Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Polymerer

Långa kolkedjor är extremt viktiga för tillverkning av många material. Diamanten är en av de mest hållbara kolstrukturer som finns. Är det inte märkligt hur en slipad diamant skimrar, jämfört med en bit kol?

Transkription97 repliker · 5:44

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Polymerer är något som är oerhört viktigt och finns överallt omkring oss.
Men vad är polymerer?
Jo, det är när små molekyler av samma sort eller flera olika sorter, man kallar dem för monomerer, binder ihop sig till långa kedjor eller grenverk.
Då kallar man dem för polymerer. Poly kommer från grekiska och betyder många.
Och mono borde då vara en?
Just det. Och då kan man ju undra, vad blir det för effekt av dessa väldigt stora molekyler?
Jo, de får i allmänhet intressanta mekaniska egenskaper och vi känner också till dem i vårt vardagsliv som plaster, trä, cellulosat och trä ger dess styrka.
Och även proteinerna i våra kroppar är polymerer.
Jaha.
Man kan väl säga som så att polymererna är en smart lösning på hur man ska bygga upp komplexa strukturer.
Livsformer behöver bara ha ett fåtal aminosyror, 20 stycken ungefär då när det gäller människor och högre livsformer.
Och sen binder man ihop dem till proteiner.
Man har en ryggrad så att säga där de binds samman som är likadan för alla aminosyror.
Och sen på den sitter andra kemiska grupper som ger proteinet just de egenskaper det här proteinet behöver ha.
Lite grann som Lego kanske?
Det kan man säga.
Dessutom så kan man ju binda ihop sockerarter på ett liknande sätt.
Då får man polysaccharider, även känd som stärkelser.
Jaha. Var hittar man dem bortsett från i mjöl?
Ja, den mest kända polysacchariden är ju egentligen cellulosa.
Det som ger trädets styrka.
Finns inte det i papper också?
Just det. Papper är egentligen trä man har malt ner så att man har fått fiber utav cellulosa som då bildar en struktur.
Det intressanta med polymererna är ju då att de är ofta långa kedjor.
Och de här kedjorna trasslar lätt ihop sig med varandra.
Och då kan man få ganska starka material.
De kan också lägga sig sida vid sida och bli lite kristallina.
Vilket innebär?
Det innebär att de har en regelbundet struktur.
Och kristallinska material, de är almhet ganska hårda.
Men de blir också lätt spröda.
Utsätt man för stor kraft så bryts de sönder.
Medan däremot ett amorft trassel där det inte finns någon ordning.
Där är det långa kedjor som nystar ihop sig till en väv.
Ja, de blir sega.
Vad betyder amorft?
Det är alltså utan form.
Det finns ganska många material som saknar en regelbundet struktur.
Till exempel glaser.
Men även många plaster vi använder i amorfa.
Till exempel?
Ja, polyetenplast är ju ett typiskt exempel.
Den består av långa kedjor av polyeten som uppstår när man tar etenmolekyler och låter dem binda ihop sig till en enda lång kedja.
Den nystar sedan ihop sig till en massa som får de här egenskaperna som passar för polyetenplasten.
Finns det några fler olika polymerer?
Det finns många.
Proteinerna som sagt var, det finns ju specialfall där som till exempel silke.
Silke är ett polymer?
Just det. Det är ett protein som avsöndras utav silkeslarverna.
Och även spindlar producerar ju sin form av silke som är oerhört starkt.
Just genom att det innehåller både kristallinska och amorfa segment.
Jaha.
Sen så kan man ju då göra konstgjorda polymerer på olika sätt.
Finessen är att genom att reglera hur många monomerer som binds ihop till en kedja så kan man ju bestämma egenskaperna.
Ja.
Dessutom så kan man lägga på sidokedjor vilket ger ytterligare egenskaper.
För att de hakar i varandra?
Mm.
En möjlighet är ju att istället för att det blir en lång kedja så får man ett helt nätverk.
Och då kan man till exempel få fram geler som då tar och håller inne vatten.
Eller en starkt korslänkade polymerer vilket gör att de blir ganska temperaturbestända.
De kan inte smälta.
Vad händer med dem om man värmer dem då?
Ja.
Värmer man tillräckligt mycket så bryts ju molekylerna sönder och de går sönder.
Så att det här är problem då när man ska återvinna dem.
Den första typen av sådant polymer man gjorde det var ju när man började vulkanisera naturgummi.
Naturgummi är långa kedjor av en typ av polymer.
Men när man tillsätter svavel så bildar svavelet korslänkar och man får en stor stel men elastisk struktur.
Det är det man har i bildäck va?
Mm.
Det stämmer.
Det blir ju därigenom mer slitstarkt.
Dessutom så kan man ju hålla på och laborera med olika typer av monomerer för att få olika typer av grening.
Man har till exempel framställt vad man kallar dendromerer.
Vad är det?
Ja det kommer från grekens dendros, träd.
De grenar ut sin trädstruktur så det blir en bolle som har väldigt stor yta.
Jaha.
Och det här kan man naturligtvis göra intressanta saker med.
De kan till exempel hålla uppe syratomen rätt bra.
Så man funderar på att använda dem till konstgjort blod.
En annan grupp polymerer som har intressanta egenskaper det är silikonerna.
Är det också polymerer?
Det stämmer.
De flesta polymerer man talar om brukar ju vara baserade på kol.
Eftersom kol gärna bildar långa kedjor och strukturer.
Men silikoner är baserat istället på kisel och syre.
De ligger omlåt.
Först en kiselatom, bunden med en syratom till nästa kiselatom och så vidare.
De är helt oorganiska och eftersom de här bindningarna mellan kisel och syre kan så att säga stämma.
Saxen smula så kan de bli väldigt elastiska.
Och genom att bestämma strukturen kan man också göra så att det fungerar alltifrån smörjmedel till tätningsmaterial.
Oj, många olika användningsområden.
Oj ja, när polymerer är en enkel idé som kan användas det oerhört mycket.
Man kan ju variera de mer oändliga.
Vilket också man ser i plastindustrin eller våra celler.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Vad är kol?

Detta är det längre föredraget om kol. Kol är ett av de mest betydelsefulla grundämnena i vårt liv. I en människa finns kol nog för att tillverka 9000 (!) blyertspennor. Kol finns i många former och är en mycket viktig del i bland annat plaster.

Transkription91 repliker · 5:30

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Om man skulle göra en tio i topplista över de grundämnen som är viktiga för oss så kommer nog kolet i varje fall på första plats.
Men varför det?
Jo, det är oerhört viktigt för oss. Dels genom sin kemi.
Den organiska kemina är ju egentligen kolföreningars kemi och vi är uppbyggda organiska föreningar.
Men dessutom så är det oerhört användbart. Många av dess aggregationstillstånder är väldigt viktiga för oss.
Vilka är dess aggregationstillstånd egentligen?
Ett aggregationstillstånd är alltså en speciell form av ett visst ämne.
Och kol har tre som är mest kända. Och det är diamant, grafit och fullerener.
Okej, diamant. Vad är det för något?
Ja, de flesta har ju sett bilder på gnistrande diamantringar och tänker på det i första hand.
Men egentligen så kan diamanter vara ganska oansenliga.
När man talar ibland om industridiamanter, det är sådana diamanter som inte är tillräckligt vackra för att använda smyckesindustrin.
Det är en kristallinsk form av kol.
Det vill säga kolatomer. De kan binda fyra andra kolatomer.
Och då sätter de sitt regelbundet tredimensionellt mönster där de binder varandra.
Det här är en oerhört stark bindning så diamant blir oerhört hårt.
Vad kan man hålla det till då?
Ja, hårdheten gör ju som sagt att man kan använda det till exempel till borrar.
Och även diamantbeläggningar har ju fått stor användning.
Man har kommit på att om man tar metangas som är kol med vätatomer på och så hettar man upp den till exempel med en laser över en yta så avsätts diamant på ytan.
Och det här gör ju att man får en ytbehandling som inte spricker i lättaste laget.
Vad brukar man använda det till?
Ja, en möjlighet är ju glasögon men man har också provat då för specialverktyg och liknande.
Ja, okej.
Sen för att övergå till grafit som var den andra aggregationsformen.
Vad är det för något?
Det är samma sak egentligen. Det är kol men det är organiserat lite annorlunda.
I det här fallet så är kolet organiserat i plan som ligger över varandra.
Och de här planen kan glida.
Det gör att grafit blir väldigt mjukt material.
Så att det blir glider av rätt så lätt och fastnar.
Just det. Det är därför man använder sig av det i blyertspennor.
Vad kan man lera om det i?
Ja, man använder det till exempel i kolstavar i många batterier.
Det är ju nämligen en elektrisk ledare.
Så det leder då i elektriciteten?
Ja, det fungerar ganska bra för det.
Det är ju inte någon lika bra ledare som metall men det är tillräckligt bra ledare för att använda i batterier.
Dessutom kan man använda det för att skapa ljusbågar.
Då man låter till exempel grafitstavar.
Man lägger en kraftig ström över dem vilket gör att kolatomer förångas ifrån dem och man får en väldigt hög temperatur.
Ja, okej.
Sen fullerener som är en tredje formad.
Vad är det för något då?
De är relativt nyupptäckta och det är små bollar av kol kan man säga.
Den mest kända är C60 och den består av 60 kolatomer som sitter i ett mönster av sex kanter och fem kanter.
Ungefär som på en fotboll och bildar då ett litet ihåligt klot.
Men vad kan det vara bra till egentligen?
Ja, det vet man ännu inte.
Det är nämligen något som är under snabb utveckling.
För lirenerna har en del roliga egenskaper.
Man kan till exempel fånga upp andra molekyler och atomer inuti den här bollen.
Och det finns naturligtvis större strukturer som kan bli långa stavar där man kan tänka sig att locka in många atomer.
Och vad bra med att ha atomer i de här då?
Ja, det finns många idéer.
Alltifrån använda det som datorminnen till att man kan stoppa in mediciner och föra in dem i kroppen på ett enklare sätt.
Ja, okej.
Men inom medicin kan man ju inte använda kol på något annat sätt då?
Jo, det finns andra användningsområden.
En grej är ju aktivt kol.
Och det är?
Det är kol som är amorft, det vill säga utan ordning.
Man har hettat upp den så att det blir korn med en oerhört stor aria.
Vad ska det vara bra till?
Jo, molekyler fastnar ju på ytor.
Och eftersom den här har så jävla mycket yta så fastnar många molekyler.
Så genom att tillsätta aktivt kol till exempel till magsäcken när man har ätit något giftigt.
Så tar den upp mycket av giftet och binder det och därigenom kan det inte göra så mycket skada.
Det låter ju jättebra.
Man använder till ganska mycket rening.
Överhuvudtaget, ämnen som har stor yta aria, de har ju då fina upptagningsegenskaper och kan användas som katalysatorer för många reaktioner.
Okej.
Men kolatomer, de kan ju också bilda komplexa molekyler.
Oh ja.
De här ämnen vi har talat om tidigare har ju börjat stå utav rent kol.
Men om man låter kol vinda sig med andra atomer så kan man få godtyckligt komplexa strukturer.
Man kan få långa kedjor av kolatomer.
Man kan få det att grena ut sig.
Man kan skapa cykla olika slag.
Så det binder sig väldigt lätt då?
Ja, det gör det. Kol-kolbindningen är ju betydligt starkare än till exempel kisel-kiselbindningen.
Och det är därför som kolkemi är så mycket rikare än till exempel kiselkemi.
Okej. Jag har ju hört att man kan använda kol till till exempel superledning.
Ja, det är lite hypotetiskt än så länge.
Det är fullerenerna.
Om man tar fulleren C60 och tillsätter då natrium så kan det bilda en sorts kristallstruktur som har visat sig vara superledande vid hyfsat höga temperaturer.
Fortfarande väldigt kallt men betydligt högre än vad man väntar sig.
Så kanske kommer vi ändå ha superledare baserad på kol också.
Det låter ju bra.
Åja, nej. Kol är mycket användbart ämne.
Utan det så satt vi inte här.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Evolutionens problem

Detta föredrag beskriver evolutionens problem.

Transkription50 repliker · 5:40

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Evolution är naturens sätt att tala om att man inte kan göra omelett utan att knäcka några ägg.
Men vad menar vi med det Per?
Ja, för att ta ett exempel så kan vi få samla ett par hundra personer eller individer av någon art.
Människor, bakterier eller någonting annat.
Och sedan så introducerar vi för dessa personer en förändring i förhållandena.
Vi kan säga att vi plockar bort syret.
Detta lär leda till att flertalet avdör.
Sen kommer vi ha en eller kanske två individer kvar som klarar sig under dessa förhållanden och lyckas föröka sig.
Där har vi att evolutionen har agerat.
Det vill säga att en ny art har framträtt eller att en art har fått ytterligare egenskaper för att kunna överleva.
Mest ser man det i form av, eller det bästa exemplet ser man i form av bakterier som man relativt lätt kan framodla till att tåla nästan vilka förhållanden som helst.
Trots att man tar livet av över 99,9% av dem medan man experimenterar.
Man har alltså så pass många bakterier att experimentera med så att även om man har dödat nästan alla överlever tillräckligt många för att man ska kunna bygga upp nya kolonier.
Ja, det är sånt som händer till exempel när bakterier utvecklar penicillinresistens.
Då har man att penicillinet tar livet av alla bakterierna utom kanske tre eller fyra som överlever och fortsätter föröka sig.
Och efter ett litet tag så är det precis lika många som det var innan, men nu har alla dem den resistensen.
Det är samma sak som med människor går förloppet mycket, mycket långsammare eftersom vi för det första inte förökar oss var tjugonde minut som bakterier gör.
Och för det andra inte lika många delar, det blir inte två människor av en så att säga.
Så att för oss går evolutionen mycket långsammare.
Men den har även hos oss en betydelse.
Dock kommer vi inte att kunna ha sett särskilt mycket evolution i rent fysiska termer på de kanske 20 000 år som vi har haft vår historia.
I vår omgivning kan vi möjligen se det på grund av att vi har lyckats utrota en hel del av de arter som vi blir tvungna att dela det här jordklotet med.
Och de arter som vi inte har då har utdöt har anpassat sig.
Ett exempel kan vara en viss svärmare som håller till på att björka och följaktligen hittills har haft en väldigt ljus färg.
Men under den tiden som industrialiseringen tog fart så blev väldigt många av lövträden i närheten lite mer nersotade under de tidiga dagarna av industrin.
Och följaktligen så överlevde bara de svärmarna som hade en mörk färgteckning.
På grund av det här så finns det ställen där den arten enbart är mörk.
Alla andra syns för olika fåglar som gillar att äta upp dem till exempel.
Så de sållas ut väldigt tidigt.
Och det är liknande med att vi har förändrat på vårt sätt att hantera naturen.
Vi håller på att förändra naturen nu på ett sätt som är rent otroligt jämfört med hur den har utvecklats tidigare.
Har du några dimensioner på det?
Ungefär hur mycket har vi förändrat förändringstakten?
Ja, om vi säger som så.
När det gäller spontana massutdöende av arter så förekommer de med ett gäng miljoner år emellan.
Den som vi tror uppstod senast var för 65 miljoner år när man tror att en meteor slog ner och tog livet av nästan alla högerstående djur.
Inklusive dinosaurierna.
Men det som vi håller på med nu under de senaste 50 åren är en gradvis förändring av själva klimatet.
Där vi till exempel har växthuseffekten.
Där vi har miljöförändringar och atmosfäriska förändringar.
Och där vi har ingripit väldigt gravt i naturen.
Som en liten måttsteg kan vi säga att takten i vilka arter dör ut nu för tiden har fördubblats stadigt sedan 1950 ungefär.
Just för tillfället så dör de ut tusen gånger snabbare eller mer än vad de utdog år 1950.
Vilket betyder att ett gäng arter varje år slutar att existera.
Men finns det inte samtidigt någon positiv aspekt med att en art slutar existera?
Ja, väldigt många arter har ju utvecklat för att försöka fylla de nischer som vi nu har försett dem med.
Men det är ofta svårt på grund av att vi själva har ju ofta ockuperat de nischerna.
Med till exempel framavlade nötkreatur, annan djuravel med mera.
Så att vad vi kan säga är att det kan finnas en positiv trend.
Men i långsiktig synvinkel tror jag att de flesta biologer inte skulle hålla med om det.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Växternas biologi

Detta föredrag beskriver Växternas biologi

Transkription145 repliker · 11:04

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Krukväxter och trädgårdsskötsel är populära hobbys.
Men mycket av det man gör, till exempel att kapa loss ett litet skott från en planta, ställa vatten så att få rötter och plantera, det som man kallar sticklingar,
och att beskära, det vill säga skära av en del av knopparna, verkar ju vara lite grann nästan sadism jämt emot växterna.
Varför gör man det? Finns det vetenskapliga förklaringar till vad som pågår?
Vad säger du Per?
Ja, det stämmer ju att det är ett litet underligt sätt, men växter är ju lite annorlunda än människor.
En människa till exempel kan man inte ta en stickling av.
Skulle man skära loss en bit av en människa och sedan lägga i ett vattenglas så får man inte det önskade resultatet.
Åtminstone får man vara sig rotbildning eller någon glädje hos människan man tar biten av.
Växter är ju totipotenta.
Det vill säga att deras celler kan kontinuerligt nybilda strukturer.
Och det kan man också se om man till exempel kapa av en liten skiva ur ett blad.
Då kan man ta och sedan lägger ut den här skivan på ett filterpapper till exempel och lite lätt mosar till det.
Sedan så kommer det de växtcellerna som har blivit av med sina cellväggar att nybilda en ny växt helt enkelt.
Om man förser med tillräckligt mycket näringslösning förstås.
Ja.
Och till att börja med så får man bara vad man kallar för en kallus.
En stor gyttrig samling av växtceller som växer lite hur som helst.
Men de kommer ju sedan att upptäcka att det här duger inte.
Och olikt oss med de får så hittar de sin rätta väg här i livet.
Och det kanske du kan tala om lite mer om.
Ja, det kallas för differentiering.
Vi startar ju också som en liten klump celler utan någon speciell ordning.
Men efter ett litet tag så börjar de organisera sig.
De placerar ut olika signalsubstanser i sin omgivning.
Och talar om för varandra vad de håller på med.
Man kan säga att det sker små lokala omröstningar om vilken enda ska vara fram eller bak.
Vad ska vara höger-vänster.
Vilken cell ska ta på sig jobbet att bli en hudcell.
Vilken ska bli en muskelcell.
Gradvis differencieras de.
Så att det som i urspringen var en cell som kunde bli precis vad som helst.
Blir sedermera någon sorts hudcell.
Som sedermera hamnar på något ställe på kroppen.
Fortsätter dela sig.
Och till sist blir till exempel den typ av hud man ska ha på handens insida.
Eller utsida.
Men växter.
Där kan vilken cell som helst återgå till att starta upp en hel växt.
Vilket inte kan ske hos människor och andra djur.
Vi är färdigdifferencierade så att säga.
Vilket innebär att man inte...
Vilket är anledningen att man inte kan ta och skära av en liten bit av en människa och odla upp en ny.
Annars hade vi missat mycket roligt här i livet.
Dessutom kan man göra mycket annat kul när man odlar växter på det här sättet.
Till exempel är det ganska lätt att stoppa in nya gener när det är bara en liten massa celler.
Det kan man göra.
Samt dessutom få dem att sprida dessa nya gener.
Det är ju en av anledningarna till att genteknologi inom växtområdet är ett så pass hett begrepp just nu.
Samtidigt använder man ju lite primitiva och våldsamma metoder.
Ja, för man använder krutladdningar för att skjuta in nya gener i cellerna.
Ja, det finns en liten variant som kallas mycket träffande för The Shotgun Method.
Och det består i att man tar ett antal små, väldigt, väldigt små, ofta guld eller plastkulor.
Som man helt enkelt täcker med en liten geggalösning som innehåller de gener som krävs.
Laddar dem i en miniaturversion av ett haglivar.
Riktar mot cellen och sedan utan att vidarege den stackars plantan än så mycket som en ögonbindel skjuter man den.
Men intressant nog så klarar sig växtceller.
Celler är ju segare än man tror.
Oja.
Och chansen är mycket stor att tillräckligt många av de här cellerna kommer att innehålla det rätta genetiska materialet.
Och från dessa är det sedan enkelt att helt enkelt välja ut det lilla område som innehåller tillräckligt många celler som har tagit emot det.
Och därifrån odla upp en ny planta.
Det här är ju naturligtvis ett kul sätt att framställa nya typer av petunior för balkongen.
Och man kan ju naturligtvis hålla på och korsa och ha sig också.
Men när man nu väl har fått fram den här blå petunian man tycker så bra om.
Då vill man kanske ha fler av den.
Och då brukar ju många husmödrar ta sticklingar.
Där händer ju ett och annat.
Ja.
Det är när man tar och man tar...
Det har att göra med de här tillväxt, ska vi säga, hormonerna.
Så den heter oxiner.
Och de tror jag faktiskt att du kan en hel del mer om.
Ja, jag har tittat lite grann på dem.
För de är ganska underhållande.
Det är nämligen så att de bildas i knopparna.
Och därifrån sprider sig det här hormonet nedåt.
Och en av effekterna är att få knoppar som sitter på sidan av stammen att inte utvecklas.
Det här gör att växeln växer rakt uppåt.
Dessutom kommer det tillräckligt mycket auxin ner i änden så stimuleras det otillväxt.
Så vad som händer när man tar ett skott och sätter i vatten.
Det är att cellerna längst ner, de märker att nu är det faror färde, nu stämmer ingenting.
De får auxin på sig och de börjar leta i sina bibliotek för vad de kan bli och börjar utvecklas i rötter.
Och efter ett tag kan man plantera det.
Men det här har också en intressant effekt om man kapar toppskottet.
När man beskär en växt.
För då bildas det inget auxin där uppe.
Och då tar de små gotten och knopparna strax under och får för sig att nu ska vi växa till.
Vilket de gör.
Och växten börjar grena ut sig mer.
Och det här gör naturligtvis trädgårdsmästare glada.
För att istället för att få långa, tråkiga, raka buskar så kan man få dem att grena ut sig och bli mycket lugnigare.
Auxinet, det sättet som det förflyttar sig i växten och det sättet som det påverkar växten.
Det är också mycket sinrik konstruerat på det sättet att växten kan avgöra vad som är upp och ner och var solen finns.
Bland annat.
Hur gör den det?
Ja, när det gäller upp och ner är det mycket lätt.
Auxinet flyter helt enkelt neråt.
I riktning mot jorden så att säga.
Och om man då provar med att plantera ett träd rakt utifrån en vägg, till exempel en bergvägg eller en liten skreva någonstans.
Så kommer helt enkelt den delen av grenen som är längst ner.
Den kommer att få mer auxin på sig och följaktligen få den en större nybildning av celler.
Varpå grenen i sig börjar växa lite längre uppåt.
Och sedan så vet man även att växter tar och stimuleras av tillförsel av värme och solstrålning.
Eller rättare sagt den mesta strålningen.
Och det här leder då till att det bildas mer auxiner också antar jag?
Ja, det gör det.
Och då riktar sig växeln automatiskt så att säga mot solskenet.
Ja, det är så man också kan se att blad och löv har en tendens att vara i en sån vinkel.
Att de kan ta emot det mesta möjliga av solljuset.
Och det är också anledningen att om man har en växt stående i ett fönsterbräde under en lägre tid.
Så kan man se att den inte får särskilt mycket bladbildning inåt rummet.
Vilket gör att man ibland gärna vill vrida på växterna för att de ska se trevligare ut.
Men då börjar bladen vrida sig tillbaka.
De försöker alltid anpassa sig till det sättet där solen står.
Intressanta experiment har man dessutom gjort med högspänningsfält och magnetfält.
Där man då också har fått växter att växa lite annorlunda.
Ja, eftersom det då påverkar auxinerna.
Men det finns ju även en del andra växthormoner som kan vara intressanta.
Kytokiner till exempel som får växterna att börja differencieras.
Knoppar att utvecklas till grenar och allmänt brukar göra växterna lite lumigare.
Ja, det är ju faktiskt nästan exakt samma form av metod som vi människor använder för att differenciera oss själva när vi är i fosterstadion.
Och kanske påminner lite om anabolasteroider när man använder det i senare åldrar.
Ja, faktum är att man kan ju faktiskt stimulera växter till nästan vad som helst om man har rätt kemikalier.
Det finns ju till exempel abskisinsyra som får växterna att börja fälla löv istället.
Den verkar användas som höstarna.
Just när träden har bestämt sig för att nu är det dags att packa ihop för vintern.
Den får då vissa små delar utav stängen som lövet sitter på att dö av så att det lossnar från växten och det faller av.
Ja, och det är ju en slugplan dessutom för att överleva om vintrarna när det inte lönar sig att ha så pass mycket av kopsvätskan ute i löv som annars skulle kunna frysa till och falla av så fruktansvärt lätt.
Man har ju också letat efter många andra hormoner.
Till exempel gasen etylen används av en del växter.
Oja, den används till exempel för att få de flesta frukter att mogna.
Det har man ju även använt under vissa genmanipulerade växter.
Finns tomater till exempel som inte tillverkar den här naturligt och då förblir hårda under transport.
Och sedan när man har fått dem dit man vill så lämnar han dem i ett lag med acetylengas och så mognar de och blir mjuka.
Och sen har man naturligtvis letat också efter hormoner för att sätta igång blombildning.
Ja, det är ju en intressant fråga faktiskt.
Men såvitt jag vet har man inte hittat några än.
Nej, det har väl mest att göra med mer djupare underliggande faktorer.
Förmodligen som har att göra med eventuellt luftfuktighet och värme.
Kort sagt, växterna har ganska många mysterier där de står där på fönsterbrädorna.
Men man kan tillämpa en del av kunskaperna för att få dem att växa på roliga sätt.
Beskära dem så att de blir lumiga.
Och se till att de kanske inte tappar löven i första taget.
Att vattna är en bra idé.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Patent

Om du just har kommit på den ultimata uppfinningen, hur kan du vara säker på att inte någon annan snor én och tjänar en massa pengar på din é? Patenten skyddar uppfinningar mot just detta, men dagens upptäckter inom vetenskapen kan vara ett problem för patent-systemet.

Transkription132 repliker · 10:33

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det var en gång en uppfinnare för länge, länge sedan som gick och träffade sin kung.
Jag har ett problem, sa uppfinnaren till kungen.
Jag har kommit på en jättebra idé som jag skulle vilja testa och jag tror att det kan bli en jättelönsam liten apparat.
Men det kommer kosta mig en massa pengar att bygga.
Jaha, sa kungen.
Ja, och när jag säljer sedan min apparat när det blir klar så kommer ju alla andra kunna göra likadana apparater.
Och då kommer ju inte jag att tjäna speciellt mycket.
Så då finns ju ingen mening för mig att göra den här bra apparaten som kommer göra ditt kungarike stort och mäktigt.
Aj, sa kungen.
Men vad händer om jag gör att jag utfärdar ett dekret som säger att ingen annan får bygga en sån apparat i låt oss säga 15 år efter att du har gjort din.
Då får ju du igen dina pengar.
Men andra kan ju se hur man bygger såna apparater och kanske kommer på bättre saker än av ett annat slag.
Alla blir nöjda och glada.
Det tycker jag låter som en utmärkt idé som jag sa uppfinnen.
Och så kallar de det för patent.
Och tiden gick.
Och en dag så var vi plötsligt inne i 2021 århundrad.
Och uppfinnarna satt och höll på med gener.
Men nu började det bli klurigt med patenten.
Ja, till att börja med så upptäckte ju uppfinnarna att
ofta var det bara att gå ut och hitta lämplig planta i en regnskog som man kunde använda för att utvinna lämpliga mediciner ur.
Men det vore ju inte bra om alla andra företag också kom på att den här plantan var lämplig till medicinsyften.
Så att vad man gjorde var att man analyserade plantan, tog reda på den DNA-uppsättning och patenterade det hela.
Detta anses någorlunda dubiöst.
På vissa ställen i varje fall.
Ja, det finns ju alltid de som inte tillåter det.
Och här har vi ju ett litet problem för Europa tycker inte så mycket om att patentera saker.
Utan vissa grupper i EU-parlamentet.
Och Amerika har helt andra patentregler.
Och på vissa ställen finns det inga patentregler.
Det stämmer.
Ofta har det ju mycket också att göra med att de som verkligen har känt till plantan som kan sägas vara de egentliga upptäckarna.
Det vill säga någon liten stamm i Amazonas.
Inte få någon del av kakan.
Och det är ju också lite etiskt betänkligt.
Man har ju försökt hantera det i för sig i vissa länder, till exempel Indien och Indonesien.
Dels genom att införa förbud på att flöra ut plantor hur som helst.
Men också på att införa avtal om att en del av vinsten ska komma till godo.
Ja, det har ju faktiskt fungerat på de ställena.
Sedan finns det ju de som har tagit snäppet ett styck längre.
Där vill jag komma med en historia.
Och det är om en annan uppfinnare vid namn Chakrabarti.
Och den här Chakrabarti, han uppfann helt enkelt en bakterie.
Han tog en mikroorganism och förändrade den så pass grundligt att den inte längre kunde sägas vara en bit av den naturliga ordningen.
Och detta tog han sedan patent på.
Vad var det för mikroorganismen?
Det är en bakterie som är berömd för att den kan äta olja.
Eller rättare sagt silikoner.
Mm.
Låter användbart?
Ja, under vissa bestämda förhållanden i ett laboratorium så kan den till och med överleva.
Medan den gör det.
Men det är det första steget som någon har gjort för att skapa en ny organism.
Istället för att samla in en.
Och sedan ta patent på just det.
Men det låter ju lite närmare den här andan man skapade patenten för från första början.
Det var ju inte meningen att man skulle patentera något man bara hittade.
Utan det var ju för något man utvecklar själv.
Ja, det stämmer.
Men nu tar ju folk och säger att med tanke på det arbetet de lägger ner bara för att just hitta det.
Så kommer de att kunna patentera det också.
Och det är ju det som den stora striden egentligen har stått om.
Men i slutändan så handlar det ju också om pengar.
Oja.
För det är ju dyrt att komma på nya saker.
Vare sig det är så att man måste leta genom hela Amazonas jungler.
Eller stå i labbet en lång tid.
Eller bygga någonting.
Man måste ju få igen de pengar man har lagt ner på det.
Jo, det stämmer.
Det finns ju de som har gjort smarta sätt på det här.
För det går ju att piratkopiera.
Till exempel så har ju ett litet företag kommit fram med ett utsäde helt enkelt.
Som är skapat på ett sådant sätt att, liksom vanligt vetoråg, så ger det god avkastning.
Men det är dessutom tåligt mot de flesta sjukdomar.
Och det tål insektsgifter och det är resistent mot insektsangrepp.
Det låter ju jättebra.
Ja, men de var lite slugare än så.
För att ingen skulle kunna vara så inpiskad att man bara köpte en uppsättning av det här vetet, sådde ut, sedan skördade och använde lite av det överlevande utsädet för att så nästa år.
Så inkluderar de en terminatorgen, en helt ny uppsättning som ser till att vetet som man får från den här inte kan sås.
Det kan användas för att baka bröd med en, men inte för att skapa nya grödor.
Vilket då förhoppningsvis tyckte företaget gör att nu får vi sälja mycket vete?
Det tänkte de säkert på.
Sedan har vi ju problemet naturligtvis med att de enda som har råd med att hela tiden köpa nytt vete är de som redan är tillräckligt rika för att kunna ha råd med insektsbekämpning och bekämpning av sjukdomar.
De som då inte kan köpa det här vetet fortfarande är de som inte riktigt har råd med att sälja eller att köpa tillräckligt mycket insektsgifter.
De har helt enkelt inte fått tag på de resurserna som krävs.
Det betyder också att vetet blir av sämre kvalitet.
Då kan de inte sälja det för sådana pris så att de inte har en chans att bli välmående av sin odling.
Är det inte lite paradoxalt här?
Om man tillåter att patentera gener, då kommer man att få att folk patenterar växter de hittar och en massa saker.
Många hävdar att det rent och skulle vara något oetiskt i att patentera en livsform.
Men om man inte tillåter patent, då måste vi skydda oss mot piratkopiering tänker alla som försöker sälja något.
Så då måste man till exempel ha terminator-gener eller en massa kopieringsskydd på cd-skivor.
Ja, det är en svår fråga faktiskt.
Många har ju börjat tveka på att det verkligen funkar att fortsätta göra som vi alltid har gjort.
Det har ju börjat finnas tankegångar i att man måste hitta ett centralt sätt att reglera det här på.
Som verkligen då ger alla rätt möjligheter utan att för den skull totalt göra det möjligt för en eller ett fåtal personer
att copywrita större delen av det vi verkligen lever på.
Problemet här är naturligtvis det att många motsätter sig lösningar inte bara av ekonomiska skäl
utan också för att det strider mot till exempel deras filosofi eller kultur.
Ja, om vi tar till exempel USA där man kan patentera någonting så löst som enskilda idéer
så har man ju faktiskt det stora kruxet att du kan komma på en sak och sedan patentera det
och om någon annan tänker likadant så får du teoretiskt sett smälla till honom på fingrarna.
Men komplikationen här är väl kanske inte så mycket att du kan patentera en idé.
Det tillåter egentligen till honom.
Men att du kan, metoden att komma fram till idén, algoritmen
och det är ju ändå tillräckligt löst för att det ska kunna bli mycket märkliga effekter.
Ja, om Einstein hade lyckats patentera till exempel sättet han kom fram till att E var lika med M gånger C upphöjt till två
så hade vi förmodligen fått extra avdelningar på alla fysikinstitutioner enbart för att se hur man skulle kunna kringgå det här.
Vilket ju inte skulle gynna forskningen som helhet direkt.
Men det klurigaste här är naturligtvis att de amerikanska reglerna tillåter en att patentera väldigt mycket saker.
De europeiska, de är ganska inskränkta i vad man får och inte får patentera.
Och i vissa länder så har man mycket snälla regler och kan till och med upptäcka att man tjänar mycket på att hoppa förbi patenten.
Ja, det är ju vedertaget att det kommer alltid att finnas någon som kan utnyttja det hela för egen vinning.
Och alla kommer ju försöka kringgå när någon annan försöker sätta en restriktion på en.
Kort sagt, det verkar vara ett väldigt spännande evolutionärt problem det här.
Men det är förmodligen också någonting av 2000-talets stora stridsfrågor.
Ja, just när det gäller patentering och vem som egentligen har upphovsrätt.
Eftersom så framstår det stora problemet att vi inte kan komma i kontakt med vem det nu är som har designat sakerna ifrån början.
Om vi skulle tänka in på den hypotesen.
Så att vi har helt enkelt börjat lägga oss till med att ta för oss av allt vad vi ser.
Ja, det är ju en skillnad där rent legalt om någon inte äger en...
Ja, ett område som inte är ägt av någon att det är okej att lägga sig till med.
Det är det enligt mycket juridik.
Men en fråga just om patent, om man får för mer då att ta åt sig äran för det.
Ja, det är ju svårt.
I vissa fall har det ju varit väldigt skarpskruvna drag.
Till exempel i Amazonas.
Där har det ju ofta varit så att man har gått in till de stammarna som har känt till det här medlet i 2000 år.
Och sedan har man helt enkelt frågat.
Och det kostade ju inte mer än biljetten och en par rekordsfärd.
Men det är en knepig fråga och det får man väl helt enkelt ta och skriva in i framtiden och se vad som händer.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Självreferens

Om jag är Stockholmare och påstår att alla Stockholmare ljuger, talar jag då sanning? Om jag gör det, måste det ju betyda alla Stockholmare ljuger och då gör jag det också. Då innebär det väl att alla Stockholmare talar sanning? Vänta här nu, va!?

Transkription134 repliker · 8:41

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Detta program ska handla om självreferens.
Mikael, vad är självreferens?
Självreferens är när någonting är refererad till sig själv.
Hur banalt den här definitionen ändå kan låta.
Och för att man ska förstå vad det är tänkte jag ta ett exempel på en väldigt känd självreferens.
Det är den så kallade Epimenides paradox, eller Kretensarens paradox, som den också kallas.
Men historien är den att Epimenides kom från Kreta.
Och talade om att alla som kommer från Kreta, alla Kretensare, ljuger.
I det här ligger självreferensen i och med att Epimenides är Kretensare.
Och därför talar om sig själv när han talar om att alla Kretensare ljuger.
Samtidigt blir den paradoxal eftersom i och med att alla Kretensare ljuger.
Så måste särskilt Epimenides ljuga.
Och då ljuger han med påståendet att alla Kretensare ljuger.
Vilket därmed skulle innebära att motsatsen är sann.
Att alla från Kreta talar sanning.
Men då talar ju även Epimenides sanning.
Och därmed har vi en motsägelse.
Vad finns för andra saker som är självreferendet?
Det är väl inte bara paradoxer?
Nej, det kan finnas väldigt många olika referenser.
Det kan också finnas väldigt många olika problem med referenser.
Händer det ibland att man ser bilar.
Smutsiga bilar.
På dem ett barn eller någon annan har ritat med fingret.
Och skrivit tvätta mig.
Det är också en självreferens.
Men illustrerar också problemet att man inte riktigt alltid vet vad den refererar till.
Är mig i tvätta mig bilen?
Eller är det smutsen?
Eller är det meningen tvätta mig?
Eller är det barnet som har skrivit det?
I Alice i underlandet av Lewis Carroll finns det också väldigt många självreferenser.
När Alice precis har trillat in i kaninhålet och hittar en flaska och en liten kakburk.
Så står det på flaskan Drink me.
Och på kakburken Eat me.
Okej.
Och detta är ju också självreferenser.
Det finns även många som funderar på om det inte vore möjligt att bygga en maskin som kan kopiera sig själv.
Enligt den klassiska uppfattningen så skulle det inte vara möjligt.
Eftersom det är så otroligt många led.
För att framställa stålet till kugghjulen i en maskin.
Behöver man en ny maskin som också behöver kugghjul.
Och det går helt enkelt inte att komma igång med självreproduktionen om man har klassiska fabriker.
Men man kan relativt lätt göra självreproducerande maskiner i andra miljöer.
Till exempel inuti en dator.
Men måste inte den här ha en ritning av sig själv så att den vet hur den ska göra det?
Det är just här självreferensen kommer in.
Istället för att foga med en hel kopia av sig själv.
Vilket skulle innebära att hela maskinen aldrig skulle vara möjlig att göra.
Eftersom det aldrig skulle vara möjligt att starta den.
För att varje ritning av programmet måste innehålla en ritning av ritningen.
Och så vidare i all oändlighet.
Och det hela slutar med att man har ett oändligt stort program som aldrig går att skriva.
Istället för att göra detta lägger man in en liten flagga någonstans inne i programmet som säger
Nu ska du läsa av dig själv.
Du finns på det här området.
Läsa av dig själv.
Och gör en ny kopia av dig själv.
Enligt dig själv.
Instruerar alltså programmet att läsa sig själv och kopiera sig själv.
Så den refererar i sin ritning till sig själv.
Istället för till en ritningskopia.
Okej.
Jag har också hört att det finns spel som är självreferingande.
Vet du något sånt?
Ja, det finns ett spel som en juristprofessor i USA har utvecklat för att illustrera vissa problem med det amerikanska rättssystemet.
Som heter Nomek.
Nomek börjar med en uppsättning grundregler.
Som definierar upp vad en spelare är.
Hur man ändrar regler.
Vad som är regler.
Och att man ska följa upp dem helt enkelt.
Och så har han lagt till ett par regler till för att göra det roligt att spela.
Enligt grundreglerna är målet för spelet att ändra på spelets regler.
I enlighet med reglerna själva.
Men hur kan man då vinna?
Det beror på hur reglerna utvecklas.
I grunduppsättningen regler får man poäng om ens förslag till regeländring antas.
Och om man har fått ett visst antal poäng vinner man.
Men det kan man ju ändra på som spelare.
Det här spelet handlar väldigt ofta mer om att umgås och har det roligt att göra en intressant sak än om att faktiskt vinna spelet.
Ja okej.
Jag har även sett i vissa böcker att de kan referera till sig själva.
Ja det händer rätt ofta att författaren är med som person i boken.
Så gott som alla självbiografier är sådana av sin natur.
Men det händer också i andra böcker att författaren deltar i skeendet.
Och det händer till och med att författaren i boken inkluderar en recension av boken själv.
Som i Illuminatis trilogin.
Ja okej.
Jag tror jag har hittat på en lite rolig självreföreande mening.
Då tar jag.
Den här meningen pratar inte om sig själv.
Men den ljuger.
Jaha.
Den är lite paradoxartad också.
Ja det krävs att man funderar lite grann på den för att komma fram till om den verkligen ljuger eller inte.
Jo.
Även i datarkod och programmering förekommer det att man refererar till sig själv.
Till exempel är programmeringsspråket C.
Kompilatorn till det är skrivet i en tidig version av programmeringsspråket själv.
Vad är en kompilator?
En kompilator det är ett program som tar en ritning till ett nytt program.
Och gör ett program i maskinkod av det.
Ja okej.
Och ett annat programmeringsspråk.
Smalltalk.
Är objektbaserat.
Man har definierat upp någonting som är ett objekt.
Och allting i programmet är objekt.
Men även smalltalk är ett objekt i smalltalk.
Jaha okej.
Även medvetanden kan ju vara medveten om sig själva.
Och det är också en självreferens.
Självreferens på den högsta möjliga nivån.
Som jag är medveten om mig själv?
Det vet jag om att du finns.
Och om du skulle gå förbi en spegel så skulle du känna igen dig själv i spegeln.
Men det är intressant för alla organismer.
Jag tror inte katter kan det svärs bra.
Nej de irriterar sig på objektet som står i deras väg på sin höjd.
Eller objektet som bländar sig.
Men de funderar inte såvärs mycket över vad de råkar se i det.
Sen kan det vara så svårt för sådana som inte ser vanligt som vi män får.
De kanske bara ser.
Framförallt är det ju svårt för oss att förstå om de ser det vi tror att de ser.
Eller vad det är de ser eftersom vi har svårt att leva oss in i det.
Men å andra sidan.
Även apor har förmåga att titta i en spegel och känna igen sig själva i den.
De har utfört experiment där forskare har satt färgklickar på skimpanser medan de sover.
Han beröv att skimpansen satt en färgklick i ansiktet och låtit den vakna igen.
Sen har skimpansen kommit fram till en spegel, sett sig själv och börjat knunga sig själv i pannan för att få bort färgfläcken.
Han är alltså medveten om att det är sig själv han ser i spegeln.
Okej.
Den här meningen avslutar inslaget och hänvisar till andra saker än sig självt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Olika synvinklar

Om ett apa och en katt ser sig själv i en spegel, kommer någon av djuren inse vad spegelbilden föreställer? Vad kan det uppstå för problem om man ska bygga en biograf för flugor? Vårt mänskliga samhälle är nog ganska förvirrande för andra varelser...

Transkription138 repliker · 8:51

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det är intressant att notera att ganska många mänskliga aktiviteter skulle nog många djur inte förstå poängen med, än som de vore intelligenta.
Till exempel bio.
Varför det?
Flugan till exempel har ett öga, ett helt synsystem som fungerar mycket snabbare än människan.
Så den sammansmältningen av bilderna som gör att vi upplever bio som om det vore verkligheten koncentrerad till en punkt.
Skulle flugan inte kunna följa med på eftersom den uppfattar bilderna en och en, men inte bilderna som en slags kontinuerlig rörelse?
Så kort sagt, en flugbiograf skulle behöva visa bilderna med en mycket högre frekvens än våra biografer eller tv-skärmar.
Helt klart.
Det här antyder ju lite grann att hastigheten på ett synsystem kommer att bestämma ganska mycket.
Vad till exempel utomjordiska varelser skulle anser vara bra och vettiga media.
Ja.
Det gäller ju även ljud.
Ja, där har det väl med frekvensen mer att göra, antar jag.
Mm, vi människor har ju till exempel inte ljud över 50 000 hertz.
Vi kallar dem för ultraljud.
Alltså går det alldeles utmärkt att låta våra maskiner släppa ifrån sig sådana utan att vi störs av dem?
Ibland händer det ju för sig att man påverkas negativt av ultraljud men det är förmodligen så att många av de maskiner vi betraktar som tysta och diskreta bullrar ganska högljött med ultraljud.
Bara det är bara att vi inte märker av det.
Mm. Men jag misstänker att intelligenta hundar eller fladdermöss skulle gå direkt till yrkesinspektionen om de gick in på ett modernt kontor.
Och kräva att de gör något åt arbetsmiljön där.
Mm.
När det gäller arbetsmiljö så gäller ju också målning och sånt.
Ja, vår färguppfattning och vår tendens att använda färger för att symbolisera saker hänger väl inte alla med på?
Nej, till att börja med så är det naturligtvis färgseende. Det är ganska ovanligt faktiskt bland apor.
Och dessutom finns det ju väldigt många djur som har svårt att uppfatta stillastående saker.
Och därför inte riktigt skulle kunna ta till sig skyltar.
Ja, det här beror ju lite grann på vad det är för sorts skyltar.
Många har man ju just försökt göra att de syns mycket genom att de blinkar och sånt.
Till exempel en del trafikljus.
Ja.
Men det finns andra faktorer. Vi har ju polarisation. Det är ju något vi inte ser.
Ja, just det.
Men vi utnyttjar det till exempel i solglasögon.
Där man utnyttjar ett reflex i det vanligtvis polariserat ljus.
Så att man kan med ett filter plocka bort det.
Ja.
Men många djur ser ju polarisationer.
Och faktiskt, men även människor har en viss förmåga att reagera på det som vi dock inte verkar använda.
Hur vet man det?
Jo, det är så att linsen i ögat fungerar som ett svagt polarisationsfilter.
Och det går tydligen att se på en mulen himmel eller så.
Om man tittar bort från solen.
Det här så finns det ett svagt mönster som dyker upp just på grund av polarisationen.
Jaha.
Det här kunde...
Ja, det är en mycket märklig kvarleva förmodligen från den tid då vi levde på savannorna.
Och då var nyttigt att kunna orientera sig.
Det använder vi ju nu kompasser för.
Mm.
Men en del djur har ju inbyggd.
De skulle ha svårt att förstå våran orienteringssport till exempel.
Ja, eller de kanske skulle förstå orienteringssporten alldeles utmärkt.
Men de skulle nog tycka att det är onödigt med kompasserna.
Däremot skulle nog de bli väldigt distraherade av de magnetfält som vi inte har någonting emot.
Ja.
Trots allt, vi har ju armeringsjärn i våra hus och stora metallstrukturer lite överallt.
Och dessutom tendens att dra in elektricitet lite överallt så att vi får en chans att bygga elektromagneter.
Mm.
Förmodligen skulle ju då skedfiskar, darrockor och andra djur med elektriska sinnen uppleva våra lägenheter som en ganska märklig miljö.
Fullt av mat eller vad skulle de tänka?
Svårt att säga egentligen.
Förmodligen blir de mest distraherade.
Skedfiskarna har ju studerat just hur mycket elektrisk brus de reagerar på.
Och det visar sig att de jagar faktiskt bäst vattenloppor som de då hittar med vattenloppornas elektriska fält.
När det är lite, lite elektrisk brus.
Ungefär som i en normal flod.
I ett helt isolerade miljö där det inte finns några andra elektriska fält blir de faktiskt lite sämre.
Och naturligtvis i mycket brus så får de svårt att hitta lopporna.
Jaja.
Men hur är det om man verkligen har städat ut allting och tycker att det här är så rent och fräscht som det bara någonsin skulle bli?
Håller djuren med om det?
Förmodligen inte.
Jag misstänker att de hundar och katter som ivrigt kommer och börjar nosa igenom ens väskan när man kommer hem.
De upptäcker nog att alla de där böckerna och sånt som man själv tycker är fullkomligt normala har massa spännande doftspår på sig.
För att inte tala om de små kemiska gradienter som bakterier och svampar och sånt följer.
Hur är det med våra vanor då? Våra relationer till varandra?
De är ju klart påverkade av våra evolutionära förflutna.
Ta en sån sak som att vi äter middag tillsammans.
Ja, det är väl naturligt.
Men det beror också på att vi är alläter och framförallt har ätit en del as.
Men varför styr det att man ska äta middag?
Jo, om man tittar på växtätare så ser man att de i allmänhet äter hela tiden.
Det går åt mycket växter för att få näring.
Men man samlar sig inte i en grupp speciellt för att göra det.
Möjligtvis står man i en flock och betar.
Så att man ska kunna varna varandra.
Och om man tittar bland fruktätande apor till exempel så klättrar ju de runt i träden.
Visserligen som en grupp, kanske i någon synhåll för varandra.
Men man samlas inte speciellt för att äta.
Bortsett från att man råkar hitta en stor mängd frukt på ett ställe.
Men om man äter till exempel kött.
Ja, har ett byte nedlagt så gäller det ju att ta för sig illa kvickt innan någon större kommer att ta ifrån en.
Och därför brukar flockar då, som hygenor och apor, samlas för att ta del av bytet gemensamt.
Så det är middagsätandet där egentligen att hinna ta för sig innan någon kommer och skälar det för en.
Ja, och här kan man ju då hålla på dels gemensamt, skydda bytet mot till exempel andra asätar.
Och även naturligtvis göra interna sociala uppdelningar.
Vem som får äta först och vilka bitar.
Jag är värd för den här festen, alltså börjar jag skära upp tårtan.
Just det.
Och förmodligen så finns ganska många av våra andra sociala fenomen med ifrån sådana här evolutionära samspel.
Plus en del andra vanor.
Ta till exempel att vi lagar mat.
Ja.
Det gör den ju mer lättsmält.
Och förmodligen var det ju att man upptäckte att tog man och grillade köttet så blev det dels lättare att tugga.
Och dessutom blev det mindre risk att man blir sjuk.
Det är ju jättebra.
Men jag misstänker att ganska många riktiga rodjur skulle tycka att det här är ju att förstöra fint kött.
Och många asätar skulle nog tycka att vi äter det alldeles för färskt.
Ja.
Sen har vi ju många andra faktorer.
Ta till exempel språket.
Ja.
Det är väl inte helt unikt för människan?
Ja, det finns ju en avgörande skillnad.
Om man tittar på sångfåglar.
De spelar ju sina melodier.
Men vad har de för mening?
Det är ju sån här jag håller borta.
Ungefär.
Och det finns lite variationer då som kan antyda till exempel hur stor fågeln är eller liknande.
Men de flesta läten bland djur har ju fastställd betydelse.
Ja.
Men vad betyder egentligen ett ord som stol?
På svenska betyder det någonting att sitta på.
På ryska har det för mig att det betyder bord eller stål beroende på hur man uttalar det.
Jag är inte säker på det ryska överhuvudtaget.
Och det är möjligt att det inte betyder något.
Men poängen är det att man skulle kunna omdefiniera det.
Som Tage Danielsson påpekar så kan vi ju bestämma oss för att stol ska betyda en biljett till Växjö egentligen.
Ja.
Och om vi bara kommer överens om detta så är det ju inga problem.
Vi kan omdefiniera vårt språk.
Och det är någonting som ingen annan djurart kan göra.
Nej.
Så här har vi något som jag tror verkligen andra arter skulle bli förvirrade av.
Även om jag misstänker att det är rätt svårt att utveckla intelligens om man inte kan leka med språket.
Kan det ligga något i det?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Identitet

Om du blir teleporterad, är du då samma person, eller är du egentligen död? Diskussionen visar snabbt att enkla begrepp som existens och identitet egentligen är mycket svåra att förstå. I slutet av av föredraget får vi en humoristisk tankeställare.

Transkription132 repliker · 10:05

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jo, på Star Trek har de ju den här teleporten som de använder.
Och den läser av en person på ett ställe.
Och sen sätter han ihop den på ett annat ställe med samma sorts atomer men de som råkar finnas där.
Men då är det ju inte samma atomer, då är det en helt annan person.
Är det verkligen det? Trots allt det är ju samma mönster.
Alla atomer är ju på samma läge och bildar förhoppningsvis samma typ av molekyler.
Men hur kan det gå ihop om man har bytt ut alltihopa?
Ja, det spelar väl egentligen ingen roll om jag skulle byta ut en vattenmolekyl i din kropp mot en annan vattenmolekyl.
I och för sig, det händer ju hela tiden.
Så varför inte göra det med andra molekyler? De har ju exakt samma egenskaper och samma funktioner.
Ja, men hur vet man då vem jag är?
Ja, det är väl det lite grann som är problemet.
Om man menar att jag definieras av min kropp och vilka atomer som ingår så kommer ju den här teleporen inte att vara nyttig.
Det är ju ett lustigt sätt att begå självmord.
Och det är ingen vidare.
Och inte nog med det, man blir ersatt dessutom av en bedragare som inte ens vet om att han är en bedragare utan tror att man är sig själv.
Men hur va? Det var ju inget kul.
Men om man tror att identitet avgörs av ens information, hur man är organiserad, då är det här ett praktiskt sätt att transportera sig.
Men blir det inte problem om man till exempel transporterar sig till två mottagare samtidigt?
Ja, då får vi ju alltså två stycken identiska personer.
Och bör man räkna dem som samma person eller olika?
Hur skulle du göra?
Jag skulle väl säga att de är samma i början men att de utvecklas till olika personer eftersom de går olika vägar i livet.
De har ju ingen kontakt mellan sina nervsystem eller något sånt.
Det är ju två identiska kopior.
Men de får ju snabbt olika erfarenheter.
Men det här är ju väldigt intressant.
Hur ska man då titulera dem?
Ska man kalla den ena för Mikael A och den andra för Mikael B?
Vem ska i så fall bli Mikael A och vem ska bli B?
Ja, det kan man ju avgöra med en singla slant eller något sånt.
Men det intressanta frågor är ju då, om dessa möter varandra, bör de då betrakta den andra som sig själv?
Eller bör de betrakta den som en annan människa?
Eller ett mellanting?
Ja, problemet blir ju det att om jag möter en annan människa, hur lik han än är mig, så kommer jag betrakta honom som en annan människa.
Jag har väldigt svårt att tänka mig att Mikael A och Mikael B skulle betrakta den andra som sig själv.
Jag tror inte den ena skulle offra sig för den andras liv.
Nej.
Men samtidigt får vi en del andra intressanta problem om man börjar tänka på att identiteten kan förändras.
Trots allt, vi har alla varit små och den där femåringen vi var en gång i tiden finns inte kvar.
Har han dött? Nej, vi har utvecklats ur honom eller henne.
Men samtidigt så kan vi ju bara känna samhörighet bakåt.
Jag kan visserligen fantisera om vad som händer av mig om tio år, men jag vet ingenting.
Däremot vet jag vad jag var för tio år sedan.
Men för tio år sedan, den personen, skulle han känna samhörighet med den som du är idag?
Förmodligen finns det ju en massa likheter här. Personlighet, åsikter och sånt. Sånt ändras ju inte så snabbt.
Men om man går tillbaka till den lilla femåringen.
Skulle femåringen känna igen den här farbror som sitter här nu?
Kanske, troligtvis inte skulle jag vilja våga.
Och det i så fall verkar ju som identitet går bakåt i tiden. Vi kan identifiera oss bakåt till hur vi var för en vecka sedan, för hur vi var för många år sedan eller när vi var små.
Men det är inte så säkert att vi kan identifiera oss framåt.
Eller i alla fall inte så långt framåt i tiden.
Jag är rätt säker på att jag kommer känna mig identifierad med den personen jag är nästa helg.
Det beror väl på vad som händer. Anta att under den kommande veckan så blir du teleporterad runt med en massa Star Trek-teleportrar.
Kan du identifiera dig med den figur som sitter här nästa helg?
Möjligen.
Men om vi antar att det händer något ännu mer radikalt. Den här personen blir religiös.
Går med en mystisk sekt, hjärntvättar sig och ändrar totalt åsikter, personlighet och får lite nya minnen.
Då blir det lite knepigare. Har du rätt dig?
Så identitet kanske inte ens är odelbart här?
Nej.
Det här blir ju väldigt intressanta problem. Framförallt då om vi tänker oss sådana här radikala hopp.
Inte bara då med kopiering utan även kanske att varför inte göra en digital version?
Varför sätta ihop atomer istället för att bara köra en simulation åt det hela?
Ja men det borde väl fungera om man bara kan få ihop datorkraft nog till det.
Men den här datormodellen då, den har inte ens någon materia i sig.
Nu kommer ju naturligtvis en massa vitalister att inte hålla med för de anser att det krävs då materia eller någon sorts livskraft för det.
Vad är vitalist?
Det var den åsikt som var förhärskande fram till ungefär 1900-talet som menar då att liv är baserat på att det finns någon sorts yttre kraft som får materien att göra massa saker.
Den har fallit ur bruk väldigt mycket sedan man faktiskt lärt sig hur liv fungerar och det behövs inte för att förklara.
Men det finns ju många som fortfarande har sådana uppfattningar.
Och de skulle ju naturligtvis vara väldigt svårt för överhuvudtaget tanken på de här kopiorna.
Men då får man ju sådana här problem att om man gör en kopia som är identisk i alla avseenden.
Kan det då skilja sig så att säga den interna upplevelsen?
Kan det finnas zombies som verkar uppföra sig som de var medvetna men inte är det?
Beror väl till viss del på hur man definierar medvetande?
Ja det värsta är ju att det inte ens en definition som är vi är ju medvetna.
Det är ju någonting vi märker direkt.
Sen hur man väljer att definiera och tala om det är ju en annan sak.
Så att huruvida någon är en zombie.
Ja den enda som kan avgöra det är ju som en själv om han eller hon känner efter.
Och han eller hon påstod vi trodde att de själva var fullvärdiga människor.
Ja eller åtminstone så säger de det.
Förmodligen så finns det en självmotsägelse här.
Om det är en ärlig zombie så kommer ju han eller hon att försöka säga huruvida han eller hon känner medvetande.
Och om han eller hon inte gör det.
Ja då kommer det ju bli en motsägelse.
Men det är inte så uppenbart.
Det finns en del filosofer som menar att zombie skulle vara möjliga.
Även om de flesta säger att det nog inte fungerar.
Sen har vi dessutom det här med tekniken.
Modern medicin gör ju att det här går från en massa filosofiska lekar till att det faktiskt börjar bli mer och mer praktiska frågor.
Vad händer till exempel på de patienter som får hjärnbalken av skurran?
Där har man ju så att säga två viljor i samma kropp.
Höger och vänster hjärnhalva kommunicerar inte längre med varandra.
Så att höger sida upplever en sak, vänster sida med en annan.
Men vissa funktioner bestämmer sig både av höger och vänster sida.
Så att här har vi alltså två viljor med en kropp som de delar på.
Och det är svårt att säga om huruvida en person, två eller kanske en och en halv.
Sen har vi dessutom sådana förändringar som inträffar på grund av andra störningar i hjärnan.
Om vi till exempel definierar vår identitet utifrån minnen.
Vad händer då om man råkar glömma bort saker eller drabbas av en fullständig minnesförlust?
Man kan ju också tänkas definiera utifrån personlighet men även där kan det hända exakt samma sak.
Personlighet kan förändras.
Läst om någon gruvarbetare som fick ett hjärnspett genom pannloben.
När han skulle plattra till krutet i ett spränghål.
Mm, Phineas Gage.
Han överlevde men han gick från att vara en mycket timid, snäll och trevlig person till att börja supas, slåss och skrika.
Mm, och då kan man ju undra, var han samma person före eller efter?
Många av hans vänner och släktingar ifrågasatte verkligen det.
Men det intressanta är ju också att sådana här förändringar kan vara tillfälliga.
Kanske inte då skador på pannloberna men minnesförlust till exempel kan ju gå över i vissa fall.
Ja, och vem är man då när man har fått tillbaks minnet?
Mm, en möjlighet är ju att man säger att ja, personen var inte sig själv under en viss period men sen gick han till sig själv.
Men om man definierar identitet utifrån vilket minne man har, då kommer inte jag vara samma person i morgonbitti som jag är nu för då kommer jag ha gångna kvällen att minnas.
Mm, men du kommer inbegripa dig själv så om man har det här tidsperspektivet så kommer det ju vara att man definieras utifrån minnen man har från tidigare.
Men vi glömmer ju också.
Ja, så att även här blir det lite diffust och konstigt.
Så att överhuvudtaget, det verkar som identitetsbegreppet som en gång i tiden var mycket enkelt.
Man tänkte en sund själ i en sund kropp.
Det håller på att bli något mycket rörigt och märkligt.
Och vi ska inte ens tala om vad som händer när vi får teleportörer och nanomaskiner för att byta ut nervceller mot kiselchip.
Är jag fortfarande jag om var och en av mina nervceller har bytt sig ut mot en liten dator som simulerar en nervcell?
Mm, eller är det bara en bedragare som lurar sig själv och omgivningen?
Och spelar det någon roll?
Mm, det är värt att tänka på inför framtiden.
Tack Mikael 1, 2, 3.
Och tack Anders A, B, C och D.
Tyvärr så kunde inte E komma.
Men det är ju jag.
Ja, inte riktigt. Du är egentligen Mikael 15.
Men vi bytte ut dina minnen mot Anders Es minnen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Ko-evolution

När Irak avfyrar Scud-missiler svarar USA med patriot-missiler. Även i naturen pågår en kamp mellan rovdjur och byte. Rovdjuret blir starkare, snabbare och farligare för att överleva. Bytet kan svara med att bli giftigt, kamouflerat eller se farligt ut.

Transkription105 repliker · 7:05

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Jag hittade en artikel häromdagen som handlade om någonting som hette ko-evolution.
Jag gjorde en missuppfattning först och trodde att det handlade om kor, men det upptäckte jag att det inte gjorde.
Det handlade om istället rovdjur och deras offer, eller vad man ska kalla det för.
Det är ju det att evolutionen beror ju på vad som är bäst anpassat.
De bäst anpassade överlever, men det man anpassar sig till, det är ju inte bara miljön omkring en,
om det är en öken eller några ishavet, utan också vilka arter som finns omkring en.
Jo, naturligtvis. Ett bytesdjur anpassar sig för att försöka gömma sig bättre eller springa snabbare eller dylikt.
Och rovdjuret borde ju också i så fall utvecklas.
Exakt. Om ett bytesdjur är välbepansrat så måste ju rovdjuret bli bättre på att ta sig igenom pansar för att klara sig.
Men det gör ju att de byten som har tjockare pansar klarar sig ännu bättre.
Men ko-evolution, vad står det för då?
Det är så att säga medievolution. Det är alltså när två eller flera arter håller på att utvecklas tillsammans.
Vad en art gör påverkar den andra.
Det här borde väl inte bara gälla rovdjur och byten, utan även växter borde väl gälla?
Oh ja, det här finns överallt. I skogen till exempel så skymmer ju träden ljus för andra växter.
Och det gör i sin tur att det är bra för de här andra växterna att hitta sätt att få mer ljus.
Så i tropiska djungler hittar man ju till exempel vissa lianer som klättrar upp för träden för att komma till ljuset.
Väldigt typiska exempel på ko-evolution borde ju vara parasiter och sådana som lever i symbios med varandra också.
Just sjukdomar har ju ett stort intresse av att bli bra på att angripa sin värld.
Och världen överlever ju bättre om den kan göra sig fri från sjukdomarna.
Men tjänar verkligen sjukdomar så mycket på att förstöra så mycket som möjligt för sitt offer?
Ja, det beror ju på om de kan sprida sig på det.
En sjukdom så att säga bryr sig inte om om den är dödlig.
Överlever sporer eller bakterier så att den kan smitta vidare så kommer ju den att fungera bra evolutionärt sett.
Även om det är synd om världarna.
Ja, men jag antar att den måste i alla fall hinna spridas vidare.
Är det därför det finns så få sjukdomar som har ett extremt snabbt dödsförlopp?
Eller förlopp innan patienten dör?
Just det. För de har ju inte överlevt speciellt bra.
Så att i allmänhet ser man det att de här oerhört snabba, hårda sjukdomar, de bränner ut sig själva som man säger.
Medan däremot förkylning som ju inte är speciellt dödlig, även om den kan leda till allvarliga problem, den sprider sig väldigt väl.
Ja, då kan man ju se på hur många som är förkylda normalt.
Det är väldigt lätt att få en förkylning.
Jo, när det gäller symbios, har ni några bra exempel på det?
Ja, det finns ju på alla nivåer.
Det är ju allt ifrån hur växter samarbetar med svampar i marken, till exempel hur många träd har en symbios med svampar då.
Och byter ut kolhydrater mot olika nedbrytningsprodukter.
Ja, visst ja. Det är väl den här mikorytsan som lindar sig runt rötterna på.
Just det.
Träden är inte det.
Och det är till ömses i det nytta.
Men det gör ju också att de måste anpassa sig till varandra.
Och det är därför vissa svampar är kopplade till vissa trädarter.
De klarar sig inte utan varandra.
Ja, just det. Finns det inte i våra egna kroppar exempel på fall där det har varit en symbios som verkligen inte kan klaras utav?
Jag tror att mitokondrien har väl utvecklats på det sättet.
Det är ju då våra cellers kraftaggregat.
Och man tror att de härstammar från bakterier som antingen frivilligt eller ofrivilligt blev del av våra celler för mycket, mycket länge sedan.
Och nu lever det i symbios med dem.
Vi klarar sig knappast utan dem.
Nej, ingen högre livsform på jorden klarar sig utan dem.
Finns det inte det med växter också?
Det som gör att de klarar av att det handlar om solljus eller att använda solljus som energikälla.
Kloroplasterna? Ja, det stämmer.
De har också varit en bakterie långt.
Ja, en form av alg då.
Men det intressanta är ju att du hittar andra former av coevolution, till exempel mag-tarmfloran, inom våra kroppar.
Den är ju då i en sorts ostadig balans.
Den gör nytta men den kan också sprida sig under vissa förhållanden.
Ja, just det. Det stämmer.
Och det har gjort då att kroppen har anpassat immunförsvaret till sådana här smittorisker.
Men just den här koevolutionen borde ju vara skyldig eller vi kanske borde nog tacka för att vi har en sån otrolig mångfald.
Det är bara att titta på kamouflage och även på varningsfärger. Borde inte det ha utvecklats på samma sätt?
Ja, där är ju det att en art vill ju undvika att bli uppäten.
Och är den giftig så är det ju bra att annonsera om det.
Och förhoppningsvis kommer då rovdjuren att kunna se det här och inte äta upp den.
Men då brukar det finnas varelser som drar nytta av det också.
Just det.
Som kopierar.
En art som liknar en annan giftig eller farlig art kommer ju att ha en fördel.
Och det är ju att den kommer att utvecklas åt det håll som gör att den blir mer och mer lik.
Åtminstone i rovdjurens ögon.
Men det här är väl negativt för de arter som är giftiga?
Just det.
Man ser ju då att dessa arter försöker oftast bli ännu mer markerade.
Så att man får en sorts kapplöpning här då mellan rovdjuren, den giftiga arten och de ofarliga arterna.
Och ibland kan det ju vara flera arter som samarbetar.
Till exempel getingar, bin och humlor som alla har ungefär samma mönstring.
Men när det gäller sånt här, alltså färgranna mönster och allting sånt här.
Det finns ju faktiskt fåglar som har det men de borde ju faktiskt inte ha så stor nytta av det ur den synvinkeln.
De har kanske inte så stor nytta av det.
Alltså ett problem genom att de är lätta att upptäcka för rovdjur.
Men de har ju nytta om de kan få fram mer avkomman genom det.
Det är ju därför hanarna är färgranna.
Som förhoppningsvis då ska göra att honorna vill para sig med dem.
Det är co-evolution mellan honor och hanar helt enkelt.
Det kan man säga, inom samma art.
För det finns ju då en avvägning här.
Antingen satsar mycket energi på att vara färgrann och löpa större risk på att bli uppäten.
Men man har också större chans att få ungar.
Men honorna, de vill ju inte heller välja vilken hanar som helst.
Så det är en tävling mellan hanarna om vem som har bäst färger.
Ett intressant ämne som man kan ta upp.
När vi pratade om virus och bakterier, sjukdomar, datavirus, kan man inte också säga att de har utvecklats på samma sätt?
Ja, de utvecklas ju inte riktigt på samma sätt.
Nej, de blir programmerade.
Men de sprider sig ju på ett co-evolutionärt sätt genom att de som är farliga, de tar man och ägnar mycket energi åt att bli av med.
Men tämligen ofarliga virus är folk inte lika intresserade av att skydda sig mot.
Nej, så länge de inte förstör programmet de tar sig in i.
Datavirusprogram försöker ju plocka bort alla virus naturligtvis.
Men sådana som inte gör så mycket skada tenderar ju folk inte att upptäcka.
Det är till nytta för ett datavirus att det inte märkas så mycket.
Och den kan spidas och vidare.
Just det.
Tack!

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Klassicism

Varför är det dumt att döpa sin fraktfirma till "Confracta"? Bör man lita på
ett projekt som kallas "Nex"? Är det sant att hybris kan betyda våldtäkt? De
klassiska språken latin och grekiska inspirerar och lever vidare i vårt
dagliga språk.

↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.