Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Gallsten

Gallan spelar en viktig roll i matsmältningen. Dock kan det uppstå gallstenar, vilket ställer till mycket problem. Vad beror detta egentligen på?

Transkription24 repliker · 3:19

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Gallsten. Gallsten är ett intressant fenomen som hänger ihop med de problem vi har med att smälta fet mat.
Normalt är det ju så att det som försiggår i vår kropp sker i en vattenlösning, medan de fettlösa ämnena måste hanteras lite speciellt.
Detsamma gäller också under matsmältningen.
När man äter framförallt fet mat så behöver man kunna lösa ut fettämnena så de lättare tas upp utav tarmen, och det är gallans uppgift.
Det är en blandning av vatten och så kallade gallsalter som är komplicerade ämnen som har ungefär samma egenskaper som våra diskmedel.
Det vill säga att de kan binda både mot fett och mot vatten och därigenom splittra upp fettdroppar på mindre droppar som kan tas upp.
Den innehåller också kolesterol, ett annat viktigt fettämne, bikarbonat för att neutralisera magsyra och även färgämnen som bilirubin som ger gallandes karaktäristiska gulgröna färg.
Levern tillverkar gallan som sedan rinner ner genom gallgången och normalt lagras upp i gallblåsan där den sedan hälls ut i tarmen när den väl behövs.
Det innebär att det innebär att i den här vätskan hårdnar till små hårda fragment. Inte riktiga stenar, men åtminstone något som kan blockera.
Det finns två sorter, kolesterolstenar och pigmentstenar. Kolesterolstenarna är de vanligaste och inträffar 80% av fallen. Det är gulgröna, ganska hårda konglomerat av kolesterol.
Glimentstenarna å andra sidan består mer av färgämnet bilirubin. Bilirubin är en nedbrytningsprodukt av blodets hemoglobin, det röda färgämnet, och har själv en ganska intensiv färg.
Den bryts senare ner i tarmen också och ger avföring i dess karaktäristiska färg.
Vad som händer när gallstenar börjar uppstå är att de först startar små och i många fall kan sköljas ut i tarmen och gör ingen skada alls.
Men de kan ackumuleras i gallblåsan och till sist blir de så pass stora att de blockerar utförsgången.
Då blir gallblåsan full med galla. Den kan inte tömmas ut. De lokala musklerna försöker dra ihop sig för att klämma ut det, men lyckas inte och man känner kramp och smärta.
Dessutom kan det uppstå problem genom att bilirubinet nu inte kan komma ut den vanliga vägen och den hamnar i blodet, vilket producerar gulsot.
Att huden och ögonvitorna blir gulfärgade av bilirubinet.
Problemet är naturligtvis då att matsmältningen störs och när gallan dessutom står stilla kan bakterier förökas i den.
I många fall orsakas också gallstenarnas bildning av att bakterier har slagit sig ner i gallgången och producerat ämnen som gör miljön trevligare för dem.
Men som olyckligtvis gör att gallsalterna inte kan lösas ut bra.
Ett bästa sättet att hantera det här är vanligtvis att operera, även om man nu också har börjat ge olika medicineringar som löser upp gallstenarna.
Det verkar som 20% av alla människor har gallstenar, men de flesta får inte några större problem.
Vissa folkgrupper har mer procentandel av gallstenar, till exempel vissa indianstammar där upp till 70% av kvinnorna har det.
Men i allmänhet är det här en vanlig folksjukdom som beror på problemet att hålla flytande saker flytande och fasta saker borta.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Glas

Visste du att glas faktiskt är en flytande vätska. Visserligen tar det väldigt många år innan glaset visar tecken på att rinna. Vad består egentligen glas av?

Transkription36 repliker · 3:06

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Glas. Glas utvecklades ursprungligen i Mesopotamen 2500 före Kristus.
Förmodligen var det ett resultat av de erfarenheter man fick från keramiktillverkning och metalltillverkning.
Förmodligen så märkte man i brännugna att när man hettade upp vissa former av sand kunde de smälta ihop och bli vackra, halvgenomskinliga eller helgenomskinliga föremål.
Och de första tillämpningarna var oftast pärlor och små, små skulpturer.
Efterhand började man utveckla större föremål, bruksföremål och kärl.
Huvudingränsen i glas är egentligen kvarts, kiseldioxid, vanlig sand.
Problemet är att om man hettar upp sand måste man hetta upp den väldigt mycket för att det ska smälta samman.
Däremot kan man sänka smältpunkten mycket genom att tillsätta alkali, som till exempel soda eller pottaska.
Problemet är att om man gör glas på det här sättet så blir det också lätt skört i kontakt med vatten.
Det dröjde dock ganska många år innan man kom på hur man kunde avvärja den effekten.
För man hittar ganska mycket dåligt glas i Mesopotamien.
Men efterhand kom man på tricket att tillsätta kalk.
Förmodligen insåg man det genom att man provade olika sorters sand och såg vilka sorter som producerade bästa glaset.
Färgat glas har förekommit redan från starten.
Men att göra avsiktlig färgning visade sig vara svårare.
I början använde man olika sorters sand och fick nöja sig med de färger som producerades.
Oftast är det så att glas färgas av antingen orenheter i ingredienserna,
eller att man tillsätter metalloxider, eller att man tillsätter större färgkorn.
Till exempel så är det att mycket sand innehåller järn.
Och järn tenderar att göra glas grönt.
Om det dessutom finns svavel i det kol man använder när man eldar,
så förenas de här och skapar mörkgrönt eller mörktbrunt glas.
Vilket man avsiktligt började utveckla framförallt i England på 1600-talet,
eftersom det skapade de typiska bruna flaskorna som skyddade innehållet i sig från att oxideras av solsken.
Genom att lösa in metaller kan man få andra färger.
Till exempel så ger guld en rubinfärgat djuprött glas, som man också började utveckla på 1600-talet.
Genom att tillsätta koppar kan man göra glaset ljusblått, kobolt djupblått,
mangan ger en ametistfärgad glas, tenn mer ojärnskynligt vitt och antimon gulfärg.
Man kan också manipulera på andra sätt.
Till exempel att lägga på material på ytan för att få glas som har en iridiserande effekt,
ungefär som olja på vatten.
Vanligtvis sprayar man då med tenn eller blyklorid och sedan så tar man och hettar upp glaset igen.
Det visar sig faktiskt att göra ett helt klart glas är mycket svårare.
Man har efterhand hittat metoderna om att tillsätta manganoxid, antimon och seriumoxid
för att binda upp hjärnet och göra det helt klart.
Men klart som glas gällde faktiskt inte förrän ganska nyligen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Luft

Luft är något som vi inte tänker på, men som är vår högsta prioritet att hela tiden ha tillgång till. Detta blir väldigt uppenbart i situationer där luften är en bristvara som tillexempel i rymdfarkoster eller i ubåtar. Hur kommer man runt luftbristen där?

Transkription36 repliker · 3:05

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vi tänker ofta inte på luften eftersom luften är någonting som alltid förekommer där.
Vi säger att någonting är billigt som luft.
Men till exempel vid rymdresor och färdig mubåtar så börjar man inse luftens värde
och svårigheterna att skapa en miljö där en människa kan andas.
Det måste finnas tillräckligt mycket syre där ute för att det ska kunna diffundera in genom lungväggarna
till våra kroppsceller som sedan kan använda det.
Om det inte finns tillräckligt mycket så börjar överföra den gå långsammare
och vi får inte det syre vi behöver för våra ämnesomsättningsprocesser.
Detta gör att vi inte längre fungerar och blir medvetslösa.
Vi skulle visserligen klara oss om det till exempel var högre lufttryck och mindre syre.
Men det måste öka i samma grad.
Om man fördubblar lufttrycket så måste man fördubbla också procenthalten syre.
Jorden har 20,95 procent syre i luften och vi behöver ungefär 0,84 kilo per dag.
Och utan syre klarar vi oss bara fyra minuter och det är om man har förberett sig.
Får man för lite syre så inträffar det till som kallas hypoxip.
Som utmärks av trötthet, huvudvärk, nattsseendet försvinner, man blir lite lättgefullt, man börjar få svårt att planera, minnet störs och efterhand förlorar man medvetandet.
Å andra sidan, för mycket syrar också riskabelt.
Då kan det till som kallas hyperoxi inträffa.
Vid långtids hyperoxi kan lunginflammation tillsöta.
Andra störningar av andningen som till exempel hosta och flämtning inträffar.
Hjärtsymptom, fingertoppar och tår tappar känslen, man blir illamående, nervös, man får synstörningar.
Och vid akut hyperoxi så blir man också medvetslös.
Problemen är att balansera mellan de här, framförallt när trycket ökar.
För om vi har vanlig luft och ökat trycket tillräckligt mycket så kommer vi inte att drabbas av hyperoxi.
Då behöver man mindre syre, vilket används vid vissa dykningar.
Problemet är att går man över fem atmosfärer så börjar vi också påverkas av till exempel kvävet som utgör 78% av den vanliga atmosfären.
Och man kan börja drabbas av så kallad kvävenarkos, vilket ungefär är som man har fått i sig alkohol.
Å andra sidan, vi får heller inte ha för lite luft.
Med tillräckligt mycket syre så kan man visserligen klara ganska låga tryck.
Men under en femtondels atmosfär så uppstår bubblor av gas i blodet.
Och dessutom i en ren syreatmosfär blir flammor väldigt lättantändiga.
Det här gör att det är ganska svårt att behålla en bra atmosfär.
Dessutom så måste vi hålla en temperatur som är någorlunda vettig, 18-22 grader för att vara nöjd.
Och en luftfuktighet mellan 25 och 78%.
Ju varmare desto torrare måste det vara.
Kort sagt, att arrangera en atmosfär som man kan andas i är betydligt svårare än att ta en promenad.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Nicolai Tesla

Nicolai Tesla hade en särdeles begåvning och hann under sina levnadsår ta fram många användbara uppfinningar. I bakgrunden slogs han dock mot en allt ökande sinnessjukdom som till sist tog överhanden.

Transkription29 repliker · 3:18

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Nikolaus Tesla föddes i Kroatien den 10 juli 1856. Han var serb.
Under uppväxttiden så fick han väldigt lite uppmärksamhet därför att den äldre brodern ansågs vara mer begåvad.
Dock dödades brodern under mystiska omständigheter och Nikolaus Tesla ägnade större del av livet att bevisa att han faktiskt var mer värd än sin döde storebror.
Han studerade vid Gras Pilotekniska institut och där upptäckte han bland annat fördelarna med växelspänning i förhållande till likspänning.
När hans fader dog så fick han inte pengar till att fortsätta studierna så han reste in till huvudstaden och sökte arbete vid telefonbolaget.
Det hade dock inte börjat med utbyggnaden ens, han kunde inte få något arbete där.
Han arbetade under en kort period innan han blev sjuk och var sjuk under flera månaders tid.
Under tiden han var sjuk så löste han problemet med växelspänningsmotorn.
Han fick höra att Thomas Edisons, den berömda uppfinnaren i USA, kunde anställa honom så han reste över till USA med sina sista pengar
och fick anställning vid Edisons elbolag.
Där gjorde han ett deal om att han skulle få 50 000 dollar om han kunde förbättra sin växelsströmsgenerator och sin växelsströmsmotor med 25% under en period av två månader.
Han förbättrade den med 50% men han räknade inte med att Edison var en väldigt självisk människa så Edison betalade honom aldrig pengarna.
I ett utfall av väldigt mycket ilska så lämnade han totalt bolaget och slog sig ut för sig själv.
Istället blev han anställd av Westinghouse, ett litet elbolag, ett av de få som inte hade blivit uppköpt av Edisons stora bolag.
Åt Westinghouse så började han utveckla sitt växelsströmssystem.
Bland annat så råkade han ut för det att hans elmotor som han hade skapat var baserad på 60 hertz.
Medan Westinghouse-system var baserad på 133 hertz.
Det funkade helt enkelt med hans tidigare motorer och han var tvungen att uppfinna något för att överföra frekvensen i strömmen.
För att göra det skapade han sin mest berömda uppfinning, en Tesla-coil.
De finns bland annat i alla former av tv-apparater och radio idag och är egentligen grunden för den moderna kommunikationen.
När han väl hade gjort den här uppfinningen så kunde han utnyttja det för att bygga ett stort kraftverk.
Ett av de första växelsströmskraftverken.
Det byggdes vid Niagara-fallen och gav el under en 50-årsperiod.
Efter att han hade fått pengarna för det här stora elkraftverket så fortsatte han att arbeta på olika radiosystem.
Efter ett tag så tog pengarna han hade fått slut och han var tvungen att hitta något nytt sätt att försörja sig.
Han blev fattig framåt början av 1900-talet så var han i princip helt ensam från att ha varit i de allra högsta kretsarna.
Han hade kraftiga mentala problem.
Han påstod att han skulle skapa en dödsstråle som skulle kunna döda folk på 30 mils håll.
Han avled den 15 juni 1943 i princip okänd.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Radioaktiv strålning

En av de första praktiska användningsområdena för radioaktivstrålning var "x-strålarna", som är kända här i Sverige som röntgenstrålning. Men det var bara början...

Transkription15 repliker · 2:13

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Radioaktiv strålning. Det har varit en förhållandevis lång väg till vår upptäckte av radioaktiv strålning.
Från Hertz första konstaterande om så kallade radiovågor.
Han själv fick aldrig se någon form av praktisk tillämpning av dessa rön, eftersom det inte var för en först något år efter hans död som den unga entusiasten Guillermo Marconi lyckades skicka en radiosignal 1,5 km.
Några år senare hade alltså uppfinningen perfekterats så till en grad att radiosignaler kunde skickas över Atlanten.
En vidare utveckling av detta var röntgen med sina X-strålar, så kallade röntgenstrålar här i Sverige.
Dessa hade direkt användbara tillhämtningar i bland annat medicin och även andra fält.
Men vad gäller den radioaktiva strålningen så kom den i och med Becquerelts upptäckter.
Han hade ärvt en samling med uranhaltiga salter av sin far och dessa tog han sig för att studera och kom på att de var fosfoliserande, självlysande i mörker.
Detta kom då på att hans biljanta slutledning i viss mån hjälpt av makarna QI var att det här hänförde sig till någon form av atomät sönderfall hos ämnet.
Ett av de intressanta experimenten var ett som faktiskt lyckades via misstag.
Becquerelts upptäckter gjorde honom väldigt känd.
Först så sågs det inte som mycket mer än en parentes, men i och med makarna QI upptäckte främst, men även kanadensaren Rutherfords,
så kom han att tilldelas Nobelpriset 1903 i fysik.
De prospektiva tillämpningarna i medicin var väldigt spännande.
Och fältet kom att se en snabb utveckling under näst förföljande år.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

GPS - Global Positioning System

GPS är en uppfinning som med en stor noggrannhet kan visa var du är. Militären, sjöfolk och orienterare använder ofta tekniken som baseras på ett nätverk av satelliter.

Transkription29 repliker · 3:24

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Global Positioning System. Det är viktigt att veta var man är och vart man åker och människorna har försökt göra det under lång tid.
Problemet är naturligtvis att följa landmärken bara fungerar i landmärkenas omgivning och till havs är det opraktiskt.
Att följa stjärnor är väldigt beroende av vädret och ofta ganska svårt.
Man har därför utvecklat olika radiobaserade system men det mest använda idag som också är mest avancerat är GPS, Global Positioning System, utvecklad av amerikanska försvaret.
Man sänder upp 24 stycken satelliter som kretsar kring jorden på ett sådant sätt att ett par stycken är över horisonten varje ögonblick.
Man kan uppnå en precision ner till enstaka meter och i de mest avancerade formerna även centimeter.
Hur fungerar då GPS? Man använder sig av en metod som kallas triangulering.
Om man vet hur långt borta man är från olika saker, till exempel satelliterna, och vet exakt var dessa satelliter är så kan man räkna ut exakt vad man själv är.
Om man till exempel vet att man är 5000 kilometer bort från en viss satellit så måste man alltså befinna sig någonstans på ytan vid klot som omges med satelliten som mittpunkt.
Om man har ett annat avståndsmått, låt oss säga att man är 4000 kilometer från en annan satellit, då vet man att man måste befinna sig på ytan utav ett annat klot, 4000 kilometer stort, runt den satelliten.
De här två kloten skär varandra i en stor cirkel och det är alltså där vi måste befinna oss.
Om man nu har ett tredje avståndsmått så skär detta klot i sin tur cirkeln i två punkter, så vi måste befinna oss vid någon av dessa punkter.
Oftast är det ganska lätt att räkna ut vilken av dem som är fallet eftersom den ena ligger kanske inuti jorden eller ute i rymden.
Men för enkelhetens skull och för att också korrigera från störningar och sånt brukar man mäta mot fyra eller fler satelliter och kan därigen få en mycket exakt mått på vad man är.
Problemet är naturligtvis att avgöra avståndet till satelliter.
Lösningen är att satelliten sänder ut signaler som rör sig med ljusets hastighet.
Vet man bara hur lång tid det tog för signalerna att komma till sin mottagare kan man räkna ut hur långt exakt det är till satelliten.
Det är ganska hög precision som krävs här.
Det tar bara 0,06 sekunder för en signal att från en satellit ovanför en nå ner till marken.
Man utnyttjar det här genom atomur ombord på satelliterna som drar sig oerhört lite.
Signalen är kodad på ett slugigt sätt vilket gör det möjligt att dels stå emot störningar och dessutom undvika att man blandar ihop det från andra signaler från andra satelliter eller radiokällor.
Man jämför helt enkelt den unika signalen som satelliten sänder med en kopia som genereras inuti mottagaren.
På det här sättet kan man mycket exakt uppskatta vad man är.
Men man kan också felkorrigera på andra sätt.
Till exempel utnyttja stationen ner på marken så man vet exakt var någonstans de ligger som sänder ut signaler om exakt hur mycket satelliten ligger före och efter.
Denna metod som kallas differential GPS kan minska felen ännu mycket mer.
Som sagt var det, GPS-systemet blir mer och mer använd för både stora och små tillämpning.
Den kan tala om var vi är på jorden, var vi rör oss och när vi är.
Den dyker upp i mer och mer platser. Man kan lugnt säga att den är global.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Konstgjorda ögon

Porslinögon i all ära, men de ger dig inte synen tillbaka, tyvärr. Idag börjar man få fram metoder som i framtiden skulle kunna ge en del blinda synen tillbaka. Hur långt har vi egentligen kommit?

Transkription36 repliker · 3:26

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Konstgjorda ögon.
Att bli blind är ett ont som har följt mänskligheten sedan urminnestider.
Och vi har gjort vårt bästa för att bota det på olika sätt.
De tidigaste metoderna att ersätta skador i ögat som kunde börja bli mer användbar än ett porslinsöga.
Som bara något som estetiskt döljer att ett öga saknas.
Är konstgjorda hornhinnor och linser.
Genom att byta ut ögats lins eller hornhinna när den till exempel grumlats eller blir skadad.
Kan man återställa synen.
Men det här fungerar bara om näthinnen, den del av ögats baksida där ljus omvandlas till nervsignaler, är oskadad.
Om en sjukdom drabbar den så blir man blind och då hjälper inte att byta ut linsen.
Tiotals miljoner människor drabbas av sådana näthinnensjukdomar.
Som till exempel retinitis pigmentosa som gör att tapparna och stavarna, de celler som omvandlar ljus till nervsignaler, att de dör av.
En intressant möjlighet att skapa konstgjorda ögon där man reparerar ögat genom att plantera in chip på näthinnan.
Lösningen är att chipet tar emot signaler och stimulerar gangligceller, de celler som skickar signaler till hjärnan.
Genom att antingen ha en extern kamera som tar och bearbetar en bild och sänder in den som infraröda signaler till chipet,
eller ha små fotoreceptorer på chipet som tar och sen omvandlar dem till nervsignaler, så kan man skapa en bild.
Utvecklingen på området går fram ganska snabbt.
Vid Harvard har forskare tagit och testat att ta upp signaler från 177 nervceller på en kats näthinnan och kunnat rekonstruera en suddig bild.
Den 19 februari 2002 planterade Mark Humayun och hans kollegor in en litet enkelt experimentchip med 16 elektroder på en människa.
Sådana här system har fortfarande problem.
Antingen ligger de ovanpå näthinnan och måste då få signaler utifrån från glasögon med datorer i sig,
eller så ligger de under och har egna fotoceller, men då är precisionen ganska dålig.
En annan metod som man experimenterar mycket med är att istället för att gå genom ögat, som mycket väl kan vara helt skadat,
gå in direkt i hjärnan syncentrum och sända signaler.
Man kan antingen plantera in elektroder lite djupare in i hjärnan eller lägga elektroder på ytan.
Under de senaste 20 åren har till exempel Dobellinstitutet utvecklat proteser som kan göra just detta.
Man har en kamera som sänder signalerna via en bärbar dator in till elektroder.
För närvarande är det inte speciellt många elektroder.
I den mest framgångsrika patienten så finns det 64 elektroder, vilket motsvarar att man ser 64 bildpunkter i hela synfältet.
Det är inte mycket, men den tidigare blinda patienten har nu så pass mycket ledsyn att han kan hitta föremål på ett bord.
Och röra sig runt på en parkeringsplats.
Så vi har väldigt långt kvar innan vi får någonting som ens börjar efterlikna det fantastiska seende vi har.
Men det är ju å andra sidan en rätt stor skillnad mellan att vara absolut blind och åtminstone att ha någorlunda ledsyn.
Det tog 20 år från utvecklingen av det första hörselimplantatet till att de blev godkända och blev en klinisk metod.
Men vi kan misstänka att forskningen om elektroniska chip går snabbt framåt.
Och förhoppningsvis har vi de konstgjorda ögonen inom en decennium eller två.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Marie Curie

Marie Curie var en pionjärerna som experimenterade med radioaktiv strålning tillsammans med sin make Pierre Curie.

Transkription27 repliker · 3:21

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Marie Curie föddes 1867 i Warszawa i Polen.
Hon ville bli lärare som sina föräldrar och kom därför att söka sig till Paris och närmare bestämt till Sorbonne universitetet.
Kvinnor var nämligen inte behöriga till högre utbildning i Polen på den tiden.
Väl i Paris så arbetade hon först en tid som guvernant för att betala sin systers utbildning till doktor.
Hennes syster, när hon medan hade tagit examen, betalade i sin tur Marie Curies utbildning.
Hon hade egentligen tänkt att återvända till Polen och där verka som lärare.
Så kom det med liten inte att bli eftersom hon träffade på den briljante unge forskaren som var något äldre än henne, Pierre Curie.
En yrkesmässig relation växte till en privat och de båda gifte sig 1895.
Deras samarbete kom väldigt mycket att centreras kring strålning.
Strålningen hade varit ett fenomen som hade upptäckts av Henri Becquerel.
Han byggde i sin tur vidare på upptäckter av Hertz och Röntgen.
Det hela togs uttryck i fosforiserande material som till exempel uransalter, uranhaltiga salter, barium och thorium.
Flera av dessa grundämnden kom till och med att upptäckas av makarna Curie när de gjorde sina experiment.
Dessa experimenter hade inte stor uppmärksamhet och det kunde tänkas att det skulle vara ett medel för behandling av cancer.
En väldigt djup ironi som vi senare ska se.
Deras experimenter fick som sagt stor uppmärksamhet och 1903 så emot tog D2 tillsammans med Henri Becquerel Nobelpriset i fysik för upptäckningar rörande strålning och radioaktivitet i största allmänhet.
Hennes make kommer med lite tid att gå bort i en olycka.
Efter detta fortsatte Marie sin arbete och kom att tilldela sig till andra Nobelpris.
Den enda kvinna i världshistorien som fått två Nobelpris 1911, denna gång i kemi.
Det var väldigt mycket diskussion kring det och hon verkligen hade rätt till det.
Men hennes upptäckter var sannoliken häpnadsväckande.
Dessvärre så har sagan ett delvis tragiskt slut.
Hennes experiment, hon och hennes make drabbades ju av dålig hälsa och främst cancerartade sjukdomar på grund av sitt hanterande av väldigt radioaktivt material.
Till exempel så är deras anteckningsböcker som bevaras av Nationalbiblioteket i Paris
saker som fortfarande är höggradigt radioaktiva och man måste skriva på en ansvarsfri skrivning för att ens få titta på dem.
Men en glädje i sorgen var att ett år efter hennes död så emo tog hennes dotter Nobelpris i kemi.
Sådana mål, sådana dotter.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hjärnan och de 10 procenten

- "Du vet väl att du bara använder hjärnan till 10 procent?". Betyder det att 90 procent är dödvikt eller att jag använder hjärnans alla delar men väldigt lite per del? Historien om de "10 procenten" är gammal, men fortfarande väldigt fel.

Transkription39 repliker · 3:09

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Myten om de tio procenten.
Det finns en mycket populär myt som säger att vi använder bara tio procent av vår hjärna.
Och den här används ganska ofta som en justifiering för att tro på mentala krafter
eller en uppmuntran tillrop på ett självhjälpsseminar
eller som en förklaring till varför Einstein var så begåvad.
Det är lite oklart hur den här tanken uppkom, men har varit med oss sedan början av 1900-talet.
William James skrev
I ser en bok The Energies of Men 1908, vilket kan ha varit en tidig form av idén.
I Dale Carnegie's klassiska How to Win Friends and Influence People från 1936
hävdar han att vi använder enbart 15 procent av våra hjärnor.
Och sedan dess har den här faktoiden, något som ser ut av vad fakta men egentligen inte är,
varit i stadigt omlopp, ofta med vetenskapliga procentsatser som 11 procent.
Till och med Albert Einstein själv refererar ibland till faktoiden.
En trolig källa är ett missförstånd av resultaten från djurförsök där olika delar av hjärnan har tagits bort.
Den franska fysiologen Pierre Florence utvecklade metoder för sådana försök under 1820-talet
för att testa frenologernas påstånd att olika delar av hjärnan motsvarar olika funktioner.
Han fannade delar som verkar sakna uppenbar funktion eller där funktionsbortfallen efterhand gick över.
Dessa studier kan mycket väl ha missuppfattats som stöd för tanken att vissa delar av hjärnan var lediga och kan ta sig anspråk på allvar.
En annan tänkbar källa till den här faktoiden är Carl Lashleys studier på 1920-talet.
I ett berömt misslyckat projekt försökte Lashley identifiera var minnen lagrades i hjärnan.
Han tog bort delar av hjärnbarken på råttor och studerade hur det påverkade deras inlärningsförmåga.
Till mångans förvåning verkade det inte finnas någon klar del av hjärnbarken som hanterar inlärning
och även råttor som förlorat stora delar av sin hjärna kunde lära sig enkla uppgifter.
Slutsatsen var att minnen lagrades i hela hjärnbarken och ju mer hjärnbark som togs bort desto sämre klarade råttorna uppgiften.
Kort sagt, hela hjärnan används.
Hjärnan består av nätverk av neuroner där varje neuron deltar i flera nätverk men också bara en i mängden inom varje nätverk.
Det här gör att dess roll till viss del kan tas över av andra neuroner om den skulle försvinna.
Och även om många neuroner faller ifrån så fungerar nätverket sämre, men de fungerar.
Men alla neuroner är aktiva och används.
Vi har kort sagt en massa extra kapacitet i vår hjärna.
Neuroner och synapser som inte får några signaler förtvinar och försvinner.
Så om vi hade neuroner som inte användes till någonting så skulle de också försvinna till hemligen omgående.
Vilket faktiskt sker under olika faser av hjärnans utveckling.
Under fosterutvecklingen och spädbarnsvård bildas det fler neuroner än vi senare använder.
Och det genomgår en fantastisk selektions- och självorganisationsprocess.
Där gradvis en fungerande hjärna mejslas fram genom att de oanvända och mindre praktiska neuroner försvinner.
Och de kopplingar som visar sig användbara i dagliga livet förstärks.
Kvar blir en hjärna som vi har använt till 100% men som kan tränas upp naturligtvis till en enorm begåvning.
All vår redundans är ju det som är vår styrka.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Namngivning inom astronomin

Det gamla sättet att ge stjärnor och planeter namn var att ge dem namn efter gudar och gudinnor eller dylikt. Tillsist vart alltsammans en stor röra av olika nam, och man var då tvungen att försöka få ordning på systemet.

Transkription34 repliker · 3:09

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Namngivning i astronomi.
Namnen på många av planeterna har getts sedan urminnestider.
De har döpts efter olika gudar.
Detsamma gäller många av stjärnornas namn.
De har döpts av gamla astronomer eller i olika sagor.
Men i modern tid sköts namngivning av internationella astronomiska unionen, IAU.
Det började 1919.
Man hade börjat inse att det var en väldig ored över alla de olika namn olika astronomer gav olika delar av månen.
Så man sammanträdde i Bryssel och sammankallade en kommitté för att reda ut i nomenklaturen.
Det här ledde efterhand till att ett par amatörastronomer och professionella astronomer, där ibland Adela Blanc, sammanställde 1935 en officiell lista över kratrar på månen.
1958 genomförde man en liknande genomgång av mars som baserades på en nomenklatur som den italienska astronomin Ciapparelli hade hittat på på 1800-talet.
Och i och med rymdfartens spridning så började man uppdatera kartorna oftare och oftare.
När rymdsonden Mariner nådde fram till mars 1975 så började man ändra om i hela geografin för att man hade mycket noggrannare bilder.
Man tillsatte en permanent arbetsgrupp för att reda ut nomenklaturen.
Nomenklatur är viktigt för att hålla rätt på vad olika stjärnor och planeter är.
Och i många fall så valde man de mer praktiska lösningar framför de poetiska.
Det kan verka tråkigt att ge nya stjärnor namn som bara är sifferkombinationer medan andra stjärnor får vackra namn som Antares och Betelsöse.
Men det är naturligtvis mest praktiskt eftersom det finns hundratals miljoner stjärnor i Vintergatan.
Och det bara skulle bli förvirrande om alla skulle få egna namn.
Ofta brukar de få sifferkoder, ibland efter den katalog de kommer ifrån, eller eventuellt från den som stammanställde katalogen.
Vilket gör att det finns många vita dvärgar som heter ROS och sedan ett nummer, eftersom det fanns med astronomen ROS-katalog.
När det gäller planetsystemet har man det systemet att en upptäckare som märker av en ny liten asteroid eller komet,
eller hittar en ny sak på någon av planeterna i ett foto, anmäler detta till Internationella Astronomiska Unionen.
Där får han också ge ett förslag på ett lämpligt namn.
Arbetsgruppen överväger namnet om de tycker det är lämpligt, så tar de senare, var tredje år, ett beslut på en uppsättning namn.
Man har infört olika system för det här.
Ofta behöver man namnge någonting dels för att tala om vad det är.
Till exempel om det är ett kaos, ett område av sönderbruten berg, en krater eller en stort slättland.
Man använder här latinska namn från de olika geografiska måtten för att skilja dem lite grann från jorden.
En mesa på jorden är någonting helt annat än en mensa på Mars.
En mensa på Mars kan vara oerhört mycket större.
Sedan har man gett de olika planeterna teman.
På Mercurius namnges kratra efter konstnärer, musiker, målare och författare.
Medan slättlanden får namn av Mercurius på olika språk.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.