Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Det mänskliga genomet - hösten 2000

Kampen mellan Celera och Hugo, två organisationer som tävlar om att kartlägga människans DNA, fortsätter. Henrik och Pehr berättar om läget hösten 2000.

Transkription60 repliker · 6:06

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det har ju varit relativt tyst om Hugo-projektet på den sista tiden.
Ja, Hugo-projektet, det vill säga The Human Genome Organization Project.
Statusen för det är att det är lite halv, nästan på gränsen till att kanske snart vara färdigt.
Det där lät lite lätt tveksamt faktiskt.
Ja, det är på ett sånt sätt att man sekvenserar och tar reda på genkoderna, kromosomernas utseende, små små snuttar i taget.
Någon tusendels, miljondels bit av hela armsmassan kan man studera i taget.
Och då studerar man massvis av såna här små snuttar och sen får man lägga pussel med dem.
Och det man har lyckats göra är att man har granskat nästan alla bitar av DNA.
Men man har inte lagt färdigt med pusslet än.
Men de säger ju att det nästan är klart. Hur kommer det sig då?
Det är så kallad PR-kupp.
Och anledningen till att man har gjort det, det är för att amerikanska presidenten framför allt,
behöver vinna röster, i alla fall goodwill, inför det kommande presidentvalet.
Dessutom så är det ett sätt att försvara att man har slängt så mycket pengar på det.
Okej. Selera har ju kommit in med ett konkurrerande projekt.
Varför vill man egentligen konkurrera om någonting sånt här och inte bara samarbeta?
Selera är till skillnad från Hugo ett helt privat företag som finansieras bara av industri.
Staten har inte betalat ett öre till Selera.
Och anledningen till att Selera överhuvudtaget existerar är för att det finns så mycket pengar att vinna i att vara först med kunskap om DNA.
Det som man möjligtvis kan ha missat här i Seleras affärsidé är att de vet hur krumsommerna ser ut, men de vet inte vad som händer på dem.
De har nämligen sekvenserat sig fram till att ha i stort sett hela DNA, men de har inte kunnat lägga färdigt pusslet.
På grund av rent tekniska svårigheter med sin metod.
Och sen har de inte tillräckligt med biologer som kan tolka vad de ser.
Så det är som att de har enormt uppslagsverk i lösbladsystem med osorterade sidor.
Det här låter ju ganska opraktiskt. Kan de egentligen tjäna några pengar på det nu, eller måste de fortsätta forska innan de kan få ut någonting av allt de har gjort?
Ja, Selera blir ju nu väldigt hjälpta av att Hugo-projektet har tagit sån stor fart för att konkurrera med Selera.
I och med att Hugo-projektet publicerar allting samma dag som det är känt.
Man dröjer alltså inte överhuvudtaget med att publicera information i Hugo.
Så kan Selera använda Hugo-projektets information för att rädda sin egen aningen bristfälliga databas.
Dock, så i och med att Selera använder Hugos data så blir ju faktiskt kraven på att Selera måste dela med sig av sin egna data rätt stora.
Och det har medfört att Craig Venter som är chefen för Selera har helt enkelt köpslagit med amerikanska senaten om hur informationen från Hugo,
och Selera ska kombineras.
Och resultatet är nog en klar förbättring av båda projektet.
Okej, det här slutresultatet när vi äntligen har fått allt DNA sekvenserat som du säger och är hopplockat.
Vad ska man göra med det då?
Då, ja redan innan det är färdig upplockat redan nu, så gräver forskare som har en hum om att en gen som kanske skulle kunna se ut så här,
eller kanske ligger i det här området.
Man har ju redan tidigare lyckats få tag på en hel del gener med väldigt, ja det är som att famla i mörkret, milt sagt.
Och om man då har hela kromosomens utseende, då har man ju faktiskt en karta att navigera efter.
Vilket gör att genletande och förståelse av hur olika delar av DNA fungerar kommer gå mycket, mycket snabbare att ta reda på.
Så att, även om man kanske inte har, alltså de här stora projekten ger en väggkarta, i stil med en vägatlas.
Den i sig ger en viss förståelse, men i sig jättemycket förståelse av hur egentligen Smålands inland ser ut.
Jag menar, man får inte tag på Moragda via vägkartan.
Men om man vet att Moragda bor i Smålands inland, då kan en vägkarta vara väldigt stor hjälp för att få tag på henne.
Och det är den funktionen som Hugo-projektet har.
Okej. Vad är det för tidsram vi pratar om innan de kan börja se slutet på de här projekten?
Ja, från början så hade man ju tänkt sig att Hugo-projektet skulle hålla på till runt 2020.
Sen så dök eselera upp och då fick alla politiker väldigt mycket eld i baken och spenderade väldigt massa pengar.
Och det som var tänkt att göras på en sån här 15-20 år har nu gjorts på två år ungefär.
Och det är resultatet att man har kastat pengar på problemet.
Och den här sista pusselläggningen och kompletteringen med det som man har missat,
Det kommer väl att ta en 2-3 år till.
Men resultaten börjar bli mer och mer praktiskt användbara redan nu.
Så har man tur som forskare och är i rätt område, då är det redan färdigt.
Har man otur så kanske man får vänta två år.
Vad ska alla dessa forskare nu ägna sig åt när DNAT är färdigsekvenserat?
Och förstå.
Det är som sagt, det är den här väggartan.
Och för att förstå hur vägrenen ser ut så måste man ju faktiskt färdas längt med alla vägarna och studera den.
Men det går bra mycket fortare att åka när man inte kör vilse hela tiden.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Att påverka hjärnan med magnetvågor

Man har upptäckt att man kan påverka hjärnans processer genom att skicka in magnetpulser i genom huvudet. Detta har många intressanta användningsområden inom medicinen.

Transkription31 repliker · 2:59

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det finns många metoder att se hjärnans aktivitet utan att behöva öppna upp skallen.
Till exempel att mäta dess elektriska fält eller olika former av röntgen, positronemissions tomografi och magnetkameror.
Men finns det något sätt att påverka hjärnan utan att behöva öppna skallen?
Det har faktiskt visat sig att man kan använda magnetfält för att påverka hjärnan.
När ett magnetfält förändras uppstår ett elektriskt fält och vice versa.
Så om man lägger en slinga av en ledning över skallen och sänder en strömpuls genom det så bildas ett magnetfält som inducerar en liknande ström i hjärnan på insidan.
Och det här naturligtvis stimulerar nervcellerna som påverkas av det.
Man kan skicka många små pulser och därigenom stimulera nervcellerna att skicka signaler.
Det här är naturligtvis inte alls samma sak som att hålla till exempel en vanlig stavmagnet mot hjärnan.
För det magnetfältet förändras inte och därför bildas det inga strömmar.
Det intressanta med den här metoden som kallas för transkraniell magnetisk stimulans är att det gör det möjligt att testa funktionen av hjärnan.
Ungefär som när en läkare slår på knät för att testa reflexen.
Här kan man skicka in en magnetisk puls på rätt ställe i hjärnans yta och se till exempel om muskelgrupper fungerar.
Man kan kontrollera att kopplingen från hjärnan till musklerna fungerar.
Man kan också prova på andra områden.
Och man har experimenterat till exempel med tal och syn.
Det visar sig att de här magnetfälten kan göra en region tillfälligt att den inte kommunicerar med de andra delarna av hjärnan.
Det här har använts för att visa att blinda använder det område som seende normalt använder för synen för att läsa brailskrift.
När man störde det med ett magnetfält så kändes det som om då blindskriften blev suddig.
Det intressanta med det här är att man kan stimulera hjärnan, göra den mer aktiv eller mindre aktiv på specifika ställen.
Och det här har ju många medicinska tillämpningar.
För behandling av vissa former av svåra depressioner som inte vanliga läkemedel fungerar på används idag av vad man kallar elchockterapi.
Det motsvarar att man skiktsänder en ganska kraftig elektrisk signal genom hjärnan.
Vilket verkar av oklara skäl leda till att humöret förbättras och faktiskt en ganska bra lindring av depression.
Problemet är att det är en ganska brysk behandling.
Men de här metoderna, transkraniell magnetisk stimulans, verkar ha en del möjligheter att behandla depression.
Man har också experimenterat mot epilepsi.
Genom att stimulera med ett långsamt magnetfält så kan man göra vissa känsliga delar av hjärnan mindre nervösa.
Och därigenom mindre troliga att starta ett epileptiskt anfall.
Det verkar som vi kanske i framtiden kommer ha möjlighet att stämma till hjärnan.
Se till att vi får lagom mycket aktivitet på olika ställen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Solsystemets uppkomst

Hur bildades egentligen vårt solsystem? Man börjar nu få ordentlig koll på hur planeterna och deras banor uppkom.

Transkription34 repliker · 3:36

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Solsystemets bildning. Hur gick det egentligen till när vårt solsystem bildades?
Ja, redan på 1700-talet så framkastades en teori av Laplace som gick ut på att ett stort gasmoln och stofft moln drog sig samman av sin egen tyngdkraft och ur detta kondenserades ut planeter och även solen.
Den teorin har fått allt mer stöd och idag är den förhärskande modellen inom astronomin.
Man har gjort studier av meteoriter och studerat vilka radioaktiva ämnen som finns i dem och därigenom kan man dra slutsatser om hur gamla olika kroppar är i solsystemet och dess historia.
Så den för närvarande mest betrodda teorin lyder någonting som liknande.
Solsystemet bildades för 4,6 miljarder år sedan, förmodligen efter att en stjärna exploderat i en supernova och chockvågen från detta tryckte upp gas i omgivningen.
Denna gas och stofft, när den blev tät, började den dra ihop sig av sin egen tyngdkraft och det gjorde att den blev tätare och tätare och därigenom drar ihop sig snabbare.
Ju mer den drar ihop sig desto varmare blir den och därför måste den stråla iväg värmen.
Gradvis samlas detta till en stor klump. I mitten av klumpen samlas stora mängder väte och helium vilket kommer att bilda solen.
Men dessutom i det här täta stoffet kolliderar små stoffpartiklar med varandra.
Bara en tusendels millimeter stora men de kolliderar och bildar små fluffiga fraktala konglomerat.
De här små flingorna driver omkring och kolliderar i sin tur med varandra och bildar större och större kroppar.
Man tror att den här processen leder till att det bildas små stenbumlingar och asteroider med en storlek upp till en kilometer.
Samtidigt som gasmålet drar ihop sig börjar det rotera allt snabbare.
Det är nämligen så att den mängd rotation som finns är konstant.
På samma sätt som när en ballerina som drar in armarna snurrar snabbare så börjar den här rotera snabbare.
Det gör att centrifugalkraften drar ut gasmålet åt ett håll och tyngdkraften pressar ihop något annat och gör att det blir mer och mer lik en pannkaka.
Det är därför solsystemet är ganska platt.
Dessutom, solens rotation leder till att dess magnetfält drar med sig gasen så att den lämnar ifrån sig rotation till planeterna.
Vilket är mycket viktigt för att lägga dem i någorlunda avlägsna banor så att vi inte alla fick dras med Mercurius heta klimat.
De här små stenbumlingarna börjar slås ihop till planetesimaler.
Små planeter som sopar rent som dammsugare i den här skivan av stoff och gas.
De blir upp till ett par tusen kilometer stora.
I ytterkanten av solsystemet samlas mer gasvis på om man får större planeter som gasjättarna, Jupiter och Saturnus.
Medan i de varmare delarna blir det mer sten och metall.
Gradvis så smälter det ihop och vi får de unga planeterna.
Det intressanta med det här är att vi kan se att det pågår med andra stjärnor.
Till exempel Vega som ligger ett tiotal ljus och bort ifrån solen.
Där man kan se en stor stoftskiva där det förmodligen är en planet i underbildning.
Men det finns många mysterier kvar.
Man vet till exempel inte varför det finns många stora gasjättar i väldigt elliptiska banor
eller nära solar som man observerat vid andra stjärnor.
De verkar inte passa in i dagens teorier.
Vi får se vad vi kommer att lära oss om solsystemsbildande under kommande år.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Bläckfiskarnas "specialeffekts hud"

Bläckfiskarna kan man säga är havets kameleonter. De kan ändra färg och form på huden för att likna havets botten eller nästan genomskinlig för att inte synnas i vattnet.

Transkription37 repliker · 3:14

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Bläckfiskarna har en väldigt märklig hud.
Den är kapabel att både byta färg och ytstruktur.
I ena stunden så kan en bläckfisk som simmar i havet vara ljus, nästan genomskinlig,
och för att sedan när den går ner på botten bli skrovlig och antas samma färg som omgivningen.
Skrämmer man den kan den blinka till i rött eller någon annan färg.
Hur fungerar det här egentligen?
Ja, hemligheten ligger bakom att det finns kromatoforer i huden.
Kromatoforer är speciella celler som har färgämnen i sig och kan ändra utseendet av huden.
Det finns ett underliggande ljust lager i allmänhet på bläckfiskarna av vad man kallar leukoforer som är vita.
Ovanför ligger kromatoforer i olika färger, vanligtvis röda, gula, bruna och svarta.
De här kromatoforerna kan ändra storlek beroende på att antingen de dras i genom muskeltrådar
eller genom att de flyttar om färgämnena inuti cellen.
Och genom att dra samman alla färgämnen på en liten yta så syns mycket av det vita genom och ytan blir ljusare.
Om man sprider ut färgen så blir ytan mer mörklagd.
Det här regleras antingen genom att musklerna drar och det kan gå ganska snabbt.
Bläckfiskar som utnyttjar detta kan ändra färg flera gånger i sekunden.
Men det går också att göra genom att transportera inom cellen längs med cellens interna skelett.
Det finns också färger som blått och grönt som inte skapas med hjälp av färgämnen.
Lösningen bläckfiskarna använder är iridoforer.
Det är celler som innehåller kristaller utav ämnet guanin som bryter ljuset och därigenom producerar färg.
Det är alltså egentligen inte ett färgämne utan en optisk illusion som producerar effekten.
Samma saker hittar man naturligtvis åt fiskar och många ödlor.
Det här systemet är väldigt flexibelt och kan kombineras på många olika sätt.
Det går nervtrådar för de olika färgerna från bläckfiskens hjärna och den kan styra vilken färg den har och vad på kroppen där.
Många kromatoforer är dessutom utrustade med speciella optiska egenskaper för att det ska synas bra.
Många bläckfiskar kan dessutom lysa och djuphalsbläckfiskar som är framförallt intresserade har även bläck som är självlysande.
Trots att svartbläck gör inte så stor nytta i det mörka djuphavet.
Tricket är fotoforer.
På samma sätt som kromatoforerna är det små samlingar av ljusproducerande celler.
I många fall är de koppformiga eller rent av utrustade med linser och andra optiska hjälpmedel för att fungera bättre.
Vissa har till med en färgfilter för att ge färg.
Ljuset produceras antingen kemiskt genom att enzymet luciferase bryter ner ämnet luciferin.
Det är samma ämne man använder i de här självlysande stavarna som är populära.
Eller genom att man använder bakterier som producerar ljuset.
Det har visat sig att bläckfiskar lockar till sig dessa bakterier när de är nykläckta.
De har de inte naturligt själva utan ger ifrån sig ett signal som lockar till sig bakterierna från havet.
Så de flyttar in i de ljusproducerande kamrarna.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

DNA-maskiner

DNA är cellernas byggbeskrivning. Men nu tar människan själv över och börjar hitta nya möjligheter för naturens egen kod.

Transkription77 repliker · 6:10

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Denommolekylen är bäraren av den genetiska informationen.
Det är en lång molekyl som består av två stycken strängar, där på ett skelett utav en sockerarter, då fosfor, så sitter små nukleotider, små krävehaltiga molekyler som binder till varandra.
De här två strängarna hakar i varandra så att motsvarande nukleotider binder sig.
Adenosin, tymin, cytosin och guanin heter de fyra som används.
Adenosin binder till tymin och guanin till cytosin.
Det här gör att två DNA-strängar som motsvarar varandra fäster och bildar den bekanta spiralvridna långa kedjan.
Den långa spiralvridna kedjan är inte den enda formen som DNA kan inta.
Jaså?
Det finns två former till som DNA-spiralen kan ha.
Nämligen den kan vara lite hårdare vriden åt samma håll.
Om man helt enkelt vrider på den.
Det finns vissa enzymer i kroppen som gör det.
Man kan också vrida den helt åt andra hållet.
Så man mer eller mindre vänder ut och inte på spiralen och spiralar den åt andra hållet.
Det kallas för Z-konfigurationen.
Den är ganska ovanlig men den finns.
Den används alltså kanske inte till speciellt mycket inom biologin?
Den har antagligen funktioner för när man packar ihop DNA inför lagring under till exempel celldelning när DNA måste bli väldigt kompakt.
Annars är ju DNA mest känt för att innehålla instruktioner för att göra olika proteiner.
Och det innebär då att den avkodas.
Det överförs till en annan form som kallas för RNA.
Som sedan då ute i cellen används för att tillverka proteinet.
Men DNA kan ju göra mycket mer än bara vara en passiv informationslagrare.
Genom att designa DNA-sekvenser på ett lämpligt sätt så kan man använda DNA ungefär som en byggbalk när man bygger fackverk.
Jaså, hur då?
Ja, i och med att olika DNA-sekvenser binder till varandra.
Och då är finessen att det behöver inte vara samma DNA-kedja som innehåller den komplementära sekvensen.
Det vill säga den sekvensen som passar ihop.
Man kan ju ha överlappande sekvenssnuttar i olika DNA-kedjor.
På det sättet kan man foga ihop DNA-molekyler med varandra i vinklar till exempel.
Så att man istället för att ha två stycken som sitter mittemot varandra så kan man ha till exempel tre kedjor.
Där kedja ett och två fäster till varandra.
Men där ettan och tvåan också fäster till trean så att man får en utgrening.
Ja, det går att bygga 90-graders hörn.
Och det är ju bra. Man kan ju konstruera kuber.
Och det har man då också gjort i labbet.
Och inte bara det att man kan bygga statiska strukturer som kuber, tetraedrar, ja, alla möjliga knutar.
Man kan också bygga dynamiska strukturer.
Alltså sådana som rör sig.
Ja, i senaste Nature så har de publicerat en pinsett gjord av DNA-molekyler.
Den öppnar och stänger sig själv.
Och jag för mig att den också drevs med hjälp av att man gav rätt DNA-molekyler som får de andra att ändra form på rätt sätt.
Ja, så att genom att hälla på en ny DNA-molekyl så kan man öppna den och ställa på den första igen så stänger man.
Mm. Och det här är ju intressant.
Man börjar alltså få små verktyg på mikroskalan.
Ja, och då kan man ju bygga en kub till exempel som har en pinsett i hörnet.
Mm, och där börjar man ju närma sig en massa intressanta nanoteknologiska tillämpningar.
Ja, oja. Man behöver inte dra det så långt som till sån framtidsteknik.
Utan vi kan till exempel tänka oss att vi vill ha en medicin inne i kroppen som vi inte vill att den ska bli aktiv förrän i vissa delar av kroppen.
Då skulle man kunna tänka sig att man låser fast den i till exempel en DNA-pinsett som håller och skyddar molekylen.
Och sen när den kommer på rätt plats.
Då reagerar den på den lokala DNA till cellen och öppnar sig.
Ja, till exempel.
Intressant. Dessutom så kan man ju använda DNA i mikroteknik.
Man har ju konstruerat till exempel små tunna kiselplattor som täckta med DNA.
Så att när en motsvarande DNA-sekvens kommer förbi lösningen ovanför plattan, då böjer sig den.
Och det kan man ju mäta elektriskt.
Ja, och det öppnar ju möjligheter för att diagnostisera sjukdomar till exempel.
Man bara skickar förbi ett blodprov och sen ser man vilka utav sjukdomsdetektorerna som reagerar.
Ja, det finns, har funnits rätt länge faktiskt, metoder där man fäster DNA på till exempel glasskivor.
Och sedan märker man, alltså man fäster de sekvenser man vill testa för på en glasskiva.
Och sen så skickar man förbi blodprovet till exempel.
Det måste givetvis bearbetet en smula så att DNA blir fritt.
Men i princip gör man det.
Skickar förbi blodprovet och sen tittar man på, genom att belysa den här glasskivan, så ser man var har DNA bunnit.
Det är inte lika realtidsmässigt som de små metalltungorna som böjer sig.
Men det är bra mycket fortare än att göra det på traditionella slabbslabbetoder i labbet.
Och sen är det ju så att normalt i kroppen sker kemiska reaktioner med hjälp av enzymer.
Alltså proteiner som sätter ihop eller plockar isärmolekyler på önskade sätt.
Men det är väl också så att RNA kan göra liknande saker.
Jo ja, RNA är till och med, tror man, den ursprungliga reaktiva molekylen som vi alla härstammar ifrån.
Och förmodligen kan man då till exempel fästa lämpliga RNA-enzymer, man kallar dem för ribosymer, till då DNA-strukturer.
Ja, det är en logisk slutsats av alltihopa som jag har sagt här.
Det är nästan enklare än att bygga en DNA-pinsett.
Och det har man ju faktiskt gjort.
Så kort sagt, när den lilla DNA-molekylen går till syokonsulenter i skolan så blir den inte bara erbjuden bokhållarjobb nu för tiden.
Oh nej, den blir både ingenjör och byggmästare.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Diabetes

Diabetes kallas ofta för sockersjuka, och är egentligen två sjukdomar. Vad är det som händer i kroppen, när balansen mellan blodsocker och insulin rubbas?

Transkription85 repliker · 6:10

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Idag ska vi tala om sockersjuka.
Heter det inte diabetes?
Ja, det formella namnet är diabetes mellitus som ordagrant är latin och betyder söt urin.
Det är så här att det finns två olika former av diabetes.
Jag har fram att det finns både en som är en direkt sjukdom och sen finns det något som kallas för åldersdiabetes också.
Vad är skillnaden mellan dem?
Ja, det är snarare så att man ska gå in på vad är likheten för att det är så mycket som är olika.
Likheten är att båda har med insulin att göra.
Ungdomsdiabetes är en autoimmun sjukdom där kroppen reagerar på sina egna insulinproducerande celler.
Insulin är då ett hormon som har med hur kroppen får använda sina energireserver.
Så efter att man har ätit så utsändas insulin för att säga åt kroppen att man har tillstånd att ta upp socker och fett och proteiner i musklerna till exempel.
Och i ungdomsdiabetes så produceras det helt enkelt inte tillräckligt med insulin?
Nej, det produceras faktiskt inget insulin alls efter ett tag eftersom kroppen får av för närvarande okända anledning för sig att insulincellerna är bakterier eller virus eller något sånt där.
Då slår det ihjäl dem.
Det är inte så bra.
Och åldersdiabetes i så fall?
Åldersdiabetes då har man för det mesta ganska god insulinproduktion.
Men den kan vara felreglerad och resultatet som insulinet har i resten av kroppen är fel.
Det är helt enkelt så att effekten på kroppen som insulinet har är störd.
Det kallar man för insulinresistens.
Man är motståndskraftig mot insulinet och för att få samma effekt på blodsockervärdena så behöver man ge mer insulin eller ge mediciner som påverkar insulinresistensen.
Men man vet alltså inte egentligen vad som orsakar diabetes?
Nej, man vet faktiskt inte vad som orsakar vare sig ungdomsdiabetes eller åldersdiabetes.
Finns det några teorier?
Ja, ungdomsdiabetesen är som sagt en autoimmun sjukdom.
Man har hittat kopplingar till immunreglerande gener av olika slag.
Det finns misstankar om att vissa virus kan framkalla ungdomsdiabetes som mottagliga personer.
Men man har inte hittat några bevis.
Riktiga bevis, alltså man har misstankar.
Starka misstankar som man jobbar på.
Åldersdiabetes, det tycks mer vara ett resultat av anpassning till svältålighet.
Svältålighet?
Ja, alltså det som vi när en person har blivit gammal uppfattar som en sjukdom, åldersdiabetes.
Det finns inga virus, det finns inga bakterier.
Det finns ingen cell som har gått och dött.
Allting fungerar hyfsat.
Det är bara det att organisationen funkar ändå inte.
Och när man är ung, då är det mycket möjligt att den här inställningen på organisationen,
som helt enkelt blir fel när man är gammal, hjälper till att skydda mot svält.
Okej.
När man kommer in på det, då kommer man faktiskt in lite grann på historia.
Finns det någon så här rolig historia bakom hur man upptäckte diabetes?
Ja, ungdomsdiabetes har ju varit känd sedan urminnes tider i antiken.
Därför att obehandlad så blir det en ganska dramatisk sjukdom.
för att patienten magrar hastigt väldigt mycket och får extremt stora urinmängder och dricker väldigt mycket.
Och det går fort.
De dör, en obehandlad typ 1-diabetiker, ungdomsdiabetiker dör inom mindre än ett halvår.
Hur upptäckte man sjukdomen?
Ja, du menar kanske hur man gav det namnet sockersjuka?
För sjukdomen, det ser man.
De ser inte friska ut.
Anledningen till att man började kalla det sockersjuka var att rätt så länge så studerade antiken med läkare.
De har alltid studerat urin.
Och de konstaterade att diabetiker urin drar till sig flugor.
Sen gick det något hundratal år och sen kom någon smart individ på att man kunde smaka på urinen.
Och den smakade sött.
Ja, då fick den sitt namn.
Men det är väl inte bara socker som man får problem med när man har diabetes?
Nej, det är...
Andelen till att man kallar det sockersjuka är att sockret är det som är lättast att upptäcka.
Det är det som man kan känna smaken av i urinen.
Det är det som är lättast att mäta i blodet.
Det märks helt enkelt mest.
Men det är inte sockret som orsakar de största skadorna på kroppen.
Utan de stora skadorna i form av åderförkalkning, njurskador, nervskador och så vidare.
Det är sekundära effekter till att insulinregleringen inte funkar.
Och det leder ju som sagt till högt socker.
Men också till högt fett.
Till felaktig upplagring av protein.
Felaktig användning av både socker, fett och protein.
Med många fler saker.
Detta gör att det som ger åderförkalkning till exempel är de höga fetthalterna.
Socker har inte med åderförkalkningen att göra.
Nervskadorna som många diabetiker får.
Det har man hävdat bero på socker.
Men det verkar mer vara en direkt effekt av att nervcellerna inte kan utnyttja energi.
Vettigt.
Okej.
Så mycket av orsaken till att folk, äldre personer, dör i hjärtinfarkt, åderförkalkning.
Vilken är det?
Kan alltså vara åldersdiabetes?
Oja.
Åldersdiabetes är den största riskfaktorn för hjärtinfarkt.
Större än rökning till exempel.
Ja.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Insektsoptimering

Naturen hittar ofta de bästa lösningarna och metoderna för att lösa problem. Detta är något vi lärt oss utnyttja. Myror kan t.ex. visa oss den smartaste vägen till ett mål.

Transkription38 repliker · 3:10

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Insektsoptimering. Mycket teknik är baserat på att man lånar bra idéer man hittar i naturen.
Och en grupp bevarelser som onekligen är effektiva på att lösa sina uppgifter är insekterna, och då framförallt de sociala insekterna som bin och myror.
Så vad skulle man kunna använda en myrstack till, till exempel inom datorvärlden?
Ja, någonting myror är bra på är att hitta bra vägar.
Myror bildar myrstigar genom att spejare vandrar omkring omgivningen tills de hittar något intressant som en källa till mat.
Då springer de tillbaka till stacken och lämnar efter sig ett spår av doftämnen.
Andra myror följer spåret, lägger ut egna doftnämnen och efter ett tag utvecklas en riktig myrstig.
Det här skulle man också kunna använda för att lösa problem.
Inom datavetenskapen talar man till exempel om ett berömt problem som kallas den handelsresandes problem.
Tanken är att man har ett antal städer som man vill besöka i tur och ordning.
Vilken ordning man besöker om spelar ingen roll, men alla måste besökas.
Och man vill att den totala sträckan man ska resa ska vara så kort som möjligt.
Det här är ett mycket svårt problem att lösa effektivt.
För det finns otroligt många tänkbara möjligheter man måste prova innan man hittar den bästa.
En metod att lösa det skulle vara att släppa loss virtuella myror.
Man kan låta simulera följande metod.
Man låter den tänkta myran vandra en slunkmässig väg mellan alla städer.
Och beroende på hur bra vägen är så sätter den sitt doftämne på kopplingarna mellan de olika städerna.
Sen släpper man oss nästa virtuella myra som får göra samma sak.
Och nästa och nästa.
De bästa rutterna kommer att bli signalerade som att de här är bra.
De bör man följa.
Och om man nu släpper loss simulerade myror som i företrädesvis följer bra rutter.
Så kommer de med tiden att utvecklas av en virtuell myrstig som visar den kortaste vägen.
Och det här har man testat och det vill säga att det fungerar väldigt bra.
Framförallt om man lägger in att dessa doftämnen med tiden avdunstar.
Det vill säga att de minskar i betydelse.
Vilket gör att de kontinuerligt måste underhållas.
Tättesresandes problem är ett ganska typiskt problem man stöter på inom datavetenskapen.
Och det påminner lite grann om problemen hur man ska rutta kommunikationen genom internet.
Även där har man alltså börjat tillämpa metoder som påminner om hur insekter löser problem.
Man utnyttjar helt enkelt att många små agenter som arbetar oberoende med ganska enkla regler kan samarbeta för att lösa problem effektivt.
Man kan prova att använda det för robotar där man till exempel har experimenterat med att ha en svärm av robotar som gemensamt flyttar föremål som var och en för sig inte skulle kunna lyfta.
Man har använt det för att hitta vägar även fysiskt för en robot att ta sig runt i ett rum.
Man har experimenterat med att ha olika agenter som till exempel handlar om webbsidor men som byter roller när det behövs.
På samma sätt som att myror byter roller i stacken när de märker att det finns för få krigare eller för få personer som sköter om äggen.
Så det verkar överhuvudtaget som att vi kan låna mycket av insekterna och stoppa in det i våra datorer.
Så vem vet vad som kommer att dyka upp i framtidens internet stackar.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Varför blir höstlöven färggranna?

När vi var små fick vi veta varför löven blir vackert färgade under hösten. Den vanligaste förklaringen med att klorofyllet dras tillbaka, är emellertid felaktig. Förklaringen finns troligen i naturens kamp mellan träden och dess fiender.

Transkription53 repliker · 2:56

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Varför är höstlöven färgranna?
En vanlig förklaring till varför löven om hösten blir gula och röda och andra praktfulla färger
är att det gröna klorofyllet dras tillbaka in i trädens stamm
och kvar blir det färgranna ämnen som karotener
och innan löven faller av så är det bara de som syns.
Den här förklaringen är allmänt populär men det finns en del problem.
Dels finns det växter som inte får färgranna löv innan de tappar dem
och dessutom verkar det som att det sker en nyproduktion av karotener, exantofyll och vissa olika flavonoider.
Det här är lite märkligt om det bara skulle vara en restprodukt.
Det finns en intressant hypotes om vad det här skulle kunna bero på
och det är att det egentligen är en fråga om ett spel mellan träden och insekter.
Många insekter vill naturligtvis lägga sina ägg på träd
så att om våren kläcks de och kan krypa fram och börja mummysa på de spädaskotten.
Detta är inte bra för trädet naturligtvis.
Trädet förlorar viktig energi och kan ta stor skada utav det.
Men om vi antar att ett träd försvarar sig med att producera mycket gift
för det är så de flesta växter försvaras mot insekter
då är det starkt.
Om det kan då visa för insekterna att
Hallå där, jag är farlig.
Så kommer de gå till de svagare träden istället.
Så det skulle vara lönsamt för träden att kunna visa sin styrka.
Insekterna skulle också ha nytta av att veta det
så att de kan i företrädesvis lägga ägg på svaga träd
där deras små larver kan käka i stor säkerhet.
Så en intressant möjlighet är att de här färgerna signalerar att trädet
trots att det nu börjar bli vinter
fortfarande har resurser kvar
att producera stora mängder gifter om våren.
För det skulle ju betyda att insekterna måste gå någon annanstans.
Så här har vi ett evolutionärt spel.
Om det visar sig att några träd börjar med det här
och en del insekter börjar anpassa sig till det
då blir det mer lönsamt för andra träd
att också uppvisa dessa klara färger.
För de träd som inte gör det
de kommer att dra till sig insekter
som förutvisar undviker färgstarka träd om hösten.
Och det här gör ju att fler träd kommer att uppvisa färg om hösten
och detta gör att ännu fler insekter motiveras
att finna då de färgsvaga träden.
Det intressanta är att man också observerat faktiskt
de träd som är mest utsatta för bladlöst framför allt
de är också de som i allmänhet uppvisar klarast färger.
Så det är mycket möjligt att skälet till att vi alltså har så praktfulla höstar
det är ett litet slugt spel mellan insekterna och träden
där de konkurrerar om att visa vem som är starkast.
Och det fina är ju också att det är svårt för träd att ljuga här
av sin styrka.
För det kostar mycket energi förmodligen att producera dessa färgämnen
så att det är svårt att luras.
Så där ser man.
Ärlighet vara kanske längst även mellan fiender som bladlöst och träd.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Det mänskliga genomet

Exakt hur den mänskliga genkoden ser ut, är ännu en väl bevarad hemlighet, men vetenskapsmän närmar sig snabbt lösningen på hur den är uppbyggd. Detta har dock inte skett utan kontroverser.

Transkription52 repliker · 4:27

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hugo-projektet är någonting som är en väldigt intressant fråga idag.
De flesta vet nog lite grann om det, men inte mer än bara en aning.
Ja, Hugo står för Human Genome Organization.
Och det är ett internationellt projekt som startades i början av 90-talet.
Det första initiativet kom 1990 från Department of Energy i USA.
Och det utvecklades snabbt i ett internationellt projekt.
Och målet med projektet har varit att sekvensera, det vill säga ta reda på all genetisk kod i människan.
Det gick väldigt långsamt i början.
Det gick väldigt långsamt i början.
Då tyckte man i och för sig att det gick väldigt fort.
Men det är helt enkelt, det har varit samma utveckling av hastighet inom molekylärbiologin som det har varit på datorer.
Så att en sekvensapparat från år 1990 är idag lika slös som en 2-6.
Sekvensapparat?
Det är alltså en specialiserad apparat som med mycket arbete, hokus pokus och handviftande spottar ur sig i vilken ordning basparen i DNA sitter.
Varför började det gå så mycket snabbare?
Det är huvudsakliga orsaken till att det har gått så himla fort.
De ursprungliga planerna trodde att det skulle vara färdigsekvenserat någon gång 2020.
Är det inte ungefär 95% färdigt nu någon gång på 2000-talet?
Det berodde på att det här internationella statliga projektet fick konkurrens av ett privat projekt.
Nämligen affärsmannen Craig Wenter som har tillverkat sekvens serapparater.
Han konstaterade att de är ineffektiva i huvudprojektet.
Jag kan göra det här snabbare.
Om jag gör det privat för privat finansiering, då kan jag sälja informationen sen.
Och tjäna grova pengar.
Han ville patentera den.
Inte bara patentera, men man kan tjäna pengar utan att patentera också.
Men visst, patent var väldigt intressant.
Jag misstänker att vissa personer skrek rätt högt.
Det har varit allmänna skrik på många ställen.
Och Craig Wenter började samarbeta med Hugo-projektet efter att diverse stater därblande i USA
tyckte att vi gör väldigt elaka saker med vår patentlagstiftning om det fortsätter så här.
Det funkade nog.
Ja, det var ett hot som tog.
Men vad kan man då använda koden till?
Jag menar, jag är säker på att det inte startades enbart för att det var skoj.
Ja, nöjespotentialen är hög.
Men det ekonomiska i att kunna göra bra mediciner med minimala biverkningar var nog avsvärt mycket större.
Jag menar, det var ju så man rekryterade finansiären, även om forskarna tyckte att det var roligt.
En sak som jag kan tänka mig också, som det har varit en del tal om, det är att medicinen kanske kan anpassas till var och en.
Ja, det stämmer.
I och med att man bryter ner mediciner olika snabbt och i och med att alla har lite olika genkod så funkar olika mediciner olika bra på olika människor.
Och om man då känner till exakt var medicinen slår, liksom verkningsmekanismen, då kan man också ta reda på om anledningen till att den här personen inte får någon effekt av sin hjärtmedicin kanske är för att han har en lätt muterad variant på receptor.
Och då kanske han behöver en annan medicin eller annan dosering.
Ett enkelt gentest innan man skriver ut medicinen helt enkelt.
Ja.
Den känns mycket bättre än att pröva sig fram.
Ja, det tycker alla läkare.
Då finns ju i och för sig det här problemet med, oj, ett enkelt gentest innan man skriver ut medicinen.
Här börjar folk bli väldigt oroliga för mycket gentest är ju faktiskt ett ingrepp i den personen i integriteten men å andra sidan, vad är bäst?
Att man har en okänd DNA-kod eller att man får en fungerande medicin?
Så är det ju i princip med all ny teknik. De har både sina fördelar och nackdelar.
Ja, och när det gäller DNA och genteknik så kommer den här etikdiskussionen att vara omfattande, långvarig och mycket, mycket het.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Mjölk

Mjölk innehåller flytande vävnad. Detta är något man inte tänker på, men denna sinnrika dryck innehåller mycket mer än man kan ana.

Transkription45 repliker · 3:50

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Mjölk. Alla däggdjur producerar mjölk. Det är liksom själva definitionen av däggdjur att man diar sina ungar.
Det är tänkt som föda för ungarna och är därför väldigt näringsrikt och fyller många andra funktioner.
Man har faktiskt sagt att mjölk kan liknas med en flytande vävnad.
För den har inte bara näringsgivande funktion utan den innehåller också antikroppar som hjälper immunförsvaret.
Och många proteiner med ganska komplexa funktioner som kan agera på egen hand.
Vi människor började dricka mjölk förmodligen efter att vi tämt andra köttdjur just för deras kött och skinn.
Man vet att får och jätter gjordes till husdjur för ungefär 11 000 år sedan och 9 500 år sedan respektive.
Och det finns klippmålningar från Sara som visar mjölkning 4000 före Kristus.
Man har också hittat vad man tror är rester av ost från 2300 före Kristus i gamla egyptiska gravar.
Mjölk består till största delen av vatten som innehåller diverse näringsämnen lösta i sig samt små fettglobuler och bollar av proteiner.
Det är just de här som ger den dess vita färg och gör den ogenomskinlig.
I vattnet finns det bland annat mjölksocker.
Mjölksocker, laktos, används för att ge energi till det lilla barnet eller ungen.
Och det intressanta är att ganska många procent av mänskligheten, faktiskt majoriteten, tål inte i vuxen ålder.
Det är ju nämligen så att man bara behöver det normalt när man diar.
Och när man växer upp så är det ingen mening att kroppen skulle producera enzymet laktas som bryter ner det.
Men hos vissa människor, till exempel hos skandinaver, så där hos skandinaver är det upp till 90 procent av folk har kvar laktas i vuxen ålder.
Medan i andra områden som Asien är mycket få det.
Det gör att när mjölksockret kommer ner i tarmen så jäser det, för det kan inte brytas ner och ger upp till mageplågor.
Andra ämnen som ingår i den vattenlösa i delen är många vitaminer.
Och dessutom olika lösta proteiner.
Dels vad man kallar vassleproteiner.
Där hittar vi till exempel antikroppar som används av ungen för att förstärka sitt immunförsvar.
Och diverse bakteriedödande enzymer.
Dessutom finns det kasein.
Den här proteinet är väldigt viktigt för att göra ost och grädde.
Den bildar små bollar, miceller.
Ungefär en tio miljontdels meter tvärs över.
Och de här bollarna klibbar inte ihop med varandra.
De består av antal små proteiner som sitter ihop, arrangerat på ett mycket noggrant sätt.
Men om man ändrar syrehalten, till exempel tillsätta något starkt surt, hettar upp den kraftigt eller vissa enzymer,
så den lossnar lite från varandra och börjar klibba ihop till större strukturer.
Mjölken tjocknar om man får en flockning, som när man gör filmjölk eller ost.
Och det här är väldigt viktigt för all mejeriproduktion.
Dessutom ingår då fettbollar.
Också de täcks av ett skyddande skikt som gör att de inte klibbar ihop med varandra.
Utan det så skulle fettet lossna och bilda en stor klump.
I en mjölkproduktion normalt homogeniserar man fettklumparna.
Man hettar upp det och slår sönder dem så de får samma storlek.
Dessutom hettar man upp det för att pasteurisera, att ta bort bakterier.
Samtidigt komplicerar det här till exempel gräddvispning som baseras väldigt mycket på att man rör in luft
och att proteinerna då bildar ett skyddande lager kring bubblorna.
Och fetten i sin tur bildar en sorts skelettstruktur genom att man slår ihop de små fettdropparna.
Och detta gör att grädden blir tjock och fluffig.
Kort sagt, mjölk är mer komplicerat än man tror.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.