Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Albedo - planetens ljusreflexion

En bra dag ligger ljusinfallet från solen på 1000 watt per kvadratmeter. Summerar man hela ytan som jorden vänder mot solen, blir det en enorm effekt. Varför bränns inte jorden sönder av denna värmestrålning?

Transkription56 repliker · 5:10

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det ljus som vår sol avger brukar kunna mätas så att för varje kvadratmeter så rör det sig ungefär 1000 watt.
När det här ljuset träffar jorden så borde man ju kunna tro att en så stark ljus skulle få hela planeten att förgasas.
Men riktigt så går det inte till. En hel del av det reflekteras tillbaka.
Men hur går detta till?
Man talar ju om att planeter och andra kroppar har ett albedo, en vithet, som talar om hur mycket av infallande energi som studsar undan.
Jorden har ett albedo på ungefär 0,39. Det varierar lite som vi kommer till senare.
Vilket innebär att resten av energin studsar bort. Så det är bara 39% av energin som når ner till jordytan och blir värme där.
Så om en kropp är helt vit så reflekterar den, det vill säga allting?
Ja, då säger man att den har albedo 1. Och en perfekt svart kropp skulle ha albedo 0.
Okej. Men hur ser det ut nere på jorden då? Vilka ytor är det som reflekterar bra och vilka är det som är bra på att suga upp värme?
Nyfallen snö som man tittar på rakt uppifrån har ett albedo som är nästan precis 1. Allt ljus studsar iväg åt något håll.
Dessutom så är ju moln vita och väldigt bra på att studsa bort ljus.
Medan till exempel sand och öken har ett albedo som kan komma upp till 0,6. Vilket är ganska bra.
Men det är byggnader och vägar och så vidare som människor har byggt. Vad brukar de ha för albedo?
Ja, som helhet brukar ett stadsområde ha ett albedo mellan 0,05 och 0,2. Det vill säga ganska mörkt.
Mycket beror ju på att vi har vertikala väggar och fönster och sånt som ljuset träffar, studsar vidare och försvinner in i.
Okej, men om man skulle räkna på det här, vad skulle vi ha ungefär för medeltemperatur då?
Ja, det är en lite mer komplicerad fråga. För mycket hänger också ihop med temperaturen.
Is reflekterar bra, så när det blir kallare så tar du jordens albedo och ökar.
Och det gör att vi studsar ut ännu mer värmerymden, vilket kylar.
En slags självförstärkande effekt alltså.
Mm, så polarisarna, de kylar jorden.
Och man skulle ju kunna tänka sig att de bredde ut sig så pass mycket så att de radikalt ändrar jordens albedo.
Då skulle det bli ännu kallare och de skulle sprida sig ännu mer.
Men hur det funkar åt andra hållet också har jag förstått, något kring växthuseffekten.
Ja, för det är ju så att ju varmare det blir desto mer avdunstar vatten och desto mer moln får vi.
Och de studsar bort en del av ljuset som inte hinner bli värme, vilket gör att vi får en kylande effekt.
Men det här är ganska svårt att beräkna, därför att molnbildning beror på många andra faktorer.
Och även om ljuset studsar upp från moln som är nära marken kan den ändå omvandlas till värme på vägen ut i rymden.
Ja, men den här värmen, den binds ju då i atmosfären och även i marken.
Ja, men varma förmål strålar ut infraröd strålning.
Men också här gäller samma sak.
Infraröd strålning fångas upp av vissa saker.
Till exempel atmosfär.
Vår atmosfär är ganska ogenomskinlig för det.
Och det är det som är växthuseffekten.
Så vår värmestrål här nere på marken träffar atmosfären och studsar tillbaka.
Det är bara de översta lagen av atmosfär som kan sända ut infraröd strålning i rymden och där den kyla jorden.
Du talade tidigare om vinklar.
Det påverkar alltså också albedot, beroende på ur vilken vinkel ljuset faller på något objekt.
Oja, om man tittar på en havsyta som i allmänhet är ganska mörk, så har den ett albedo som är typ 0,06 när man tittar på den rakt uppifrån.
Men om ljus faller i en sned vinkel så studsar det lätt.
Så om man egentligen ska räkna på jordens albedo så får man ta hänsyn till att jorden är klotformig och det blir ett sorts medelvärde.
En knepig kalkyl alltså.
Men hur kan framtiden se ut vid jordens albedo?
Ja, mycket beror ju just på vad människan gör.
Vi producerar ju mycket aerosoler, små fina partiklar som tar och ökar jordens albedo och ökar molnbildning.
Samtidigt så lägger vi också vägar som sänker albedot och har vetefält som tidvis har väldigt ljust albedo.
Så att förmodligen så behöver man tänka inte bara på växthusgaserna utan också kanske hur man målar taket.
Ja, men hur ser det ut med skogar? De kunde ha ett väldigt högt och ett väldigt lågt albedo.
Ja, det stämmer för de är väldigt oregelbundna objekt.
Ett blad som sådant kan ha ett albedo på 0,5. De reflekterar rätt bra.
Men när en ljusstråle kommer ner under lövverket och börjar studsa runt där så har den inte någon större chans att hitta tillbaks ut i rymden.
Så att bitvis så är skogens albedo nere på 0,05. Ungefär samma sak som stenkål.
Så albedo är alltså en återspegning av mycket.
Vi hoppas att kunna återkomma till det här någon senare gång.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Gummi

Så vitt man vet var Maya-indianerna de första som började använda gummit för tätning. Mer moderna områden är bland många andra: gummisnoddar, regnställ och radergummin.

Transkription62 repliker · 6:22

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Gummi.
Gummits historia tar sin början, vad vi vet, hos majanerna, ungefär 500 före Kristus.
Där så använde majanianerna saven från kautjukträdet, det vill säga det gråtande trädet, för det är strimmor som den rinnande latexsaven lämnade när den uppsamlades.
De använde det bland annat för att fixera saker men även till att isolera skor och kläder så att de blev fuktresistenta.
Men den moderna utvecklingen av gummit tar inte fart förrän på sent 1700-tal.
Ja, den första praktiska användningen av gummi, det var förmodligen Edward Niren eller kanske Joseph Priestley, olika källagår isär här, som kom på att man kunde göra radergummi.
Normalt så suddade man ut blyertäckningar med en brödbit, men av en händelse råkade någon av dem använda bit kautjuk, som tidigare var mest en vetenskaplig kuriositet och upptäckte att det suddade bra.
Men den verkliga hitten, den kom ju när skottarna gavs in i gamet.
Ja, det kallades masticering, eller hur var det?
Ja, på 1820-talet tog Thomas Hancock och kom på att om man klippte sönder gummi många gånger och pressade ihop det så fick man en mycket mer elastisk massa.
Och det här kunde man börja använda till många fler tillämpningar, till exempel gummisnodar.
Men den kanske mest kända var en medarbetare, nämligen Charles McIntosh.
Ja, och det var ju vissa problem med gummit som man väldigt gärna ville lösa.
Men vad var det McIntosh kom fram till?
Jo, man hade ju redan tidigare gjort latex-impregnerade kläder, men de var inte speciellt bra.
McIntosh kom på att man kunde lösa upp kautjuken i nafta och sedan låta torka in.
Och därigen skapade kläder som var impregnerade mot vatten, alldeles utmärkt i Skottland.
Nackdelen var förstås det att när det var varmt så blev de klibbiga och när det var kallt blev de väldigt stela.
Och de luktade förfärligt.
Ja, men hur ser då gummit ut innerst inne?
Ja, rent kemiskt så är det en polymer, alltså långa molekyler som är sammansatta av små molekyler, i det här fallet isopren.
Och de här bilda långa väckade kedjor, vilket gör att det är lätt att dra ut dem, för då dras bara väcken ut.
Det är därför det är elastiskt.
Problemet är naturligtvis när det blir varmt så börjar kedjorna rinna omkring, huller om buller, och det är inte speciellt lyckat.
Och när det blir kallt så drar alltihop sig hårt.
Så det man ville var ett sätt att få kedjorna lite mer flexiblare.
Och det lyckades tydligen amerikanen Goodyear med någon gång där på mitten av 1800-talet.
Det stämmer. På 1840-talet så tog Charles Goodyear, en fattig uppfinnare, kom på att om man blandade smält gummi med svavel, en process han kallade vulkanisering, så blev gummit plötsligt icke-klibbigt och betydt smidigare även vid låga temperaturer.
Olyckligtvis för honom så skickade han både över ett par varuprover till Hancock i Skottland och ett patentansökning till London ungefär samtidigt.
Och det ledde ju då till att Hancock, som såg de här grejerna, lyckades naturligtvis klura ut hur Goodyear hade gjort, helt enkelt genom att tillsätta svavel.
Och ansökte även om ett patent själv.
Han lyckades få ut, hur var det, två dagar tidigare eller något?
Någonting i den stilen, vilket gjorde att Goodyear dog fattig. Hans namn finns fortfarande kvar på däckmärket, men själv fick han ingen glädje av sin upptäckt.
Om vi då rör oss vidare, så försigg ju både handeln och kommersen med gummi oförtröttligt.
Det var ju otroligt mycket som kunde användas till, inte bara kläder och suddgum, utan även till däck och till packningar och annat som de nya industriländerna i Europa behövde.
Ja, isolering till exempel för sladdarna. Så det var ju den ideala kolonialvaran.
Man odlade i träde nere i de tropiska områdena och exporterade upp det för raffinering i Europa eller Amerika.
Problemet var ju att i början så hade ju Brasilien nästan monopol.
Men det bröts av Sir Henry Wickham som 1876 lyckades smuggla ut 70 000 frön av gummiträdet ifrån Brasilien, där engelsmän sedan planterade runt om i sitt imperium.
Ja, främst i Ostindien då.
Men bland annat en sjukdom bland gummiträden i Brasilien samt första världskriget gjorde ju att världstillgången på gummi sjönk drastiskt samtidigt som efterfrågan ständigt ökade.
Och där kändes ju särskilt illa i Tyskland som inte kunde komma åt något gummi när de behövde det.
Så man började forska stenhårt på att hitta konstgjort gummi.
Ja, och hur gjorde man då?
Ja, grundprincipen är ju ganska enkel.
Gummit består av massa isoprenmolekyler ihopkopplade.
Om man kunde göra något motsvarande på kemisk väg så skulle man kunna få fram något liknande.
Hur ser en isoprenmolekyl ut?
Ja, det är i grund och botten en ganska enkel kolvätekedja som det hänger på en liten förnylig grupp på.
Det är kemiskt ganska närbesläktat med terpentin.
Men det intressanta är kanske inte själva molekylens form utan hur man ska kunna framställa något liknande.
Och lyckligtvis är det vid kemisk framställning av olja och kol så kan man få ut isoprenliknande ämnen.
Och tyskarna lyckades också hitta till sist ett sätt att göra konstgjort gummi.
Det var inte riktigt lika bra som naturgummit men det dög.
Och då satte man ju igång en rasande utveckling.
Olika, det blev ju nästan som legeringsteknologin.
Man kombinerade både naturgummi och syntetiskt gummi för att få fram de egenskaper och resultat man ville ha i sitt material.
Oh ja, vulkanisering var ju bara början.
Nu mer tillsätter man ju många olika ämnen.
Och gränsen mellan vad som är naturligt gummi och konstgjort blir ganska utblandad.
Och förmodligen kommer vi använda gummi från trädet fortfarande långt in i framtiden.
Men det kommer få fantastiska nya egenskaper.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Sjöminor

Kontaktminor, flytande minor, bottenliggande minor, avståndsminor... Människans kreativitet inom området sjöminor har varit stor. Så fort man kommer på ett nytt sätt att röja minor, tas det fram en ny, farligare mintyp som är svårare att upptäcka, röja eller klara sig från.

Transkription68 repliker · 6:22

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

När man hör ordet minor tänker man gärna på landminor som är nedgrävda och exploderar så fort man kommer förbi.
Men minor används även till sjöss.
Vilka typer av sjöminor finns det där?
Idag så brukar man skilja på de flytande minerna och de bottenliggande minerna normalt sett.
Sen så finns det också kontaktminer och avståndsminer.
En flytande kontaktmina det är den klassiska härtshornsminan.
Det är en mina med ett antal piggar som sticker ut som detonerar om någon kör på den.
En bottenmina, en bottenavståndsmina, det är i princip en sak som ligger på botten och väntar på att någon ska köra över den och detonerar då.
Då kan den antingen ha olika sensorer som sonar eller ljussensor eller något liknande?
Ja, man brukar vanligtvis antingen titta på ljudet av fartyget som passerar över, på den tryckförändring som fartyget gör i vattnet eller magnetfältet fartyget gör.
Okej.
Och sedan när fartyget åker över det så avfyras i princip en raket rakt uppåt eller en torped?
Nej, en bottenmina i dess vanliga form är bara en stor sprängladdning.
Du detonerar den och förstör fartyget genom att det skakas sönder eller slås sönder av tryckvågen från sprängladdningen.
Vatten leder ju tryck, eller leder ju så att säga, styrka väldigt väl.
Ja, tryckvågor fortplantar sig väldigt väl i vatten och fartyg är känsliga för tryckvågor inom vissa frekvenser i och med det att de är långa metallkonstruktioner så de börjar skaka.
Så då ser du till att minan lägger sig kring de frekvenserna när det detonerar?
Ja, det blir i princip de frekvenserna när man spränger större sprängladdningar i vattnet hur som helst.
Okej. Men det fanns även andra typer?
Ja, det finns ju en del utveckling mot mer avancerade minsorter.
Det är ju bara variationer på de grundläggande, antingen flytande miner eller bottenliggande miner.
Men det finns exempelvis bukettminer som är flera stycken miner som är i ett litet knippe och en av dem ligger flytande först.
Men om den minan sprängs eller tas bort så flyter upp en ny mina på samma plats.
Så det är i princip en påfyllningsbar?
Ja, eller flera miner som kommer upp efter varandra på samma ställe.
Så om man sveper bort den första minan och sen kommer med det stora och viktiga fartyget som måste komma förbi så spränger bukettminan även det fartyget.
Och minor, om de kan gå på vissa fartygs ljudsignatur eller dylikt så kan den ju lära sig att ignorera till exempel en minsvepare.
Ja, det kan man göra och det är ytterligare en metod för att försvåra röjningen av minerna.
Men hur röjer man då minor? Hur ser modern sjöminröjning ut?
Den absolut vanligaste och enklaste metoden det är det som kallas för svepröjning.
Med andra ord att man drar antingen en stålvajer genom vattnet och hoppas på att fånga kablarna som flytande miner är förankrade genom.
Och så kapar man helt enkelt av kablarna och så flyter minerna upp och så skjuter man sönder dem.
Sen så finns det ju då mer avancerade miner. Man kan söka efter dem med sonar, alltså undervattensljud och ta bilder och försöka hitta minerna och sen gå ner med dykare och spränga minerna.
Det kallas för röjdykning. Det tar mycket längre tid men är å andra sidan också väldigt mycket effektivare.
Fast det är inte kanske så säkert för dykarna?
Det är förvånansvärt säkert för dykarna. Men även om vissa utvecklar röjningsskydd för sina miner så är det inte så vanligt faktiskt.
I och med det att det enda dykarna går ner och gör är att de tittar att det är en mina, alltså lägger de en sprängladdning och så simmar de upp igen.
Så de behöver ju aldrig ha någonting att göra med mina?
Nej, de rör aldrig mina, just för säkerheten.
Den sista metoden man kan använda är det som kallas för avståndssvep. Då försöker man imitera ett fartyg i vattnet.
Genom att exempelvis skapa ett stort magnetfält och försöker detonera miner på det viset.
Men då får du bara en viss kategori av miner?
Du får bara en viss kategori av miner och det är alltid problemet att du måste svepa flera olika gånger med olika metoder för att få bort dem.
Det är därför röjning med dykare eller minubåtar är effektivare.
För de kan ju så att säga se direkt.
Just det.
Men om vi tittar tillbaka på gamla tider, när började det här med minering egentligen?
Miner har i olika former funnits under väldigt lång tid.
Men den moderna sjöminan började användes första gången av ryssarna mot japanerna i rysk-japanska kriget på 1800-talet.
Minerna på den tiden var egentligen en kagge med väldigt labila sprängämnen som man satte ut i sjön.
Och sen när någon stött emot den här kaggen, det var i princip nitroglycerin, så detonerade den.
De var extremt svårhanterliga och enormt farliga för de som la ut minerna.
Men de hade en väldigt effektiv avskräckande effekt.
Du fäste dem inte vid botten eller något dylikt?
En del fästes vid botten, men det mesta lätt man bara driva.
Och då har du ju inte ens du själv koll på var de säkra farligheterna finns och så vidare.
Nej, drivminer är olagliga idag.
Faktum är att det finns väldigt, väldigt mycket regler över hur man får och inte får använda miner.
Och just drivminer är olagliga därför att då har du ingen kontroll efter kriget om var miner finns.
För om du till exempel sätter fast en mina i en kätting, då kan ju den gärna rosta.
Ja, fast om kättingen rostar av så måste miner idag vara konstruerade så de desarmerar sig själv när kättingen rostar av.
Okej.
Men avslutningsvis, vad kan man säga om framtiden för min krigsföring?
I framtiden så kommer minerna att bli ett mer högteknologiskt vapen.
Idag så är mycket kvar från 1800-talet.
Men det som kommer att komma är miner som verkar på större avstånd genom att kombinera minan med en torped.
Så man lägger i princip en torped som väntar på botten och sen avfyras mot det fartyg som kommer inom räckvidden.
Man kan också ha raketdrivna stigminer som kan ligga på väldigt stora djup och träffa fartyg som egentligen inte borde gå att nå med en bottenmina.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Kärnvapen

När man började förstå hur materien fungerade och efter att man lyckats klyva atomen insåg man värdet av energierna man kunde släppa loss. Resten är historia.

Transkription53 repliker · 6:26

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Kärnvapen. I augusti 1945 fälldes den första atombomben över Hiroshima. Någon vecka senare fälldes en annan atombomb över Nagasaki. Båda var så kallade fissionsladdningar, eller fissionsbomber, men de var byggda på radikalt olika sätt.
Ja, redan på tidigt på 1900-talet hade man börjat insa att det fanns enormt mycket energi-atomreaktioner och man hade börjat spekulera lite löst om att det kunde användas till något form av vapen.
Men det var ju under andra världskriget det verkligen tog full fart.
Man börjar ju egentligen med Einsteins berömda ekvation att energi är lika med massan gånger ljusets hastighet i kvadrat.
Så om du då kan transformera materia till energi så bör det bli väldigt mycket energi i utbyte.
Men egentligen var det mer förklaringen till de energimöjder man såg vid de enkla kärnexperiment man gjorde under 30-talet.
När man insåg att atomkärnor kunde klyvas av att de kolliderade med neutroner och sån klyvning kunde frigöra neutroner började det framstå som att man kunde sätta igång en kedjereaktion.
Ja, men det första du behöver för att bygga ett kärnvapen är ju uran.
Eller rättare sagt, du tar helt enkelt uran 2-3-5-1 av de vanligare isotoperna.
Och detta behöver sedan anrika så att det blir en hög grad av just denna isotopen i ditt material.
Där så kan du enbart göra separationen på mekanisk väg.
Kemiskt så är de för identiska, de olika isotoperna.
En isotop är ju en variant av grunden som har olika antal neutroner i kärnan.
Och det avgör väldigt mycket hur stabila eller instabila de är.
Och för att göra någonting som kan få igång en kraftig kedjereaktion vill man naturligtvis ha något som är väldigt instabilt och framförallt reagerar mycket på neutroner.
Uran är ju ett väldigt tungt grundämne och reagerar ju väldigt mycket på en.
Till exempel om en neuron kommer till så sönderfaller det ju nästan omedelbart.
Men det måste vara rätt isotop.
Och där handlar det om uran 235.
Problemen slutar ju inte där.
Man måste till exempel se till att man kan ju inte bara lägga ihop det från början och få igång en kärnreaktion.
För då exploderar bomben innan den har kunnat skjutas iväg.
Ja, men om man tar de typer som byggdes, de två tidigaste typerna av fusionsladdning som vi även har idag som tändladdning på de så kallade fusions- eller vätebomberna.
Först så har vi då kanonkonstruktionen som använder sig i råsumabomben.
Där har du helt enkelt en kula som skjuts ner in i en kärnladdning av uran 235 och frigör en kedjereaktion.
Problemet med det här är naturligtvis att även om det är en snabb projektil av uran som slår in och får igång kärnreaktionen så hinner explosionen naturligtvis förstöra det mesta av laddningen och sprida ut den innan den har hunnit explodera.
Så det blir en ganska dålig effekt av det.
Det försöker ju implosionskonstruktionen som användes i den bomb som fälldes över Nagasaki komma till rätta med.
Där har du en kärna av beryllium polonium som är omgärnad av ett plutoniumskikt.
Däremellan ligger isolering och ett yttre lager av sprängmedel som är yttre isolerat.
Sprängmedlet sprängs vilket tvingar in plutoniumet i beryllium poloniumkärnan.
Och komprimerar detta 30-faldigt.
Därigenom når man kritisk massa.
Den kritiska massan inträffar just genom att det finns väldigt mycket atomkärnor som lätt kan sönderfalla inom ett litet område.
De neutroner som normalt finns igång leder till sönderfall men mer neutroner som träffar andra i omgivningen.
Så länge man kan sprida ut plutoniumet eller uranet tillräckligt långt ifrån varandra så kommer inte bomben explodera.
Problemet här är naturligtvis att explosion är det minsta ojämnt så det enda som händer är att man sprutar ut en massa plutonium och polonium åt något håll.
Och får möjligtvis en smutsig bomb men ingen kärnexplosion.
Å andra sidan så har vi så kallade funktionsbomber eller vätebomber.
Dessa funkar ju genom att istället för att klyva en urankärna så slår man ihop väte och där frigörs väldigt mycket energi.
Men det blir ju rätt problematiskt för att de två väteisotoper som är bäst för fusion, tritium och deuterium, har många nackdelar.
Tritium sönderfaller på några dagar vilket gör att man skulle behöva fylla på bomben hela tiden vilket inte är så praktiskt.
Deuteriumet är också lite komplicerat eftersom du måste ha det i gasform.
Men man löste det här problemet genom att kombinera det med litium till ett litium-heliumämne.
Det är ju nämligen så att när litium blir träffad av tillräckligt med strål så sönderfaller det till DUT som sedan kan tryckas ihop.
Litium kan även sönderfalla och skapa tritium.
Så där löser man egentligen två problem med den gemensam lösning.
Så här är approachen att man använder en atombomber som en tändladdning för att få en enorm energimängd som sedan kan skapa en fusionsreaktion.
Om man tittar på till exempel Teller-Ulam-designen som detonerades ungefär 1952 för första gången så har du först en inflationsladdning som värmer en underliggande laddning som är en plutoniumstav kringgärdad av en fusionsladdning.
Och när plutoniumstaden i fusionsladdning exploderar så får den litium-heliumet sönderfalla fusionssättet igång och man får en enorm explosion.
Precis.
Och det kanske viktigaste fenomenet kring tändladdningen är den värme den genererar som möjliggör fusionsreaktionen.
Detta möjliggörs genom den massiva mängd röntgenstrålning som Stanislav Leulam upptäckte att kärnvapen utsöndrade.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Minor

Det finns ett enormt antal minor som finns kvar efter sedan länge utkämpade krig. De dödar fortfarande människor och djur som råkar gå över dem. Vad är en mina egentligen?

Transkription47 repliker · 5:01

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Landminor är ett växande fenomen. Det finns både minor för såväl trupp som för fordon, men hur fungerar de egentligen?
En landmina placeras på marken någonstans för att hindra personer från att ta sig förbi, antingen med hjälp av just fordon av olika slag, pansarvagnar, bilar eller gående.
De reagerar helt enkelt på att någon passerar tillräckligt nära dem för att de ska kunna skada personen i fråga och detonerar.
Det har ju varit mycket prat om ett förbud mot personminor, men vad är egentligen skillnaden mellan personminor och fordonsminor?
Egentligen så är det ingen större skillnad mellan dem förutom det att fordonsminor är större. De har helt enkelt en större sprängkraft och är konstruerade för att förstöra ett fordon.
Men i många fall så har länder kringgått reglerna om förbudet mot landminor genom att helt enkelt döpa om sina större personminor till fordonsminor.
Jaha, men om vi tar en typisk personmina, hur kan den vara uppbyggd?
En typisk personmina är en liten cylinderformad burk, ungefär som två stycken askar med tobak ovanpå varandra.
Den har en knapp högst uppe och innehåller en liten sprängladdning.
Om någon trampar på den här så trycker man ner locket och den detonerar och spränger sönder foten.
Jaha, men ta till exempel en fordonsmina, är dessutom löser det lite mer okänslig?
Fordonsminor konstrueras så att de inte reagerar förutom flera hundra kilos tryck så att om man kliver på en sån sån så händer ingenting.
De kan dessutom reagera på exempelvis magnetfältet från en fordon och då märker de inte alls om någon kliver på dem.
Men när det passerar ett stort magnetiskt fordon som exempelvis en bandvagn är över så detonerar de.
Jaha, men hur har då utvecklingen sett ut? Vad är egentligen de första minorna som gjordes?
Det är lite oklart. Minan som begrepp kommer faktiskt från tiden efter första världskriget.
Under första världskriget så var minan en sprängladdning som du grävde en tunnel under fiendens linjer och placerade och sedan detonerade.
De användes flitigt i krigen i Frankrike.
Det var först under andra världskriget som dagens miner egentligen började bli riktigt utbredda.
Den där tunnelmetoden, så kallad zapping på engelska, det är väl mer än nästan en tillbakagång eller ett arv från tidigare tiders belägringskrigföring.
Mer eller mindre, man grävde sig in under fiendens linjer och sprängde fienden på det viset.
Dock så de här enkla billiga minorna, massproduktionen av minorna kom just igång med i och med andra världskriget och de stora slagen då.
Då var det intressant att menera väldigt stora områden.
Jaha, men hur kan man desarmera minor?
Det vanligaste och absolut säkrast sättet är att spränga minan.
Antingen att du skjuter på den eller placerar en sprängladdning på den.
Men då måste du först hitta minan och det är det som är det jobbiga och tidsödande.
Man kan använda minhundar, man kan slå över området där man tror att miner finns.
Eller också kan man bara, som de flesta gör i utvecklingsländer idag, hoppas på att man inte kliver på många miner.
Vilket de tyvärr är tvungna att göra eftersom det finns miner på en fruktansväll massa platser idag.
De är billiga att lägga ut men dyra att röja alltså?
Ja, kostnaden för att lägga ut en mina brukar beräknas till 1-2 kronor.
Kostnaden för att plocka bort minan igen brukar beräknas till 1-2 000 kronor.
Okej, men man har ju talat om sådana här minröjare som till exempel fordonet Gluffs-Gluffs.
Hur fungerar den?
Ja, de är egentligen en stor harv som harvar sönder marken framför fordonet och på det viset försöker förstöra alla miner.
Nackdelen med dem är ju det att marken måste vara väldigt platt och trevlig.
Så den funkar fint på en leråker men den funkar inte lika bra om det börjar bli skogig terräng.
Den andra stora nackdelen med den är att den tar inte alla miner.
Särskilt inte magnetminer som någon har grävt ner riktigt djupt just för att hindra den typen av röjning.
Och om en mina exploderar så måste man reparera fordonet och då tar det massa tid.
Det är ju det man hör mycket om.
Eller den andra sätten fungerade på var det inte så att den försöker slå sönder minorna innan de detonerar?
Jo, man harvar sönder minorna innan de detonerar men det funkar inte alltid.
Ja, så sammanfattningsvis kan man säga att det finns många olika sorter som minor.
Men grundkonceptet är ändå detsamma.
Att försöka förhindra att någon annan använder just det markstycket.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Borderline-personlighetsstörning

Någonstans mellan neuroser och psykoser finns "borderline". Detta är ett komplext tillstånd som inte riktigt passar i någon av facken. Borderline anses inte helt gå att bota, men det finns många möjligheter att förbättra patientens liv.

Transkription60 repliker · 6:41

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Borderline personlighetsstörning. Borderline personlighetsstörning är ett ganska stort begrepp inom psykologin och står för ganska många personer som blir intagna för mentalvård varje år.
Det leder också till mycket lidande ute i samhället. Men vad är då det här för tillstånd?
Det man bör tänka på när man pratar om borderline-störningen är att det faktiskt är en personlighetsstörning och inte en psykisk sjukdom.
Detta betyder att även om du blir av med störningen, det vill säga att du klarar av att leva med det i vardagen och att du inte stör ditt normala liv, så är det fortfarande en personlighet som ligger kvar.
Det är ditt sätt att ta hand om världen och omgivningen.
Personlighetsstörningar finns ju på många områden. Det mest kända är kanske antisocial personlighetsstörning, ett annat tillstånd de har svårt för empatin.
Men när det gäller borderline personlighetsstörning så är det mer känslorna som är problemet.
Jo, precis. Om man har borderline så kan det bli en mer binär sätt att tänka på saker. Antingen är en person jätteelak eller så är en person jättegod.
Och det här leder ju till stora problem eftersom har man en borderline-störning så tenderar man att byta omdöme ganska snabbt och baserat på väldigt små saker.
Ja, inte bara det. Det kan bli en enorm förvirring för den som har borderline om en person som är ett helgon säger någonting som du uppfattar som väldigt elakt.
Och dessutom så utmärks ju just störningen av en impulsivitet.
Man kan ganska snabbt byta känsloläge och göra saker som man sen kommer att ångra i den plötsligt väldigt starka känslan man får.
Precis. Annat som man kan se hos borderline är att väldigt ofta så har man en slags rädsla för att bli övergiven.
Detta behöver inte alltid vara en känsla som är baserad på verkligheten utan det kan vara någonting man har föreställt sig.
Och där kommer vi ju in lite grann på varför borderline kallas borderline.
Tidigare så delade man ju in i början av 1900-talet psykiska störningar i neuroser som var då huvudsakligen känslosörningar och psykoser som var då mer verklighetsuppfattningsstörningar.
Men borderline passade inte riktigt in där och det var därför man då skapade det här namnet. Det balanserade på gränsen.
Sedan dess har man ju en mycket mer förfinad nomenklatur men borderline finns fortfarande kvar där.
Lite mittemellan personlighetsstörningar, känslostörningar och i viss mån även då verklighetsuppfattningsstörningar.
Ja, ofta har man en förvrängd bild av verkligheten.
Du kan antingen vara väldigt naiv och tro att alla är egentligen jättegoda och blir jätteupprörd varje gång man hör någonting hemskt som har hänt på radio eller på tv.
Eller så har man en helt annan bild av människor att alla är hemska och jättegelacka och har oftast då svårt att lita på folk.
Problemet med att ställa diagnos borderline är ju ofta det att det här löper tillsammans med andra störningar av olika slag.
Ja, oftast har det i samband med depression eller ätstörningar och till och med missbruk såsom drogmissbruk och liknande.
Där i viss mån också kan vara en fråga om självmedicinering.
Genom att ta alkohol så dämpar man många känslor och reaktioner.
Ja, och det är också väldigt många som då faller till droger för att de tror att det dämpar symptomen.
En andra intressanta grej i grupper som det hänger ihop med är till exempel panikångest och posttraumatiska stresssymptom.
Känslostörningar som gör att man lättrar igång kraftiga emotioner som sedan borderline-tillståndet gör att man uppför sig dåligt med.
Ja, det är också det att borderline kan förvränga de här och också göra dem mer allvarliga än vad de egentligen är.
Det luriga är naturligtvis att en personlighetsstörning, alla har ju någon bemärkelse lite av de här dragen i sig.
Men det är när de blir tillräckligt allvarliga för att man inte ska kunna fungera så man verkligen kan tala om en personlighetsstörning som behöver behandling.
Jo, det är just det. För att det ska vara en störning så måste ju det störa ditt liv så att du inte kan leva i det normalt.
Många av de här symptomen som finns bland borderline har de flesta under tonåren.
Man har oftast en väldigt svår tid och väldigt mycket hormoner som spökar.
Men ungefär 2% av befolkningen, de utvecklar så att säga symptomet på riktigt då, även efter tonåringen.
Ja, och bland de här personerna som har borderline finns det faktiskt en förvånande siffra som säger att ungefär 75% är kvinnor.
Orsaken till det här är ju också intressant att diskutera. Borderline är ju ett ganska omdebatterat begrepp och orsaken är ju
Men någonting som kan utlösa det är ju ofta en traumatisk händelse.
Och där har ju i många fall till exempel sexuella övergrepp varit det som triggar borderline.
Ja, det är ju väldigt vanligt.
Och det skulle då kunna förklara eftersom kvinnor är mer utsatta för det att det skulle vara vanligare.
Å andra sidan så finns det många andra teorier om varför borderline inträffar.
I många fall så talar man ju om att man har en vulnerabilitet, en sårbarhet för det, men det behövs just en utlösande händelse som sätter igång det.
Till exempel panikångest.
Inne i hjärnkemin där är det snarast en fråga om en obalans mellan amygdala, som är väldigt mycket en skräck- och ångestframkallande del av hjärnan,
och pannloberna som styr dem.
Pannloberna reglerar ju vår impulsivitet och vår förmåga att styra våra känslor.
Men om det av någon anledning uppstår en obalans och de inte kan hålla koll på amygdala, kan amygdala löpa fritt och därmed får vi den här svartvita uppfattningen med snabba pendlingar.
Det påverkas också väldigt mycket av det som kan vara stressfullt för kroppen.
Där har du ju sådana detaljer som om du inte äter ordentligt, om du är hungrig, om du inte sover ordentligt och är trött,
eller om du överhuvudtaget har en stressig vardag.
Det är saker som kan utlösa väldigt många av de symptomen som man får hos bordlaren och gör att man får väldigt mycket problem.
Där är det ju också intressant att titta på behandlingar just för att stabilisera hjärnkemin.
Det finns ju medicinering då för att hindra känslosvängningarna och även då antidepressiva medel för att ta bort den värsta udden.
Men det behövs ju också sådana här kognitiv behandling för att lära sig hantera de här känslosvängningarna.
Och det är ju väldigt viktigt för en av de största problemen man har när man har en borderline-patient är att de väldigt ofta är antingen självdestruktiva eller till och med självmordsbenägna.
Men som sagt, genom hjärnkemi och terapi så kan man faktiskt hjälpa de flesta.
Och i många fall så går det ju att hantera.
Man blir inte av med personligheten, men man kan bli av med störningen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

ångkraft

ångmaskinens storhetstid må vara över, men få saker har förändrat samhället som just ångkraften. Här är en historisk överblick över ångkraften.

Transkription63 repliker · 5:15

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Ångkraft är en gammal uppfinning. Redan de gamla grekerna använde den i en viss begränsad omfattning, bland annat för att öppna sina stora tempeldörrar.
Men någon riktig kommersiell användning fick den inte för den senare delen av 1700-talet.
Och Stevenson demonstrerade sitt ånglok. Det var ett lokomotiv drivet av ångkraft. I hjärtan för den där teknologi fanns naturligtvis ångpannan.
Och hur fungerade den, Per?
De första riktigt primitiva ångpannorna byggde helt enkelt på att du hade ett kar som du eldade upp vatten i.
Sen så hade du ett kärl där du ledde in ångan och kylde av eller värmde på den.
Det här var ju en väldigt, väldigt enkel uppfinning, även om den var svår att tillverka med den tidens teknologi.
Okej, men hur fick man ut rörelse av det här sen?
Ja, i och med det att du ledde in ångan i ett slutet rum så kunde du då kyla ner den.
Och när du kyl ner ångan så kondenseras den till vatten igen.
Och på det viset fick du ett sug som du kunde ha för att driva en kolv.
När du sen släppte på ny ångan igen så pressade du upp kolven och så fick du en rörelse på det viset.
Faktum var att den användes till att börja med i schakt i gruvor.
Där man väldigt lätt på det viset kunde pumpa upp vatten jämfört med tidigare där man använde hästar.
Då måste ju det vara ett väldigt problem med att få den här ångpannan att hålla tätt.
Ja, det var väldigt trassligt och man fortsatte väldigt snabbt med utvecklingen också.
Man upptäckte ju det att istället för att ha det här direktförbundet så kunde man ha en separat ångmaskin och ångpanna.
Och på det viset kunna ha dem stående på olika platser och få en mycket tätare ångpanna.
På det viset kunde man också skaffa ett högre tryck.
Blir inte rost ett problem med ångpannor?
Rost är inte ett så stort problem därför att du bygger dem med material som inte rostar.
Däremot så kan du få korrosion av kemiska anledningar av andra sorter såsom att du har diverse syror i pannan.
Det bildar då olika ämnen som kommer att sakta bryta ner pannan inifrån.
Därför har man i kemiska ämnen för att neutralisera det här och hålla pannvattnet basiskt.
Ångkraften hade ju sin storhetsperiod under 1800-talet och sedan har den ju allt mer fått ge vika för förbränningsmotorn.
Vad är förbränningsmotorn? Hur effektiv är en ångpanna jämfört med en förbränningsmotor?
Ångpannan har något lägre effektivitet men de är klart jämförbara.
Fram till 80-talet så hade man effektiva ångpannor ombord på supertanker som använde sig av ångturpiner.
Och det var ju då den allra sista generationens av toppmoderna ångpannor.
Och de hade en verkningsgrad som bara låg några procent under döm för dieselmotorer.
Okej, men det finns vissa äldre skepp även idag som har ångpannor installerade.
Ja, den så kallade skotska pannan som var den klassiska skeppspannan.
Det är en panna som är helt cylindrisk där man eldar under pannan.
Och sen så låter man då värmen gå genom så kallade vatten.
Man har rökrör där man låter värmen från äldre luften gå genom de här rören upp genom pannan och värma upp vattnet.
Den pannan tillverkades fram till slutet av 60-talet och sitter kvar i en del gamla ångfartyg.
Som delvis används som turistskepp och delvis ligger som skepp som riktiga entusiaster kör.
Så de används fortfarande alltså?
De används på museifartyg.
Det finns några få supertanker som fortfarande kör mångdrift.
Hur effektiva var de de allra första pannorna?
Mycket, mycket låg effektivitetsgrad.
Man pratade om enstaka procent av bränslet som omvandlades till energi.
Okej, okej.
Men utvecklingen gick rätt snabbt framåt.
Det tog nästan bara 150 år att nå de här skottska pannorna.
De skottska pannorna dök upp i början av 1900-talet.
Men de gav vika mot slutet av ångpannans period för det som kallas för vattenrörspanner.
En vattenrörspanna där istället för att ha ett stort kärn med vatten har du bara rör med vatten som du eldar runt omkring.
Det här gör att du får in mycket mer eld och mycket mindre vatten.
Det gör ju att du får en mycket snabbare effekt.
Och därmed så kan du också få ut mera effekt i pannan.
Det måste ju också ha en hel del att göra med vilket bränsle man använder att elda med.
Till exempel om du använder träkål så får du ut lite mindre energi än om du använder stenkål kanske.
Ja, det handlar ju inte så mycket om effekten.
Det har mindre energivärd i vissa bränslen.
En av de stora fördelarna med pannorna var ju att man kunde elda i princip vad som helst som brann.
Det fanns exempel på fartyg som körde på vanliga träd.
Man sågade ner och hivade in i pannorna.
Man kunde köra på kol, man kunde köra på olja, man kunde köra på det mesta som brann egentligen.
Faktum är att man idag skulle kunna elda sopor i ett ångfartyg och köra det.
Ja, så från de gamla grekernas dagar till våra.
Ångpannorna är med oss.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Atomdrivna fordon

Under 50-talet framhölls atomkraften som lösningen på alla energiproblemen i världen. Visionen var att bilar, båtar, flygplan och även rymdfarkoster snart skulle kunna drivas av kärnreaktorer. USA och Sovjet tävlade om de mest användara men även mest fantasifulla sätten att bygga in kärnkraften i olika fordon.

Transkription69 repliker · 6:12

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Atomdrivna fordon.
Människan har i alla tider försökt röra sig snabbare, effektivare, bränsleslårare eller bara stilfullare.
Och naturligtvis försöker man då använda de senaste energikällorna.
Så också atomkraften.
Idag används mest atomkraft för driva ubåtar.
Den första atomdrivna ubåten var den amerikanska US Nautilus 1954.
Den visade sig snabbt ha många fördelar.
Vanliga ubåtar behöver få syre för att driva sina motorer och bränsle och måste gå upp till ytan ganska ofta.
Nautilus visade att den kunde segla under polarisen.
Den kunde röra sig mer än 30 knop under vatten.
Och senare modeller av atomubåtar visade sig kunna segla runt jorden utan att behöva gå upp till ytan.
Det här var väldigt strategiskt användbart under kalla kriget.
Eftersom det innebar att man kunde placera missiler på ubåtarna som inte behövde stiga upp
upp till ytan och inte kunde lätt hittas.
Vilket skulle ge en bra möjlighet att slå till mot den andra sidan.
Atomreaktorerna man använde var vattenkylda.
En tidig ubåt, US Seawolf, utnyttjade natriumkylning.
Där man alltså använde smält metall istället för vatten för att kyla reaktorn.
Detta är teoretiskt sett mycket effektivare men av säkerhetsskäl eftersom natrium i kontakt med vatten lätt exploderar så föredrog man att fortsätta använda vattendrivna reaktorer.
När det gäller båtar så var man också tidigt ute.
US Long Beach 1961 var en kryssningsbåt som följde på hangarfartyget USS Enterprise 1960.
I det här fallet var det rördes om stora skepp som man kunde då förse med atomreaktorer.
Därigenom behövde de inte gå in till hand för att fylla på bränsle utan kunde agera oberoende under lång tid.
Det här utvecklades till fler och fler hangarfartyg och naturligtvis följde Sovjet efter med det.
Man experimenterade också med andra typer av fartyg.
Till exempel Sovjet var inne på att göra atomdrivna isbrytar vilket visade sig fungera väldigt väl.
Det var svårt att tanka en isbrytar i polarhavet.
Så en atomdriven fungerade utmärkt och man kunde också ta sig upp till Nordpolen med dem.
En del av de här atomdrivna skeppen har naturligtvis också tagits ur bruk.
Till exempel Ural används numera som en flytande kärnreaktor för att ge ström vid Rysslands stilla havskust.
Man utvecklade också civila båtar.
Den första var till exempel NS Savannah som 1962 invigdes för att vara både ett last- och passagerarfartyg.
Stilfullt utformat och för att demonstrera att man kunde använda atomdrivna skepp fredligt.
Nackdelen var att det blev aldrig lönsamt.
Det var kanske inte meningen för det var mest en demonstration.
Men till dags dato har inget civilt atomdrivet skepp visat sig speciellt lönsamt.
Det här har överhuvudtaget gjort att de enda tillämpna är de militära och isbrytarna.
Och pekar på att atomdrivna fartyg kanske inte är det mest användbara.
Detsamma gäller också kanske det en annan grupp farkoster som haft problem med atomkraften, nämligen flyget.
Rätt tidigt började man fundera på hur man skulle kunna sätta en kärnkraftsreaktor för att driva för en flygfarkost.
The Nuclear Energy for the Propulsion of Aircraft, NEPA, var ett centrum som grundades inom US Air Force.
Deras inriktning var att kunna bygga ett strategiskt bombplan för långdistansuppdrag.
Som skulle vara kärnkraftsdrivet och sålunda inte behöva någon bränslepåfyllning med väldigt långa intervaller.
Den skulle exempelvis kunna vara i luften i två år, förväntade man sig.
1951 så togs projektet över av Atomic Energy Commission, Atomenergykommissionen.
Det blev vissa svårigheter med det, framförallt då man upptäckte att bara vikten på reaktorn, eller vikten på reaktorn var rätt liten.
Men den inneslutning som krävdes för att hålla strålningen borta gjorde planet våldsamt oekonomiskt.
Den fick finnas i att bli utkonkurrerad av bland annat U-båtarna, som i princip kunde nå till ungefär samma ställen, eller åtminstone kuststräckor.
Och därifrån avhyra missiler med ungefär samma räckvidd.
Under denna här atomålderns gyllene period tänkte man sig också att atomexplosioner kunde driva fram rymdraketer.
En projekt som sedermera blir känd som projekt Orion.
Återigen så började ekonomisk och miljöhänsyn göra att man inte tyckte att det var speciellt värt att genomföra.
Men den kanske mest intressanta idén, det var ju annars en Fords förslag, Ford Nucleon från 1958.
En konceptbil.
Ja, den skulle tydligen ha drivits av en egen kärnreaktor.
Och bara egentligen behövt tankas av femtusende mil då genom att byta ut kärnreaktorn som var placerad bakom förarkupén.
Konstruktionen såg lite grann ut som en kombination mellan keva och lastbil.
Mycket strömlinjeformad, mycket elegant och tämligen tung.
Den här kom ju aldrig att byggas.
I princip bara en modell i tredjedelstorlek byggdes någonsin av Ford.
Men planerna var ändå rätt seriösa.
Ja, man trodde att det här kan vi nog få en bra hantering av.
Det stora problemet var att man ville innesluta reaktorn så säkert så att den tålde en flygkrasch.
Eller en bilikrasch.
Och det visade sig att ju mer man försökte ordna säkerheten så att den blev säker nog, desto tyngre blev den.
Då blev det inte ekonomiskt.
Det är ju därför vi ser idag bara att de enda atomdrivna fordonen som vi har här i världen.
Ja, det är sådana där vikten inte spelar så stor roll.
Nämligen de i havet.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Marssonder

En bemannad expedition till Mars är fortfarande en dröm, men man har sedan länge skickat sonder dit. Dock är det fortfarande så svårt att man ofta misslyckas att nå dit eller landa.

Transkription65 repliker · 6:06

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Ibland kan det vara svårt att få upp en rymdsond, i synnerhet om den ska till Mars.
1960 försökte ryssarna för första gången att skicka sonder till Mars.
De kom ju inte speciellt långt. Raketerna lyckades inte få in de omloppsbanor kring jorden, vilket är det första steget för en Marsond.
Det var väl ungefär vid den här tiden som man också försökte landa på månen, men det var väl många misslyckanden där också.
Det var det ju. Ryssarnas månprogram misslyckades ju då, fast de höll ju ganska tyst om det.
Men att sända saker till Mars är ju ännu värre.
På vilket sätt då?
Först måste man få upp en sond i rymden, och redan det är ju en ganska god chans att raketen exploderade, eller att man misslyckas.
Sedan när den ligger i en omloppsbana kring jorden ska man i rätt ögonblick skicka iväg den mot Mars.
Och här krävs det en väldigt hög precision för att den inte ska komma totalt fel.
Sedan ska den röra sig genom rymden i flera månader, och det kan vara ganska påfrestande för elektroniken.
Och sedan återigen i rätt ögonblick ta och skjuta av sina motorer så att den bromsar in och hamnar i omloppsbana.
Eller åker förbi på rätt sätt.
Därefter ska den ju landa också, vilket kan vara nog så svårt.
Men under hela 60-talet så försökte ju både USA och Sovjet med blandade resultat att få in en sond kring Mars eller minst en del till och med att landa.
Oja, det var väldigt många som sköts upp, men de misslyckas av olika skäl.
1962 så var det tre sonder som missade.
Två stycken blev kvar i jordens omloppsbana och en tappade man kontakten med.
Och, men vad var egentligen den första lyckade färden till Mars?
Det var väl Viking Explorer, eller?
Nej, det var det inte. Det var Marinér 4 som anlände 1969.
Den lyckas komma fram den 14 juli och lyckas ta 22 foton medan den passerade förbi planeten.
Aha.
Så amerikanerna kom först där också.
Precis, men den man hör om, det är ju mest Viking.
Ja, det var ju, återigen så säger man gärna att det var den första som landade.
Och det är fel, för Sovjet lyckas faktiskt landsätta en sån som hette Mars 3.
Och den sände data i 20 sekunder, sen slocknade den.
Men Vikingsonderna, som landade 1976, de lyckas landa och sända bilder och det fångade ju folk oerhört mycket.
Så det var den bilden som stannade i folks minnen medan kanske 20 minuters data mest var av vetenskapligt intresse.
Exakt, och det spreds ju inte lika bra.
Amerikanerna har alltid varit bra på att publicera sina resultat och även sina misslyckande, vilket de har vunnit på i längden.
Men efter att det första lyckade försöket kom till skott så borde man ju tro att de misslyckade försöken skulle droppa av, men det har de inte.
Nej, tvärtom. Det är fortfarande lika hopplöst att nå Mars.
Nu för tiden är sonderna ganska bra på att nå upp till jordens omloppsbana, men på vägen till Mars kan mycket hända.
Och även när man kommer i närheten. Amerikanerna har ju på de senaste åren förlorat åtskilliga sonder.
Ibland på grund av tekniska fel, ibland på grund av rena misstag.
Som exempelvis att kalkylera just banorna.
Det var ju den här japanska sonden Osomi som missade.
Den försökte göra en slags sväng runt vår måne för att ta fart när Mars befann sig i ett fördelaktigt läge, men den missade.
Och då blev det ju ganska problematiskt. En gång i tiden hade det betytt att den var helt förlorad.
Men idag är man så bra på att hitta nya banor så att man kan utnyttja de olika planeterna och månarna som en sorts stor flipperspel.
Och sedan där runt en satellit som, det kan visserligen ta lång tid, men de kan komma fram till sin destination.
Den interplanetära landsvägen så att säga.
Ja, det kan man säga. Däremot så ibland blir ju misstagen lite värre.
Ryssarna förlorade ju en sond genom att de var misstag och tryckte fel på ett tangentbord och detta startade program som stängde av den.
Och amerikanerna tappade en sond för att de råkade blanda ihop konverteringen mellan det metriska systemet och Imperial.
Oj, berätta mer om den.
Ja, det var Mars Climate Orbiter som då 98-99 skulle in en omloppsbana kring Mars och kolla klimatet.
Lyckligtvis, någonstans på vägen mellan tillverkaren Lockheed och NASA så gjorde någon en beräkning där det var då fot istället för meter.
Så den gick in i en för låg omloppsbana och brann upp.
Ja, men när man väl då är framme vid Mars så måste man ju som sagt landa och det är ju i sig också en utmaning.
Mars har visserligen en tunnare atmosfär än jorden, men...
Ja, det är nästan lättare att landa om det inte finns en atmosfär. Då kan man göra det med en raketmotor.
Men på Mars så har man en atmosfär som man måste skydda mot, men den är så pass tunn att fallskärmar måste bli väldigt stora.
Jaha, så man opererar ändå mycket med fallskärmar i och för sig eftersom Mars inte har något slags havn man kan landa i.
Exakt. Den mest lyckade nyligen marslandningen det var ju då Pathfinder.
Den landade med hjälp av fallskärmar och sen fällde man upp en sorts ballonger runt om landaren.
Vilket gjorde att den kunde landa relativt mjukt och sedan rulla ut då en liten sond som kunde titta på stenarna i omgivningen.
Ah, vad hade den egentligen för så att säga räckvidd? Det var inte så himla långt.
Det var inte många meter. Men till skillnad från vikinglandaren som bara kunde sitta på samma fläck och ta lite jordprover i närheten så kunde den här åtminstone gå ett par tiotal meter.
Vilket gjorde att man inte fick de kemiska föroreningarna som inträffar vid själva landningen.
Så det här med sonder är en komplicerad affär och nu pratar de ju även om man ska skicka människor dit. Det kanske blir större utmaningar.
Det vill jag lova. På NASA finns det ett stående skämt om att det finns The Great Big Mars Goal som äter upp sonderna som kommer i närheten.
Det krävs nog mycket utveckling innan det blir riktigt säkert att ta sig till den röda planeten.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Evighetsmaskiner

Det verkar vara lika omöjligt att bygga en fungerande evighetsmaskin som att lura döden. Det finns ett antal intressanta konstruktioner som utan att lyckas försökt lösa problemet hur man kan få arbete gjort utan att förlora någon energi.

Transkription56 repliker · 5:27

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Evighetsmaskiner. Vad är det för någonting egentligen?
I århundraden har mänskliga vetenskapsmän och folk av divers gebit försökt att skapa maskiner som ska fungera för evigt.
En sorts evig rörelse, en perpetsum mobile för att låna ett ord från latinet.
Men vad har vi då för evighetsmaskiner? Några axplockar av dem.
Ett exempel är till exempel det överbelastade hjulet.
Den funkar på så vis att man i ett hjul har ihåliga ekar där kulor ligger och så att säga överbalanserar.
Så att hjulet hela tiden har en kula som faller ner och driver på hjulet.
Medan de andra, medan så att säga motstående ekar som också de innehåller kulor dras upp.
Och på så vis så blir det en evig rörelse.
Men, det här har några problem. Intressant Erik?
Jo, problemet är då att i och med att de kulorna som är på väg upp är längst in mot ekarna.
Vilket gör att det är längst in mot navet på hjulet.
Det borde göra att det blir lättare att dra upp kulan.
Men problemet är att kulorna är fler på den sidan som dras upp.
Vilket motverkar effekten och hjulen snurrar ungefär lika långt som det skulle ha gjort annars.
Så den gubben gick inte.
Och det här kommer man ju på sätt och vis in om att det är en och samma energimängd som förbrukas.
Ja, det är termodynamikens första lag.
Att man kan inte skapa energi.
Man kan bara förändra, man kan inte skapa eller förstöra energi till och med.
Man kan bara göra om den till olika former.
Många av de här maskinerna syftar på att skapa ett perfekt kretslopp.
Ett exempel där är den så kallade vattenskruven.
Där man har en skruvanordning som skruvar upp vatten ur ett kar.
För att sedan tömma detta i en lätt lutande ränna.
Rännan slutar sedan i ett vattenhjul som ligger på en axel som driver vattenskruven.
Ja, det funkar kanske en halv minut.
Men att den inte fungerar beror väl på att du försöker dra upp mycket mer vatten på ett långsammare sätt
med skruven än vad du tömmer ner dig på skoverhjulet på andra sidan.
Och du tappar ju hela tiden höjd med svagt lutande planet.
Och skoverhjul är inte det effektivaste sättet att utvinna vattenenergi på.
Okej, okej.
Det finns ju även andra försök till evighetsmaskiner.
Som exempelvis reaktionslösa motorer och andra saker.
Men ett exempel är den så kallade gasbehållaren.
Där ett kugghjul sitter på en axel.
Denna axel går in i en gasbehållare.
Och runt omkring axeln finns fenor.
På utsidan av längst med hjulet så finns det en hake som hindrar att hjulet rör sig i ena riktningen.
Med tanke på att gasen i behållaren är het.
Hetare så att säga än hjulet så kommer den att driva på den här rent statistiskt åt någon del av hållen.
Och åt andra hållet så stoppades det ju av den här spärren.
Medan det åt andra hållet går bra.
Så hjulet skulle teoretiskt sett gå åt ett håll i all evighet.
Men det fanns tydligen en brist även här.
Den här spärren blir ju varm.
Och efter ett tag så blir den tillräckligt varm för att den ska börja hoppa själv.
Och när den hoppar så hoppar den ut ett hack och pressar tillbaka hjulet mer än vad den snurrade av själva den andra handordningen.
Och då skulle den alltså få en bakåtgående snurr på det hela.
Går det inte, det här kanske förtjänar har förklarat, när spärren är alltså kopplat till en fjäder.
Går det då inte att byta ut emot den starkare fjäderen som håller kvar spärren?
Ja men då stoppar det ju hela rörelsen överhuvudtaget i och med att då hinner den ju inte snurra.
Då får du inte till och med kraft för att den ska snurra runt överhuvudtaget.
Vi har tittat på en del exempel på evighetsmaskiner.
Än så länge har ingen kommit på någon som fungerar.
Men vem vet vad som ligger i framtiden?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.