jordlika planeter

För att kanske hitta utomjordiskt liv eller kanske tillochmed en ny hemstad för mänskligheten, söker man efter jordlika planeter. Men vad är det egentligen som krävs för att en planet ska kunna bära liv?

Transkription34 repliker · 3:15

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det finns många stjärnor i Vintergatan, men vad kan man vänta sig att hitta planeter som liknar jorden där det skulle kunna finnas liv av vår typ?
I grund och botten handlar det om att hitta en planet som ligger på rätt avstånd från rätt sorts stjärna och har rätt storlek.
När planeter bildas ackumulerar de stoff, asteroider och annat skräp och växer till sig.
Efterhand börjar de också ackumulera gas som bildar en atmosfär.
Om det som startar är för litet, av till exempel samma storlek som månen, kommer det ha svårt att hålla kvar atmosfären.
Dens gravitation är så pass liten och de ytterlagen av atmosfären blåser ut i rymden.
Är det däremot en mycket stor kärna så ansammlas det mycket atmosfär, vilket gör att den totala massan blir större, vilket gör att den kan ackumulera ännu mer atmosfär.
Vilket gör att den blir större och större och vi får i stället en gasjätte som Jupiter eller Saturnus i vårt solsystem.
Alldeles för massiv och tät för att kunna likna jorden.
Det måste alltså ha en rätt storlek och rätt täthet.
Men dessutom måste avståndet från solen vara lagom.
Energinflödet på en planet hamnade snabbt i en balans med att den mängd energi som strålar in från solen motsvarar den mängd energi som strålas ut i rymden som värme.
Den här balansen avgörs av albedot, hur mörk planeten är.
En planet med ett lågt albedo är mörkare och kommer därför att få en högre temperatur.
Medan en planet med högt albedo är vit och reflekterar mer.
Det gör att den blir svalare.
Is är mycket ljus.
Man skulle kunna tänka sig att en planet som har mycket is där de strålar bort mer värme vilket gör att den blir kallare.
Mer vatten fryser till vilket gör att den blir ännu kallare och till sist fryser hela planeten till.
Albedoxiden gör dock att en planet som ligger nära solen blir mycket varm vilket gör att vattenånga avdunstar från haven vilket i sin tur fungerar som en växthusgas vilket gör en varmare, mer vattenånga avdunstar.
Fortsätter det här så får vi en växthuseffekt som gör planeten hetare och hetare och till sist går temperaturen över 100 grader och haven avdunstar.
Och vi får någonting liknande Venus.
Precis lika obeboligt.
Om man tar hänsyn till det här så visar det sig att för närvarande vid solen så kan en jordlik planet bara existera i intervallet mellan 0,84 gånger jordens nuvarande avstånd till solen upp till 1,77.
Både Mars och Venus ligger utanför.
Med tiden så blir den här zonen smalare och smalare.
Jorden ligger redan idag ganska nära innerkanten och det blir problematiskt genom att solens ljusstyrka ökar över tiden.
Samtidigt ska vi vara glada över att solen är en ganska modest stjärna.
Större stjärnor brinner ut snabbare vilket gör att det inte skulle hinnas bildas liv.
En stjärna med två gånger solens massa är alldeles för massiv för att livet ska kunna bildas.
Medan däremot små stjärnor visserligen håller sig länge men planeten måste kretsa mycket nära för att få samma värme.
Vilket gör att de tenderar att bromsa upp sin rotation vilket gör att de till sist bara skulle vända samma sida åt solen.
Kanske skulle liv kunna existera i en skymningszon runt om planeten medan på dagsidan det skulle vara ständig dag och öken och på nattsidan is i kyla.
Kort sagt, det är ganska mycket som ska till för att det ska bli en jordlik planet.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Planeten Pluto

Planeten Pluto är inte särskilt stor. Faktum är att den är mer av en stor måne. Det var en ren slump att den upptäcktes.

Transkription34 repliker · 3:34

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Pluto. Pluto är den oftast avlägsnaste planeten från solen och den minsta av de planeterna som finns i solsystemet.
Den är faktiskt mindre än sju månar. Våran måne, Io, Europa, Ganymedes, Callisto, Titan och Triton.
Och det är lite slump också att den hittades. Den hittades 1930 av en rent misstag.
Man hade gjort beräkningar av omloppsbanorna av Neptunus och Uranus och funnit att de verkade störda som av en planet utanför.
Och eftersom man hade hittat Neptunus på det sättet så började man söka.
Och Clyde Tombow vid Lowell Observatory i Arizona hittade den till sist.
Han studerade några fotoplåtar som tagits vid olika tillfällen och fann att en ljuspunkt hade flyttats emellan dem.
I ungefär den delen av himlen där man förväntade sig att den mystiska planet X skulle finnas.
Senare visade det sig att massan av Neptunus var helt enkelt felbedömd.
Och justerar man det till de moderna värdena så visar beräkningar inget tecken på en planet där ute.
Men Clyde Tombow fick i varje fall chansen att döpa en ny planet.
Och han döpte den efter den romerska guden för underjorden.
Kanske också för att initialerna blev Perceval Lowell, grundaren av observatoriet.
Det visade sig 1978 att Pluto också har en måna.
Jim Christie som upptäckte den kallar den för Karon efter färgkaren som förde de döda till dödsriket i den grekiska mytologin.
Den upptäcktes vid ett lyckligt tillfälle.
För banans plan låg nästan rakt riktat mot jorden.
Vilket gjorde att Karon under en tid skymde Pluto varje gång den passerade framför.
Genom att mäta ljusstyrkan vid olika tillfällen och sedan räkna baklänges kunde man därför göra en grov karta av hur Karon och Pluto såg ut vid ytan.
Och det visar sig också att Pluto har en märklig yta med mycket ljusa och mycket mörka områden.
Man tror att de ljusa områdena är is och de mörka är kanske organiska föreningar.
Temperaturen varierar mellan minus 235 och minus 210 grader beroende på var den befinner sig i sin bana.
Förmodligen består den till 70% av sten och 30% av is.
En is som ibland har både vatten, frusen kväve, metan, kolmonoxid och andra föreningar.
Runt finns en ytterst tunn atmosfär av kväve som förmodligen bara existerar när Pluto är som närmast solen.
Det är nämligen så att Plutos bana är tämligen excentrisk.
Under vissa perioder går det närmare solen än Neptunus vilket gör att man inte alltid kan kalla den för den yttersta planeten.
Och under andra perioder långt ut.
Områdsbanan är faktiskt också riktad åt andra hållet och högt vinklat över solsystemets plan.
Många trodde tidigare att det här berodde på att Pluto kanske var en förrymd måne från Neptunus.
Och framförallt misstänkte man med tanke på att dess områdsbana att den gör tre varv varje gång Neptunus gör två varv skulle tyda på det här.
Nu har man snarast kommit fram till att Pluto är bara den största utav en mängd objekt som driver i solsystemets utmarker.
Och det är snarare så att Neptunusmånen Triton är Jupiters syster som har fångats in av planeten snarast än att Pluto har rymt.
Det är en avlägsen, hemlisfull men förmodligen ganska tråkig värld.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Universums färg

Vad har universum för färg? Ja, svart låter väl som det bästa svaret. Men förutom det, så är det faktiskt mest turkost. Anledningen har att göra med att vi lever i ett ungt universum.

Transkription51 repliker · 3:15

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vilken färg har universum?
Universum är naturligtvis mest svart, vilket beror på att det är glest mellan stjärnorna.
Och eftersom universum bara är 15 miljarder år gammalt har ljuset inte kommit så långt.
Hade universum varit oändligt gammalt så hade faktiskt himlen varit bländande ljus.
För åt vilket håll man än hade tittat hade det funnits någon stjärna.
Låt vara triljarder ljusår och avlägsen.
Men eftersom universum är ungt och expanderar så är naturligtvis bakgrundsfären svart.
Men hur är det med resten av universum?
Det visar sig att den lysande delen är faktiskt turkos.
Enligt Ivar Baldry och Carl Gleiserrock.
Vid John Hoppins University i Baltimore.
De har nämligen kombinerat ljus från 200 000 galaxer inom 2 miljarder ljus från jorden.
Och fått fram ett spektrum som är så att säga medelbelysningen i universum.
Det visar sig att ljusets spektrum hade mest energi i den blå delen.
Och det här beror på unga ljusstarka blåvita stjärnor.
Som har bildats relativt nyligen och håller på att förbränna väte till helium.
Den rödare delen av spektrumen.
Där det också finns en viss topp.
Där finns det gamla röda stjärnor.
Som nu har bränt ut det mesta av sitt väte.
Och håller på att förbränna tyngre grunden.
Och vuxit upp till röda jättar.
Man kan säga att det här spektrumet är ett sorts fingeravtryck.
Utav vilka generationer stjärnor som finns.
För en människa så ser det här spektrumet ut.
Ungefär som en blekturkosnyans.
Kanske med en liten lätt dragning till aquamarin.
Det här är väldigt användbart för astronomerna.
När man vill studera hur stjärnor bildas och universumhistoria.
Man observerar hur universum ser ut.
Ställer upp modeller när stjärnor bildas.
Och sedan kan man testa teorier om det.
Till exempel var en tidigare dominant teori.
Att mängden stjärnor bildades ganska långsamt.
I början av universumshistoria.
Efter ungefär 6 miljarder år.
Så började det blåsa upp många stjärnor.
Och gradvis har bildningen av nya stjärnor minskat.
Om det här stämde.
Så borde vi i så fall se ett rödare spektrum.
På grund av att det borde finnas flera av de gamla röda stjärnorna.
Men det verkar inte stämma med data.
Istället verkar det som Glazebrocks spektrum pekar på att det bildas betydligt fler stjärnor i det väldigt unga universum.
Som nu helt har hunnits lockna ut.
Och vi alltså en gång tidigare hade ett mer blåaktigt universum.
Medan vi nu går mot ett allt mer grönt.
En blandning mellan blått och rött.
I en avlägg sen framtid kommer naturligtvis bakgrundsfärgen fortfarande vara svart.
Men däremot vi kommer ha en mer röd-orange ton på galaxerna.
Kort sagt, universum ändrar färg.
Tack till elever och personal vid Säkerhetssäkerheten.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Koronan

Som en gloria runt solen, ligger den superheta ytan som kallas koronan. I den hittar man materien i ett mycket annorlunda tillstånd.

Transkription20 repliker · 2:07

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Coronan. Under en solförmörkelse syns en ring av ljus runt solen. Detta är coronan, solens yttre atmosfär.
Ringen som strålar utåt som en oregelbundning gloria har intresserat forskare under en lång tid.
När coronan först iakttogs så trodde astronomer att den var uppbyggd av koronium, ett särskilt grundämne.
Detta på grund av att de vådlängder som coronan gav ifrån sig inte överensstämde med något tidigare iakttaget grundämne.
Senare kom han fram till att det rördes om superheta gaser, främst väte och helium, som av den otroliga hettan tappat sina elektroner och blivit ioner.
Till och med rätt stora atomer som kol kan bli helt elektronlösa i coronan skulle det visa sig.
Hettan i coronan uppgår till runt en miljon grader och hänger samman med stora mängder strålning och energi.
Coronan uppkommer genom solens magnetfält vilket skär coronan och projicerar stora mängder energi som blir till värme.
Strålningarna är främst röntgenstrålar vilket upptäcktes, kanske förvågade förvånande, av ett röntgenteleskop.
Skälet till detta sägs vara den höga temperaturen.
Coronans form hänger samman med solfläckscykeln.
Solfläckarna är små gasutbrott som uppkommer på solens motsvarighet till yta.
Fotosfären.
Dessa påverkar sedan långsamt coronans form.
Ändringstakten syns inte under i få minuter en total solförmörkelsevarar och vi kan se corona med blått ögat.
Men de finns där.
Studiet av coronan är ett bra exempel på den astronomiska forskningen.
Men varför forskar man på något som är så långt borta från oss?
Kanske för att vi en dag kommer att resa dit och behöver veta vad vi kan förvänta oss.
Eller så kan kanske en ökad förståelse för solens olika delar öppna nya sätt att utnyttja vårt solsystems största energikälla, solen själv.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Vad kretsar runt galaxer?

Runt planeter kretsar månar, och runt stjärnor kretsar planeter. Men vad kretsar kring galaxer då?

Transkription75 repliker · 4:47

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Runt planeter så kretsar det månar. Stjärnorna har i sin tur planet som kretsar runt sig.
Men galaxer då? Har inte de någonting?
Jo, det stämmer. Runt Vintergatan kretsar både det ena och det andra.
Dels klotformiga stjärnhopar. Dels också små galaxer.
Och dessutom haloskärnor.
Och vad är då haloskärnor?
Ja, en halo inom meteorologin är när man ser en ljuscirkel runt solen.
Vilket beror på att ljuset bryts i iskristaller i atmosfären.
Men Vintergatan består av en platt skiva av stjärnor som sakta roterar kring sitt centrum.
Men runt denna skiva finns ett stort och diffust mål av stjärnor som ligger i betydligt brantare banor.
Och sakta rör sig där ute.
De har ett synligen löst förhållande till den galaktiska gravitationen då, eller?
Det kan man säga. De kretsar också på samma sätt som solen runt galaxens centrum.
Men medan solen ligger i en bana som har en liten inclination.
Den lutar inte upp speciellt mycket mot skivan.
Så de här är en kraftig inclination.
Det vill säga de gör en djupdykning in mot galaxens centrum.
Får en enormt hög hastighet.
Åker igenom skivan. Kommer ut på andra sidan.
Vänder sakta om.
Och åker tillbaka igen.
De driver runt med en väldigt lång period.
Finns det några teorier om varför det här har uppkommit?
Normaltillståndet är väl att planetersponor ser ut kanske som jordens eller längre in eller längre ut.
Ja, när det gäller solsystem så bildas det genom att gasmoln drar sig samman till stjärna.
Och en del andra delar av gasen samlar ihop sig till planeter.
Man vet ännu inte riktigt hur alla planetsystem ser ut.
Men man vet att solsystemet är en ganska plausibel form.
När galaxer bildas tror man att något liknande kan tänkas att inträffa.
Gas drar sig samman i klumpar.
Och sen bildas det stjärnor ur det här.
Men den processen tar lång tid.
Och förmodligen existerade det stjärnbildning redan innan Vintergatan var skapad.
Och detta producerar bland annat de klotformiga stjärnhoparna.
Dessutom, när Vintergatan fortfarande var halvformad så fanns det alltså stjärnor som hade berats utanför.
Och låg i olika vilda banor.
Och allt eftersom Vintergatan formades så blev de mer och mer uppbundna i Vintergatans gravitationsfält.
Just det.
Till detta kommer också att många dvärggalaxer kan slita sönder av Vintergatans gravitationsfält.
Och då kanske en del inordnar sig i Vintergatan proper.
Medan andra blir så kallade halvstjärnor eller lite mini-hop.
Det är oftast rätt osannolikt att stjärnor från en minigalax som slits sönder hamnar i Vintergatans skiva.
Det kräver ganska komplicerade inbromsningar.
Och det är svårt att bromsa en stjärna som rör sig genom rymden.
Så vad man har upptäckt när man mätt hastigheter och rörelseriktningar på halvstjärn
är olika strömmar som verkar komma från smågalaxer och stjärnhoppar
som helt enkelt har slitits sönder och dragits ut i långa strömmar av stjärnor av Vintergatan.
Det sker just nu till exempel med stora och lilla machuljanska molnen som kretsar kring Vintergatan.
De tappar stjärnor som verkar hamna ut i halorna.
Ja, alltså då Vintergatans halor.
Ja, de har förmodligen sina egna halostjärnor även om man vet mycket lite om dem.
Så halostjärnorna runt Vintergatan är blandade av dels väldigt gamla stjärnor.
Vilket man kan märka genom att de innehåller väldigt lite metall.
De bildades för så länge sedan att det inte hade hunnit bildas metall i andra stjärnor.
Så de är ganska rena av väte och helium.
Och dels relativt unga stjärnor som har kommit ifrån dvärgalaxer.
Och ett par enstaka som har slungats ut ur Vintergatan.
Vintergatan.
Jaha, men det finns väl ingen risk att jorden slungas ut ur Vintergatan.
Nej, det är inte troligt.
Men vi har faktiskt en del halostjärnor i grannskapet.
Arcturus är faktiskt troligen en sådan.
Den är på genomresan, den är på väg tvärs genom Vintergatans disk.
Men är just nu ungefär 30 ljusår ifrån jorden.
Har det räknats något på hur länge en sådan rundcycling tar?
Ja, det rör sig om flera hundra miljoner år.
Men när de passerar nära Vintergatan centrum får de enormt höga hastigheter.
Oftast flera hundra kilometer i sekunden.
Medan däremot i deras yttre enda av banan så rör de sig väldigt långsamt.
Där är det kanske bara från ett par tiotal kilometer i sekunden.
Ja, så galakter har alltså många sidor.
En av dem är halostjärnor.
Oja, galaxen består av många delar.
Och de är ett komplicerat system också.
Det är många överraskningar som väntar när man börjar studera vart stjärnorna rör sig.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Gamma-himlen

Tittar du på stjärnorna med dina ögon eller genom ett vanligt teleskop har du inte sett mycket. Faktum är att det ljus vi ser bara är en del av allt ljus som kan berätta om rymden. Gammastrålningen avslöjar svarta hål.

Transkription33 repliker · 2:59

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Gamma himlen. Man kan se på himlen i många olika våglängder.
Normalt tänker vi på himlen och astronomi som något man gör med synligt ljus.
Men astronomer har länge studerat den i andra våglängsområden som infrarött ljus, ultraviolett, röntgenstrålning och gamma strålning.
Gamma strålning är den mest kortvåge och energirika delen av det elektromagnetiska spektrumet.
Naturligtvis dominerar solen starkt, himlen, i gamma spektrum.
Men om vi skulle kunna se hur himlen såg ut på natten så skulle vi också se andra fenomen.
Ute i rymden så är det framförallt täta energirika objekt som producerar dessa gamma strålar.
Många av dem är supernovor och deras rester.
När en gammal stjärna exploderar så utsänds en kraftig dusch gamma strålning, vilken följer av ny strålning från det som finns kvar.
Vissa bildar neutronstjärnor, täta objekt som på grund av sitt starka gravitationsfäll drar till sig gas- och partikler och accelererar till enormt höga hastigheter.
Vilket då leder till att de avger gamma strålar.
En del blir pulsarer som sänder ut regelbundna radiopulser men också gamma strålar.
Svarta hål sänder ut intensiv gamma strålning när materia sugs ner i dem.
Och vissa aktiva galaxer, eventuellt på grund av att de just har enorma svarta hål i sina kärnor, är starka sändare av gamma strålning.
Om vi skulle tillse på himlen med ögon som kunde se gamma strålning så skulle vi se Vintergatans band.
Där finns nämligen de gamla supernovorna, neutronstjärnorna och mycket annat.
Och i en riktning mot Vintergatans centrum skulle man se ett stort dis av många objekt och framförallt det stora svarta hålet i mitten av galaxen.
Utanför Vintergatans band skulle vi se enstaka radiogalaxer och andra aktiva saker.
Men det finns många mysterier kvar.
När man började studera hela himlen och kartlagde det med så kallade EGRET-experimentet på gamma strålning observatoriet.
Gamma strålning observatoriet i Compton som ligger i områdsbanan kring jorden.
Fann man över 270 starka källor.
170 av dessa känner man till.
Av de kvarvarande är det ungefär 50 man misstänker hör till Vintergatans plan där de ligger där.
Men man har inte kunnat identifiera vad de är.
Förmodligen är det ganska normala objekt som man bara inte ser på grund av att de är skymda av gas och stoff.
Men de kvarvarande verkar vara helt andra sorter.
En möjlighet är att det är väldigt stora stjärnor som man sänder ut en så intensiv solvind.
Så att när den kolliderar med interstellar gas uppstår gamma strålning.
Det kan också vara fråga om tysta svarta hål som då och då suger ner sig gasfläckar.
Och därför inte syns speciellt tydligt optiskt.
Men man vet det ännu inte.
Det finns många intressanta mysterier i gamla himlen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Astronomiska namn

De flesta tycker säkert att vintergatan är ett vackert klingande namn, men hur låter NGC 4486? Det sistnämnda är namnet på en galax i stjärnbilden jungfrun. När man hittar tusentals nya objekt i rymden, är det svårt att komma på vackra namn till alla.

Transkription31 repliker · 3:41

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Astronomiska namn. Messier 87, NGC 4486, Virgo A, 3C 274, GB 122819 plus 124029.
Ja, kärt barn har många namn. Det här är faktiskt samma objekt, en galax som ligger i mitten av Virgo-hopen.
Men varför kallas galaxer på så många olika sätt? Och framförallt, vad betyder alla dessa bokstäver och siffror?
Ja, sedan urminnes tider har man namnget saker man sett på himlen, och man har hittat på olika sätt att namnge stjärnor.
Men nebulosor, galaxer och andra diffusa objekt som inte var stjärnor hade man länge svårt att hitta på ett bra sätt att namnge.
Vissa hade egna namn som Plejaderna, sju stjärnorna i den stjärnbilden Taurus, medan andra bara var kända som diffusa anhopningar.
Man började göra en del listor på 1600- och 1700-talet, men det var vid sent 1700-tal som fransmannen Charles Messier började göra en systematisk genomgång av himlen.
Han var kometjägare. Han försökte hitta så många kometer som möjligt, men ganska ofta blandade man ihop den diffusa kometen med en nebulosa eller något sånt man såg på himlen.
Så för att undvika att detta skedde för ofta gjorde han en lista. Den innehöll 103 olika objekt. Det 45 var till exempel Plejaderna, och det 42 var Orion Nebulosa.
Man brukar kalla dessa objekt för M1, M2, M3 och så vidare. Så Plejaderna har beteckningen M45, där M står för Messier.
Det här visade sig vara en bra idé. Under 1800-talet samlade man fler kataloger på samma sätt.
John Herschel samlade ihop General Catalog of Nebulas, som 1864 kom ut.
Men den verkliga klassiken blev The New General Catalog of Nebulas and Clusters of Stars, som samlades ihop av John Dreyer, 1888.
Där samlade han in alla kända och fick med 7840 objekt. Namnet på katalogen, om man förkortar det, blir NGC. Så hans objekt kallas därför NGC1, NGC2 och så vidare.
Sen utkom extra bilagor och till sist var man uppe i 13 000 objekt.
Det här gjorde det möjligt att enklare hålla rätt på vad man hade.
Och andra började ge ut sina egna kataloger för speciella typer av objekt.
Till exempel finns det Uppsala General Catalog of Galaxies, som är känd som UGC, som samlas ihop av svensken Peter Nilsson, med 12 940 av de ljusaste galaxerna.
Problemet blev att man snabbt fick allt fler kataloger och i många fall förekom samma objekt i många kataloger.
Och ibland blev förvirringen totalt.
Till exempel finns galaxen ARP 220.
Den är också galaxerna IC455 och IC454.
Skälet till detta är att den egentligen består av två delar.
Och i den ena katalogen så är de en galax och i den andra katalogen två galaxer.
Det började kort sagt bli väldigt komplexerat att hålla rätt på dessa kataloger.
Sen började radioastronomerna skapa sina egna kataloger.
Och i början var man så diffus så att man bara kunde ta om vilken stjärnbild det var och hur starkt någonting var.
Så när man upptäckte att M87 i stjärnbilden Ljungfrönd sände ut radiostråd så blev den också känd som Virgo A.
På det här sättet har vi nu en mängd kataloger.
Och snart kommer vi börja behöva fler och fler kataloger över kataloger.
Som sagt, kärnt barn har många namn.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Uppochnervänd åska

Den klassiska bilden av ett blixtnedslag är att blixten går från molnet ner i marken. Men faktum är att det också finns blixtar som slår uppåt mot molnet. 1990 hittade man dessutom ett ännu märkligare fenomen: blixtar som slår från molnen upp i atmosfären.

Transkription18 repliker · 2:28

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vid åskväder stiger luft upp på högre höjder och detta leder till att elektriska laddningar ökar på olika platser och till sist så bildas en urladdning mellan dessa laddningar.
De blicksta vi normalt känner till slår upp från jorden eller ner från molnet.
Men det finns också elektriska urladdningar man sällan ser som går uppåt istället från åskmolnet.
Det finns faktiskt upp- och nervänd oska.
Piloter har länge hävdat att de har kunnat se märkliga ljusfenomen ovanför åskväder men man hade inte kunnat bevisa speciellt mycket före 1990 då man lyckats ta foton av detta.
Man kallade dem för sprites, älvor.
Det var trädliknande röda strukturer som slog upp till enormt höga höjder, till 30 och ända upp till 95 kilometers höjd.
De lyste upp väldigt svagt och det var därför de hade varit svåra att detektera och syntes bara för ett par tiotal millisekunder.
På grund av den tunna luften på så höga höjder så lyser de inte lika intensivt som åskblixtar och ger bara ifrån sig detta svaga röda sken.
De inträffar vanligtvis när åskmolnet sänder en positiv blixt ner från molnet till marken vilket inte är lika vanligt som de negativa blixtarna.
Det verkar nämligen som de elektriska laddningarna uppe i jonosfären på hög höjd kan fungera som en sorts andra mark.
Förutom dessa älvor så finns det också alver, älvs.
Det inträffar nämligen att när en blick slår ner så uppstår en elektromagnetisk puls som träffar jonosfären och en pannkaksliknande ljusfenomen blixtrar till mycket kort på hög höjd.
Förutom dessa alver finns det också blå fontäner av ljus som stiger upp till ungefär 40 km höjd och rör sig upp med en hastighet av över 120 km sekunden.
De får förmodligen sin färg just genom att det är något tätare luft där nere och är mycket svårare att se på avstånd.
Dessa fenomen har förmodligen stor betydelse för ozonlagret eftersom de kan bilda kvävoxider vilka bryter ner ozonet.
Man har också noterat gamma strålning vilket tyder på att det kan förekomma enstaka enormt energirika processer i oskan.
Kort sagt, oskväder är skådespel både på marken och högt upp i luften, nästan ända ute i rymden.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Raketmotorer och rymdfart

En modern rymdfarkost består av 90% bränsle för att kunna lämna jorden. Detta är en av de största problemen för att kunna flytta stora massor. Men lösningar finns.

Transkription72 repliker · 5:05

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Star Wars är all ära, men modern rymdfart är ändå en vetenskap.
Hur går det egentligen vetenskapligt sett till när en rymdraket tar sig någonstans?
Ja, det är egentligen en praktisk tillämpning av Newtons lagar.
Varje kraft har en motkraft och en kropp som man sätter i rörelse och som inte påverkas några andra krafter fortsätter åt samma håll.
En raket fungerar genom att den sprutar ut någonting, reaktionsmassa, vanligtvis då avgaser, med en hög hastighet bakåt.
Och det här gör att man får en kraft framåt. Raketen rör sig då framme länges.
Hur började det egentligen med raketer?
Ja, det är ju klassiskt att ta upp kineserna då som startade med fyrverkeripjäser med tidig tillämpning av krutet.
Men det fick ju sin verkliga fart just med idén att man ska ta sig ut i rymden med raketer med ryssen Tsiolkovsky i slutet av 1800-talet som då spekulerade om mänsklighetens framtid i rymden.
Sen gick det ju vidare då till exempel med tyskarna och Werner von Braun känd både för sin V2-raket och sin senare arbete då hos amerikaner.
Utvecklade den första raket som då hade vätska som bränsle som började komma så pass högt upp som man kunde nå omloppsbanan.
Kemiska raketer alltså.
Ja, för problemet är ju att man måste ju på något sätt skicka iväg de här avgaserna eller reaktionsmassan med höghastighet.
Ett enkelt sätt är att få något som utvidgar sig och därmed sprutar bakåt.
Till exempel krut som brinner eller att man låter syre och väte reagera.
Rymdskytten fungerar ju i princip på samma sätt.
Den har hjälpmotorer som innehåller ett fast bränsle, inte krut utan mer avancerade blandningar.
Och huvudmotorerna använder flytande bränsle, i det här fallet flytande syre och flytande väte.
Men varför är då raketer så stora?
Ja, en raket måste ju lyfta inte bara då sin besättning och eventuella satelliter utan också det bränsle som behövs på en högre höjd.
Vilket gör då att för att komma någon vart så måste man ha mer bränsle.
Detta väger mer så man behöver extra bränsle för att lyfta även det här.
Men är då den kemibaserade raketen den mesta typen? Eller finns det mer effektiva typer?
Ja, man kan ju försöka göra mer energirika kemiska reaktioner.
Men det är svårt. Syre och väte är bland de mest reaktiva ämnen man kan blanda.
Man kan försöka med flår, men det är så svårt att hantera.
Därför har man tittat på möjlighet att använda kärnreaktioner för att få energi i raketer.
Jaha, men är inte det väldigt kontroversiellt?
Ja, i dagens läge är det väl lite kontroversiellt.
Men man har ju alltså studerat olika metoder.
Och i princip för bruk ute i själva rymden så är det ju ingen miljöfara.
Problemet är att använda min atmosfär.
Men där är de kanske inte ens speciellt lämpade.
Men hur går det då till?
Ja, en enkel variant.
Det är baserat på att man låter till exempel flytande väte strömma genom en reaktor här.
Där man har helt enkelt stavar av uran, täckta av grafit och iridium,
som hettar upp det till några tusen grader.
Detta gör att det strömmar bakåt med hög hastighet.
Och hur mycket mer effektivt än den mest effektiva kemiraketen är detta?
Man kan säga att det är väl ungefär 5-6 gånger effektivare.
Problemet är att man skulle kunna få det ännu effektivt om man kunde göra en hetare reaktor.
Men en hetare reaktor, då börjar uranet smälta.
Jaha, en del forskare menar att man skulle kunna använda det ändå.
Det har skissats en del ganska vilda idéer med reaktorer för rymdbruk,
där man utnyttjar tyngdlösheten för att faktiskt ha en reaktor av smält eller rent av förgasat uran.
Men är då en kärnreaktor den absolut bästa, eller finns det fler teorier?
Jo, man kan ju till exempel tänka sig att utnyttja antimateria.
Man har ju tillverkat små mängder antimateria idag.
En antimateria reaktion omvandlar materia till energi med hög effektivitet.
Men det är så svårt att sluta in i det.
Sen har man studerat jonmotorer.
Där använder man elektriska fält för att skicka iväg elektriskt laddade partiklar med enormt hög hastighet.
Och effektiviteten ökade mycket.
Men det finns ett litet problem.
Problemet är ju nämligen att det blir ganska lite kraft.
Så att man får hålla på att accelerera väldigt länge.
De är bränslesnåla, man kan accelerera under lång tid och nå höga hastigheter.
Men det tar lång tid att komma upp i hastigheten.
Solsegel då?
Ja, där kommer vi fram till faktiskt den teoretiskt bästa tänkbara raketen.
För om någonting sprutar ut baktill med ljusets hastighet, nämligen ljus.
Snabbare än så går det inte.
Att reflektera solens ljus eller en laser man har till exempel på marken är den effektivaste tänkbara formen.
Det är svårt att få en riktigt stor kraft.
Det tar lång tid att komma upp till max hastigheten.
Men det kommer förmodligen att vara en billig och effektiv metod i framtiden.
Vart ligger forskningen på solsegel idag?
Ja, man börjar ju skicka upp prototyper.
Man vet i princip hur det kan göras.
Utmaningen gör att tunna material som reflekterar bra.
Men framtiden ser ljus ut.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Gruvdrift på asteroider

Det är dyrt att skicka upp rymdfarkoster, eftersom 99% av vikten består av bränsle. Kanske ligger framtiden i att låta rymdfarkosterna hitta material i rymden, istället.

Transkription83 repliker · 5:40

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Människan håller på att kolonisera rymden. Vi skjuter upp flertalet satelliter varje år.
Hundratal som inte mer. Och det blir bara mer eftersom åren går och vårt kommunikationsbehov och forskningsbehov ökar.
Men kommer vi någon dag att bedriva gruvdrift i rymden?
Vad säger du Anders?
Jag skulle nog säga att ja, det lär nog behövas. Just som du säger, att sända upp en satellit idag är oerhört dyrt.
Därför att förutom satelliten så behöver man en massa bränsle i raketen som ska ta upp den.
Och för att lyfta det bränsle som behövs i den övre delen av atmosfären så måste man ha bränsle som lyfter både satelliten och det.
Så att det blir väldigt mycket bränsle som går åt i en raket.
Det är ju nämligen så att upp till 99% av raketens vikt är bara bränsle.
Och det här innebär att det blir väldigt dyrt att transportera ett enda kilo material upp till rymden.
Så det är priset alltså som kommer att vara den största motivatorn för att få igång gruvdrift ut i rymden.
Men hur kommer man få igång den där gruvdrift?
Ja, till att börja med så priset är ju väldigt viktigt därför att många entusiaster för rymdkolonisation talar om att vi behöver åka ut dit.
Det är ideologiskt rätt eller att för mänsklighets överlevnad.
Men man måste just få det lönsamt.
Och i praktiken så är det ju det att vi behöver framförallt bränsle upp i rymden för att satelliter ska kunna hålla sig i banor.
Och metaller att bygga dem av.
Och för det behövs en industri.
Men då måste man ta det någonstans ifrån.
Återigen, det är dyrt att lyfta upp saker från planetytor.
Att lyfta saker från jorden kostar mycket energi.
Detsamma gäller månen.
Men då finns det asteroider som man ska kunna använda sig av.
Och vad kan man använda som bränsle egentligen?
Man lär ju knappast hitta några fossila bränslen där uppe.
Nej, förmodligen inte.
Men däremot så finns det ett utmärkt bränsle, nämligen vatten.
Det är nämligen så här att vatten kan dels delas upp i syr och väte.
Med hjälp av solceller kan man dela upp det.
Och det är ett utmärkt raketbränsle.
Det är det man normalt använder.
Men man kan också bara spruta ut vattnet själv som reaktionsmassa.
Man hettar upp det och sprutar ut det bakåt.
Problemet idag är naturligtvis att transportera upp vatten i rymden.
Det skulle vara för dyrt. Det är inte lönsamt.
Men hittar man vatten där uppe, förutom då det blir rent praktiskt att få syre och kunna få vatten från astronauter, så kan det då användas som raketbränsle.
Ja, när skulle man då kunna förvänta sig att det här blir lönsamt?
Eller att vi börjar skjuta upp och bedriva rymdgrudrift?
Ja, tekniskt sett finns det absolut inga hinner att starta idag.
Däremot ekonomiskt sett så är det fortfarande ett problem.
Som du nämnde skickas det upp fler och fler satelliter.
Men det är fortfarande så pass dyrt och så pass begränsad omfattning att det kanske inte blir lönsamt än på ett bra tag.
För att överhuvudtaget ta sig iväg till en asteroid i närheten av jorden så krävs det visserligen mindre energi än att åka till månen.
Och det här innebär ju att även en liten expedition skulle behöva skicka iväg astronauter en lång tid i rymden.
Vilket är ett väldigt dyrt projekt.
När man väl har kommit igång med grudriften så kan man utvinna krom, platina, nickel, järn och andra byggmaterial, liksom vatten.
Ganska billigt och effektivt.
Men det är en enorm initialkostnad.
Var kommer man att bedriva den här grudriften?
Det första man tänker på som vanlig lekman är ju på månen.
Men det kanske inte är det bästa svaret.
Ja, månen är lite väl torr.
Det kanske finns en del is i en del kratrar vid månens sydpol.
Men förmodligen så finns det väldigt lite sånt där.
Den har gått om aluminium och magnesium och liknande.
Men däremot finns det andra asteroider.
Till exempel Orpheus och Eros som kallas för nära jorden asteroider.
De går om omloppsbanor som är i närheten av jorden.
Och det visar sig att det går ibland åt mindre energi att åka dit än till månen.
Nackdelen är avståndet.
Det skulle kanske ta en hundra dagar för en bemannande expedition att komma till en asteroid och börja gruvbrytningen.
Ja, då ser man ju att problemet är omedelbart.
Hur länge brukar människor generellt sett tåla att vara i rymden?
Mm, det är oftast inte så där länge.
Det är ju, normala rymdexpeditioner varar kanske någon vecka.
Ryssarna hade ju då upp en person lite oavsiktlig på Myr i över ett år.
Och man märker ju att det krävs mycket motion och andra hälsokontroller för att man ska kunna må bra.
Det är inte lätt att sända iväg folk över så långa tidsrymder.
Men en annan fråga om hur.
Hur bedriver man egentligen gruvdrift vid 0G?
Ja, det är intressant. Det verkar förmodligen vara att man använder sig av ett dagbrott som blir väldigt enkelt.
Asteroider verkar i allmänhet vara ganska löst sammansatt objekt.
Nästan grushögar eller snöhögar om man har tur.
Vilket innebär att om man skovlar loss en del av ytmatteret, ja det finns ju ingen gravitation.
Så man kan då bara kasta upp det i ett nät som man fångar in då föreväg det då för smältning.
Och man kan helt enkelt kanske sätta rotation på asteroiden så att delar lossnar och faller ner då i väntande nät.
Det kan förmodligen göra väldigt enkelt.
Sammanfattningsvis kan vi alltså säga att gruvdrift kommer att komma igång när det är lönsamt.
Varför?
Jo, därför att det kostar så mycket att sjukta upp.
Och det kommer sannolikt att ske på någon av asteroiderna vars banor korsar i jordens.
Och det är förmodligen inom 10-20 år som det börjar bli lönsamt.
Det är ganska snart.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.