Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

I rymden utan rymddräkt

Vad händer om en människa hamnar i rymden utan rymddräkt? Myten säger att blodet börjar koka och att man dör direkt. Detta är inte sant, du kan överleva för en kortare tid och nej blodet kokar inte...

Transkription66 repliker · 4:50

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det sägs att i rymden kan ingen höra dig skrika, men hur sant är det egentligen?
Ja, rymden utmärks ju av att den består av vakuum.
Och eftersom ljud är mekaniska vågor som rör sig i luft så kan man verkligen inte höra någon skrika.
Vibrationerna fortplantar sig inte.
Men hur blir det med värme då? För det har ju också mycket att göra med att det är atomer i rörelse.
Mm, det stämmer. Och finns det inga atomer så är det egentligen meningslöst att tala om att det finns en temperatur.
Så i ett rent vakuum så existerar det ingen temperatur.
Även om i verklig rymd så finns det naturligtvis enstaka atomer. De kan röra sig med en enormt hög hastighet.
Medan det mycket väl kan finnas uppblandat atomer med en annan hastighet.
Så man kan mycket väl säga att solvinden har en temperatur på en miljon grader.
Men en del inte planetär gas. Kanske har en temperatur på hundra grader.
Intressant. Men hur blir det med trycket då om det inte finns några atomer som helst?
Ja, trycket är ju noll.
Normalt tänker vi inte på tryck eftersom vi inbäddade jordatmosfären som utövar en atmosfärstryck.
Och det här motsvarar en viss kraft på allting.
Men det märker inte vi för det är lika stor kraft överallt.
Det blir bara märkbart framförallt för dykare.
Men i rymden försvinner den här kraften.
Så där uppstår ju då en tryckförändring.
Vilket då kan få saker att...
Ja, öppnar man till exempel ett rymdskepp så kommer atmosfären att försöka ta sig ut.
Det försöker jämställa trycket på båda sidorna.
Man har ju hört talas mycket om det här med explosiv dekompression och så vidare.
Men vad får det egentligen för effekter?
Ja, om ett rymdskepp skulle delvis explodera så att det öppnades ut mot rymdesvakum skulle luften snabbt rusa ut.
Och själva explosionen och den snabba tryckförändringen skulle onekligen ha en skadeeffekt.
Där har du ju alltså de vanliga explosionseffekterna.
Att de blir skadade av explosionen men sen när en människa hamnar ute i ett vakuum, vad händer då?
Ja, det är intressant.
På science fiction-filmer brukar det vara att folk sväljer upp och exploderar.
Men det inträffar förmodligen inte.
Vad som inträffar är att om man håller andan, då kommer trycket i lungorna vara betydligt högre än utanför.
Och det gör att de sväljer upp.
Eftersom det omgivande trycket är mindre sväljer de upp, vilket sedan kan naturligtvis leda till vävnadsskador och så vidare.
Vilket i sin tur kan vara mycket dödligt.
Men om man inte håller andan så forsar bara luften ut.
Då befinner man sig i en situation där det inte finns något syra.
Vilket gör att man kan behålla medvetande ungefär 9-11 sekunder.
Men det är inte det som, ja, det är syrebristen som egentligen är det dödliga.
Det låga trycket är skadligt, men inte dödligt.
Man har ju hört mycket om det här med att blodet ska koka bort och så vidare eftersom det inte finns något tryck där borta.
Det blir som en stor tryckkokare.
Ja, det stämmer ju att kokpunkten för vatten, den minskar ju då ju högre upp man kommer på ett berg där lufttrycket är mindre.
Och i totalt vakuum så är kokpunkten väldigt låg.
Men man ska komma ihåg det, att blodet i våra ådror hålls ju under ett visst tryck av väggarna i ådrorna.
Vad som däremot inträffar i ett vakuum är ju då att det bildas små bubblor utav gaser.
Och det här är samma process som man ser hos dykasjuka.
Där dykare som stiger upp snabbt i ytan drabbas av att lösta gaser i blodet bildar bubblor.
Och det här kan naturligtvis vara väldigt skadligt.
Så en person som är helt naken i rymden skulle mjukdelarna börja svälla upp till ungefär sin dubbla volym.
Men har man en åtsittande tryck direkt så inträffar inte det här.
Vad händer då med slämhinnorna till exempel?
Ja, de drabbas ju direkt av en snabb uttorkning.
Gaser och vatten ifrån till exempel lungornas slämhinnor som ju är den största delen av kroppens yta mot det här vakuumet kommer ju snabbt att spridas ut i vakuum vilket kommer att forsa ut genom näsa och mun.
Det här leder till faktiskt att det blir nedkylning av näsan.
På samma sätt som när man släpper ut ett gas under högt tryck till lägre tryck så sjunker temperaturen.
Och detsamma kan leda till fryskador.
Dessutom så tillkommer ju problemet att man blir av med värme gentemot rymden.
Vilket förvånansvärt är ganska litet problem.
Det är nämligen så att rymden har ju, må hända kanske ingen speciell temperatur, men den är också en perfekt värmeisolator.
Det är nämligen så att den enda värmen du blir av med, det är via värmestrålningen.
Och det går väldigt långsamt.
Betydligt långsammare än den minut man har på sig innan man måste få syre igen för att klara sig.
Så, om du är i rymden så ska du komma ihåg att...
Den där scenen i Stanley Kubricks 2001, där astronauten faktiskt tar sig in i en luftsluss utan rymdräkt, faktiskt går att genomföra.
Men man får göra det snabbt, då man har bara tio sekunder på sig.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Korallrev

Korallerna tillhör havets kanske mest sällsamma samhällen. De formar stora rev, som är som en stor stad många havslevande organismer.

Transkription76 repliker · 6:06

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Koraller? Vad är det för något egentligen?
Ja, till skillnad från vad man kan tro så är inte koraller växter utan faktiskt djur.
De hör till djurgruppen Knidaria, dit anemoner och maneter hör.
Det är alltså radiellt symmetriska djur med mun omgivna tentakler.
Vad är radiellt symmetriska?
Ja, det innebär att vi människor och de flesta andra landdjur är bilateralt symmetriska.
Höger och vänster sida ser likadana ut.
Hos ett radiellt symmetriskt djur så är det en annan sorts symmetrip.
Hos Octocoralia så finns det åtta tentakler och de ser likadana ut om man vrider om 45 grader.
Medan hos Zoantria, som är de koraller som bygger upp korallrev, så finns det en jämn multipl av sex tentakler.
De är alltså runda.
Hur länge har de här funnits i världshaven då?
Ja, man tror att de utvecklades huvudsakligen, framförall de revbyggande korallerna, för ungefär 250 miljoner år sedan.
Var kan man hitta dem?
Ja, man kan hitta dem i alla hav egentligen.
Koralldjuren finns både i polarhaven och även nere i tropikerna.
Men naturligtvis de som bygger rev, de mest kända, de hittar man ju mellan 30 grader nord och 30 grader syd i de tropiska haven.
Hur kommer det sig att de inte bygger på de andra nordligaste eller sydligaste platserna?
Jo, skälet är att koralldjuren har hittat ett praktiskt sätt att få extra näring.
De har symbiotiska alger inuti kroppen.
Och det här gör att de behöver ganska kraftigt solljus.
Och ja, det fungerar bäst naturligtvis i tropikerna.
Men hur ser då lite närmare korallernas livscykel ut?
Ja, det är väldigt mycket handlar om att hitta rätt plats.
Och rätt plats för en korall, det är ju då grundare vatten än 46 meter så att algerna får tillräckligt mycket solljus.
En hård yta att slå sig ner på.
Det måste vara ganska klart vatten.
Och helst ska det finnas gott om kalsium i vattnet.
En tropisk lagun skulle vara helt perfekt.
Gärna då med starka vågor som blandar vattnet, håller det syresatt.
Och ser till att korallernas larver kan röra sig ganska fritt.
Och då finns det förhoppningsvis tillräckligt med näring för att de ska kunna slå sig ner.
Bilda ett litet kalkskelett och börja fånga in näring.
Hur förökar de sig då?
Ja, koraller kan föröka sig dels könligt då de skickar iväg larver.
Och dels könlösa när man knoppar av sig.
Så att det uppstår en korallpolyp precis bredvid den modern.
Och därefter så sprider de sig med vågorna?
Ja, i varje fall då larverna.
Det som inträffar till exempel vid stora barriärrevet är att man ofta synkroniserar förökningen.
Så oftast på den tredje till sjätte dagen efter en full måned på våren avger väldigt många arter samtidigt då sina spermier och könsceller.
Som förenas i havet, bildar larver som simmar iväg och hittar något nytt ställe att slå sig ner på.
Men i annat fall så sprider sig polyperna könlöst och det är det som producerar de här bekanta grenade korallformerna och de olika andra strukturer man kan titta på ett korallrev.
Okej, men när de väl har slagit sig ner och bildat sitt rev, vad gör en korall egentligen till vardags?
Ja, om dagarna gör faktiskt koraller väldigt lite.
De sitter mest och drabbas av solljuset.
På natten så brukar de öppna sina tentakler och börja sila havsvattnet och fångar då in djurplankton och olika näringsämnen.
Och det är väl det de ägnar större natt sin tid åt.
I likhet med andra djur i gruppen Knidaria så har de små nässelceller som kan bedöva ett plankton och de kan dra in det.
En del av söndra också slem för att kunna lättare fånga in saker.
Hur gammal kan då ett rev egentligen bli?
Förmodligen finns det väl ingen övergräns i sig för vad ett rev kan bli.
Det är ju nämligen, det mesta av ett rev är ju bara döda korallskelett som har ackumulerats.
Det är bara ytan där det finns levande koraller och en massa andra livsformer.
Men olyckor händer så lätt, framförallt när klimatet förändras.
Förmodligen är det få korallrev idag som är äldre än 10 000 år gamla.
Helt enkelt därför att under istiden så sjönk vattenytan.
Vilket gjorde att de korallrev som fanns då hamnade på land.
Och sen de som bildas under istiden, ja de hamnade på fördjupt vatten.
Hur stor del är egentligen döda koraller på ett vanligt korallrev?
Oerhört mycket. Det är ju precis bara ytlagret där det är meningsfullt att vara korall.
Sen är det ju så att inuti de här skrymslorna i kalken som uppstår så kan en hel massa andra livsformer trivas.
Många svampdjur, alger, maskar och fiskar och allting som lever på allting annat där.
Så ett korallrev är alltså bra ifall man vill ha en massa andra arter i en lokal ekologi?
Oja, och de här ekologierna blir oftast oerhört komplexa.
Olika koraller specialiseras på olika förhållanden.
Så man kan till exempel se att kring en korallsten i den riktning som är i strömmens riktning eller ut mot lagunen finns det andra koraller än på andra sidan.
Så även en minsta sten får olika ekologier på olika riktningar.
Jag har hört talas om att människan har haft ett finger med i spelet vid tillverkandet av vissa rev.
Ja, det stämmer. Eftersom det just nu håller på att drabba många korallrev att de blir skadade på grund av för mycket dykar, föroreningar i vattnet som slammar upp det så att inte allger när korallerna får tillräckligt mycket ljus eller korallerna täcks över så försöker man ju också restaurera korallrev.
Och en enkel metod är att placera något föremål med en hård yta på vad som tidigare var en sandbotten.
I många fall fäster då korallarverna på det här och börjar bilda början till ett nytt korallrev.
Sådana här konstgordarev har man börjat arbeta mycket med på senare år.
En sorts människotillverkad att håll alltså?
Ja, det stämmer. Man har experimenterat till exempel med att sänka gamla båtar och även New Yorks tunnelbanevagnar för att ge start på ett korallrev.
Graffiti och koraller? Vem kunde tro det?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Sjötulpanen - en parasit

Krabbor kan råka ut för en väldigt speciell parasit, sjötulpanen. Den tar sig in i krabban och gör sedan om dess beteenden så att den får möjlighet att maximera sin spridning.

Transkription32 repliker · 2:45

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det är skötulpanen som tar över krabbor.
Om man samlar in strandkrabbor på västkusten ser man att en del av dem, någon procent eller så, har en liten gul säck på buken.
Och det här är faktiskt inte fråga om en äggkapsel som man normalt skulle återfinna, utan en skötulpan.
Skötulpanen Sacculina carcini, som är en synnerligen märklig parasit.
Den startar sitt liv som en frisimmande larv som simmar runt i havet.
Men honorna av denna larv har ett sinnesorgan på sina ben som känner av doften av krabbor.
Och när de har mognat simmar de iväg för att hitta sin krabba.
Där slår de sig ner på en led av krabbans skal och hittar den mjuka öppningen vid leden.
Krabbor har små hår som sticker ut vid de här öppningarna.
Och vad som händer sedan är att larven tar och börjar ömsa skinn.
Men istället för att bara göra sig av en skinne så gör sig larven om i princip hela kroppen.
Bara en mycket liten maskliknande del blir kvar och tar sig in i det här hålet som finns då för håret.
Sen borrar den sig in och lägger sig inuti krabbans buk.
Den här mikroskopiska lilla larven växer sig sedan till.
Den skickar ut irenar, rötter till olika delar av krabban inklusive dess nervsystem och blodomlopp och får därifrån sin näring.
Efterhand så bildar den en liten klump som till sist bildar den gula lilla kulan som har en liten öppning ut mot havet.
Den påverkar också krabbans beteende på intressanta sätt.
Honan lockar till sig hanar.
Hanarna gör exakt samma process.
De hittar den gula kulan och sedan tar de ömsa bort större delen av sin kropp.
Medan då det lilla hanen som blir kvar tar sig in i honan och lägger sig i en speciell säck.
Honorna har i allmänhet två sådana säckar som innehåller två hanar som producerar spermier för att befrukta deras ägg.
Äggen utvecklas sedan till nya larver som honan släpper loss.
Det intressanta är att den här skötulpanen tar också och påverkar krabbans beteende.
Krabbhonor bär sina ägg på samma ställe och de tar också hand om den här säcken på samma sätt.
De håller en ren från alger och bakterier och när det kommer ut larver från dem så ställer de sig på en sten för att låta strömmen föra bort dem och hjälper dem på sin väg med sina klor.
Detsamma gäller också om det är hanar.
Det är nämligen så att den här skötulpanen påverkar beteendet oavsett kön.
Det är faktiskt så att de tar alla resurser i anspråk från krabban.
Den slutar att kunna ägnas åt sex, den kan inte regenerera och den ömsar inte skal.
All energi går istället åt att sköta om skötulpanen.
Kort sagt, det finns märkligare varelser i haven än på science fiction filmen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hur bildas sandrevlar?

Vågorna som slår mot stränderna påverkar givetvis strandens form genom erosion. Men de kan också slå ihop sand och stenar till märkliga formationer.

Transkription30 repliker · 3:14

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hur är bilda sandrevlar?
Vågor överför energi över stora avstånd i haven.
Och de påverkar också våra stränder enormt mycket.
Å ena sidan så leder de till erosion, där vågornas sköljande bryter ner både klippor och stränder och för bort material.
Men de kan också bygga upp märkliga landformer och samla ihop sand och grus till olika revlar.
Vad som inträffar när en våg närmar sig stranden är att den påverkas av djupet.
En normal våg består nämligen av en cirkelrörelse av vattnet.
Det är inte så att vatten rör sig rakt framåt in mot stranden, utan istället att en vattenmolekyl skulle beskriva en cirkelrörelse,
ungefär på samma sätt som i guppande flöte.
Den här energin måste fokuseras när det blir mindre djup.
Detta gör att vågen blir högre.
Och när vågen har nått en sjundedel av sin våglängd i höjd så bryts den.
Detta skapar turbulent vatten som drar med sig sand upp mot stranden.
Men sen drar också vatten tillbaks ner i havet, vilket gör att man kunde vänta sig att ingen sand lämnas kvar.
Men vad som inträffar är att vågor på deras vinkel mot stranden påverkar hur mycket de sköljs upp.
Det är nämligen så att ett sandkorn som sköljs upp på stranden av en våg som är lite snep, kommer att åka ett par meter in och kanske någon meter åt sidan.
Men sen när vattnet rinner tillbaks sker det rakt ner rätt vinkel mot stranden, vilket gör att den har flyttats en meter.
Nästa våg flyttar den en meter till och så vidare.
Det här gör att sanden på en strand börjar vandra.
En liknande process sker också i vågbrytna zonen, där uppslammad sand också börjar röra sig i en stor ström.
Beroende på vilken vinkel vågorna kommer i, vilket naturligtvis bestäms av vädret ute till havet och hur stranden är formad, så kommer sanden att börja vandra.
I allmänhet så tenderar vågor att skölja upp i rätt vinkel mot en strand eftersom de saktas ner på grundvatten, vilket gör att en sned våg skulle vridas i rätt vinkel.
Men finns det en vik så kan till exempel sand från ena sidan viken börja läggas en revel tvärs över den.
Finns det en ö så kan den fokusera vågorna bakom sig och skapa ett skyddat område där sand kan anrikas och man får en så kallad trombol efterhand.
En sandrevel skjuter ut från kusten och omsluter ön.
Det här kan vara processer som transporterar enormt stora mängder sand, åtskälja kubikmeter per dag och dessutom kan producera sandrevlar med flera hundra kilometers längd.
Man vet att en kust kan flytta sig utåt land eller inåt land även utan landhöjning över en kilometer per hundra år, men sandrevlar kan flyttas över 65 meter per år.
En storm kan dessutom bryta upp dem och leda till ännu snabbare förändringar som dessutom förstärks av att tidvattnet skapar strömmar som flyttar runt sanden snabbt.
De här sandrevlarna i sin tur skapar skyddade zoner som kan ackumulera mer sand, vilket gör att vågorna får nya utrymmen att fylla på.
Kort sagt, den energi som frigörs i stormarna ute till havs omformar våra stränder och kan förändra dem till ogenkänlighet på bara ett par decennier.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Parasiter som styr sina offer

Vad har förkylningar och rabies gemensamt? De är parasiter, som sprider sig med hjälp av ofrivilliga värdar. En del parasiter lyckas till och med ändra sina värdars beteende för att öka sin spridning. Vad sägs om möss som är orädda för katter?

Transkription38 repliker · 3:20

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Parasiter som styr sina offer.
Förkylningsviruset sprider sig när man nyser och snorpartiklar kastas ut i luften för att kunna hamna i andra näsor.
Det här är naturligtvis till stor fördel förkylningsviruset som har utvecklats just för att dra nytta av det här.
Men även andra parasiter påverkar sina världar och ibland på ganska komplicerade sätt för att gynna sin spridning.
Styrketsviruset till exempel infekterar både spotkörtlarna och delar av hjärnan hos de djur det infekterar och gör djuren mer aggressiva.
Där ökar naturligtvis sannolikheten att de biter ett annat djur vilket överför viruset.
Men betydligt mer märkliga livscykler existerar.
Vissa parasitsteklar som bekant lägger ägg i andra livsformer så att deras larver kan utvecklas.
Men ens parasitsteklar lägger larver på spindlar och de tar först och gör en tillfällig bedövning på spindeln men dödar den inte och drabbar den inte heller av en permanent paralysering som många andra parasitsteklar.
Istället kläcks ur ägget en larv som börjar livnära sig på spindelns kroppsvätskor.
Men den påverkar också spindels beteende.
Vilket gör att spindeln upphör att spinna de vanliga näten och istället gör en kokong åt larven.
Så ungefär lagom till att larven har ätit sig klar på spindeln och spindeln dörr flyttar sedan larven in i denna kokong.
En ännu mer komplex livscykel hittar man hos en liten levermask.
Dicroselium dendriticum.
Den här har en komplicerad livscykel där den växlar mellan tre olika världar.
En snigel, en myra och ett får.
Hos nigen så frigörs äggen vilket sedan kommer in i myror.
Där borrar sedan den här parasiten in sig i delar av myrans nervsystem.
Vilket gör att myran får en märkligt beteende.
Den klättrar upp på grässtrål, biter sig fast och viftar med bakbenen.
Det här gör i sin tur att chansen att den blir uppäten av ett får är betydligt högre än om den höll sig nere på marken.
Det intressanta är att det här är en förmodligen gammal sömnmetod som finns hos de förfäder till myror och en andra steklar som existerade.
Vad som har hänt är att parasiten helt enkelt återstartar ett beteende som har varit utdött väldigt länge.
Sedan blir den uppätten av fåret där den sprider sig vidare.
Det intressanta är att den parasit som placerades i myrans lilla hjärna, den dör.
Men dess gener förs vidare genom att dess nära släktingar som infekterar resten av myran kommer vidare.
En ännu mer radikal förändring sker av den parasit som kallas toxoplasma gondii.
Den infekterar råttor och katter.
Hos råttor är det normalt så att de undviker allt vad katter heter, deras doft, deras pälst och liknande.
Men toxoplasma gondii får de istället att upphöra att vara rädda för katter.
Till och med att tycka att katter är intressanta.
Vilket naturligtvis ökar chansen att katten tar och äter upp dem.
Det intressanta är också att denna parasit finns även hos andra däggdjur.
Även om den inte kan föröka sig speciellt väl så finns den till exempel även hos människor.
Och i vissa fall har man detekterat att det kan leda till nervstörningar och minskad intelligens.
Däremot så fungerar det inte så bra för parasiten att infektera människor.
För risken att vi blir uppeätna av katter är ju mycket liten.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Erosion

Erosion är när landskapet omformas av vädrets makter. Vatten och vind kan på en relativt kort tid ändra förutsättningarna för ett helt område.

Transkription56 repliker · 3:49

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Vinden är det minst effektiva sättet att erodera ett landskap.
Regn, köld, biologi och salt är mycket effektiva på att bryta ner klippor och omforma landskapet.
Medan vinden faktiskt inte inår lika mycket energi.
Men framförallt i torra områden kan vinden omforma landskapet enormt.
Den kan nämligen transportera mycket sand och damm.
Och vind med sand är också en utmärkt metod att blästra klippor till märkliga former.
Ett vanligt sätt vinden påverkar är deflation.
Det inträffar när sandkorn på en naken yta, där det finns till exempel glest gräs, blåser bort.
Detta gör att det blir hålrum.
Och i många fall uppstår större och större hålor och gropar.
Varav en del kan nå flera kilometers storlek.
Det som blir kvar i allmänhet större stenar och grus.
Vilket producerar ibland det fenomen man kallar för desert pavement.
Där alltså öknen ser ut att vara täckt av stenar och grus.
Sanden måste naturligtvis ta sin väg någonstans.
Och de blåser iväg och kan producera abrasion.
Det vill säga sandblästring utav andra stenar.
På många ställen i öknen hittar man vänt i fakter.
Som är stenar som har två eller flera helt plana ytor som möts i skarpa vinklar.
Vad som inträffar är att när vinden ligger på från samma håll under lång tid så träffas stenar och sandkorn från detta håll.
Och slipas så att dess sida i vindriktningen blir platt.
Efterhand så kan den blåsa om kull och välta och en ny sida blir bortslipad.
Och på det här sättet uppstår dessa vassa stenar.
Det kan också påverka på stor skala att producera långa raka åsar som kallas för jardangs.
Efter det namn de hade ursprungligt, Taklamakanöknen.
Det är långa strömlinjeformade åsar där vinden formar dem och skapar parallella linjer.
I Tibesti provinsen i Chad existerar sådana här jardangs som är över 150 meter höga och flera kilometer långa.
Med tråg som är hundratals meter breda.
Och i dessa tråg är vinden så pass starka att ingen sand kan ansamlas.
Men i många andra ställen så ansamlas istället sanden och vi får dynbildningar.
På den vindsida som finns av en dyn, där träffar sandkorn ytan och får andra sandkorn att blåsa iväg.
Detta gör att sanden förs bort från den sidan.
Men på lässidan av en sanddyn, där är vinden svagare och där kommer sanden också samlas upp.
Det här gör att sanddynerna sträcker sig i vindriktningen och formas beroende på hur vindarna oftast blåser.
Om vindarna oftast blåser åt samma håll och det finns gott om sand så bildas transversella dyner.
Och det är den form av dyner man oftast ser på film.
De är C-formiga.
Om det däremot finns olika vindriktningar så bildas stjärneformade dyner.
Andra dyner inträffar när det finns lite sand.
Men däremot att vinden är konstant så kan det bli så kallade barchandyner.
Som är isolerade C-formade dyner.
Det finns också när det är olika vindar svärdsdyner.
Och vid stränder där vinden oftast blåser in direkt från havet.
Parabolformiga dyner som tränger in mot land.
Med spetsarna riktade ut mot havet.
Alltid så kan sand omforma ett landskap enormt.
Och även blåsa bort bortom ökenområdena.
Och läggas över stora områden.
Denna fina sand som ofta skallar för löstjord.
Är ofta mycket bördig.
Och kan bilda tjocka lager som i löstjordet provinserna i Kina.
Det här är också det som producerar en gula färg man ser i gula floden i Kina.
Det är helt enkelt en fällspat som ursprungligen fanns i Taklamakanöknen.
Och nu långsamt har förts bort.
Och när gula floden rinner ut i gula havet.
Ja, det är egentligen Taklamakanökens vindlar man har att tacka för den bördigheten.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Varför brummar kraftledningar?

Har du någon gång gått i närheten av en högspännings-ledning när det regnar? Då kanske du har märkt att den brummar. Vad beror detta på? Och varför låter transformator-stationer som de gör?

Transkription32 repliker · 2:50

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Varför brummar kraftledningar?
Växelström oscillerar med 50 Hz, det vill säga den byter riktning 50 gånger i sekunden.
Det är ett sätt att minska de förluster som inträffar när man sänder genom kraftledningar.
Men det här producerar också en del av de märkliga ljudeffekter man kan höra i närheten av högspänningsutrustning.
En del av förklaringen är naturligtvis att varje elektrisk strömning producerar ett magnetfält.
Magnetfältet kan få metallföremål i närheten att vibrera med samma hastighet.
Det här leder fram till det brum man ibland kan höra från transformatorstationer.
Helt enkelt de stora spolarna får metall i närheten att skaka.
Men man kan också höra ett brum även när det inte finns någon metall i närheten från kraftledningar.
Oftast när det regnar. Vad beror det på?
Skälet verkar vara att det är vatten på kraftledningarna som börjar vibrera.
En ny kraftledning av aluminium är jämn och har oftast en olje i ytan vilket gör att vattendroppar bildar små kulor.
Men det är inte bara ytspänningar som finns där utan också det starka elektriska fältet.
I många fall 3 miljoner volt per meter.
Det här gör att dropparna förändrar form och blir konformiga och får en spets.
Vid den här spetsen är det elektriska fältet mycket koncentrerat och kan faktiskt leda till små urladdningar och bildning av ozon.
Men eftersom dessutom strömmen ändrar sig 50 gånger i sekund kan de börja vibrera vilket producerar ett hummande ljud.
Det intressanta är dock att när det regnar ändras inte ljudet från en ny kraftledning speciellt mycket vilket det däremot gör från en gammal ledning.
På en gammal ledning är ytan gropig och ofta kan vatten fästa i en hinna och dessutom tränga in mellan de del ledningar som finns.
Det här gör att det blir mindre ljud eftersom det inte finns av dessa spetsar som kan vibrera bra.
Men när det regnar blir ljudet högre.
Ju mer regn det finns desto högre hörs det.
I många fall ökar också frekvensen så att det snarast låter som en stekpanna än det vanliga brummandet.
Det verkar som mängden vatten som kan absorberas av ledningen inte är hur stor som helst.
Upp till en viss gräns går det.
Men sen börjar vattnet ta upp laddningar och skjuts iväg i en liten stråle som kan bli upp till en meter lång från ledningens undersida.
Den här urladdningen är dock tyst.
Det är faktiskt så att man inte vet speciellt mycket om de olika brummningsfenomen som inträffar kring kraftledningar.
Men en sak är säker.
När en mjukt material som vatten kommer i kontakt med ett elektromagnetiskt fält kan märkliga saker inträffa.
Magnetiska vätskor uppvisar liknande fenomen och sätter man dem i ett oscillerande magnetfält kan de spruta iväg flera meter.
Så vem vet vad som egentligen försiggår på våra regniga kraftledningar?

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.