Förklarade fenomen – Radio U.F.S. Vetenskap (sida 13 av 26)

Arsenik

Arsenik är en gammal hederlig ingrediens i många deckarromaner. Ett gift som hängt med sedan gamla tider, men arsenik har många betydligt viktigare och fredligare användningsområden.

Transkription27 repliker · 2:58

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Arsenik har varit känd länge, men den rena metallen framställde först av Albertus Magnus 1250.
Det är en gråaktig metall, väldigt spröd, och egentligen faktiskt inte en äkta metall utan vad man kallar en metalloid, något metalliknande.
I luft oxideras den lätt och om man hettar upp den så bildas den gasformiga arsenikoxiden som luktar vitlök.
Arsenik har naturligtvis sedan länge varit mycket känd som ett starkt och farligt gift.
Det används därför, användes åtminstone tidigare, till exempel som insektsgift eller för att impringera träpålar.
Dessutom industriellt finns det användning till exempel i olika bronser, pyroteknik och även att blanda med bly i hagel.
Inte för att förgifta det man skjuter med hagel på, utan för att göra haglen när man gjuter dem hårdare och bättre runda.
En av de mest intressanta moderna tillämpningarna av arsenik visar sig vara inom elektroniken.
Det är nämligen så att man kan använda arsenik som en dopare i halvledare.
Det är en viktig användning för att göra till exempel transistor och integrerade chips.
Dessutom, gallium arsenid är en halvledare själv som har både tillämpning inom lasertekniken eftersom man kan omvandla elektricitet till ljus.
Och också kanske kan användas för hög energi och höghastighetschips.
Men naturligtvis, det är tillämpning som gift som är det mest kända.
Många deckarnoveller innehåller beskrivningar av arsenik och det har också lett till många allvarliga förgiftningar.
Det finns till exempel en gas, aschin, som är en förening mellan väte och arsenik som i små doser kan vara mycket farlig förgiftare.
Det visar sig att i många fall när man impregnerar till exempel trä och tyg med arsenik för att det ska hålla sig längre så kan vissa svampar leda till att de omvandlar arseniket till aschin.
Vilket leder till att de som använder den här utrustningen och befinner sig i rum tapetserade med arsenikaltiga tapeter långsamt blir förgiftade.
Överhuvudtaget så är de flesta arsenikföreningar giftiga.
Den dödliga dosen av arsenik är ungefär 0,6 mg per kilo kroppsvikt.
Det vill säga en 70 kilos människa dör förmodligen av 42 mg.
Symptomen är spasmer, illamåden, vagon och en andedräkt som luktar vitlök.
Och vid högre doser, diarré, lågt blodtryck, hjärtsvikt och döden.
Det intressanta är dock att kanske behöver vi också arsenik.
Man talar om ultraspårämnen.
Man vet att ytterst små doser arsenik är nödvändigt för vissa rödalger, kycklingar, råttor, jätter och grisar för deras tillväxt.
Utan det så saktas tillväxten ner.
Och kanske är det så att vi också behöver väldigt, väldigt små doser arsenik.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hembyggskunskap i vår spiralarm

Vår galax är en så kallad "Spiralgalax". Vi ligger i närheten av ett gasmoln som har smeknamnet "Det lokala fluffet". Nära "fluffet", på en liten blå planet tittar astronomerna ut med kikare och försöker lista ut var vi är.

Transkription39 repliker · 3:29

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hembygnskunskap i vår spiralarm.
Vintergatan, vår galax, är en spiralgalax.
De ljusstarka stjärnorna är organiserade i ett sorts spiralmönster.
Det är ganska vanligt påpekande, men hur vet vi egentligen om att det är på det sättet?
Trots allt, vi ligger mitt inuti galaxen och vart man än tittar på stjärnhimlen
så kan man inte se mönstret i spiralarmarna eftersom de skymmer varandra.
Ett sätt att upptäcka galaxens struktur är att titta efter öppna stjärnhopar.
En öppen stjärnhop är en mängd av ljusstarka stjärnor som har bildats för några tiotal miljoner år sedan
men ännu inte hunnit glida isär.
De visar var det pågår ny stjärnbildning i galaxen.
Om man mäter avståndet i sådana stjärnhopar och ritar ut ett diagram över var de ligger i universum
så ser man att de bildar stora band.
Och vi ligger på innersidan av ett sådant band och det är det som kallas för Orionarmen.
Anledningen till att den kallas för Orionarmen är att den verkar sträcka sig i den riktning mot stjärnbilden Orion
och ett åt ena hållet och i riktning mot stjärnbilden Svanen åt andra hållet.
Rent lokalt sett så befinner sig solen i ett rätt lugnt och tomt område.
Vi ligger i närheten av ett gasmål som brukar kallas för det lokala fluffet av astronomerna.
En något tätare anhoppning gas.
Men egentligen så är det ganska ont om gas mellan stjärnorna i vår del av galaxen.
Skälet är att vi ligger inuti en tom bubbla.
För något tiotal miljoner år sedan exploderade förmodligen stjärna i supernova någonstans i närheten
och blåste med sitt tryck bort gasen.
Den har bildat ett såsäriskt skal, ungefär hundra ljusor i diameter, där solen ligger ganska nära mitten.
Inuti den här interiören är det rätt ont om gas.
Det finns bara 0,05 till 0,07 atomer per kubikcentimeter.
Medan i medeltalet i galaxen så finns det ungefär en atom på två kubikcentimeter.
Även i de tätaste gasmålen i galaxen är faktiskt tätheten så liten att den är bättre än det bästa vakuum vi kan producera på jorden.
Utanför vår lokala loop finns det flera andra bubblor.
Där en av de mest angränsande är den som kallas för loop 1, som blåses upp av ljusstarka stjärnor som finns i stjärnbilden Skorpionerna och Cantauron.
Det är framförallt en grupp stjärnor som kallas för rå-opiukikomplexet, där många unga stjärnor håller på att blåsa bort mycket gas.
Det är nämligen så att ljustrycket från unga stjärnor blåser bort gasen, vilket gör att den förtätas till nebulosor.
Dessa nebulosor börjar kollapsa under sin egen gravitation, vilket i sin tur producerar nya stjärnor.
Det här kan leda till hela kedjereaktioner och det visar sig att i vår närmsta närhet finns något som kallas för Golds bälte.
Det är en enorm samling nebulosor och stjärnhopar som verkar uppstått efter att för ungefär 50 miljoner år sedan stjärnhopar i stjärnbilden Perseus
detonerade och blåste upp tillräckligt mycket gas för att bilda en ny kaskad stjärnor.
Allhuvudtaget så bor vi i en ganska normalt, stillsamt område av en spiralarm.
Men inom ett par tusen ljusår har vi ändå praktfulla nebulosor som orinonebulosen, storslagna stjärnhopar som hyaderna och plejaderna.
Och naturligtvis magnifika stjärnor.
Egentligen är ju solen en ganska normal stjärna, så vem vet vad som kan dölja sig i omlåtsbanan kring andra?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Insektsoptimering

Naturen hittar ofta de bästa lösningarna och metoderna för att lösa problem. Detta är något vi lärt oss utnyttja. Myror kan t.ex. visa oss den smartaste vägen till ett mål.

Transkription38 repliker · 3:10

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Insektsoptimering. Mycket teknik är baserat på att man lånar bra idéer man hittar i naturen.
Och en grupp bevarelser som onekligen är effektiva på att lösa sina uppgifter är insekterna, och då framförallt de sociala insekterna som bin och myror.
Så vad skulle man kunna använda en myrstack till, till exempel inom datorvärlden?
Ja, någonting myror är bra på är att hitta bra vägar.
Myror bildar myrstigar genom att spejare vandrar omkring omgivningen tills de hittar något intressant som en källa till mat.
Då springer de tillbaka till stacken och lämnar efter sig ett spår av doftämnen.
Andra myror följer spåret, lägger ut egna doftnämnen och efter ett tag utvecklas en riktig myrstig.
Det här skulle man också kunna använda för att lösa problem.
Inom datavetenskapen talar man till exempel om ett berömt problem som kallas den handelsresandes problem.
Tanken är att man har ett antal städer som man vill besöka i tur och ordning.
Vilken ordning man besöker om spelar ingen roll, men alla måste besökas.
Och man vill att den totala sträckan man ska resa ska vara så kort som möjligt.
Det här är ett mycket svårt problem att lösa effektivt.
För det finns otroligt många tänkbara möjligheter man måste prova innan man hittar den bästa.
En metod att lösa det skulle vara att släppa loss virtuella myror.
Man kan låta simulera följande metod.
Man låter den tänkta myran vandra en slunkmässig väg mellan alla städer.
Och beroende på hur bra vägen är så sätter den sitt doftämne på kopplingarna mellan de olika städerna.
Sen släpper man oss nästa virtuella myra som får göra samma sak.
Och nästa och nästa.
De bästa rutterna kommer att bli signalerade som att de här är bra.
De bör man följa.
Och om man nu släpper loss simulerade myror som i företrädesvis följer bra rutter.
Så kommer de med tiden att utvecklas av en virtuell myrstig som visar den kortaste vägen.
Och det här har man testat och det vill säga att det fungerar väldigt bra.
Framförallt om man lägger in att dessa doftämnen med tiden avdunstar.
Det vill säga att de minskar i betydelse.
Vilket gör att de kontinuerligt måste underhållas.
Tättesresandes problem är ett ganska typiskt problem man stöter på inom datavetenskapen.
Och det påminner lite grann om problemen hur man ska rutta kommunikationen genom internet.
Även där har man alltså börjat tillämpa metoder som påminner om hur insekter löser problem.
Man utnyttjar helt enkelt att många små agenter som arbetar oberoende med ganska enkla regler kan samarbeta för att lösa problem effektivt.
Man kan prova att använda det för robotar där man till exempel har experimenterat med att ha en svärm av robotar som gemensamt flyttar föremål som var och en för sig inte skulle kunna lyfta.
Man har använt det för att hitta vägar även fysiskt för en robot att ta sig runt i ett rum.
Man har experimenterat med att ha olika agenter som till exempel handlar om webbsidor men som byter roller när det behövs.
På samma sätt som att myror byter roller i stacken när de märker att det finns för få krigare eller för få personer som sköter om äggen.
Så det verkar överhuvudtaget som att vi kan låna mycket av insekterna och stoppa in det i våra datorer.
Så vem vet vad som kommer att dyka upp i framtidens internet stackar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Pappershäftning

Idag är det självklart att man använder gem eller häftklammer för att hålla ihop pappersbuntar. Men metoderna för att hålla ihop pappren har i vissa fall kommit från det kungliga hållet, och ansetts mycket exklusiva.

Transkription36 repliker · 4:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Pappers ihophållning. Redan när man uppfann pappret i Kina på 1200-talet så uppstod problemet med att man måste kunna hålla ihop pappersbuntar.
Första tiden löste man det genom vaxade kuvert, men då det var en dyr och opraktisk lösning så uppfann också man det första gemet.
Det bestod av ett band som trädde sig genom ett hörn på pappret, vanligtvis det nedre vänstra hörnet och därefter fästes med ett vaxingill, gärna med symbolerna av den som hade fatt ihop pappersbunten.
Det här användes under en lång tid, men när man sedan så sakta började bygga upp en byråkratisk organisation på 1800-talet så ville man ha en bättre lösning.
1835 så uppfann en man vid namnet John Hoove en rak stålpinne, vilket han smidde i en liten fabrik.
Dessa stålpinnar kunde träsa genom hörnet på papper och därigenom fungera som det första gemet.
De användes under större delen av 1800-talet, men 1899 så uppfann en man i Norge vid okämt namn det första egentliga gemet.
Det skapade han genom att bocka ihop bitar av ståltråd och sålde medan han vandrade runt i Norge.
En amerikan fick år 1900 reda på detta och patenterade uppfinningen i både Tyskland och USA.
Han uppfann också till skillnad från det första gemet som bara var en enkel loop, det dubbelvikta gemet.
Det användes flitigt under hela början på 1900-talet.
Tillsammans med det så dök det upp flera liknande uppfinningar, dock ingen som egentligen var så livskraftig som original gemet.
Bland annat trevikta gem och krokodilgemet.
Under kriget i Norge så fick gemet spela en väldigt speciell position i och med det att man var förbjuden att bära någon symbol som hänvisade till den gamla norska staten.
Då man inte kunde förbjuda produktionen av gem så började folk bära ett litet gem i kragen, vilket visade att den här personen stödde den gamla norska kungen.
Det var under slutet av kriget en anledning att bli arresterad att bära på sig ett gem någonstans i kläderdräkten.
Nu när gemet har utvecklats sen sista åren så är det fortfarande de gamla typerna som finns kvar.
Dock så har sedelgemet dykt upp som är bättre för att hålla ihop sedlar och vanligtvis gjort av plast.
Samt markeringsgemen med en liten skrivyta som man också kan skriva på vad det är för någonting som finns i papperspunten.
På 1700-talet uppstod också ett behov av att kunna hålla ihop papperspuntar mer permanent.
Och Lovis XV i Frankrike hittade på idén att böja till bitar av stål och sätta på ett litet singil, vilket han sen tvingade ner papperspuntarna.
Eller rättare sagt, han lät andra tvinga ner de här papperspuntarna.
Dessa var föregångarna till häftklamrarna, men de blev aldrig särskilt populära för att handsmida de här små häftklamrarna var extremt dyrt.
Och det var egentligen bara någonting som en kung kunde ha råd med.
1905 så fick en tysk igen höra talas om denna uppfinning och hittade på att göra häftklamrar som han satt ihop och var gjutna i ett stycke.
De här slogs ner med en finurlig liten apparat i pappret.
Problemet var bara det att de fastgjutna klamrarna krävde mycket stor kraft.
Och det är därifrån grunden till beteendet att drämma till häftklamrmaskinen ligger.
Många använde även mindre klubbor eller hammar för att slå till dem.
På tiotalet så förbättrarna maskinen med en liten hävar.
Och nu kunde den egentligen komma till ordentligt kontorsbruk.
1920 så kom de ihoplimmade häftklamrarna som man ser överallt idag.
Och också maskinen som vi använder idag som är väldigt lätt att ladda.
De tidigare var en stor maskin som har plockat isär för att ladda in häftklamrarna.
Och på 1950-talet så uppstod den elektriska häftmaskinen med många skador som följde innan folk lärde sig hantera dem.
Idag så är väl häftklammen varje byråkrats lilla egna leksak.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Varför blir höstlöven färggranna?

När vi var små fick vi veta varför löven blir vackert färgade under hösten. Den vanligaste förklaringen med att klorofyllet dras tillbaka, är emellertid felaktig. Förklaringen finns troligen i naturens kamp mellan träden och dess fiender.

Transkription53 repliker · 2:56

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Varför är höstlöven färgranna?
En vanlig förklaring till varför löven om hösten blir gula och röda och andra praktfulla färger
är att det gröna klorofyllet dras tillbaka in i trädens stamm
och kvar blir det färgranna ämnen som karotener
och innan löven faller av så är det bara de som syns.
Den här förklaringen är allmänt populär men det finns en del problem.
Dels finns det växter som inte får färgranna löv innan de tappar dem
och dessutom verkar det som att det sker en nyproduktion av karotener, exantofyll och vissa olika flavonoider.
Det här är lite märkligt om det bara skulle vara en restprodukt.
Det finns en intressant hypotes om vad det här skulle kunna bero på
och det är att det egentligen är en fråga om ett spel mellan träden och insekter.
Många insekter vill naturligtvis lägga sina ägg på träd
så att om våren kläcks de och kan krypa fram och börja mummysa på de spädaskotten.
Detta är inte bra för trädet naturligtvis.
Trädet förlorar viktig energi och kan ta stor skada utav det.
Men om vi antar att ett träd försvarar sig med att producera mycket gift
för det är så de flesta växter försvaras mot insekter
då är det starkt.
Om det kan då visa för insekterna att
Hallå där, jag är farlig.
Så kommer de gå till de svagare träden istället.
Så det skulle vara lönsamt för träden att kunna visa sin styrka.
Insekterna skulle också ha nytta av att veta det
så att de kan i företrädesvis lägga ägg på svaga träd
där deras små larver kan käka i stor säkerhet.
Så en intressant möjlighet är att de här färgerna signalerar att trädet
trots att det nu börjar bli vinter
fortfarande har resurser kvar
att producera stora mängder gifter om våren.
För det skulle ju betyda att insekterna måste gå någon annanstans.
Så här har vi ett evolutionärt spel.
Om det visar sig att några träd börjar med det här
och en del insekter börjar anpassa sig till det
då blir det mer lönsamt för andra träd
att också uppvisa dessa klara färger.
För de träd som inte gör det
de kommer att dra till sig insekter
som förutvisar undviker färgstarka träd om hösten.
Och det här gör ju att fler träd kommer att uppvisa färg om hösten
och detta gör att ännu fler insekter motiveras
att finna då de färgsvaga träden.
Det intressanta är att man också observerat faktiskt
de träd som är mest utsatta för bladlöst framför allt
de är också de som i allmänhet uppvisar klarast färger.
Så det är mycket möjligt att skälet till att vi alltså har så praktfulla höstar
det är ett litet slugt spel mellan insekterna och träden
där de konkurrerar om att visa vem som är starkast.
Och det fina är ju också att det är svårt för träd att ljuga här
av sin styrka.
För det kostar mycket energi förmodligen att producera dessa färgämnen
så att det är svårt att luras.
Så där ser man.
Ärlighet vara kanske längst även mellan fiender som bladlöst och träd.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Spiralarmar

Vintergatan är en så kallad "spiralgalax". Det innebär att galaxen är skivformad, med utskott av stjärnor som ser ut som armar, därav namnet.

Transkription38 repliker · 3:03

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Spiralarmar. Vintergatan är en spiralgalax. Men vad menar man egentligen med det?
Jo, när man observerar galaxer finner man att ganska många av dem är skivformiga och man ser att ljuset kommer från en sorts spiraler på ytan av den här skivan.
Det är inte så att galaxen bara lyser i dessa spiralarmar utan det är helt enkelt så att stjärnorna i de här områdena är mycket ljuskräftigare än de andra.
Det här verkar tyda på att det finns många heta unga stjärnor. Det är alltså ljusstyrkan som påverkar och spiralarmarna inte har fasta föremål.
Det är egentligen en fråga om enorma konglomerationer av gas, stjärnor och stoft som rör sig genom galaktiska skivan.
Vintergatan är också en spiralgalax och där kan man upptäcka till exempel genom att kartlägga var olika stjärnhopar och gasmoln befinner sig.
Framförallt regioner av het vätgas där stjärnor håller på att bildas.
Om man ritar upp ett diagram ser man att de bildar ränder.
Det är spiralarmarna.
Vi befinner oss på insidan av en arm man brukar kalla för Orionarmen.
I vår omgivning är Vintergatans tjocklek ungefär 800 ljusår och solen ligger faktiskt bara 50 ljusår från nitten.
Det är lite svårt härifrån naturligtvis att se att Vintergatan är en spiralgalax.
Man ser bara ett band på himlen.
Men med kartläggning kan man se då att Orionarmen som är ett par tusen ljusår tjock ligger mellan två andra armar.
En som kallas Persevsarmen eftersom den går genom konstellationen Persevs.
Och en annan som kallas för Sagittariusarmen eftersom den går genom konstellationen Sagittarius.
Skytten.
Skytten vätter in mot galaxens tjärna som ligger 27 000 ljusår från oss.
Och området mellan armarna är relativt fritt från gas och stoff.
Medan i armarna finns stora moln där nya stjärnor bildas.
Det debatteras ganska mycket bland astronomer vad som orsakar spiralarmar.
En populär teori är att det är densitetsvågor.
Det är områden där det finns mer stjärnor.
Och det beror på att stjärnornas dragningskraft när galaxen roterar producerar vågor.
Ungefär som vågorna i en tekopp när den rör sig om.
Och det här leder då till att spiralarmarna bildar sig själva.
En annan teori menar att det beror på att de heta blåa stjärnorna.
De exploderar ganska snart.
De har bara en livslängd på några tals till hundratals miljoner år.
Och när de blir supernovor så blåser de iväg den intistulära gasen och stoffen.
Som bildar nya nebulosor där nya stjärnor bildas.
Och på det här sättet sprider sig armarna vidare.
Hur det än må vara så är det en fantastiska fenomen.
Man kan iaktta dem genom teleskop i andra galaxer.
Eller titta upp mot natthimlen på Vintergatan.
Där kan man också se mörka fält.
Och det är inte hål i armarna utan de mörka stofftmål där de allra nyaste stjärnorna håller på att bildas.
När stjärnorna väl har tagit och börjat ta fyr så lyser de så kraftigt att de blåser bort gasen och framträder som stjärnhopar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Plejaderna

Plejaderna eller "mångstjärnorna" har varit kända sedan urminnes tider. De är en hop stjärnor i oxens stjärnbild. Men de är betydligt fler stjärnor än de man ser med blotta ögat.

Transkription28 repliker · 2:32

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Plejaderna. Plejaderna, eller mångstjärnorna, har varit kända sedan urminnestider.
Det är en hop stjärnor som man ser i oxens stjärnbild, ljusstarka och bildar en liten grupp.
Inom grekisk mytologi sa man att det var titanen Atlas och gudina Pleiones sju döttrar.
Och den brukar ibland kallas för duvflocken, varifrån namnet Plejaderna kommer.
Det är närbelägen stjärnhop, som faktiskt är den näst närmsta stjärnhopen.
Den ligger bara 425 ljusår bort.
Den närmsta stjärnhopen, Hyaderna, som var Plejadernas halvsystra, ligger en liten bit bort i samma stjärnbild.
Det här är unga stjärnor. De är bara hundra miljoner år gamla, eller rent av yngre.
Och ljusstarkast av dem är stjärnan Alcyone i mitten.
Den är tusen gånger ljusstyrg starkare än solen, och även de flesta andra stjärnor bland Plejaderna är betydligt kraftfullare än solen.
Dock, de här sju huvudsakliga stjärnorna man ser är bara de kraftigaste.
Det finns många fler, upp till 200 eller 500 beroende på hur man räknar andra Plejader.
Och dessa är mycket unga och aktiva.
Många av dem roterar oerhört snabbt, med hastigheter från 150 till 300 km i sekunden, vilket gör att de inte är runda utan utplattade.
Och runt om dessa stjärnor så finns det också nebulosor.
Det är den gas stjärnhopen förmodligen bildades ur för länge sedan, som ännu inte helt har blåst bort av ljuset från starka stjärnorna.
Om man iakttar det här gasen så kan man se att den ser kammad ut.
Det går tunna linjer genom det, och det beror förmodligen på starka magnetfält som får stoffkorn att lägga sig ungefär som järnfilspån.
I den här hopen av aktiva stjärnor har man också hittat en del bruna dvärgar,
det vill säga anhopning av gas som inte blir stora nog att bli stjärnor,
men däremot har bildats små bollar som påminner om planeten djupter och nu driver de kring ut i rymden.
Och även en del vita dvärgar som ställer till problem för teoretikerna.
Man vet inte riktigt hur sådana ska kunna bildas.
Normalt är ju de slutstadiet när en stjärna har genomgått sin livslängd
och kastar bort större del av sin materia och kollapsar ihop till en liten tät stjärna.
Det är möjligt att det finns gamla plejader, eller att de på något sätt har åldrat snabbare,
men man vet inte.
Som sagt var, det är en hemlighetsfull och vacker liten stjärnhop man kan iakta av på vinterkvällar med en kikare.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Fosfor

Fosfor är ett grundämne som fått sitt namn från grekiskans ord för "Ljusbringare". Ämnet är en halvmetall och ingår bland annat i tändstickor och pyrotekniska uppfinningar.

Transkription39 repliker · 3:04

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Fosfor. Grundämnet fosfor upptäcktes 1669 av hennersbran.
Han utgick från urin. Det krävdes 50-60 hinkar urin för hans olika experiment.
Det tog två veckor för varje hink. Så det var onekligen ett hästarbete som förmodligen luktade ganska illa också.
Men resultatet var ett märkligt ämne som lyste. Så han döpte det från grekiskans ljusbringare.
Sedan dess har man studerat det här. Fosfor var faktiskt ett av de första ämnen man börja inse var ett grundämne.
Vilket den amerikanska kemisten Dolton upptäckte på 1800-talet.
Fosfor är ingen metall. Det är en halvmetall, ett mjukt material som kan existera i flera olika former.
Samma kemiska sammansättning men med något olika egenskaper.
De två mest kända är vit och röd fosfor. Vit fosfor är en vitgul massa.
Den spontant självan tänder i luft. Så man måste normalt förvara den under fotogen.
Men om man hettar upp den så kan man få den att övergå till röd fosfor.
Ett lösare pulver som inte självan tänder.
Hettar man upp röd fosfor i luft tillräckligt mycket så börjar den istället brinna och producera fosforpentoxid.
Den har samma karaktäristiska doft som man känner när man tänder tändstickor.
Fosfor används mycket riktigt till tändstickorna för att få den att brinna bättre.
Tekniskt sett så kan man använda fosfor till mycket.
Pyroteknik och rökbomber är populära användningsområden.
Just fosforpentoxiden binder sig nämligen gärna till vatten och bildar en vit dimma av fosforsyra.
Även fosfater, fosforsyran salter är användbara.
De är bra som gödningsmedel.
Många växter behöver mycket fosfor för att växa.
Och de är svårlösliga som stannar kvar i jorden på det ställe man lagt dem.
Eftersom det även dyker upp fosfater i avföring kan man använda dem för att hitta områden där man tidigare haft handelsvägar.
Och tagit avträdena och berikat åkrarna med.
Än idag kan man hitta vikingahandelsvägar med hjälp av detta.
Eftersom fosfaterna inte har flyttat sig.
Andra användningar av fosfor och dess kemikalier är olika insektsbekämpningsmedel.
Natriumfosfat används som mjukgörare av vatten för att förhindra kalkavlagringar.
Och man kan även använda porslin.
När man gör integrerade kretsar tillsätts man även fosfor till kislet för att förändra sina egenskaper.
Inom biologin är fosfor oerhört viktigt.
Eftersom fosfor ingår i DNA och RNA.
De ämnen som innehåller vår genetiska information.
Och de är absolut nödvändiga för att vi ska kunna fungera.
Dessutom ingår de i ben och tandemalj.
Vilket dock kan vara ett problem.
Eftersom fosfor också i ren form kan vara giftigt.
Folk som är utsatt för vit fosfor drabbas av skador på käkbenet som löser upp.
Som helhet kan man säga fosfor är ett särregelt och mycket av allställs närvarande ämnen som få känner.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Mjölk

Mjölk innehåller flytande vävnad. Detta är något man inte tänker på, men denna sinnrika dryck innehåller mycket mer än man kan ana.

Transkription45 repliker · 3:50

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Mjölk. Alla däggdjur producerar mjölk. Det är liksom själva definitionen av däggdjur att man diar sina ungar.
Det är tänkt som föda för ungarna och är därför väldigt näringsrikt och fyller många andra funktioner.
Man har faktiskt sagt att mjölk kan liknas med en flytande vävnad.
För den har inte bara näringsgivande funktion utan den innehåller också antikroppar som hjälper immunförsvaret.
Och många proteiner med ganska komplexa funktioner som kan agera på egen hand.
Vi människor började dricka mjölk förmodligen efter att vi tämt andra köttdjur just för deras kött och skinn.
Man vet att får och jätter gjordes till husdjur för ungefär 11 000 år sedan och 9 500 år sedan respektive.
Och det finns klippmålningar från Sara som visar mjölkning 4000 före Kristus.
Man har också hittat vad man tror är rester av ost från 2300 före Kristus i gamla egyptiska gravar.
Mjölk består till största delen av vatten som innehåller diverse näringsämnen lösta i sig samt små fettglobuler och bollar av proteiner.
Det är just de här som ger den dess vita färg och gör den ogenomskinlig.
I vattnet finns det bland annat mjölksocker.
Mjölksocker, laktos, används för att ge energi till det lilla barnet eller ungen.
Och det intressanta är att ganska många procent av mänskligheten, faktiskt majoriteten, tål inte i vuxen ålder.
Det är ju nämligen så att man bara behöver det normalt när man diar.
Och när man växer upp så är det ingen mening att kroppen skulle producera enzymet laktas som bryter ner det.
Men hos vissa människor, till exempel hos skandinaver, så där hos skandinaver är det upp till 90 procent av folk har kvar laktas i vuxen ålder.
Medan i andra områden som Asien är mycket få det.
Det gör att när mjölksockret kommer ner i tarmen så jäser det, för det kan inte brytas ner och ger upp till mageplågor.
Andra ämnen som ingår i den vattenlösa i delen är många vitaminer.
Och dessutom olika lösta proteiner.
Dels vad man kallar vassleproteiner.
Där hittar vi till exempel antikroppar som används av ungen för att förstärka sitt immunförsvar.
Och diverse bakteriedödande enzymer.
Dessutom finns det kasein.
Den här proteinet är väldigt viktigt för att göra ost och grädde.
Den bildar små bollar, miceller.
Ungefär en tio miljontdels meter tvärs över.
Och de här bollarna klibbar inte ihop med varandra.
De består av antal små proteiner som sitter ihop, arrangerat på ett mycket noggrant sätt.
Men om man ändrar syrehalten, till exempel tillsätta något starkt surt, hettar upp den kraftigt eller vissa enzymer,
så den lossnar lite från varandra och börjar klibba ihop till större strukturer.
Mjölken tjocknar om man får en flockning, som när man gör filmjölk eller ost.
Och det här är väldigt viktigt för all mejeriproduktion.
Dessutom ingår då fettbollar.
Också de täcks av ett skyddande skikt som gör att de inte klibbar ihop med varandra.
Utan det så skulle fettet lossna och bilda en stor klump.
I en mjölkproduktion normalt homogeniserar man fettklumparna.
Man hettar upp det och slår sönder dem så de får samma storlek.
Dessutom hettar man upp det för att pasteurisera, att ta bort bakterier.
Samtidigt komplicerar det här till exempel gräddvispning som baseras väldigt mycket på att man rör in luft
och att proteinerna då bildar ett skyddande lager kring bubblorna.
Och fetten i sin tur bildar en sorts skelettstruktur genom att man slår ihop de små fettdropparna.
Och detta gör att grädden blir tjock och fluffig.
Kort sagt, mjölk är mer komplicerat än man tror.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Umami

Människans smaker : sött, surt, beskt, salt och ... umami. Forskare har upptäckt att vi har ett femte smakområde på tungan, för att känna umami. Vad är detta?

Transkription42 repliker · 3:02

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Umami. Traditionellt talar man om fyra smaker. Salt, surt, sött och bäskt.
Det här är de smaker man kan förnimma med smaklökarna på tungan och en del sensorer i gomen och svalget.
När man äter så påverkar det naturligtvis oerhört mycket också av lukt och känsel.
Och om man är täppt i näsan får man inte ut så mycket av maten.
Men det intressanta är att det verkar finnas en femte grundsmak.
Den har det japanska namnet umami som skulle kunna översättas till smaklig, essens, delikat, mättnad, fyllig.
Det är den typ av smak man kan känna till exempel buljong om man bort sig från den salta smaken.
Och den har använts länge i det asiatiska köket.
Man kan få fram den ganska effektivt genom att smaka på aminosyran glutamat och kanske lite fria nukleotider.
Och den verkar allmänt detektera att det finns fria aminosyror i maten.
Att det är något som är lättsmält.
På samma sätt som att salt håller om att salthalten är hög, surt, att pH är lågt, sött, att det finns mycket fria kortkedjor, kolhydrater, bäskt, att det kanske finns något giftigt.
Det intressanta är att det verkar vara en egen grundsmak.
Man kan inte få fram umamismaken genom att blanda de andra fyra grundsakerna.
Och man kan ju då experimentera den på olika sätt med hur den reagerar med andra smaker.
Den finns till exempel i fiskbuljong och paramezanost.
Och det intressanta är att den verkar vara en smakförstärkare.
Vilket är också varför man använder den i en hel del mat, kryddor och på restauranger.
Redan spädbarn uppskattar umami.
Man kan prova att ge spädbarn olika lösningar, moka smaker och se vilka de snuttar på mest.
Sött är naturligtvis populärast.
Även salt är rätt trevligt medan surt och bäskt inte fungerar bra.
Men umami tycker de om.
Man har provat också att ge folk mat som man antingen har kryddat eller inte kryddat med glutamat.
Och det visar sig att då äter de mer.
Man har också provat att tillsätta den till ny mat som man bjuder folk på.
Vilket gör att sannolikheten om de vill ha rätten igen ökar.
Den verkar allmänt vara lite aptitförstärkande.
Förmodligen talar den om för vår hjärna på ett omedvetet plan att det här är nyttig och näringsrik mat.
Det har dock debatterats om det inte är lite riskabelt att tillsätta umami.
Till exempel som krydda.
Eftersom glutamat också används som neurotransmitter i hjärnan.
Den är ett viktigt signalämne.
Och man har oroat sig att till exempel barn kan få i sig för mycket.
På 60-talet talar man om kineserestaurangsyndromet.
Där folk fick allergiska reaktioner efter att gå på kineserestauranger.
Och man skyllde väldigt mycket på glutamatet.
Det verkar nu inte stämma.
Det verkar vara en allergi mot andra former av främmande mat.
Men hos vissa människor finns det en viss glutamatintolerans.
Men umamismaken hänger inte nödvändigtvis på glutamaten.
Och man kan njuta av den i en härlig buljong eller en fyllig pasta.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!