Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Stjärnornas liv

Stjärnorna ser ut att ha funnits där på himlen i alla tider, men stjärnor, precis som vi har en begränsad livslängd.

Transkription88 repliker · 7:34

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

När man tittar upp mot stjärnhimlen kan den verka väldigt oförändlig.
Man talar ju om fixstjärnorna.
Men trots allt, stjärnor rör sig ju runt med ganska hög hastighet, hundratals kilometer i sekunden.
Och de har ju dessutom en begränsad livslängd.
Ja, en stjärna har ju ett visst förråd av väte som det bränner under sitt liv.
Det här förrådet är ju väldigt begränsat. En stjärna är ju inte oändligt stor.
Så en stjärna har också en begränsad livslängd.
Men den är ganska lång antar jag.
Ja, det rör sig om väldigt många miljoner år.
Så man behöver inte oroa sig för att solen sloppnar de närmaste dagarna i alla fall.
Under den här livslängden varierar väldigt mycket.
Beroende på om stjärnan är tung eller om den är lätt.
En tung stjärna förbränner väldigt snabbt sitt väte.
Och får helium då som produkt.
Och det gör också att den lever en väldigt kort tid för stjärnors mått sätt.
Medan en lätt stjärna går processen långsamt.
Och stjärnan kommer väldigt sakta svalna av när den har fått slut på all sin energi.
Jag har för mig att många av de här unga, heta, blåvita jättestjärnorna bara varar något tiotal miljoner år.
Medan de här små röda dvärerna klarar sig hundratals miljarder år.
Ja, det stämmer väldigt bra.
De här unga röda har man ännu inte fått se svalna av.
Eftersom universum inte har varit under tillräckligt lång tid för att de ska få tid att göra det.
De som är lite tyngre, kanske upp till en åtta gånger solmassan.
De har däremot tillräckligt mycket massa för att fortsätta med andra processer.
Efter att de har bränt klart sitt väte till helium.
Det som händer är att allt eftersom att de får mindre och mindre väte kvar.
Så ökar förbränningshastigheten och de sväljer upp.
Det här är väldigt känt som röda jättar.
Och när en röd jätte har svält upp under en tid och verkligen får ont om väte så kommer den börja bränna helium till kol och syre.
Det här kallas för en heliumknall.
Och vanligtvis så kastar den ut en stor del av sina yttre skal i den här väldigt snabba förbränningen.
Ja, helt enkelt för att producera så mycket energi på kort tid.
Jo, det blir samma effekt som när du smäller av en smällare.
Det sväljer väldigt snabbt och yttre skalen kastas iväg.
Det som blir kvar runt är en planetarisk nebulosa som är ett skal av gaser runt den och som från vårt håll sett ser ut som en ring.
Eftersom skalet är jämnt fördelat runt och vi ser den från sidan så kommer vi när vi tittar mot den lilla stjärnan i mitten se det så inte se det.
Eftersom det är väldigt tunt där.
Medan när vi tittar mot kanterna så kommer vi se genom en stor mängd gas och där ser vi det mycket tydligare.
Men vad blev det av stjärnan när den kastade bort gasen?
Kvar i mitten blir en liten stjärna i huvudsakligen bestående av kol.
Den är inte särskilt kompakt egentligen och den lyser med ett väldigt vitt ljus.
Den är dock så liten så att man ser inte så mycket av den och den kommer så småningom svalna av.
Och försvinner i vårt synfält.
Det är vad man kallar en vit värj?
Jo då. Den kommer att leva vidare som en pytteliten vit värj också och inte utvecklas vidare till någon annan typ.
En stjärna som är större än åtta solmassor kommer när den har bränt klart sitt väte börja bränna andra grundämnen.
Den kommer att bränna överhelmet till kol och syre precis som de lite lättare stjärnorna.
Men sen bränner den vidare kol till neon och magnesium och syre till chisel och svavel.
Chisel och svavel kan den också bränna vidare till järn.
Men järn är väl inte speciellt energirikt?
Järn är egentligen det grundämne som har minst energi om man ser till fissions och fusionsprocesser.
Med andra ord kärnklyvning och kärnihopslagning.
Tyngre grundämnen kan man splittra och få ut energi och lättare kan man slå ihop och få ut energi.
Det är därför bara järn blir kvar egentligen.
När den har fått en stor mängd järn i sina tyngre processer så kommer den sluta att stråla ut så mycket energi från mitten.
Det här får de yttre skalen att sjunka inåt eftersom den inte har något tryck inifrån som trycker upp stjärnan.
Men då hettas väl skalen upp ganska mycket när de börjar falla inåt?
Jo, det är det som händer. Det är det som är en nova eller en supernova beroende på hur mycket energi som släpps ut.
En supernova är en gigantisk explosion när all denna massa reagerar samtidigt.
Och kvar efter denna explosion kan det då bli, beroende på vikten, en neutronskärna eller ett svart hål.
Vad är neutronskärna för något?
Ja, ifall det är tillräckligt stor massa så kommer protonerna och elektronerna i autoverna att slå samman.
Och eftersom laddningarna tar ut varandra så blir det kvar neutroner.
Och egentligen så blir det en enda stor boll av neutroner som ungefär kan vara upp till en mil bred.
Men den har fortfarande en ganska stor massa som är en god portion av stjärnan.
Ja, den har motsvarande i princip hela stjärnans massa innan explosionen och man bortser från det som försvann i form av energiförluster.
Så vi talar här om något som är oerhört kompakt och har ett fantastiskt starkt gravitationsfält.
Ja då, men det är ingenting mot det svarta hålet som också kan bli kvar ifall stjärnan är tyngre.
I ett svart hål så pressas massan ihop till en enda punkt där all massa koncentreras.
Och inuti det svarta hålet så vet man inte sådär jättemycket.
Men det som händer är att alla massa som sugs ner där avgörs en viss form av energi som man kan undersöka.
Nämligen gammastrålningen.
Man har jobbservet en del gammastrålning från en del galaxkärnor och sånt där det verkar finnas svarta hål.
Ja, och det är det enda sättet idag som vi kan undersöka dem och se ifall det verkligen är svarta hål.
Och man tror att stora utsändningar av gammastrålning är svarta hål som får masktillskott i form av att en stjärna eller mindre stoftsmål kolliderar med dem.
Utan de här tillförseln av energi i form av nedfallande materia så skulle svarta hålen sakta avdunsta.
Det stämmer. Till slut så skulle även de försvinna.
Men eftersom svarta hål oftast bildar i områden där det finns mycket massa runt omkring så lever de kvar väldigt länge.
Och man tror att ett svart hål kan leva i all oändlighet.
Men det är svårt att tala om oändligheter när man inte vet hur lång en oändlighet egentligen är.
Ja, jag skulle säga att de uppskattningar jag har sett talar om lite kortare.
Bara tio på ett med 30 år.
Alltså en etta följd med 30 nollor.
Och det är ju ganska kort ögonblick.
Kort sagt, när man tittar upp på stjärnhimlen så pågår en himlaktivitet där.
Det är bara att vi kanske är lite för stressade för att lägga märke till det.
Så man sätter sig på en bergsknall och tittar upp på natthimmlen om miljard år.
Ja, vem vet vad man får se.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Kärleken ur ett biologiskt perspektiv

Varför blir man kär? Är människorna de enda som överhuvudtaget kan bli kära? Finns moderskärlek hos alla djur? Vad beror otrohet på? Vi tar upp fenomenet på ett biologiskt plan och jämför djur och människa.

Transkription118 repliker · 9:27

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jag tycker att människan är ett mycket fascinerande djur. Vi blir för önskade. Det känner inte jag till någon annan art som blir.
Ja, kanske en del andra arter. Trots allt att bilda par som håller ihop under lång tid, det förekommer hos många andra djurarter.
Men ska man spåra kärleken tillbaka kanske man ska börja med moderkärleken.
Ja, den är rätt fundamental. Men hur fungerar den för arter som skaffas väldigt många barn? Där behövs väl inte moderkärlek direkt?
Nej, inte alls faktiskt. Evolutionen gynnar ju den som kan få många barnbarn.
Och då spelar det ingen roll om metoden.
Om man sätter många barn till livet och inte bryr sig så mycket om hur det går för dem, till exempel som fiskar som lägger sin rom och sedan simmar iväg,
så blir ju resultatet att tillräckligt många överlever för att föra en vidare och man behöver inte lägga ner massa energi på att sköta dem.
Medan de som får väldigt få barn bryr sig väldigt mycket om dem istället och lägger helt enkelt ner energin på att de ska överleva.
Mm, men evolutionen måste ju gynna den här typen av beteende.
Trots allt, om man tittar på en fisk eller en reptil så krävs det ju en del tänkande för att ta hand om en unge och att inte äta upp den som ett målmat.
Mm, och de som då tar hand om barnen, den här moderkärleken, det är ju en njutning i princip så det blir väl en positiv feedback?
Man kan anta det, det är svårt att säga om till exempel en munruvande cyklid upplever en njutning när den tar hand om sina ungar.
Men en sak är säker, den har beteenden som reagerar på det här.
Och om man tittar uppe bland däggdjur så verkar det vara ganska klart att det verkar vara njutningsfullt för moderna att ta hand om sina barn.
Mm, och det här är ju också då att göra med parbildning också, att det är lämpligt att bilda par när man ska ta hand om ungarna i framtiden.
Oh ja, därför att om man ska ge ungarna de få man har så bra möjligheter som möjligt så ska de få gott om mat, de ska få omvårdnad, de ska skyddas mot fiender.
Och det är ju kanske bättre att två gör det än en.
Så i så fall så kommer ju evolutionen gynna de individer som kan samarbeta bra om det här.
Mm, därav en förälskelse.
Man kan anta det. Det är ju naturligtvis väldigt oklart än så länge, man forskar mycket om det.
Men man kan ju tänka sig då att när man hittar en bra partner, att det då sätter igång en sorts social och även hormonell process som gör att man håller ihop med den andra.
Mm, men nu ska vi inte gå in så mycket närmare på det för att det är egentligen en mycket, mycket komplicerad process.
Oh ja, framförallt hos människor. Vi krånglar ju till det genom vårat tänkande.
Mm, och det innebär att även hur mycket vi än diskuterar så kommer vi inte kunna ta bort den här lilla romantiska biten som finns kvar.
Nej, tvärtom. Jag skulle säga att den romantiska biten, den försvinner ju inte av att man förstår vilka hormoner som är inblandade.
För hormoner är ju bara en aspekt utav det hela.
Tvärtom, jag tror många har en lite felaktig uppfattning av sociobiologi, tar bort moral och romantik och sånt.
Men det är egentligen tvärtom. Det förklarar, vad är den biologiska basen? För varför vi känner hur vi känner?
Sen kan vi ju handla på andra sätt och börja uttala oss om det.
Där kan vi ju komma in på en annan sak när det gäller känslor. Svartsjuka. Vad det har för orsak?
Ja, evolutionsmässigt är det ju ganska rimligt. En partner i ett par har ju så att säga lagt ner en massa energi på att ungarna ska klara sig bra.
Men tänk om de här ungarna inte är hans eller hennes.
I så fall skulle det innebära att de har slösat sin energi och inte för sina gener vidare.
Så evolution har gynnat då att framförallt hanar reagerar väldigt negativt om de stöter på en konkurrent.
Och där har vi också det här faktumet med otrohet. Egentligen är ju det faktiskt ett relativt lämpligt beteende genetiskt sett.
Åtminstone för hanar. Därför att i allmänhet är det ju så att hanarna, ja det är lätt att göra många honor gravida.
Medan en hona måste lägga ner mycket energi på att föda fram ungen.
Så att hanar har en viss evolutionär fördel att vara otrogna.
Nu är det här lite svårt att uthyra hos människor då för att vi är lite mer komplicerade än så.
Men om man tittar hos våra närmsta släckningar som aporna trodde man ju tidigare att hanar är otrogna och honorna de är trogna.
Och det här visade sig vara lite grann föreställningar då från ska vi säga lite viktoriansk västerländsk moral om hur det egentligen var.
Det visade sig att så enkelt var det ju egentligen inte.
Det visade sig att det förekommer otrohet av diverse slag.
Men också att man gömde undan det.
Det är också så att även feminina varelser kan tjäna på otrohet med större genetiskt urval.
Oh ja.
Trots allt en fader som kan producera en stark avkomma behöver ju inte nödvändigtvis vara en bra far för att uppfostra avkomman.
Och det här med att man observerar till exempel hos människor det här med hur man reagerar i olika faser i menstruationen på olika doftsignaler.
Och det visade sig att kvinnor gärna väljer partners som är genetiskt olika de då när det gäller vid ägglossning alltså att skaffa barn.
Men när de känner sig gravida, när hormonhalterna till exempel på grund av p-piller liknar graviditet, då är de mer intresserade av de som är genetiskt lika.
Det vill säga att man kan tänka sig någon som skulle kunna stödja uppfostra och liknande.
Så man kan mycket väl tänka sig att där har man bättre nytta av en trevlig farbror som hjälper en än att den där utomstående mörk i främlingen.
Där har vi också en fascinerande sak med vilken partner man väljer.
Och du känner ju till det här fenomenet med att många kvinnor blir attraherade av vad man skulle kalla för farlig man.
Vilket kan tyckas lite underligt men egentligen så är inte det så konstigt.
Ja, evolutionen gör ju att vi har utvecklat metoder att hitta partners som vi tycker kan producera en bra avkomma.
Det är själva grunden.
Det ser man ju hos påfåglar där honorna söker efter hanar som kan ha en häftig svans.
Hos apor då där hanarna försöker visa sig kraftiga.
Hos hjortar där de visar upp stora horn och slagkraftig strid.
Sen har vi ju byggt på väldigt mycket av det här.
Vi människor kan ju se igenom och inse att jo, den stora krigaren kanske är en oerhört machoperson.
Men han kanske är en dålig far.
Men de här gamla drifterna finns ju kvar.
Även om vi modulerar med vår kultur och sånt.
Och det här kan ju egentligen orsaka otroheten, eller vad man ska kalla det för.
I och med att han kanske är en lämplig far genetiskt sett.
Medan man vill ha en partner då som är en lämplig far för att ta hand om vad han har.
Sen då är ju frågan hur mycket av det här som är medveten planering och sånt.
Och hur mycket man rationaliserar.
Vi människor är ju väldigt bra på att bortförklara vårt beteende.
Sen kan vi gå över på en annan intressant sak.
Och det här med monogami och polygami.
Det varierar ju också väldigt mycket inom djurvärlden.
Huruvida man håller fast vid en partner eller om man växlar.
Hos vissa fåglar gäller ju parbildningen livet ut.
Medan hos en del andra arter så är det ju möjligtvis för säsongen.
Och i vissa fall så är det ju ingen kontakt alls.
Och egentligen kan man argumentera på det här sättet.
Många säger att våra instinkter säger att vi ska göra på ett sätt.
Men att vara de vi är idag går ju mycket ut på att motverka våra instinkter.
Jag vet inte om det så mycket handlar om att motverka våra instinkter.
Men vi kan använda vårt förnuft för att sätta oss över vårt evolutionära förflutna.
Och det är ju varken moraliskt positivt eller negativt.
Frågan är, blir det bra resultat?
Om våra instinkter till exempel säger oss att vi ska vara seriellt monogama.
Vilket verkar vara det människa har varit tidigare.
Det vill säga man har en partner fram till ungarna har vuxit upp.
Sen kanske man byter partner.
Det betyder ju inte att det kanske är moraliskt rätt.
Det är snart någonting som kulturen kommer att bestämma.
Sen kan man ju diskutera vad som är moraliskt rätt.
Men det skulle bli en väldigt lång diskussion nu.
Oh ja, men det är samtidigt intressant att se att mycket av vad vi betraktar som moral, tacksamhet, svartsjuka.
Många av de sociala känslorna har ett evolutionärt förflutet.
Det är bara att vi nu blandar förnuftet i dem och också kan diskutera det och inte bara leva ut dem.
Men frågan är då hur det kommer att se ut i framtiden.
Vår utveckling har gått så otroligt fort på sistone så att många av våra instinkter är faktiskt inte lämpliga evolutionärt så längre.
Ja, där kan man ju tänka på att evolutionen inte heller är så tillämpelig idag eftersom man dör inte av på grund av att man har fel gener, fel beteende.
Vi har en kultur omkring oss som skyddar oss väldigt bra.
Men till exempel då att skilja sig.
Det var ju på bondesamhällstid omöjligt rent ekonomiskt.
Det gick inte att försörja sig ensam.
Idag är det möjligt.
Jag vet inte om det blir så mycket genetiska evolution men däremot kulturellt inträffar ju förändringar hur man lever.
Man behöver kanske inte längre alltid leva ett äktenskaplivet ut.
Man kan vara en ensam förälder även om det är svårt och jobbigt och kanske inte helt bra.
Men i framtiden kanske det inte kommer att vara särskilt svårt och jobbigt heller.
Det är ju tänkbart.
Eller att andra familjeformer växer fram.
Trots allt den syn vi har i västerlandet på hur till exempel äktenskap ska fungera.
Den är ju kulturellt ganska unik.
Vi har ju till exempel tanken om att ett äktenskap ska bygga på kärlek.
Vilket är en väldigt ovanlig tanke i resten av världen.
Så i framtiden kanske vi kommer att få se helt andra lösningar.
Och vem vet om vi börjar modifiera generna.
Kanske vi kommer att få se helt nya typer av kärlekarna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Stjärnstoft

Vad är stjärnstoft? Det som ramlar ner från stjärnorna kan ge oss mycket information om universum.

Transkription37 repliker · 2:57

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Stjärnstofft. Meteorer som faller på jorden kan komma från många olika källor.
Många är ju bitar från asteroider. Så helt enkelt kvarlevar från den tid då solsystemet bildades.
Då diverse stoff och gas drog sig samman.
Och asteroiderna var ju de bitar som blev över. De som inte kunde bilda planeter.
En del meteorer som faller, det är faktiskt bitar från andra planeter.
Till exempel månen eller mars.
När en meteor faller ner på månen så tar det diverse damm och skräp och kastas upp.
Och ibland med tillräcklig hastighet för att driva iväg ut i rymden igen.
Och efter lång tid faller det ner på jorden.
Men en del av det som faller ner på jorden är faktiskt äkta stjärnstoff.
Det kommer direkt ifrån den interstellära världen.
Och direkt ifrån det materi som inte ens var med när solsystemet bildades.
Det är ju nämligen så att alla atomer på jorden har bildats en gång i tiden i stjärnor för miljarder år sedan.
Lätgas genomgår funktionsprocesser och blir tyngre i grundämnen.
Och på det här sättet produceras alla ämne upp till järn.
Men tyngre ämnen än så kan bildas i supernovor.
Och dessa explosioner bildar i sin tur stora mån av stoft och gas nya stjärnor och planeter kan bildas ur.
I detta stoft verkar det finnas både diamanter, rubiner och safirer.
1964 upptäckte man gasen exenon i en meteor som heter Renasso meteor efter den lilla italienska staden föll.
Och den här exenonen var intressant.
För det var en typ av exenon som var mycket ovanlig i solsystemet.
Man började undra, kanske det här kommer utifrån?
Gradvis började man undersöka det och upptäckte att exenonen i en del av meteorerna som faller finns innesluten i mikroskopiska små diamanter.
De är bara några miljondels millimeter tvärs över.
Och man började undra, kan de här diamanterna vara utifrån den kosmos?
1988 så lyckas man faktiskt testa några olika diamanter.
Och man upptäckte att, inte nog med att de innehöll exenon.
De innehöll olika isotoper av kol.
Det här innebar att de måste ha bildats i olika stjärnor.
Varenda litet diamantfragment måste komma från olika supernovor.
Därför att stjärnorna hade olika kemisk sammansättning.
Det verkar alltså som att kolrika jättestjärnor i slutet av sin levnad, i sin yttersta atmosfär, är temperaturerna ganska låga.
Och där ansamlas kol och kanske också kisel som bildar små fragment av diamant och korund.
Och när de här sedan tappar sin atmosfär, glider ut i rymden.
Så det kanske är mycket av de nebulosa vi ser.
Och stoftet man kan se till exempel kring pleiadrap innehåller inte bara små metallpartiklar, utan också ädelstenar.
Det är verkligen stjärnstofft.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Är protonen stabil?

Protonen och neutronen bildar kärnan i atomer. Frågan som brytt många forskare är om protonen är stabil eller kan sönderfalla.

Transkription51 repliker · 3:43

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Är protonen stabil?
De elementarpartiklar som bygger upp materien är i många fall instabila.
Neutroner till exempel, som tillsammans med protoner bildar alla atomkärnor, sönderfaller om de ligger för sig själva efter ungefär 11 minuter i medeltal till en proton, en elektron och en antineutrin.
Och de flesta andra energirika partiklar man känner till sönderfaller oerhört mycket snabbare till andra partiklar.
Man kan undra, kommer inte protonerna att sönderfalla också?
Trots allt, om de sönderfaller så skulle det spela stor roll för oss eftersom då skulle materier i det långa loppet kunna förgynna och upplösas.
Nu är det så att protonen är något lättare än neutronen.
Den väger 99,85% av neutronens vikt.
Och det gör att en proton kan inte sönderfalla till en neutron och en del andra partiklar.
För det skulle kräva energi.
Och det finns ingen lättare partikel av samma klass som protonen.
Man talar om baryoner, de lite tyngre partiklarna som bygger upp kärnor.
Så att protonen verkar vara den lättaste.
Och det som hindrar en proton från att sönderfalla till en annan sorts partiklar är en naturlag som kallas baryontalets bevarande.
Det säger att antalet baryoner inblandar i en reaktion, som ett partikelsönderfall eller något liknande, måste hela tiden vara oförändrat.
Om två baryoner kolliderar så kan det hända en otrolig massa, men i slutändan måste det finnas kvar lika många baryoner.
Och där trodde man att det bevisade att protonen var stabil ända fram till relativt nyligen.
Då började man tala om supersymmetriska kvantteorier.
De här teorierna skulle kunna förklara en del underlighet man känner till inom fysiken.
Och skulle erbjuda mycket elegant sätt att beskriva världen.
Men dessa teorier förutsåg också att protonen skulle sönderfalla.
Inte så snabbt, men däremot kanske efter tio upphöjt med 30 år.
Alltså en etta följd av 30 nollor.
Och därmed skulle materien i det långa loppet, det mycket långa loppet, vara instabil.
För att undersöka det här har man byggt olika detektorer.
Vanligtvis väldiga underjordiska vattentankar.
Idén är att se om en proton någonstans i tanken sönderfaller.
Så kommer den frigöra gammalstråling med en viss mycket speciell energi.
Och genom att sätta upp detektorer längs med väggarna i den här vattentanken.
Så skulle man kunna upptäcka den här signalen.
Och genom att ta en så stor tank som möjligt får man många protoner.
Och om man väntar kanske någon av dem gör det här.
Så om man byggde åtskillade sådana anläggningar.
Och man började vänta.
Och vänta.
Och vänta.
Än idag har man inte observerat något sönderfall.
Vilket betyder att protonen antingen är stabil.
Eller att den måste sönderfalla oerhört själen.
Den kan ha en livslängd på mer än 10-bit med 33 år.
Vilket är ett allvarligt problem för supersymmetriteorierna.
Kort sagt.
Det verkar som att protonen är stabil.
Trots att alla teorier säger emot den.
Som en fysiker vitsade.
Med en liten vers.
A proton once said,
I'll fulfill my long-term belief in free will.
Though theorists may say that I ought to decay,
I'll be damned if I think that I will.
Tack till elever och personal vid Säkerhetssäkerheten.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Varför lever vi i en tredimensionell värld?

Varför har vi bara höjd, djup och bredd? Skulle det fungera bra om vi låt oss säga har 12 dimensioner? Svaret är fascinerande.

Transkription42 repliker · 3:18

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Varför lever vi i en tredimensionell värld?
Det kan tyckas vara självklart att vi lever i en värld med tre dimensioner.
Framåt, bakåt, höger, vänster, uppåt, nedåt.
Man kan lägga till en fjärde dimension, tiden.
Men det är väl ungefär alla dimensioner som finns, eller kan finnas.
Ja, så är det egentligen inte enligt vetenskapen.
Matematiskt sett är det lätt att lägga in andra dimensioner.
Man kan studera världar med både två, tre, fyra eller tiotusen dimensioner.
Matematiskt sett är det inga problem.
Men då kan man börja undra, hur kommer det sig att vi lever i en värld med just tre dimensioner?
Är det något speciellt med att ha en tredimensionell värld?
Ja, det visar sig faktiskt att tyngdkraften i tredimensioner har många bra egenskaper.
Newton upptäckte att tyngdkraften är omvänd proportionell mot kvadraten på avståndet.
Det betyder att om man fördubblar avståndet mellan två massor, till exempel jorden och månen,
så minskar dragningskraften mellan dem fyra gånger.
Om man tredubblar avståndet så blir det nio gångers minskning.
Och fyrdubblar man det så blir det sexton gångers minskning.
Tyngdkraften avtar väldigt snabbt.
Men i en tvådimensionell värld, en värld där det inte fanns något djup,
där skulle tyngdkraften avta proportionellt mot avståndet.
Fördubblar man avståndet, ja, då halveras tyngdkraften.
Och det här ändringen gör faktiskt det att massor drar på varandra mycket starkare i en tvådimensionell värld.
Det skulle inte bli ett stabilt universum.
Alla stjärnorna skulle förr eller senare kollapsa ihop igen och kollidera med varandra.
I högre dimensioner, som fyra dimensioner, så skulle tyngdkraften avta ännu snabbare.
Och det skulle göra omöjligt att ha stabila planetbanor.
Planeterna skulle antingen falla in i sina solar eller trilla ut i rymden.
Ja, även bildningen av solarna skulle vara svår att få att stämma överens med lagom stora stjärnor.
Det verkar alltså som det bara skulle kunna uppstå liv på planeter i tredimensionella universum.
Dessutom visar det sig att atomer inte heller kanske är stabila i andra dimensioner än två dimensioner och tre.
I fyra dimensioner visar det sig att vätatomen inte är stabil.
Elektron som kretsar kring atomkärnan har nämligen en ganska stor chans att kollidera med atomkärnan när det finns för många dimensioner.
Och därför så sönderfaller även vätet.
Samtidigt så kan man tänka sig att liv skulle kunna existera i en tvådimensionell värld.
En kanadensisk forskare, Kjernan Djudny, har till exempel utvecklat skisser för hur livsformer av olika slag skulle kunna fungera i en platt värld.
Det finns många intressanta problem att lösa, till exempel hur man kan ha en mag- och tarmkanal utan att falla sönder i två delar.
Men det visar sig att man kan lösa det om man har ett antal muskler som påminner lite grann om våra blickslås.
Men som sagt var det här är oftast intressanta tankelekar.
Djudny har utvecklat ångmaskiner som fungerar tvådimensioner men vi lever förmodligen inte i en sån värld.
Och förmodligen skulle liv inte heller kunna existera.
Men trots allt, modern fysik antar att det kanske finns extra dimensioner som är dolda för oss.
Så vem vet, vi kanske bor i ett 26-dimensionellt universum med märkliga egenheter.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Cancer

Cancer är sjukdomen som gått från att vara en säker dödsdom, till att vara en svår sjukdom.

Transkription49 repliker · 3:28

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Cancer. Cancer är en mycket fruktad sjukdom.
Men nu för tiden kan den behandlas ganska väl och man har börjat förstå den bättre och bättre.
Den är inte längre den dödsdom man tyckte den var en gång i tiden, utan istället en allvarlig sjukdom som kan behandlas
och ändå ger intressanta insikter i hur våra kroppar fungerar.
Cancer innebär att celler delar på sig när de inte ska.
Normalt är det så att cellerna är en vävnad. De tar bara delar på sig så länge det finns plats.
När det börjar bli trångt slutar de.
De delar sig också bara när de får vissa kemiska signaler från kroppen som talar om att nu behövs det tillväxt.
Får de inte signalerna ska de inte kunna dela sig.
Men cancerceller har fått fel på regleringen och delar sig trots att det finns fullt migranar, trots att de inte får dessa insignaler.
Det här producerar en grupp celler som växer till sig, en tumör.
Tumören tar naturligtvis resurser som skulle användas till annat och kan mycket väl klämma till eller störa organs funktion.
Men om cellerna bara samlade en tumör så talar man om en godartad cancerform.
Den kan ju nämligen lätt opereras bort.
Inte alltid så lätt om den sitter otuligt till i kroppen, men det är åtminstone samlad.
Men det finns också elakartade tumörer där celler lossnar, åker iväg längs med blodomloppet och skapar dottertumörer.
Metastaser på andra ställen i kroppen.
För att behandla dem måste man ta till hårdare metoder som till exempel bestrålning som skadar celler som delar sig väldigt mycket.
Till exempel cancerceller.
Eller cellgifter som också skadar celler under delning.
Men nackdelarna är att det här är oerhört slitsamt för hela organismen naturligtvis.
Så det vill man undvika.
I allmänhet är det celler som just delar sig mycket som lättast blir cancer.
90% av alla cancerformer är baserade på hudceller.
Det finns naturligtvis andra former.
Och de mest ovanliga är de som kommer från celler som normalt inte delar sig så mycket.
Det finns till exempel inga cancerformer som baseras på nervceller.
Eftersom nervceller hos vuxna individer aldrig delar sig.
För att bli en cancercell så måste en cell ta sig förbi flera steg.
Det är nämligen så att vi hela tiden får störningar på arvsmassan i våra celler.
Men i de flesta fall leder det här bara till att cellen inte fungerar så bra.
Eller att immunförsvaret slår ihjäl dem.
Vi får faktiskt egentligen cancerceller dagligen.
Men de allra flesta slipper inte igenom.
Men ibland händer det att de lyckas akkumulera rätt mutationer för att ta sig förbi de här barriärerna som kroppen har satt upp.
Det finns så kallade onkogener.
Kontrollgener som styr när cellerna får delas.
Det räcker med att en cell får störningar på tillräckligt många av dem för att ta sig förbi kontrollerna för att det ska bli cancer.
Men i många fall blir cancertillväxten så långsam att det inte märks av någonting på organismen.
Det går att skydda sig ganska bra mot cancer.
Både genom sin livsföring.
Väldigt mycket i sin mat.
Det är till exempel nyttigt med grönsaker för de innehåller ämnen som hindrar cancer.
Och även naturligtvis genom att kontrollera sig själv.
På ett tidigt stadium rapportera till en läkare om man ser någonting svulst liknande.
Och i framtiden kommer vi förmodligen få ännu bättre behandlingsmetoder.
Man har studerat genterapi.
Man har hittat metoder att hindra cancercellerna från näring.
Och även sätt att stimulera immunförsvaret.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Slavar och utveckling

De flesta lär sig i skolan att man använde slavar för att bygga upp pyramiderna. Genom tiderna har brukandet av slavar både allvarligt hindrat och skyndat på utvecklingen på gott och ont. Hur hänger detta ihop?

Transkription115 repliker · 8:52

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Håkan, du hade ett väldigt intressant ämne att prata om idag.
Ja, jag hade tänkt med slaveri och utveckling.
Slaveri och utveckling, tar inte de ut varandra?
I vissa fall ja, och på senare tid så kan det faktiskt stämma.
Men ta exempelvis i Egypten, där gick de mycket hand i hand.
Ja, det kan jag i och för sig tänka mig.
Pyramiderna hade knappast byggt som de inte hade haft tillgång till så många slaver.
Ja, om vi ser på Egypten, det hela började ju med att de fick kontroll över vattenflödet i Nilen.
Och den som kontrollerade vattenflödet kontrollerade ju alla de här människorna som berodde på vad odlingarna gav.
Och den människan var ju faro.
Och då kunde han ju helt plötsligt säga till dem att göra andra saker än just bara överleva för dagen.
Till exempel bygga en pyramid, bygga en stad och sitta och tänka på.
Han kunde ju avlöna folk med överskottet som jordbruket gav och få dem att sitta och tänka och sådär.
Så att alla de här byggnadsverken, de hade ju knappast varit möjliga att utveckla utan?
Utan ett visst slaveri.
De här byggnadsverken uppfördes ju under de torra säsongerna då det inte var lönsamt att bedriva jordbruk.
Men om vi går vidare i så fall.
Slaveriet längre fram i tiden.
Om man går till antiken till exempel.
Vad hade den för inverkan där?
Där var det ju i mångt och mycket en uppdelning av teori och praktik.
Slavarna hanterade ju allt det praktiska.
De uppfann kanske en del nyttiga mekanismer.
Men de hade ju absolut ingen motivation för det.
För allt de fick var ju mat för dagen och kläderna på kroppen.
Och det fick de ju oavsett.
Ja, precis.
Men herrarna som de jobbade åt brydde ju inte särskilt mycket om var allt det här välståndet kom från.
De visste ju bara att jag behöver inte arbeta.
Nej.
Var det inte det här som gjorde att filosoferna började utvecklas att de kom?
Ja, mycket det är att de kunde sätta sig hela dagen och tänka.
De behövde inte ägna sig allt åt fysiskt kroppsarbete.
För de flesta var ju rika och hade mycket rika välgörare.
Så de hade helt enkelt tid att sätta sig och tänka.
Ja, precis. Och i och med att de inte ägnades åt kroppsarbete så blev de ju i längden mycket föraktfulla inför det.
Det var slavgöra. Det var ingenting som en friman ägnades åt.
Men som sagt, den mer praktiska tekniska utvecklingen, den gick ju inte särskilt mycket framåt under den tiden.
Nej, inte så värst. Det var nästan bara Archimedes och i viss mån Aristoteles som man tänker på i sådana termer.
Aristoteles var väl mer att man skulle observera.
Men kanske inte så mycket experimentera.
Nej.
Vill du ha en gå vidare ändå?
Ja, till Rom kanske.
Ja, romertiderna.
Ja, där ser vi ju något nytt.
För där romarna hade ju en helt ekonomisk syn på det här med slaveriet.
Om vi tänker på Rom så började det som en enda liten stadsstat.
Och som sedan lade under sig hela italienska halvön och därefter Europa.
Och det är stora delar av Afrika och Egypten.
Och det verkar ju inte ha inverkat på att uppfinningsrikedomen minskade något särskilt där.
Det är bara att jag har sagt produkter.
Ja, visst. Och nyckelstensbågar och allt det där.
Men hur kom det sig i så fall att det blev så mycket utveckling där?
De hade som sagt en ekonomisk syn på det här med slaveriet.
Eftersom de som var de mest framstående i andra delar av riket som inte var födda inom stadsstaten Rom.
De behövde ju också kunna bli medborgare.
Och lösningen var ju att lägga upp tillräckligt mycket med pengar så får du bli medborgare.
Till och med en slav kunde alltså köpa sig fri och bli en fri medborgare.
Och det gav ju lite mer motivation då antar jag.
Ja, man såg att det fanns någon form av social rörlighet.
Att man kunde bli belönad för sina ansträngningar.
Och det hade kanske en stor effekt på att Rom lyckades så väl som de gjorde.
Men ja, Rom följ ju.
Och sen kom medeltiden.
Medeltiden kallas ju egentligen för The Dark Ages eller den mörka medeltiden.
Men stämmer det egentligen?
Ja, de brukar ju ställa upp en motbild mot det här och peka på att det faktiskt fanns massa tänkare och sånt.
Allt det vi har av bokskrivarkonst och sådant kan vi ju nästan spåra tillbaka till medeltiden.
Indelning, meningar, uppdelning i ord till och med.
Men om vi ser på träldomen under medeltiden så exempelvis efter Romarikets fall så var ju slaveriet bunden till en särskild plats.
Rörelsen var ju mycket låg.
Man brukar ju förklara det som att i utbyte för en adelsman eller någon sånans beskydd så gav trälarna eller de livegna sitt arbete.
Men å andra sidan så gav väl träldom på den här tiden, det gav ju möjlighet till pilgrimsfärder.
Intressant.
Ja, jag vet inte hur många trälar som faktiskt fick åka på en pilgrimsfärd.
Nej, det var nog inte sådana.
Men det viktiga att tänka på är att det fanns ju element för social rörelse under medeltiden.
En av dem var ju kyrkan, att även en låg bonde kunde bli pastor och sedan arbeta sig upp genom den kyrkliga hierarkin.
Handeln som kom igång på allvar under medeltiden och sedan verkligen tog fart under renässansen.
Och just det här med pilgrimsresor.
De, jag tror det var så mycket som en femtedel av Europas befolkning som var på en längre eller kortare pilgrimsresa vid varje givet tillfälle.
De åkte till Trondheim, Santiago, de Compostela.
Ja, naturligtvis Jerusalem.
Ja, självklart.
Men ibland var det liksom bara till Heliarkällan en kilometer bort.
Men det räckte väl. De stötte ju på nya människor.
Ja, precis.
De såg nya lösningar.
Ja, om någon från söderna reser upp till norr så ser han ju hur de löser problem där uppe.
Men det var ju mer slaveri vi pratade om.
Men man kan ju komma fram till lite längre fram i tiden och gå in på det amerikanska slaveriet.
Eller det som hände under, i Afrika.
Ja.
Vad den hade för inverkan.
Ja, slaveriet i USA som sådant.
Det hade ju en massa effekter.
Om man tänker på att i de norra delstaterna där slaveriet inte alls var så vanligt.
Det förbjöds till och med eller avskaffades.
Där var det ju mycket mer industrialiserat.
Medan i söder så var det mest jordbruk och bomullsplantage.
Och jordbruk på den tiden var ju mycket så att säga arbetsintensivt.
Det vill säga att man använde massvis med personer för att få ett jobb gjort.
Men var det inte så att söder var väldigt rik på den tiden?
Jo, visst var de rika.
Men slavarna räknades ju med i den rikedomen så att säga.
Och det blir ju att man sätter ett pris på människor.
Men egentligen så kan man dra samman allt det här till att i stort sett så sätter faktiskt slaveriet en hämmare på utvecklingen.
Ett allvarligt krogben.
USA blev ju ingen riktig industristat förrän de hade koloniserat österut och just avskaffat slaveriet.
Vilket tvingade söder och även de arbetsgivare uppe i norr att ge folk, även om det var oskäliga, så ändå någon form av lön.
Och det fick julen att börja sänga.
Det krävs frihet för utveckling.
Verkar så i alla fall.
Ja, det där kan vi väl avsluta.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Resistans och virulens

Kroppen för en evig kamp mot virus och bakterier. På senare tiden har medicin som penicillin kommit till människans hjälp, men den för med sig ett allvarligt problem : resistans. Bakterierna överlever kuren.

Transkription158 repliker · 11:22

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Resistens och virulens.
Sjukdomar är ju egentligen livsformer i allmänhet.
Det är bakterier, virus, svampar och annat otyg som ger sig på våra kroppar.
Men de flesta livsformer håller ju på och evolverar.
Evolverar också sjukdomar?
Ja, även sjukdomarna evolverar.
De är ju levande varor så precis som vi.
Och tyvärr är vi deras mat.
Men man kan ju misstänka här att det blir en sorts tävling här.
Människor som har ett bra immunförsvar klarar sig bättre att få fler barn.
Så man kan räkna med att vi borde evolvera mot att få starkare och starka immunförsvar.
Och detta kommer ju då sjukdomarna få tävla mot.
Den sjukdom som bryter igenom immunförsvar är effektivt.
Bör ju också klara sig bra.
Ja, samtidigt så är ju immunförsvaret...
Sjukdomen och immunförsvaret utvecklas ju tillsammans.
I en ädel? Nej, inte riktigt.
I en riktigt dirty fight med varandra.
Alla medel är tillåtna.
Alla medel är tillåtna.
Och resultatet av den här utvecklingen är att bakteriernas och virusernas utveckling går framåt.
De blir effektivare och effektivare.
Men samtidigt utvecklas ju immunförsvaret.
Tävlingen ligger ganska lika om de är i tillräckligt mycket kontakt med varandra.
Däremot om man råkar på en sjukdom som man själv och ens förfäder aldrig haft en chans att råka på så kan man råka väldigt illa ut.
Mässling och smittkopper är ju hos de stackars indianerna i USA.
Det är helt fatalt att få en snua som man aldrig träffat på.
Där ser man ju vissa fördelar med att leva på en stor kontinent som Eurasien där folk har rest runt och fört med sig sina sjukdomar.
Vi har visserligen haft till exempel digerdöden.
Men å andra sidan så har det inte varit så farligt att komma i kontakt med de isolerade folken på andra kontinenter.
Det har ju faktiskt varit Eurasien som har stått för den stora biologiska mångfalden vad gäller sjukdomar och början av sin blotta närvaro utplånat konkurrenterna i de nya kontinenterna.
Ja, nu för tiden har man ju antibiotika som hjälper ganska mycket.
Men det har ju börjat dyka upp antibiotikaresistenta bakterier.
Ja, de antibiotikaresistenta bakterierna har ju alltid funnits.
I och med att majoriteten av alla antibiotika vi har idag är stulna, lånade.
Eller på annat sätt införskaffade ifrån naturen.
Till exempel, ja, huvudsakligen svampar.
Mögel.
Och det innebär ju att i bakteriepopulationen så har det alltid funnits bakterier som har varit specialiserade på att bo och leva på svampar.
Det är ju de som svamparna har utvecklat sin antibiotika mot.
Men de här bakterierna har ju inte haft någon speciell konkurrensfördel förrän vi började med att använda antibiotika i människor.
Tvärtom har det ju varit ett problem om det inte finns så mycket penicillin runt om att gå omkring och bära på gener och proteiner som skyddar den.
Ja, det är ju klart onödigt att slösa energi på det.
Och bakterierna är väldigt medvetna om sin energislöseri.
De är mycket noga med att inte göra någonting onödan.
Eller snarast, de bakterier som gör något är onödan.
De får inte så många ungar.
Ja, de får väl lika många ungar men de förökar sig långsammare.
Och det är ju förökningshastighet som gäller när man är bakterier.
Oja.
Så nu har vi alltså då ett urval för att stå emot penicillin och andra antibiotika.
Ja.
Och det ska ju fortfarande inte vara så stort problem om det bara var de bakterier som från början hade resistenta gener som var resistenta.
För många av dem är ju bara svampätare och inte något som ger sig på oss.
Exakt.
Problemet är att trots att bakterier är små ensädliga saker så kan de ändå ha sex.
Aj då.
Det är nämligen så att vissa bakterier har DNA som mer eller mindre parasiterar på bakterien på något vis.
Som kodar för proteiner som gör att bakterien kan utbyta plasmider, det vill säga små DNA-sement, med andra bakterier.
Så den här könliga plasmiden, DNA-snutten, kan helt enkelt överföra sig själv från en bakterie till en annan.
Genom att den tillåter bakterierna sex med en annan bakterie.
Och på de här plasmiderna antar jag att det kan följa med gener för till exempel antibiotikaresistens?
På den plasmiden, eller i och med att det här är ganska icke-selektivt.
Det de här sexplasmiderna gör är att de öppnar en kanal mellan en bakterie och en annan.
Helt enkelt ett rör.
Och i det här röret så kan det rinna iväg små plasmider.
Huvudsakligen då den här sexplasmiden själv, men även andra plasmider.
Och bakterierna har inte så himla god koll på vad som händer i sitt DNA.
Så att delar av DNA kan ibland knoppa av sig i en liten cirkelform i DNA-snutt.
Och kan då rinna med.
Det låter lite grann som alla byter med alla.
Alla byter med i stort sett alla.
En del bakterier är ju inte mottagliga.
Det får man kanske vara glad för.
För jag antar att det här innebär att i en miljö där det förekommer mycket antibiotika,
de som inte är resistenta av, men de som är resistenta, delar glatt med sig av sina plasmider.
Oja.
Det är det som händer i tarmen till exempel.
Jaha.
Det finns naturligt i tarmen bakterier som är resistenta mot i stort sett allting.
De har dock normalt sett inte någon större tendens att dela med sig av sin genom.
Men de kan under vissa omständigheter smittas mer eller mindre med den här plasmiden som gör att de kan ha sex.
Och då kan det hända att de här enterokockerna som de heter delar med sig av resistenta plasmider till mer farliga bakterier.
Och i och med att enterokockerna är i stort sett multiresistenta redan från början,
det går i princip inte att göra tarmen steril.
Därför att bakterierna är för seglivade.
De tål antibiotika.
Och de kan dela med sig.
Och om de då råkar dela med sig till det som är en av de farligare bakterierna, till exempel stafelokocker,
som står för mycket av de farliga sårinfektionerna till exempel,
då har vi helt plötsligt förts tillbaka till medeltida nivå.
En böld är livsfarlig.
Aj då. Så vad ska man göra åt det här?
Använda mindre penicillin?
Använda mindre penicillin. Använda penicillinet rätt.
Till exempel, det farligaste situationen som finns är för att selektera fram penicillinresistens.
Så om man har en population av bakterier som inte har varit exponerade, utsatta,
så finns det i denna mängd av bakterier en liten delmängd som har resistens.
Och de kan vara då lite grann resistenta.
Så att om man då utsätter dem för en ofullständig penicillinkur,
kanske bara tar de två första dagarnas tabletter,
känner sig bättre, slutar och sparar resten till en annan gång,
då dödar man av majoriteten av bakterierna,
medan de här som är lite resistenta,
de har överlevt de första två dagarnas penicillinbehandling,
men skulle kanske dö ut om man gav den fulla tiddagarsbehandlingen.
Men eftersom man slutar för tidigt så överlever de.
Och titta, de har inga konkurrenter.
Alltså befolkas kroppen med bakterier som har delvis penicillinresistens.
Så Sun Tzu hade rätt, ska man vinna ett slag, ska man vinna det fullständigt, inte bara delvis.
Ja, för att nästa gång när man fuskar så blir de ännu lite mer resistenta.
För en delmängd av de här delvis resistenta är mer resistenta.
Och nästa gång man tar en penicillin, det är ju de som överlever.
Och när det här har gått tillräckligt många generationer,
till exempel på ett amerikanskt sjukhus eller annat ställe där man fuskar med penicillinet,
då har vi helt plötsligt multiresistenta bakterier.
Låter rätt illa.
Sen finns det ju en annan faktor också där bakterierna evolverar.
Och det är ju virulensen.
Alltså hur sjuk blir man av bakterien?
Hur dödlig är den?
Ja, det är ju en annan evolution.
Och det är helt enkelt en bakterie som är för effektiv på att ha gällt din värld.
Den kommer ju hamna i jorden tillsammans med världen.
Och där trivs den förmodligen inget vidare.
En liten stund, men i längden, nej.
Så därför borde ju med tiden sjukdomar bli mildare och mildare.
Därför att den som är riktigt dödlig, ja, den får inga värdar.
Både det och att värdarna, de som överlever, är ju resistentare.
Men det finns en haka här.
Och det är väl om det finns en vektor, alltså något som överför från värld till värld.
Till exempel myggor eller smutsigt vatten.
Ja, då är helt plötsligt kopplingen mellan att världen överlever och bakterien eller virusets fortsatta levnad inte alls lika stark.
Tvärtom så är det ju bra då.
För om världen går och avlider i ett vattendrag så, ja, då kan man ju sprida bakterien över väldigt stora volymer av vatten som sedan dricks av väldigt mycket folk.
Och då är det ju snarst en fördel att ha ihjäl folk på fläcken så att de trillar ner vattendraget och sprider det ännu mer.
Inte nog med det, så är det ju det att även en mindre virulent form av bakterier blir utkonkurrerad av mer virulenta bakterier i det här fallet.
Den snälla versionen kan inte konkurrera mot en elaka om den elaka kan spridas med ett enda myggbett.
Det är sant.
Och där har vi ju malaria.
Men det här låter ju då som att man måste hitta metoder att så att säga bromsa bakteriernas evolution gentemot vår egen.
Det är nog ganska svårt.
Det man kan göra istället är att sätta sprutt på sin egen evolution.
Inte genom att föröka sig själv och utsätta sig för stora mängder bakterier.
Det tar lite för lång tid.
Men vi har ju faktiskt ett immunförsvar som kan adaptera till omgivningen.
Så genom att utsätta sig för sjukdomar så får man mer alert och kompetent immunförsvar.
Vi brukar ju fuska då och vaccinera oss.
Men det är då en sorts immunförsvarens allmän bildning så att säga.
Det är inte allmän bildning.
Det är mycket specifikt att vi i vaccinet så har vi delar av bakterier eller virus upptuggat på ett sådant sätt att bakterien och viruset är döda.
Men de viktiga delarna som immunförsvaret attackerar och urskiljer bakterien eller viruset på de finns med.
Då tränar vi immunförsvaret i hur man anfaller den här sjukdomen utan att vi än skulle vara sjuka.
Så det verkar alltså vara nyttigt att resa runt och skaffa sig så att de många upplever sig både för hjärnan och immunförsvaret.
Oja.
Och till exempel jobba på ett sjukhus.
De som jobbar på infektionsklinikerna är mycket sällan sjuka.
Deras immunförsvar är vältränade.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Ozon

Hur farligt är ozonhålet över Antarktis egentligen? Är det människans fel att det finns överhuvudtaget? Vad gör ozonet som är bra för oss.

Transkription96 repliker · 6:13

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

De senaste åren och även idag så talas det väldigt mycket om ozonlagret och rädslan för att ozonhålet ökar.
Men jag tror inte att alla förstår vad det egentligen handlar om.
Skulle du kunna beskriva det lite närmare Anders?
Mycket kretsar kring ozon som är en gas som består av tre syreatomer som bildar molekyl.
Vanligt syre bildar molekyler som består av två syreatomer som hänger ihop.
Men det här är trevärt syre så att säga.
Men hur kommer det sig att det bildar tre syreatomer som slås ihop?
I allmänhet är det så att syre föredrar ett lägre energitillstånd.
Nämligen den tvåatomiga gasen.
Men till exempel vid elektriska urladdningar som när vi är osknedslag och liknande.
Eller när det förekommer mycket energi, till exempel ultraviolett strålning.
Så kan det hända att de slits sönder.
Och då är det två stycken ensamma syreatomer som på jakt efter något att binda sig till.
Och då kan det hända att de krockar med en syremolekyl och slår sig ihop.
Det här är en ganska instabil gas.
Den reagerar väldigt gärna med någonting annat.
Men det är just därför som ozonet är viktigt för oss.
Men ozon, det finns ju inte särskilt mycket här nere vid marknivå.
Nej, det är knappt någon miljondels procent här.
Men ozon, har inte det en väldigt speciell doft också?
Eller lukt?
Man känner ju till exempel elektriska urladdningar och sånt.
Och det är ju därifrån den har fått sitt namn.
Men det är alltså en ganska obehaglig doft och det är inte en nyttig gas att ha omkring sig eftersom det så gärna reagerar.
Nej, det kan vara lite farligt.
Men i det här fallet så talar vi om ozonlagret.
Mm.
För högre upp i atmosfären finns det mer ozon.
Det är ju nämligen så att där uppe så är solskint starkare.
Och vi har mer ultravillett strålning som kan träffa då syremolekyler, slå sönder dem och leda till bildningen av ozon.
Och resultatet av det här är ett skyddande lager för det går åt energi för att ta och bryta upp syremolekylerna.
Och ozonet i sin tur, när det träffas av ultravillett strålning så går det också åt energi för att bryta upp det.
Och den här processen skyddar då markytan mot skadlig ultravillett strålning.
Men hela den här processen, vart tar energin vägen?
Den leder till värme. Det är nämligen så att ozonlagret värmer upp stratosfären.
Den blir varmare ju högre upp man kommer.
Men jag har för mig att det blir kallare ju högre upp man kommer i atmosfären.
Ja det är sant. Men bara den nedersta delen, det man kallar troposfären, när man är uppe och flyger så ser man att det bildas iskristall på fönstren.
Men det beror då på att ju högre upp man kommer desto mindre luft finns det ovanför en och desto effektivare kan värme stråla ut i rymden.
Men ovanför troposfären, där ligger stratosfären och där ligger ozonlagret som värmer upp den.
Och det blir alltså varmare ju högre upp man kommer.
Men vad handlar det så här hela den här debatten om? Vad är det som folk är så rädda för?
Ja problemet är ju det att skulle ozonlagret skadas så kommer mer ultravillett strålning ner till marken.
Och det finns anledning att tro att vissa molekyler kan ha en katalytisk effekt och förstör ozon.
Som vilka molekyler då?
Ja kvävoxider är ju en anledning då.
Man oroar sig till exempel när Concorde kom att den skulle flyga högt upp och sprida kvävoxider.
Och det är nämligen så att kvävoxiderna då kan reagera på komplicerade sätt med syroozon.
Så att ozonet bryts ner men kvävoxiderna finns kvar.
Andra ämnen som är oroande är hydroxylradikaler och framförallt klor.
Är inte det det som kallas för frioner?
Ja frioner det är föreningar mellan kol, klor och fluor.
Och det intressanta med dem är att de kan inte brytas ner biologiskt ner på marken.
Och det finns heller inga kemiska processer som bryter ner de här.
Men uppe i stratosfären där träffas de ultravillett strålning och då kommer kloratomerna loss.
Och kloratomer kan bryta ner ozon.
Och de snabbar på då den processen när ozon naturligt bryts ner.
Normalt så kommer en ozonmolekyl att klarsatmosfären ungefär ett års tid.
Men genom klor går den här processen att ta bort dem snabbare.
Men hur pass illa står det till idag egentligen?
Hur pass mycket är det som människor har orsakat av det här?
Man har uppskattat och här är vi naturligtvis väldigt osäkra uppskattningar till att det är omkring 2% minskning i ozonlagret.
Och beroende på hur man ser det så kan man säga att det är mycket eller lite.
Men det är ozonhålet som verkligen har folk oroade.
Men ozonhålen vet jag att de ligger borta i polerna då.
Men hur stor risk är det egentligen? Hur pass fadet är det?
Ja det är lite svårt att säga faktiskt.
Det beror nämligen väldigt mycket på.
Ozonet varierar ju väldigt mycket på latitud var man är på jorden.
Finns det exempel mindre ozon vid ekvatorn än uppe vid 60 grader.
Eller 60 graders latitud där Stockholm ligger.
Men ju längre norrut man kommer, eller söderut, desto starkare blir årstidsvariationerna.
Det kan variera med 40% i Sverige.
Men längst norr och söderut, där under polarnatten finns det ingen ultraviolett strålning.
Det gör att det inte bildas något nytt ozon.
Samtidigt kan katalysatorerna arbeta och bryta ner ozonet.
Och framförallt över Antarktis bildas alltså en virvelström där luften bara kretsar runt polen.
Så där kan ozonhalterna sjunka väldigt djupt ner.
Och det var det här man kallade ozonhålet.
Och det här verkar då ha blivit värre över senare år.
Däremot är det inte uppenbart hur stor effekt beror då på mänsklig påverkan.
Det är förmodligen rimligt att anta att det existerar naturligt en sorts ozonhål.
Men gör människorna mycket värre?
Och skulle det kunna sprida sig?
Ja, den är frågan.
Det finns ju en del tecken som tyder på att det finns gränser till exempel hur stora ozonhålen kan bli.
Över norra halvklotet så sker en liknande virvelström som över Antarktis.
Men den är svagare därför att det finns mer kontinenter.
Och vad som händer är ofta att den här virveln blir lite oval.
Och blir den tillräckligt oval kommer delar av den ut söderut så att den kommer in i solsken.
Och då bildas nytt ozon och det verkar inte bli ett lika allvarligt ozonhål.
Men över Antarktis kan det då bli starkare och den kan suga i sig tänkbart ozon från resten av atmosfären.
Så man vet alltså inte egentligen hur farligt det är?
Nej, det är svårt att avgöra. Det krävs betydligt mer forskning om det.
Men faktum är att risken finns ju där.
Det gör det. Men frågan är ju, är det här en global risk eller en lokal risk?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Norrsken

De är vackra och mystiska. Norrsken som namnet antyder är vanligast i norr, och mycket vackra. Vad beror de på?

Transkription64 repliker · 3:44

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det är vackert. Det är gåtfullt. Men vad är norsken egentligen?
Norsken är ljusfenomen man nattetid kan se i närheten av polerna.
Man kan tänka sig gröna och rödaktiga slöjor som rör sig sakta uppe på himlen.
Men vad är det som skapar det här ljusfenomenet?
Ja, för att förstå det måste man titta lite grann på var jorden befinner sig i förhållande till solen och vad solen har för sig.
Solen sänder ut en solvind.
Vad är en solvind för något?
Solvinden består av laddade partiklar. Elektroner, protoner, en del atomkärnor som blåser sig utifrån solens yta.
De rör sig utåt med en ganska hög hastighet.
Så det är som strålning då ungefär?
Ungefär, fast det rör sig långsammare än ljuset ifrån solen.
Men jorden har ett magnetfält. Laddade partiklar som hamnar i ett magnetfält böjs av.
Så när solvinden kommer i närheten av jorden så möter den jordens magnetfält.
Och där inträffar en sorts kollision.
Partiklarna böjs av runt jorden. Man får en chockvåg ungefär som en båt i strömmande vatten.
Så mycket av solvinden åker vid sidan av jorden.
Så alla de här partiklarna dras mot polerna?
Ja, eller inte alla. Men en del blir fångade.
För om man har en magnetisk fältlinje.
En laddad partikel kommer att börja snurra runt den så att säga.
Och om man tänker på hur jordens magnetfält ser ut.
Det är som om det fanns en stor stavmagnet gömd inuti jorden.
Så vid ekvatorn löper det horisontellt. Det löper längs med marken.
Så dit kommer inte partiklarna. Men vid polen löper de ner mot marken.
Så partiklarna kan komma närmare jorden.
Så de går mer rakt ner där?
Just det.
Och när de kommer tillräckligt nära jordens atmosfär finns det en viss chans att sådana här partiklar korriderar.
Med atomer uppe i atmosfären.
Och då skapas det här skenet då?
Just det. Vad som inträffar till exempel en elektron med hög energi kommer farandes.
Om en stor fart drämmer in i till exempel en kvävatom.
Den kanske slår till någon av de andra elektronerna som hoppar upp och ner.
Och det producerar då en ljussignal.
Beror styrka på de här kollisionerna då på vilket färg norrskenet blir då?
Just det. Den röda tonen man kan se ibland.
Den beror då på kollisioner högt upp i atmosfären.
Och det är då partiklar som har ganska lite energi.
De kommer inte ner så långt på grund av magnetfältet.
Och producerar då det här svaga eller ganska ibland rätt intensiva röda färg.
Mer energirika partiklar de kommer längre ner i atmosfär.
Och lyser grönt när de träffar kvävatomer.
Ja.
Och norrskenet då det kan sträcka sig för hundratals kilometer upp.
Från rundfärgen kan man alltså se att de här draperierna man ser.
De sträcker sig alltså högt upp över polen.
Så det börjar redan på en rätt så hög nivå?
Oh ja.
Och det är ju också aktivt dagtid men man ser det inte så mycket på grund av allt annat ljus.
Det finns alltså en oval utav norrsken ganska permanent kring polerna.
Så det finns vid sydpolen då också?
Just det.
Då kallar man det för sydsken.
Ja.
Och det här beror ju då väldigt mycket på hur mycket norrsken man ser på hur aktiv solen är.
Så vid olika årsdygn så blir det olika?
Ja.
En smula.
Men framförallt så beror det på hur aktiv solen själv är.
Var jorden befinner sig i en bana spelar ingen större roll.
Solen går ju genom elva års cykler.
Då den är mer och mindre aktiv.
Den så kallade solfläckscykeln.
Och när i närheten av ett maximum skickar den ut extra mycket solvind vilket gör att man kan se klarare och tydligare norrsken.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.