Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Grundämnet Osmium

Här har vi en hård men spröd metall som har massor med användningsområden i medicinska syften.

Transkription28 repliker · 2:44

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Osmium. Osmium är en blåvit metall som är nära besläktad med platina, eller platinametaller som iridium.
Det är en extremt hård men spröd metall och det har gjort att det är ganska svårt att få fram ett rent metallstycke.
Oftast så får man ta helt enkelt osmiumpulver som man sintrar ihop, det vill säga man hettar upp det under ganska högt tryck för att få något sammanhängande.
Ett stycke osmium är normalt ganska inert i atmosfären, det vill säga det reagerar inte med luften.
Men finfördelat osmium märks däremot av rejält.
Det bildas nämligen osmium tetroxid när den reagerar med syret.
Det här luktar starkt och är också ett mycket giftigt ämne.
Det räcker med en tio miljontels gram per kubikmeter i luften för att ge lungskador, hudutslag och problem med ögonen.
Det är också den här oxiden som gav namn till metallen för den kommer från det grekiska osme att lukta.
Metallen upptäcktes 1803 utav Smithson Tenran som provade att lösa upp platina i kungsvatten.
Förut platinat försvann men kvar fanns en mörk fällning som visade sig bestå av osmium.
Osmium oxiden trots sin giftighet är ganska användbar eftersom den tenderar att färga fett ganska mörkt.
Det här används till exempel inom kriminaltekniken för att hitta fingeravtryck.
Inom mikroskopteknik tillsätter man osmium oxiden för att färga fettvävnen.
Eftersom det är osmium är ett ganska tungt grundämne som absorberar röntgenstrålning väl.
Också elektronmikroskopi för att göra små detaljer i cellerna synliga.
Osmium skedd är hårt men sprött så att man oftast blandar med en annan metall och skapar legeringar.
En vanlig användning är att kombinera med platina för olika implantat som pacemakers och konstgjorda hjärtklaffar.
En annan användning är spetsar för kulspetspennor och olika precisionsvågar och instrument.
De senaste upptäckterna visar att osmium kanske har en oanad potential för mycket hårda material.
Man provade att pressa osmiumpulver i en diamantstäd.
Man använder två diamanter för att trycka ihop och man tryckte ihop den till 600 000 atmosfärstryck.
Det visade sig att den klämde sig ihop mindre än diamanten.
Så även om det är ett mycket sprött material så påverkas det inte så värst mycket av tryck.
Det här kan vara användbart eftersom i metallen finns det små hålrum mellan atomerna.
Så man tror att man eventuellt skulle kunna stoppa in andra atomer som kol, bor eller kväve.
Och därigenom skulle göra den ännu hårdare.
Så vem vet, den illaluktade metallen kanske har en framtid som något hårdare än diamant.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Att finna jordlika planeter

För att kanske hitta utomjordiskt liv eller kanske tillochmed en ny hemstad för mänskligheten, söker man efter jordlika planeter. Men vad är det egentligen som krävs för att en planet ska kunna bära liv?

Transkription34 repliker · 3:15

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det finns många stjärnor i Vintergatan, men vad kan man vänta sig att hitta planeter som liknar jorden där det skulle kunna finnas liv av vår typ?
I grund och botten handlar det om att hitta en planet som ligger på rätt avstånd från rätt sorts stjärna och har rätt storlek.
När planeter bildas ackumulerar de stoff, asteroider och annat skräp och växer till sig.
Efterhand börjar de också ackumulera gas som bildar en atmosfär.
Om det som startar är för litet, av till exempel samma storlek som månen, kommer det ha svårt att hålla kvar atmosfären.
Dens gravitation är så pass liten och de ytterlagen av atmosfären blåser ut i rymden.
Är det däremot en mycket stor kärna så ansammlas det mycket atmosfär, vilket gör att den totala massan blir större, vilket gör att den kan ackumulera ännu mer atmosfär.
Vilket gör att den blir större och större och vi får i stället en gasjätte som Jupiter eller Saturnus i vårt solsystem.
Alldeles för massiv och tät för att kunna likna jorden.
Det måste alltså ha en rätt storlek och rätt täthet.
Men dessutom måste avståndet från solen vara lagom.
Energinflödet på en planet hamnade snabbt i en balans med att den mängd energi som strålar in från solen motsvarar den mängd energi som strålas ut i rymden som värme.
Den här balansen avgörs av albedot, hur mörk planeten är.
En planet med ett lågt albedo är mörkare och kommer därför att få en högre temperatur.
Medan en planet med högt albedo är vit och reflekterar mer.
Det gör att den blir svalare.
Is är mycket ljus.
Man skulle kunna tänka sig att en planet som har mycket is där de strålar bort mer värme vilket gör att den blir kallare.
Mer vatten fryser till vilket gör att den blir ännu kallare och till sist fryser hela planeten till.
Albedoxiden gör dock att en planet som ligger nära solen blir mycket varm vilket gör att vattenånga avdunstar från haven vilket i sin tur fungerar som en växthusgas vilket gör en varmare, mer vattenånga avdunstar.
Fortsätter det här så får vi en växthuseffekt som gör planeten hetare och hetare och till sist går temperaturen över 100 grader och haven avdunstar.
Och vi får någonting liknande Venus.
Precis lika obeboligt.
Om man tar hänsyn till det här så visar det sig att för närvarande vid solen så kan en jordlik planet bara existera i intervallet mellan 0,84 gånger jordens nuvarande avstånd till solen upp till 1,77.
Både Mars och Venus ligger utanför.
Med tiden så blir den här zonen smalare och smalare.
Jorden ligger redan idag ganska nära innerkanten och det blir problematiskt genom att solens ljusstyrka ökar över tiden.
Samtidigt ska vi vara glada över att solen är en ganska modest stjärna.
Större stjärnor brinner ut snabbare vilket gör att det inte skulle hinnas bildas liv.
En stjärna med två gånger solens massa är alldeles för massiv för att livet ska kunna bildas.
Medan däremot små stjärnor visserligen håller sig länge men planeten måste kretsa mycket nära för att få samma värme.
Vilket gör att de tenderar att bromsa upp sin rotation vilket gör att de till sist bara skulle vända samma sida åt solen.
Kanske skulle liv kunna existera i en skymningszon runt om planeten medan på dagsidan det skulle vara ständig dag och öken och på nattsidan is i kyla.
Kort sagt, det är ganska mycket som ska till för att det ska bli en jordlik planet.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hur man reparerade Fuse

Nasa skickade 1999 upp en satellit som skulle användas för att studera hur universum kunde tänkas ha sett ut efter Big Bang. Den fungerade bra tills november 2001 då ett styrhjul gick sönder. En månad senare rasade ännu ett styrhjul och satelliten blev obrukbar. Forskarna kom dock på ett sätt använda magnetismen för att återigen kunna styra satelliten.

Transkription30 repliker · 3:43

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Nyligen så utförde man reparationer på rymdteleskopet Hubble.
Det fick mycket uppmärksamhet i media när astronauterna var ute och arbetade och bytte solpaneler och annat.
Det här var ju väldigt viktigt för NASA för de fick så mycket uppmärksamhet.
Men i bakgrunden så har deras ingenjörer gjort vad många anser är en betydligt större bedrift.
NASA sköt den 24 juni 1999 upp teleskopet FUSE.
FUSE står för Far Ultraviolet Spectroscopic Explorer och det är faktiskt en relativt liten satellit.
Den var planerad att fungera i tre års tid och studerar bland annat hur universum såg ut efter Big Bang.
Den har möjlighet att bestämma kemiska beståndsdelar i avlägsna galaxer och ta bilder av de gasmoln som bildar stjärnor.
När de här tre åren då hade gått vid sommaren 2001 så började man planera att man skulle utöka den.
Så man bestämde sig att utöka hela projektet två år då satelliten fungerade väldigt bra fortfarande.
Dock så fallerade först i november ett av de fyra styrhjulen som styr satelliten.
Ett styrhjul det är en skiva som roterar i en hög hastighet och som utnyttjar den gyroeffekten för att vrida satelliten så man kan peka den åt olika håll.
Dock hade man ett reservhjul som kunde startas och hålla satelliten gående men i december fallerade ytterligare ett hjul och satelliten blev helt obrukbar.
Då konstaterade man att man antingen kunde avbryta projektet och låta satelliten dala ner mot jorden och krascha.
Eller se om man kunde rädda den på något vis.
Ett antal forskare vid Hopkins University i USA fick en möjlighet då att studera satelliten och se om de kunde hitta en lösning på problemet.
De upptäckte att man hade kraftiga elektromagneter ombord och utvecklade en programvara för att styra satelliten med hjälp av elektromagneterna.
Elektromagneterna kan nämligen generera ett elektromagnetiskt fält kring satelliten som verkar mot det jordmagnetiska fältet.
På det viset kan man få en visserligen ganska svag men dock tillräcklig kraft för att trycka eller dra i satelliten mot jorden.
Med de två återstående styrhjulen så kunde man vrida satelliten i alla riktningar.
Det här krävde dock en helt ny programvara och dessutom så varierar det jordmagnetiska fältet.
Det varierar med tidpunkten.
Det varierar beroende på var kring jorden man befinner sig och med det att satelliten kretsar.
Och det varierar dessutom med vilken vinkel satelliten har mot jorden.
Vilket skapade ett väldigt stort beräkningsproblem.
Man lyckades dock uppnå ganska acceptabla lösningar bland annat genom att utnyttja de elektromagnetiska sonder som fanns ombord.
Och kunde till slut rikta in den med en 40 000-dels grads noggrannhet.
En 40 000-dels grad är tillräckligt för att kunna ta mycket exakta vetenskapliga observationer och ta bilder av mycket avlägsna objekt som fortfarande blir skarpa.
Efter den här nya uppgraderingen kan man väl kalla det av satelliten så tror man att den kommer kunna verka hela sin tid ut.
Och har besparat NASA ett antal miljarder samtidigt som det ger forskarna en möjlighet att fortsätta sin utforskning av universum.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Max Planck

1858 föddes en fysiker, vetenskapsman och musiker: Max Planck. Hans teorier för fysiken är extremt viktiga och användes av Einstein och Bohr för att utveckla kvantteorin.

Transkription17 repliker · 2:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Max Planck, fysiker, vetenskapsman och även musiker.
Planck föddes den 23 april 1858 i Kiel.
Hans far var professor vid universitetet och det var även den bana som Planck kom att gå.
Efter studier i München så gick han vidare till att doktorera väldigt tidigt vid 21 års ålder.
Hans intressen var främst fysik och matematik men på fritiden sysslar han även väldigt mycket med musik.
Där hans föredragna instrument var pianot.
Vidare så kom han även att utveckla väldigt centrala teorier för den teoretiska fysiken.
Den så kallade Plancks konstant är ett av hans främsta verk.
Plancks konstant är då storleken på det minsta möjliga energikvantat.
Denna är då 6,626 gånger 10 upphöjt till minus 34 Jolsekunder.
Vilket är den minsta storleken man egentligen kan tänka sig i modern fysik.
Hans arbeten kom att lägga grunden för bland annat Einsteins och Bohrs senare framsteg inom kvantteorin.
Egentligen kan man säga att det var Planck som grundade området som sådant.
I och för sig så byggde Planck snarast vidare på Kirchhoffs teorier.
Men han förtjänar ändå att omnämnas som en av de mest centrala.
Planck emot tog bland annat Nobelpriset 1918 för sina insatser inom fysikens fält och då främst den teoretiska fysiken.
Tack till elever och personer som hjälpte med videon.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Planeten Pluto

Planeten Pluto är inte särskilt stor. Faktum är att den är mer av en stor måne. Det var en ren slump att den upptäcktes.

Transkription34 repliker · 3:34

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Pluto. Pluto är den oftast avlägsnaste planeten från solen och den minsta av de planeterna som finns i solsystemet.
Den är faktiskt mindre än sju månar. Våran måne, Io, Europa, Ganymedes, Callisto, Titan och Triton.
Och det är lite slump också att den hittades. Den hittades 1930 av en rent misstag.
Man hade gjort beräkningar av omloppsbanorna av Neptunus och Uranus och funnit att de verkade störda som av en planet utanför.
Och eftersom man hade hittat Neptunus på det sättet så började man söka.
Och Clyde Tombow vid Lowell Observatory i Arizona hittade den till sist.
Han studerade några fotoplåtar som tagits vid olika tillfällen och fann att en ljuspunkt hade flyttats emellan dem.
I ungefär den delen av himlen där man förväntade sig att den mystiska planet X skulle finnas.
Senare visade det sig att massan av Neptunus var helt enkelt felbedömd.
Och justerar man det till de moderna värdena så visar beräkningar inget tecken på en planet där ute.
Men Clyde Tombow fick i varje fall chansen att döpa en ny planet.
Och han döpte den efter den romerska guden för underjorden.
Kanske också för att initialerna blev Perceval Lowell, grundaren av observatoriet.
Det visade sig 1978 att Pluto också har en måna.
Jim Christie som upptäckte den kallar den för Karon efter färgkaren som förde de döda till dödsriket i den grekiska mytologin.
Den upptäcktes vid ett lyckligt tillfälle.
För banans plan låg nästan rakt riktat mot jorden.
Vilket gjorde att Karon under en tid skymde Pluto varje gång den passerade framför.
Genom att mäta ljusstyrkan vid olika tillfällen och sedan räkna baklänges kunde man därför göra en grov karta av hur Karon och Pluto såg ut vid ytan.
Och det visar sig också att Pluto har en märklig yta med mycket ljusa och mycket mörka områden.
Man tror att de ljusa områdena är is och de mörka är kanske organiska föreningar.
Temperaturen varierar mellan minus 235 och minus 210 grader beroende på var den befinner sig i sin bana.
Förmodligen består den till 70% av sten och 30% av is.
En is som ibland har både vatten, frusen kväve, metan, kolmonoxid och andra föreningar.
Runt finns en ytterst tunn atmosfär av kväve som förmodligen bara existerar när Pluto är som närmast solen.
Det är nämligen så att Plutos bana är tämligen excentrisk.
Under vissa perioder går det närmare solen än Neptunus vilket gör att man inte alltid kan kalla den för den yttersta planeten.
Och under andra perioder långt ut.
Områdsbanan är faktiskt också riktad åt andra hållet och högt vinklat över solsystemets plan.
Många trodde tidigare att det här berodde på att Pluto kanske var en förrymd måne från Neptunus.
Och framförallt misstänkte man med tanke på att dess områdsbana att den gör tre varv varje gång Neptunus gör två varv skulle tyda på det här.
Nu har man snarast kommit fram till att Pluto är bara den största utav en mängd objekt som driver i solsystemets utmarker.
Och det är snarare så att Neptunusmånen Triton är Jupiters syster som har fångats in av planeten snarast än att Pluto har rymt.
Det är en avlägsen, hemlisfull men förmodligen ganska tråkig värld.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Att gjuta olja på vågorna

En kul lek är att fylla ett glas till randen med vatten. Vattnet verkar hållas kvar av en hinna. Testa hur mycket vatten du kan fylla innan denna hinna brister. Den kallas förövrigt för ytspänning och kan sänkas genom att man häller olja i vattnet. Hur fungerar detta?

Transkription49 repliker · 4:17

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Att gjuta olja på vågorna.
Sedan urminnestider har det sagts att ett bra sätt att minska vågornas storlek till sjöss är att hälla ut olja.
Och till viss del fungerar det.
Och skälet består till stor del av att vattnets ytspänning kan påverkas.
Vattenmolekyler har ju en positiv ända och en negativ ända.
I stort sett motsvarande åt vilket håll syratomen och de två vätatomerna pekar.
Normalt gör det här att de ligger huller om buller.
Men på en vattenyta så finns det tomt utrymme utan elektriska laddningar.
Vilket gör att det skulle vara energimässigt fördelaktigt för vattenmolekyler om de inte var där.
Men på samma sätt som en frusen skockpingviner där alla försöker vara i mitten så måste alltid någon vara vid ytan.
Och detta producerar en ytspänning.
Den här kan mätas på olika sätt.
Och ett sätt att påverka den är att tillsätta tensider.
Sådant som påverkar ytspänningen.
Den vanligaste formen är tvål- och diskmedel.
Sådana ämnen består av molekyler som har en hydrofobisk ände.
Det är oftast en lång svans av kolatomer och vätatomer som stöds bort av vatten.
Och en hydrofilt huvud.
Oftast en kemisk grupp som gärna är i närheten av vattenmolekyler.
Sådana molekyler lägger sig på ytan med det hydrofila huvudet riktat in mot vattnet och den hydrofoba svansen utåt.
Och hjälper dessutom då till att lösa bort fettpartiklar.
Benjamin Franklin gjorde ett litet experiment 1774 med det här.
Han provade att tillsätta lite olja till en damm.
Och fann att den spreds över en mycket stor del av vattenytan.
Och dessutom dämpade vågorna eftersom ytspänningen förändrades.
Han kunde konstatera att det krävs en mycket liten mängd olja för att täcka en stor yta.
Under 1800-talet insåg Lord Raleigh att det här skiktet förmodligen bara är en molekyl tjockt.
Genom att räkna ut hur stor aria en liten volym olja kunde ta hand om kunde han räkna ut storleken på molekylerna.
Under 1800-talet så tog också en fru Agnes Pockels i Heidelberg och började utveckla metoder att mäta ytspänningen.
Hon arbetade hemmavid i köket eftersom hon inte fick gå på universitetet.
Och utvecklade av enkla hushållsredskap en metod att fånga en stycke olja på vattenytan och mäta den kraft den uppvisar.
Detta imponerade storleken på Raleigh som publicerade hans rön i Nature.
Detta stimulerade i sin tur andra forskare att börja experimentera med egenskaperna av olja på vatten.
Irving Langmuir på General Electric i Amerika upptäckte att om man bara sprider ut olja i största allmänhet så bildar den en sorts gasform i fas.
Där molekylerna av oljan ligger lite huller om bullen men ganska långt ifrån varandra.
Om man pressar ihop den försiktigt kan man uppstå att den går över till en fast fas.
Det här är i stort sett samma sak som när en vätska fryser till en is.
Dessa processer dessutom gör att det uppstår först små droppar.
Där av den fasta fasen där molekylerna är mer sammanträngda som stöter bort varandra.
Eftersom deras elektriska laddningar blir lika.
Detta organiserar om ett sexkant mönster.
Pressar man åt det ändå lite mer så uppstår märkliga grenade mönster väldigt lika hur iskristaller bildas.
För hans forskningar så fick han Nobelpriset 1932.
Vidare forskning på det här området har gett uppåt till en del intressanta saker i elektronikindustrin.
Tillsammans med sin kollega Catherine Blodgett upptäckte de att man kunde föra över dessa tunna lager av enstaka molekyler på plattor.
Vilket man använde för att skapa elektroniska komponenter i forskningssyfte.
Genom att föra en glasplatta genom en sån här yta med molekyler på så kan man få ett lager av en enda molekyl tjockt på plattan.
Så man kan ge olika elektriska och optiska egenskaper.
På det här sättet från Benjamin Franklins experiment med att gjuta olja på vågorna kanske vi ändå kan få fram kvantdatorer.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Grundämnet Gallium

Gallium liknar alluminium och används i högtemperatur-termometrar, speglar och legeringar. Blandningen Galliumarsenid används dessutom i höghastighetselektronik.

Transkription26 repliker · 3:07

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Gallium.
Mendelev upptäckte det periodiska systemet att olika grundämnens egenskaper verkar ha en periodicitet att man kan organisera dem i en tabell som verkar förutsäga dessa egenskaper bra.
Men när han gjorde den här tabellen upptäckte han också att det fanns ett tomt utrymme på ett par ställen.
Han förutsåg att här skulle man upptäcka nya grundämnen och han gjorde vissa förutsägelser om vilka egenskaper de borde ha.
Ett av dessa ämnen skulle likna aluminium och han kallade det för eka-aluminium.
1875 så upptäcktes detta ämne också av P. Lecoq de Bois-Burdin.
Han döpte det till gallium efter Frankrike eller kanske som elaka tungor säger efter latinets gallus, tupp.
Han hette Lecoq vilket också betyder tupp på franska.
Han studerade spektrumet som är inträffande när man brände små prover av olika mineraler men kunde senare också syntetisera det här som en blågrå metall.
Den är mycket lättsmält. Den smälter vid 29 grader till en silvrig vätska.
Det intressanta med den här vätskan är att den förblir flytande upp till 2403 grader vilket är det största området någon metall kan vara smält.
Man har använt den också för termometrar för högtemperaturtillämpningar.
Den har dock den lustig egenskapen i likhet med vatten att den expanderar när man kyler den vilket gör att ett provrör med flytande gallium som kommer under 29 grader lättsprickor när det stelnar.
Det intressanta är att det flytande galliumet lät väter, glas och porslin så doppar man ner en bit glas så täcks det utav gallium vilket när det stelnar bildar en perfekt silvrig yta.
Man har också använt den för speglar av olika slag.
Den löser dessutom lätt andra metaller vilket gör att man kan få fram lågsmältade lägeringar.
Normalt får man fram gallium som en sidoprodukt när man producerar zinc eller aluminium.
Men i England när man använder mycket kol har man funnit att aska från stenkoll kan innehålla upp till 1% gallium vilket också gör att det är lätt och billigt att tillverka.
Men den kanske mest användbara föreningen av gallium är gallium-argenid, en kombination av arsenik och gallium.
Den är en halvledare, liksom kisel, och används också i elektroniska komponenter som dioder och transistorer.
Den har visat intressant potential för höghastighetselektronik eftersom den kan slå om mycket snabbare än kisel och den tål dessutom högre temperaturer.
Problemet är att det är mycket svårt att få en jämn legering mellan gallium och arsenik.
Man har gjort vissa experiment med att smälta ihop dem i tyngdlöst tillstånd för att få fram perfekta kristaller.
Den har också den intressanta egenskapen att den kan konvertera elektricitet till ljus, vilket gör att man kan använda laser och lysdioder.
Och även ljus till elektricitet.
Många tror att framtidens solfångare kommer att bestå av gallium-argenid som tål höga temperaturer, mycket strål och kan användas i tunna lager.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Blödarsjuka

När man får ett blödande sår bildas efter ett kort tag en sårskorpa som stoppar blödningen och skyddar såret medan det läker. Hos patienter med blödarsjuka fortsätter blodet att rinna utan att stelna.

Transkription45 repliker · 4:19

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Blödarsjuka. Det är mycket viktigt för oss att vårt blod leverar sig när vi blir skadade eftersom vi i annat fall skulle fortsätta blöda och skulle förlora mer blod.
Men hos vissa människor fungerar den här processen inte som de ska. Redan under andra århundradet anmärkte judiska skrifter om att vissa pojkar kunde förblöda vid omskärelsen.
Under tusentalet talade den arabiska läkaren Albuqassis om sjukdomen.
Det visar sig nämligen att det är en komplex process som leder till att blod leverar sig.
När ett blodkärl eller en vävnad har skadats så kommer blodplättar och fäster sig vid den skadade vävnaden, attraherar andra blodplättar och börjar producera ämnen som omvandlar det lättlösliga fibrinogenet i blodet till ett svårlös substans som kallas fibrin som binder ihop området och får annat att fastna och därigenom täpper till skadan.
Men det här kräver flera olika kemiska steg.
Olika proteiner måste binda varandra och förändra varandra på rätt sätt.
Och vissa dessa faktorer saknas hos personer med blöda sjuka.
Egentligen så finns det två former av blöda sjuka.
Eller hemofili som den heter på medicinarspråk.
Hemofili A är den vanligaste och beror på att den så kallade faktor 8 saknas.
Den andra versionen, hemofili B, beror då på att faktor 9 saknas.
Vad som inträffar är att man har ärvt en skadad gen för den här faktorn.
Normalt så har män en X-kromosom och en Y-kromosom.
Kvinnor två X-kromosomer.
Och det är just på X-kromosomen som den här genen sitter.
Vilket gör att sjukdomen är mycket vanligare hos män än hos kvinnor.
En på 5000 av alla män har blöda sjuka.
Och skälet är att de har bara en enda kopia av den här genen.
Och är den skadad eller inte fungerar av något skäl så kommer inte någon av dessa faktorer att tillverkas.
Kvinnor däremot märker normalt inte ha några symptom.
För har de en skadad version av genen så har de åtminstone en backup på den andra X-kromosomen.
Det här gör att de istället kan föra vidare sjukdomen.
Vilket till exempel hände med derottning Victoria av England.
Vars son Leopold fick blöda sjuka.
Och hennes döttrar som giftes in i det ryska och spanska kunghuset förde med sig anlaget.
Vilket gjorde att till exempel rysketsar Nikolaj II blev blöda sjuk.
I allmänhet leder blöda sjuka till att man lätt får blåmärken.
Spontana blödningar som näsblod och även inre blödningar kan inträffa.
Och naturligtvis sår och skador leder till vidare blödning.
Dessutom kan blödning i leder leda till olika former av ledinflammationer.
Den normala behandlingen är att man försöker ge dessa faktorer framförallt vid skador som gör att man åter kan koagulera blodet.
Problemet är naturligtvis var får man dessa faktorer från.
Tidigare extraherades de väldigt mycket ur blodgivning.
Vilket gjorde att det fanns många problem med att smitta kunde spridas via givet blod.
Även idag så är det normalt att man vaccinerar mot till exempel hepatit när man diagnostiserar blöda sjuka.
Men moderna metoder gör att man istället kan producera dessa koagulationsfaktorer via genteknik.
Man stoppar helt enkelt in genen i bakterier vilket gör att bakterierna kan producera faktorerna i stora mängder till ett billigare pris.
Detta gör också att det är mindre risk att man utvecklar antikroppar mot faktorerna vilket händer i vissa fall.
Och i det fallet när man utvecklar antikroppar så minskar naturligtvis effektiviteten vilket kan förkorta livet ganska kraftigt.
Men de moderna metoderna gör det lättare att leva som blöda sjuk.
Och medellivslängden har gått upp ganska kraftigt.
Från att de flesta blöda sjuka dog innan de blev fullvuxna till att man idag kan leva normalt liv.
Och i framtiden hoppas man att man via genterapi ska kunna återinföra genen för just dessa faktorer.
Förmodligen kan blöda sjuka bli en av de första sjukdomarna man bemästrar via genmodifikation.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Bitterhet

En bitter smak upplever de flesta som någonting negativt. Förklaringen ligger troligen i att många växter med bitter smak är giftiga. Tyvärr är olika personers känslighet för den bittra smaken mycket olika.

Transkription34 repliker · 3:57

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Bitterhet. Traditionellt säger man att vi har fyra smaker. Surt, salt, sött och bittert. Men egentligen är bittert förmodligen flera olika smaker som vi dock upplever ungefär likadant i hjärnan.
Varför har evolutionen överhuvudtaget försett oss med en smak som de flesta barn och ganska många vuxna betraktar som tämligen odelat negativ? Förmodligen så är det ett effektivt sätt att upptäcka gifter.
Många naturliga gifter smakar bittert och bäskt. Skälet är inte att de liknar varandra kemiskt, för det gör de inte.
Utan förmodligen att evolutionen har haft nytta av att skapa sensorer som vi har i vår mun som detekterar giftiga ämnen av olika slag och producerar också en smak som är aversiv.
Vi försöker undvika att få i oss den.
Det här ser man också med att många växtätare som äter mycket smågiftiga grödor i många fall har en ganska hög tröskel för att smaka bittert.
Det krävs mycket bittra ting för att de ska reagera.
Medan rovdjur å andra sidan, de reagerar på betydligt lägre halter.
Det intressanta något är att människor verkar ligga närmare rovdjuren här än då växtätarna.
Det finns förmodligen 40-80 olika receptorer i våra munnar som känner av olika ämnen och producerar en bittra smaksensation.
Receptorerna sitter i smaklökarna och när de binder till någonting så binder de också ett ämne som heter gusducin vilket får nervceller att avfyra och sända signaler till hjärnan.
Vissa människor har olika varianter.
1931 upptäckte Arthur L. Fox vid DuPont en märkligt fenomen.
Han höll på att syntetisera ämnet fenyltiokarbamid och en del av ämnet kom upp i luften.
En kollega klagade på att det smakade förfärligt men själv märkte han ingenting.
Han blev nyfiken och provade att ge ämnet till sina andra kollegor.
Han upptäckte att vissa människor känner ingen bittersmak men medan andra finner PTC synnerligen obehagligt.
Senare har man studerat även andra ämnen och funnit att ungefär 25% av människorna känner inte dessa som bittra.
50% reagerar normalt och 25% reagerar mycket kraftigt.
Så kallade supertasters.
De har ett mycket känsligare smaksinne och framförallt verkar man använda fler receptorer för bittersmak.
Det här gör att de till exempel undviker i många fall grapefruit juice eftersom den innehåller naringin, ett bittert ämne.
Även broccoli uppfattas som något bittert.
Vilket kan vara ett problem för att många maträtter som innehåller ämnen som är verksamma mot cancer som sojaprodukter och grönt te och de tidigare nämnda smakar bittert och man undviker dem.
Förmodligen är det så att vi alla har en nytta av en viss variation.
Supertasters i naturen skulle undvika nya potentiellt giftiga maträtter medan de som inte känner något i allt provar andra till nytta.
Men bitterhet kan också användas inte bara för att söka mat och i vissa fall smaknyheter utan också för att stöta bort människor från olämpliga handlingar.
Vissa nagelbitar till exempel penslar man fingrarna med det bitteraste ämnet som existerar.
Denaturium benzoat, en släkting till lokalbedövningsmedel lidocain.
Det räcker bara 30 delar på en miljon för att det ska vara omöjligt att dricka en blandning med det.
Och det här gör att det naturligtvis är ett effektivt sätt att få folk att sluta bita på naglarna.
Man tillsätter det i sådant som absolut folk inte ska dricka.
Och man tillsätter det i kablar för att djur inte ska gnaga på dem.
Lyckligtvis har det visat sig att vissa råttarter inte bryr sig.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Universums färg

Vad har universum för färg? Ja, svart låter väl som det bästa svaret. Men förutom det, så är det faktiskt mest turkost. Anledningen har att göra med att vi lever i ett ungt universum.

Transkription51 repliker · 3:15

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vilken färg har universum?
Universum är naturligtvis mest svart, vilket beror på att det är glest mellan stjärnorna.
Och eftersom universum bara är 15 miljarder år gammalt har ljuset inte kommit så långt.
Hade universum varit oändligt gammalt så hade faktiskt himlen varit bländande ljus.
För åt vilket håll man än hade tittat hade det funnits någon stjärna.
Låt vara triljarder ljusår och avlägsen.
Men eftersom universum är ungt och expanderar så är naturligtvis bakgrundsfären svart.
Men hur är det med resten av universum?
Det visar sig att den lysande delen är faktiskt turkos.
Enligt Ivar Baldry och Carl Gleiserrock.
Vid John Hoppins University i Baltimore.
De har nämligen kombinerat ljus från 200 000 galaxer inom 2 miljarder ljus från jorden.
Och fått fram ett spektrum som är så att säga medelbelysningen i universum.
Det visar sig att ljusets spektrum hade mest energi i den blå delen.
Och det här beror på unga ljusstarka blåvita stjärnor.
Som har bildats relativt nyligen och håller på att förbränna väte till helium.
Den rödare delen av spektrumen.
Där det också finns en viss topp.
Där finns det gamla röda stjärnor.
Som nu har bränt ut det mesta av sitt väte.
Och håller på att förbränna tyngre grunden.
Och vuxit upp till röda jättar.
Man kan säga att det här spektrumet är ett sorts fingeravtryck.
Utav vilka generationer stjärnor som finns.
För en människa så ser det här spektrumet ut.
Ungefär som en blekturkosnyans.
Kanske med en liten lätt dragning till aquamarin.
Det här är väldigt användbart för astronomerna.
När man vill studera hur stjärnor bildas och universumhistoria.
Man observerar hur universum ser ut.
Ställer upp modeller när stjärnor bildas.
Och sedan kan man testa teorier om det.
Till exempel var en tidigare dominant teori.
Att mängden stjärnor bildades ganska långsamt.
I början av universumshistoria.
Efter ungefär 6 miljarder år.
Så började det blåsa upp många stjärnor.
Och gradvis har bildningen av nya stjärnor minskat.
Om det här stämde.
Så borde vi i så fall se ett rödare spektrum.
På grund av att det borde finnas flera av de gamla röda stjärnorna.
Men det verkar inte stämma med data.
Istället verkar det som Glazebrocks spektrum pekar på att det bildas betydligt fler stjärnor i det väldigt unga universum.
Som nu helt har hunnits lockna ut.
Och vi alltså en gång tidigare hade ett mer blåaktigt universum.
Medan vi nu går mot ett allt mer grönt.
En blandning mellan blått och rött.
I en avlägg sen framtid kommer naturligtvis bakgrundsfärgen fortfarande vara svart.
Men däremot vi kommer ha en mer röd-orange ton på galaxerna.
Kort sagt, universum ändrar färg.
Tack till elever och personal vid Säkerhetssäkerheten.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.