Kärleken ur ett biologiskt perspektiv
Varför blir man kär? Är människorna de enda som överhuvudtaget kan bli kära? Finns moderskärlek hos alla djur? Vad beror otrohet på? Vi tar upp fenomenet på ett biologiskt plan och jämför djur och människa.
Transkription118 repliker · 9:27
Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.
Klicka på en replik för att höra den.
Jag tycker att människan är ett mycket fascinerande djur. Vi blir för önskade. Det känner inte jag till någon annan art som blir.
Ja, kanske en del andra arter. Trots allt att bilda par som håller ihop under lång tid, det förekommer hos många andra djurarter.
Men ska man spåra kärleken tillbaka kanske man ska börja med moderkärleken.
Ja, den är rätt fundamental. Men hur fungerar den för arter som skaffas väldigt många barn? Där behövs väl inte moderkärlek direkt?
Nej, inte alls faktiskt. Evolutionen gynnar ju den som kan få många barnbarn.
Och då spelar det ingen roll om metoden.
Om man sätter många barn till livet och inte bryr sig så mycket om hur det går för dem, till exempel som fiskar som lägger sin rom och sedan simmar iväg,
så blir ju resultatet att tillräckligt många överlever för att föra en vidare och man behöver inte lägga ner massa energi på att sköta dem.
Medan de som får väldigt få barn bryr sig väldigt mycket om dem istället och lägger helt enkelt ner energin på att de ska överleva.
Mm, men evolutionen måste ju gynna den här typen av beteende.
Trots allt, om man tittar på en fisk eller en reptil så krävs det ju en del tänkande för att ta hand om en unge och att inte äta upp den som ett målmat.
Mm, och de som då tar hand om barnen, den här moderkärleken, det är ju en njutning i princip så det blir väl en positiv feedback?
Man kan anta det, det är svårt att säga om till exempel en munruvande cyklid upplever en njutning när den tar hand om sina ungar.
Men en sak är säker, den har beteenden som reagerar på det här.
Och om man tittar uppe bland däggdjur så verkar det vara ganska klart att det verkar vara njutningsfullt för moderna att ta hand om sina barn.
Mm, och det här är ju också då att göra med parbildning också, att det är lämpligt att bilda par när man ska ta hand om ungarna i framtiden.
Oh ja, därför att om man ska ge ungarna de få man har så bra möjligheter som möjligt så ska de få gott om mat, de ska få omvårdnad, de ska skyddas mot fiender.
Och det är ju kanske bättre att två gör det än en.
Så i så fall så kommer ju evolutionen gynna de individer som kan samarbeta bra om det här.
Mm, därav en förälskelse.
Man kan anta det. Det är ju naturligtvis väldigt oklart än så länge, man forskar mycket om det.
Men man kan ju tänka sig då att när man hittar en bra partner, att det då sätter igång en sorts social och även hormonell process som gör att man håller ihop med den andra.
Mm, men nu ska vi inte gå in så mycket närmare på det för att det är egentligen en mycket, mycket komplicerad process.
Oh ja, framförallt hos människor. Vi krånglar ju till det genom vårat tänkande.
Mm, och det innebär att även hur mycket vi än diskuterar så kommer vi inte kunna ta bort den här lilla romantiska biten som finns kvar.
Nej, tvärtom. Jag skulle säga att den romantiska biten, den försvinner ju inte av att man förstår vilka hormoner som är inblandade.
För hormoner är ju bara en aspekt utav det hela.
Tvärtom, jag tror många har en lite felaktig uppfattning av sociobiologi, tar bort moral och romantik och sånt.
Men det är egentligen tvärtom. Det förklarar, vad är den biologiska basen? För varför vi känner hur vi känner?
Sen kan vi ju handla på andra sätt och börja uttala oss om det.
Där kan vi ju komma in på en annan sak när det gäller känslor. Svartsjuka. Vad det har för orsak?
Ja, evolutionsmässigt är det ju ganska rimligt. En partner i ett par har ju så att säga lagt ner en massa energi på att ungarna ska klara sig bra.
Men tänk om de här ungarna inte är hans eller hennes.
I så fall skulle det innebära att de har slösat sin energi och inte för sina gener vidare.
Så evolution har gynnat då att framförallt hanar reagerar väldigt negativt om de stöter på en konkurrent.
Och där har vi också det här faktumet med otrohet. Egentligen är ju det faktiskt ett relativt lämpligt beteende genetiskt sett.
Åtminstone för hanar. Därför att i allmänhet är det ju så att hanarna, ja det är lätt att göra många honor gravida.
Medan en hona måste lägga ner mycket energi på att föda fram ungen.
Så att hanar har en viss evolutionär fördel att vara otrogna.
Nu är det här lite svårt att uthyra hos människor då för att vi är lite mer komplicerade än så.
Men om man tittar hos våra närmsta släckningar som aporna trodde man ju tidigare att hanar är otrogna och honorna de är trogna.
Och det här visade sig vara lite grann föreställningar då från ska vi säga lite viktoriansk västerländsk moral om hur det egentligen var.
Det visade sig att så enkelt var det ju egentligen inte.
Det visade sig att det förekommer otrohet av diverse slag.
Men också att man gömde undan det.
Det är också så att även feminina varelser kan tjäna på otrohet med större genetiskt urval.
Oh ja.
Trots allt en fader som kan producera en stark avkomma behöver ju inte nödvändigtvis vara en bra far för att uppfostra avkomman.
Och det här med att man observerar till exempel hos människor det här med hur man reagerar i olika faser i menstruationen på olika doftsignaler.
Och det visade sig att kvinnor gärna väljer partners som är genetiskt olika de då när det gäller vid ägglossning alltså att skaffa barn.
Men när de känner sig gravida, när hormonhalterna till exempel på grund av p-piller liknar graviditet, då är de mer intresserade av de som är genetiskt lika.
Det vill säga att man kan tänka sig någon som skulle kunna stödja uppfostra och liknande.
Så man kan mycket väl tänka sig att där har man bättre nytta av en trevlig farbror som hjälper en än att den där utomstående mörk i främlingen.
Där har vi också en fascinerande sak med vilken partner man väljer.
Och du känner ju till det här fenomenet med att många kvinnor blir attraherade av vad man skulle kalla för farlig man.
Vilket kan tyckas lite underligt men egentligen så är inte det så konstigt.
Ja, evolutionen gör ju att vi har utvecklat metoder att hitta partners som vi tycker kan producera en bra avkomma.
Det är själva grunden.
Det ser man ju hos påfåglar där honorna söker efter hanar som kan ha en häftig svans.
Hos apor då där hanarna försöker visa sig kraftiga.
Hos hjortar där de visar upp stora horn och slagkraftig strid.
Sen har vi ju byggt på väldigt mycket av det här.
Vi människor kan ju se igenom och inse att jo, den stora krigaren kanske är en oerhört machoperson.
Men han kanske är en dålig far.
Men de här gamla drifterna finns ju kvar.
Även om vi modulerar med vår kultur och sånt.
Och det här kan ju egentligen orsaka otroheten, eller vad man ska kalla det för.
I och med att han kanske är en lämplig far genetiskt sett.
Medan man vill ha en partner då som är en lämplig far för att ta hand om vad han har.
Sen då är ju frågan hur mycket av det här som är medveten planering och sånt.
Och hur mycket man rationaliserar.
Vi människor är ju väldigt bra på att bortförklara vårt beteende.
Sen kan vi gå över på en annan intressant sak.
Och det här med monogami och polygami.
Det varierar ju också väldigt mycket inom djurvärlden.
Huruvida man håller fast vid en partner eller om man växlar.
Hos vissa fåglar gäller ju parbildningen livet ut.
Medan hos en del andra arter så är det ju möjligtvis för säsongen.
Och i vissa fall så är det ju ingen kontakt alls.
Och egentligen kan man argumentera på det här sättet.
Många säger att våra instinkter säger att vi ska göra på ett sätt.
Men att vara de vi är idag går ju mycket ut på att motverka våra instinkter.
Jag vet inte om det så mycket handlar om att motverka våra instinkter.
Men vi kan använda vårt förnuft för att sätta oss över vårt evolutionära förflutna.
Och det är ju varken moraliskt positivt eller negativt.
Frågan är, blir det bra resultat?
Om våra instinkter till exempel säger oss att vi ska vara seriellt monogama.
Vilket verkar vara det människa har varit tidigare.
Det vill säga man har en partner fram till ungarna har vuxit upp.
Sen kanske man byter partner.
Det betyder ju inte att det kanske är moraliskt rätt.
Det är snart någonting som kulturen kommer att bestämma.
Sen kan man ju diskutera vad som är moraliskt rätt.
Men det skulle bli en väldigt lång diskussion nu.
Oh ja, men det är samtidigt intressant att se att mycket av vad vi betraktar som moral, tacksamhet, svartsjuka.
Många av de sociala känslorna har ett evolutionärt förflutet.
Det är bara att vi nu blandar förnuftet i dem och också kan diskutera det och inte bara leva ut dem.
Men frågan är då hur det kommer att se ut i framtiden.
Vår utveckling har gått så otroligt fort på sistone så att många av våra instinkter är faktiskt inte lämpliga evolutionärt så längre.
Ja, där kan man ju tänka på att evolutionen inte heller är så tillämpelig idag eftersom man dör inte av på grund av att man har fel gener, fel beteende.
Vi har en kultur omkring oss som skyddar oss väldigt bra.
Men till exempel då att skilja sig.
Det var ju på bondesamhällstid omöjligt rent ekonomiskt.
Det gick inte att försörja sig ensam.
Idag är det möjligt.
Jag vet inte om det blir så mycket genetiska evolution men däremot kulturellt inträffar ju förändringar hur man lever.
Man behöver kanske inte längre alltid leva ett äktenskaplivet ut.
Man kan vara en ensam förälder även om det är svårt och jobbigt och kanske inte helt bra.
Men i framtiden kanske det inte kommer att vara särskilt svårt och jobbigt heller.
Det är ju tänkbart.
Eller att andra familjeformer växer fram.
Trots allt den syn vi har i västerlandet på hur till exempel äktenskap ska fungera.
Den är ju kulturellt ganska unik.
Vi har ju till exempel tanken om att ett äktenskap ska bygga på kärlek.
Vilket är en väldigt ovanlig tanke i resten av världen.
Så i framtiden kanske vi kommer att få se helt andra lösningar.
Och vem vet om vi börjar modifiera generna.
Kanske vi kommer att få se helt nya typer av kärlekarna.