Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Varför blir fingrarna skrynkliga när man badar?

Om du suttit för länge i badet brukar det vara dags att gå upp när fingrarna är rejält skrynkliga. Varför blir bara fingrarna skrynkliga och inte resten av kroppen?

Transkription46 repliker · 2:46

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Varför blir fingrarna skrynkliga när man badar?
Ja, de flesta har nog märkt att fingrarna blir skrynkliga när man badar.
Vad beror det egentligen på?
Ja, svaret ligger i hudens natur.
Hudens ytterlager, som kallas epidermis, består av celler som kallas keratinocyter.
De bildas i hudens underlager, där de delar sig med stor frenesi.
Detta gör naturligtvis att eftersom det bildas fler celler där nere, så trycks celler upp mot ytan.
Och gradvis, när de har kommit upp ungefär halvvägs i huden, så dör de.
Och det här är en form av programmerad celldöd, som är mycket avsiktlig.
Cellkärnan och det maskineri som höll cellen vid liv försvinner.
Och istället blir cellen en ganska platt påse.
Men ytterst har den ett litet fettlager.
Innanför finns det proteinet keratin, som är mycket motståndskraftigt.
Och sen naturligtvis baksidan av cellen.
Dessa platta celler plattas till ytterligare och bildar ytterhuden.
Det här är en väldigt effektivt sätt att skydda organismen.
Keratin är svårgenomträngligt för det mesta.
Det har bra elektrisk motståndskraft.
Och fettlagren stöter också bort naturligtvis vatten.
Keratin däremot tar gärna upp vatten.
Så vad som händer om man badar eller duschar länge eller befinner sig i en mycket fuktig miljö är att keratinet börjar suga upp vatten.
Och då sväljer det.
Det här gör att ytterlagret av huden börjar få större volym.
Men fingret under har naturligtvis bibehållit sin volym.
Och det här leder till att det börjar skrynkla sig.
Lite grann på samma sätt som att vått papper börjar skrynkla sig.
Eller att tyg skrynklar sig när man pressar ihop det.
Och man ser det naturligtvis mest på fingrar och tår.
Därför att där har vi ovanligt mycket epidermis.
Naglar är också gjorda i keratin och mjuknar genom att vi är utsatta för mycket vatten.
Vilket också är ett skäl till att det kan vara jobbigt att diska ibland.
Efter att man har badat så torkar naturligtvis keratinet ganska snabbt.
Men ofta försvinner dessutom det fettlager man har på huden.
Framförallt om man badar varmt eller använder mycket tvål.
Vilket resulterar att huden blir torrare normalt.
Däremot, om man direkt efter man badat applicerar någon form av fett på huden.
Så håller man kvar vätskan.
Och huden däremot behåller sin fuktighet.
Den här formen av rynkor går naturligtvis snabbt bort.
Till skillnad från åldersrynkor som har ett helt annat orsak.
De beror på mer djupgående förändringar i kollagenet.
Det ämne som ger huden dess elasticitet.
Och tappar då i elasticitet när man blir äldre.
Men kort sagt.
Huden är ett fascinerande mekaniskt och chemiskt system.
Även om man inte normalt tänker på det som det.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Rymdmedicin

Att ha rymden som arbetsplats är inte lätt. Din kropp är skapt för att arbeta vid 1Gs acceleration, och inte för att sväva i tyngdlöshet. Ska du klara hälsan är det bara att börja träna hårt på rymdgymmet.

Transkription45 repliker · 3:14

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Rymdmedicin. Människan har ju börjat ge sig ut i rymden. Men hur mår man egentligen av att vistas på en rymdstation i tyngdlöst tillstånd?
Det mest uppenbara problemet är faktiskt vätskebalansen i kroppen.
Normalt tillbringar vi två tredjedelar av vår tid, ståendes eller sittandes.
Och det gör att tyngdkraften tenderar att samla vätskan ner i benen.
Det här är en av vi naturligtvis anpassade för och den tenderar att pumpa upp oss.
Helt enkelt för att bemöta det.
Men i noll gs gravitation så fungerar inte det här som det ska.
Vilket gör att vätskan hos astronauterna samlas i bålen och huvudet.
Vilket gör att ansiktet sväljer upp och man lätt får snuva.
Det här försvinner efter ett tag.
Kroppen är väldigt bra och anpassningsbar och anpassar efterhand sin vätskefördelning.
Men nu blir problemet istället när man återvänder ner på jorden.
Då man i många fall får en ganska kraftig förskjutning av vätskan ner i benen.
Det här försöker man bemöta till exempel genom speciella kapslar.
Man innan återfärde ner till jorden placerar benen under lågtryck.
Och vissa former av saltbehandlingar men det är fortfarande lite problem.
Framförallt påverkar det här hjärta och lungor och kärlen.
Vilket kan leda till hjärtproblem.
Ett annat problem är naturligtvis benen.
Skelettet belastas normalt utav vår egen tyngd.
Det här gör att bencellerna vet att de behövs och därför tar de upp kalcium.
När ben inte behövs så ulakas det och det försvinner kalcium och det blir försvagat.
Där händer det tyngdlöst tillstånd.
Utan gravitation försvinner 3,2 procent av benmassan på bara de första tio dagarna.
Och det här leder till att det blir för mycket kalcium i blodet vilket försvinner ut med urinen.
Vilket kan leda till njursten vilket är väldigt problematiskt när man är uppe på en rymdstation.
Och även i viss mån till hjärtproblem.
Lösningen är naturligtvis mycket motion och kanske i viss mån medicinering.
Men det är ganska svårt att motionera så att skelettet tror att det fortfarande befinner sig i 1G-s gravitation.
Ett annat bra skäl att motionera är naturligtvis också musklerna.
Här på jorden använder vi mycket av våra muskler för att stå emot tyngdkraften.
Medan i rymden där man glider omkring tyngdlöst behöver man bara göra lätta tryck mot ytor för att röra sig framåt.
Det här innebär att de muskler som håller oss uppe mot gravitationen, de förtvinner.
Och framförallt de långsamma muskelfibrerna försvinner och ersätts med snabba muskelfibrer.
Och det här måste man då träna bort.
Andra problem är naturligtvis yrsel.
Balansen fungerar inget vidare när det inte finns någon tyngdkraft som talar om vad som är upp och ner.
Och många astronauter får rejäl åksjuka.
Det går visserligen över efter ett par dagar men det verkar störa sömnen också rätt mycket.
Alltid så är rymden en ganska jobbig miljö.
Tyngdkraften påverkar oss mer än man anar.
Till och med de röda blodkropparnas form verkar påverkas lite av gravitationen.
Och de byter form från de diskusliknande strukturer som är normal till att bli mer klotrunda.
Det här verkar dock inte vara ett lika allvarligt problem som benskörhet och sånt.
Men kort sagt, ska man bli astronaut får man vara beredd att göra workouts ganska ofta på rymdgymmet.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Mikrorobotik

Tekniken blir mindre och mindre. Spionhelikoptrar mindre än din nagel är snart verklighet. Samtidigt stöter man på allvarliga problem när saker blir för små.

Transkription77 repliker · 5:54

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Datortekniken växer ju mindre och mindre idag och samma sak gäller robottekniken.
Anders här ska berätta lite mer om det.
Ja, det är ju så att traditionellt har robotik varit i högsta grad makroskopisk.
Det vill säga robotarna har varit stora konstruktioner, åtminstone någon meter storlek.
Men idag ser man hur man börjar krympa robotarna.
Man bygger robotar som får plats i en ficka, eller bara i någon centimeter stora,
eller rent av någon millimeter stora, och man verkar arbeta sig mot mindre och mindre konstruktioner.
Varför vill man bygga såna här små robotar egentligen?
Ja, framförallt är det ju det att de kan göra saker som stora robotar inte kan.
De kan komma in i skrymslen av rår som skulle vara omöjliga för en stor konstruktion att tas in.
Dessutom så blir de billigare.
Man kan kosta på sig att skapa fler små robotar, sedan de väl är designade, än att ha många stora.
Och det här har ju många intressanta tillämpningar.
Vad finns det för exempel på direkta tillämpningar av den här tekniken?
Ja, en av dem som man ofta tar upp är ju till exempel då när ett hus har rasat ihop efter en jordbävning,
att kunna sända in små robotar och göra spaning.
Och spana då, ta sig igenom sprickor och genom bråten för att hitta överlevande.
Det här kan man också naturligtvis tänka sig militära tillämpningar av.
Till exempel istället för att ha stora spaningsflygplan, skicka in små myggrobotar för att spionera eller övervaka.
Men kan inte det här resultera i en del problem?
Jag menar, det finns väl begränsningar för de här små robotarna?
Oh ja. Problemet med att bygga robotar hänger väldigt mycket i att få just en maskin att kunna fungera oberoende.
Och redan att klaras i den vanliga världen är svårt nog med alla de stötar och hinder man kan råka på.
Men dessutom har att driva robotarna blir ganska komplicerat.
Vad använder man för drivmedel egentligen? Jag misstänker att olja inte precis är det normala.
Nej, normalt är det elektricitet.
Och det här är ett intressant problem eftersom en elmotor som man normalt använder inte kan göras speciellt mycket mindre än någon millimeter.
För många rörliga delar och magnetfälten och sånt blir för små för att gripa tag i varandra ordentligt.
Det är svårt att göra bra spolar där.
Okej, vad ersätter man elmotorerna med då? Lägger man bara på ren el och driver fram dem på det viset då eller?
Nästan. Man kan utnyttja piezoelektricitet. Vissa material ändrar längd när man sänder en ström genom dem.
Och det här kan användas för att driva robotarna.
Problemet är att längdändringen är ganska liten, bara någon procent av materials längd.
Så om vi har en en millimeters ben och använder en piezoelektrisk material där så blir effekten att den ändrar tyvärr bara en procent av sin längd.
Vilket är väldigt kortsträcka.
Okej. Om man nu har de här pyttesmå robotarna som kan röra sig. Hur lång tid kan de egentligen jobba då?
Ja, det beror ju då på hur bra batterierna är. Och batteritekniken har ju tack vare mobiltelefonerna gått fram väldigt mycket.
Men idag så använder man till exempel klockbatterier då på centimeterstora robotar.
Och de kan väl klara sig förmodligen ett par minuter till någon timme.
Större robotar använder vanliga batterier och kan fungera ganska bra.
Men man experimenterar också med att sända energi till robotarna via till exempel mikrovågor eller elektriska fält.
Hur ska vi kontrollera en sån här liten robot?
Ja, eftersom elektroniken har blivit mindre så går det ju naturligtvis att sätta en dator på roboten som är ganska litet.
Ordinärt mikrochip är ju trots att bara mindre än en centimeter stort.
Men vill man ha en myggstor robot då måste man använda ett väldigt litet och enkelt chip.
Och då kommer det att krävas en annan typ av programvara.
Man får inte plats med stora komplexa program som förutsäger världen.
Okej. Men går det inte att göra så att man kommunicerar direkt med de här pytterrobotarna?
Det kan man naturligtvis göra.
Men att direkt fjärrstyra dem kräver ganska mycket energi från robotens sida att sända tillbaks radiovågor.
Så att man vill egentligen göra ganska enkla kontrollmekanismer.
En metod är vad man kallar för en subsumption-arkitektur.
Det vill säga att roboten bygger på reflexer och beteenden, ungefär som en insekt.
Så den har ett beteende att gå.
Ett annat beteende att undvika att korridera med saker.
Och de här pågår hela tiden så att den går framåt tills den märker att nu håller på att korridera med något.
Då svänger den undan.
En tredje beteende kan då innebära att den får order om vart den ska gå ifrån någon som styr den.
Och på det sättet så behöver man inte skicka ut speciellt mycket information.
Det blir lättare att kommunicera.
Var står den här tekniken idag och vad kan vi vänta oss för utvecklingen den närmaste tiden?
Ja idag finns det ju då centimeterstora robotar.
Och man gör en hel del intressanta experiment också med vad man kallar mikroelektromekaniska system, MEMS.
Det innebär att man använder teknik i stort sett som när man ätsar kiselchip.
Men för att göra kugghjul och andra mekaniska konstruktioner som alltså är mindre än en millimeter stora.
I många fall nere på tiondelar eller hundradels millimeter stora.
Och sådana här system har ju redan idag visat att man kan konstruera mikroskopiska ångmaskiner.
Man kan göra en sorts elmotor där man används av statisk elektricitet istället för magnetfält och annat.
Så trenden verkar ganska klar att vi är på väg att få åtminstone en mekanik som är verkligen nere på en hundradels eller tusendels millimeter storlek.
När kommer vi att kunna skicka in mikrobåtar i människor som de gör i Isaac Asimovs roman?
Du menar den fantastiska resan?
Ja.
Ja, det lär nog dröja ett bra tag.
Men trots allt, det är nog inte alldeles för orimligt.
Nanoteknologi och liknande verkar åtminstone på pappret möjliga.
Och den här miniaturiseringstrenden verkar vara så himla stark.
Så jag ska inte vara förvånad att inom 20-30 år så har vi verkligen kirurgiska mikrorobotar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Växtoptimering

Fotosyntes verkar inte vara en särskilt effektiv process. Borde inte växterna ha blivit bättre på det genom evolution?

Transkription31 repliker · 3:24

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Effektiva växter. Växter får sin energi genom fotosyntesen då de tar solenergi, vatten och koldioxid och omvandlar till olika sockerarter plus syre som en restprodukt.
Dessa sockerarter används sedan för att driva det kemiska maskineriet inne i växten.
Men hur effektivt är den här processen? Ja om man räknar ut hur mycket av den solenergi som faller ner på en plätt mark och sedan hur mycket näring som produceras av den växtlighet så finner man att i allmänhet det är bara ungefär 2% av energin som används.
I extrema fall som tropisk regnskog kan man komma upp i 3,5% effektivitet.
Det är inte speciellt mycket. Men om man rent biokemiskt tittar på vad som händer när ljuspartiklar träffar klorofyllmolekylen så finner man att den processen är betydligt effektivare.
Hela 35% effektiv.
Det är lite märkligt för växter har utvecklats under år, miljarder. Varför är den fortfarande så ineffektiv?
Ja ett stort skäl är naturligtvis det att allt ljus kan inte användas. Det har fel våglängd och binder därför inte till klorofyllmolekylen.
Dessutom är det så att mycket ljus studsar mot till exempel löv, lövens yta, stammar och marken och kan inte ens användas.
Det visar sig dock att växterna har anpassat sig till det här. De har till att börja med för mycket klorofyll.
Klorofyllet fungerar som en antenn som fångar upp ljuset och det finns i allmänhet fler klorofyllmolekyler än det kemiska maskineri som sedan tar upp deras energi och gör näring av det.
I klart ljus är det här ineffektivt. Därför att då är det klorofyllet redan upptaget.
Men å andra sidan är det maskinerit som är ganska komplext och kostsamt för växterna att underhålla som är den begränsade faktorn.
Är ljuset svagare däremot så har man en fördel.
Även om det faller in bara ett fåtal fotoner på klorofyllet så kan nästan alla fångas upp.
Där behåller man effektiviteten.
Växterna verkar anpassa sig lite till skugga.
Dessutom är det så att det krävs koldioxid för det här och den tar lätt slut.
På ett vetefält under sommaren när solen skiner starkt kan koldioxiden nästan helt ta slut i atmosfären.
Vissa växter, så kallade C4-växter, är därför mer effektiva på att plocka upp koldioxid än andra.
Men nackdelen är då att de inte kan konkurrera med C3-växterna, de vanliga som är mindre effektiva, i fuktiga områden.
Så man ser de mest i öknar och liknande platser.
Dessutom kan man undra varför har ett träd inte bara ett enda stort plantlöv utan en massa småseparerade löv.
Skälet är naturligtvis att man inte kan använda allt ljus som faller in på lövet.
En hel del passerar igenom eller kan inte användas kemiskt.
Så istället har man nytta av flera lager som använder det svagare och diffusa ljuset under.
Det visar sig att ett löv skugga är ungefär 100 gånger så långt som lövets diameter.
Vilket för ett ordinärt löv på träd blir det 1-2 meter, vilket är ungefär avstånd mellan grenarna.
Kort sagt, träd som växer i öppen mark tenderar att ha grenar och en ganska stor lövkrona.
Medan sådant som måste växa i en mörk domre som på en regnskogsbotten har bara en enda krona med stora löv.
Evolution har onekligen gett oss växter som försöker bli mycket effektiva.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Endorfiner

Ett gott skratt förlänger livet, brukar man säga. Sanningen är att en person som har kul, håller sina endorfinnivåer högt uppe. Dessa endorfiner spelar en mycket viktig roll i vårt humör och våra lustar.

Transkription55 repliker · 5:01

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Våra känslor styrs ju av hjärnans aktivitet. Men hur är det egentligen med vällusten? Och hur är det med vällustens neurofysiologi?
Vällusten styrs av ett antal olika samverkande ämnen. Däribland räknas endorfinerna som ett av de viktigaste.
Vad är endorfinerna för något?
Endorfinerna är så kallade neurotransmettorer. De överför en signal från en nervsyn till en annan och har ett flertal väldigt viktiga funktioner i hjärnan där känslokontrollen är en.
Så hur kommer det sig att man upptäckte de här?
De upptäcktes när man undersökte morfinerna som då är smärtstillande. Man upptäckte att de band till cellerna i hjärnan och då måste det finnas en anledning till det.
Så då forskade man fram och upptäckte att det var endorfinerna som verkligen skulle binda där.
Men att morfinerna kunde ta endorfinernas plats.
Nu är det ju så att det finns ju inte ett ämne som är endorfin utan det är en helt stor familj.
Sedan 70-talet har man ju hittat ganska många av dem.
Jo, man fortsätter ju att forska på ämnet.
Endorfinerna har ju flera väldigt intressanta aspekter där smärtkontroll är en.
Hur går det egentligen till när de kontrollerar smärtan?
En smärtsignal innebär ju att en nervcell retas och sedan skickas signalen vidare upp genom ryggmärgen upp till hjärnan.
Ifall det exempelvis är en signal från handen.
Endorfinerna kan bryta signalen och minska den på vägen genom att ställa om nervcellerna hur de vidarebefordrar signaler.
Ja, för och med att det här regleras av vissa system i hjärnstammen då som kan sitta och verkligen agera för en smärtblockad när det blir för mycket.
Det stämmer. Det är till för att skydda hjärnan mot överslag så att vi inte blir helt utslagna om vi exempelvis lägger handen på varm platta utan att vi istället bara uppfattar att nu är handen förstörd.
Dessutom vid kraftig stress till exempel så i många fall har stressen smärtstillande effekter.
När man är tillräckligt panikslagen märker man inte av hur skadad man är.
Jo, det är återigen en biologisk fördel att inte kroppen blir utslagen så lätt.
Jag har också för mig att en del av endorfinerna kommer ut i blodet.
Och där har man en kärlsammandragande verkan som gör att man blöder mindre.
Mm. Det är ytterligare.
Den hjälper ju till framförallt då vi skador och stress.
Men sen så är det ju då som forskningsområdet mycket inriktar sig på de positiva mentala verkan.
Ja, när man stressar upp kroppen till exempel genom yoga borde ju frisätta sig endorfiner.
Mm. Det kan resultera ifall man springer väldigt långa sträckor.
Exempelvis folk som springer maraton upplever ofta ett fenomen som kallas för runner's high.
Vilket innebär att du känner dig lycklig, till frid som är tillvarande, känner inte hur trött kroppen är.
Det finns de som springer enbart för den känslan.
Ja, sen kan det ju finnas andra skäl också.
Till exempel att mängden stresshormoner minskar genom att ämnesomsättningen har ökat så att de försvinner.
Plus att man kanske känns till fred.
Jo, det kan ju vara det också.
Men endorfinerna, man har ju mätt endorfinnivåerna även om man inte lyckats mäta det särskilt exakt.
Och det finns ganska tydliga tecken på att endorfinnivåerna ökar ju längre tid du tränar.
Sen kan det ju också vara just att känslan av tillfredsställelse hänger mycket ihop med endorfiner.
För om man ger opiater till en person så känner de sig ju väldigt tillfreds.
De är lojt, avslappna och nöjda med livet.
Och det är ju det man kanske kunde vänta sig av en hög dos endorfiner gör.
Ja, egentligen inte.
För endorfiner har till en viss del rent motsatt effekt mot opiaterna.
Opiaterna ger ju den här nedlugnande effekten medan endorfiner ökar energin.
Endorfiner gör att kroppen blir mer aktiv medan opiaterna lugnar ner den.
Sen finns det ju också endorfinreceptorer i vissa delar av hjärnan som är väldigt inblandade i känslolivet som hypotalamus.
Man har ju gjort vissa studier som tyder på att till exempel moderskärlek, åtminstone någons råttor, hänger ihop med vissa endorfiner där.
Det kan ju vara sammankopplat då med det att när ungarna föds så är det en väldigt smärtsam upplevelse vilket driver fram höga endorfinnivåer.
Men det här verkar också fortsätta flera veckor eller månader efteråt.
Och förmodligen, säger vi en del studier, så är det det som väldigt mycket av våra sociala och kärleksfulla känslor handlar om att endorfinhaller höjs även utan att det skulle göra ont.
Jo, det är ju naturligt i och med det att de kontrollerar just den här känslan av att du har en lugn och du har kontroll över situationen, att kroppen känns bra.
Vilket ju då gör att ämnen som blockerar endorfiner gör att man känner sig deppig och allting gör ont.
Ja, deppig och trött och allmänt nere.
Så det gäller att se till att hålla sina endorfinhalter höga?
Jo, i andra fall så kommer man inte kunna njuta av den här världen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Genmodifierade grödor

Debatten rasar: hur farligt är det med genmodifierade grödor? Problemet är snarare att vi vet för lite om konsekvenserna, för att kunna se möjliga risker och möjligheter. Vet man trots detta tillräckligt för att våga satsa på genmodifierade grödor i stor skala?

Transkription51 repliker · 4:46

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

En debatt som har pågått ett tag nu är angående genmanipulation och riskerna med det.
Nu är det väl så här att många oroar sig för vad de får i sig av genmanipulerad mat men det är egentligen inte någon särskild rejäl risk.
Ja, inte så värst mycket men det handlar ju mer om vad är det du genmanipulerar för?
Är det för att det ska stå pall för väder och vind mer eller är det för att det ska växa mer, få flera skördar på samma åker på ett år?
Allt detta är ju kanske inte så farligt att sätta i sig.
Å andra sidan så har vi ju inte så mycket forskning på området så vi vet ju varken om vare sig nackdelarna eller fördelarna.
Det kan finnas en hel del fördelar vi inte har kartlagt.
Så den riktigt reella risken är egentligen vad det kan göra med ekologin?
Ja, det är nog snarare det men samtidigt behöver vi ju komma ihåg att naturen har ju hållit på med det här mycket längre än vad vi har gjort.
Ta till exempel 12 av 13 naturliga grödor.
De korsar ju så inbördes helt naturligt.
Ja, och om jag inte har helt fel så är vår svenska jordgubbe faktiskt fram avlad.
Ja, precis. Jag menar, man tror ju ofta att det här med framavling av nya grödor och så vidare är något nytt som började komma först någon gång på 60-talet.
Men det har vi haft ända sedan jordbruksrevolutionen 10 000 år före Kristus.
Det är med att vi sakta får fram grödor som lämpar sig mer och mer och bättre och bättre för odling.
Men som sagt, vi vet faktiskt inte tillräckligt mycket idag och det finns ju faktiskt en möjlighet att de grödor vi framställer kan ställa till med en hel del för vi har inte tidsperspektivet heller.
Nej, precis. Vi vet ju inte vad vi kommer att veta imorgon så att säga.
Vissa fördelar som kanske inte var kända idag kommer att vara kända imorgon.
Likaså nackdelar.
Men det finns ju aspekter som vi ser idag. En är ju kanske den ekonomiska.
Det har uppskattats att i USA så orsakar arter som inte hör hemma där egentligen naturligt i dess ekologi skador för bort emot 137 miljarder dollar per år.
Oj, det är rätt illa.
Ja, det skulle man ju kunna säga.
Men det är ju svårt att uppskatta det där för just det här med skador.
Vad räknar man egentligen som skador?
Är det bara det som är onaturligt eller det som är naturligt?
För jag menar, naturen kan ju också göra fel.
Och sedan är det också idag att evolutionen pågår ju fortfarande.
Ekologin kommer att förändras.
Men frågan är om risken finns att vi kan orsaka någonting som ställer till med någonting rejält som inte blir gått att reparera sedan.
Ja, men det är ju någon slags defaktism egentligen.
Att man inte tror på människans förmåga eller någonting.
Det vi snarast behöver är ju mer forskning så att vi får reda på det här.
Att vi inte behöver vara rädda för att komma på lösningen på problemen.
Det är också så att genmanipulation idag innebär alldeles för mycket fördelar också.
Vi kan göra alldeles för mycket med det för att vi ska kunna ignorera det.
Ja, precis på sätt och vis.
Men fördelarna gäller ju inte heller för evigt.
Det kommer ju komma fram nya hot och liksom...
Säg att för länge sedan så valde man ju att odla på ett särskilt ställe för att jordmånen var särskilt god.
Men sen så blev man mer och mer folk och man behövde odla upp allt mer ogästvänliga marker.
Jag menar här uppe i Sverige skulle ju ingen ha bosats om den inte hade blivit fördrivna eller folk vandrat eller något annat omotiverat egentligen.
Och då är man tvungen att hitta andra lösningar.
Precis.
Men genmodifiering så finns det ju en annan möjlighet som jag tycker är rätt intressant.
Jag menar, rymdforskningen är egentligen relativt långt framskriven idag.
Men det är inte ekonomiskt gångbart att kolonisera rymden.
Nej, precis. För när vi väl kommer till mars, vad ska vi äta?
Men med genmodifikation av växter och tydligt så skulle man faktiskt kunna skapa en ny ekologi.
Ja, det är ju möjligt. Vissa experiment har gjorts i den riktningen.
Men som sagt, mer forskning.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hjärtat och hjärnan

Det är farligt att stressa. Hur påverkar dina tankar och ditt sätt att bete dig, ditt hjärta? Det finns en stark koppling mellan livsstil och problem med hjärtat.

Transkription26 repliker · 2:40

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hjärtat och hjärnan. En gång i tiden trodde man att känslorna satt i hjärtat.
Idag vet vi att det snarast handlar om hjärnan, men kroppens funktioner och även hjärtats aktivitet spelar en hel del roll för hur vi upplever våra känslor när hjärtat bultar eller magen drar ihop sig.
Men det intressanta är också att våra känslor verkar påverka hur bra vårt hjärta mår.
Hjärt- och kärlsjukdomar är en av de största hälsoproblemen i västvärlden idag.
Man beräknar att hälften av alla män och en fjärdedel av alla kvinnor kommer någon gång under sitt liv att ha problem med hjärtat.
Det är framförallt åderförkalkning, alltså förträngningar i blodkärlen kring hjärtat som gör att hjärtmuskeln kan få för lite syre, vilket kan leda till en infarkt, alltså att en del av hjärtmuskeln dör.
Och detta kan naturligtvis leda till döden.
Dessutom kan det ske rytmerubbningar då hjärtats sammandragning inte fungerar så effektivt, vilket gör att för lite blod pumpas.
Man har länge misstänkt att det kan finnas en koppling mellan till exempel personlighet och känsloläge och hjärtat.
Man vet att människor som stressar mycket, som kanske upplever stark rädsla, ilska, ångest, utmattning eller kanske fientliga stämningar, ofta verkar ha mer problem med hjärtat än andra.
En del har menat att detta kan hänga ihop med personligheten, att vissa personligheter har svårare att hålla hjärtat i bra hälsa än andra.
Det är lite omdebatterat men det verkar hänga ihop med hur man hanterar framförallt stress.
Dessutom så kan hjärnan direkt påverka hjärtat.
Till exempel vid vissa större hjärnskador kan hjärtat helt komma ur rytm med dödliga effekter.
Men det kanske farligaste är depression.
65% av alla personer som får hjärtinfarkt upplever också en depression efter.
Vilket naturligtvis kan tolkas som en rätt naturlig reaktion på en sådan händelse.
Men 25% kvarstår en svår depression en längre tid.
Och det är allvarligt för det ökar risken med nya hjärtinfarkter med upp till 4-8 gånger.
Är man deprimerad så tar man inte gärna sina mediciner, man motionerar mindre och det verkar vara direkt skadig för hjärtat.
Förmodligen hänger det här ihop med mängden stresshormoner i kroppen.
Har man mycket stresshormoner på grund av dåligt stämningsläge eller att man är stressad,
ja då slår hjärtat hårdare, det kräver mer syre och blodet leverar sig lättare vilket kan leda till problem i kranskärlen.
Dessutom verkar det som att är man deprimerad ökar halten av ämnet serotonin i blodet,
vilket hon verkar dra ihop kärlen och ytterligare försämrar situationen.
Kort sagt, talesättet är ett gott skratt förlänger livet, verkar vara bokstavligt salatsamt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Folkvandringarnas tider

Varför finns det människor i alla världsdelar idag? I skolan fick du lära dig att folk under årtusenden vandrade fram och tillbaka över de mest skiftande områden. Vi berättar mer.

Transkription26 repliker · 2:55

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Ja, sedan europeerna för ungefär 500 år sedan började kolonisera världen som vi pratat om, världens urinvånare, aboriginals på Australien och indianer i Amerika och sådär.
Men är de egentligen urinvånare och vad är det för ett begrepp egentligen? Hur befolkades egentligen hela världen med människor?
Om man backar tillbaka klockan ungefär 100 000 år så fanns ju inte den människa som vi är idag överhuvudtaget utan det existerade en del andra arter, neandertalare i Europa och människoarter i Afrika och Asien.
Amerika och Australien var inte överhuvudtaget befolkade av människor på den tiden.
Men för ungefär 50 000 år sedan hände det man kallar för det stora språnget.
Det var att en population i Afrika människor utvecklade ett bättre talorgan vilket gjorde att de kunde kommunicera på ett bättre sätt och på det sättet konkurrera ut de andra människoarterna.
Och för ungefär 40 000 år sedan så tog sig de här människorna runt om världen.
De kom till Europa och man kallar dem för Cro-Magnon-människor.
De slog ut neandertalarna under loppet av ett par tusen år.
Och de tog sig också bort till Asien och med båtar tog sig över till Australien.
Det här är alltså det första beviset på att människor använde sig av båtar.
Det var människor med precis våran intelligens.
För det är de människorna som har blivit vi idag.
Upp till Sibirien tog sig aldrig människorna på den tiden.
För det var nämligen istid och ett stort land is täckte stora områden.
Och man hade absolut den tekniska förmågan att befinna sig i så kalla klimat.
Utan först för ungefär 13 000 år sedan när istiden smälte bort som smått.
Då tog sig människor upp längst upp i Sibirien och kunde ta sig över Beringsund.
Och då befolkade även de här människorna hela amerikanska kontinenterna.
På ungefär en tusen år spred sig de människorna ner över hela.
Och de blev ju då indianerna idag.
Så att de aborigines som fanns på Australien.
De har sin ursprung alltså från människor som gick över till Australien för 40 000 år sedan.
Och de indianer som fanns i eller finns i Amerika då har sin ursprung för ungefär 13 000 år sedan.
Medan afrikaner och europeer har utvecklats med en möjlig massa olika människosorter under lång tid.
Så att urinvånare eller inte, det kan man ju fundera på.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Sinnens överstimulans

Våra sinnen är otroliga på att hantera överslag. Trots detta kan för starkt ljus och ljud skada oss. Men hur är det med för starka lukter då?

Transkription50 repliker · 4:14

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Sinnesskydd. Jo, det är ju så att när man får extrema belastningar på sinnena så uppstår ju märkliga effekter.
Hur kommer det sig exempelvis att ögonen reagerar så märkligt på kraftigt ljus?
Ja, vi reglerar ju och skyddar ögonen genom att iris drar ihop sig.
Pupillen blir allt mindre så att man därigenom förhindrar att allt för mycket ljus kommer in till ögat.
Dessutom är det ju så att syncellerna, de är faktiskt mest aktiva när det är mörkt.
De sänder ju en kontinuerlig signal då, men när det blir ljust avtar signalen.
Och vad som då inträffar när man blir bländad, det är att de helt stänger av sig.
Sen kommer de och sätter dem igång efter lite ett tag.
Och det är lite olika för olika färger och olika typer, så det är därför man får de konstiga färgeffekterna efter att ha blivit bländad av solen.
Jaha, är det samma sak med örat eller varför kan det då uppstå sådana ringningar från öronen?
Ja, det beror ju bland annat på att har man fått en kraftigt stimuli så kommer en ljudvåg att åka fram och tillbaka genom snäckan.
Men här försöker örat på samma sätt som ögat skydda sig genom att det finns en muskel i mellanörat.
Som helt enkelt när det blir för kraftig ljudvolym drar åt sig och därigenom blir det svårare för ljudimpuls att komma in till snäckan.
Men blir de förstärka naturligtvis så skadas ju cellerna.
Och det kan man ju höra ibland då som små pip som klingar av.
Jaha.
Hur är det med luktsinnet då?
Jag har aldrig märkt att det har hänt något med luktsinnet när man luktar på någonting som luktar väldigt mycket.
Nej, det är faktiskt intressant. Det verkar inte finnas någon överbegränsning i det genom att det ger kvalitativ information snarare än kvantitativ information.
Istället är det så att den avklingar väldigt snabbt.
Även en intensiv frändoft försvinner ganska snabbt bort genom att helt enkelt luktsällorna och medvetandet anpassar sig till dem.
Är det inte samma sak med smaksinnet då? De är ju kopplade till varandra.
Ja, det är de. Men smaksinnet är betydligt långvariga vilket man kan märka om man till exempel äter en het chilipeppar.
Det smärtar ganska länge. Delvis för att det faktiskt går in på riktiga smärtimpulser men också för att smaksinnet som helhet är mycket långsammare.
Men vi pratar lite grann om smärta. Hur är det med känslecellerna då ute i kroppen?
Ja, de är ju lite begränsade då hur många signaler de kan få in till ryggmärgen och hjärnan.
Och det där begränsar också då endorfinsystemet.
Det är ju nämligen så att vi har vad man kallar smärtportar som kan vara öppna och stängda.
Och de här smärtportarna regleras av hjärnan som bestämmer hur mycket signaler som får komma in.
Och det sker då via endorfinsignaler.
Så är man väldigt stressad eller i ett lämpligt hypnotiskt tillstånd eller att man bara inte vågar lägga märke till det så kan man alltså helt hämmabort smärta.
Men i allmänhet så finns det då en viss smärtnivå som gör att man reagerar på det.
Men man håller ändå nere med endorfinerna.
Går det att träna upp den här förmågan att inte känna smärta?
Det går det att göra. Det är ju till stor del beroende av hur hjärnan väljer att tolka smärtsignalerna.
Balansinnet har vi ju alla råkat ut för problem med.
Om man snurrar runt gång på gång så kommer ju världen att snurra i all oändlighet efteråt och man mår väldigt illa.
Ja, det beror ju då på att vätskan i de här bågångarna som finns i inrörelselabyrint att den fortsätter cirkulera.
Men däremot, det verkar vara kvalitativa signaler man får.
Återigen är det väldigt svårt att överbelasta det.
Däremot, yrsel uppstår ju väldigt lätt när man snurrar runt.
Och det är helt enkelt en reaktion på att organismen misstänker att något är allvarligt fel.
Man försöker lugna sig, dämpa ner rörelsen.
Finns det några andra sinnen som kan vara intressanta?
Ja, det finns ju väldigt många kemiska sinnen inom ut i oss som håller rätt till exempel på blodets althalt, hur mycket koldioxid det finns.
I viss mån också hur mycket fett och kolhydrater som finns i kroppen.
Men mig veteligt så existerar det inte så mycket avstängningssystem för de här om man kommer upp i höga halter till exempel av kolhydrater.
Eller för lite syre.
Skälet är helt enkelt att hamnar vi i en sådan situation så spelar det ändå ingen större roll.
Då är den inre kemin så pass störd.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Bakteriernas livslängd

De flesta bakterier dör unga, men långt under markytan finns betydligt mer seglivade varianter.

Transkription68 repliker · 5:52

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hur länge kan bakteriesporer klara sig?
Bakterier finns ju överallt i olika former och deras sporer finns gömda i de mest märkliga ställen.
Men frågan är, hur länge kan bakteriesporer tänkas överleva?
Ja, så länge de inte blir autoplaverade, det vill säga kokta i väldigt hög värme, så verkar de kunna klara sig nästan hur länge som helst.
Hur menar du? Flera år eller århundraden?
Som det ser ut nu, årmiljoner.
Det är ganska anmärkningsvärt.
Det senaste resultaten tyder på att man har isolerat en tämligen vanlig basilus, en bakterie som finns precis överallt i stort sett, från saltkristaller från New Mexico.
Saltkristallerna bildas på det vanliga sättet, att en sjö håller på att torka in ungefär som i döda havet.
Det blir salt fälls ut och man får bakterieupplomningar.
Och sedan då så en del bakterier blir fångade tillsammans med sina sporer.
Alltså frön för nya bakterier i de växande saltkristallerna.
Ja, och i det här fallet så har den här intorkningen skett en bit ner i berggrunden.
De rör där grundvattnet har stigit till ytan. Det är väl det som har skyddat saltkristallerna från omgivningen.
Så man kunde ha blivit 250 miljoner år gamla utan att bli söndermosade.
Så hur gjorde man för att få ut bakterierna?
Ja, saltkristallerna plockade man upp när man grävde i berget för att man skulle göra någon stor kärnavfallsanläggning.
Och då upptäckte man att det här fanns gott om saltkristaller med inslutningar.
Det vill säga att det inte är rent kristallint utan det har blivit kvar lite vatten och andra föroreningar i kristallen när den bildades.
Och det vet man sedan tidigare. Där kan det fångas diverse intressant.
I bärnsten till exempel så kan det finnas motsvarande. Där har man hittat allt möjligt. Mygger till exempel.
Och även bakteriesporer till ett par miljoner år gamla har jag för mig kunnat uppliva därifrån.
Det stämmer. Och i det här fallet så hittade man då hela fina saltkristaller med ganska stora inslutningar.
Och efter att ha polerat ytan på saltkristallerna har jag doppat dem i diverse syror och starka baser.
För att se till att inga förorenande moderna bakterier fanns med.
Exakt. Så borrade man sig in till den här lilla inneslutningen och lyckades fiska ut bakterier som man är till största delen helt säker på.
Och kommer verkligen ifrån forntiden i den här lilla inneslutningen.
Och den trivs bra i en modern näringslösning?
Ja, störande väl.
Men å andra sidan så är den inte särskilt olik de bakterier som finns nu.
Man provade att sekvensera igenom delar av bakterier.
De natta upptäckte att skillnaden emot en modern bakterie var avsväp mindre än vad man hade förväntat sig.
Så att skeptikerna kanske fortfarande misstänker att det är en förorening?
Skeptikerna är fortfarande mycket skeptiska.
I samma saltkristaller så har man dock hittat någon annan mycket egendomligare bakterie.
Som inte fastnade i inneslutningar utan har fastnat inuti själva kristallen.
Det är en bakterie som tycks vara så primitiv så att den inte bryr sig om såna här moderna godsaker som komplexa sockerarter och proteiner.
Den är fullt nöjd med att hitta så många enkla koldarter.
Ja, det låter som ett bra sätt att överleva i saltsjöar.
Ja, eller om man är en otroligt gammal bakterie från den tiden när det inte fanns så mycket juks att käka.
Det här är ju spännande. Man kan ju fundera på till exempel den här marsmeteoriten.
Trots att det byter ut små mängder material mellan planeterna eftersom det skvätts upp av meteorens slag.
Trots att 250 miljoner år, då kan man komma ganska långt.
Ja, de senaste meteoriterna som har trillat ner på jorden från Mars är ju avsevärt yngre än det.
Så att om det fanns något liknande bakterie på Mars så skulle de förmodligen ha en chans att kunna ta sig över.
Det som skulle kunna hindra är ju bakgrundsstrålningen, strålningen helt enkelt i rymden.
Men den är ju huvudsakligen i form av partiklar.
Och då skulle ju saltskristall skydda ganska bra mot partikelstrålning.
Dessutom kan man ju misstänka att om de klarar sig 250 miljoner år, det är rätt mycket bakgrundsstrålning även där nere i marken.
Så att det är ju egentligen ganska anmärkningsvärt att någonting kan överleva så länge.
Det är triumf för avancerad bakterieteknologi.
Sporer är ju superavancerade saker som vissa bakterier kan bygga för att överleva när förhållandena blir dåliga.
Och det är ju, ja, de är i stort sett omöjliga att förstöra med mindre än att man kokar med över 120 graders temperatur.
Och det gör man ju normalt inte.
Men sjukhusen gör det just av den anledningen.
Och tur är väl det.
Och de överlever i konserver.
Man har ju identifierat till exempel i många gamla konserver har man ju hittat gamla bakteriesorter även där.
Oja, så det är därför som man inte ska lita på en konserv menar jag.
Bakterier kan man aldrig lita på.
Men en gammal konserv som ser konstig ut.
För den kan mycket väl innehålla någon skoj i bakterier.
Och det händer ju då och då att folk avlider till följd av matförgiftning i konserver.
Så att även moderna saltinslutningar från konservburkar är inte tillräckligt häftiga för att ta koll på bakterier.
Nej, jag har sett en del artiklar man till och med diskuterat just när man saltar fisk.
Då får man ju också saltälskande röda bakterier som man vill bli av med.
Men en idé är att man förgiftar dem med kryddor.
Ja, peppar åt folket.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.