Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Mikrorobotik

Tekniken blir mindre och mindre. Spionhelikoptrar mindre än din nagel är snart verklighet. Samtidigt stöter man på allvarliga problem när saker blir för små.

Transkription77 repliker · 5:54

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Datortekniken växer ju mindre och mindre idag och samma sak gäller robottekniken.
Anders här ska berätta lite mer om det.
Ja, det är ju så att traditionellt har robotik varit i högsta grad makroskopisk.
Det vill säga robotarna har varit stora konstruktioner, åtminstone någon meter storlek.
Men idag ser man hur man börjar krympa robotarna.
Man bygger robotar som får plats i en ficka, eller bara i någon centimeter stora,
eller rent av någon millimeter stora, och man verkar arbeta sig mot mindre och mindre konstruktioner.
Varför vill man bygga såna här små robotar egentligen?
Ja, framförallt är det ju det att de kan göra saker som stora robotar inte kan.
De kan komma in i skrymslen av rår som skulle vara omöjliga för en stor konstruktion att tas in.
Dessutom så blir de billigare.
Man kan kosta på sig att skapa fler små robotar, sedan de väl är designade, än att ha många stora.
Och det här har ju många intressanta tillämpningar.
Vad finns det för exempel på direkta tillämpningar av den här tekniken?
Ja, en av dem som man ofta tar upp är ju till exempel då när ett hus har rasat ihop efter en jordbävning,
att kunna sända in små robotar och göra spaning.
Och spana då, ta sig igenom sprickor och genom bråten för att hitta överlevande.
Det här kan man också naturligtvis tänka sig militära tillämpningar av.
Till exempel istället för att ha stora spaningsflygplan, skicka in små myggrobotar för att spionera eller övervaka.
Men kan inte det här resultera i en del problem?
Jag menar, det finns väl begränsningar för de här små robotarna?
Oh ja. Problemet med att bygga robotar hänger väldigt mycket i att få just en maskin att kunna fungera oberoende.
Och redan att klaras i den vanliga världen är svårt nog med alla de stötar och hinder man kan råka på.
Men dessutom har att driva robotarna blir ganska komplicerat.
Vad använder man för drivmedel egentligen? Jag misstänker att olja inte precis är det normala.
Nej, normalt är det elektricitet.
Och det här är ett intressant problem eftersom en elmotor som man normalt använder inte kan göras speciellt mycket mindre än någon millimeter.
För många rörliga delar och magnetfälten och sånt blir för små för att gripa tag i varandra ordentligt.
Det är svårt att göra bra spolar där.
Okej, vad ersätter man elmotorerna med då? Lägger man bara på ren el och driver fram dem på det viset då eller?
Nästan. Man kan utnyttja piezoelektricitet. Vissa material ändrar längd när man sänder en ström genom dem.
Och det här kan användas för att driva robotarna.
Problemet är att längdändringen är ganska liten, bara någon procent av materials längd.
Så om vi har en en millimeters ben och använder en piezoelektrisk material där så blir effekten att den ändrar tyvärr bara en procent av sin längd.
Vilket är väldigt kortsträcka.
Okej. Om man nu har de här pyttesmå robotarna som kan röra sig. Hur lång tid kan de egentligen jobba då?
Ja, det beror ju då på hur bra batterierna är. Och batteritekniken har ju tack vare mobiltelefonerna gått fram väldigt mycket.
Men idag så använder man till exempel klockbatterier då på centimeterstora robotar.
Och de kan väl klara sig förmodligen ett par minuter till någon timme.
Större robotar använder vanliga batterier och kan fungera ganska bra.
Men man experimenterar också med att sända energi till robotarna via till exempel mikrovågor eller elektriska fält.
Hur ska vi kontrollera en sån här liten robot?
Ja, eftersom elektroniken har blivit mindre så går det ju naturligtvis att sätta en dator på roboten som är ganska litet.
Ordinärt mikrochip är ju trots att bara mindre än en centimeter stort.
Men vill man ha en myggstor robot då måste man använda ett väldigt litet och enkelt chip.
Och då kommer det att krävas en annan typ av programvara.
Man får inte plats med stora komplexa program som förutsäger världen.
Okej. Men går det inte att göra så att man kommunicerar direkt med de här pytterrobotarna?
Det kan man naturligtvis göra.
Men att direkt fjärrstyra dem kräver ganska mycket energi från robotens sida att sända tillbaks radiovågor.
Så att man vill egentligen göra ganska enkla kontrollmekanismer.
En metod är vad man kallar för en subsumption-arkitektur.
Det vill säga att roboten bygger på reflexer och beteenden, ungefär som en insekt.
Så den har ett beteende att gå.
Ett annat beteende att undvika att korridera med saker.
Och de här pågår hela tiden så att den går framåt tills den märker att nu håller på att korridera med något.
Då svänger den undan.
En tredje beteende kan då innebära att den får order om vart den ska gå ifrån någon som styr den.
Och på det sättet så behöver man inte skicka ut speciellt mycket information.
Det blir lättare att kommunicera.
Var står den här tekniken idag och vad kan vi vänta oss för utvecklingen den närmaste tiden?
Ja idag finns det ju då centimeterstora robotar.
Och man gör en hel del intressanta experiment också med vad man kallar mikroelektromekaniska system, MEMS.
Det innebär att man använder teknik i stort sett som när man ätsar kiselchip.
Men för att göra kugghjul och andra mekaniska konstruktioner som alltså är mindre än en millimeter stora.
I många fall nere på tiondelar eller hundradels millimeter stora.
Och sådana här system har ju redan idag visat att man kan konstruera mikroskopiska ångmaskiner.
Man kan göra en sorts elmotor där man används av statisk elektricitet istället för magnetfält och annat.
Så trenden verkar ganska klar att vi är på väg att få åtminstone en mekanik som är verkligen nere på en hundradels eller tusendels millimeter storlek.
När kommer vi att kunna skicka in mikrobåtar i människor som de gör i Isaac Asimovs roman?
Du menar den fantastiska resan?
Ja.
Ja, det lär nog dröja ett bra tag.
Men trots allt, det är nog inte alldeles för orimligt.
Nanoteknologi och liknande verkar åtminstone på pappret möjliga.
Och den här miniaturiseringstrenden verkar vara så himla stark.
Så jag ska inte vara förvånad att inom 20-30 år så har vi verkligen kirurgiska mikrorobotar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Försvunna kontinenter

Atlantis... Lemurien ... Mu... Det finns många legender om sjunkna öar och kontinenter. Hittills har man aldrig lyckats hitta bevis på att de har funnits. Historierna däremot bär ofta en del sanning.

Transkription91 repliker · 6:06

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Drömmen om utopia har ju alltid funnits och lämpligt nog så verkar det vara kontinenter eller dylikt som vid det här laget har sjunkit eller försvunnit liknande.
Vi har Platon med sitt Atlantis, vi har Lemurien och kontinenten Mu med mera.
Vi har väl också en liten ö, Leonäs, som ska ligga utanför Cornwall.
Tanken var att det var en landbrygga som förvandt Cornwall med Skilleöarna.
Det skulle varit ett grönskande rike som då sjönk i havet med bara en enda överlevande hjälte som flydde från det.
Fömmen ibland säger att Tristan i Sagan om Tristan i Sålde var den här ensamma hjälten.
Intressant. Men frågan är egentligen hur alla de här myterna har uppkommit.
I vissa fall kan man ju säga det ganska klart.
Ta till exempel kontinenten Mu. Den påstås ha läggat i Stilla havet och varit helt enorm.
10 000 kilometer från nord till sydspetsen.
Det var 1870 då överste James Churchward hävdade att han i ett indiskt tempel av prästerna fått se urgamla stentavlor som talar om denna kontinent.
Han gav ut en 3-4 böcker som sålde rätt bra om det här.
Men några stentavlor fick man aldrig se.
Så det började nog räknas som science fiction till stor del.
Lemurien hade väl lite mer bakgrundshistoria?
Det var ju nämligen så att på 1860-talet så började geologer och paleontologer hitta fossiler i Sydafrika och Indien som stämde väldigt väl överens.
Och det här var väldigt förbryllande för dem.
För hur kunde dessa djur ha tagit sig mellan de två avlägsna platserna utan att ha lämnat någon spår efter sig i norra Afrika?
Så de föreslog, det är en av de främsta evolutionsforskarna, Heinrich Heikel, att ja det kanske fanns en landbrygga.
Och den här gav senare en annan forskare med namnet Skalter namnet Lemuria.
Eftersom man trodde att lemurerna då, de här primitiva primaterna, hade levt där.
Han trodde att det var de vi stammade från eller?
Delvis ja.
Nu vet vi idag att det behövs inte några landbryggor för att förklara det här.
Det är kontinentalförskjutningen.
Men det var något man kom på relativt sent.
Och tanken på ett bortglömt människas urhem sjunkit i havet var ju så fångande.
Så både mu och lemuria är ju standard inom mycket New Age-tal.
Men när det gäller nu också, jag har för mig att den kontinenten var väldigt, väldigt stor.
Så pass stor att den egentligen omöjligen skulle ha kunnat finnas på jorden.
Oh ja.
Och dessutom det här med hur kontinenten förväntas sjunka, ofta stämmer inte speciellt bra med geologi som man känner till.
Men sen har vi ju historien om Atlantis förstås.
Ja, den är ju bra mycket äldre.
Ja, den finns ju återberättad hos Platon.
Och det är förmodligen så återberättar han i sin tur något betydligt äldre.
Som han berättade så menar han att det kom från Egyptierna.
Och det är ju så grekerna brukar tala om att
Ja, redan de gamla Egyptierna kände till det här.
Och de talar om då ett rike någonstans i Atlanten
som var mycket högt stående och fin kultur.
Men genom att de på grund av moraliskt förfall då
så straffade gudarna om de åt det hela sjönk.
Det där kan ju nästan, till varför den legenden uppkom kan ju nästan vara knuten till typ syndrafloden och liknande.
Det finns en del likheter.
Men just när det gäller Atlantis så finns det också faktiskt möjlighet att det har existerat i någon bemärkelse.
Man har ju letat efter Atlantis på många ställen.
En del har hävdat att den har legat i Sverige, Spetsbergen eller Island eller Bahamasöarna eller Azorerna.
Men den grekiska ön Teran ligger faktiskt ganska bra till för att förklara det.
Det var ju nämligen så att 1625 före Kristus så gick större del av ön under i ett enormt vulkanutbrott.
Det var en explosion på samma sätt som Krakatau i Indonesien.
Ön sprängdes bort. En enorm tidvattenvåg måste ha förstört väldigt mycket av hamnar för minoiska civilisationen.
Svavel och stoft måste ha förmörkat himlen för djupt.
Det måste ha varit en rejäl katastrof.
Och man tror att det här var slutet för minoerna.
Så där har vi en ö som försvann.
Och en stor kultur som gick under.
Men som sagt, det finns ju förklaring till många av de här myterna hur de har uppkommit.
Och bland annat har man ju som sagt syndafloden också.
Många folk berättar ju om syndafloden i olika varianter.
Och det kanske inte är så konstigt för många gamla kulturer uppstod i floddalar.
Och där inträffar också översvämningar.
Och de kunde bli rätt häftiga också.
Och nu om någon då en familj överlevde så var det förmodligen för att deras fader hade en båt.
Eller de hade tur och klättrade upp på något skyddat ställe.
Och de kunde se hur hela den värld de kände till låg under vatten.
Så det var inte så konstigt att hela världen drabbades av denna enorma flod.
Och sen förstorades naturligtvis båten upp och allting sådant.
Och trots att sådana här fenomen har inte bara inträffat lokalt översvämningar i floder.
Sedan istiden har ju vattenståndet ökat ganska mycket.
Eftersom polarisarna då hade sugit is i en massa vatten.
Och när de smälte så steg vattenståndet.
Doggers bankar till exempel ute i Nordsjön var ju tidigare ganska låga.
Men ändå förmodligen beboliga landområden som numera står under vatten.
Ja, vi håller ju på att få våra sjunkna kontinenter redan nu.
Om man ska ta dem lite mindre då.
Dessutom så har det funnits rejäla katastrofer.
Enligt vissa teorier så blev ju faktiskt svarta havet vattenfyllt ganska plötsligt.
Och det kan mycket väl ha varit så att folk bodde i det området.
Som då var en djup sänka.
Men när vattnet bröt igenom då vid Bospåren.
Så måste det ha vattenfyllt på ganska kort tid.
Geologiskt sett.
Och det kan mycket väl leda till myter.
Där folk berättar hur hela världen översvämmas.
Och hur stora landområden försvann.
Och naturligtvis de områden som försvann bygger man ju gärna myter till.
Vilket oftast leder till att det blir utopia.
Oh ja.
Det är ju alltid så att man känner till nuets nackdelar.
Så det är lättare att sätta utopia i det avlägsna, förflutna eller framtiden.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Endorfiner

Ett gott skratt förlänger livet, brukar man säga. Sanningen är att en person som har kul, håller sina endorfinnivåer högt uppe. Dessa endorfiner spelar en mycket viktig roll i vårt humör och våra lustar.

Transkription55 repliker · 5:01

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Våra känslor styrs ju av hjärnans aktivitet. Men hur är det egentligen med vällusten? Och hur är det med vällustens neurofysiologi?
Vällusten styrs av ett antal olika samverkande ämnen. Däribland räknas endorfinerna som ett av de viktigaste.
Vad är endorfinerna för något?
Endorfinerna är så kallade neurotransmettorer. De överför en signal från en nervsyn till en annan och har ett flertal väldigt viktiga funktioner i hjärnan där känslokontrollen är en.
Så hur kommer det sig att man upptäckte de här?
De upptäcktes när man undersökte morfinerna som då är smärtstillande. Man upptäckte att de band till cellerna i hjärnan och då måste det finnas en anledning till det.
Så då forskade man fram och upptäckte att det var endorfinerna som verkligen skulle binda där.
Men att morfinerna kunde ta endorfinernas plats.
Nu är det ju så att det finns ju inte ett ämne som är endorfin utan det är en helt stor familj.
Sedan 70-talet har man ju hittat ganska många av dem.
Jo, man fortsätter ju att forska på ämnet.
Endorfinerna har ju flera väldigt intressanta aspekter där smärtkontroll är en.
Hur går det egentligen till när de kontrollerar smärtan?
En smärtsignal innebär ju att en nervcell retas och sedan skickas signalen vidare upp genom ryggmärgen upp till hjärnan.
Ifall det exempelvis är en signal från handen.
Endorfinerna kan bryta signalen och minska den på vägen genom att ställa om nervcellerna hur de vidarebefordrar signaler.
Ja, för och med att det här regleras av vissa system i hjärnstammen då som kan sitta och verkligen agera för en smärtblockad när det blir för mycket.
Det stämmer. Det är till för att skydda hjärnan mot överslag så att vi inte blir helt utslagna om vi exempelvis lägger handen på varm platta utan att vi istället bara uppfattar att nu är handen förstörd.
Dessutom vid kraftig stress till exempel så i många fall har stressen smärtstillande effekter.
När man är tillräckligt panikslagen märker man inte av hur skadad man är.
Jo, det är återigen en biologisk fördel att inte kroppen blir utslagen så lätt.
Jag har också för mig att en del av endorfinerna kommer ut i blodet.
Och där har man en kärlsammandragande verkan som gör att man blöder mindre.
Mm. Det är ytterligare.
Den hjälper ju till framförallt då vi skador och stress.
Men sen så är det ju då som forskningsområdet mycket inriktar sig på de positiva mentala verkan.
Ja, när man stressar upp kroppen till exempel genom yoga borde ju frisätta sig endorfiner.
Mm. Det kan resultera ifall man springer väldigt långa sträckor.
Exempelvis folk som springer maraton upplever ofta ett fenomen som kallas för runner's high.
Vilket innebär att du känner dig lycklig, till frid som är tillvarande, känner inte hur trött kroppen är.
Det finns de som springer enbart för den känslan.
Ja, sen kan det ju finnas andra skäl också.
Till exempel att mängden stresshormoner minskar genom att ämnesomsättningen har ökat så att de försvinner.
Plus att man kanske känns till fred.
Jo, det kan ju vara det också.
Men endorfinerna, man har ju mätt endorfinnivåerna även om man inte lyckats mäta det särskilt exakt.
Och det finns ganska tydliga tecken på att endorfinnivåerna ökar ju längre tid du tränar.
Sen kan det ju också vara just att känslan av tillfredsställelse hänger mycket ihop med endorfiner.
För om man ger opiater till en person så känner de sig ju väldigt tillfreds.
De är lojt, avslappna och nöjda med livet.
Och det är ju det man kanske kunde vänta sig av en hög dos endorfiner gör.
Ja, egentligen inte.
För endorfiner har till en viss del rent motsatt effekt mot opiaterna.
Opiaterna ger ju den här nedlugnande effekten medan endorfiner ökar energin.
Endorfiner gör att kroppen blir mer aktiv medan opiaterna lugnar ner den.
Sen finns det ju också endorfinreceptorer i vissa delar av hjärnan som är väldigt inblandade i känslolivet som hypotalamus.
Man har ju gjort vissa studier som tyder på att till exempel moderskärlek, åtminstone någons råttor, hänger ihop med vissa endorfiner där.
Det kan ju vara sammankopplat då med det att när ungarna föds så är det en väldigt smärtsam upplevelse vilket driver fram höga endorfinnivåer.
Men det här verkar också fortsätta flera veckor eller månader efteråt.
Och förmodligen, säger vi en del studier, så är det det som väldigt mycket av våra sociala och kärleksfulla känslor handlar om att endorfinhaller höjs även utan att det skulle göra ont.
Jo, det är ju naturligt i och med det att de kontrollerar just den här känslan av att du har en lugn och du har kontroll över situationen, att kroppen känns bra.
Vilket ju då gör att ämnen som blockerar endorfiner gör att man känner sig deppig och allting gör ont.
Ja, deppig och trött och allmänt nere.
Så det gäller att se till att hålla sina endorfinhalter höga?
Jo, i andra fall så kommer man inte kunna njuta av den här världen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Genmodifierade grödor

Debatten rasar: hur farligt är det med genmodifierade grödor? Problemet är snarare att vi vet för lite om konsekvenserna, för att kunna se möjliga risker och möjligheter. Vet man trots detta tillräckligt för att våga satsa på genmodifierade grödor i stor skala?

Transkription51 repliker · 4:46

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

En debatt som har pågått ett tag nu är angående genmanipulation och riskerna med det.
Nu är det väl så här att många oroar sig för vad de får i sig av genmanipulerad mat men det är egentligen inte någon särskild rejäl risk.
Ja, inte så värst mycket men det handlar ju mer om vad är det du genmanipulerar för?
Är det för att det ska stå pall för väder och vind mer eller är det för att det ska växa mer, få flera skördar på samma åker på ett år?
Allt detta är ju kanske inte så farligt att sätta i sig.
Å andra sidan så har vi ju inte så mycket forskning på området så vi vet ju varken om vare sig nackdelarna eller fördelarna.
Det kan finnas en hel del fördelar vi inte har kartlagt.
Så den riktigt reella risken är egentligen vad det kan göra med ekologin?
Ja, det är nog snarare det men samtidigt behöver vi ju komma ihåg att naturen har ju hållit på med det här mycket längre än vad vi har gjort.
Ta till exempel 12 av 13 naturliga grödor.
De korsar ju så inbördes helt naturligt.
Ja, och om jag inte har helt fel så är vår svenska jordgubbe faktiskt fram avlad.
Ja, precis. Jag menar, man tror ju ofta att det här med framavling av nya grödor och så vidare är något nytt som började komma först någon gång på 60-talet.
Men det har vi haft ända sedan jordbruksrevolutionen 10 000 år före Kristus.
Det är med att vi sakta får fram grödor som lämpar sig mer och mer och bättre och bättre för odling.
Men som sagt, vi vet faktiskt inte tillräckligt mycket idag och det finns ju faktiskt en möjlighet att de grödor vi framställer kan ställa till med en hel del för vi har inte tidsperspektivet heller.
Nej, precis. Vi vet ju inte vad vi kommer att veta imorgon så att säga.
Vissa fördelar som kanske inte var kända idag kommer att vara kända imorgon.
Likaså nackdelar.
Men det finns ju aspekter som vi ser idag. En är ju kanske den ekonomiska.
Det har uppskattats att i USA så orsakar arter som inte hör hemma där egentligen naturligt i dess ekologi skador för bort emot 137 miljarder dollar per år.
Oj, det är rätt illa.
Ja, det skulle man ju kunna säga.
Men det är ju svårt att uppskatta det där för just det här med skador.
Vad räknar man egentligen som skador?
Är det bara det som är onaturligt eller det som är naturligt?
För jag menar, naturen kan ju också göra fel.
Och sedan är det också idag att evolutionen pågår ju fortfarande.
Ekologin kommer att förändras.
Men frågan är om risken finns att vi kan orsaka någonting som ställer till med någonting rejält som inte blir gått att reparera sedan.
Ja, men det är ju någon slags defaktism egentligen.
Att man inte tror på människans förmåga eller någonting.
Det vi snarast behöver är ju mer forskning så att vi får reda på det här.
Att vi inte behöver vara rädda för att komma på lösningen på problemen.
Det är också så att genmanipulation idag innebär alldeles för mycket fördelar också.
Vi kan göra alldeles för mycket med det för att vi ska kunna ignorera det.
Ja, precis på sätt och vis.
Men fördelarna gäller ju inte heller för evigt.
Det kommer ju komma fram nya hot och liksom...
Säg att för länge sedan så valde man ju att odla på ett särskilt ställe för att jordmånen var särskilt god.
Men sen så blev man mer och mer folk och man behövde odla upp allt mer ogästvänliga marker.
Jag menar här uppe i Sverige skulle ju ingen ha bosats om den inte hade blivit fördrivna eller folk vandrat eller något annat omotiverat egentligen.
Och då är man tvungen att hitta andra lösningar.
Precis.
Men genmodifiering så finns det ju en annan möjlighet som jag tycker är rätt intressant.
Jag menar, rymdforskningen är egentligen relativt långt framskriven idag.
Men det är inte ekonomiskt gångbart att kolonisera rymden.
Nej, precis. För när vi väl kommer till mars, vad ska vi äta?
Men med genmodifikation av växter och tydligt så skulle man faktiskt kunna skapa en ny ekologi.
Ja, det är ju möjligt. Vissa experiment har gjorts i den riktningen.
Men som sagt, mer forskning.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Nätet och lagen

Nu är det lättare än någonsin att kopiera musik, programvaror och texter. Detta gör att det också är väldigt lätt att bryta mot lagen. Men när kan man använda regler och paragrafer på Internet, och hur kan man tjäna pengar på något som många tycker borde vara gratis?

Transkription105 repliker · 6:46

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

En gång i tiden var det svårt att kopiera information.
Man behövde munkar som satt i kloster och skrev av böcker och det var ju både dyrt och tog lång tid.
Men nu blir det allt enklare att kopiera saker.
Och vissa börjar undra att i och med internet, går det överhuvudtaget att behålla saker som copyright, att man äger en viss mängd information?
Ja, det är en svår fråga och många försöker ju svara på det med olika lösningar mer eller mindre uppåt väggarna.
En lösning var ju den som Stephen King försökte med när han skrev sin bok.
Han sa helt enkelt, jag börjar skriva på en bok och om mer än 75% betalar för varje kapitel som kommer ut, det var någon dollar eller någonting han satte som pris för varje kapitel, så fortsatte jag skriva.
Ja, vad jag förstod så fungerade några kapitel sen så gick det inte längre.
Och en del har ju sagt att det här visar att det går överhuvudtaget inte.
Fast frågan är ju om inte King kanske missförstod internetmediet.
Hur menar du?
Jo, till att börja med naturligtvis nedladdningarna.
Vissa vill ju läsa den både på sin Palm Pilot och sin dator.
Så de laddar ner den två gånger men de betalar ju bara för en gång.
Vilket i så fall skulle betyda att den drog ner den här procentandelen.
Och sen om någon laddar ner den, har betalat sin dollar för den så kanske han ger den till en vän.
Som vanligtvis skulle ha köpt den från den normala sajten eller kanske inte alls för att denna alls inte har råd med.
Det är också en möjlighet.
Men framförallt tror jag att Kings misstag var att han antog att dels det viktiga är hur många procent som betalar för den.
Det kanske är mest intressant, hur många dollar får jag in totalt?
Och också en fråga, kanske boken inte var speciellt bra?
Ja, precis. Men det är ungefär som med Netscape, Navigator och massvis med programvara.
Att privatpersoner laddar ner shareware-versioner och sedan inte betalar för dem.
Det är ju någonting som företagen kan alltid räkna med.
Men företag och institutioner, typ kommuner och landsting och allt vad det ännu än är.
Om jag som företag som har gjort en programvara går in och tittar på en kommun och ser att ni använder min programvara och ni har inte betalt för det.
Då kan ju du gå till domstol och få en hygglig summa pengar för det.
Och ofta när man påtalar för kommuner så betalar de snällt.
Exakt.
Och det blir en stor summa.
Problemet är ju naturligtvis att man kan inte räkna med att en internetekonomi ska försörjas enbart på kommuner och företag.
I slutändan vill man ju sälja en skräckroman även till privatpersoner.
Ja, de mera konsumtionsvänliga tjänsterna är väl just sådana.
Ja, till exempel datorspel.
Exakt, exakt.
För att inte tala musik.
Och där kommer vi in lite på det här med kopieringsskydd.
Vad kan man ha för lösningar?
Man har ju flera lösningar.
Man kan ju till exempel köra att du får ladda ner här endast en tidsbegränsad tid.
Men det förutsätter att det man laddar ner på något sätt märker hur länge det håller på.
Det fungerar bra med ett datorprogram men det är lite svårare med en musikfil.
Det måste så att säga utföra något på datorn.
Exakt.
Och jag menar om jag laddar ner en musikfil och sedan betalar för den så vill jag ju inte bara kunna lyssna på den i en timme.
Det har funnits en del idéer om programvaror som man kallar för meetiver.
Någonting som är med gasmätaren då.
Nämligen att hela programvaror finns inte i din dator.
Utan du arbetar gentemot en stor server på Microsoft till exempel.
Som du får då betala för per timme eller användning.
Hur bra det här fungerar i praktiken givet att alla inte har bredband är ju en annan fråga.
I och för sig.
Men sen har vi ju alltid det här med att helt enkelt kopieringsskydda så att du inte kan.
Men det är ju väldigt avhängigt teknikutvecklingen.
Men det kommer ju alltid att finnas hackers och etc. som jobbar för att knäcka det där.
Jo för i princip är det ju ett olösligt problem att hindra en cracker från att göra en kopia utav till exempel ett datorprogram.
Och det har man ju erfarenheter från spelbranschen.
Att det är oftast inte värt försöket.
För det blir ju oftast så dyrt att göra ett riktigt bra skydd.
Typ att man måste ha med någon extern liten pryl som man kopplar in i datorn som är svår att kopiera.
Så att ofta blir det inte värt det.
Dessutom när det gäller musik så är ju problemet att det är att musikfilen ska producera slutändan en signal som går ut i högtal om man hör.
Men den signalen kan man ju fånga upp och lagra ner på en annan musikfil.
Och då har man förlorat skyddet.
En idé man håller på med är vattenmärkning.
Jaha.
Det är alltså som när man vattenmärker sedlar.
Man lägger in ett mönster i filen som inte hörs i musiken.
Men som då skulle kunna upptäckas.
Idén är känd då.
Hoppades musikindustrin.
Har man sökmotorer eller sökmaskiner som går på nätet och letar efter musikfilen med de här vattenmärkningarna.
Och hittar man en som hör till företaget som inte är betalt.
Ja då kan man hoppa på att stämma.
Men det blir ju inte riktigt skränkande.
Och då kan man ju alltid säga.
Jag hade ingen aning om att det här jag lattade ner från den här servern som inte har någon att göra med ert företag.
Och var prisbelagt.
Det är ungefär som min rättskunskapslärare sa det här.
De här avtalen man klickar sig igenom.
I accept och jag går med på alla de här avtalsvillkoren och så vidare.
De är ju inte vattenvärda enligt vilken juridisk tradition som helst.
Det här kunde vara min katt som gick över tangentbordet just då.
Exakt.
Det finns ingen namnteckning där.
Dessutom så tillkommer ju det att vattenmärkningen kan ju också kringgås.
Vad det verkar.
Det är en teknisk lösning för vad som i grund av åten kanske är mer ett socialt, ekonomiskt och juridiskt problem som är mycket svårare.
Och om det är ett socialt problem då borde man ju kanske titta på lagar.
Och huruvida lagarna nu kan lösa ett socialt problem.
Försvinner något för att man förbuder det?
Säg det att det är droghandlarna.
Exakt.
Eller mördarna.
Om man tittar tillbaks på Stephen King.
Hans misstag var kanske det att han ville att se och så många procent betalar.
Men antagligen sagt att jag vill ha 500 000 dollar per kapitel i boken.
Och jag publicerar när jag får in det.
Då spelar det kanske inte någon större roll om en stor massa läser nu utan att betala.
Om bara vissa betalar.
Och så kanske han till och med har någon rik filantropfan som kanske betalar 100 000 dollar per kapitel.
Exakt. Man skulle kunna tänka sig en sorts marknadslösning på det sättet istället.
Men jag tror att vi kommer att se framöver nu att många intressanta variationer.
Både legala och tekniska.
Oh ja.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Sinnens överstimulans

Våra sinnen är otroliga på att hantera överslag. Trots detta kan för starkt ljus och ljud skada oss. Men hur är det med för starka lukter då?

Transkription50 repliker · 4:14

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Sinnesskydd. Jo, det är ju så att när man får extrema belastningar på sinnena så uppstår ju märkliga effekter.
Hur kommer det sig exempelvis att ögonen reagerar så märkligt på kraftigt ljus?
Ja, vi reglerar ju och skyddar ögonen genom att iris drar ihop sig.
Pupillen blir allt mindre så att man därigenom förhindrar att allt för mycket ljus kommer in till ögat.
Dessutom är det ju så att syncellerna, de är faktiskt mest aktiva när det är mörkt.
De sänder ju en kontinuerlig signal då, men när det blir ljust avtar signalen.
Och vad som då inträffar när man blir bländad, det är att de helt stänger av sig.
Sen kommer de och sätter dem igång efter lite ett tag.
Och det är lite olika för olika färger och olika typer, så det är därför man får de konstiga färgeffekterna efter att ha blivit bländad av solen.
Jaha, är det samma sak med örat eller varför kan det då uppstå sådana ringningar från öronen?
Ja, det beror ju bland annat på att har man fått en kraftigt stimuli så kommer en ljudvåg att åka fram och tillbaka genom snäckan.
Men här försöker örat på samma sätt som ögat skydda sig genom att det finns en muskel i mellanörat.
Som helt enkelt när det blir för kraftig ljudvolym drar åt sig och därigenom blir det svårare för ljudimpuls att komma in till snäckan.
Men blir de förstärka naturligtvis så skadas ju cellerna.
Och det kan man ju höra ibland då som små pip som klingar av.
Jaha.
Hur är det med luktsinnet då?
Jag har aldrig märkt att det har hänt något med luktsinnet när man luktar på någonting som luktar väldigt mycket.
Nej, det är faktiskt intressant. Det verkar inte finnas någon överbegränsning i det genom att det ger kvalitativ information snarare än kvantitativ information.
Istället är det så att den avklingar väldigt snabbt.
Även en intensiv frändoft försvinner ganska snabbt bort genom att helt enkelt luktsällorna och medvetandet anpassar sig till dem.
Är det inte samma sak med smaksinnet då? De är ju kopplade till varandra.
Ja, det är de. Men smaksinnet är betydligt långvariga vilket man kan märka om man till exempel äter en het chilipeppar.
Det smärtar ganska länge. Delvis för att det faktiskt går in på riktiga smärtimpulser men också för att smaksinnet som helhet är mycket långsammare.
Men vi pratar lite grann om smärta. Hur är det med känslecellerna då ute i kroppen?
Ja, de är ju lite begränsade då hur många signaler de kan få in till ryggmärgen och hjärnan.
Och det där begränsar också då endorfinsystemet.
Det är ju nämligen så att vi har vad man kallar smärtportar som kan vara öppna och stängda.
Och de här smärtportarna regleras av hjärnan som bestämmer hur mycket signaler som får komma in.
Och det sker då via endorfinsignaler.
Så är man väldigt stressad eller i ett lämpligt hypnotiskt tillstånd eller att man bara inte vågar lägga märke till det så kan man alltså helt hämmabort smärta.
Men i allmänhet så finns det då en viss smärtnivå som gör att man reagerar på det.
Men man håller ändå nere med endorfinerna.
Går det att träna upp den här förmågan att inte känna smärta?
Det går det att göra. Det är ju till stor del beroende av hur hjärnan väljer att tolka smärtsignalerna.
Balansinnet har vi ju alla råkat ut för problem med.
Om man snurrar runt gång på gång så kommer ju världen att snurra i all oändlighet efteråt och man mår väldigt illa.
Ja, det beror ju då på att vätskan i de här bågångarna som finns i inrörelselabyrint att den fortsätter cirkulera.
Men däremot, det verkar vara kvalitativa signaler man får.
Återigen är det väldigt svårt att överbelasta det.
Däremot, yrsel uppstår ju väldigt lätt när man snurrar runt.
Och det är helt enkelt en reaktion på att organismen misstänker att något är allvarligt fel.
Man försöker lugna sig, dämpa ner rörelsen.
Finns det några andra sinnen som kan vara intressanta?
Ja, det finns ju väldigt många kemiska sinnen inom ut i oss som håller rätt till exempel på blodets althalt, hur mycket koldioxid det finns.
I viss mån också hur mycket fett och kolhydrater som finns i kroppen.
Men mig veteligt så existerar det inte så mycket avstängningssystem för de här om man kommer upp i höga halter till exempel av kolhydrater.
Eller för lite syre.
Skälet är helt enkelt att hamnar vi i en sådan situation så spelar det ändå ingen större roll.
Då är den inre kemin så pass störd.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hur många änglar kan dansa på en nålspets?

Ett Engelskt talesätt för att diskutera struntsaker i timmar, är att "diskutera hur många änglar som kan dansa på en nålspets". Vi har provat att ta uttrycket på allvar och fundera på om detta är möjligt, och om änglarna i så fall riskerar att bilda ett svart hål. Fysik när den är som roligast.

Transkription49 repliker · 3:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Ja, det finns ju ett gammalt teologiskt uttryck som behandlar hur många änglar som kan dansa på ett nålshuvud. Hur är det egentligen med det?
Ja, egentligen är det ju inte ett nålshuvud man talar om, utan själva nålspetsen.
Jaha.
Men det här har man ju ägnat ganska mycket tid och, ja, förspilt mycket tid på kanske man skulle säga.
Redan Thomas av Aquinan på 1200-talet hade en ganska lång utläggning.
Han kom fram till att två änglar inte kan vara på samma ställe. Men det talar ju inte om hur tätt man kan packa änglarna.
Jaha, okej.
Men i modern tid kan man ju börja använda lite modern fysik också.
Det finns en doktor, Paul Scheve, som påpekade att enligt mycket moderna teorier genom fysiken så kan man inte ha platser som är mindre än 10 uppe 1 med minus 35 meter stora.
Under den storleksskalan så är helt enkelt rymden, ja, den är inte jämn längre.
Det är rekvantiserad.
Just det. Det är kvantig gravitation vi talar om här.
Så han menar då att om vi tar nålspets, den är i allmänhet en atomstor. Någonstans finns den översta atomen.
Och det är 10 uppe 1 med minus 10 meter.
Och så dividerar man bara det med upplösningar och rumtiden så får man rätt på att det får plats 10 uppe 1 med 50 änglar.
Det låter ganska mycket.
Ja, fast det blir lite problem. Det finns något som heter Bekensteins begränsning som talar om hur mycket information man kan packa på en litet område.
Så om vi tänker oss att de här änglarna innehåller minst en bit var, huruvida de är fallna eller inte till exempel, eller kanske deras serienummer eller något sånt.
Då kan man räkna ut hur många änglar som skulle få plats om de vore masslösa.
Och det visar sig att då får det bara plats 244 800 änglar.
Men å andra sidan, om man antar att änglar faktiskt har massa, då kan man packa in många fler.
För den här massan gör att det blir möjligt att lagra fler bitar information på ett litet utrymme.
Och då blir det problematiskt.
Så packar man många änglar på ett litet utrymme så kan de kollapsa till ett svart hål.
Då kan de kanske stråla ut ur det svarta hålet också.
Ja, man vet ju väldigt lite om ängelfysik då.
Så att man kanske inte ska tro på det så mycket.
Men om man antar att änglar inte vill kollapsa till svarta hål bara för att de ska dansa för att göra teologerna glada.
Så kan man räkna ut ändå den maximala tätheten.
Och det visar sig att man kan packa in faktiskt 8,67 gånger typ 49 änglar.
Och ja, det här är ganska många.
Det är ungefär lika många som CV sa.
Och det är under antagande att de bara väger 10 plus minus 34 kilo var.
Så därigenom kan man med modern fysik faktiskt besvara frågan om hur många änglar som kan dansa på ett nålshuvud.
Ja, så teologerna kanske inte var så dumma egentligen.
Ja, de hade ju lite problem.
De tog ju till exempel inte hänsyn till att kvantmekaniken gjorde väldigt svårt att dansa rytmiskt för änglarna.
Ja, det visste man ju inte på 1700-talet heller.
Nej, det är mycket möjligt.
Men det finns något som heter Heisenbergs osäkerhetsrelation som säger att en partikels position och rörelsemängd inte samtidigt kan mätas med hög precision.
Och eftersom änglarna ska vara ihopträngda på en nålshuvud så blir deras rörelsemängd obestämd.
Så rytmiken blir väldigt dålig.
Ja, det spelar väl lite roll om änglar är då bosoner eller fermioner.
Just det. Bosoner är partiklar man kan packa hur tätt som helst.
Medan fermioner, de tar avstånd från varandra.
Men vad de här formlerna visar är att vi har en överbegränsning.
Naturligtvis finns det ett avgörande problem.
Finns änglar överhuvudtaget?
Ja, det har kanske aldrig stört teologerna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Rymdmonster i filmerna

Köttätande hjärnor, kusliga varulvar och illasinnade robotar. Många typer av monster har kommit och gått i Hollywoods filmer. Av alla dessa är det bara några få som är verkligen intressanta. H.R. Gigers kusliga monster i Alien-filmerna, är någonting utöver det vanliga utbudet. Varför?

Transkription117 repliker · 6:49

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

De flesta idag har ju talat om alienfilmerna, inte sant?
Jo, de är ju ganska välkända som science fiction-skräckfilmer.
Och jag är ju rätt fascinerad över en sak faktiskt.
Och det är att de faktiskt har lagt ner lite jobb till bakgrunden till rymdvarorna i de här filmerna.
Ja, de flesta filmer man ser inom science fiction-genren har ju oftast bara rymdvaror som är utklädda människor.
Och man antar att rymdvarorna fungerar precis som människor.
De är i stort sett däggdjur.
Ja, spetsiga öron eller lite mer deformerade kroppar.
Kan ta Star Trek som ett exempel.
Och det här är ju ganska osannolikt, både rent vetenskapligt och gör även att man begränsar rymdvarorna.
Man antar att de är väldigt människolika.
Medan alienfilmerna, de utgår istället för hur omänskliga, främmande de är och därmed blir det ju intressantare.
Bland annat så har de, de verkar ju utgått från insekter när de skapade de här.
Insekter och i liten mån människor faktiskt.
Ja, för att vill man skapa en riktigt skrämmande varese så ska man ju inte göra något som är totalt främmande.
För det är bara konstigt.
Men om man däremot stoppar med lite människoliknande beteenden.
Lite, ja låt oss säga, armar som påminner om människor.
Kanske något ansiktsdrag eller någonting sånt.
Då reagerar vi ju på det som om det var en människa.
Men samtidigt det främmande elementet gör det ju mycket mer skrämmande och vidrigt.
Det som är intressant också är att de är ett insektssamhälle.
De är också ett stacksamhälle.
Det vill säga att de har en drottning, en äggläggande drottning.
Sen har de förmodligen ett par drönare.
Jag tror att man kan se några stycken i tvåan.
Och sedan så har de krigare eller arbetare.
Det är vad man nu ska kalla det för.
Ofta är det ju så att när man skapar varelser till science fiction så utgår man från vad man hittar i biologin.
Och varelserna är aliens, de är ju just skapade.
Man har lånat ett par intressanta drag.
Vad man ser till exempel är att den här stacken då.
De tar och omskapar sin omgivning för att passa sig.
Och det är ju precis vad termiterna gör.
Termiterna samlar ihop sand och saliv.
Och bygger skyddande samhällen och även täckta korridorer som kan gå till arbetsplatserna.
Och som sagt, just att de lever som parasit, det skulle jag tro tagit från steklar faktiskt.
Mm, parasitsteklarna.
De lägger ju sina ägg i larver som de har förlamat.
Och sedan kan då steklarnas larver äta upp larverna inifrån.
Och det här igenomfå en praktisk näring.
Men här tycker jag faktiskt att vi kommer över på lite av de missar de har gjort.
För jag menar, den här larven som en alien lägger, den äter inte upp sitt offer efteråt.
Den bara slösar bort den och försvinner bort.
Och det är bara en per offer också.
Där får man ju misstänka att det är en dramaturgisk effekt man är ute efter då.
Det är en bra skräckeffekt.
Men rent ekologiskt är det ju inte speciellt trovärdigt.
Dessutom finns det ett annat problem.
Att anta att man har stora rymdvarelser som är köttätare och bildar samhällen.
Var ska de få all sin näring ifrån i sitt naturliga ekosystem?
Det måste ha ett väldigt speciellt ekosystem.
Man är ju ofta så i många filmer att man är mer intresserad av att ha ett häftigt monster än att bry sig om vilken ekologi passar det in i.
Och man ser ju många klassiska science fiction, romaner och filmer att man har massvis med monster.
Men inget för dem att äta.
Annat än hjältar och hjältinnor förstås.
Vilket gör att de egentligen ekologiskt sett inte skulle överleva särskilt länge.
Eller att man måste göra konstiga antaganden.
Men det är också intressant att se på alienfilmer livscykeln som är ganska komplicerad.
Men egentligen inte mycket konst än vad man hittar på jorden.
Det enda som är riktigt udda där är faktiskt de så kallade facehuggers.
De här små handliknande varelserna som kläcks ur ägg och ger sig iväg mot ansikten och lägger sina ägg i dem som kommer åt.
Ja, eller hon lägger väl ett embryo i halsen här för mig.
Nere i bröstkorgen.
Och det är ett staden som faktiskt inte finns någon motsvarighet i djurvärlden.
På jorden i alla fall.
I varje fall inte hos parasitsteklarna.
Där är det ju så att en fullvuxen stekel, en getenliknande varelser som lägger ägg i en larv.
Sen blir det en larv som förpuppas och blir en stekel.
Men det påminner ju lite om nymferna man hittar till exempel hos bladlös.
Där du alltså kan ha en könlös form mittemellan.
Aliens livscykel är ju att en facehugger lägger ägg i en person.
Från detta kläcks en liten alien som växer upp och blir stor.
Och kanske en drottning som lägger en ägg med facehuggers i.
Och det här påminner ju dels då om bladlösa.
Men kanske också vad man ser hos kryptogramer som ormbunkar.
Där det också är att plantorna producerar en annan typ av planta.
Som fungerar enbart för reproduktion.
Det var intressant.
Men om man ska återgå till saker som faktiskt är lite missdämmer lite grann.
Medan deras blod.
Ja, en idé med en syra som föräter genom allting.
Det är ju någonting Hollywood älskar.
De tar sig lite friheter.
Men å andra sidan som filmmakare måste de ha rätt att göra det också.
Jo, målet är ju att uppnå maximal skrämseleffekt.
Och det tror jag ju Hans Giger som designer lyckas ganska bra med.
Han har plockat ihop tillräckligt mycket reptilliknande, insektsliknande, människolikna saker.
För att skapa en kuslig varelse.
Och en sak som jag tycker om aliens faktiskt är att de är mycket effektiva också.
Och relativt intelligenta.
Ja, det är ju alldeles för ofta att man på filmer gör ett dumt men farligt monster.
För att därigenom, ja.
Man lever bara på att monstret har mycket tänder men inte att det tänker.
Inte för att man kan säga att aliens och alienfilmerna tänker så mycket heller.
Men just den här hotfulla listen är något som ofta saknas.
Ja, det stämmer nog. De är listiga.
De är inte egentligen intelligenta, det är så intelligenta att säga.
Men de är listiga.
Även om Hollywood ganska ofta gör blandningar här.
Att man blandar ihop då att ett djur kan vara bra på att lösa problem men ändå inte intelligent.
Ofta brukar man blanda ihop det här väldigt kraftigt.
Men sen har man ju då också andra varelser.
Det finns faktiskt en rymdvare som vi har glömt att nämna inom filmvärlden.
Vilken skulle det vara?
Ja, då tänker jag rätt litegrann tror jag att du kan gissa vem jag menar.
Den är mycket udda.
Menar du mjölkvis monoliten i 2001?
Just det.
Och den visar ju att rymdvarelser behöver ju inte alls se ut som man väntar sig.
I det här fallet är det en svart sten som är en gånger, fyra gånger, nio längdenheter stor.
Totalt icke-biologisk.
Ja.
Och förmodligen kommer det ju visa sig att den dag vi eventuellt stöter på rymdvarelser så är de förmodligen märkligare än både aliens och monoliten.
Det är svårt att vara science fiction författare.
Oh ja.
Ja.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Bakteriernas livslängd

De flesta bakterier dör unga, men långt under markytan finns betydligt mer seglivade varianter.

Transkription68 repliker · 5:52

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hur länge kan bakteriesporer klara sig?
Bakterier finns ju överallt i olika former och deras sporer finns gömda i de mest märkliga ställen.
Men frågan är, hur länge kan bakteriesporer tänkas överleva?
Ja, så länge de inte blir autoplaverade, det vill säga kokta i väldigt hög värme, så verkar de kunna klara sig nästan hur länge som helst.
Hur menar du? Flera år eller århundraden?
Som det ser ut nu, årmiljoner.
Det är ganska anmärkningsvärt.
Det senaste resultaten tyder på att man har isolerat en tämligen vanlig basilus, en bakterie som finns precis överallt i stort sett, från saltkristaller från New Mexico.
Saltkristallerna bildas på det vanliga sättet, att en sjö håller på att torka in ungefär som i döda havet.
Det blir salt fälls ut och man får bakterieupplomningar.
Och sedan då så en del bakterier blir fångade tillsammans med sina sporer.
Alltså frön för nya bakterier i de växande saltkristallerna.
Ja, och i det här fallet så har den här intorkningen skett en bit ner i berggrunden.
De rör där grundvattnet har stigit till ytan. Det är väl det som har skyddat saltkristallerna från omgivningen.
Så man kunde ha blivit 250 miljoner år gamla utan att bli söndermosade.
Så hur gjorde man för att få ut bakterierna?
Ja, saltkristallerna plockade man upp när man grävde i berget för att man skulle göra någon stor kärnavfallsanläggning.
Och då upptäckte man att det här fanns gott om saltkristaller med inslutningar.
Det vill säga att det inte är rent kristallint utan det har blivit kvar lite vatten och andra föroreningar i kristallen när den bildades.
Och det vet man sedan tidigare. Där kan det fångas diverse intressant.
I bärnsten till exempel så kan det finnas motsvarande. Där har man hittat allt möjligt. Mygger till exempel.
Och även bakteriesporer till ett par miljoner år gamla har jag för mig kunnat uppliva därifrån.
Det stämmer. Och i det här fallet så hittade man då hela fina saltkristaller med ganska stora inslutningar.
Och efter att ha polerat ytan på saltkristallerna har jag doppat dem i diverse syror och starka baser.
För att se till att inga förorenande moderna bakterier fanns med.
Exakt. Så borrade man sig in till den här lilla inneslutningen och lyckades fiska ut bakterier som man är till största delen helt säker på.
Och kommer verkligen ifrån forntiden i den här lilla inneslutningen.
Och den trivs bra i en modern näringslösning?
Ja, störande väl.
Men å andra sidan så är den inte särskilt olik de bakterier som finns nu.
Man provade att sekvensera igenom delar av bakterier.
De natta upptäckte att skillnaden emot en modern bakterie var avsväp mindre än vad man hade förväntat sig.
Så att skeptikerna kanske fortfarande misstänker att det är en förorening?
Skeptikerna är fortfarande mycket skeptiska.
I samma saltkristaller så har man dock hittat någon annan mycket egendomligare bakterie.
Som inte fastnade i inneslutningar utan har fastnat inuti själva kristallen.
Det är en bakterie som tycks vara så primitiv så att den inte bryr sig om såna här moderna godsaker som komplexa sockerarter och proteiner.
Den är fullt nöjd med att hitta så många enkla koldarter.
Ja, det låter som ett bra sätt att överleva i saltsjöar.
Ja, eller om man är en otroligt gammal bakterie från den tiden när det inte fanns så mycket juks att käka.
Det här är ju spännande. Man kan ju fundera på till exempel den här marsmeteoriten.
Trots att det byter ut små mängder material mellan planeterna eftersom det skvätts upp av meteorens slag.
Trots att 250 miljoner år, då kan man komma ganska långt.
Ja, de senaste meteoriterna som har trillat ner på jorden från Mars är ju avsevärt yngre än det.
Så att om det fanns något liknande bakterie på Mars så skulle de förmodligen ha en chans att kunna ta sig över.
Det som skulle kunna hindra är ju bakgrundsstrålningen, strålningen helt enkelt i rymden.
Men den är ju huvudsakligen i form av partiklar.
Och då skulle ju saltskristall skydda ganska bra mot partikelstrålning.
Dessutom kan man ju misstänka att om de klarar sig 250 miljoner år, det är rätt mycket bakgrundsstrålning även där nere i marken.
Så att det är ju egentligen ganska anmärkningsvärt att någonting kan överleva så länge.
Det är triumf för avancerad bakterieteknologi.
Sporer är ju superavancerade saker som vissa bakterier kan bygga för att överleva när förhållandena blir dåliga.
Och det är ju, ja, de är i stort sett omöjliga att förstöra med mindre än att man kokar med över 120 graders temperatur.
Och det gör man ju normalt inte.
Men sjukhusen gör det just av den anledningen.
Och tur är väl det.
Och de överlever i konserver.
Man har ju identifierat till exempel i många gamla konserver har man ju hittat gamla bakteriesorter även där.
Oja, så det är därför som man inte ska lita på en konserv menar jag.
Bakterier kan man aldrig lita på.
Men en gammal konserv som ser konstig ut.
För den kan mycket väl innehålla någon skoj i bakterier.
Och det händer ju då och då att folk avlider till följd av matförgiftning i konserver.
Så att även moderna saltinslutningar från konservburkar är inte tillräckligt häftiga för att ta koll på bakterier.
Nej, jag har sett en del artiklar man till och med diskuterat just när man saltar fisk.
Då får man ju också saltälskande röda bakterier som man vill bli av med.
Men en idé är att man förgiftar dem med kryddor.
Ja, peppar åt folket.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Det mänskliga genomet - hösten 2000

Kampen mellan Celera och Hugo, två organisationer som tävlar om att kartlägga människans DNA, fortsätter. Henrik och Pehr berättar om läget hösten 2000.

Transkription60 repliker · 6:06

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det har ju varit relativt tyst om Hugo-projektet på den sista tiden.
Ja, Hugo-projektet, det vill säga The Human Genome Organization Project.
Statusen för det är att det är lite halv, nästan på gränsen till att kanske snart vara färdigt.
Det där lät lite lätt tveksamt faktiskt.
Ja, det är på ett sånt sätt att man sekvenserar och tar reda på genkoderna, kromosomernas utseende, små små snuttar i taget.
Någon tusendels, miljondels bit av hela armsmassan kan man studera i taget.
Och då studerar man massvis av såna här små snuttar och sen får man lägga pussel med dem.
Och det man har lyckats göra är att man har granskat nästan alla bitar av DNA.
Men man har inte lagt färdigt med pusslet än.
Men de säger ju att det nästan är klart. Hur kommer det sig då?
Det är så kallad PR-kupp.
Och anledningen till att man har gjort det, det är för att amerikanska presidenten framför allt,
behöver vinna röster, i alla fall goodwill, inför det kommande presidentvalet.
Dessutom så är det ett sätt att försvara att man har slängt så mycket pengar på det.
Okej. Selera har ju kommit in med ett konkurrerande projekt.
Varför vill man egentligen konkurrera om någonting sånt här och inte bara samarbeta?
Selera är till skillnad från Hugo ett helt privat företag som finansieras bara av industri.
Staten har inte betalat ett öre till Selera.
Och anledningen till att Selera överhuvudtaget existerar är för att det finns så mycket pengar att vinna i att vara först med kunskap om DNA.
Det som man möjligtvis kan ha missat här i Seleras affärsidé är att de vet hur krumsommerna ser ut, men de vet inte vad som händer på dem.
De har nämligen sekvenserat sig fram till att ha i stort sett hela DNA, men de har inte kunnat lägga färdigt pusslet.
På grund av rent tekniska svårigheter med sin metod.
Och sen har de inte tillräckligt med biologer som kan tolka vad de ser.
Så det är som att de har enormt uppslagsverk i lösbladsystem med osorterade sidor.
Det här låter ju ganska opraktiskt. Kan de egentligen tjäna några pengar på det nu, eller måste de fortsätta forska innan de kan få ut någonting av allt de har gjort?
Ja, Selera blir ju nu väldigt hjälpta av att Hugo-projektet har tagit sån stor fart för att konkurrera med Selera.
I och med att Hugo-projektet publicerar allting samma dag som det är känt.
Man dröjer alltså inte överhuvudtaget med att publicera information i Hugo.
Så kan Selera använda Hugo-projektets information för att rädda sin egen aningen bristfälliga databas.
Dock, så i och med att Selera använder Hugos data så blir ju faktiskt kraven på att Selera måste dela med sig av sin egna data rätt stora.
Och det har medfört att Craig Venter som är chefen för Selera har helt enkelt köpslagit med amerikanska senaten om hur informationen från Hugo,
och Selera ska kombineras.
Och resultatet är nog en klar förbättring av båda projektet.
Okej, det här slutresultatet när vi äntligen har fått allt DNA sekvenserat som du säger och är hopplockat.
Vad ska man göra med det då?
Då, ja redan innan det är färdig upplockat redan nu, så gräver forskare som har en hum om att en gen som kanske skulle kunna se ut så här,
eller kanske ligger i det här området.
Man har ju redan tidigare lyckats få tag på en hel del gener med väldigt, ja det är som att famla i mörkret, milt sagt.
Och om man då har hela kromosomens utseende, då har man ju faktiskt en karta att navigera efter.
Vilket gör att genletande och förståelse av hur olika delar av DNA fungerar kommer gå mycket, mycket snabbare att ta reda på.
Så att, även om man kanske inte har, alltså de här stora projekten ger en väggkarta, i stil med en vägatlas.
Den i sig ger en viss förståelse, men i sig jättemycket förståelse av hur egentligen Smålands inland ser ut.
Jag menar, man får inte tag på Moragda via vägkartan.
Men om man vet att Moragda bor i Smålands inland, då kan en vägkarta vara väldigt stor hjälp för att få tag på henne.
Och det är den funktionen som Hugo-projektet har.
Okej. Vad är det för tidsram vi pratar om innan de kan börja se slutet på de här projekten?
Ja, från början så hade man ju tänkt sig att Hugo-projektet skulle hålla på till runt 2020.
Sen så dök eselera upp och då fick alla politiker väldigt mycket eld i baken och spenderade väldigt massa pengar.
Och det som var tänkt att göras på en sån här 15-20 år har nu gjorts på två år ungefär.
Och det är resultatet att man har kastat pengar på problemet.
Och den här sista pusselläggningen och kompletteringen med det som man har missat,
Det kommer väl att ta en 2-3 år till.
Men resultaten börjar bli mer och mer praktiskt användbara redan nu.
Så har man tur som forskare och är i rätt område, då är det redan färdigt.
Har man otur så kanske man får vänta två år.
Vad ska alla dessa forskare nu ägna sig åt när DNAT är färdigsekvenserat?
Och förstå.
Det är som sagt, det är den här väggartan.
Och för att förstå hur vägrenen ser ut så måste man ju faktiskt färdas längt med alla vägarna och studera den.
Men det går bra mycket fortare att åka när man inte kör vilse hela tiden.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.