Du lyssnar på: Informationslagring
Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.
Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.
Brukar du rista in dina minnesanteckningar i pannan, brännmärka information på disketter, magnetlagra på papper eller skriva med blyertspenna på sten? Om så är fallet, tar vi dig med in i 2000-talets sätt att lagra det som du vill komma ihåg.
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Informationslagring. Hur kan man göra för att lagra information tätt?
Information mätts i bitar. En bit är den mängd information som man får när man besvarar en ja-nej-fråga.
Man kan säga att man halverar mängden möjligheter.
De ursprungliga sätten att lagra information var naturligtvis att hugga in den i sten,
eller skriva in den i lertavlor, eller kanske på papper eller papyrus.
Där blir informationstätheten bestämd av hur stora bokstäver man kan använda.
Skriver man för lite blir det omöjligt att läsa, och dessutom är det svårt att använda en penna.
Man får in ungefär 20 000 bitar på ett papper.
Det beror lite på vilken metod man använder, men i allmänhet är det ganska begränsat.
Därför har man naturligtvis övergått till mer digitala former av information som kan tolkas av maskiner,
och därigenom kanske man inte begränsas av det mänskliga ögats möjligheter.
De ursprungliga formerna var naturligtvis ganska nära pappret, till exempel hålremsor, där varje hål markerade en bit.
En annan metod var filmer.
Man kunde lagra mycket information genom att förminska papper till mikrofilm.
En senare form av internt datominne var kärnminnet.
Man hade ett rutnät av ledare, och i varje korsning satt en liten feritkärna.
Den kunde magnetiseras i olika riktningar, och därigenom lagra en bit.
Men det här var naturligtvis ganska dyrt och långsamt, så efterhand gick man över till bättre digitala former, baserade på en chip.
I chipen har man elektroniska kretsar som kan befinnas i olika tillstånd, och de kan naturligtvis packas mycket tätt.
Därför kan man lagra flera gigabyte på ett fåtal chip idag.
Men för långtidslagring är det inte användbart med den här formen, eftersom den kräver att det går ström genom kretsen.
Därför använder man först magnetband och kassettband till äldre persondatorer, och sen har man gått över mer och mer till disketter.
Disketter är i likhet med hårddisker baserade på att man magnetiserar en yta.
Man kan uppnå ännu högre kompaktighet genom att använda optiska media, till exempel CD-skivor.
Där har man små markeringar som kan läsas av med laser, och man kan packa in åtskilliga gigabyte på en CD-skiva.
Ännu högre tätheter kanske blir möjliga om man kan använda bakterierodopsin.
Rhodopsin är ett ljuskänsligt färgämne som vissa bakterier använder och som även förekommer i ögatsnätinna.
Man kan genom att belysa den med laserljus av olika färger få det att lagra information.
Och det verkar finnas möjlighet att lagra över en triljon bitar per kubikcentimeter om man kan göra en bra matris av det här.
Det finns förmodligen ännu tätare lagringsformer.
Man skulle ju kunna tänka sig att man lagrar information i molekyler genom att till exempel placera vätatomer eller floratomer för att markera olika bitar.
Men vad är de yttersta gränserna för informationslagring?
Det finns en teoretisk övergräns som kallas Bekensteins begränsning.
Man kan nämligen visa att det är omöjligt att packa information tätare än en viss täthet för att i så fall kollapsa den till ett svart hål.
Men denna begränsning är oerhört stor.
Det visar sig att i den massa och energi och plats som en vätatom tar upp kan man packa in 2 MB information.
Så det lär nog dröja innan vi får allvarliga lagringsproblem.
För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.