Radio Unga Forskare Stockholm - Vetenskap - Sveriges första podcast!

Notering: vi håller på att bygga upp funktionen. Så allt är ännu inte klart. Bättre navigation och transkription är på väg.

Vi lade ut våra första episoder 1997, innan det ens fanns något som hette podcast. Sedan dess har vi lagt ut över 400 föredrag och diskussioner. 2004 sände vi vår sista avsnitt över 88,9 MHz i Stockholm. Sedan dess har podden legat i träda. Men nu är den tillbaka som arkiv.

Prenumerera via RSS Kontakta oss

Genetik - hot och möjligheter?

Det kommer då och då upp sensationella påstående om att man hittat "en gen för alkoholism" eller "en gen för bättre minne". Är detta bluff, eller kan vi snart få valet att förbättra våra avkomma långt innan dess födsel? Är detta en farlig eller en nyttig utveckling?

Transkription78 repliker · 6:09

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Debatten om genteknik går vidare. Den öppnar många möjligheter.
Till exempel så har nu kromosomer lagts till hos embryos som sedan växer upp att bli däggdjur.
Men dessa kromosomer, vilka möjligheter öppnar de egentligen, Anders?
Ja, en kromosom är ju så att säga en bok i det genetiska biblioteket.
En samling i genetisk information.
Och i sig är de kanske inte så användbara.
Men genom att lägga till nya gener, alltså nya genetiska instruktioner till en helt ny kromosom,
kan man undvika att de blir ihopblandade eller skriver över annan genetisk information som finns i organismen.
Och det här möjliggör dels att det blir mycket säkrare att lägga in en ny gen, och också att den blir lättare att hantera.
Men varför lägger man då till en kromosom? Exakt vilka möjligheter öppnar man?
Ja, i många fall så är det ju det att kromosomstörningar är negativa.
Till exempel hos människor så blir det en fördubbling av vissa kromosomer.
Oftast leder det till utvecklingsstörningar eller andra problem.
Men man kan också få bättre kontroll över en kromosom genom det här.
Till exempel se till att den inte förs vidare till avkomman.
Genom att avpassa kromosomens egenskaper så när det bildas könsceller i kroppen så fördubblas ju normalt alla kromosomer.
Och sen delar sig cellen så att könscellerna har så att säga hälften av biblioteket var.
Men har man då bara en enstaka extra kromosom så kommer den inte med i alla könsceller.
Och med rätt avpassning kan man citera att den inte förs vidare till avkomman.
Det här är väldigt intressant med tanke på att man debatterat mycket om riskerna med att lägga in genetiska modifikationer som verkar bra nu.
Men kanske flera generationer framåt visar sig ha en oväntad effekt.
Genom det här kan man så att säga avgränsa också en genetisk effekt i tiden.
Intressant. Men det du säger gäller ju mest sjukdomar.
Finns det inte även andra saker?
Det har varit mycket prat om att kunna påverka utseende, längd och till och med socialt beteende.
Hos människor så brukar det ofta bli stora rubriker när man identifierar en gen som hänger ihop på ett eller annat sätt med någon sjukdom eller någon egenskap.
Man talar om en gen för alkoholism, en gen för schizofreni eller något liknande.
Det är oftast fel eftersom man blandar ihop att en gen kan predisponera.
Det vill säga göra att chansen att man råkar ut för något blir något högre.
Men det är i många fall rätt sällan något som verkligen tvingar fram det.
Och naturligtvis kan man då tänka sig att göra modifikationer där man upphäver en viss gens egenskaper.
Det finns vissa sjukdomar som är mycket tänkbara mål.
Till exempel Huntingtons sjukdom som är så sällsynt gräsliga att man verkligen skulle vilja se till att den inte slår igenom.
Och naturligtvis kan man då tänka sig förbättrande egenskaper också.
Problemet här är naturligtvis att människor har väldigt olika uppfattningar om vad som utgör förbättringar.
Vi har ju redan kommit in lite på konsekvenser att det inte sprider sig bortom den första generationen om man är försiktig.
Men det finns kanske mer att urskilja där.
Ja, många oroar sig över olika former av oförutsedda konsekvenser.
Och det är förmodligen den vettigaste invändningen mot genteknik på människor överhuvudtaget.
Vi vill helt enkelt inte skada andra människor.
Så därför är vi väldigt måna om att det inte ska kunna inträffa några sidoeffekter.
Det är exakt samma inställning man har egentligen när det gäller all annan medicin.
Man vill undvika oönskade bieffekter.
Men man är naturligtvis extra orolig när det gäller arvet.
För många har ju en småt biologiskt deterministisk uppfattning att vi utgör...
Generna bestämmer vilka vi är.
Deterministisk?
Ja, att vi är förutbestämda av våra gener.
Det vet vi ju vetenskapligt.
Så enkelt är det inte.
Generna är en grund vi bygger vidare på.
Men många oroar sig därför extra mycket när det gäller genmodifikationer.
Även om de kanske accepterar möjligheten som sådan så kräver de ändå extra starka säkerhetsåtgärder.
Så att inte barn blir skadat.
Vilket naturligtvis är rimligt.
Ja, men det finns alltså som sagt många möjligheter och konsekvenser och argument för och mot.
Bland annat kan det då bli ett klassamhälle av det här?
Ja, många brukar ju oroa sig när man talar om genmodifikation på människor.
Att de rika kommer att skaffa sig barn som kommer att vara hälsosammare och kanske smartare och längre och mer socialt framgångsrika än de andra.
Och därför förstärks ett klassamhälle.
Jag håller inte riktigt med på grund av att dels människors generationstid är bra mycket längre än hur snabb tekniken sprider sig.
Om vi tänker oss att de rika idag är de enda som har råd med en genetisk modifikation och skulle kunna få igenom det.
Så betyder det att när deras barn väl börjar bli vuxna så är det högst troligt att även tämlig normal medelklass har råd med sådana här processer.
Och förmodligen generationen efter detta då tekniken också avancerat och förmodligen om man satsar på att skapa intelligentare barn.
Så kommer även då en vanlig arbetare på socialförsäkring att få stöd för sådant.
Så verkar det inte som klassamhället riktigt få något starkt stöd av det.
Men blir det inte då så att människor blir mer och mer olika varandra?
Till sist att man specialiserar sig så långt i sina gener att man inte längre kan tala om en människoart ens.
Det där är intressant att notera att folk har väldigt olika uppfattningar.
Många farhågor om genteknik säger snarare att vi riskerar att bli homogena.
Att alla föräldrar väljer att få långa, blåögda, blonda barn som är intelligenta och inte blir sjuka och inte alltför upproriska.
Det verkar egentligen som att folk har väldigt olika uppfattningar.
En del kommer nog vilja ha sådana barn.
Andra kommer säga, usch nej jag vill ha naturliga barn.
Och vissa andra kommer förmodligen vilja ge sina barn speciella fördelar.
Jag tror att i det långa loppet kommer vi att gräna ut oss.
Men det kommer inte vara en enkel, prydlig uppdelning där alla gör på samma sätt.
Så argumenten är många, både för och emot.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hicka

Varför hickar man? Det finns snudd på oändligt många mer eller mindre fåniga tips hur man botar hicka. Stå på huvudet och dricka vatten är ett. Seriöst, så finns det faktiskt en del knep som fungerar.

Transkription112 repliker · 6:12

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hicka är något som man plågar mänskligheten genom alla tider.
Det finns alla möjliga olika huskuder, men kan man egentligen verkligen göra något åt det?
Oh ja. Modern medicin har en hel del idéer om vad man kan göra åt hicka.
Problemet är bara att ju mindre man vet om en sjukdom eller tillstånd, desto fler föreslagna metoder finns det.
Och när det gäller hicka så är det svårt att slå dem.
Men vad är hicka för något egentligen?
Det är att man får snabba sammandragningar i diafragman.
Det är en muskelvägg som avskiljer buken ifrån bröstkorgen.
Den drar ihop sig. Då börjar luften röra sig upp.
Men då slutar sig plötsligt struplocket väldigt snabbt, vilket producerar karaktäristiska ljudet.
Det här kör till att det är luft som bara stoppas.
Det här styrs då av en reflex i ryggmärgen uppe bland tredje, fjärde och femte nackkotan.
Och förmodligen det är system uppe i hjärnan.
Okej. Men nu är det så att det finns allt möjligt som man kan göra åt det.
Jag har hört varianten att stoppa huvudet och dricka vatten.
Hålla andan.
Ja, allt möjligt.
Känner du till någonting som faktiskt funkar?
Och varför funkar det?
För att förstå det måste man ju förstå varför man hickar.
Och det är ett ganska stort problem för man kan börja hicka av de mest olika skäl.
Det absolut vanligaste är att man har ätit för mycket, druckit kårsyrade drycker eller fått något ganska kallt i magen.
Men det blir bara tillfälliga hickningar av det här normalt sett.
Just det.
I allmänhet är det så att man antingen hickar mindre än fyra gånger eller mer än trettio gånger.
Och i de flesta fall så är det bara tillfälligt besvär.
I andra fall däremot kan det här vara en fråga om en kroniskt fenomen.
Man fortsätter hicka timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka.
Finns det några riktiga mardrömsfall?
Oh ja, det finns fall där folk har hickat i flera år.
Och där kan man verkligen börja tala om att det finns en dödlighet.
Inte att man kanske dör av hickan, men det som orsakar hickan.
Men vad kan det bero på att man får så långa hickningsanfall?
Ja, det kan bero på det mesta.
En vanligt fall är tumörer någonstans.
Och det kan vara tumörer både uppe i hjärnan, i halsen, nere i magen, i lungorna, njulsjukdomar, olika former av leverskador, magsår, hysteri, olika former av hjärnstörningar, hår i örongången.
Ja, det är faktiskt sant.
Därför att hickan beror ju väldigt mycket på nervsystemet i magen.
Och den är vagusnerven som tar emot signaler från flesta av våra inre organ.
Den har också en liten gren som går upp till örat.
En liten förtretlig gren som om den stimuleras kan orsaka hicka.
Det var fascinerande.
Kort sagt, det verkar som väldigt mycket kan producera hicka.
Till exempel gick, nackskador, skallskador.
Ja, högt blodtryck.
Och problemet är ju naturligtvis att om man har svårartad hicka, det är svårt att reda ut vad som orsakar den.
Jag har nog få lite matrumsföreställningar nästa gång jag får hicka i alla fall.
Men i allmänhet är det ju inte så farligt.
Det är ju bara ett övergående fenomen.
Det lustiga är ju att många huskurorna baserar sig just på hickans egenskaper.
Till exempel hickar man långsammare om man har mer koldioxid i blodet.
Varför det?
Jag är inte helt säker på varför faktiskt.
Det kan hänga ihop med att den här är en reflex som är nära kopplad med både kräkreflexen och andningsreflexen.
Så det här gamla klassiska knepet att man andas i en påse en stund.
Det gör åtminstone att hickan saknar ner.
Jag har hört någonting också om att det kan vara luft som sätter sig i magsäcken och trycker på det fragman.
Det är det som oftast orsaker.
Oja, framförallt de här kortvariga hickningsfallen.
Det är en irritation.
Så man kan ju prova till exempel att dricka någonting.
Eller försöka ställa sig, luta sig framåt åt vänster.
Det är nämligen vanligare just att man får hickningar på vänstersida än på högersida av diafragman.
Och det är just det här irritationsfenomenet.
Beroende på att magsäcken sitter på vänstersida då helt enkelt.
Just det.
Men det finns ju andra knep också.
En del är lite märkliga.
Som att använda en tops för att röra vid gommiseglet.
Det tror jag inte jag skulle rekommendera.
Eller trycka mot ögat.
Inte heller sådär lyckat.
Andra är ju att svälja någonting.
Så att därigenom göra en sorts reset utav matstrupen.
Eller att skrämmas.
Skrämmas.
Faktum är att det verkar ju faktiskt funka.
Oja.
Hur kommer det sig i så fall?
Förmodligen är det så att när man blir riktigt rädd hoppar man till.
Hjärnstammen i hjärnan går in i ett nödtillstånd.
Skickar signaler om att stoppa alla processer som pågår i hjärnan.
Övergå till en ny försvarsberedskap.
Och det gör också att hickningen kommer av sig.
Så att säga det ryck man får sätter hickningen ur spel.
Jag misstänker också att det här när man rycker till när man blir skrämmd kanske kan få den eventuella luften att lossna också.
Det kan göra.
Även om jag inte tror att det är så farligt.
Över huvud taget finns det många metoder.
Riktigt svårartad hickning kan man ju behandla också på kemisk väg.
Alltså med medicin?
Ja.
Till exempel finns det psykofarmaka som heter klorpromacin.
Som i 85% av fallen när man injicerar intravenöst avbryter hickning.
Hur funkar den? Normalt sett alltså?
Normalt sett så är det framförallt att det förhindrar kräkreflexen.
Det ger sig på dopaminsystemen i hjärnan och har ganska många effekter.
Men hickning verkar försvinna också som en sidoeffekt av detta.
Så i vissa svåra fall kan man göra det.
Det ska nog vara ett rätt allvarligt fall i så fall.
Åja. De fall där det inte fungerar.
Där har man provat att kapa frenikusnerven som får diafragman att röra sig.
Rätt drastiskt det.
Oerhört drastiskt.
Men det är det enda som hjälper i vissa fall.
Sen finns det ju förstås det fall de tog upp i Guinness rekordbok.
En stackars man som hade hickat i åtta år.
De hade föreslagt ungefär 60 000 olika metoder.
Att bota hickan.
Till sist bad han en bön till Sankt Judas Thaddeus.
De hopplösa fallens skyddshelgon.
Och då tog det slut.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Plastikkirurgi

Att ändra på våra kroppar och vårt utseende är inte 1900-tals fenomen. Det har vi gjort sedan många tusen år sedan. I vissa fall har vi varit missnöjda med vad vi har och är, i andra fall har kroppskador gjort det nödvändigt.

Transkription72 repliker · 5:04

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Plastikkirurgi är faktiskt en av världens äldsta läkekonster.
Man kunde återställa ansiktsskador för mer än 4000 år sedan och man vet också att de genomförde hudtransplantationer för rekonstruering i Forna Indien 800 år före Kristus.
Men utvecklingen gick rätt sakta framåt. Det var inte förrän på 1800- och 1900-talet som den började utvecklas ordentligt.
Första världskriget framförallt var en stor boom för plastikkirurgi.
De alla nya vapen skapade ansikts- och huvudskador som krävde mycket innovativare restaurerande metoder.
Dessutom hade man ju redan tidigare utvecklat enklare proteser.
Inte bara då för att kunna gå till exempel träben eller en krok istället för hand utan också försöka återställa ett skadat yttre.
Astronomen Tycho Brahe som var en allmänhetsig typ hade till exempel blivit av med näsan i en duell.
Så på 1600-talet så fick han en ny näsa i guld vilken han gärna stoltserade med.
I guld?
I guld.
Det kan inte vara särskilt vackert.
Det beror på om man uppskattar pengar.
Men den här typen av restaurativa proteser och sånt gick ju också framåt.
Man gjorde dem mer och mer övertygande.
följeögon till exempel.
Men det var ju under 1900-talet man började bli så pass bra på att återställa yttre.
Så att det inte bara blev att man såg normal ut utan också kanske började se bättre ut.
Det som brukar debatteras mest det är ju bröstoperationer.
De är ju de absolut vanligaste typerna av plastikkyrurgi som finns också.
Det finns ju alla möjliga olika varianter.
Du kan lyfta, förstora, förminska.
Vad du nu tycker.
Och där håller man ju på att forska ganska hårt just om hur ska man...
Vanligtvis planteras det ju in då ett implantat som är vanligtvis en plastpåse fylld med silikon eller en saltlösning.
Eller i vissa fall olika typer av oljor.
Hur de här ska placeras in för att minimera risken av biverkningar och komplikationer.
Men jag tror att det används andra material också inom plastikkirurgin.
Ja, de kroppsegna materialen är ju absolut bäst.
Jag har hört talas om att det är möjligt att ta kroppsfett exempelvis, flytta från exempelvis magen.
Det är ju möjligt.
Samtidigt finns det ju en del problem därför att kroppsfett trivs så att säga inte på fel ställe i kroppen.
Det är till exempel inte så effektivt när det gäller bröstförstoring.
Sen håller man ju då på, ja som du nämnde, så indierna håller redan tidigt på att transplantera hud.
Det är relativt enkelt att göra bortsett från att all hud naturligtvis inte passar.
Och den ser kanske inte så bra ut heller när den flyttas.
Ofta försöker man ju istället utnyttja kroppen, växer fram ny hud.
Eller att man kan sträcka hud, till exempel vid ansiktslyftning.
Då man lägger ett par snitt upp i pannan och drar upp huden en smula, vilket rätar ut rynkor.
Men kan man inte odla hud idag också?
Det har blivit möjligt.
Det är inte så svårt att odla över huden så att man kan i princip få kvadratmeter utav hud.
Idag används det mest för bränskadeoffer där det är absolut nödvändigt att täcka över stora sår.
Men man kan mycket väl tänka sig att i framtiden odlar man upp hud för plastikkirurgi.
Man arbetar på bråskodling.
Och jag vet att man har gjort även framgångsrika vävnadsodlingar för bröst.
Finns det något annat som forskningen håller på med inom plastikkirurgi nu?
Det pågår mycket arbete.
Men forskning, det här är snarare ett hantverk.
Att hitta bra metoder.
Att dels flytta om i kroppen och få det att helas.
Ett område är till exempel att undvika r-bildning.
Där gör man mycket arbete med tillväxtfaktorer, till exempel.
Du menar sånt som sker i livmoden?
Till exempel.
Idealet vore att garanterat inte bildas någon r-vävnad när man skär i kroppen.
Sen har vi framtida möjligheter att utnyttja till exempel lokal genterapi.
Man har använt det för att försöka bota flintskallighet hos män.
Vilket är förmodligen nästan lika stor marknad som bröstförstoring eller förminskning hos kvinnor.
Sen finns det alla möjliga andra varianter.
Det brukar vara väldigt mycket moraliska diskussioner om just plastikoperationer.
Många invänder ju mot det här eftersom de anser att vi äger inte våra kroppar.
Och det är ändå fel att försöka se bättre ut.
Det är fåfänga.
Men å andra sidan så mår folk ofta bättre av en plastikoperation.
Rent psykologiskt så blir effekterna ganska stora för självförtroendet.
Det har påpekats att många plastikoperationer, till exempel bröstförstoring eller peningsförlängning hos män
inte gör så värst mycket för att det andra könet ska bli attraherade
utan mer för att förbättra självkänslan hos den person som har det
i hans eller hennes relationer till det egna könet.
Sen är det ju så att genom historien har människan alltid ändrat på kroppen.
Det är en lång tradition och jag tror att det hör till det som gör oss till människor också.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Simblåsan

Simblåsan är ett organ som många fiskar använder. Vad är det bra för?

Transkription40 repliker · 3:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Simblåsan är ett synnerligen märkligt organ som fiskarna använder för att hålla sig balanserade i vattnet.
Trots att det är väldigt användbart för många fiskar så har inte alla fiskar det.
Många bottenlevande fiskar känner inget större behov att orientera sig och en del som lever mitt ute i havet i dess djup har heller inte så stor nytta av det.
Men till exempel den atlantiska mackrillen, den klarar sig bra utan det, framförallt genom att den är ett rovdjur.
Simblåsan är ofta i vägen.
Men många av de fiskar som har den har stor nytta av den.
Den tar upp ungefär 7% av kroppsvolymen hos alla fiskar ute i saltvatten.
Skälet är att ens fiskmedelvikt i saltvatten är 7% mer än vattnet.
Därigenom håller simblåsan dem på plats.
Det här är ett praktiskt sätt att få lyftkraft.
Den har lite gas inuti simblåsan men det är också ett problem.
För sjunker fisken djupare ner kommer simblåsan att tryckas ihop.
Och detta minskar lyftkraften så fisken måste simma för att hålla sig på plats.
Detta är faktiskt inte ett allvarligt problem för det är en så pass liten skillnad.
Däremot blir det större problem om fisken simmar uppåt.
För då kommer simblåsan att utvidgas, lyftkraften ökar och den kommer att tendera att dras uppåt.
Med naturligtvis ganska allvarliga skador som följd när simblåsan blir för stor.
Det här kan lösas på olika sätt.
Vissa fiskar som kallas fysostomer har en förbindelse mellan svalget och simblåsan.
De kan vid behov släppa ut gasbubblor eller snappa luft vid ytan.
Andra kallas fysoklister och har helt slutna simblåsor.
Och detta är mycket imponerande med tanke på att man hittar fiskar med simblåsor även ner till 4000 meters djup.
Och då är trycket inne i simblåsan 400 atmosfärer.
Det är ett intressant problem hur fiskarna gör för att få in de gaser som finns i simblåsan.
Normalt är det en blandning av syre, kväve och koldioxid, precis som i luften.
Även om vissa fiskar verkar vara bra på att ha rent kväve eller rent av anrika ädelgaser.
Det problemet är nämligen det att de gaser som finns lösna i vattnet omkring har förmodligen lägre gastryck än de som finns inne i simblåsan.
Så det skulle tenderas att försvinna ut gas.
Fisken löser det här med ett speciellt organ, rete mirabile, det fantastiska nätet på latin.
Ett kapillärsystem som omger simblåsan.
Genom det här systemet kan den pumpa in och ut gas.
Lösningen är helt enkelt att kapillärerna, tunna tunna blodkäll, ligger parallellt med varandra.
Så att blod som pumpas in löper parallellt med blod som pumpas ut.
Detta gör att den lägre koncentrationen gaser på utsidan höjs gradvis in mot simblåsan.
Vilket gör det möjligt för den att både hålla kvar den och genom vissa kemiska reaktioner tvinga in gas eller ta bort den.
Dessa kapillärer är några av de längsta som finns i djurvärlden och kan nå längd upp till 25 mm hos vissa djuphavsfiskar.
Till skillnad från en halv millimeter som längs till musklerna hos landdjur.
Och simblåsor kan klara upp till 4000 atmosfärer.
Många av dessa simblåsor har dessutom väggar som är förstärkta av guaninplattor som är 20 miljondel centimeter för att hålla syratomerna på plats.
Kort sagt, simblåsan, detta praktiska enkla organ, är häpnadsväckande kraftfullt.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Transplantationer

Varför kan man inte byta organ på en person hur som helst? Kroppen känner inte igen det främmande organet och försöker bli av med det. Läkekonsten har dock några knep för att få det att fungera ändå.

Transkription68 repliker · 6:18

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Organtransplantationer har man ju talat om sedan långliga tider. Hur gammal är idén egentligen?
Idén, de första stappande försöken i riktning mot organtransplantation gjordes i Indien före Kristi födelsen.
Då var det i princip plastikkirurger som återskapade näsor. De gjorde en del försök med att flytta över näser från andra.
Hur väl följde ut?
Det gick inte så bra för de hade ju inte koll på det här med att man måste vara nära släkt eller ge immunosuppression.
De blev istället mycket duktiga plastikkirurger och flyttade över hudet från patienten själv till hans nya näsa.
Men jag antar att människor inte gav upp mig idén om att flytta om kroppsdelar.
Nej, det finns dokumenterat i många kirurg- och medicinböcker under framförallt medeltiden försök.
Och de har genomgående varit dåliga.
Även om det också finns medeltida myter som till exempel Sankt Cosmo och Sankt Damian där man talade om hur helgon kunde göra det.
Men det var med Guds hjälp.
Så när började människorna göra framsteg?
Ja, den moderna transplantationskirurgin började egentligen med en fransk kirurg vid namn Alexis Carrell som uppfann ett sätt att skarva blodkärl.
Det är med för att man kan flytta större organ.
Hur kom han på det? Övade han sig på människor först?
Han utsatte väl stackars djur för de här försöken skulle jag tro.
Det var väl egentligen inte något större tekniskt framsteg men han var först.
Och man kom snabbt fram till att det går alldeles utmärkt att flytta över hudbitar och organ mellan tvillingrottor till exempel.
Men alltså om man tar från en mindre närbesläktad råtta så blir det dåligt.
Och detta beror då på att immunförsvaret snabbt angriper det främmande organet?
Ja, för att det är samma immunförsvar som också ger sig på virus i kroppen och förstår inte nyttan med att man har en fungerande njure.
Så när började man kunna hantera sånt här?
Jo, det var Medavar som kom på att om man ger höga doser med kortikosteroider.
Mm, stresshormoner alltså.
Ja, så kan man stressa sönder immunförsvaret så mycket så att det inte är kapabelt att stöta bort ett nytt organ.
Ja, det låter ju effektivt.
Det är mycket effektivt. Problemet är att man stressar också sönder immunförsvaret mot andra infektioner.
Och de tidiga icke-besläktade transplantationerna, de drabbades ofta av svåra infektioner och dog.
Så till en början så ägnar man sig bara åt att transplantera njurar mellan mer eller mindre tvillingar eller extremt nära släkt.
Så när börjar man komma på hur det fungerar just med den här släktskapen och hur man kan hantera dem?
Det var med McFarlane, Burnett och Fenner som 1949 tog de första stegen i riktning mot att beskriva immunohistokemiska komplex som de kallas på sällytorna.
Det man ibland kallar olika vävnadstyper.
Ja, och när de väl hade beskrivit de här vävnadstyperna så kunde man testa och konstatera att inom samma familj, framförallt om man är tvillingar, så har man lika eller identiska immunomolekyler.
Medan icke-släktingar har en annan uppsättning av dessa immunomolekyler.
Vilket gör att immunförsvaret på mottagaren då inte känner igen organet som man får, utan tycker att detta är något hemskt virusinfekterat och det ska stötas bort.
Så vart gick man vidare från det här?
Jo, man byggde vidare på de här framstegen som man hade haft med kortikosteroider och letade upp lite svampgifter som också dämpade ner immunförsvaret.
Och den första riktigt lyckade av de här ämnena heter Sandimmun.
Och det är en norsk svamp från Hartangivida.
Man tog svampgifter från den här svampen och kom på att immunförsvaret mådde dåligt.
Så nu kunde man gå vidare och transplantera njurar även när de inte var släkt?
Ja, och man vågade se också på mer avlägsna organ.
Framförallt hjärttransplantationerna tog fart när man uppfann Sandimmunet.
Hjärttransplantationerna hade man dock vågat börja med redan tidigare.
Det var sydafrikanen Barnard som började 1967.
Han kapade lite forskningsresultat från ett amerikanskt universitet.
Och drog igång alltihopa på väldigt lösa vetenskapliga boliner i Sydafrika.
Men han lyckades.
Det blev ju också en viss kontrovers rörande.
Många talade ju om att nu kränker människan Guds område och mycket annat.
Jo, framförallt så hade han väl låtit bli det här med etisk prövning.
Men man gick ju vidare bortom med bara hjärtan och njurar och började transplantera många andra organ.
Ja, nu för tiden kan man transplantera i princip allting.
Frågan är vad man har för nytta av att transplantera hud.
Normalt sett har man inte det.
Men för bränslekadepatienter är det onekligen nödvändigt?
Mycket nödvändigt.
Man kan också transplantera i hornhinnor, hjärta, lungor, lever, tarm, magsäck.
Och det senaste är att man börjar transplantera armar.
Och här börjar det bli komplext för att man måste få nerverna att växa tillbaka in och ta kontroll på ett bra sätt.
Det gör de fantastiskt nog.
Men nervkirurgin är ett mer spännande och komplext område som vi inte har tid att täcka här och nu.
Men samtidigt har vi fortfarande kvar problemet om man måste hålla nere immunförsvaret så att det inte angriper det nya organet.
Ja, och vi har våra trogna svampar.
Så i framtiden kommer vi kanske få se ännu mer specifika svampgifter för att hantera nya organ.
Oja, och specialdesignade antikroppar mot T-celler och vita blodkroppar.
Så att man får så att säga ett försvar mot immunförsvaret.
Absolut.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Ökendjur

I öknen är vatten en lyxvara. Trots detta försöker många djurarter leva där och då för att få fram vatten måste de vara extremt uppfinningsrika.

Transkription38 repliker · 3:22

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Det är imponerande hur många djur kan överleva utan vatten i öknen.
Men ett av de mest imponerande djuren är förmodligen kängurrottan som lever i Nordamerikas öknar.
Den kan faktiskt leva enbart på en fast föda och behöver inte dricka.
Och inte nog med att den klarar sig bara på fast föda.
Den behöver heller inte saftiga saker utan klarar sig utmärkt på korn och havre.
Det här låter anmärkningsvärt för kängurrottan är precis som alla andra däggdjur ganska våt.
66% av dess vikt består av vatten.
Lösningen den gör är att den dels naturligtvis sluter inne vattnet väldigt effektivt.
Vår hud är oerhört bra på att vara tät.
Men dessutom så kan den tillverka vatten vid behov.
I nedbrytningen av kolhydrater så bildas det vatten.
Normalt försvinner det genom utandningen.
Men kängurrottan håller kvar detta i mycket hög grad.
Dessutom så koncentrerar den sin urin oerhört mycket.
Betydligt mer än något annat däggdjur.
Det här gör att den blir av med bara 25% av det vatten den producerar genom att äta korn och havre i form av urin.
Nästan allt annat försvinner genom andningen.
Men det visar sig att så länge luftsuktigheten är över 20% och den håller gärna till normalt under dagarna i hålor så kan den hålla tillbaka även det.
Så den behöver inte dricka någonting.
Enda undantaget är när honorna ger dit till ungarna.
Då behöver de lite extra vattentillskott till exempel genom att äta någorlunda saft i grönska.
I annat fall så behövs inget att dricka.
Att undvika uttorkning är annars ett intressant problem.
För de flesta landdjur har lungor vilket är en stor, våt yta som kommer i kontakt med den torra luften.
En ganska vanlig lösning är att ha en luftväxlar i näsan.
Tanken är att man har en olika ytter- och inertemperatur.
När någorlunda sval luft från omvärlden kommer in i näsan så torkar den ut näsmembranen och den luft som kommer ner i lungorna har fuktats.
Detta skyddar lungorna och när man andas ut så kommer den varma luften att kylas ner och därmed fälla ut en hel del av fuktigheten i näsan.
Det här fungerar väldigt bra, framförallt för mindre djur.
För människor är det inte speciellt effektivt.
Kameler som dock har ännu större näsor kan spara upp till 60% av den vätska de förlorar genom andning.
Genom att också avlagra salt och snor i sin näsa som under vila är väldigt bra på att ta upp vatten och därmed hindra uttorkningen.
Men kanske de största mästarna på att undvika uttorkning i öknen är de olika insekter och kvalster som kan ta upp vatten från atmosfären själv.
Vissa lösningar är mycket märkliga.
Ökenkakelackan Arenivaga har till exempel bubbeliknande strukturer vars yta absorberar vattenånga ifrån atmosfären.
Då och då häller den över en vätska med samma saltant som dess eget blod som suger upp vattnet och den sväljer vätskan.
Och cykeln kan börja om.
På det sättet kan den suga i sig vatten ifrån även den tämligen torra ökenluften på morgonen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Djur som lever utan solen

Du vill inte vara utan solen. Skulle denna stjärna slockna, kommer det betyda slutet för det mesta livet på jorden. Det finns dock fascinerande varelser som troligen inte ens skulle märka av det.

Transkription33 repliker · 2:46

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Kan livet klaras utan solen?
Man vet idag att det har funnits stora nedisningar i jordens historia.
Då har ju praktiskt tagit hela jordens yta täcktes av is.
Så uppenbarligen måste någon form av liv ha kunnat överleva dessa perioder.
Men var det bara enstaka bakterier eller kunde det finnas hela ekosystem?
Fram till 1977 trodde man faktiskt att allt liv på jorden var på ett eller annat sätt beroende av solljuset som ger energi till växterna som sedan kan hålla djur vid liv.
Men då upptäckte man nere i djuphavet utanför Amerikas västkust vulkaniska heta källor på havets botten.
Normalt är vattentemperaturen här nere två grader.
Men här och var strömmade upp mineralrikt vatten som är upp till 350 grader varmt.
På grund av det enormt höga trycket på ett sådant djup så blir det inte ånga utan är en mycket het vätska.
Och runt dessa bollmande skorstenar med mineralrikt och svavelrikt vatten så fanns rika rev med muslor, krabbor och rörmaskar.
Och stora var de också.
Muslorna kunde bli upp till 30 cm och de verkade växa med ungefär 4 cm om året.
Det verkar kanske inte mycket men när man börjar betänka hur mycket normala djuphavsmuktslor växer till sig så kan det ta upp till 100 år för dem att bli en centimeter större.
Och djuphavsmaskarna, de är 2-3 cm breda och kan bli upp till 2 meter långa.
Verkar vara de snabbast växande, ryggradslösa djur man någonsin hittat.
Det här är lite märkligt för mängden mat som finns där nere är inte stor.
Det regnar ner lite skräp från vattenytan men det är väldigt lite.
Hur kommer det sig att det finns så mycket djurliv kring dessa heta källor?
Svaret är att vattnet innehåller löst svavelväte som normalt är mycket giftigt.
Men bakterier har lärt sig bryta ner det.
De låter det reagera med syre och får därigenom energi.
Därigenom blir de också ett bra byte för muslorna och andra djur där och kan därigenom vara basen för ett ekosystem.
Tubmaskarna är ännu listigare. De har inga munnar.
Istället innehåller de kammare som innehåller dessa bakterier som får en trevlig miljö och masken förser dem med svavelväte.
Och de ger en energi tillbaka.
Inte nog med det.
Dessutom tar de upp koldioxid som finns löst i vattnet och omvandlar den till olika sockerarter.
Så tubmasken behöver faktiskt inte äta.
Den suger bara i sig i enkla ämnen från vattnet.
Det här är nästan helt oberoende av ytan.
Det behövs en smula syre som fortfarande kommer där uppifrån.
Men i övrigt så är det helt ljusfritt ekosystem.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Kryddor

Kan någon skicka saltet? Kryddor har stått på bordet sedan urminnes tider. Förutom att det förbättrade matens smak, var kryddorna ett sätt att överleva i gamla tider.

Transkription74 repliker · 5:35

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Kryddor och vetenskap. Vad är egentligen en krydda?
Ja, normalt brukar man säga att det är något man tillsätter till maten som ger en förbättring av smaken och kanske inte direkt näringsämne i sig.
Ja, om det ger en förbättring av smaken så har vi kanske ett svar på den första frågan. Varför kryddar vi vår mat?
Ja, det är ju inte delvis så enkelt för kryddor kan ju ha andra funktioner också och det är inte helt självklart vad som är god smak heller.
Vitlök till exempel. Alla människor uppskattar inte det.
Nej, men varför är det så då?
Ja, delvis verkar det finnas en del människor har genetiskt olika smakuppfattningar och då kan man mycket väl tänka sig att olika smaker tilltar dem olika mycket.
Men det finns ju också kulturella faktorer här. Hur många smaker måste man lära sig att uppskatta?
Ja, kan nog inte krydda vara även en sätt att dölja dåliga smaker?
Ja, det är en ganska vanlig teori om varför man började krydda.
Tanken är då att lite skämd smak döljer man med mycket peppar.
Men den har ju ett problem och det är ju det att det vore ju snart bra att märka om maten var skämd.
Om man har möjlighet att välja mellan olika mat så borde man kunna upptäcka den som är skadlig.
Okej, så detta leder då fram till?
Ja, antingen var det så att våra förfäder inte hade en chans att välja mellan bra och dålig mat.
Vilket naturligtvis under vissa omständigheter verkar ganska troligt.
Eller så borde man hitta en annan förklaring till varför man skulle vilja krydda.
Till exempel att det fyller någon funktion.
Som att den kanske dödar bakterier?
Ja, det är en tanke.
Det är nämligen så att växterna, varför utvecklar de starka smaker?
Ja, huvudsakligen för att försvara sig.
De har ju inte ett immunförsvar på samma sätt som djuren.
Men istället måste de försvara sig kemiskt mot insekter och svampar och mikrober.
Och då tillverkar de olika former av gifter.
Ja, en människas immunförsvar, det dör ju med den.
Men en växt är ju mycket mer beståndskraftig.
Ja, det kan man säga.
För man vill ju till exempel ofta skydda fröna mer än resten av växten.
Det kan till exempel vara viktigt för en senapsplanta att inte fröna blir uppätna.
Så då bildar man olika former av gifter med stark smak så att djur förhoppningsvis inte ska äta det.
Men det här kan också ha intressanta effekter om man tillsätter i mat.
Vilka då?
Ja, många av de här gifterna är ju inte avsedda för att döda människor.
Utan däremot döda bakterier och svampar.
Vilket är ju precis vad som vore bra för oss människor.
Men om du äter tillräckligt mycket muskron så kommer du ju själv att dö.
Naturligtvis. Det finns ju alltid gränser.
Men den här teorin säger att vi kryddar mat därför att vi dödar bakterier med den.
Och då kan man ju fråga sig varför skulle det då smaka bra med kryddor?
Ja, om man ser på det ur ett evolutionärt perspektiv så kanske man får någon förklaring.
Ja, jag skulle tro det. Därför att de förfäder som tyckte, usch, kryddor.
De kryddade inte gärna sin mat.
Och sen så åt de också skämde fisk och dog en matförgiftning.
Medan de som tyckte att, jo men naturligtvis så ska vi ju krydda våran sill.
Och hällde på rikligt med kryddor.
Så utvecklingen har alltså gått mot att vi har kryddat vår mat mer.
Ja, man skulle ju kunna anta att det beror också på hur mycket bakterier vi har.
I områden där man kan vänta sig att bakterier snabbt frodas, som tropiker, så borde det här vara starkare krav än om man är i närheten av Polcirkeln.
Men vad innebär det här för framtiden?
Ja, till att börja med så kanske man ska tänka på att de nationella kök vi har sett är ju också det.
Att vi har, via ekvatorn så använder man kraftiga mängder kryddor som dödar av bakterier effektivt.
Medan längre norrut, de kulturerna, har inte behövt lika mycket.
Även om det fortfarande förekommer.
Men nu har vi tekniska hjälpmedel.
Ja, till exempel förbättrad hälso- och sjukvård i tropiska länder.
Ja, och kylskåpet.
Ja, för att inte tala om det.
Men vilka trender kan man egentligen se? Blir det mer av kryddning eller mindre av kryddning?
Ja, det intressanta är ju att vi behöver egentligen mindre kryddor.
Håller man bara väldigt rent när man lagar till maten så skulle man ju kunna använda råvarnas naturliga aromer helt och hållet.
Men samtidigt har vi våra kulturer som har byggt upp komplicerade smaksystem och nyfikenheten inför andra kulturer.
Så vårt intresse för intressanta smaker finns kvar.
Men det fyller kanske inte riktigt samma funktion som det gjorde tidigare.
Så det är svårt att säga om vi kommer krydda mer eller mindre.
Det är snarare att vi behöver kanske mindre kryddor.
Men vi kanske kommer krydda mer för att det ger oss nu trevliga upplevelser.
Blir inte bakterierna förr eller senare resistenta mot kryddor?
Ja, växterna löser ju det helt enkelt genom att de evolverar.
De växter som, ja vars kryddor inte kan stå mot bakterier kommer dö av.
Och varianter som då står emot bakterier kommer fram.
Så man har ju så att säga en kapplöpning där växterna är våra allierade.
Kryddor.
En hel vetenskap egentligen.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hur man håller satelliter i bana

Det är komplicerat att hitta en stabil bana för en satellit. Inte blir det lättare av att jorden är tillplattad och osymmetrisk.

Transkription51 repliker · 3:23

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Att hålla en satellit på plats.
Satelliter är viktiga för många funktioner.
Både att övervaka jorden, kommunikationssatelliter och astronomiska observatorier.
Men hur får man dem egentligen att vara där de ska?
Ja, en satellit befinner sig i fritt fall.
Det innebär att den rör sig egentligen bara under inflytnad av tyngdkraften
och skulle egentligen falla rakt ner och krascha ner på marken
om det inte var så att den rör sig med en hög hastighet åt något håll.
Det gör att den konstant missar jorden.
Det här kan man utnyttja.
Om man tänker sig att man har en satellit som befinner sig ett antal tusen kilometer upp från jorden
och den rör sig rakt horisontellt så kommer jorden att kröka dess bana nedåt
men om den har rätt hastighet så kommer den tillbaka till utgångspositionen.
Har den en något mindre hastighet kommer den röra sig en elliptisk bana.
Vad man kan utnyttja är naturligtvis att om omloppsbanan tar samma tid som när jorden roterar
så kommer satelliten att vara på samma ställe över marken hela tiden.
Och det kallas för synkronbanan eller ibland Clarkbanan
efter Arthur C. Clarke, science fiction-författaren som påpekade redan på 50-talet.
Det här är trevligt.
Men banan kan också vara vinklad gentemot ekvatorn
med något som kallas inclination.
Den här vinkeln påverkar ganska mycket.
En satellit kan röra sig i 90 grader mot ekvatorn
och det innebär att den kommer att passer över polen.
Och då får man en vad man kallar en polär bana.
Den har fördelen att den passerar över alla delar av jordens yta förr eller senare.
Men det finns också andra viktiga banor
som till exempel elliptiska banor med vinkeln 63,4 banor
så kallas för molnia banan.
De är väldigt intressanta till exempel för ryssar och kanadensare.
Eftersom satelliter där, om man lägger så att den yttre delen av ellipsen ligger högt över polen
kommer satelliten ofta vara högt uppe i himlen
och därför kan man använda som kommunikationssatellit.
De vanliga kommunikationssatelliterna som man brukar skicka tv från ligger annars vid ekvatorn.
Och detta resulterar i att man har svårt att nå dem från till exempel Sibirien.
Problemet är att jorden inte är perfekt rund.
Och det här kommer att innebära att satellitbanorna rör sig en smula.
Till att börja med så är ju jorden utplattad mot ekvatorn av sin egen rotation.
Och det här gör att har en satellit en något snedbana
kommer den tenderat att röra sig österut eller västerut.
Dessutom så kommer en satellit i närheten av ekvatorn verka beskriven åtta på himlen.
Och allt sånt här måste man kompensera för genom att sätta motorer på satelliten.
Det är ett problem förstås för det är oerhört dyrt att sända upp saker.
Så man vill ha så små och effektiva motorer som möjligt.
I många fall behövs det bara en mycket liten knuff för att skjuta den åt rätt håll.
Men måste ta hänsyn till både solens dragningskraft och molnens dragningskraft.
Och även solens ljustryck som trycker på satelliten utåt.
Och även i viss mån motstånd från atmosfären.
Som för Spionsatelliter som ligger bara ett par hundra kilometer över marken kan vara ganska ansenligt.
Kort sagt, det krävs ganska mycket för att hålla rätt på var en satellit ska ligga på plats.
Framförallt om man måste rikta parabola antennen mot den.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

Hur nerverna hittar sin väg

Det finns betydligt fler kombinationer av celluppbyggnad än vad det finns möjlighet att lagra i DNA. Frågan är: hur kan nervcellerna ändå veta vart de ska?

Transkription39 repliker · 3:26

Transkriptionen är automatiskt genererad och kan innehålla fel.

Klicka på en replik för att höra den.

Hur hittar nervceller rätt?
Hjärnan består av hundra miljarder nervceller som var och en har ungefär 10 000 kopplingar till andra nervceller.
Samtidigt har vi faktiskt som människor bara ungefär 27 000 gener.
Så hur klarar man av att specificera vart alla nervceller ska koppla sig?
Ja, svaret ligger i att man utnyttjar inte att man beskriver vad varje given nervcell ska koppla sig till,
utan ett recept, allmänna regler som talar om vart nervcellerna ska koppla sig.
På ett tidigt stadium under fosterutvecklingen så är alla nervceller i stort sett likadana.
Men sen bör de utsönda kemiska signaler där de börjar konkurrera med sina grannar om deras olika roller.
Vissa kemiska signaler signalerar att jag är en nervcell som ligger i näraheten av pannan och ska ha vissa funktioner.
En annan kemisk signal signalerar att jag ligger långt bak i hjärnan, jag ska ta hand om nacklogisk funktioner.
Effekten av dessa kemiska signaler på granncellerna är att de börjar också sända ut liknande signaler.
Det här leder till att nervcellerna efterhand bestämmer sig var i hjärnan de ligger och vilken deras framtida funktion blir.
Där är de att reagera på nya kemikalier som ett kemiskt program.
Men det här är bara det första steget.
När en nervcell väl har bestämt sig för om den ska sitta i hjärnbarken eller i ryggmärgen, om den ska vara en hämmande cell eller en exciterande cell som stimulerar andra, så måste den koppla upp sig till andra celler.
Den börjar då sända ut neuriter, det är små utskott.
Och det utskott som det går bäst för, det som blir längst, kommer att bli den så kallade axonen.
Det är den del av nervcellerna som kommer att skicka signalerna, medan de andra kommer att bli den driter som blir mottagare av elektriska signaler.
Axonen börjar nu leta sig iväg.
Den söker efter rätt kemisk signal.
Till exempel en cell ifrån innerörat försöker koppla upp sig till de hörselceller som finns nere i hjärnstammen.
Så axonen börjar så att säga sniffa sig runt.
Längst ut på axonen finns något som heter en tillväxtkon.
Det är ett litet konform i en utväxt där det finns filopodier.
Små spetsformiga bihang som snabbt växer ut, reagerar på den kemiska miljön och antingen drar sig tillbaka eller fortsätter växa.
Och där ändå rör sig axonen fram, ungefär som en amoeba.
De här kemiska signalerna man söker avtar naturligtvis med avståndet.
Så att man utnyttjar att i många fall finns det en snitslad bana.
Specialiserade celler signalerar helt enkelt vilken väg nervtrådarna ska ta.
Dessutom finns det olika ämnen som gör så att säga cellerna olika hala för nervcellerna att fästa sig vid.
Vissa vävnader ska inte nerver gå igenom.
Och nervceller kan helt enkelt inte fästa sig mot dem utan måste röra sig genom andra vävnader.
Gradvis väcklar axonerna ut sig tills de når fram till målcellen.
Varvid målcellen slutar skickar den kemiska signalen och axonen övergår till att skicka signaler.
Det här kan verka lite slumpmässigt för det är många axon som kommer på villovägar.
Men de rensas ut efterhand.
Och efter uppkopplingarna så utvecklas nya kopplingar och återigen ett kemiskt recept.
Kort sagt, våra hjärnor bildas egentligen av en ganska slumpmässig process som rättar sina fel efterhand.
Och det är därför vi alla är så individuella.

↓ Ladda ner föredraget (MP3) ↓ Ladda ner föredraget (Real Audio)

För att ladda ner föredragen till din dator istället för att bara lyssna på dem, högerklickar du på länken “Ladda ner föredraget” och väljer “Spara som” eller motsvarande för din webbläsare.