Rekombinant DNA
Om en häst och en åsna parar sig, blir resultatet en mula eller en mulåsna. Den kan inte få några ungar. Förklaringen ligger i hur DNA fungerar.
Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!
Du lyssnar på: Rekombinant DNA
Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.
Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.
Transkription44 repliker · 3:05
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Människan har i tusentals år korsat olika arter med varandra.
Till exempel kan häst och en åsna få ungar vilket blir mulor eller mulåsnor.
Men dessa kan inte i sin tur få ungar.
Det här beror på att de har olika antal kromosomer i cellerna.
Och när inte antalet passar ihop så fungerar inte celldelningen när man ska skapa ungar.
Andra korsningar har varit mer framgångsrika.
När man gjorde rågvete till exempel korsade man råg med vete.
Vilket gjorde att man fick en hybrid som var mycket härdig.
Kunde producera mycket säd.
Men samtidigt hade rågens motståndskraft mot sjukdomar och kyla.
Problemet var att den här första hybriden också i likhet med mulåsnan hade fel antal kromosomer.
Det löste man genom att behandla den med giftet kolkenin.
Kolkenin hindrar celler från att delas.
Och det gör att när en cell som normalt ska dela sig så fördubblar den sitt antal kromosomer.
Och sen så flyttas hälften in i varje cell.
Men vad som händer när man behandlar med kolkenin är att celldelningen misslyckas om man står kvar med ett dubbelt antal kromosomer.
I rågvetets fall innebar det att man fick en ny sorts rågvete.
Som hade ett lagom antal kromosomer för att fungera.
Vilket sedermera kan planteras och användas världen över.
Men den verkliga revolutionen med att skapa nya hybrider kom på det tidiga 1970-talet då man utvecklade kombinant DNA.
Man hade funnit att det existerade vissa enzymer som kunde klippa av DNA-strängarna på vissa specifika ställen.
Och hade man då en bakterie som hade en gen som gjorde någonting viktigt.
Till exempel producerade ett viktigt ämne.
Så kunde man behandla arvsmassan på den här bakterien med de här enzymerna.
Och få små korta DNA-bitar.
I ett par av dessa DNA-bitar kommer genen att ingå.
Nu kan man ta ett virus eller en så kallad plasmid.
En liten friliggande DNA-sträng bakterie ibland använder för att byta arvsmassa med varandra.
Och behandla på samma sätt med det här enzym som klipper i små bitar.
Om man då blandar de här två blandningarna av DNA.
Och sen tillsätter ett ligas, ett enzym som sätter ihop DNA-strängar igen.
Så händer det att den klipper in det önskade genen i viruset eller plasmidens DNA.
Om man sedan utsätter en annan bakterie för den här plasmiden.
Så kan därmed genen överföras in i dess arvsmassa.
Och den andra bakterien fortsätter producera den här genen.
Samma princip fungerar också med andra sorter celler.
För ur molekylär synvinkel är det ingen större skillnad mellan en bakterie och en växt- eller djurcell.
Vilket möjliggör att man kan överföra anlag från olika celler.
Det här innebär naturligtvis en enorm ökning av möjligheten att skapa hybrider.
Utan de problem det innebär att kombinera olika kromosomer.
Man kan överföra enstaka anlag med hjälp av olika tekniker.
Utan risk att oönskade anlag följer med.
Och framförallt har man nu på senare tid börjat hitta metoder att få in dem på ungefär rätt ställe i arvsmassan.
Så det inte stör allt för mycket.
För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.