Du lyssnar på: Flogiston-teorin
Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.
Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.
Den gamla tidens vetenskapsmän trodde att det fanns ett ämne, "Flogiston", som bland annat förklarade hur förbränning fungerar och varför levande varelser kvävs. Med tiden blev teorin allt mer och mer ohållbar, men om Flogiston inte finns, vad skulle då förklaringen vara?
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Flogg i stån. Alkemisterna lärde att alla material består av de fyra elementen, jord, luft, eld och vatten.
Men de hade ett problem med den här teorin. Den förutsåg inget speciellt.
Så medan de kämpade i sina laboratorier med att göra guld så fick de inget bra metod att avgöra vad som skulle hända deras reaktioner.
Men gradvis lärde man sig åtminstone en sak, och det är att förbränning och hetta har en stor betydelse.
Både när det gäller att förändra materials egenskaper och snabba på kemiska reaktioner.
När alkemin började övergå i kemi och bli en vetenskap så tog man fasta på det här och utvecklade en teori i senare hälften av 1600-talet.
Man föreslog att det existerar en substans man kallar phlogiston som finns i alla brännbara ämnen.
Trä till exempel, när det brinner, avger det phlogistonet som antogs vara en osynlig, luktlös, smaklös och förmodligen viktlös substans.
Och kvar blir bara askan.
På samma sätt när man förbränner andra material försvinner också phlogistonet.
Det är därför det inte går att antända aska. Det saknar phlogiston.
Det här var en väldigt bra teori för sin tid.
Därför att den kunde också förklara till exempel korrosion.
När järn rostar så frigörs phlogistonet som finns bundet i järnet och resultatet i rost.
Rosten är alltså det egentliga järnet.
Och man kan antända järn och då får man samma substans som man får fram via rost.
På samma sätt insåg man att antning var också en sorts förbränning.
Man fann att om man tände eld på ett trästycke i en sluten kammare så kunde det brinna en viss tid och sen verkade det ta slut.
Tanken var då att då hade allt phlogiston som kunde frigörs till luften.
Om man stoppade in till exempel en råtta i denna behållare så kvävdes den.
Tanken var att för att leva måste levande organismer ha en atmosfär som kan ta emot deras phlogiston.
Man grubblade mycket över vad detta phlogiston kunde tänkas vara.
En tidig idé var att det var svavel.
För det visste man kunde brinna utan att lämna någon rest.
Men problemet är att brinnande svavel har en mycket karakteristiskt stickande doft.
Man inte känner vid andra former av förbränning.
Det var Joseph Friesley, en engelsk kemist, som upptäckte något som skulle bli phlogiston-teorins fall.
Han fann att kvicksilveroxid, om man hettade upp den, avgav en gas.
Vid den här tiden tänkte man på den som luft.
Så när man införde en tändsticka i den så brann det kraftigare än i vanlig luft.
Det måste alltså vara en substans som var extra bra på att ta upp phlogistonet.
Eller var kanske en fråga om att man hittat en metod att framställa phlogiston.
Man gjorde många experiment med det här.
Och Priestley höll stenhårt kvar vid phlogiston-teorin.
Medan fransmannen Lavoisier började göra noggranna experimenter.
Han mätte vikten vid förbränningsprocesser.
Tidigare trodde man att eftersom aska väger mindre än en vedklabb den var innan den antänds-
så måste phlogiston ha försvunnit och tagit med sig en del av vikten.
Men han mätte substansen noggrant och fann att i många fall blev material tyngre av att brännas.
Om man tar järnfyllsspån och låter dem rosta eller brinna så kommer den järnoxid man får kvar att väga mer.
Kortligen, någonting verkar ha upptagits.
En förklaring som Priestley föreslå var att phlogiston hade negativ vikt.
När det avgavs blev material tyngre.
Men gradvis vann antiflogistonisterna mot phlogistonisterna.
För varje experiment som phlogistonisterna föreslå för att visa att phlogiston existerar kunde antiflogistonisterna visa en enklare teori.
Den gas som Priestley hade upptäckt, som de som kallades syre, kunde förklara mycket bättre än phlogiston-teorin hur förbränningen gick till.
Gradvis insåg man att det man kallade phlogiston var helt enkelt frånvaron av syre.
Det här visar hur vetenskapen går fram i hur man förfinar en teori och testar de fall där den inte verkar fungera.
Och framförallt hur de kvantitativa experimenten gjorde kemin till en vetenskap, till skillnad från all kemin.
För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.