Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Sinnens överstimulans

Våra sinnen är otroliga på att hantera överslag. Trots detta kan för starkt ljus och ljud skada oss. Men hur är det med för starka lukter då?

Transkription50 repliker · 4:14

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Sinnesskydd. Jo, det är ju så att när man får extrema belastningar på sinnena så uppstår ju märkliga effekter.
Hur kommer det sig exempelvis att ögonen reagerar så märkligt på kraftigt ljus?
Ja, vi reglerar ju och skyddar ögonen genom att iris drar ihop sig.
Pupillen blir allt mindre så att man därigenom förhindrar att allt för mycket ljus kommer in till ögat.
Dessutom är det ju så att syncellerna, de är faktiskt mest aktiva när det är mörkt.
De sänder ju en kontinuerlig signal då, men när det blir ljust avtar signalen.
Och vad som då inträffar när man blir bländad, det är att de helt stänger av sig.
Sen kommer de och sätter dem igång efter lite ett tag.
Och det är lite olika för olika färger och olika typer, så det är därför man får de konstiga färgeffekterna efter att ha blivit bländad av solen.
Jaha, är det samma sak med örat eller varför kan det då uppstå sådana ringningar från öronen?
Ja, det beror ju bland annat på att har man fått en kraftigt stimuli så kommer en ljudvåg att åka fram och tillbaka genom snäckan.
Men här försöker örat på samma sätt som ögat skydda sig genom att det finns en muskel i mellanörat.
Som helt enkelt när det blir för kraftig ljudvolym drar åt sig och därigenom blir det svårare för ljudimpuls att komma in till snäckan.
Men blir de förstärka naturligtvis så skadas ju cellerna.
Och det kan man ju höra ibland då som små pip som klingar av.
Jaha.
Hur är det med luktsinnet då?
Jag har aldrig märkt att det har hänt något med luktsinnet när man luktar på någonting som luktar väldigt mycket.
Nej, det är faktiskt intressant. Det verkar inte finnas någon överbegränsning i det genom att det ger kvalitativ information snarare än kvantitativ information.
Istället är det så att den avklingar väldigt snabbt.
Även en intensiv frändoft försvinner ganska snabbt bort genom att helt enkelt luktsällorna och medvetandet anpassar sig till dem.
Är det inte samma sak med smaksinnet då? De är ju kopplade till varandra.
Ja, det är de. Men smaksinnet är betydligt långvariga vilket man kan märka om man till exempel äter en het chilipeppar.
Det smärtar ganska länge. Delvis för att det faktiskt går in på riktiga smärtimpulser men också för att smaksinnet som helhet är mycket långsammare.
Men vi pratar lite grann om smärta. Hur är det med känslecellerna då ute i kroppen?
Ja, de är ju lite begränsade då hur många signaler de kan få in till ryggmärgen och hjärnan.
Och det där begränsar också då endorfinsystemet.
Det är ju nämligen så att vi har vad man kallar smärtportar som kan vara öppna och stängda.
Och de här smärtportarna regleras av hjärnan som bestämmer hur mycket signaler som får komma in.
Och det sker då via endorfinsignaler.
Så är man väldigt stressad eller i ett lämpligt hypnotiskt tillstånd eller att man bara inte vågar lägga märke till det så kan man alltså helt hämmabort smärta.
Men i allmänhet så finns det då en viss smärtnivå som gör att man reagerar på det.
Men man håller ändå nere med endorfinerna.
Går det att träna upp den här förmågan att inte känna smärta?
Det går det att göra. Det är ju till stor del beroende av hur hjärnan väljer att tolka smärtsignalerna.
Balansinnet har vi ju alla råkat ut för problem med.
Om man snurrar runt gång på gång så kommer ju världen att snurra i all oändlighet efteråt och man mår väldigt illa.
Ja, det beror ju då på att vätskan i de här bågångarna som finns i inrörelselabyrint att den fortsätter cirkulera.
Men däremot, det verkar vara kvalitativa signaler man får.
Återigen är det väldigt svårt att överbelasta det.
Däremot, yrsel uppstår ju väldigt lätt när man snurrar runt.
Och det är helt enkelt en reaktion på att organismen misstänker att något är allvarligt fel.
Man försöker lugna sig, dämpa ner rörelsen.
Finns det några andra sinnen som kan vara intressanta?
Ja, det finns ju väldigt många kemiska sinnen inom ut i oss som håller rätt till exempel på blodets althalt, hur mycket koldioxid det finns.
I viss mån också hur mycket fett och kolhydrater som finns i kroppen.
Men mig veteligt så existerar det inte så mycket avstängningssystem för de här om man kommer upp i höga halter till exempel av kolhydrater.
Eller för lite syre.
Skälet är helt enkelt att hamnar vi i en sådan situation så spelar det ändå ingen större roll.
Då är den inre kemin så pass störd.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hur många änglar kan dansa på en nålspets?

Ett Engelskt talesätt för att diskutera struntsaker i timmar, är att "diskutera hur många änglar som kan dansa på en nålspets". Vi har provat att ta uttrycket på allvar och fundera på om detta är möjligt, och om änglarna i så fall riskerar att bilda ett svart hål. Fysik när den är som roligast.

Transkription49 repliker · 3:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Ja, det finns ju ett gammalt teologiskt uttryck som behandlar hur många änglar som kan dansa på ett nålshuvud. Hur är det egentligen med det?
Ja, egentligen är det ju inte ett nålshuvud man talar om, utan själva nålspetsen.
Jaha.
Men det här har man ju ägnat ganska mycket tid och, ja, förspilt mycket tid på kanske man skulle säga.
Redan Thomas av Aquinan på 1200-talet hade en ganska lång utläggning.
Han kom fram till att två änglar inte kan vara på samma ställe. Men det talar ju inte om hur tätt man kan packa änglarna.
Jaha, okej.
Men i modern tid kan man ju börja använda lite modern fysik också.
Det finns en doktor, Paul Scheve, som påpekade att enligt mycket moderna teorier genom fysiken så kan man inte ha platser som är mindre än 10 uppe 1 med minus 35 meter stora.
Under den storleksskalan så är helt enkelt rymden, ja, den är inte jämn längre.
Det är rekvantiserad.
Just det. Det är kvantig gravitation vi talar om här.
Så han menar då att om vi tar nålspets, den är i allmänhet en atomstor. Någonstans finns den översta atomen.
Och det är 10 uppe 1 med minus 10 meter.
Och så dividerar man bara det med upplösningar och rumtiden så får man rätt på att det får plats 10 uppe 1 med 50 änglar.
Det låter ganska mycket.
Ja, fast det blir lite problem. Det finns något som heter Bekensteins begränsning som talar om hur mycket information man kan packa på en litet område.
Så om vi tänker oss att de här änglarna innehåller minst en bit var, huruvida de är fallna eller inte till exempel, eller kanske deras serienummer eller något sånt.
Då kan man räkna ut hur många änglar som skulle få plats om de vore masslösa.
Och det visar sig att då får det bara plats 244 800 änglar.
Men å andra sidan, om man antar att änglar faktiskt har massa, då kan man packa in många fler.
För den här massan gör att det blir möjligt att lagra fler bitar information på ett litet utrymme.
Och då blir det problematiskt.
Så packar man många änglar på ett litet utrymme så kan de kollapsa till ett svart hål.
Då kan de kanske stråla ut ur det svarta hålet också.
Ja, man vet ju väldigt lite om ängelfysik då.
Så att man kanske inte ska tro på det så mycket.
Men om man antar att änglar inte vill kollapsa till svarta hål bara för att de ska dansa för att göra teologerna glada.
Så kan man räkna ut ändå den maximala tätheten.
Och det visar sig att man kan packa in faktiskt 8,67 gånger typ 49 änglar.
Och ja, det här är ganska många.
Det är ungefär lika många som CV sa.
Och det är under antagande att de bara väger 10 plus minus 34 kilo var.
Så därigenom kan man med modern fysik faktiskt besvara frågan om hur många änglar som kan dansa på ett nålshuvud.
Ja, så teologerna kanske inte var så dumma egentligen.
Ja, de hade ju lite problem.
De tog ju till exempel inte hänsyn till att kvantmekaniken gjorde väldigt svårt att dansa rytmiskt för änglarna.
Ja, det visste man ju inte på 1700-talet heller.
Nej, det är mycket möjligt.
Men det finns något som heter Heisenbergs osäkerhetsrelation som säger att en partikels position och rörelsemängd inte samtidigt kan mätas med hög precision.
Och eftersom änglarna ska vara ihopträngda på en nålshuvud så blir deras rörelsemängd obestämd.
Så rytmiken blir väldigt dålig.
Ja, det spelar väl lite roll om änglar är då bosoner eller fermioner.
Just det. Bosoner är partiklar man kan packa hur tätt som helst.
Medan fermioner, de tar avstånd från varandra.
Men vad de här formlerna visar är att vi har en överbegränsning.
Naturligtvis finns det ett avgörande problem.
Finns änglar överhuvudtaget?
Ja, det har kanske aldrig stört teologerna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Rymdmonster i filmerna

Köttätande hjärnor, kusliga varulvar och illasinnade robotar. Många typer av monster har kommit och gått i Hollywoods filmer. Av alla dessa är det bara några få som är verkligen intressanta. H.R. Gigers kusliga monster i Alien-filmerna, är någonting utöver det vanliga utbudet. Varför?

Transkription117 repliker · 6:49

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

De flesta idag har ju talat om alienfilmerna, inte sant?
Jo, de är ju ganska välkända som science fiction-skräckfilmer.
Och jag är ju rätt fascinerad över en sak faktiskt.
Och det är att de faktiskt har lagt ner lite jobb till bakgrunden till rymdvarorna i de här filmerna.
Ja, de flesta filmer man ser inom science fiction-genren har ju oftast bara rymdvaror som är utklädda människor.
Och man antar att rymdvarorna fungerar precis som människor.
De är i stort sett däggdjur.
Ja, spetsiga öron eller lite mer deformerade kroppar.
Kan ta Star Trek som ett exempel.
Och det här är ju ganska osannolikt, både rent vetenskapligt och gör även att man begränsar rymdvarorna.
Man antar att de är väldigt människolika.
Medan alienfilmerna, de utgår istället för hur omänskliga, främmande de är och därmed blir det ju intressantare.
Bland annat så har de, de verkar ju utgått från insekter när de skapade de här.
Insekter och i liten mån människor faktiskt.
Ja, för att vill man skapa en riktigt skrämmande varese så ska man ju inte göra något som är totalt främmande.
För det är bara konstigt.
Men om man däremot stoppar med lite människoliknande beteenden.
Lite, ja låt oss säga, armar som påminner om människor.
Kanske något ansiktsdrag eller någonting sånt.
Då reagerar vi ju på det som om det var en människa.
Men samtidigt det främmande elementet gör det ju mycket mer skrämmande och vidrigt.
Det som är intressant också är att de är ett insektssamhälle.
De är också ett stacksamhälle.
Det vill säga att de har en drottning, en äggläggande drottning.
Sen har de förmodligen ett par drönare.
Jag tror att man kan se några stycken i tvåan.
Och sedan så har de krigare eller arbetare.
Det är vad man nu ska kalla det för.
Ofta är det ju så att när man skapar varelser till science fiction så utgår man från vad man hittar i biologin.
Och varelserna är aliens, de är ju just skapade.
Man har lånat ett par intressanta drag.
Vad man ser till exempel är att den här stacken då.
De tar och omskapar sin omgivning för att passa sig.
Och det är ju precis vad termiterna gör.
Termiterna samlar ihop sand och saliv.
Och bygger skyddande samhällen och även täckta korridorer som kan gå till arbetsplatserna.
Och som sagt, just att de lever som parasit, det skulle jag tro tagit från steklar faktiskt.
Mm, parasitsteklarna.
De lägger ju sina ägg i larver som de har förlamat.
Och sedan kan då steklarnas larver äta upp larverna inifrån.
Och det här igenomfå en praktisk näring.
Men här tycker jag faktiskt att vi kommer över på lite av de missar de har gjort.
För jag menar, den här larven som en alien lägger, den äter inte upp sitt offer efteråt.
Den bara slösar bort den och försvinner bort.
Och det är bara en per offer också.
Där får man ju misstänka att det är en dramaturgisk effekt man är ute efter då.
Det är en bra skräckeffekt.
Men rent ekologiskt är det ju inte speciellt trovärdigt.
Dessutom finns det ett annat problem.
Att anta att man har stora rymdvarelser som är köttätare och bildar samhällen.
Var ska de få all sin näring ifrån i sitt naturliga ekosystem?
Det måste ha ett väldigt speciellt ekosystem.
Man är ju ofta så i många filmer att man är mer intresserad av att ha ett häftigt monster än att bry sig om vilken ekologi passar det in i.
Och man ser ju många klassiska science fiction, romaner och filmer att man har massvis med monster.
Men inget för dem att äta.
Annat än hjältar och hjältinnor förstås.
Vilket gör att de egentligen ekologiskt sett inte skulle överleva särskilt länge.
Eller att man måste göra konstiga antaganden.
Men det är också intressant att se på alienfilmer livscykeln som är ganska komplicerad.
Men egentligen inte mycket konst än vad man hittar på jorden.
Det enda som är riktigt udda där är faktiskt de så kallade facehuggers.
De här små handliknande varelserna som kläcks ur ägg och ger sig iväg mot ansikten och lägger sina ägg i dem som kommer åt.
Ja, eller hon lägger väl ett embryo i halsen här för mig.
Nere i bröstkorgen.
Och det är ett staden som faktiskt inte finns någon motsvarighet i djurvärlden.
På jorden i alla fall.
I varje fall inte hos parasitsteklarna.
Där är det ju så att en fullvuxen stekel, en getenliknande varelser som lägger ägg i en larv.
Sen blir det en larv som förpuppas och blir en stekel.
Men det påminner ju lite om nymferna man hittar till exempel hos bladlös.
Där du alltså kan ha en könlös form mittemellan.
Aliens livscykel är ju att en facehugger lägger ägg i en person.
Från detta kläcks en liten alien som växer upp och blir stor.
Och kanske en drottning som lägger en ägg med facehuggers i.
Och det här påminner ju dels då om bladlösa.
Men kanske också vad man ser hos kryptogramer som ormbunkar.
Där det också är att plantorna producerar en annan typ av planta.
Som fungerar enbart för reproduktion.
Det var intressant.
Men om man ska återgå till saker som faktiskt är lite missdämmer lite grann.
Medan deras blod.
Ja, en idé med en syra som föräter genom allting.
Det är ju någonting Hollywood älskar.
De tar sig lite friheter.
Men å andra sidan som filmmakare måste de ha rätt att göra det också.
Jo, målet är ju att uppnå maximal skrämseleffekt.
Och det tror jag ju Hans Giger som designer lyckas ganska bra med.
Han har plockat ihop tillräckligt mycket reptilliknande, insektsliknande, människolikna saker.
För att skapa en kuslig varelse.
Och en sak som jag tycker om aliens faktiskt är att de är mycket effektiva också.
Och relativt intelligenta.
Ja, det är ju alldeles för ofta att man på filmer gör ett dumt men farligt monster.
För att därigenom, ja.
Man lever bara på att monstret har mycket tänder men inte att det tänker.
Inte för att man kan säga att aliens och alienfilmerna tänker så mycket heller.
Men just den här hotfulla listen är något som ofta saknas.
Ja, det stämmer nog. De är listiga.
De är inte egentligen intelligenta, det är så intelligenta att säga.
Men de är listiga.
Även om Hollywood ganska ofta gör blandningar här.
Att man blandar ihop då att ett djur kan vara bra på att lösa problem men ändå inte intelligent.
Ofta brukar man blanda ihop det här väldigt kraftigt.
Men sen har man ju då också andra varelser.
Det finns faktiskt en rymdvare som vi har glömt att nämna inom filmvärlden.
Vilken skulle det vara?
Ja, då tänker jag rätt litegrann tror jag att du kan gissa vem jag menar.
Den är mycket udda.
Menar du mjölkvis monoliten i 2001?
Just det.
Och den visar ju att rymdvarelser behöver ju inte alls se ut som man väntar sig.
I det här fallet är det en svart sten som är en gånger, fyra gånger, nio längdenheter stor.
Totalt icke-biologisk.
Ja.
Och förmodligen kommer det ju visa sig att den dag vi eventuellt stöter på rymdvarelser så är de förmodligen märkligare än både aliens och monoliten.
Det är svårt att vara science fiction författare.
Oh ja.
Ja.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Bakteriernas livslängd

De flesta bakterier dör unga, men långt under markytan finns betydligt mer seglivade varianter.

Transkription68 repliker · 5:52

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hur länge kan bakteriesporer klara sig?
Bakterier finns ju överallt i olika former och deras sporer finns gömda i de mest märkliga ställen.
Men frågan är, hur länge kan bakteriesporer tänkas överleva?
Ja, så länge de inte blir autoplaverade, det vill säga kokta i väldigt hög värme, så verkar de kunna klara sig nästan hur länge som helst.
Hur menar du? Flera år eller århundraden?
Som det ser ut nu, årmiljoner.
Det är ganska anmärkningsvärt.
Det senaste resultaten tyder på att man har isolerat en tämligen vanlig basilus, en bakterie som finns precis överallt i stort sett, från saltkristaller från New Mexico.
Saltkristallerna bildas på det vanliga sättet, att en sjö håller på att torka in ungefär som i döda havet.
Det blir salt fälls ut och man får bakterieupplomningar.
Och sedan då så en del bakterier blir fångade tillsammans med sina sporer.
Alltså frön för nya bakterier i de växande saltkristallerna.
Ja, och i det här fallet så har den här intorkningen skett en bit ner i berggrunden.
De rör där grundvattnet har stigit till ytan. Det är väl det som har skyddat saltkristallerna från omgivningen.
Så man kunde ha blivit 250 miljoner år gamla utan att bli söndermosade.
Så hur gjorde man för att få ut bakterierna?
Ja, saltkristallerna plockade man upp när man grävde i berget för att man skulle göra någon stor kärnavfallsanläggning.
Och då upptäckte man att det här fanns gott om saltkristaller med inslutningar.
Det vill säga att det inte är rent kristallint utan det har blivit kvar lite vatten och andra föroreningar i kristallen när den bildades.
Och det vet man sedan tidigare. Där kan det fångas diverse intressant.
I bärnsten till exempel så kan det finnas motsvarande. Där har man hittat allt möjligt. Mygger till exempel.
Och även bakteriesporer till ett par miljoner år gamla har jag för mig kunnat uppliva därifrån.
Det stämmer. Och i det här fallet så hittade man då hela fina saltkristaller med ganska stora inslutningar.
Och efter att ha polerat ytan på saltkristallerna har jag doppat dem i diverse syror och starka baser.
För att se till att inga förorenande moderna bakterier fanns med.
Exakt. Så borrade man sig in till den här lilla inneslutningen och lyckades fiska ut bakterier som man är till största delen helt säker på.
Och kommer verkligen ifrån forntiden i den här lilla inneslutningen.
Och den trivs bra i en modern näringslösning?
Ja, störande väl.
Men å andra sidan så är den inte särskilt olik de bakterier som finns nu.
Man provade att sekvensera igenom delar av bakterier.
De natta upptäckte att skillnaden emot en modern bakterie var avsväp mindre än vad man hade förväntat sig.
Så att skeptikerna kanske fortfarande misstänker att det är en förorening?
Skeptikerna är fortfarande mycket skeptiska.
I samma saltkristaller så har man dock hittat någon annan mycket egendomligare bakterie.
Som inte fastnade i inneslutningar utan har fastnat inuti själva kristallen.
Det är en bakterie som tycks vara så primitiv så att den inte bryr sig om såna här moderna godsaker som komplexa sockerarter och proteiner.
Den är fullt nöjd med att hitta så många enkla koldarter.
Ja, det låter som ett bra sätt att överleva i saltsjöar.
Ja, eller om man är en otroligt gammal bakterie från den tiden när det inte fanns så mycket juks att käka.
Det här är ju spännande. Man kan ju fundera på till exempel den här marsmeteoriten.
Trots att det byter ut små mängder material mellan planeterna eftersom det skvätts upp av meteorens slag.
Trots att 250 miljoner år, då kan man komma ganska långt.
Ja, de senaste meteoriterna som har trillat ner på jorden från Mars är ju avsevärt yngre än det.
Så att om det fanns något liknande bakterie på Mars så skulle de förmodligen ha en chans att kunna ta sig över.
Det som skulle kunna hindra är ju bakgrundsstrålningen, strålningen helt enkelt i rymden.
Men den är ju huvudsakligen i form av partiklar.
Och då skulle ju saltskristall skydda ganska bra mot partikelstrålning.
Dessutom kan man ju misstänka att om de klarar sig 250 miljoner år, det är rätt mycket bakgrundsstrålning även där nere i marken.
Så att det är ju egentligen ganska anmärkningsvärt att någonting kan överleva så länge.
Det är triumf för avancerad bakterieteknologi.
Sporer är ju superavancerade saker som vissa bakterier kan bygga för att överleva när förhållandena blir dåliga.
Och det är ju, ja, de är i stort sett omöjliga att förstöra med mindre än att man kokar med över 120 graders temperatur.
Och det gör man ju normalt inte.
Men sjukhusen gör det just av den anledningen.
Och tur är väl det.
Och de överlever i konserver.
Man har ju identifierat till exempel i många gamla konserver har man ju hittat gamla bakteriesorter även där.
Oja, så det är därför som man inte ska lita på en konserv menar jag.
Bakterier kan man aldrig lita på.
Men en gammal konserv som ser konstig ut.
För den kan mycket väl innehålla någon skoj i bakterier.
Och det händer ju då och då att folk avlider till följd av matförgiftning i konserver.
Så att även moderna saltinslutningar från konservburkar är inte tillräckligt häftiga för att ta koll på bakterier.
Nej, jag har sett en del artiklar man till och med diskuterat just när man saltar fisk.
Då får man ju också saltälskande röda bakterier som man vill bli av med.
Men en idé är att man förgiftar dem med kryddor.
Ja, peppar åt folket.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Det mänskliga genomet - hösten 2000

Kampen mellan Celera och Hugo, två organisationer som tävlar om att kartlägga människans DNA, fortsätter. Henrik och Pehr berättar om läget hösten 2000.

Transkription60 repliker · 6:06

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det har ju varit relativt tyst om Hugo-projektet på den sista tiden.
Ja, Hugo-projektet, det vill säga The Human Genome Organization Project.
Statusen för det är att det är lite halv, nästan på gränsen till att kanske snart vara färdigt.
Det där lät lite lätt tveksamt faktiskt.
Ja, det är på ett sånt sätt att man sekvenserar och tar reda på genkoderna, kromosomernas utseende, små små snuttar i taget.
Någon tusendels, miljondels bit av hela armsmassan kan man studera i taget.
Och då studerar man massvis av såna här små snuttar och sen får man lägga pussel med dem.
Och det man har lyckats göra är att man har granskat nästan alla bitar av DNA.
Men man har inte lagt färdigt med pusslet än.
Men de säger ju att det nästan är klart. Hur kommer det sig då?
Det är så kallad PR-kupp.
Och anledningen till att man har gjort det, det är för att amerikanska presidenten framför allt,
behöver vinna röster, i alla fall goodwill, inför det kommande presidentvalet.
Dessutom så är det ett sätt att försvara att man har slängt så mycket pengar på det.
Okej. Selera har ju kommit in med ett konkurrerande projekt.
Varför vill man egentligen konkurrera om någonting sånt här och inte bara samarbeta?
Selera är till skillnad från Hugo ett helt privat företag som finansieras bara av industri.
Staten har inte betalat ett öre till Selera.
Och anledningen till att Selera överhuvudtaget existerar är för att det finns så mycket pengar att vinna i att vara först med kunskap om DNA.
Det som man möjligtvis kan ha missat här i Seleras affärsidé är att de vet hur krumsommerna ser ut, men de vet inte vad som händer på dem.
De har nämligen sekvenserat sig fram till att ha i stort sett hela DNA, men de har inte kunnat lägga färdigt pusslet.
På grund av rent tekniska svårigheter med sin metod.
Och sen har de inte tillräckligt med biologer som kan tolka vad de ser.
Så det är som att de har enormt uppslagsverk i lösbladsystem med osorterade sidor.
Det här låter ju ganska opraktiskt. Kan de egentligen tjäna några pengar på det nu, eller måste de fortsätta forska innan de kan få ut någonting av allt de har gjort?
Ja, Selera blir ju nu väldigt hjälpta av att Hugo-projektet har tagit sån stor fart för att konkurrera med Selera.
I och med att Hugo-projektet publicerar allting samma dag som det är känt.
Man dröjer alltså inte överhuvudtaget med att publicera information i Hugo.
Så kan Selera använda Hugo-projektets information för att rädda sin egen aningen bristfälliga databas.
Dock, så i och med att Selera använder Hugos data så blir ju faktiskt kraven på att Selera måste dela med sig av sin egna data rätt stora.
Och det har medfört att Craig Venter som är chefen för Selera har helt enkelt köpslagit med amerikanska senaten om hur informationen från Hugo,
och Selera ska kombineras.
Och resultatet är nog en klar förbättring av båda projektet.
Okej, det här slutresultatet när vi äntligen har fått allt DNA sekvenserat som du säger och är hopplockat.
Vad ska man göra med det då?
Då, ja redan innan det är färdig upplockat redan nu, så gräver forskare som har en hum om att en gen som kanske skulle kunna se ut så här,
eller kanske ligger i det här området.
Man har ju redan tidigare lyckats få tag på en hel del gener med väldigt, ja det är som att famla i mörkret, milt sagt.
Och om man då har hela kromosomens utseende, då har man ju faktiskt en karta att navigera efter.
Vilket gör att genletande och förståelse av hur olika delar av DNA fungerar kommer gå mycket, mycket snabbare att ta reda på.
Så att, även om man kanske inte har, alltså de här stora projekten ger en väggkarta, i stil med en vägatlas.
Den i sig ger en viss förståelse, men i sig jättemycket förståelse av hur egentligen Smålands inland ser ut.
Jag menar, man får inte tag på Moragda via vägkartan.
Men om man vet att Moragda bor i Smålands inland, då kan en vägkarta vara väldigt stor hjälp för att få tag på henne.
Och det är den funktionen som Hugo-projektet har.
Okej. Vad är det för tidsram vi pratar om innan de kan börja se slutet på de här projekten?
Ja, från början så hade man ju tänkt sig att Hugo-projektet skulle hålla på till runt 2020.
Sen så dök eselera upp och då fick alla politiker väldigt mycket eld i baken och spenderade väldigt massa pengar.
Och det som var tänkt att göras på en sån här 15-20 år har nu gjorts på två år ungefär.
Och det är resultatet att man har kastat pengar på problemet.
Och den här sista pusselläggningen och kompletteringen med det som man har missat,
Det kommer väl att ta en 2-3 år till.
Men resultaten börjar bli mer och mer praktiskt användbara redan nu.
Så har man tur som forskare och är i rätt område, då är det redan färdigt.
Har man otur så kanske man får vänta två år.
Vad ska alla dessa forskare nu ägna sig åt när DNAT är färdigsekvenserat?
Och förstå.
Det är som sagt, det är den här väggartan.
Och för att förstå hur vägrenen ser ut så måste man ju faktiskt färdas längt med alla vägarna och studera den.
Men det går bra mycket fortare att åka när man inte kör vilse hela tiden.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Att mäta avståndet till stjärnorna

Ljusår och Parsec är två längdenheter som används när vi talar om riktigt stora avstånd. Hur räknar man egentligen ut sådana avstånd, tillexempel avståndet till en stjärna?

Transkription44 repliker · 3:40

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Att mäta avståndet i stjärnorna. Hur långt är det egentligen till stjärnorna har man undrat under en lång tid.
Men det dröjde ett ganska bra tag innan man kom på en bra metod att mäta avståndet.
Den enklaste sättet att mäta ett avstånd till ett avläggset objekt utan att behöva gå hela sträckan är att studera parallax.
Det innebär att om jag tittar på ett avläggset objekt, till exempel ett kyrktorn, och flyttar med några meter till höger och vänster
så verkar kyrktornet flytta sig gentemot avläggsna saker borta över horisonten.
På samma sätt så borde ju när jorden går en bana runt solen, vissa stjärnor som ligger i närheten,
de borde verka röra på sig relativt avläggsna stjärnor och galaxer.
Redan de gamla grekerna hade faktiskt kommit på det här och man undersökte om det fanns en sådan rörelse
för att man ville avgöra, går verkligen jorden i bana runt solen?
Men med dåtidens instrument gick det naturligtvis inte att mäta någonting sådant
och de drog slutsatsen att nej, jorden står stilla, det måste vara solen som rör sig runt den.
Det dröjde faktiskt in på 1800-talet innan Friedrich Bessel till sist lyckades visa att det fanns en mätbar parallax på stjärnan 61 sygni
som ligger på några ljusårsavstånd.
Och sedan dess har man börjat mäta parallaxer för många stjärnor i närheten.
Det är ju nämligen så att det är enklast att mäta näraliggande stjärnors parallax
eftersom de rör sig ganska mycket, medan en mycket avlägg sin stjärna är det svårt att se någon rörelse på.
ESA sänder 1989 upp en satellit som heter Hipparchos som mätter parallaxen för 120 000 stjärnor
och ytterligare någon miljon med lite lägre noggrannhet.
Och det är en mycket noggrann karta över den närmsta omgivningen.
Problemet är förstås att man behöver ha hög mätnoggrannhet här.
Men det är en populär metod bland astronomer
och den vanligaste måttenheten bland astronomer för avstånd är faktiskt inte ljusår utan en parsec.
En parsec är det avstånd där en stjärna visar en bågsekunds parallax.
En bågsekund är en sextondels grad och det innebär att under ett år så rör den sig en sextondels grad på stjärnan.
Det är ungefär 3,26 ljusår, ungefär avståndet bort i Alpha Centauri.
Men det kan behövas andra metoder för parallaxen räcker inte så långt.
Man kan till exempel studera medelrörelsen av stjärnor.
Stjärnor rör sig och om man tittar på en grupp av stjärnor och studerar medelrörelse
och gör en del antagande om hur snabb stjärnor och almhet rör sig
så kan man göra en uppskattning om de är nära eller långt borta.
En annan metod är förstås att om man visste ljusstyrkan på en stjärna
så skulle man kunna räkna ut hur långt borta den är baserat på hur mycket ljus som når den.
Problemet är förstås att det är ganska svårt att räkna ut vad den verkliga ljusstyrkan är.
Man får göra antagande om vilken typ av stjärna det är.
Eller i vissa fall när man har att göra med dubbelstjärnor så kan man räkna ut dess massa
beroende på hur snabbt den roterar tillsammans med den andra stjärnan
och därigenom få en uppskattning.
För de verkligt stora avstånden utnyttjar man att vissa stjärnor är instabila och pulserar
med en hastighet av pulsationer som beror på ljusstyrkan, så kallade chefider.
Det här har använts ganska flitigt för att avgöra universums storlek.
Problemet är förstås att man inte riktigt vet avstånden till chefiderna så att man inte kan kalibrera.
Men genom Hipparcosatelliten har man nu fått förbättrade värden
och kunnat till exempel upptäcka att avstånden var ungefär 10% större än man tidigare trodde.
Så det är fortfarande en stor osäkerhet hur långt det är även till våra närmsta grannar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Magnet-röntgen, MRI

Röntgen är bra om man vill titta på brutna ben eller skallfrakturer, men hur tittar man egentligen på vävnad. Starka magnetfält är svaret.

Transkription19 repliker · 2:24

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Magnetröntgen. I den moderna sjukvården har magnetröntgen blivit ett väldigt viktigt tekniskt hjälpmedel för att ta bilder i människokroppen.
Grunden för magnetröntgen är att man ska kunna ta bilder tvärs igenom människokroppen på komplicerade ställen, såsom i huvudet.
När man tar en vanlig röntgenbild så lyser det bara rakt igenom exempelvis en arm och får tydliga bilder på ben och liknande.
Men med magnetröntgen så kan man istället ta avancerade 3D-bilder, exempelvis rakt igenom huvudet och få 3D-bilder på blodkärlen.
Magnetröntgen utnyttjar ett kraftigt magnetfält som man lägger rakt igenom kroppen, valetvis upp mot 2-3 Tesla.
En Tesla motsvarar 20 000 gånger jordens magnetfält som ställer in kompassnålar och är alltså väldigt mycket starkare än det.
Det är jämförbart med de magnetstyker som används för att lyfta en bil på en skrot.
När kroppens celler och atomerna i cellerna inställs efter det här magnetfältet så lägger man på en kort magnet- och radiopulsvåg från sidan och får dem att ändra sitt läge.
Efteråt kan man då mäta hur det hela ser ut och där se vad förändringen har blivit.
Sen vrider man det hela en aning och då får man en ny bild där man kan se hur starka resonanser man får och kan därvid avgöra vad som är benmassa och vad som är vätska.
På detta vis tar man en lång, lång spiralbild rakt genom hela kroppen och till slut så kan man sätta ihop den här spiralbilden med hjälp av en dator och titta på den.
En magnetröntgen har tyvärr vissa risker.
I praktiken så är det en stor mikrovågsugn som man använder och man försöker undvika att få någon form av resonans.
Men metallobjekt och liknande i människokroppen, exempelvis en pacemaker, blir upphettade av den.
Dessutom har du ett stort och kraftigt magnetfält som ganska lätt attraherar föremål.
Exempelvis så kan det störa till problem ifall man har inne operationsinstrument i en sal där man har en magnetkamera.
Eftersom de kan slitas loss från användaren och flyga genom rummet.
Därför får man faktiskt vara lite försiktig när man använder det.
Men fördelarna att kunna ta bra bilder uppväger ofta nackdelarna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Krypto enligt Elgamal och Diffie-Hellman

Kryptografi blir mer avancerat om man använder metoder som Elgamal och Diffie-Hellman. Det handlar om att lura den som inte ska kunna läsa meddelandet, genom att skicka de hemliga nycklarna i vanlig text.

Transkription108 repliker · 5:48

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Idag hade vi tänkt prata om hur man skickar hemliga meddelanden.
Och vi tänker oss att till exempel du och jag, Mikael, har en kärlekshistoria.
Vilket naturligtvis är ren fiktion.
Men problemet för oss båda är att vi har respektive.
De får ju naturligtvis inte få reda på det här.
Så vi måste dölja meddelandet på något sätt.
Hur kan vi göra så att enbart du och jag kan öppna meddelandena?
Jo, man behöver använda sig av en speciell sorts hemlighet.
Det finns inbyggt i de flesta kryptosystem som finns.
Att man behöver ha någon form av något tal som bara de som får läsa meddelandet känner till.
En nyckel helt enkelt för att låsa upp meddelandet.
Precis. Så vi behöver komma överens om en nyckel.
Men nu är väl problemet att vi kan ju inte riktigt träffas och utbyta den nyckeln.
Men hur löser man det?
Jo, vi kan skicka meddelanden till varandra som egentligen inte är relevanta för nyckeln.
Och sedan se till att de är uppbyggda på ett sådant sätt att vi från de meddelanden vi skickar kan bygga upp samma tal.
Men att ingen annan än vi kan bygga upp just det här talet från den informationen vi skickar.
Jag tror att du har nämnt för mig någon gång ett speciellt system man kan använda för det.
Det kallas Diffie Hellman efter uppfinnarna Whitfield Diffie och Marty Hellman.
Vad går det ut på?
Det går ut på att man väljer ett tal som det inte spelar någon roll om någon får tag på.
Sedan väljer var och en av oss ett till tal som är hemligt.
Man kan alltså säga så att vi har en publiknyckel och två privata.
Men vi har alltså varsitt.
Precis.
Men hur skulle det fungera då?
För att jag som vi inte kan träffa så kan ju jag inte få reda på din nyckel.
Nej.
Och du kan inte få reda på min.
Men hur löser man det?
Jo, jag börjar med att man kan kalla det krypterad.
Den publika nyckeln med min egen.
Hur gör du då?
Jag tar den publika nyckeln upphöjt till min egen.
Okej.
Sen skickar jag det resultatet till dig.
Och jag gör då i sin tur likadant med min.
Jag tar den publika nyckeln, upphöjer den med min nyckel.
Precis.
Och skickar till dig.
Men hur ska det hjälpa oss att ta reda på?
Jo, när jag väl har den publika nyckeln upphöjt till din nyckel.
Och det är ju ett färdigt tal du har då.
Precis.
Då kan jag upphöja det här talet till min egen nyckel.
Och det skulle i så fall bli den publika nyckeln upphöjd till din nyckel gånger min.
Precis.
Och jag gör exakt likadant.
Precis.
Då borde vi få exakt samma tal.
Precis.
Och det blir vår nyckel då antar jag.
Mm.
Och det här är ju naturligtvis väldigt, väldigt svårt att ta reda på utan att ha någon av våra nycklar.
Ja, man gör ett par tricks till som vi inte ska gå in på just nu.
För att se till att just att gå från den publika nyckeln upphöjt till något tal som ett färdigt tal tillbaka till det talet man tar det upphöjt till.
Att se till att den processen blir väldigt, väldigt, väldigt svår.
Men jag har för mig att det här, att det finns en vidareutveckling av det här.
Precis.
Det finns vad man kallar ett helt kryptosystem.
Där man har en publik nyckel, privat nyckel och kan kryptera till någon som kallas för El Gamal.
Och bygger på just det här.
Mm.
Och hur fungerar det då?
Det fungerar egentligen så att man gör sina delar av alla de här beräkningarna som görs samtidigt som man krypterar.
Så jag börjar med att välja ett tal som jag lägger ut till hela världen.
Och ett tal som jag behåller helt och hållet för mig själv.
Mm.
Sen lägger jag också ut det publika talet upphöjt till mitt privata tal.
Nu börjar det bli lite krångligt.
Så om du ska skicka med ett medlemmande, då kan du hämta ner de här två talen.
Mm.
Sedan kan du hitta på ett eget hemligt tal.
Mm.
Motsvarar ditt hemliga tal i Diffie-Hellman.
Okej.
Sen tar du det första publika talet och upphöjer det till ditt eget hemliga tal.
Det är samma sak som din första.
Ditt första tal i Diffie-Hellman.
Samt att du tar det andra publika talet.
Upphöjer det till ditt eget tal.
Och multiplicerar med det medlemmande du vill ha.
Mm.
Okej.
Jag tror att jag förstår.
Mm.
Det är egentligen samma sak som att du räknar ut hela nyckeln.
Och krypterar det medlemmande du vill ha.
De här två skickar du sedan till mig.
Mm.
Så det jag får är ett krypterat meddelande och ett tips, en ledtråd, om vilken nyckel du har använt.
Mm.
Och den kan du använda på samma sätt som i...
I Diffie-Hellman.
För att ta reda på.
Vilken nyckeln är och ta bort den från medlandet.
Ah, okej.
Och det här är ju naturligtvis oerhört svårt att...
Det krypterar för någon som inte känner till.
Mm.
Det här är också en fördel för dig.
Det innebär att man kan byta nyckel hela tiden utan att behöva meddela dig om att jag byter.
Precis. För jag får hela tiden den ledtråd jag behöver för att hitta nyckeln tillsammans med det medlande du skickar mig.
Mycket effektivt.
Jaja. Men okej. Då har vi ett alldeles bra fungerande system.
Enda problemet nu är väl att våra respektive led blir ett misstänksamt när vi börjar skicka krypterande meddelanden som vi vägrar att visa dem.
I och för sig.
Okej.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Vad är en människa?

Vad är det för skillnad mellan individ, person och människa? Är en människa som inte är medveten fortfarande en människa? Måste man ha egna minnen för att räknas som en individ? Är ett spädbarn en person, trots att det inte känner sig som en individ?

Transkription135 repliker · 7:46

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jag skulle vilja ta upp en sak som jag har funderat på länge.
Vad är en människa egentligen? Hur definierar man en människa?
Det är nog en ganska svår fråga egentligen.
Man kan väl ta det biologiskt sett från först och främst?
Ja, där har man ju artbegreppet.
Där människan då är arten homo sapiens sapiens.
Och idén är att en människa är någon som hör till den arten.
Och det här blir lite problematiskt till att börja med.
Därför att arter är inte alltid så väl av gränsen som man kan se.
Nu verkar vi inte ha några närbesläktade arter som människor kan få barn med.
Så där har vi inte problem.
Men om man tittar på gener så kan man väl titta på schimpansar exempelvis.
De har väldigt mycket gener gemensamma människor.
98% faktiskt.
Så pass mycket.
Det är egentligen bara 2% gener som skiljer.
Även om de onekligen gör en ganska markant skillnad.
Men den här definitionen av människa har ju ett litet problem.
Om man odlar celler från en människa, är det en människa?
Mm, det skulle vara frågan.
Jag skulle själv definiera det som att det måste vara någon med minnen och dylikt.
Men minnen, det finns ju faktiskt åtskilda människor som inte har.
Personer med Alzheimer till exempel.
Eller väldigt unga barn eller personer med minnesförlust.
Är de människor?
Ja, enligt definitionen idag och enligt vad jag skulle anse i alla fall.
Sen finns det ju dessutom problem.
Till exempel barn som föds utan storhjärna.
Det känner jag inte till.
Det finns en del störningar då där det inte utvecklas.
I vissa fall kan de alltså hållas vid liv många år.
Men det förekommer ju inga högre tankeprocesser eller någonting sånt.
Genetiskt sett naturligtvis är de helt mänskliga.
Men däremot kan man ju inte säga att det är någon hemma direkt.
Det jag skulle definiera som är att om en person kan definiera sig själv som person.
Om man ska ta det klassiska uttrycket, jag tänker alltså är jag.
Men där kommer man på en intressant sak.
Det är en skillnad mellan att vara människa och att vara en person.
Det hänger nog mer ihop med jag tänker alltså är jag.
Men många små barn har inte någon klar uppfattning att de är avskilda från mamma till exempel.
De är inte så mycket personer enligt sin egen uppfattning.
Så att personskapet och människoskapet kan vara separata.
Och att säga till en mor att hennes barn inte är en person egentligen skulle nog inte vara någon bra idé.
Sånt faller sällan i god jord.
Däremot kan man ju klart säga att även ett mycket litet barn har en personlighet.
Det är ju onekligen har egenskaper som skiljer från alla andra barn.
Vilket de flesta föräldrar märker.
Men det gäller ju å andra sidan också många djur.
Men som sagt var personskap och personlighet hänger förmodligen i viss mån ihop.
Sen har vi det här begreppet individ.
Det är verkligen att man är medveten om att man skiljer sig från omvärlden.
Man är någonting avgränsat, en odelbar person.
Och är medveten om att det finns andra runt omkring en?
Ibland ja.
Men till exempel verkar det som att i fall av autism är det i många fall modellen av andra människor som är försvagad.
Normalt har vi ju en uppfattning om att andra människor är som jag.
De har medvetanden, de har planer, de har idéer som kan vara fel.
Man kan brukar kalla det för theory of mind.
En teori om tänkandet.
Men många autister verkar inte ha ens välutvecklad theory of mind.
Här kommer vi in på en annan sak.
När det gäller skador, medfödda eller fysiskt orsakade.
När kan man definiera en person som död egentligen?
Det är också ganska svårt.
En gång i tiden var det ju rätt enkelt.
Andas man inte är man död.
Man kunde inte återuppväcka någon som inte andades.
Nej.
Sen började man utveckla metoden.
Man kom på att genom att ge andningshjälp så kunde folk överleva.
Istället kom man fram till att när hjärtat inte slog så var man död.
Men idag kan man ju faktiskt få ett hjärta som har stannat och starta igen.
Därför har man gradvis kommit över till hjärndödsbegreppet.
Det här har inte bara varit en fråga om hjärtbehandling.
Det är också en fråga om transplantation väldigt mycket.
Tanken är ju då att när hjärnan inte fungerar och inte kan återupplivas.
Det är viktigt att notera det är att det handlar inte om total avsakning av hjärnaktivitet.
Det kan man överleva faktiskt.
Människor som drävas ut av en djup nedkylning har ingen hjärnaktivitet alls.
Men kan ändå hämta sig ganska bra.
Det är när hjärnan verkligen inte funkar och inte kan börja fungera igen så man är hjärndöd.
Det är väl när man helt enkelt inte kan plocka upp minnena hos personen igen?
Ja, minnen kan ju vara separata från det här.
I klinisk vård så använder man olika metoder för att kolla om det finns blodcirkulation i hjärnan.
Finns det ingen blodcirkulation i hjärnan då räknas man som hjärndöd.
Problemet här är att det finns olika uppfattningar om hur mycket av hjärnan som måste vara borta.
Om de högre centrar i storhjärnan är borta så kan man väl lugnt säga att personen inte finns där.
Men däremot finns det lägre nivåer som tar hand om och håller kroppen igång som kan fungera.
I allmänhet har man dragit en ganska strikt gräns här och sagt att ja, även ända ner i hjärnstammen ska det vara död.
För att man ska säga att personen verkligen är död.
I andra fall talar man om ett vegetativt tillstånd.
Och där är det väl ofta familjen som får avgöra.
Ja, det är oftast fråga om det.
Men det intressanta här är ju det att medicinsk teknik går framåt.
Så man kan ju tänka sig ett microchips som kan ta över vissa funktioner.
Jag kommer också underfånd mig att det är lite fel det här med minnet.
För jag menar det finns ju minnesförlust.
Och man avlivar knappast en person för att han eller hon har minnesförlust.
Nej, exakt. Minnena hänger ju ihop med personligheten som kan faktiskt vara separat från minnena.
Och minnen kan dessutom återbildas ibland.
Ibland ja. Det beror lite grann på vad det är för typ.
Men däremot kan personlighet och sånt förändras.
Men när man börjar titta på det här med hjärndöd så är tanken att den är permanent.
Men det är ju permanent beror ju bara på vad vi har dagens teknik.
Och hur mycket av hjärnan som är oåterkall än borta.
Ja, frågan är hur mycket man kan göra i framtiden.
Man skulle ju kunna tänka sig att till exempel hjärnstammens funktioner kunde tas över av ett microchip.
Och då skulle man kunna tänka sig att en person som idag skulle räknas som helt hjärndöd skulle kunna återföras till livet.
Inte att personligheten återkommer eller något sånt.
Men kroppen dör i varje fall inte.
Men en annan intressant möjlighet är förstås.
Tänk om de högre kognitiva funktionerna är borta.
Alltså tänkandet och sånt.
Men minnet finns kvar.
Och man ersätter dem med ett chip.
Så minnena finns där.
Men det är så att säga en ny processor.
Det ställer en hel del fascinerande.
Framtidsutvecks sikt.
Det blir rätt intressant.
Det kan mycket väl i framtiden vara möjligt att operationen lyckades och patienten dog som det tidigare skämtades om.
Nu är det att operationen lyckades.
Och patienten överlevde inte.
Men det finns en ny patient.
Det har uppstått en ny person genom operationen.
Du tror alltså att det i framtiden kanske skulle kunna vara möjligt att överföra minnen.
Till exempel du har en kropp.
Den lever.
Du har en person där kroppen är död.
Och du kan alltså föra över den kroppens minnen personliga till den andra.
Jag tror att det är oerhört svårt.
Men det finns ju en del arbete som görs på hjärntransplantationer.
Eller man kanske snarare skulle kalla kroppstransplantationer.
Och det här kan ju göra definitionen av en person relativt komplicerad.
Det vill jag lova.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Lagen och hjärnan

Om en person i flera förhör ger samma historia gång på gång, eller om han eller hon ändrar på detaljerna, när vet om man kan lita på vittnesmålet? Man har upptäckt att personer som inte ändrar på detaljerna i sitt vittnesmål oftare ljuger, än de som är osäkra. Men i framtiden kanske en hjärnscanner kan upptäcka om personen ljuger, eller om personen minns fel.

Transkription119 repliker · 8:33

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Psykologin har haft inverkan på juridiken genom tiderna.
Bland annat kan man se, i slutet av häxprocesserna så började man inse att vittnesmål från till exempel barn inte var helt tillförlitligt.
Det var ju den svenska läkaren och tänkaren Urban Hjärne som började upptäcka att barn var inte pålitliga vittnen.
Tidigare hade man alltid hävdat att ur barn och Dorars mun får man höra sanningen.
Men nu börjar man inse att barn fabulerar ganska fritt.
Ja, de kan ha hört en historia någonstans ifrån, blivit imponerade, gärna före den vidare eller till och med blanda ihop den med sin egna minnen.
Och dessutom kan de suggereras att tro att något verkligen har inträffat.
Men det här gäller ju inte bara barn, det gäller ju vuxna också.
Jo, det stämmer. Det har man kommit under full med i många fall att ett minne faktiskt kan vara fel.
Ja, egentligen så minns vi ju inte vad som verkligen inträffar.
Vi skapar en rekonstruktion av situationen och det är ofta ganska skiltig från vad som verkligen inträffade.
Och det här ger ju rätt fascinerande effekt egentligen.
För att bedömningen av lögn inom juridiken har ju länge varit att om en person ändrar sin historia, om vittnet ändrar sin historia, så kan det mycket väl vara en lögn.
Det här har vi kommit under full med att det faktiskt inte stämmer. Det är precis tvärtom.
Ja, eftersom en verklig lögn, då är man oftast konsekvent. Då håller man kvar vid sin historia som verkar plausibel och redig.
Medan verkligheten ofta är ganska grötig.
Ja, jag menar ett vittne försöker komma ihåg vad som verkligen hände.
Försöker som du sa rekonstruera minnet.
Och då kan det mycket väl hända att han kommer på små detaljer som han inte minddes förut.
Och ändrar historien lite grann från gång till gång.
En annan faktor inom psykologin som har påverkat juridiken, det är ju tillräknelighet.
Är man vid sina sinnesfulla bruk när man begår ett brott.
I de flesta kulturer har man ju haft att de som har varit störda enligt kulturens matmätt, de anser man inte lika skyldiga till sina handlingar.
Jo, men det här skapar ju ett problem också. Hur avgör man i så fall om någon är tillförlitlig?
Ja, det varger ju väldigt mycket från kultur till kultur och också hur psykologin är utvecklad.
Vi skulle ju säga att en person som anser att demoner, det sa åt honom att göra det han gjorde, han är störd och behöver psykiatrisk vård.
Medan det anses vara en fullkomligt acceptabel juridisk förklaring i vissa kulturer.
Och även sådana saker som om man var alkoholpåverkad eller drogpåverkad.
Och det här leder ju till den nya intressanta rönen, nämligen det att vi mer och mer börjar förstå vad som för sig går i hjärnan.
Det här kommer in, vilket gör att vi får mer och mer subtila effekter av tillräcklighet.
Kulturerpåverkan har ju en specifik effekt på hur vi handlar.
Och sen har vi personlighet och mildare mentala störningar.
Med neuropsykologi så menar alltså de rent fysiska reaktionerna i hjärnan.
Vad som verkligen händer.
Mm.
Fram till nyligen har man ju varit tvungen att diskutera med folk, lyssna på vad de säger sig, uppleva och så vidare.
Men nu kan man studera hjärnan direkt till exempel med PET-scanners, magnetresonanskameror och liknande.
Och då bör man ju få en djupare insikte.
Vad för sig går där bakom kulisserna?
Det som inte personen själv upptäcker.
Mm.
Det skulle ju ge en helt annan effekt på vittnesbörd.
Kunna avgöra huruvida ett vittnesmål är tillförlitligt eller inte.
Ja, naturligtvis. Den perfekta lögndetektorn existerar ju inte.
Den kan förmodligen inte existera överhuvudtaget.
Men man vet att i vissa fall kan man se i en sån här PET-kamera om ett minne att någon erenar sig är ett korrekt minne eller ett falskt minne.
Mm. Fascinerande. Så du kan alltså ta en person som är helt säker, som alltså tror själv på det han säger.
Eller hon säger.
Och se om det är fel eller inte.
Det är tänkbart. Det här beror förmodligen väldigt mycket på hur minnet lades in.
Men det visar ju att man kan få situationer där någon är ganska säker på en sak.
Men det visar sig att hjärnan har andra åsikter.
Och överhuvudtaget blir det mer komplicerat när man börjar titta på hela hjärnan.
Vi är ju inte en individ. Vi är ju inte systembestående av många delar.
Och ibland kan delarna ha motsatta uppfattningar.
Men det här kan inte innebära också att det ger fram steg inom forskningen i vad som beror på arv och vad som beror på miljö.
I en personlighet till exempel.
Delvis ja. Det spelar ju in.
Det är ju nämligen så att traditionellt har många varit övertygade om att vi är född som blanka tavlor.
Vi skapas av inlärning och samhället.
Kontra då tanken att det finns en massa medfödda egenskaper.
Man är född att vara en viss typ av person.
Nu vet vi ju att det är en kombination av detta och vad forskningen ägnar sig åt är att klargöra.
Hur samspelar de här olika faktorerna?
Men vet man verkligen det?
På vissa områden har man bättre koll än andra.
Till exempel finns det vissa genetiska faktorer som påverkar vissa grundläggande personlighetsdrag.
Till exempel intresset av att söka efter njutning eller hur mycket man undviker smärta eller osäkerhet.
Men hur de tar sig i uttryck beror ju på uppväxten.
Vad fick man för möjlighet att undvika faror?
Vad fick man för möjlighet att leka och så vidare?
Så vi utvecklade oss själva men vi har fått en grund ifrån generna.
Sen finns det ju den här intressanta faktorn med personlighetsstörningar.
Sociopati och vissa personlighetsstörningar och typ neuroser.
Här säger man ju att ja, det här innebär att man inte har det helt juridiska ansvar för sina handlingar.
Men det är inte längre säkert att det finns en klar avgränsning mellan de som är uppenbart vansinniga och de som är normala.
Det finns ju personlighetsegenskaper som gör en mer eller mindre för välfungerande verklighet.
Någonting som jag skulle vilja fråga i det här fallet är, det finns ju faktiskt människor som gör totalt vansinniga saker.
Som gör saker som verkar helt ologiska.
Och i själva verket vet de ofta själva att det här är väldigt dumt att göra men gör det ändå.
Vad skulle det kunna bero på?
Det hänger ofta samman med pannloberna.
Det är nämligen så att pannloberna är inblandade i vår styrning av vårt beteende.
Det hindrar oss från att handla efter impulser.
Och ofta bedöma om det är en bra eller dålig handling.
Och man har funnit att människor som av en eller annan anledning har fått skador på pannloberna.
Det kan vara genom fysisk skada på hjärnan, kemiska påverkan eller kanske att de är födda på det sättet eller har lärt sig tänka på fel sätt.
De har svårt att göra det.
Bara för att de vet att en handling är rätt eller leder till bra resultat så behöver de inte nödvändigtvis göra det.
Det kan verka väldigt konstigt för en normal människa men de vet alltså precis hur de borde göra och gör det ändå på fel sätt.
Och efteråt rationaliserar naturligtvis varför de gjorde det.
Och det här blir då naturligtvis väldigt svårt att avgöra om personen ifrågar verkligen.
Är vi senast inensvåra bruk när han eller hon är här?
Ja det är ju uppenbart om någon har en rejäl hjärnskada.
Men om man tittar i fängelser så ser man att ganska stor andel av de intagna i fängelser också har små hjärnskador.
Och förmodligen har de flesta människor om man studerade dem med en avancerad PET-kamera förmodligen mikroskopiska små störningar här och var.
Det är ju ganska ofta man själv handlar tvärt emot vad man egentligen vet man borde göra.
Och det beror förmodligen inte på att man är skadad eller något sånt.
Så då är frågan hur ska man dra gränserna?
Här ger ju inte neuropsykologin något direkt hjälp.
Den visar bara att det är mer komplicerat än man tidigare trodde.
Är det inte så idag också att man faktiskt har kommit på sätt att reparera nervceller?
Det finns en del möjligheter till exempel att implantera stamceller som blir nervceller och kopplar in sig.
Men i framtiden så skulle det faktiskt kunna finnas en möjlighet att reparera sådana skador.
Det är en intressant fråga. Man vet inte idag om det är möjligt.
Det är ju tänkbart. Förmodligen behövs det en inlärningsprocess.
Vi lär oss ju våra moralregler. Vi lär oss hur vi ska uppföra oss.
Så att om man reparerar de skadade delar av hjärnan så ska man fortfarande behöva träna upp dem i det.
Men de skulle åtminstone ha möjlighet att kunna göra det.
Men där kommer man ju återin på komplicerade frågor om ansvarsfullhet och liknande.
Om hur ska man behandla en brottsling?
Är det vettigare att sätta en person i fängelse eller att ge behandling?
Och det är ju ofta att många andra känner att man vill ge hem snarare än en vård.
Det här skapar nog en moralisk debatt som kan bli rätt intressant.
Och dessutom blir det ännu mer komplicerat genom att vi själva kan börja välja våra personligheter.
Till exempel inom att ta prosack eller andra ämnen.
Om jag tar ett ämne som modifierar min personlighet.
Är jag ansvarig för mina handlingar då?
Eller är den person jag blir ansvarig?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.