Förklarade fenomen – Radio U.F.S. Vetenskap (sida 12 av 26)

Stjärnornas generationer

Stjärnorna föds, de lever och de dör. Riktigt så enkelt är det nu inte. Stjärnorna omvandlas till olika skepnader under hela sin livslängd.

Transkription22 repliker · 2:25

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Stjärnors generationer. I likhet med människor så har även stjärnor sina generationer.
Och det här är något man kan upptäcka genom att till exempel studera de mycket gamla stjärnor som finns i galaxens halo och se vilka grundämnen som finns i deras atmosfärer.
Direkt efter Big Bang fanns det bara stora gasmål bestående till största delen av väten, deuterium som är tungt väten, helium och små mängder litium.
Dessa drog sig sakta samman och började bilda en första generation av jättestjärnor.
De här stjärnorna var mycket större än de flesta man ser idag med massor upp till tio gånger solens massa.
Och i likhet med sådana tunga stjärnor idag så brann de också snabbt slut och detonerade väldiga supernovor som också producerade en del tunga element som ingick i nästa generation.
Cirka 30-100 miljoner år efter det här så började vad man kan kalla europiumtiden.
Stora stjärnor men den här gången bara med åtta till tio solmassor bildades och producerade en del tyngre ämne som barium, europium och en del av lantaniderna.
Dessa i sin tur brann naturligtvis snabbt ut också och skapade nästa generation stjärnor, vad man kallar dubbelskalsepoken.
Dessa stjärnor hade många kärnreaktioner också inom sig och inte bara vid supernovorna.
I supernovorna så bildades många av de allra tyngsta ämnen men de här kunde också producera lite lättare.
Det uppsåg stront, symbarium och en del andra tunga grundämnen och de var betydligt mindre återigen, 3-7 solmassor.
Det här var vid en tid då vår galax började bildas.
Och från 1-3 miljarder år efter galaxens bildande kan man säga att vi hade den galaktiska järnåldern.
Stjärnorna började producera järn och många av de ämnen som ingår i våra planeter.
Och nu, ganska nyligen, för de senaste 10 miljarderna år så har vi haft den nuvarande åldern som man kanske skulle kunna kalla litiumåldern.
Av skäl man inte riktigt säker på så bildas det litium i stjärnorna.
Och det här är då vår nuvarande blandning av stjärnor.
Man brukar kalla dem för population 1 och det är de ljusstarka stjärnor man ser i galaxens disk.
Men kvar runt galaxen finns ett stort moln av vad man kallar population 2-stjärnor.
Gamla stjärnor och rester från tidigare generationerna.
Så frågan är ju, vad kommer nästa generation bli?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Grundämnet Selen

Grundämnet selen upptäcktes faktiskt av en Svensk. Han tyckte dock inte att det verkade särskilt intressant eller användningsbart. Alla som fotograferar och mäter ljus vet att han hade fel.

Transkription31 repliker · 2:53

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Selen. År 1817 upptäckte den svenska kemisten Berzelius grundämnet Selen.
Han namngav det till just Selen efter det gamla grekiska ordet för månens gud.
Och kunde också bestämma grundämnesnumret till 34.
Man fann egentligen inte särskilt mycket användning för det direkt.
Berzelius upptäckte att det gick att förgifta folk med det. Förgiftningen var väldigt lika arsenik men hade karaktäristiska rödfärgningar i huden.
Det bröt ner leven på offret och det luktade vitlök.
Det hela intresserade honom ganska måttligt så han övergav det snart och fortsatte med intressantare forskning.
Det dök upp igen när glasmakarna upptäckte att det var selen i den malmen de använde för att färga sina glas.
Den fick en väldigt karaktäristisk färg när man löser igenom den med ljus bakifrån.
Och användes till det en bit in på 1900-talet.
Det var först då man egentligen började intressera sig för den.
Då man upptäckte att selen hade fotoreceptiska egenskaper.
Vilket innebär att det reagerade på ljus.
Selen ändrar sin elektriska motstånd när det belyst med ljus.
Vilket gör att det i normala fall är ett kraftigt motstånd.
Men om man belyser det med ljus så sjunker motståndet och man kan få ut en liten stöt av elektricitet.
Det används då i videokameror och kopieringsapparater just för den här egenskaper som gör att man kan omvandla ljus till el.
Selen förekommer i tre former.
Den första är kristallformen.
Som är en ganska ovanlig form.
Den förekommer inte i naturen.
Om man upphettar den så övergår den till en grå metallform.
Den har en definierad smältpunkt på 220 grader.
Den är faktiskt en enda av formerna som har en fast smältpunkt.
De övriga är svåra att definiera därför att de övergår i någon sorts gummiartad massa.
Den är dessutom olöslig vatten och det är den man använder när man använder selen för fotoreceptiska applikationer.
Den tredje formen är den här formlösa massan och man får den när den hettar upp den.
Den stannar i den massan även efter upphettning och nedkylning.
Den är egentligen mörkröd och den är framförallt lättlöslig.
Man kan lösa upp den i olika lösningar såsom vatten eller alkohol.
Den blir dessutom svagt alkalisk vid upplösning av just vatten.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Folkvandringarnas tider

Varför finns det människor i alla världsdelar idag? I skolan fick du lära dig att folk under årtusenden vandrade fram och tillbaka över de mest skiftande områden. Vi berättar mer.

Transkription26 repliker · 2:55

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Ja, sedan europeerna för ungefär 500 år sedan började kolonisera världen som vi pratat om, världens urinvånare, aboriginals på Australien och indianer i Amerika och sådär.
Men är de egentligen urinvånare och vad är det för ett begrepp egentligen? Hur befolkades egentligen hela världen med människor?
Om man backar tillbaka klockan ungefär 100 000 år så fanns ju inte den människa som vi är idag överhuvudtaget utan det existerade en del andra arter, neandertalare i Europa och människoarter i Afrika och Asien.
Amerika och Australien var inte överhuvudtaget befolkade av människor på den tiden.
Men för ungefär 50 000 år sedan hände det man kallar för det stora språnget.
Det var att en population i Afrika människor utvecklade ett bättre talorgan vilket gjorde att de kunde kommunicera på ett bättre sätt och på det sättet konkurrera ut de andra människoarterna.
Och för ungefär 40 000 år sedan så tog sig de här människorna runt om världen.
De kom till Europa och man kallar dem för Cro-Magnon-människor.
De slog ut neandertalarna under loppet av ett par tusen år.
Och de tog sig också bort till Asien och med båtar tog sig över till Australien.
Det här är alltså det första beviset på att människor använde sig av båtar.
Det var människor med precis våran intelligens.
För det är de människorna som har blivit vi idag.
Upp till Sibirien tog sig aldrig människorna på den tiden.
För det var nämligen istid och ett stort land is täckte stora områden.
Och man hade absolut den tekniska förmågan att befinna sig i så kalla klimat.
Utan först för ungefär 13 000 år sedan när istiden smälte bort som smått.
Då tog sig människor upp längst upp i Sibirien och kunde ta sig över Beringsund.
Och då befolkade även de här människorna hela amerikanska kontinenterna.
På ungefär en tusen år spred sig de människorna ner över hela.
Och de blev ju då indianerna idag.
Så att de aborigines som fanns på Australien.
De har sin ursprung alltså från människor som gick över till Australien för 40 000 år sedan.
Och de indianer som fanns i eller finns i Amerika då har sin ursprung för ungefär 13 000 år sedan.
Medan afrikaner och europeer har utvecklats med en möjlig massa olika människosorter under lång tid.
Så att urinvånare eller inte, det kan man ju fundera på.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Varsegod och skölj! Hur många minns inte fluortanten som kom in i klassen med en bricka med små muggar på. Man fick inte svälja den vedervärdiga soppan och många undrade vad de gjort för att förtjäna detta. Trots detta är det ingen som klagar på fina hela tänder. Sambandet?

Transkription29 repliker · 2:18

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Flår och tänderna.
På många platser så tillsätter man flår i dricksvattnet.
Och många tandkrämer har flår och barn ger man ibland flårtabetter och flårsköljningar i skolan.
Men varför gör man allt detta?
Vad är det med flår som är så bra för tänderna?
Svaret ligger i malgen.
Tandemalgen är de yttersta två millimeterna på tänderna.
Ett mycket starkt och hårt material som till 98% består av små pelar av mineralet hydroxyapatit.
Hydroxyapatit består av kalsium, fosfor och hydroxylgrupper.
Det här är nästintill olösligt i vatten.
Men det är nästan inte helt olösligt.
Enstaka molekyler bryter sig loss från emalgen och blir fria kalsiumjoner, fosforjoner och hydroxyljoner.
De här kan också tänkas återgå.
En process man kallar för remineralisering.
Det är mineralisering då tänderna löser sig och remineralisering är normalt i jämvikt hos vuxna människor.
Men i en sur miljö försvinner hydroxyljoner från lösningen.
Och det gör att mer tandemalj löser upp sig för att balansera detta.
Och det är därför som till exempel när man äter sur mat eller något sött som producerar mycket syra när bakterier ger sig på det som tänderna blir angripna.
Vad som då händer när man tillsätter flår är att flår hoppar in istället för den där hydroxylgruppen i apatiten.
Och det bildas flårapatit.
Flårapatit är betydligt svårlösligare än hydroxyapatiten och skyddar därmed tänderna.
Men för att få en bra effekt vill man naturligtvis byta ut så mycket som möjligt av emaljen mot flårapatit.
Och en av de bästa metoderna är då att tillföra flår under hela tiden när man bygger upp sina tänder.
Från spädbarnsåldern och framåt.
Och detta kan då till exempel göras med flår i dricksvattnet eller att flår finns naturligt i födan.
En annan metod är då att integrera direkt genom att man sköljer med flår och då byter det allra yttersta lagret ut och man får en tunt skyddande skikt.
Det här fungerar ganska bra trots då att flår i större doser är farligt för skelettet.
Men kort sagt, kemi kan vara ganska viktigt för att behålla ett glatt leende.
Tack så mycket.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Flygplanens svarta lådor

En flygolycka har inträffat och alla ombord är döda. Varför gick det så illa? Gjorde piloterna fel, eller var det planet som gick sönder. Bak i planet finns en färdskrivare och en bandspelare som kan berätta om planets sista minuter i luften. Denna utrustning är extremt hållbar och kanske det enda sättet att få veta sanningen om vad som egentligen hände.

Transkription24 repliker · 2:48

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Svarta lådor. Det går ett skämt om att eftersom den svarta lådan brukar överleva även de värsta flygplanskraschar, varför bygger man då inte flygplanet ut samma material?
Ja, vad är egentligen den svarta lådan som håller rätt på vad som har hänt under en flygfärd?
Ja, den korrekta termen är en Flight Data Recorder och en Cockpit Voice Recorder och det är egentligen två separata system.
Flight Data Recorder håller rätt på vad rodren är, höjd, hastighet och andra instrumentavläsningar, medan Voice Recorder sparar vilka ljud och vad som sägs i cockpiten.
Efter en flygplanskrasch kan man förhoppningsvis ur detta få rätt på vad som verkligen inträffade.
De första svarta lådorna utvecklade på 50-talet och de började kalla svarta lådor i pressen fast de egentligen är orangea sedan dess för att det var lätt att hitta.
Och man lagrade informationen på stålband.
De här stålbanden hade fördel att de tålde ganska mycket men man kunde bara lagra en enda gång på dem vilket gjorde att man var tvungen att byta dem hela tiden och det var inte så effektivt.
1965 när man började lagra även ljuden från cockpiten började man med magnetband vilket var mycket effektivare och man fortsatte med.
De nyaste systemen använde istället flashminnen som kan lagra information elektroniskt i flera år utan ström.
Även de flesta moderna har en mindre än 80 MB minne.
Det kanske låter lite men det är tillräckligt mycket för att fungera för en ordinär flight.
De här kretsarna och processorerna placeras sedan ner i en mycket stabil låda.
Det finns inga rörliga delar som kan bli omskakade eller något sånt.
Man placerar det bakom tjockt stålpansar och en tjock värmeisolering som ska kunna tåla temperaturerna även vid en brand.
Och sedan placeras systemet längst bak i planet.
Skälet till detta är att vanligtvis överlever den delen bäst även om planet krockar med någonting.
Här placeras sedan också radiosändare och akustisk sändare som kan fungera under vattnet ner till 4000 meter för att göra det möjligt att hitta den.
Systemet måste tåla ganska mycket och dagens krav kräver att den ska överleva 3400 Gs acceleration.
Den ska klara att 220 kilos stålspik kan falla från 4 meter ner på den och inte bryta igenom.
Den ska tåla ett par tons tryck och mer än 24 timmar i saltvatten under högt tryck samt även 1100 grader.
Priset blir ju då i den etta 10 000 till 20 000 dollar.
Så det är lite dyrt att bygga flygplan i.
Och dessutom frågan är hur passagerarna skulle tåla det.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Att mäta avståndet till stjärnorna

Ljusår och Parsec är två längdenheter som används när vi talar om riktigt stora avstånd. Hur räknar man egentligen ut sådana avstånd, tillexempel avståndet till en stjärna?

Transkription44 repliker · 3:40

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Att mäta avståndet i stjärnorna. Hur långt är det egentligen till stjärnorna har man undrat under en lång tid.
Men det dröjde ett ganska bra tag innan man kom på en bra metod att mäta avståndet.
Den enklaste sättet att mäta ett avstånd till ett avläggset objekt utan att behöva gå hela sträckan är att studera parallax.
Det innebär att om jag tittar på ett avläggset objekt, till exempel ett kyrktorn, och flyttar med några meter till höger och vänster
så verkar kyrktornet flytta sig gentemot avläggsna saker borta över horisonten.
På samma sätt så borde ju när jorden går en bana runt solen, vissa stjärnor som ligger i närheten,
de borde verka röra på sig relativt avläggsna stjärnor och galaxer.
Redan de gamla grekerna hade faktiskt kommit på det här och man undersökte om det fanns en sådan rörelse
för att man ville avgöra, går verkligen jorden i bana runt solen?
Men med dåtidens instrument gick det naturligtvis inte att mäta någonting sådant
och de drog slutsatsen att nej, jorden står stilla, det måste vara solen som rör sig runt den.
Det dröjde faktiskt in på 1800-talet innan Friedrich Bessel till sist lyckades visa att det fanns en mätbar parallax på stjärnan 61 sygni
som ligger på några ljusårsavstånd.
Och sedan dess har man börjat mäta parallaxer för många stjärnor i närheten.
Det är ju nämligen så att det är enklast att mäta näraliggande stjärnors parallax
eftersom de rör sig ganska mycket, medan en mycket avlägg sin stjärna är det svårt att se någon rörelse på.
ESA sänder 1989 upp en satellit som heter Hipparchos som mätter parallaxen för 120 000 stjärnor
och ytterligare någon miljon med lite lägre noggrannhet.
Och det är en mycket noggrann karta över den närmsta omgivningen.
Problemet är förstås att man behöver ha hög mätnoggrannhet här.
Men det är en populär metod bland astronomer
och den vanligaste måttenheten bland astronomer för avstånd är faktiskt inte ljusår utan en parsec.
En parsec är det avstånd där en stjärna visar en bågsekunds parallax.
En bågsekund är en sextondels grad och det innebär att under ett år så rör den sig en sextondels grad på stjärnan.
Det är ungefär 3,26 ljusår, ungefär avståndet bort i Alpha Centauri.
Men det kan behövas andra metoder för parallaxen räcker inte så långt.
Man kan till exempel studera medelrörelsen av stjärnor.
Stjärnor rör sig och om man tittar på en grupp av stjärnor och studerar medelrörelse
och gör en del antagande om hur snabb stjärnor och almhet rör sig
så kan man göra en uppskattning om de är nära eller långt borta.
En annan metod är förstås att om man visste ljusstyrkan på en stjärna
så skulle man kunna räkna ut hur långt borta den är baserat på hur mycket ljus som når den.
Problemet är förstås att det är ganska svårt att räkna ut vad den verkliga ljusstyrkan är.
Man får göra antagande om vilken typ av stjärna det är.
Eller i vissa fall när man har att göra med dubbelstjärnor så kan man räkna ut dess massa
beroende på hur snabbt den roterar tillsammans med den andra stjärnan
och därigenom få en uppskattning.
För de verkligt stora avstånden utnyttjar man att vissa stjärnor är instabila och pulserar
med en hastighet av pulsationer som beror på ljusstyrkan, så kallade chefider.
Det här har använts ganska flitigt för att avgöra universums storlek.
Problemet är förstås att man inte riktigt vet avstånden till chefiderna så att man inte kan kalibrera.
Men genom Hipparcosatelliten har man nu fått förbättrade värden
och kunnat till exempel upptäcka att avstånden var ungefär 10% större än man tidigare trodde.
Så det är fortfarande en stor osäkerhet hur långt det är även till våra närmsta grannar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Magnet-röntgen, MRI

Röntgen är bra om man vill titta på brutna ben eller skallfrakturer, men hur tittar man egentligen på vävnad. Starka magnetfält är svaret.

Transkription19 repliker · 2:24

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Magnetröntgen. I den moderna sjukvården har magnetröntgen blivit ett väldigt viktigt tekniskt hjälpmedel för att ta bilder i människokroppen.
Grunden för magnetröntgen är att man ska kunna ta bilder tvärs igenom människokroppen på komplicerade ställen, såsom i huvudet.
När man tar en vanlig röntgenbild så lyser det bara rakt igenom exempelvis en arm och får tydliga bilder på ben och liknande.
Men med magnetröntgen så kan man istället ta avancerade 3D-bilder, exempelvis rakt igenom huvudet och få 3D-bilder på blodkärlen.
Magnetröntgen utnyttjar ett kraftigt magnetfält som man lägger rakt igenom kroppen, valetvis upp mot 2-3 Tesla.
En Tesla motsvarar 20 000 gånger jordens magnetfält som ställer in kompassnålar och är alltså väldigt mycket starkare än det.
Det är jämförbart med de magnetstyker som används för att lyfta en bil på en skrot.
När kroppens celler och atomerna i cellerna inställs efter det här magnetfältet så lägger man på en kort magnet- och radiopulsvåg från sidan och får dem att ändra sitt läge.
Efteråt kan man då mäta hur det hela ser ut och där se vad förändringen har blivit.
Sen vrider man det hela en aning och då får man en ny bild där man kan se hur starka resonanser man får och kan därvid avgöra vad som är benmassa och vad som är vätska.
På detta vis tar man en lång, lång spiralbild rakt genom hela kroppen och till slut så kan man sätta ihop den här spiralbilden med hjälp av en dator och titta på den.
En magnetröntgen har tyvärr vissa risker.
I praktiken så är det en stor mikrovågsugn som man använder och man försöker undvika att få någon form av resonans.
Men metallobjekt och liknande i människokroppen, exempelvis en pacemaker, blir upphettade av den.
Dessutom har du ett stort och kraftigt magnetfält som ganska lätt attraherar föremål.
Exempelvis så kan det störa till problem ifall man har inne operationsinstrument i en sal där man har en magnetkamera.
Eftersom de kan slitas loss från användaren och flyga genom rummet.
Därför får man faktiskt vara lite försiktig när man använder det.
Men fördelarna att kunna ta bra bilder uppväger ofta nackdelarna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Att påverka hjärnan med magnetvågor

Man har upptäckt att man kan påverka hjärnans processer genom att skicka in magnetpulser i genom huvudet. Detta har många intressanta användningsområden inom medicinen.

Transkription31 repliker · 2:59

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det finns många metoder att se hjärnans aktivitet utan att behöva öppna upp skallen.
Till exempel att mäta dess elektriska fält eller olika former av röntgen, positronemissions tomografi och magnetkameror.
Men finns det något sätt att påverka hjärnan utan att behöva öppna skallen?
Det har faktiskt visat sig att man kan använda magnetfält för att påverka hjärnan.
När ett magnetfält förändras uppstår ett elektriskt fält och vice versa.
Så om man lägger en slinga av en ledning över skallen och sänder en strömpuls genom det så bildas ett magnetfält som inducerar en liknande ström i hjärnan på insidan.
Och det här naturligtvis stimulerar nervcellerna som påverkas av det.
Man kan skicka många små pulser och därigenom stimulera nervcellerna att skicka signaler.
Det här är naturligtvis inte alls samma sak som att hålla till exempel en vanlig stavmagnet mot hjärnan.
För det magnetfältet förändras inte och därför bildas det inga strömmar.
Det intressanta med den här metoden som kallas för transkraniell magnetisk stimulans är att det gör det möjligt att testa funktionen av hjärnan.
Ungefär som när en läkare slår på knät för att testa reflexen.
Här kan man skicka in en magnetisk puls på rätt ställe i hjärnans yta och se till exempel om muskelgrupper fungerar.
Man kan kontrollera att kopplingen från hjärnan till musklerna fungerar.
Man kan också prova på andra områden.
Och man har experimenterat till exempel med tal och syn.
Det visar sig att de här magnetfälten kan göra en region tillfälligt att den inte kommunicerar med de andra delarna av hjärnan.
Det här har använts för att visa att blinda använder det område som seende normalt använder för synen för att läsa brailskrift.
När man störde det med ett magnetfält så kändes det som om då blindskriften blev suddig.
Det intressanta med det här är att man kan stimulera hjärnan, göra den mer aktiv eller mindre aktiv på specifika ställen.
Och det här har ju många medicinska tillämpningar.
För behandling av vissa former av svåra depressioner som inte vanliga läkemedel fungerar på används idag av vad man kallar elchockterapi.
Det motsvarar att man skiktsänder en ganska kraftig elektrisk signal genom hjärnan.
Vilket verkar av oklara skäl leda till att humöret förbättras och faktiskt en ganska bra lindring av depression.
Problemet är att det är en ganska brysk behandling.
Men de här metoderna, transkraniell magnetisk stimulans, verkar ha en del möjligheter att behandla depression.
Man har också experimenterat mot epilepsi.
Genom att stimulera med ett långsamt magnetfält så kan man göra vissa känsliga delar av hjärnan mindre nervösa.
Och därigenom mindre troliga att starta ett epileptiskt anfall.
Det verkar som vi kanske i framtiden kommer ha möjlighet att stämma till hjärnan.
Se till att vi får lagom mycket aktivitet på olika ställen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Solsystemets uppkomst

Hur bildades egentligen vårt solsystem? Man börjar nu få ordentlig koll på hur planeterna och deras banor uppkom.

Transkription34 repliker · 3:36

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Solsystemets bildning. Hur gick det egentligen till när vårt solsystem bildades?
Ja, redan på 1700-talet så framkastades en teori av Laplace som gick ut på att ett stort gasmoln och stofft moln drog sig samman av sin egen tyngdkraft och ur detta kondenserades ut planeter och även solen.
Den teorin har fått allt mer stöd och idag är den förhärskande modellen inom astronomin.
Man har gjort studier av meteoriter och studerat vilka radioaktiva ämnen som finns i dem och därigenom kan man dra slutsatser om hur gamla olika kroppar är i solsystemet och dess historia.
Så den för närvarande mest betrodda teorin lyder någonting som liknande.
Solsystemet bildades för 4,6 miljarder år sedan, förmodligen efter att en stjärna exploderat i en supernova och chockvågen från detta tryckte upp gas i omgivningen.
Denna gas och stofft, när den blev tät, började den dra ihop sig av sin egen tyngdkraft och det gjorde att den blev tätare och tätare och därigenom drar ihop sig snabbare.
Ju mer den drar ihop sig desto varmare blir den och därför måste den stråla iväg värmen.
Gradvis samlas detta till en stor klump. I mitten av klumpen samlas stora mängder väte och helium vilket kommer att bilda solen.
Men dessutom i det här täta stoffet kolliderar små stoffpartiklar med varandra.
Bara en tusendels millimeter stora men de kolliderar och bildar små fluffiga fraktala konglomerat.
De här små flingorna driver omkring och kolliderar i sin tur med varandra och bildar större och större kroppar.
Man tror att den här processen leder till att det bildas små stenbumlingar och asteroider med en storlek upp till en kilometer.
Samtidigt som gasmålet drar ihop sig börjar det rotera allt snabbare.
Det är nämligen så att den mängd rotation som finns är konstant.
På samma sätt som när en ballerina som drar in armarna snurrar snabbare så börjar den här rotera snabbare.
Det gör att centrifugalkraften drar ut gasmålet åt ett håll och tyngdkraften pressar ihop något annat och gör att det blir mer och mer lik en pannkaka.
Det är därför solsystemet är ganska platt.
Dessutom, solens rotation leder till att dess magnetfält drar med sig gasen så att den lämnar ifrån sig rotation till planeterna.
Vilket är mycket viktigt för att lägga dem i någorlunda avlägsna banor så att vi inte alla fick dras med Mercurius heta klimat.
De här små stenbumlingarna börjar slås ihop till planetesimaler.
Små planeter som sopar rent som dammsugare i den här skivan av stoff och gas.
De blir upp till ett par tusen kilometer stora.
I ytterkanten av solsystemet samlas mer gasvis på om man får större planeter som gasjättarna, Jupiter och Saturnus.
Medan i de varmare delarna blir det mer sten och metall.
Gradvis så smälter det ihop och vi får de unga planeterna.
Det intressanta med det här är att vi kan se att det pågår med andra stjärnor.
Till exempel Vega som ligger ett tiotal ljus och bort ifrån solen.
Där man kan se en stor stoftskiva där det förmodligen är en planet i underbildning.
Men det finns många mysterier kvar.
Man vet till exempel inte varför det finns många stora gasjättar i väldigt elliptiska banor
eller nära solar som man observerat vid andra stjärnor.
De verkar inte passa in i dagens teorier.
Vi får se vad vi kommer att lära oss om solsystemsbildande under kommande år.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Bläckfiskarnas "specialeffekts hud"

Bläckfiskarna kan man säga är havets kameleonter. De kan ändra färg och form på huden för att likna havets botten eller nästan genomskinlig för att inte synnas i vattnet.

Transkription37 repliker · 3:14

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Bläckfiskarna har en väldigt märklig hud.
Den är kapabel att både byta färg och ytstruktur.
I ena stunden så kan en bläckfisk som simmar i havet vara ljus, nästan genomskinlig,
och för att sedan när den går ner på botten bli skrovlig och antas samma färg som omgivningen.
Skrämmer man den kan den blinka till i rött eller någon annan färg.
Hur fungerar det här egentligen?
Ja, hemligheten ligger bakom att det finns kromatoforer i huden.
Kromatoforer är speciella celler som har färgämnen i sig och kan ändra utseendet av huden.
Det finns ett underliggande ljust lager i allmänhet på bläckfiskarna av vad man kallar leukoforer som är vita.
Ovanför ligger kromatoforer i olika färger, vanligtvis röda, gula, bruna och svarta.
De här kromatoforerna kan ändra storlek beroende på att antingen de dras i genom muskeltrådar
eller genom att de flyttar om färgämnena inuti cellen.
Och genom att dra samman alla färgämnen på en liten yta så syns mycket av det vita genom och ytan blir ljusare.
Om man sprider ut färgen så blir ytan mer mörklagd.
Det här regleras antingen genom att musklerna drar och det kan gå ganska snabbt.
Bläckfiskar som utnyttjar detta kan ändra färg flera gånger i sekunden.
Men det går också att göra genom att transportera inom cellen längs med cellens interna skelett.
Det finns också färger som blått och grönt som inte skapas med hjälp av färgämnen.
Lösningen bläckfiskarna använder är iridoforer.
Det är celler som innehåller kristaller utav ämnet guanin som bryter ljuset och därigenom producerar färg.
Det är alltså egentligen inte ett färgämne utan en optisk illusion som producerar effekten.
Samma saker hittar man naturligtvis åt fiskar och många ödlor.
Det här systemet är väldigt flexibelt och kan kombineras på många olika sätt.
Det går nervtrådar för de olika färgerna från bläckfiskens hjärna och den kan styra vilken färg den har och vad på kroppen där.
Många kromatoforer är dessutom utrustade med speciella optiska egenskaper för att det ska synas bra.
Många bläckfiskar kan dessutom lysa och djuphalsbläckfiskar som är framförallt intresserade har även bläck som är självlysande.
Trots att svartbläck gör inte så stor nytta i det mörka djuphavet.
Tricket är fotoforer.
På samma sätt som kromatoforerna är det små samlingar av ljusproducerande celler.
I många fall är de koppformiga eller rent av utrustade med linser och andra optiska hjälpmedel för att fungera bättre.
Vissa har till med en färgfilter för att ge färg.
Ljuset produceras antingen kemiskt genom att enzymet luciferase bryter ner ämnet luciferin.
Det är samma ämne man använder i de här självlysande stavarna som är populära.
Eller genom att man använder bakterier som producerar ljuset.
Det har visat sig att bläckfiskar lockar till sig dessa bakterier när de är nykläckta.
De har de inte naturligt själva utan ger ifrån sig ett signal som lockar till sig bakterierna från havet.
Så de flyttar in i de ljusproducerande kamrarna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Stjärnornas generationer

Grundämnet Selen

Folkvandringarnas tider

Fluor

Flygplanens svarta lådor

Att mäta avståndet till stjärnorna

Magnet-röntgen, MRI

Att påverka hjärnan med magnetvågor

Solsystemets uppkomst

Bläckfiskarnas "specialeffekts hud"