Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

GPS - Global Positioning System

GPS är en uppfinning som med en stor noggrannhet kan visa var du är. Militären, sjöfolk och orienterare använder ofta tekniken som baseras på ett nätverk av satelliter.

Transkription29 repliker · 3:24

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Global Positioning System. Det är viktigt att veta var man är och vart man åker och människorna har försökt göra det under lång tid.
Problemet är naturligtvis att följa landmärken bara fungerar i landmärkenas omgivning och till havs är det opraktiskt.
Att följa stjärnor är väldigt beroende av vädret och ofta ganska svårt.
Man har därför utvecklat olika radiobaserade system men det mest använda idag som också är mest avancerat är GPS, Global Positioning System, utvecklad av amerikanska försvaret.
Man sänder upp 24 stycken satelliter som kretsar kring jorden på ett sådant sätt att ett par stycken är över horisonten varje ögonblick.
Man kan uppnå en precision ner till enstaka meter och i de mest avancerade formerna även centimeter.
Hur fungerar då GPS? Man använder sig av en metod som kallas triangulering.
Om man vet hur långt borta man är från olika saker, till exempel satelliterna, och vet exakt var dessa satelliter är så kan man räkna ut exakt vad man själv är.
Om man till exempel vet att man är 5000 kilometer bort från en viss satellit så måste man alltså befinna sig någonstans på ytan vid klot som omges med satelliten som mittpunkt.
Om man har ett annat avståndsmått, låt oss säga att man är 4000 kilometer från en annan satellit, då vet man att man måste befinna sig på ytan utav ett annat klot, 4000 kilometer stort, runt den satelliten.
De här två kloten skär varandra i en stor cirkel och det är alltså där vi måste befinna oss.
Om man nu har ett tredje avståndsmått så skär detta klot i sin tur cirkeln i två punkter, så vi måste befinna oss vid någon av dessa punkter.
Oftast är det ganska lätt att räkna ut vilken av dem som är fallet eftersom den ena ligger kanske inuti jorden eller ute i rymden.
Men för enkelhetens skull och för att också korrigera från störningar och sånt brukar man mäta mot fyra eller fler satelliter och kan därigen få en mycket exakt mått på vad man är.
Problemet är naturligtvis att avgöra avståndet till satelliter.
Lösningen är att satelliten sänder ut signaler som rör sig med ljusets hastighet.
Vet man bara hur lång tid det tog för signalerna att komma till sin mottagare kan man räkna ut hur långt exakt det är till satelliten.
Det är ganska hög precision som krävs här.
Det tar bara 0,06 sekunder för en signal att från en satellit ovanför en nå ner till marken.
Man utnyttjar det här genom atomur ombord på satelliterna som drar sig oerhört lite.
Signalen är kodad på ett slugigt sätt vilket gör det möjligt att dels stå emot störningar och dessutom undvika att man blandar ihop det från andra signaler från andra satelliter eller radiokällor.
Man jämför helt enkelt den unika signalen som satelliten sänder med en kopia som genereras inuti mottagaren.
På det här sättet kan man mycket exakt uppskatta vad man är.
Men man kan också felkorrigera på andra sätt.
Till exempel utnyttja stationen ner på marken så man vet exakt var någonstans de ligger som sänder ut signaler om exakt hur mycket satelliten ligger före och efter.
Denna metod som kallas differential GPS kan minska felen ännu mycket mer.
Som sagt var det, GPS-systemet blir mer och mer använd för både stora och små tillämpning.
Den kan tala om var vi är på jorden, var vi rör oss och när vi är.
Den dyker upp i mer och mer platser. Man kan lugnt säga att den är global.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Konstgjorda ögon

Porslinögon i all ära, men de ger dig inte synen tillbaka, tyvärr. Idag börjar man få fram metoder som i framtiden skulle kunna ge en del blinda synen tillbaka. Hur långt har vi egentligen kommit?

Transkription36 repliker · 3:26

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Konstgjorda ögon.
Att bli blind är ett ont som har följt mänskligheten sedan urminnestider.
Och vi har gjort vårt bästa för att bota det på olika sätt.
De tidigaste metoderna att ersätta skador i ögat som kunde börja bli mer användbar än ett porslinsöga.
Som bara något som estetiskt döljer att ett öga saknas.
Är konstgjorda hornhinnor och linser.
Genom att byta ut ögats lins eller hornhinna när den till exempel grumlats eller blir skadad.
Kan man återställa synen.
Men det här fungerar bara om näthinnen, den del av ögats baksida där ljus omvandlas till nervsignaler, är oskadad.
Om en sjukdom drabbar den så blir man blind och då hjälper inte att byta ut linsen.
Tiotals miljoner människor drabbas av sådana näthinnensjukdomar.
Som till exempel retinitis pigmentosa som gör att tapparna och stavarna, de celler som omvandlar ljus till nervsignaler, att de dör av.
En intressant möjlighet att skapa konstgjorda ögon där man reparerar ögat genom att plantera in chip på näthinnan.
Lösningen är att chipet tar emot signaler och stimulerar gangligceller, de celler som skickar signaler till hjärnan.
Genom att antingen ha en extern kamera som tar och bearbetar en bild och sänder in den som infraröda signaler till chipet,
eller ha små fotoreceptorer på chipet som tar och sen omvandlar dem till nervsignaler, så kan man skapa en bild.
Utvecklingen på området går fram ganska snabbt.
Vid Harvard har forskare tagit och testat att ta upp signaler från 177 nervceller på en kats näthinnan och kunnat rekonstruera en suddig bild.
Den 19 februari 2002 planterade Mark Humayun och hans kollegor in en litet enkelt experimentchip med 16 elektroder på en människa.
Sådana här system har fortfarande problem.
Antingen ligger de ovanpå näthinnan och måste då få signaler utifrån från glasögon med datorer i sig,
eller så ligger de under och har egna fotoceller, men då är precisionen ganska dålig.
En annan metod som man experimenterar mycket med är att istället för att gå genom ögat, som mycket väl kan vara helt skadat,
gå in direkt i hjärnan syncentrum och sända signaler.
Man kan antingen plantera in elektroder lite djupare in i hjärnan eller lägga elektroder på ytan.
Under de senaste 20 åren har till exempel Dobellinstitutet utvecklat proteser som kan göra just detta.
Man har en kamera som sänder signalerna via en bärbar dator in till elektroder.
För närvarande är det inte speciellt många elektroder.
I den mest framgångsrika patienten så finns det 64 elektroder, vilket motsvarar att man ser 64 bildpunkter i hela synfältet.
Det är inte mycket, men den tidigare blinda patienten har nu så pass mycket ledsyn att han kan hitta föremål på ett bord.
Och röra sig runt på en parkeringsplats.
Så vi har väldigt långt kvar innan vi får någonting som ens börjar efterlikna det fantastiska seende vi har.
Men det är ju å andra sidan en rätt stor skillnad mellan att vara absolut blind och åtminstone att ha någorlunda ledsyn.
Det tog 20 år från utvecklingen av det första hörselimplantatet till att de blev godkända och blev en klinisk metod.
Men vi kan misstänka att forskningen om elektroniska chip går snabbt framåt.
Och förhoppningsvis har vi de konstgjorda ögonen inom en decennium eller två.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Marie Curie

Marie Curie var en pionjärerna som experimenterade med radioaktiv strålning tillsammans med sin make Pierre Curie.

Transkription27 repliker · 3:21

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Marie Curie föddes 1867 i Warszawa i Polen.
Hon ville bli lärare som sina föräldrar och kom därför att söka sig till Paris och närmare bestämt till Sorbonne universitetet.
Kvinnor var nämligen inte behöriga till högre utbildning i Polen på den tiden.
Väl i Paris så arbetade hon först en tid som guvernant för att betala sin systers utbildning till doktor.
Hennes syster, när hon medan hade tagit examen, betalade i sin tur Marie Curies utbildning.
Hon hade egentligen tänkt att återvända till Polen och där verka som lärare.
Så kom det med liten inte att bli eftersom hon träffade på den briljante unge forskaren som var något äldre än henne, Pierre Curie.
En yrkesmässig relation växte till en privat och de båda gifte sig 1895.
Deras samarbete kom väldigt mycket att centreras kring strålning.
Strålningen hade varit ett fenomen som hade upptäckts av Henri Becquerel.
Han byggde i sin tur vidare på upptäckter av Hertz och Röntgen.
Det hela togs uttryck i fosforiserande material som till exempel uransalter, uranhaltiga salter, barium och thorium.
Flera av dessa grundämnden kom till och med att upptäckas av makarna Curie när de gjorde sina experiment.
Dessa experimenter hade inte stor uppmärksamhet och det kunde tänkas att det skulle vara ett medel för behandling av cancer.
En väldigt djup ironi som vi senare ska se.
Deras experimenter fick som sagt stor uppmärksamhet och 1903 så emot tog D2 tillsammans med Henri Becquerel Nobelpriset i fysik för upptäckningar rörande strålning och radioaktivitet i största allmänhet.
Hennes make kommer med lite tid att gå bort i en olycka.
Efter detta fortsatte Marie sin arbete och kom att tilldela sig till andra Nobelpris.
Den enda kvinna i världshistorien som fått två Nobelpris 1911, denna gång i kemi.
Det var väldigt mycket diskussion kring det och hon verkligen hade rätt till det.
Men hennes upptäckter var sannoliken häpnadsväckande.
Dessvärre så har sagan ett delvis tragiskt slut.
Hennes experiment, hon och hennes make drabbades ju av dålig hälsa och främst cancerartade sjukdomar på grund av sitt hanterande av väldigt radioaktivt material.
Till exempel så är deras anteckningsböcker som bevaras av Nationalbiblioteket i Paris
saker som fortfarande är höggradigt radioaktiva och man måste skriva på en ansvarsfri skrivning för att ens få titta på dem.
Men en glädje i sorgen var att ett år efter hennes död så emo tog hennes dotter Nobelpris i kemi.
Sådana mål, sådana dotter.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hjärnan och de 10 procenten

- "Du vet väl att du bara använder hjärnan till 10 procent?". Betyder det att 90 procent är dödvikt eller att jag använder hjärnans alla delar men väldigt lite per del? Historien om de "10 procenten" är gammal, men fortfarande väldigt fel.

Transkription39 repliker · 3:09

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Myten om de tio procenten.
Det finns en mycket populär myt som säger att vi använder bara tio procent av vår hjärna.
Och den här används ganska ofta som en justifiering för att tro på mentala krafter
eller en uppmuntran tillrop på ett självhjälpsseminar
eller som en förklaring till varför Einstein var så begåvad.
Det är lite oklart hur den här tanken uppkom, men har varit med oss sedan början av 1900-talet.
William James skrev
I ser en bok The Energies of Men 1908, vilket kan ha varit en tidig form av idén.
I Dale Carnegie's klassiska How to Win Friends and Influence People från 1936
hävdar han att vi använder enbart 15 procent av våra hjärnor.
Och sedan dess har den här faktoiden, något som ser ut av vad fakta men egentligen inte är,
varit i stadigt omlopp, ofta med vetenskapliga procentsatser som 11 procent.
Till och med Albert Einstein själv refererar ibland till faktoiden.
En trolig källa är ett missförstånd av resultaten från djurförsök där olika delar av hjärnan har tagits bort.
Den franska fysiologen Pierre Florence utvecklade metoder för sådana försök under 1820-talet
för att testa frenologernas påstånd att olika delar av hjärnan motsvarar olika funktioner.
Han fannade delar som verkar sakna uppenbar funktion eller där funktionsbortfallen efterhand gick över.
Dessa studier kan mycket väl ha missuppfattats som stöd för tanken att vissa delar av hjärnan var lediga och kan ta sig anspråk på allvar.
En annan tänkbar källa till den här faktoiden är Carl Lashleys studier på 1920-talet.
I ett berömt misslyckat projekt försökte Lashley identifiera var minnen lagrades i hjärnan.
Han tog bort delar av hjärnbarken på råttor och studerade hur det påverkade deras inlärningsförmåga.
Till mångans förvåning verkade det inte finnas någon klar del av hjärnbarken som hanterar inlärning
och även råttor som förlorat stora delar av sin hjärna kunde lära sig enkla uppgifter.
Slutsatsen var att minnen lagrades i hela hjärnbarken och ju mer hjärnbark som togs bort desto sämre klarade råttorna uppgiften.
Kort sagt, hela hjärnan används.
Hjärnan består av nätverk av neuroner där varje neuron deltar i flera nätverk men också bara en i mängden inom varje nätverk.
Det här gör att dess roll till viss del kan tas över av andra neuroner om den skulle försvinna.
Och även om många neuroner faller ifrån så fungerar nätverket sämre, men de fungerar.
Men alla neuroner är aktiva och används.
Vi har kort sagt en massa extra kapacitet i vår hjärna.
Neuroner och synapser som inte får några signaler förtvinar och försvinner.
Så om vi hade neuroner som inte användes till någonting så skulle de också försvinna till hemligen omgående.
Vilket faktiskt sker under olika faser av hjärnans utveckling.
Under fosterutvecklingen och spädbarnsvård bildas det fler neuroner än vi senare använder.
Och det genomgår en fantastisk selektions- och självorganisationsprocess.
Där gradvis en fungerande hjärna mejslas fram genom att de oanvända och mindre praktiska neuroner försvinner.
Och de kopplingar som visar sig användbara i dagliga livet förstärks.
Kvar blir en hjärna som vi har använt till 100% men som kan tränas upp naturligtvis till en enorm begåvning.
All vår redundans är ju det som är vår styrka.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Namngivning inom astronomin

Det gamla sättet att ge stjärnor och planeter namn var att ge dem namn efter gudar och gudinnor eller dylikt. Tillsist vart alltsammans en stor röra av olika nam, och man var då tvungen att försöka få ordning på systemet.

Transkription34 repliker · 3:09

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Namngivning i astronomi.
Namnen på många av planeterna har getts sedan urminnestider.
De har döpts efter olika gudar.
Detsamma gäller många av stjärnornas namn.
De har döpts av gamla astronomer eller i olika sagor.
Men i modern tid sköts namngivning av internationella astronomiska unionen, IAU.
Det började 1919.
Man hade börjat inse att det var en väldig ored över alla de olika namn olika astronomer gav olika delar av månen.
Så man sammanträdde i Bryssel och sammankallade en kommitté för att reda ut i nomenklaturen.
Det här ledde efterhand till att ett par amatörastronomer och professionella astronomer, där ibland Adela Blanc, sammanställde 1935 en officiell lista över kratrar på månen.
1958 genomförde man en liknande genomgång av mars som baserades på en nomenklatur som den italienska astronomin Ciapparelli hade hittat på på 1800-talet.
Och i och med rymdfartens spridning så började man uppdatera kartorna oftare och oftare.
När rymdsonden Mariner nådde fram till mars 1975 så började man ändra om i hela geografin för att man hade mycket noggrannare bilder.
Man tillsatte en permanent arbetsgrupp för att reda ut nomenklaturen.
Nomenklatur är viktigt för att hålla rätt på vad olika stjärnor och planeter är.
Och i många fall så valde man de mer praktiska lösningar framför de poetiska.
Det kan verka tråkigt att ge nya stjärnor namn som bara är sifferkombinationer medan andra stjärnor får vackra namn som Antares och Betelsöse.
Men det är naturligtvis mest praktiskt eftersom det finns hundratals miljoner stjärnor i Vintergatan.
Och det bara skulle bli förvirrande om alla skulle få egna namn.
Ofta brukar de få sifferkoder, ibland efter den katalog de kommer ifrån, eller eventuellt från den som stammanställde katalogen.
Vilket gör att det finns många vita dvärgar som heter ROS och sedan ett nummer, eftersom det fanns med astronomen ROS-katalog.
När det gäller planetsystemet har man det systemet att en upptäckare som märker av en ny liten asteroid eller komet,
eller hittar en ny sak på någon av planeterna i ett foto, anmäler detta till Internationella Astronomiska Unionen.
Där får han också ge ett förslag på ett lämpligt namn.
Arbetsgruppen överväger namnet om de tycker det är lämpligt, så tar de senare, var tredje år, ett beslut på en uppsättning namn.
Man har infört olika system för det här.
Ofta behöver man namnge någonting dels för att tala om vad det är.
Till exempel om det är ett kaos, ett område av sönderbruten berg, en krater eller en stort slättland.
Man använder här latinska namn från de olika geografiska måtten för att skilja dem lite grann från jorden.
En mesa på jorden är någonting helt annat än en mensa på Mars.
En mensa på Mars kan vara oerhört mycket större.
Sedan har man gett de olika planeterna teman.
På Mercurius namnges kratra efter konstnärer, musiker, målare och författare.
Medan slättlanden får namn av Mercurius på olika språk.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Mars månar

Phobos och Deimos - fruktan och skräck. Märkliga namn på Mars månar, kan man kanske tycka. Dessa två satelliter som kretsar kring Mars är faktiskt intressanta.

Transkription26 repliker · 3:14

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Mars månar. Galileo upptäckte 1610 att Jupiter hade fyra månar och det var de första månarna man hittade på en annan planet i solsystemet.
Det dröjde ända fram till 1877 innan SF Hall upptäckte att det fanns ytterligare månar, nämligen runt planeten Mars.
Han studerade Mars ifrån US Naval Observatory under en opposition då Mars var som närmast jorden och fann att det fanns två stycken små månar.
Anledningen att det dröjde så pass länge innan man upptäckte dem var att Phobos och Deimos som han döpte dem var mycket små och mycket nära planeten.
Namnet kommer från de två hästar eller eventuellt söner som krigsguden Ares hade enligt grekisk mytoliv. Phobos betyder fruktan och Deimos skräck.
Vår egen måne har en diameter på 3474 kilometer, medan Phobos som är lite potatisformad är 26x22 kilometer och Deimos 15x12 kilometer, vilket inte är alls för olikt en ganska stor skärgårdsjö.
Vår måne kretsar 300 000 kilometer ifrån jorden, medan Phobos kretsar bara 9000 kilometer från Mars och Deimos 23 000 kilometer ut.
Det här innebär att de är mycket nära planeten och ganska svåra att observera.
Ändå förutsas de innan.
Jonathan Swift i Gullvers Resor nämner i satiren Laputa att Mars, enligt hans påhittade laputianer, hade två månar.
Förmodligen kom han på detta genom samma resonemang som Voltaire gjorde.
Eftersom Merkurius inte har några månar, Venus inte har några månar, Jorden har en måne och Jupiter har fyra månar och Saturnus verkade ha många, så borde Mars kanske ha två månar.
Och det var en gissning som visade sig stämma.
Phobos är en ganska märklig värld.
Den är inte speciellt stor, men från Mars yta skulle den ändå genom att den kretsar så nära se ut att vara en tredje så stor som månen.
Den har bara ungefär 2% av månens ljusstyrka, eftersom den är så pass liten och så pass mörk.
Men den rör sig också mycket snabbt. Den varvar planeten på 7 timmar och 40 minuter, vilket gör att den stiger upp tre gånger om dagen.
Samtidigt blir det också en märklig effekt eftersom den ligger så nära.
Den ser ut att gå upp i väster och gå ner i öster istället för som Deimos, som rör sig åt samma håll vi är vana åt.
Phobos är överhuvudtaget en ganska trasig värld.
Den har en mycket stor krater som heter Stickney, döpt efter upptäckarens fru, och den verkar drabbas av kraftiga meteornedslag.
Det finns mystiska ränder som är många mil långa, och den verkar sakta ner mer och mer.
Genom att den kretsar så pass nära Mars så dras den sakta ner mot planeten, och om 50 miljoner år kommer den antingen krascha ner på ytan eller ge Mars en ring.
Deimos är mycket jämnare och ligger längre ut.
Förmodligen är det här asteroider som har fångats in utav Mars gravitation, men man är faktiskt mycket osäker på hur det har gått till.
Det är märkliga små världar, lätt förbesedda, men också intressanta på sitt eget sätt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Vanilj

Äkta vanlij är dyrt och svårt att framställa, så oftast gör man vanilj av pappersmassa istället.

Transkription29 repliker · 3:16

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vanilj. Vanilj är en av de mest populära smaksättarna vi känner idag.
Den kommer ursprungligen från den frukt som orkidén vanilja planifolia producerar.
Det är en orkidé från Centralamerikas jungler, ursprungligen odlad av attstekindianerna, men som sedan har spridits världen över.
Och idag odlas både i Amerika och Indisk Oceans västra delar som Madagaskar.
Orkidén, dess blomma öppnar sig faktiskt bara en dag om året, vilket gör att dess naturliga pollinator melpomineabiet måste jobba rätt hårt.
Eftersom man vill få lite mer prestanda i vaniljeodlingar så har man istället människor med penslar som pollinerar dem.
Sedan så börjar en bönkapsel bildas. Det tar en sex veckor att nå full storlek, men den måste mogna åtta till nio månader.
De här frökapslarna är gröna och utan smak, så att man måste mogna dem konstgjort för att få nytta av det.
Man plockar ner kapseln, kokar den i 20 sekunder, vilket förstör en del av cellväggarna, vilket gör att olika enzymer kommer loss och börjar sätta igång kemiska processer.
Sedan lägger man den under filtar i solvärme och man låter den så att säga svettas.
Och detta pågår i tre till sex månader.
De bästa sorterna, deras frökapslar som skrynklar ihop och blir svarta, täcks utav små kristaller av vanilin.
Vanilin är den starkaste smakgivaren i vaniljen.
Och det är en kemikalie som också bildas normalt även i våra livsprocesser, fast det är astronomiskt små mängder.
Den kan framställas syntetiskt från lignin, som är ett ämne som förekommer i trä.
Det visar sig faktiskt att det lignin man får som restprodukter vid pappersmassatillverkning kan användas för att göra konstgjorda smakämnen.
Problemet är förstås att rent vanilin smakar visserligen vanilj, men har inte med de andra smak- och luktgivarna som finns i äkta vanilj, vilket gör att den är något tråkigare.
Normalt används vaniljpulver, som är då fröna ifrån de här bönorna och malda bönskidor.
Man kan också extrahera smakämnena genom att man krossar det här och har en alkohollösning som sedan får åldras.
Då får man också med de mera flyktiga delarna.
De mer koncentrerade alkohollösningar kallas essenser, där bara en eller två droppar behövs för att ge smak åt ett helt bak.
Ett intressant problem dock är att när man lagar mat och värmer den så försvinner de flyktigaste ämnena lätt.
Och kvar blir bara de lite tyngre molekylerna.
Det här gör att om man ska laga ett bakverk så kan man tillsätta vaniljsocker, som är socker och rent vanilin, tidigt.
Men däremot om man ska tillsätta essensen så ska man göra det efter att ha svalnat för att behålla de lite mer subtila smakämnena.
Rent allmänt är det också så att i vår kultur, eftersom vi så mycket förknippar vanilj med söta efterrätter, så ger det också intrycket av en söt smak.
Men det visar sig att det här är rent kulturellt betingat.
Och i andra kulturer där vanilj inte används lika mycket i efterrätter så uppfattas det som en mycket mer neutral smak.
Kort sagt, vanilj ger både en intressant idé om hur man kan använda kemi för att förstå köket, men också att behovet av att förstå psykologi för att göra bra mat.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Saffran

Man brukar säga att det största skälet till att så få blir förgiftade av saffran, är att det är så dyrt. Men i små doser är saffran en smakförhöjare och ger en fin lyster till maten.

Transkription26 repliker · 2:56

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Safran. Safran är en av de mest använda kryddorna idag och också en av de dyraste.
Den kommer ursprungligen från Kreta men spreds redan för urminnestider vid över världen, framförallt över Mellanösternområdet där den fortfarande odlas mycket.
Den odlas för 5000 år sedan av Sumererna i Mesopotamien.
Namnet kommer från arabiska safran som betyder varagul och just färgen är det utmärkande för kryddan.
Den består av den torkade pistillerna från en krokus, krokus sativa linius, som handplockas och det krävs 150 000 pistiller för att få ihop ett kilo av kryddan.
Samtidigt är den också väldigt kraftfull färgämne och smakämne så det behövs inte användas speciellt mycket.
Färgen kommer ifrån ombildade karotenider.
Karoten är det välkända gula och orangea färgämnet man hittar i morötter och dess olika släktingar finns i många olika växter.
I safran bryts dessa delvis ner och bildar krosin och krosetin som är vattenlösliga gula pigment.
Det här gör dem lite ovanliga bland karoteniderna vilka oftast är fettlösliga.
Det är därför som safran ger sådana kraftiga färgeffekter och den används för färgen inte bara mat utan också kläder.
Smaken däremot beror på olika aromatiska oljor, till exempel safranal som är en terpen som är en mycket lättflyktigt ämne och ger aromen.
Det finns också bittra smakämnen som picorokroxin som ger den starka smaken när man äter mer ren safran.
Safran har använts flitigt i folkmedicin, framförallt genom att man har tänkt att det här är dyrbart och därmed måste det vara hälsobringande.
Men den har också intressanta medicinska effekter.
Safran innehåller många antioxidanter och den har visat sig ha effekter mot tumörer.
Både genom att man kan tillsätta safran när man odlar cancerceller i ett provrör och den hindrar deras delning och även hos råttor.
Det förefallet som vissa av ämnena i den blockerar de enzymer som hjälper celldelningen.
Det här har också en del problem för safran är giftigt i större doser.
Man har försökt använda det för att skapa aborter och 10 gram brukar vara en rimlig dos för det.
Problemet är att den dödliga dosen ligger omkring 10-20 gram och det har förekommit ett antal dödsoffer av det.
Safran ger kräkningar och blödningar i sådana doser.
Egentligen är det så att krokussläktet innehåller åtskillade rätt giftiga arter och en nära släkting, det är tidlösa, kolkinea av tumnaj,
som innehåller det mycket kraftiga giftet kolkinin som hindrar cellerna från att dela sig men också används i viss mån mot medicinemotgikt.
Så överhuvudtaget gränsen mellan medicin och krydda är ganska suddig.
Men safran används i stor mängd och lär fortsätta göra det under lång tid.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Doping bland hästar

När man spelar på hästar är mycket pengar som står på spel. Tricken som använts för att få hästarna att springa fortare är fula och en del av dem direkt djurplågeri. Heroin, att borra hål i hästens hals eller att ge motståndarens häst lugnande medel var vanliga tricks förr.

Transkription28 repliker · 3:02

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Doping bland hästarna.
Hästar har alltid varit viktiga för människor och det har funnits stora ekonomiska och militära skäl att försöka få ut det bästa av de hästar man har.
Och hästkapplöpningar har ofta omsatt stora pengar.
Därför har många sedan tidernas begynnelse varit mycket motiverade att försöka hitta sätt att få hästarna att fungera så bra som möjligt.
Eller att konkurrenternas hästar inte springer lika bra.
Redan i den grekiska myten så höll Diomedes på att stimulera sina stridshästar genom att ge dem människors kött att äta.
Detta är bara en saga, men romarna experimenterade med att dopa sina hästar med vad de kallade hydromel.
En blandning av socker och honung.
Det vi idag skulle säga är ett rent kolhydrattillskott, men på den tiden ansågs i viss mån vara doping.
Under medeltiden så experimenterade man att ge hästarna mer syre genom att sprätta upp näsborrarna på dem i hopp om att de därigenom skulle kunna andas lättare.
Detta hade inte speciellt stora effekter, men även idag förekommer det ibland att man gör ett hål i halsen för att låta hästarna kunna andas friare om de har täppningar i näsan.
Denna form av metod att öka deras prestanda är naturligtvis inte speciellt bra för hästen eftersom damm och sånt lätt ger dem bronkit.
Under medeltiden experimenterade man också med andra medel att stimulera, men det var på 30-talet när kapplöpningarna började bli stora i Amerika som kemin på allvar tog sitt intåg i stallet.
På 30-talet var nästan de flesta kapplöpningshästar påverkade kemiskt och ofta av tämligen radikala blandningar.
Så kallade speedballs innehöll både heroin, stryknin, nitroglycerin, digitalis och kolanötter.
Man gav en halv speedball 50 minuter innan matchen och resten 30 minuter innan.
Effekten var naturligtvis ofta att hästarna blev överstimulerade och oregeliga.
Överhuvudtaget är problemet att stimulerande medel ofta gör hästarna svåra att styra, så att koffein är förmodligen det stärkaste som kan användas praktiskt.
Efter den här kemiska röran på 30-talet började många protestera och man började ställa upp laboratorer för att kontrollera dopingen.
Men man har experimenterat ändå med många andra prestandaförhöjare.
En metod är att ge hästen stora mängder bikarbonat.
Idén är att det ska göra blodet mer alkaliskt och därigenom binda upp mjölksyran när hästen springer.
Andra ger naturligtvis hästar anabola steroider men även former av vitaminer och olika örtextrakt.
På 60-talet däremot så experimenterar man med att sakta ner motståndares hästar genom att ge dem lugnande medel vilket naturligtvis kan vara väldigt lönsamt vid vadslagning.
Idag förekommer även homeopatisk doping.
Idén är att enligt homeopatisk medicin att saker blir starkare ju mer man spär ut dem.
Därigenom kan man spä ut doping med preparat i enormt mycket så att de blir ospårbara men borde ge bra effekt.
Det här är förmodligen den bästa formen av doping eftersom man garanterat inte har någon effekt och inte gör någon skada.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Genmodifiering mot Malaria

Vad är Malaria, sjukdomen som fortfarande kräver människoliv? Man har använt både antibiotika och DDT i kampen mot den. Nu kanske nästa steg är genmanipulerade insekter.

Transkription40 repliker · 3:21

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Gener mot malaria.
Malaria är en mycket allvarlig sjukdom som dödar 1-3 miljoner människor per år i tropiska regioner, framförallt i Afrika och Indien.
Orsaken är en liten parasit som sprider sig via en art myggor.
Parasiten kommer in i myggan genom att den suger blod från en smittad person eller djur.
Där tar den sig ner och fäster sig i myggans tarm.
Där den sedan migrerar iväg till salivkörtlarna.
Där den sprutas in i en ny värld när myggan biter.
Hos en människa tar den sig sedan till levern.
Där den sedan flyttar över till röda blodkroppar.
Där växer sig parasiterna stora och feta tills de till sist bräcker blodkroppen.
Detta leder till att man får ut hjärn i blodomloppet i smärtor, feber och allmän svaghet.
Traditionella metoder har problem.
Tidigare använder man DDT och andra insekticider med stor framgång mot malaria-myggan.
Men deras miljöproblem är ganska störande.
Dessutom har malaria-parasiten i sig börjat bli resistent mot många former av antibiotika.
Där visar det sig mycket svårt att utveckla ett bra vaccin.
Samtidigt finns det en del genetiska sätt att undfly malaria.
En av dem är cykelcellanemi.
Det är också en sjukdom som beror på en mutation av hemoglobinet.
Normalt sett flyter hemoglobinmolekylerna omkring in i cellerna i de röda blodkropparna.
Men har man en dubbel uppsättning i anlag för cykelcellanemi fäster hemoglobinet som legobitar i varandra och bildar långa staplar.
Vilket gör att de röda blodkropparna dras ut och blir skärformiga.
Detta gör de spröda och att de stoppar upp små blodkäll, spricker och leder till blodbrist, smärta och febertoppar.
Den här ärftliga sjukdomen visar sig leda till en viss motståndskraft mot malaria.
Den förekommer naturligt i områden där det har funnits mycket malaria under lång tid.
Samtidigt är det här ingen speciellt bra metod att vaccinera sig mot malaria.
Men en annan möjlighet vore att istället modifiera malaria-myggan.
Marcelo Jacobs Lorna vid Case Western Reserve University har utvecklat en gen för ett protein som kallas SM1.
SM1 binder sig till tarmväggen på samma sätt som malaria-parasiten gör.
Detta innebär att myggor som har fått genen för SM1 producerar själva det här proteinet som gör det omöjligt för malaria-parasiten att hitta ett ledigt ställe att binda sig.
Det visar sig att de är 80% mindre effektiva på att överföra malaria.
Så om man kunde sprida de här vilt så skulle malaria-parasiten få allvarliga problem.
En lösning skulle dock vara att använda radioaktivitet för att sterilisera andra myggor.
Det här är en metod man använder mot fruktflugor i Kalifornien.
Man steriliserar flugorna, och i det här fallet skulle vara malaria-myggorna, när de är ägg.
Sen flyger de iväg och parar sig.
Men eftersom de är sterila så kommer inte äggen att fungera.
Det här gör att man kan tillfälligt få ner populationen av vanliga flugor eller myggor
och kanske då plantera ut genmodifierade myggor som inte överför malaria.
Det är kanske inte den enda lösningen, men det är ett extra vapen i kampen mot malaria.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.